Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!

Och så lite hemester

Så kom vi hem ordentligt, även om vi passerade fyra storstäder och en hamnstad, även om det kunde verka långsamt så gick det snabbt. Vi har väl helt enkelt vant oss vid det här sättet att resa nu, antar jag. Bara fyra nätter så var vi hemma!

Och hemma var det grått, åtminstone gråare än i Sydeuropa, men det kändes inte så farligt alls. Det kändes mer skönt. Min blomstervakt sa att han inte behövt vattna någonting och ville sänka sin lön till ett minimum, men han fick ändå nästan det vi kommit överens om. Blommorna levde ju, så det var toppen. Mina rosenskäror behövde näring, och det har de fått med besked, både köpes och bokashilakvatten och nu är de gröna igen, inte så gulnade som när vi kom hem. 

Vi inledde hemesterperioden starkt med att först umgås med mina föräldrar, syrran och hennes son, sedan en dag bara med syrran och sonen och efter detta en dag på Orust med våra vänner där och efter detta en dag med en klasskompis till G och hennes mamma. Det tog fyra timmar innan barnen började leka med varandra och när de väl började interagera genom att tortera en stackars öronmanet var det dags att cykla hem. Typiskt, men så blir det ibland. G och jag har varit på Dyrön, vår favoritö, och köat till färjan både på ditvägen och hemvägen (aldrig mer vill jag åka dit i semestertider), inte ens vår hemliga vik fick vi ha heelt för oss själva, som vi är vana vid. G har lekt hemma hos en annan klasskompis några gånger och jag har fått egentid vilken jag ägnat åt att måla om en byrå och att måla om en pall. Jag som aldrig har målat om något förut har känt mig väldigt händig, måste jag säga.

Vi har också prickat in en fin dag i Göteborg när vi besökte Botaniska trädgården, åt middag på restaurang med mina föräldrar och som grädde på moset våldgästade våra vänner från Barcelona (som numera bor ganska nära Botaniska och som var hemkomna från nämnda stad samma dag). Dagen efter den fantastiska Botaniskadagen åkte vi till Kaggeledstorget och köpte hem en kanariefågel. Lena heter hon och hon är hemskt söt, pigg och ivrig. 

G var mer intresserad av fågeln innan han fick den, men så kanske det är med barn och djur. Det är roligare att längta än att ha. Jag har i alla fall tagit henne helt till mitt hjärta och försöker ge henne det bästa liv en kanariefågel kan ha i en fågelbur. Buren förresten, den är lite större än minsta lagliga mått, vilket betyder att den såg enorm ut och nästan inte gick in i vår bil när vi var och köpte den av ett par i Trollhättan. Det var en av sommarens varmaste dagar och det sammanföll med Trollhättans stadsfestival Fallens dagar. Vi åt på restaurang, lekte på Skrotnisses lekplats och gick raskt för att se de berömda vattenfallen (som jag aldrig hört talas om förut), som släpps på under dessa dagar, när vattenmassorna får ledigt en stund från att agera energiskapare. Vi missade Johan Airijoki med en halvtimma, det hade ändå varit lite fint att se honom och höra honom nu när jag ändå nästankändehonom i Umeå, men så kan det vara och så kan det bli. Det var sent och vi behövde ta oss vidare, till buren, sedan hem.

G och jag har också förresten turistat i Skärhamn. Vi käkade glass och gick på bibblan och gick på loppis där vi inte köpte något. Den runda pallen syrran önskat sig var för dyr, tyckte jag. 350 kr för en fult målad pall på loppis ger jag inte! Jag berättade för pappa att jag hittat en pall på loppis, som jag mindes att mormor haft. "Den har vi någonstans" sa han. Och plötsligt kom jag på att den står ju i sommarköket i källaren. "Ta den" sa han. Gratis loppis i källaren. Och så fick den sandpappras, spacklas, slipas och målas (i samma färg som byrån, retroblå) för att under sommarens fantastiska kräftkalas överlämnas som födelsedagspresent till min kära syrra. 

Och i samband med kräftkalaset var det som att vi hade familjefestival. Första kvällen tacos, andra kvällen havskräftor inköpta av en lokal fiskare i liten fiskebåt, tredje kvällen grillat. Mamma tyckte att det blåste kallt på verandan, men det gjorde det inte. 

Och idag, en vilodag efter familjefestivalen. G och jag ska till Skärhamn igen, gå på bibblan, kanske äta glass om andan faller på (det gör den säkert) och försöka köpa mjukisbyxor till honom på second hand. Annars kanske stor-ICA har några? Annars får det lösa sig en annan dag. Jag har slutat köpa nyproducerade kläder, typ. Efter H&M-skandalen förra sommaren (de dumpar kläder i Afrika). Igår började jag lyssna på P3 Dystopia om köphetsen och känner mig ännu mer övertygad. Vi får för sjutton ta och lugna oss nu! Detta går inte!

Så ja, det var en liten inblick i vår hemester det, och då har jag inte ens nämnt det bästa! Morgonen när jag satt nere i vår närmsta havsvik alldeles allena och läste och konverserade sommargäster som sa att de skulle åka hem dagen efter, och tänkte (och sa) att det ska inte jag. Ha ha!

PS: Lena ska snart få en kompis, en röd kanariehona. De ska hållas i par eller grupp. 

Semestern 2023

Så kom plötsligt semesterns sista kväll och jag tänker att den här sommarsemestern har gått fort men samtidigt har vi fått mycket gjort! För det är väl så att ju mer man fyller tiden med, desto fortare går den? Samtidigt är det så att det är under semesterns lediga veckor man har möjlighet att göra saker, till exempel resa bort flera dagar i rad och se nya spännande platser. Och det är väl mest det vi har gjort. 

Känner ni mig rätt så vet ni att det är mycket lockande för mig att beskriva hela semestern i detalj från dag ett till idag men inte orkar ni läsa om det, och inte hinner jag skriva det heller innan eventuellt M kommer ner  och vill se Happy Valley med mig, om han nu vill det. Just nu lägger han G (21.45), frågan är hur vi ska vända hans tider till nästa veckan när han börjar fritids... Vi får se... nu tappade jag tråden. Ja, Känner ni mig rätt så hade jag velat beskriva varenda sommarvind och solstråle, saltstänk och tång mellan tårna, men det orkar varken jag eller ni med så nu tar vi några höjdpunkter i någorlunda kronologisk ordning, och bröllopet får ni läsa vidare om en annan dag, okej, häng med!

Den första höjdpunkten var när G och jag återförenades med M i Göteborg efter en vecka på olika orter. M hade gått målarkurs medan G och jag jobbat och varit på fritids. M var så snygg där han satt och väntade på oss bland blommorna vid spårvagnshållplatsen! Tänk vad några dagar isär kan göra! 

Dagen därpå åkte vi till Sunne, vilket var något G sett fram emot ända sedan jag i början av juni nämnt att vi skulle dit. I Sunne finns det nämligen ett badland och sådana har G tittat sönder sig på, på youtube. Vi tog tåget dit från Göteborg och fick byta till rälsbuss i Kil. Det var varmt som i en ugn och vi kämpade oss till hotellet och fick vårt rum som G tyckte var fantastiskt trots att inredningen var från ett annat årtionde med furu och heltäckningsmatta. I två nätter skulle vi stanna. 

Den absoluta höjdpunkten från Sunne var när vi efter en halvtimmas vandring i 27 gradig hetta äntligen kom fram till Sunne sommarland och kunde hoppa i barnpoolen och bara skvätta och leka och åka vattenrutschkana tusen gånger (G). Deras barnavdelning var verkligen helt suverän med grund bassäng (ca 20 cm skulle jag gissa) och många olika rutschkanor i olika storlekar men även andra roliga vatteneffekter som man kunde styra själv med hjälp av rattar. M åkte en läskig vattenrutschkana själv och trodde att han skulle trilla ur, och sedan åkte vi alla en rosa rutschkana tillsammans som var väldigt läskig enligt G och mig, mest för att det var så mörkt inuti den. 

Vi hade några härliga timmar på sommarlandet och sedan promenerade vi tillbaka, mycket nöjda. På kvällen köpte vi japansk hämtmat och satt vid ån och käkade. Jag fick till och med sitta i fred och virka en stund medan G och M lekte. Jag tänkte mycket på Göran Tunström och Maskrosbollen, en av mina favoritböcker.

Vi stannade en dag till och då var vi tillbaka på badlandet i några timmar på eftermiddagen och använde den anropstyrda busstrafiken för att ta oss dit och därifrån, helt klart värt! Det var så lugnt och skönt i Sunne. Söta trähus och allt såg så mysigt ut! Det enda jobbiga var att det tog 9 timmar att ta sig hem, då det var något växelfel i Kil. Lite väl segt, men men... Nästa gång kanske vi tar bilen (tyvärr). 

Efter Sunne skulle vi vara hemma några dagar och M började jobba igen. Vi hade inga särskilda planer och det passade alldeles utmärkt då semesterns andra höjdpunkt var en riktig överraskning! M kom hem från jobbet och sa till mig att några pratade spanska på gården. Va? sa jag, Ut och ta kontakt! Och ut gick han, lite smygande och plötsligt sa han något på spanska och den spanska mamman for upp och de började prata. Det visade sig att en granne hade besök av sin finska systerdotter och hennes spanska fru samt deras två finsk-spanska barn. Hur söta som helst och dag två, när G hade vant sig vid att dessa nya barn vistades på gården, lekte G och den finsk-spanska storasystern A hur fint som helst hela dagen, på spanska. Dagen efter gick vi ner till närmsta havsvik, den spanska mamman, barnen och jag, och vi pratade oavbrutet i flera timmar medan barnen lekte afrikanska djur på klipporna och i vattenbrynet. En himla härlig dag! Så roligt att få prata spanska och så fint att se att G verkligen behärskar språket flytande tillsammans med en ny vän. Jag ångrar SÅ att jag inte bad om mammans nummer eller instagram eller nåt. Det hade varit kul att ha kontakt, men men... jag kanske kan få det via min granne vid tillfälle. (Och så fint att vi här i radhusområdet kan dela med oss lite av de som kommer på besök. Förra sommaren kom en vän till mig hit (när vi var i Spanien) och hennes barn lekte med ett annat grannbarn hela tiden.)

Lagom till att spansk-finnarna åkte hem var det dags för mig och G att ge oss ut på ett stort äventyr flera hundra mil hemifrån. Detta var ytterligare en höjdpunkt som vi verkligen sett fram emot, och försökt planera för så gott vi bara kunde! Triangakök, regnkläder, pjamas och gosedjur packades ner och vi begav oss mot Göteborg Central för att tillsammans med agent A och hans mamma (min syrra) ta oss till Abisko turiststation, nästan ända längst norrut i Sverige. Både tåget till Stockholm och nattåget var i tid och väl där, på stationen i Abisko var luften frisk och lätt att andas. Bergen blånande med lite snö högst upp. Vi var i Abisko i tre nätter och fyra dagar (två halva och två hela) och vi hann komma in i väl fungerande rutiner för matlagning och barnpassning, samtidigt som vi vandrade till olika platser. Den absoluta höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) var när vi dag 2 tog linbanan upp på blomsterfjället Njullá. Utan mer ansträngning än att krampaktigt hålla G i handen i 20 minuter och känna hur det svindlade till i magen ibland var vi uppe på kalfjället där barnen genast fick leka i närmaste snölega. Sedan gick vi vidare en bit och lagade mat på stormköket, fjällpasta (tortellini), till agenterna och oss agentmammor. Dagen efter gick vi resans längsta vandring, totalt 6 km, och vi var alla helt slut efteråt. Det tar mycket på en att gå med barn. Det ska hållas handen, agentuppdrag ska delas ut, det ska passas och peppas och vilas och fyllas på med lagom mängd russin... Hade vi gått själva hade vi säkert kunnat gå mycket längre, men det blev ändå bra så här. Roligt att ta barnen till fjällen, även om jag blir sugen på att gå själv med syrran någon gång, om hon skulle vilja det, eller med någon annan fjällvan vuxen. Nästa sommar blir det förhoppningsvis Marsliden och kanske Tärnaby, om jag får med mig familjen på det. Jag hade så gärna velat visa fjällvärlden för M.

Bara några dagar efter hemkomst från Abisko drog simskolan igång. Här kanske vi inte kan snacka om ren och skär höjdpunkt rakt igenom men jag kan ändå glädjas över att det inte blev så dåligt väder som det verkade på prognosen, vilket resulterade i att G kunde vara med på samtliga 17 pass (två gånger om dagen i två veckor), vilket i sin tur resulterade i att han lärde sig en hel del och tog två märken (Sköldpaddan och Livbojen röd). För att få Sköldpaddan ska man kunna flyta på rygg i minst 5 sekunder och sedan vända sig. Han har, enligt fröknarna, lärt sig tekniken för bröstsim men kan inte riktigt simma fem meter än. Deras råd var att vi skulle fortsätta öva i simhall. Lär han sig att simma 5 meter så kan han vara med i fortsättningsgruppen nästa år. Vi har pratat om att inte anmäla honom till simskola nu i höst utan istället gå själva med honom till simhallen åtminstone någon gång i månaden, förhoppningsvis oftare, och träna. Det gäller bara att bestämma sig, tänker jag. 

Och nu då, för att avsluta denna fyra veckors semester på bästa sätt, har vi nu i helgen varit en sväng till Göteborg. Vi åkte dit på fredagen och besökte Botaniska trädgården och på lördagen blev det ytterligare en höjdpunkt: nämligen Liseberg! Vi var där kl 10.30-16 och dyrt var det men också häftigt och roligt. Första gången i livet för G. Han fick det som belöning för att han deltagit i simskolan, vilket funkade som muta tillsammans med kakor hela simskoleperioden.

Och nu vaknar M från nattandet och jag ska avsluta detta... Ni ser, ni fick alla detaljer i alla fall, ingen som är förvånad gissar jag.

Jag hoppas att även ni fått en härlig sommar och att ni berättar om den i varsin kommentar! Imorgon börjar jag jobba och det känns helt okej, särskilt som veckan ska bjuda på regn, regn och mera regn. Och särskilt som jag gillar mitt jobb! Tjillevippen!

Pratar mig genom Europa

Så är jag iväg på vinterns första äventyrsresa genom Europa. Det är så det känns och det känns så roligt! Jag är visserligen 36 men känner mig som 23, vilket till största delen beror på att jag reser själv och på att jag lyssnar på musik från min ungdom när tåget svischar fram genom snötäckta vinterlandskap i norra Tyskland och inre Frankrike. 

Färjan till Kiel var bekväm men full av fulla medelålders människor som skrålade och brötade runt, även mitt i natten. Jag sov ändå som en prinsessa i min hytt. På morgonen frukostbuffé och så fick vi gå ut genom en varuhiss eftersom landgången i Kiel var trasig och eftersom den hiss det var tänkt att vi skulle åka med inte riktigt fungerade. I varuhissens trängsel träffade jag, otippat nog, ett par från samma ö som jag bor på. Ett par jag aldrig träffat förut men som det visade sig att jag hade mer gemensamt med än man kunnat ana, eller så hade man kunnat ana det med tanke på att de gjorde en liknande resa som jag. Det roliga var att vi gör resan samtidigt och att vi också kommer åka tillbaka med samma färja, samma dag. 

Kiel var kallt, dimmigt och snöigt. Jag tog mig till köpcentret nära tågstationen och köpte en lunchmacka att ta med, och en liten julklapp var till G och M. Sedan ville jag gärna stå på stationen och frysa ett tag... Köpte en te som jag hällde över i min medhavda termos. Måsar och kråkor spankulerade runt och tåget kom inte. Återigen träffade jag på paret från Tjörn och vi höll varandra sällskap i iskylan. Tåget var någon timme försenat men till slut kunde vi hoppa på och jag hittade min plats. Paret satte sig på andra sidan gången och jag pratade med tjejen nästan hela tiden, hela vägen till Karlsruhe. Det var ett sagolikt vinterlandskap utanför fönstret, nästan hela vägen. Och även i Karlsruhe låg snön.

Mitt hotell låg 100 meter från stationen och det kändes väldigt skönt att komma fram kl 19.30, en och en halv timma för sent. Jag käkade middag på hotellets restaurang och kände lugnet. Sov gott om än lite oroligt i det allt för varma och kvava hotellrummet.

Redan klockan 07 var jag nere för att äta frukost och sedan det ljusnat begav jag mig ut på en liten promenad bara för att få se något av stan. Vad kan Karlsruhe vara? Folk i Sverige säger att det hände något där under andra världskriget men varken hotellfrukostvärden eller Wikipedia visste något om den saken. Jag såg litegrann men bestämde mig för att istället värma mig och vila på hotellrummet innan tåget skulle gå 09.53.

Tåget tog mig till Strasbourg och precis innan jag skulle kliva av kom jag i samspråk med en 25årig tjej från Tyskland som tydligen kunde prata spanska. Vi började prata om klimat och tågresor och vi var båda helt med på noterna. Nu får folk sluta flyga! sa vi till varandra och tog sedan sällskap in till Strasbourgs gamla stadskärna (gissar jag att det var) och hamnade tillslut på ett mycket bohemiskt kafé i ett snett och vint korsvirkeshus. Där mötte hennes vän upp och vi satt och pratade och skrattade och åt en, för mig andra, frukost.

Klockan ett begav jag mig av till stationen igen för att invänta tåget mot Bordeaux som skulle gå klockan 14. Två saker som jag märkt är typiska för franska tågstationer: Tungt beväpnad militär och stora folksamlingar som väntar på att spårnummer ska visas vid deras avgång. 

I Tyskland vet man spårnumret redan när man köper biljetten, alltså veckor före tåget ska avgå! I Frankrike får man veta det tio minuter innan, om man har tur. Detta innebär att folk samlas i någon centralhall där skärmar finns med samtliga avgångar och väntar på att spårnumret till just deras avgång ska visas. Detta kan ju inte vara speciellt smart utifrån en antiterror-synpunkt? Det är väl just stora folkmängder som man vill undvika? Och speciellt stora folkmängder som helt håller fokus åt ett och samma håll, nämligen samma skärm? Jag frös och tröttnade lite så jag satte på Glesbygd'n i mina hörlurar och smygdansade bakom väskan och vips hade spårnumret kommit upp och jag kunde, med alla andra som skulle med samma tåg, bege mig till spår 1. 

Tåget mellan Strasbourg och Bordeaux var helt i tid och jag hamnade i någon slags familjekupé. Där satt jag mitt emot en mamma i min egen ålder ungefär och hennes två söner. Sex och fyra år. De var som franska motsvarigheter av G och hans svenska kusin A. Det roliga var att fyraåringen dessutom hette samma sak som Gs kusin, fast en fransk variant av namnet! Mamman och jag småpratade på franska lite då och då och jag kände det som om jag hade kunnat lära mig språket bara jag bodde här i två, tre månader eller så. Kanske någon gång, vi får se... 

I Bordeaux var det mörkt när jag kom fram och Frankrike hade, som ni vet, precis förlorat VM-finalen mot Argentina. Skönt för mig, förmodligen, eftersom det annars hade varit en galen fest hela natten fick jag veta. Även här i Bordeaux, ligger hotellet precis mittemot stationen och jag sitter nu här på sängen och skriver det här. Så trött var jag att jag efter att jag ätit middag på en mycket hipp restaurang bredvid hotellet somnade som en prinsessa i den något obekväma sängen. 

Men vilken resa! Hittills i alla fall! Jag känner mig fri och glad och kan leva ut min sociala sida helt och hållet. Jag pratar mig helt enkelt genom Europa och får uppleva så mycket som jag inte ens kunde ana, känns det som. Samtidigt känner jag mig trygg och bekväm med detta sätt att resa eftersom jag gjort det några gånger nu. Det känns inte som någon uppoffring alls utan mer som en lyx: Jag får se så mycket och prata med så många människor. Det blir som en semester i semestern. 

M och G kom fram välbehållna till farmor och farfar i Spanien igår. Det känns bra! På tisdag hämtar de mig i Sevilla och då är jag antagligen mätt på resandet. Och tisdag är imorn kom jag på! Den här rutten går både snabbt och långsamt på samma gång. När man precis kommit in i det är man nästan framme. Nåja. Först ska jag se Bordeaux, sedan sätta mig på bussen till Donostia San Sebastian och sedan sova där. Idag blir det en kort resa (4 timmar) men imorgon reser jag hela dagen från kl 08.30 till kl 19 + bilresan hem till Almonte. 

Ja, vilken resa! Jag är så nöjd. Jag njuter!

Semesterminnen

Än är inte semestern slut, men nästan. Vi är hemma igen. Tågresan hem gick bra trots att vi reste tillsammans med värmeböljan som steg upp genom Europa. Den kom till Sverige någon dag innan vi så när vi gick av färjan i Göteborg var det mulet och blåste kallt. 

Vad minns jag av den här semestern? Och vad vill jag fortsätta minnas? Här kommer någon slags sammanfattning:

Vi kom som sagt ner till Spanien den 21 juni. Redan två dagar senare blev M sjuk i covid19och fem dagar efter det var det min tur. I ungefär två veckor var vi isolerade i huset på stranden men plötsligt tyckte folk att de vågade träffa oss igen. De vänner jag träffade var två lärarkollegor (J och A), samt våra vänner Z och C från Almonte, samt deras lille son. M hängde även med sin vän MA två gånger. Men de första som vågade träffa oss var Åsa och hennes döttrar. 

Vilken dag vi hade! Åsa och barnen sov i El Rocío två nätter men umgicks med oss hela lördagen. Så häftigt att träffa en av de kollegor som jag har mest kontakt med under arbetstid, men som jag aldrig mött fysiskt. Båda blev vi överraskade av hur liten den andra var. Det visade sig att vi var ungefär lika små (fast jag tror Åsa är några cm längre än mig) och van som man är vid att alla andra är längre än en själv (åtminstone i Sverige) så blev jag förvånad att vi var i samma storlekskategori. Vi är alltså ca 160cm långa, om någon ville veta... 

Det första vi gjorde med Åsa och hennes döttrar var att gå ner till närmsta strandbar (chiringuito) och käka frukost. Juice till barnen, kaffe till Åsa och så mackor på det: media tostada con tomate y jamón. Så gott! Sedan gick M hem och vilade och vi andra gick ner till stranden för att bada, men först vada igenom rabarberkrämen som bildats längst in. Det var alger, som dumma fiskebåtar dragit upp några dagar tidigare och som låg och skvalpade längst in mot stranden. 

G kastade sig i vågorna och Åsas döttrar gjorde bakåtvolter och hade sig. Åsa och jag badade också, såklart. Doppade oss och lekte med våra kids. Men som alla vet blir man hungrig av att bada och för att hålla alla, särskilt mammorna, på gott humör gick vi vidare längs strandpromenaden till nästa chiringuito. Där käkade vi lunch. Sardiner, pannkakor med småräkor i (tortillitas de camaron) och paella. Dyrt som skam. (Tydligen hade vi valt en chiringuito som är känd för att vara dyr, men det visste la inte jag.) 

Vi gick vidare västerut, längs strandpromenaden, och nådde tillslut torget där det fanns glass i stora lass. Alla fick glass och barnen peppade att de skulle ut i havet till en flytande hoppborg. G och Frida var mest taggade och de fick med sig både mig och Jonna på äventyret. Fy sjutton vilket äventyr! Jag fick alltså simma ut med G (som inte är simkunnig), ca 50-100 meter, till en flytande rektangel byggd av något som liknade hoppborgar, eller liknande. Där ute var det djupt. Tur att vi hade flytväst! Väl uppe på hoppborgskonstruktionen skulle man ta sig runt en bana. Jag insåg direkt att detta skulle jag inte palla, fysiskt. Det var tillräckligt jobbigt, psykiskt, att sitta på ändan och hålla i sig. Frida och Jonna fick ta G och hjälpa honom runt banan, och det gjorde de med bravur! G som egentligen var för liten för denna aktivitet klarade hela banan med systrarnas hjälp medan mamma Tove satt och höll i sig och pratade med en annan mamma som också satt och höll i sig. Äventyret kostade förresten 12€ per person. Hutlöst tyckte jag, men jaja. Vad gör man inte för barnen?

Efter detta gick vi hemåt, men Åsa stannade med sina döttrar på stranden. Lite vila stod på schemat, innan middagen, som intogs på El rey de la gamba på centrumtorget i Matalascañas, en skaldjursrestaurang. Middagen där för vårt gäng med en vuxen extra, eftersom M var med, blev 20€ billigare än lunchen. Intressant, tyckte jag! 

Efter detta tittade vi lite i en souverniraffär, käkade glass och sedan skjutsade Åsa hem oss innan hon sladdade vidare till hotellet i vildavästernbyn El Rocío. Och det var dagen med Åsa det. Varmt och härligt, soligt och trevligt!

Fler semesterminnen? 

Jag minns att vi promenerade på sanddynerna, M, G och jag, min sista dag i självpåtagen karantän. 

Jag minns att G och jag åkte till ytterligare en strandbar (Heidi Bananas) tillsammans med min lärarkollega J och hennes man och såg ett band som spelade covers på gamla spanska 80-talshits. Jag kände inte igen en enda men stämningen var fantastisk, likaså den något till åren komna sångerskan med tajt kort läderlinne, läderkjol och nätstrumpbyxor. Hon ägde showen! Sedan åkte  vi tillsammans med Js svenske vän och hans fru till en restaurang i centrum och åt middag till kl 02 på natten. Inte så barnanpassat tyckte jag, men det var bara att hänga med och vänta ut de andra, eftersom vi inte hade egen bil. 

Jag minns att G och M åkte själva till Ferian i Almonte och jag var kvar ensam i huset eftersom jag hade corona. Detta var dagen då M testade negativt och jag positivt, och vi liksom byttes av. Jag funderade på om jag var den enda som någonsin sovit ensam i huset på stranden. Det kan faktiskt vara så. 

Jag minns när A kom på besök med sin systerdotter som var på pricken lik Annika i Pippi Långstrump. Samma frisyr, samma uppsyn. Lite spanskare möjligtvis, men väldigt lika. A höll med! En annan intressant sak var att A och jag jämförde våra löner. Först lät det som om jag tjänade rejält mycket mer än henne, vilket kändes orättvist eftersom hon jobbat mycket längre än mig och dessutom sitter med i ledningsgruppen på hennes skola, men sedan kom vi fram till att vi tjänar väldigt lika när vi insett att hon pratat om lönen efter skatt och jag pratat om lönen innan skatt. Då kändes det bra igen.

Jag minns att jag några dagar efter coronasjukan gått över kände att jag fick en vaxpropp i örat, gick till apoteket och köpte vaxproppslösande olja som hjälpte direkt. Den kom och gick i några dagar tills den satte sig till rätta ordentligt och blev "permanent". Läkarna på vårdcentralen såg dock ingen vaxpropp utan istället öroninflammation. Jag fick 30 antibiotikatabletter att ta under 10 dagar (dubbelt så mycket som man får i Sverige fick jag veta sedan). Väl på plats hemma sökte jag vård på min vårdcentral och vad ser min läkare här om inte en stor vaxpropp? Jajamen! Jag fattar inte hur de kunnat missa den i Spanien och jag är lur på om de hittade på att jag hade öroninflammation, för enligt läkaren i Sverige ser man inte ens trumhinnan pga smal hörselgång. Mycket märkligt i så fall. Varför skulle de vilja skriva ut antibiotika i onödan? (Det var totalt tre läkare och två sköterskor som tittade i mina öron i Spanien.)

Jag minns hur G och M och jag besökte stranden nedanför Parador de Mazagón där det finns så fina snäckor, och att jag tyvärr var stressad för att vi snart skulle till vårdcentralen pga örat.

Jag minns mer saker men det får nog räcka för idag. 

Tack Spanien för den här gången! Nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen, förhoppningsvis inte på sommaren då det är alldeles för varmt för att göra roluga saker. Sista veckan längtade jag hem men när jag väl kom hem kände jag post-semester-depp, trots att mina två sista semesterveckor ska spenderas här hemma. Nu har jag dock kommit in i det lite och det känns bättre. Vädret gör ju också sitt till, som första dagarna var dåligt men nu är bättre. En sista bild från stranden får ni, den spanska alltså.

Godnatt!

Sommarlovet som kom av sig

Prick fem dagar efter det att M testade positivt börjar jag känna mig krasslig. Det var idag, och jag hade precis, dumt nog, promenerat hela vägen till närmaste apotek för att köpa några nya covidtest och några få saker från mataffären. När jag kom hem hade jag ont i hela kroppen och la mig i hammocken för att vila medan M fixade lunchen. 

Så var det min tur då... Suck. Alla leder gjorde ont. Huden gjorde ont. Det enda som var någorlunda uthärdligt var att ligga på rygg i sängen och vila. Efter några timmar förstod jag att jag borde ta en tablett paracetamol. Under tiden den skulle verka låg jag och lyssnade på P3 Dokumentär om en av Sveriges  värsta tågkatastrofer: Tågkatastrofen i Dalarna 1980. Under frukosten hade jag läst vidare i Per J Anderssons bok Ta tåget. Det känns som om ett nytt intresse börjar växa fram, eller kanske inte. Jag vet inte än. Mest intresserad är jag av att inte flyga, faktiskt. 

Och så är jag intresserad av att fler ska börja bry sig om miljön. Här känns miljön som ett sådant icke-ämne, men jag kan ha fel. På soptunnorna står det: Calles limpias - responsabilidad de todos. Vilket betyder att vi alla har ansvar för att hålla gatorna rena. Det låter så aggressivt bara... men det kanske det inte är? Under min promenad till apoteket hade jag också slängt återvinning som vi samlat under våra dagar här, plastförpackningar. De ska slängas i ett gult sopkärl, men alla gula sopkärl här i närheten har varit överfulla ända sedan vi kom hit, och jag har inte hittat information någonstans om med vilken frekvens de töms. Inte ens några renhållningsarbetare/sophämtare på strandpromenaden som jag frågade igår kväll visste, trots att de sa att det är samma företag som hämtar soporna på strandpromenaden och på gatorna här i strandbyn. Jag föreslog att de skulle ha återvinningskärl även på strandpromenaden, men pyttsan, sa de (på spanska), folk lägger ändå allt i samma. Lite senare under min kvällspromenad (igår) såg jag ett återvinningskärl för glas. Åh! Grymt! Någon har tänkt som jag, hann jag tänka, innan jag såg att det enda någon slängt där var en plastförpackning. Kanske har sopgubbarna rätt i alla fall? 

Hur får man ett folk att ändra inställning och framförallt beteendemönster? Hur får man ett folk som redan lever i ett varmt land, som är vana vid varma somrar och regniga vintrar, som måste ha bil, att börja bry sig, ställa krav och välja bussen framför bilen, tåget framför flyget, grönsakerna framför biffen? Varför väljer jag biffen? Kan jag bara koncentrera mig på en sak i taget att vara anti, eller? Det verkar så.

Jag lyssnade på en intervju med chefredaktören för Supermiljöbloggen när jag promenerade hem från apoteket i förmiddags och kroppen gjorde mer och mer ont. Hon sa att den viktigaste kampanjen för miljön var att vara någons förebild, att prata med sina grannar. Så kanske gör vi helt rätt som åker tåg hit och säger till de som undrar att vi gör det för miljöns skull och det står vi för, även om svärisarna självklart skyller covidsmittan på tågresan. 

Vet ni vad som hade varit underbart? Jo! Extra semesterdagar för de som tar tåget på semestern. Kan inte någon bara införa det, nu? Gäller mot uppvisande av biljett, t ex. 

Tillbaka till gnället: Ont i kroppen var det. Ja, det hade jag, tills paracetamolen kickade in och då, när kroppen känns nästan som vanligt igen har jag så himla svårt att bara slappna av och inte göra någonting. Inte för att jag gjort så värst mycket heller, men jag borde verkligen bara gå och lägga mig. Bada mitt barn och gå och lägga mig.

På tal om bada så fick jag tillslut M att ta med G till stranden. G, vår snart sexåring, är mer en lovligt uttråkad här, under sommarlovet som kom av sig, med en till två sjuka föräldrar. M mår bättre nu, och smittar kanske inte längre? så jag tyckte att det var hans tur att ta ner G till havet, och de var borta i två timmar tror jag. G tyckte att det hade varit kul. M tyckte att alla gamla tanter tittat på honom, för mycket. Jag sa att de kanske tyckte han var snygg... Han tog inte åt sig.

Så nu, istället för att sitta här i ett allt mörkare kök med en diskmaskin från ett annat årtionde som låter som ett tröskverk (hur nu de låter!) och skriva så ska jag tappa upp ett varmt bad till G så han får leka lite med badgrodorna och sedan gå och lägga sig. Det ska bli skönt att sova. Hoppas det onda inte kommer tillbaka, men det gör det väl. Imorgon får vi besök av svärisarna som ska utreda stoppet i avloppet i köket (svärfar) och ge oss lite mat (svärmor). Ni kan inte ana hur hon lider nu när vi är här men ändå inte med henne och hon inte får mata oss! Och vi sen! Vi som älskar hennes mat! (Fast lite skönt är det att få vara bara vi tre också, kan jag säga, i ett stort hus på stranden med inredning från 1970-talet).

God natt!