BF i övermorgon

I övermorgon är det BF, dagen efter Spaniens nationaldag, och du är redan sex år. Sex år stor och du har redan börjat skolan och det går riktigt bra säger fröken. Det är mycket i skolan förstås. Nya och gamla kompisar, sitta stilla och räcka upp handen, lära sig det ena och det andra. Det är inte alltid lätt, men du verkar glad och peppad och säger varje dag att du har haft kul i skolan. 

Nytt för i år är att du har börjat gå i en dansgrupp. Förra året satsade vi på skridskor men i år blir det dans. Fotbollen, som du testade i våras, tröttnade du på rätt fort. Jag förstår dig. Jag har aldrig gillat fotboll... 

Cykla är också något som jag vill att du ska lära dig. Vi har nyss höjt stödhjulen och satt på en pinne. Egentligen borde nog något cykeltroll komma och trolla bort stödhjulen snart, så att du verkligen lär dig att hitta din balans. Du är inte helt trygg med detta än så mer övning krävs. Synd bara att vi varken har tid eller ork varje dag, men så är det. Poco a poco. Förhoppningsvis kan du cykla till nästa sommar i alla fall.

Det har visat sig mer och mer det senaste året att din konstform är musik. Om din pappa älskar att måla och rita, jag att skriva och prata så älskar du att dansa och sjunga. Den högtalare med discolampa vi köpte till dig förra året använder du flitigt, nästan varje dag. Du står i soffan och sjunger och hoppar eller röjer loss på golvet. Ibland är någon kompis med, ibland vi, men ganska ofta kör du själv. Snart är det Halloweendisco på skolan. Dit ska vi gå, eller hur?

Annars rullar väl allt på som det ska, skulle jag säga. Du äter bra, sover bra och är en himla go kille! Jag älskar att du kom till oss och att du lyfter vår vardag till en helt annan nivå: din nivå! Så, ja. Grattis i förskott på BF-dagen min fina vän! Tack för att jag får vara din mamma!

Från barn fyra till fyra år på fyra minuter

Ikväll för fyra år sedan kom en av alla läkare in till mig och sa att du ska förlösas imorgon. Jag förklarade ur min dimma att någon förlossning skulle jag inte orka med, så sjuk som jag var. Hon svarade genast att de, inte jag, bestämt att barnet skulle födas med hjälp av snitt. Det var ingen bra idé att sätta igång mig utan det enda sättet att förlösa mig var genom ett kejsarsnitt och det redan nästa dag, men först upp på IVA. Ditt hjärta slår inte riktigt som det ska. 

Och upp på IVA for jag, eller UVA var det ju egentligen. Ett rymdskepp sattes i min handled och sedan fick jag ligga och lyssna på en gammal man som hade ont. Under tiden gick du och jag runt i mitt älskade älsklingshus och jag visade dig allt, precis allt, medan jag blev mer och mer kissnödig. Du var mörkhårigare än vad du är nu, och till och med lite mer långhårig, men ungefär lika gammal. Kanske ett å äldre. Och du gick med mig och du lyssnade och du tittade på allt. Till slut kom morgonen och en manlig undersköterska med en pottstol, din pappa i operationskläder och du, du kom till slut ut ur min mage med ett litet försiktigt gnyende. I två sekunder fick jag titta på dig, inte mer, och sedan bar det av iväg från mig - in på Barn fyra, medan jag syddes ihop och skämtades med. Rullades upp på UVA igen för att ta igen mig. Helt totalt ickegravid, men ännu inte någons mamma. Så kändes det. Förvånande, omtumlande utan att vara omtumlad, bara tömd - på dig.

Sedan passerade fyra minuter. Fyra minuter eller fyra år, och nu alldeles snart är du inte min treåring längre utan min fyraåring. Min kloka, fina, omtänksamma fyraåring, som börjat i storbarnsgrupp och som pratar och pratar och säger att du pratar. Och som hoppar, och hoppar som en rävunge och en tigerunge. Från berg, från bänkar, från murar och i soffor. Inte visste jag att du skulle hoppa så!

Idag, din sista dag som treåring, har vi varit på utflykt till din favoritbadstrand här nära. Det var bara vi där trots det fina vädret. Sommargästerna verkar ha vänt hem igen för vintern. Du badade och hoppade från en ganska hög bergsknalle ner på sanden. Så glad och harmonisk och nöjd. Ja, för så verkar det: du verkar inte behöva ha andra barn omkring dig jämt för att må bra och leka glatt. Du kan underhålla dig själv och är nöjd så länge du har koll på var du har mig, eller möjligtvis din pappa. Samtidigt verkar du komma bra överens med andra barn. Jag ser dig inte så ofta med andra barn, men fröknarna gör ju det och de berättar litegrann. Idag såg jag dig med grannflickan, som du inte träffar så ofta och ni lekte riktigt bra. Ni klättrade i klätterställningen och ni brydde er om varandra. Ni pratade om att man måste hålla i sig så man inte ramlar ner, och så. 

Även oss bryr du dig om. Du frågar hur vi mår och du frågar vilket humör vi är på. "Är du glad nu mamma?" kan du fråga. Det är så fint att få små tecken på att du är en omtänksam individ. Jag hoppas du fortsätter att vara det! 

Att vara ute är din melodi. Så bra att ni är ute mycket på förskolan, och att du tycker om att åka på utflykt med mig och pappa. Får jag bestämma så blir utflyktsmålet till någonstans i naturen. När du och pappa är lediga tillsammans och jag jobbar åker ni ofta och handlar. Det tycker du är väldigt roligt och så fort du förstår att du och pappa ska vara lediga ensamma en dag börjar du peppa honom att ni ska åka buss och till vilken ort eller affär du vill åka. Praktiskt tycker jag. På detta vis slipper jag gå och köpa skor och ytterkläder till dig. Mitt förhållande till "shopping" är lite motsatt ert, nämligen. Jag blir mest trött av att gå i affärer.

När vi är ute är du glad och framåt och ivrig. Du älskar att springa och håller gärna händerna mot armhålorna och springer med höga steg, på ditt egna lilla vis. Så snart du hittar någonstans att hoppa från, så klättrar du upp och hoppar. Små berg bestiger du utan problem, fastän det är brant. 

Prata gör du ju också en hel massa, som jag skrev ovan, både på svenska och spanska faktiskt. Du har allra bäst ordförråd och meningsbyggnad på svenska men jag tycker att du gör dig förstådd ganska bra även på din pappas modersmål. "No hay mucho tiempo aquí" sa du idag när vi gick ner till stranden. Lite osäker på vad du menade, men kanske att det inte var dåligt väder? "Det är ingen nån som badar här" kan du också säga. Och ditt bästa egna ord är nog "badfota". Du vill ofta gå badfota istället för att ha på dig skor eller sandaler, men snart kommer hösten och då blir det nog annorlunda. 

Något du däremot inte vill göra är att klippa dig. Därför är du långhårig. Jag pallar inte plåga dig en gång till och än en gång förstärka obehaget i att låta klippmaskinen ta av dina miljoners hårstrån. Saxen tillåter du inte heller. Planen just nu är att låta dig bli lite äldre och att då kanske prata med dig om att barn i din ålder går till frisören, eller nåt, och på så vis förhoppningsvis kunna klippa dig fint utan skrik. Vi får se. Folk säger att det är bara att göra det, men jag tycker det känns så hemskt. Du gråter så högt och blir så vild. Min lille pojke. 

Äter gör du fortfarande bra. Du äter mer varierat på förskolan än hemma, och det är såklart delvis mitt fel. Jag är lat och  går med på dina "korv-och-makaroner-förslag" allt för ofta. När vi vill bryta av det eviga korvtuggandet lagar vi linssoppa. Pappa helst med gröna linser, jag helst med röda. Och det äter du med god aptit. Spaghetti och köttfärssås samt potatis- och purjolökssoppa går också alltid ner. Fisk däremot, det vägrar du - trots att vi bor på en ö.

Vad mer? Jag vet inte, jag kommer inte på något. Kanske ditt egna lilla sätt att vända på ord: björn-is, krill-mak och sådant. Idag hittade du på ett nytt ord när du satt på en klippa och fiskade, men det var inget vatten under utan bara mer klippa. Du fiskade "bergsfisk" sa du. Det var roligt, tyckte jag. Bokstäver tycker du också om och ibland låtsas du att du kan läsa. Du kan flera bokstäver nu, inte alla men ganska många, och du vet "vems" de är. 

Jo, en sak till kommer jag på: du gillar att sjunga också! "Bara vara mig själv" av Laleh, "Aserrín, aserrán", "Qué llueva" och Sven Ingvars "Sommar och sol" är favoriter just nu. När jag ska lägga dig ska jag fortfarande alltid sjunga "Bä bä vita lamm" och nu kan du faktiskt somna själv om jag nattat dig en stund. 

Jag hoppas, min älsklingspojke, att du tycker det är okej att jag skriver allt det här på internet. Vad vet du? Du vet ju knappt vad internet är - än mindre att jag skriver om dig. Men när du läser detta - någon gång i framtiden, då hoppas jag att du tycker det är okej. Jag älskar dig, vet du, mer än vad du någonsin kommer fatta. Och jag är så glad att du fyller fyra imorgon för du är i en så fin period just nu. Glad, omtänksam och alldeles underbar! Grattis på fyraårsdagen min stora lilla pojke! Hurra! Hurra! Hurra!

Lille G numera tre

Tre år har du hunnit fylla, min älskade son. För tre år sedan var jag fortfarande inlagd och mycket, mycket medtagen efter slutet av graviditeten och förlossningen. Mitt blodtryck höll på att gå ner till normala nivåer men jag tappades fortfarande på onormala mängder urin varje dygn. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång, även om vi levde till stor del separerade från varandra. Du var mitt lilla barn på neonatalavdelningen och jag var din mamma som fortfarande var under vårdens beskydd.

En vecka efter förlossningen blev jag utskriven, om jag inte minns fel. Du fick vara inskriven och inneliggande patient i tre veckor till. I slutet av september kom vi äntligen hem. Du var pyttig och kunde ha mina rosa pyttiga sparkbyxor i velour. Jag har en bild av dig i dem. Du gäspar men jag ser så lättad ut. Äntligen hemma!

Och nu, plötsligt har du fyllt tre och vi har haft kalas och sjungit på båda språken och du har blåst ut ljus på en äppelkaka, gjord på gratisäpplen från holmen.

Det bästa du fick i present, enligt dig, var en gitarr. Egentligen en ukulele, men gitarr är ett enklare begrepp. Den är fortfarande ostämd men du plinkar ändå fint på den. Den har ett fint ljud i sig själv, tycker jag. Den näst bästa presenten var en äventyrsbil med en äventyrsgubbe i och med en kanot på taket. Den fick du av mormor och morfar och de hade tagit en treårig expert till hjälp för att välja ut den. Smart! Du fick också två lite mindre arbetsfordon och några böcker, lite pengar av farmor och farfar. Ballonger, kakor och släktkalas. Vi åt lunch, dansade till en bra låt, satte knorr på grisen och åt kaka. Sedan var både kalaset och vi helt slut. (På kvällen sedan satte vi dig och farmor framför Pippi Långstrump och gick ut på en promenad på tu man hand, din pappa och jag. Det var mycket fint och välbehövligt. Vi firade tre år som föräldrar med en high-five och en puss ute på den blomstrande udden Ed).

Du är tre år nu. Du pratar mycket och säger ganska långa meningar, åtminstone på svenska. Ditt ordförråd är stort. Större på svenska än på spanska, men även där kan du många ord. Din pappa pratar mest spanska med dig, men du hade lite svårt att prata spanska med farmor och farfar märkte jag. Ändå tror jag du förstod vad de sa till dig.

Du tycker om att gå balansgång och att hoppa ner från det du gått balansgång på. Du älskar att klättra i berg och att bada i badviken. Till nästa sommar får vi nog sätta dig i simskolans plask-och-lek-grupp, och köpa dig ett par armpuffar, eller vad man nu har.

Du gillar att gå på promenad och upptäcka saker. Du älskar när kyrkklockan slår och dörrarna på kyrktornet öppnas så att klockorna ska höras bättre ut över ön. Ibland springer vi till kyrkan när vi hör att dess klockor börjar klämta. Så mycket finns det att göra på vår lilla ö...

Du älskar också att hoppa i vattenpölar. Bäst är den vid kyrkan som är stor och oftast har vatten i sig fastän de mindre har torkat bort. Extra roligt är det om jag också hoppar och plaskar och skvätter.

Du tycker om att äta mat, men mer på förskolan än hemma. Jag antar att det mer beror på sammanhanget än att min mat är äcklig, men vad vet jag. Vad ska jag laga till dig egentligen? Korv och makaroner, ris och fiskbullar, potatis och ägg är sådant som oftast går ner. Allt annat är en chansning. Men ibland måste man chansa, för att inte fastna i korvochmakaronerträsket. Eller hur?

Välling äter du fortfarande, och fortfarande ur din kära bibi, nappflaskan. Hur länge ska du göra det? undrar mormor. Ja, jag vet inte. Vad ska jag annars ge vällingen i? Det funderar jag på. Vällingen funkar bra tycker jag för att liksom säkra upp ifall du ätit lite för lite till middag, då vet jag att du åtminstone får välling innan du somnar. Jag vet att det finns kritik mot välling, men jag tänker att det inte kan vara så mycket värre än att äta gröt. Det är ju vätska, fett, mjölk, sädesslag och berikat med det ena och det andra, järn typ. Så, så himla skadligt kan det väl inte vara?

När du äter din välling, men även när du ska sova behöver du din snutte. Du har flera stycken som vi byter mellan, alla av samma sorts tyg: bomullsmuslin. Det blir lite strävt när man tvättar det. Bilder från neonataltiden visar att vi använde dessa snuttar som filt över dig. Du var så varm.

Sedan du var två år har du slutat med både napp och blöja. Du verkar mycket äldre nu, delvis med tanke på det. Det vi har "kvar" nu är väl att sluta med nappflaska och att du ska få börja sova i din första riktiga säng (ej spjälsäng). Det tar vi om ett tag, tror jag. En sak i taget.

Ja, du G. Du är ju för sjutton bäst! Jag är så glad att jag har dig och att jag får vara med dig i din barndom och i ditt liv. Vet du? Vad som än händer kommer jag alltid vara din mamma. Det kommer alltid vara jag som har fött dig och som har burit dig i min mage. Jag kommer alltid att älska dig, i evigheters evigheter. Bara så du vet!

Lille G snart tre

Snart är du tre, men än är du två - år alltså. Om några dagar är du exakt två år och tio månader gammal. Ursäkta - ung! Du är liten och stor på samma gång, men mest tycker jag att du är stor. Och samtidigt är du faktiskt liten.

Din mormor och din farmor säger att det märks att du har vuxit och blivit mognare. Mognare på en tvåårings sätt, antar jag att de menar. Och så är det säkert, även om det verkar  vara lättare för dem att observera och se denna förändring än för mig som är med dig varje dag. Men så är det väl alltid?

Jag tänkte passa på att skriva om vad du älskar. Du vet ju vad du älskar just nu, men tänk om du läser det här när du blir lite äldre och kan tänka tillbaka på hur det var när du var liten. Jag hoppas att du gör det. För att berätta för ditt framtida jag, vem du var idag (sommaren 2019) tänker jag här berätta vad du älskar.

Du, mitt älskade barn, älskar att klättra i berg. Ja, skogspromenaderna i Umeå har bytts ut mot bergsklättring här på holmen. Det passar ju bra att du älskar det nu när bristen på skog är uppenbar. Du älskar i och för sig fortfarande att vandra i skogen, men tyvärr blir det inte så många skogsutflykter. Vi borde nog åka till skogen i Aröd eller Tuveslätts naturreservat lite oftare. Eller till Bö tjärn. Du är faktiskt väldigt bra på att gå, och snart får vi nog sluta använda vagn till dig. Ofta går vi över hela holmen utan vagn, men ibland har vi med en liten lätt sak (paraplysulky) som vi köpte nyss och som du tacksamt kan sitta i på vägen hem från våra bergklättrande äventyr. Annars kan du också tänka dig att rida på pappas axlar eller på mammahästens rygg, men vagnen blir lite bekvämare för oss alla faktiskt.

Du älskar också att läsa böcker. Ja, detta är faktiskt ett intresse som hållt i sig sedan vi började när du var ungefär fem månader. Din favoritbok just nu är "Heja Tulla" av Margareta Nordqvist. Du gillar också "Lillbrorsan och jag" av Ulf Sindt. Den förstnämnda har vi köpt på loppis och den om lillbrorsan tror jag att vi fått av några grannar. Den gamla godingen "Max lampa" går fortfarande hem, samt några nya böcker om Sune. Alfons tycker du också om.

För att fortsätta på kulturspåret kan jag nämna att det du tycker om att se på, på "tv" (vi har ingen TV utan det blir på någon av våra föräldrars mobiler oftast) är Alfons Åberg, Pippi Långstrump (lite svårt än), och några meningslösa videos om fordon och färger, helt utan story. (Jag antar att det är inspelade dataspel, men jag vet inte. Jag hatar dem och du älskar dem, så du får se dem ibland.) Du gillar även att se en extremt fult animerad video om någon bonde/traktor som hämtar höbalar osv. Jag gillar mer traktorvideos där man får se riktiga traktorer som hämtar höbalar... Ja, och det var en mening jag aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle få skriva, inte för tre år sedan i alla fall.

Du tycker även om att gå på Akvarellmuséet i Skärhamn med pappa och måla i deras verkstad. Jag själv har tyvärr inte fått till något besök där än, sedan vi flyttade hit. Vi borde nog rita och måla lite mer med dig hemma, men det gör vi inte. Vi får skärpa oss på den punkten. Kanske köpa asfaltskritor att rita med på vår billösa parkeringsplats? Det hade varit nåt!

Du tycker om att gunga, åka rutschkana och allmänt leka på lekplatser. Vi har en nära och ibland går vi till en lite längre bort. Nyss har vi hittat en tredje lekplats i närmsta grannort. Där blir du helt uppspelt, antagligen för att du inte är van att vara där. Mer sådana utflykter får det bli!

Vi hänger en del i trädgården nu på sommaren. Jag har planterat grönkål och tagetes som mördarsniglarna älskar och du hjälper mig att vattna. Det går till så att vi fyller upp en hink med vatten och så fyller du din vattenkanna med vatten från den och vattnar lite överallt. Till slut häller du bara ut allt vatten på gräsmattan så att vi kan gå in och hämta mer. Du har faktiskt respekt för blommorna och tycker om att lukta på dem. Du har nyss lärt dig vad Bohusläns landskapsblomma heter, även om du säkert inte vet att det är just Bohusläns landskapsblomma: Kaprifol. Den luktar gott! Du vet vilka växter som är ätbara i vår trädgård (mynta, rosmarin, timjan, oregano, persilja, jordgubbar, smultron, gräslök) och benämner dem "maten".

Du tycker även om att sjunga, t ex Nyss träffade jag en krokodil, Hjulen på bussen, Lilla snigel, Blinka lilla stjärna. Och jag tror faktiskt att du nästan bara sjunger på svenska. En spansk sång du tycker om när pappa sjunger för dig är Aserrín aserrán (första versen i den videon), vilket är en ganska sorglig sorg om fattigdom i arbetarklassen egentligen. (Min översättning: Aserrín aserrán - träarbetarna från San Juan, ber om bröd, men det får de inte, ber om ost men de får ben, de ber om vin och det får dem, de mår illa och går hem.) Just den verkar faktiskt vara en Colombiansk version av sången, som nu när jag undersöker saken närmare verkar finnas i en oändligt antal versioner! Häftigt! Det är väl så det blir med ett så enormt stort språk som spanska, antar jag. (Ordet aserrín betyder förresten sågspån och aserrán antar jag bara är ett ord som passar bra för att det på något sätt rimmar med aserrín. Det är en allitteration, eller är jag helt ute och cyklar nu?)

Du tycker om att prata, men helst bara med folk du känner och när du känner dig trygg. Du säger ganska många ord i följd nu (på svenska, färre på spanska), t ex: Vovven kan inte klättra i berget där. 

Avslutningsvis vill jag också nämna att du älskar att äta. Särskilt makaroner, korv, köttbullar, fiskbullar, potatis, kaka, glass, hallonkräm, chips och välling. Du äter mycket annat också, men detta är favoriter. Du vet ännu inte vad godis är!

Ett favoritbus du gör är att kasta mina kläder lite överallt. Du tycker även det är skojigt att stå på alla fyra (upp och ner) eller hänga över en stol så att ditt ansikte blir upp och ner. Du har för ett tag sedan överlistat vår "barnsäkra" hasp på dörren till trädgården och kan numera hoppa över grinden in till köket, båda med hjälp av en stol.

Ja, du min lille G. Om två månader blir du tre. Men innan dess är det sommar, och jag hoppas den blir rolig och härlig för oss alla! Puss på dig!

Två och ett halvt

Nu är du drygt två och ett halvt år gammal, min lille son! Du är du och du är bäst, tycker jag.

Du är ett aktivt barn som hela tiden har någonting på gång. Hemma går du runt och grejar men vill ofta vara med mig eller din pappa. Det är oftast mig du söker upp och frågar efter, känns det som, men om vi ska gå ut och gunga så måste pappa också följa med, annars blir du ledsen och vill inte gå ut. Jag tror att  du tycker att pappa är roligare att leka med ute, än vad jag är, men jag försöker också leka. Vi har åkt rutschkana en del de senaste dagarna. När vi gör det citerar du gärna Kråkan och Mamma Mu. "Åk, Mamma Mu!" kan du ropa. Förutom att leka på lekplatsen tycker du också om att bara gå runt här på holmen och inspektera. Jag försöker lära dig att man inte får titta i alla andras brevlådor, men det går sådär. Förlåt grannarna! Jag undviker också att gå för nära vattnet med dig. Istället söker vi oss mer mot mitten av ön och till de områden i närheten där det inte bara är gata och hus, utan lite natur. Klippor och någon buske. En liten park. Ibland råkar vi vara ute när kyrkklockan slår. Det tycker du är häftigt! Ding dong. La campana.

Prata gör du en hel del. Du kan säkert ungefär 400 ord, för när jag försökte sammanställa dem i förra veckan blev det nästan 300, men du kan fler än de jag kom på då. Du sätter också ihop dem till kortare meningar: Pappa kommer snart. Pappa jobbar. Pappa kör buss. Jag måste sova. Bebisen sover. Var är dockevagnen? och även på spanska, t ex: Dónde está llave? och Llama puerta (från Pino). Du kan några personliga pronomen på svenska: jag, du, den, men oftast säger du ditt namn och mamma, pappa, ankan osv. och inte pronomen. Du kan ställa frågor med frågeord, t ex "var är?" och du kan prata om saker som inte är här och nu, t ex om var pappa kan tänkas vara.

Jag märker även hur du associerar saker till varandra. Om vi pratar om mormor och morfar så pratar du ofta om att de har en bil, vilket vi inte har, och går ibland och tittar om de kommer med bilen. Du vet att det är mormor och morfar som använder skohornet och säger att det är "morfars". Du har även koll på var vissa saker är, som igår när jag frågade din pappa var den gula ryggsäcken var och du pekade och berättade var den var! Häftigt!

En sak som du verkligen gillar att göra nu är att dra saker efter dig. Vagnar och annat. I helgen köpte vi därför en liten docksulky på loppis så att du ska ha något vettigt att dra, eller snarare putta på. Den har du lekt med ganska intensivt sedan dess. Kanske är det nyhetens behag, eller så blir den en riktig favoritleksak. Annars är nog den leksak du leker med mest din röda bobby car med släp som du fick av våra grannar när vi var ganska precis nyinflyttade. Den kör du runt, runt. I släpet får olika saker åka med.

Att läsa tycker du fortfarande om, liksom att titta på avsnitt av Alfons Åberg, Mamma Mu och Pino, tillsammans med mig eller pappa. Du tycker också om att bygga med duplo. Vi har något slags stort duplo som vi fått och av det bygger du torn.

Små rollekar börjar också smyga sig in. Din favorit är att vira in dig i en filt och säga att du är en bäbis. Detta kommer från att jag brukar vira in dig i din handduk när du har badat och säga att du är en bäbis och bära ner dig till pappa så, som man bär en bäbis. Du har också börjat vira in din gosedjursräv i en snuttefilt och säga att det är en bäbis. Det är sött! Då leker du också ibland att bäbisen ska sova och lägger den i soffan. En annan rollek är att du tar vår bankdosa, som vi inte använder längre, och leker att det är en telefon. "Hallå. Vad sa du? Hejdå." kan du säga då.

Dina favoritbus är att klättra på bordet, dra ner allting från soffan och dra ner kläder på golvet från stolen där de ligger på vänt. Du kan städa om jag säger till, men oftast gör jag det själv sedan... Något att bli bättre på!

Du använder fortfarande blöja och jag tror att vi kommer vänta tills  vi kommer hem från Spanien med att potträna dig på riktigt. I söndags bajsade du ändå första gången i pottan! Jag blev väldigt imponerad. Det skedde spontant när du bett mig ta av dig blöjan och sedan hörde jag ett litet ljud från dig som brukar betyda att det snart kommer bajs. Pappa skyndade sig fram med pottan och hjälpte dig att sätta dig där. Sedan kom det lite. Bra!

Borsta tänderna har du också blivit väldigt bra på sedan jag listat ut att det bästa tricket just nu är att säga att vi ska borsta tio gånger. Då räknar jag till tio medan jag borstar dina tänder. Fram tills att jag kom på detta hade vi en period när du vägrade låta mig eller pappa borsta dina tänder, men nu funkar det riktigt bra tycker jag.

Du är ganska lätt att få att göra saker när jag frågar dig om du kan. Kan du ta på dig overallen själv? Ja, då kan du det, när jag först förberett den som ett brandmansställ. Du kliver då i dina stövlar och drar overallen uppåt, sedan får jag hjälpa dig med att trä i armarna i ärmarna och sedan kan du dra upp dragkedjan själv om jag hjälper dig att få tag i den. Du gillar verkligen att kunna saker själv - och det gillar jag med att du gillar!

Du är en duktig, ganska enkel och mycket intensiv liten pojke, G! Mitt favoritbarn i hela världen! Puss på dig min älskling!

Det gula tåget

Nu är du två år och fyra månader, lite drygt, och du lägger ner mycket energi på att visa vad du vill och inte vill. Det är säkert helt normalt och precis som det ska vara, men ack så tålamodsprövande. Igår slutade jag som en blöt pöl på köksgolvet när du skrek för mycket efter pipo. Vilket gjorde att du skiftade fokus från pipo till mamma kom, men grät det gjorde du. Att gråta och skrika efter något måste vara en typ av känsloargument, tänker jag idag när du än en gång är otröstlig på grund av att du inte får din pipo.

Är det fel att inte alltid orka stå emot? Manipulerar mitt barn mig då? Eller väljer jag bara mina strider?

Ni vet ibland, när man är hungrig och trött i huvudet efter en hel dags jobb och bara vill fixa mat och käka för att åtminstone stabilisera hungern och för att få lite ny energi, då har man inte så mycket motståndskraft kvar. Då kommer pipo lättare fram från sitt gömställe, stoppas i munnen och får som följd en nöjd unge och en mamma med lite arbetsro. Är det att ge upp för lätt? Är det att låta barnet få veta att han bestämmer över mamma egentligen?

Och sedan, när vi väl satt oss vid bordet med kanona och stekt falukorv och några skivor gurka. Då tar barnet och stoppar några makaroner i munnen för att sedan ta bort varenda korvbit från tallriken och lägga dem på bordet medan han räknar: en, två, sex, åtta, fjorton, sexton, tolv! För att sedan ta gurkan och göra samma sak. Några makaroner till i munnen, en mamma som frågar om han inte ska äta korven: mmm, gott! försöker hon. Nähä! säger barnet och lägger även makaroner på bordet. Kastar några på golvet. Äter några. Sopar ner några på golvet från bordet, välter muggen med vatten, torkar med handen, mamma hämtar papper, torkar med papper. För att sedan hälla ut allt som är i tallriken på bordet och sedan snabbt som sjutton sopa ner det med handen. Det blir väldigt många makaroner på golvet då. Oj oj oj! säger mamman. Vi måste sopa! Oj, oj, så många makaroner! Och barnet när mamman sopar på knä: Oj oj oj! Kanona! Massa kanona! Ja, du. Tack, jag vet!

Efter detta, och lite annat, är det lätt att hamna som en blöt pöl på köksgolvet. Det är väl inte så konstigt?

Som tur var fick jag komma mig ut på kvällen sedan. Jag fick gå en sväng med min ö-vän och hennes stora vovve. Jag fick fika i hennes kök, prata uppväxt i hennes soffa. Det var fint! Det var att ladda batterierna inför dagens vägran att ta på overall. Ja, han vägrade verkligen. Och till slut blev det bara stövlar och en jacka. Nä, han vägrade jackan också. Men plötsligt hittade han en gul tågvagn - och då, då var han tillräckligt distraherad för att jag skulle lyckas trä på honom jackan och den sköna fleecekragen utan protester. Den fick han ta med till förskolan, sa jag. Och så gick vi ut. På vägen dit cyklade jag av mig all min frustration och kom fram en minut snabbare än vanligt. Väl där fick jag vädra lite med fröken, vilket avslutades med att jag fick en kram och ett: Det är inte alltid lätt att vara mamma! Det var fint, tack!

Så länge du är på förskolan får du i dig tillräckligt med mat, det försäkrade fröken. Och när fröknarna ska klä på dig krånglar du inte alls. Du testar nog mig, trodde fröken. Och det gäller för mig att hitta en balans: hur mycket du får bestämma själv och när jag ska vara stenhård. Jag letar efter den balansen just nu och hoppas på att hitta den! Jag älskar dig, G, bara så att du vet!

Vintervantar och kaprifol

Min nya vana är ju att gå ut i ungefär tjugo minuter på lunchen. Det är skönt att få lite ljus på mig, även om det oftast är ljust även på morgonen när vi cyklar till förskolan. Tiden är som tiden är och just nu är det årets mörkaste tid. Tiden är som tiden är och ibland får den bara gå och ibland känns det som om varje minut är värd guld. Mest effektiv vill jag vara när jag ska cykla och hämta G på förskolan. Då känns det inte bra att komma sent, även om jag gör det ibland. Men så länge det bara rör sig om några minuter, hoppas jag att det inte gör så mycket. Han trivs på förskolan och verkar inte alls desperat att komma hem när jag kommer, även om han ofta kommer mig till mötes med en gång och säger både hejdå till fröken och vi ses imorgon. Eller något liknande. 

Han är två år och tre månader nu och språket kommer mer och mer. Nu kan vi också prata om mer abstrakta saker som inte är här och nu, till exempel om var pappa är. G kanske pekar på något som är pappas och säger pappa. Jag frågar då: Var är pappa? Vad gör han nu? G svarar: jobbar. Jag frågar: Vad jobbar han med? G svarar: Kör buss! 

Han sitter vid bordet och kastar matbitar på golvet. Jag frågar: Vad gör du? Han svarar: Kastar!

Kan du? säger G för havet att det är det jag undrar: Kan du ta av dig jackan? Ja, det kan han med lite lite hjälp från mig. Var ska jackan vara? frågar jag. Hänga där! svarar han.

Vi vaknar en helgmorgon och ingen vill gå upp och leka förutom G. Vart ska du? frågar han, för han vet att frågan kommer att ställas. Han pratar inte rent men vi förstår vad han menar. Ljudet som vi skriver med bokstaven /l/ och ljudet som vi skriver med bokstaven /r/ låter som ett /j/. Han säger sejäpp för släpp och pjata för prata. Överhuvudtaget säger han många saker: prosit, varsågod, tack tack, hejdå, adios, luna, allí está, otra osv. Han säger sitt egna namn ibland och klappar på sig själv med hela handen när man frågar var han är. Han har koll på vem som äger vissa saker, t ex pappas jacka, mammas skor, och han har koll på var saker ska vara. 

Bland det mest praktiska G kan, förutom att äta själv med sked, gaffel eller händerna, är att plocka upp leksaker från golvet och att dammsuga! Jag hoppas han fortsätter med det! Nu väntar vi bara på att någon i familjen ska bli tillräckligt peppad på potträning för att någon gång kunna sluta med blöja, men det känns inte som om vi är riktigt där än. Jag kallar mig lat, men det kanske inte bara är det? Är det inte enklare att potträna på sommaren? Ska man gå efter någon viss metod eller kommer barnet själv att säga till när det är dags? Jag vet inte, vet ni?

Det kanske kommer med tiden. Och tiden den går ju som bekant. Ticketack, nu är det eftermiddag och snart är det kväll och helt mörkt ute. Bara månen och gatlyktorna lyser upp. La luna y la lámpara. Vintervantarna, av älgskinn och med lammullsfoder, åker på. Cykellyset tänds och hjälmen knäpps fast. Sedan bär det hemåt längs kaprifolbeväxta cykelvägar, till en villa på en ö, till den lille som.sätter sig tätt intill mig i soffan. Kanske Pino? Kanske en bok?

Två år!

Så har två år gått sedan jag låg helt förvirrad och utmattad på intensivvårdsavdelningens uppvak och förstod att jag inte var gravid längre, men inte så mycket mer. Det har gått två år sedan M satt nere på Barn 4 med G och sondmatade, hud mot hud. Två år sedan vi blev föräldrar.

Det har varit två omtumlande men också härliga år, och de har gått så fort och så långsamt samtidigt att det är svårt att fatta. G har utvecklats från en liten igelkott med skeptisk min till ett riktigt litet barn med skeptisk min, åtminstone tills han övertygats om att det där nya är bra.

Just nu, G, är du inne i en lite avvaktande period, tror jag. Inte mot världen men mot nya människor. När jag stannar och pratar med någon ny bekantskap här på holmen brukar du ganska snabbt säga hejdå! Du vill vidare mot nya upptäckter men helst inte lära känna någon ny tant. Mormor och morfar är du lite avvaktande till också, fastän du vet vilka de är. Du är mer intresserad av vad morfar gör än vad mormor gör, samma var det med farmor och farfar i Spanien, att det var farfar du höll koll på. Kan det ha med kön att göra? Är man redan medveten om kön i tvåårsåldern? Ingen aning.

Är det vi som fått dig intresserad av traktorer, bussar och bilar, eller vad har hänt? Eller är det så att det är det jag tänker på och ser? Att du luktar på blommor hela tiden och säger gott efteråt kanske inte är sådant jag berättar? Du gör ju massor av saker varje dag, och där ryms även ett intresse för fordon - men det är ju inte allt!

Igår fick du en gammal kassaapparat av mormor och morfar. Den är från nittonhundratalet och både jag och din moster har lekt en hel del med den i våra barndomsår. Den har du lekt med flera gånger idag, både som kassaapparat genom att lägga i pengar och se dem antingen åka rutschkana eller ner i kassalådan, och som trumma. Den fungerar nämligen alldeles utmärkt som trumma om man vänder den upp och ner och trummar på dess botten.

Du älskar också att vara ute. A la calle! säger du så fort jag börjar prata om att ta på kläder på morgonen. Botas, säger du också (utan finalt s), eftersom du gärna vill sätta på dig dina fodrade gummistövlar så fort du vaknar. Och vi går ut minst två gånger per dag om det är okej väder. Vi vandrar iväg oftast på klipporna och ibland till lekplatsen. Du har hittat några "skogar" här som du leker förtjust i. Det är med en vuxens mått mätt på sin höjd en dunge, men för dig fungerar det utmärkt som skog. Jag tror att du längtar lite till skogen du är van vid från norr. Förhoppningsvis kan vi snart få en ledig stund hela familjen tillsammans för att åka och vandra lite i någon lite större skog. Det finns ju här ganska nära men det gäller bara att ta sig dit.

Du pratar mer och mer och härmar mycket av det vi säger. Även om det ibland ser ut som om du inte lyssnar, till exempel när jag och pappa pratar med varandra och inte direkt till dig, så gör du det och härmar något ord du snappat upp. Det är kul att följa hur ditt språk utvecklas! Nu säger du tvåordsmeningar ibland, t ex gunga no (vi ska inte gunga), sitta här och hejdå maten. Det är nämligen väldigt viktigt för dig nu att säga hejdå till allt, inte bara främmande folk på gatan. När vi ätit färdigt säger du alltid hejdå till maten, mackan eller frukosten. Detta använder jag mig också av för att berätta för dig att vi ska avsluta något vi håller på med. Då är det lättare att gå vidare och uppstår inte någon konflikt. Om jag däremot inte förbereder dig på att vi  till exempel ska sluta tvätta händerna nu, blir du arg och vill inte alls. Därför säger vi hejdå till det mesta!

Du är även väldigt fokuserad på vad som är öppet och stängt. Du stänger badrumsdörren när vi går ut därifrån och du kontrollerar gärna folks garageportar, om de är stängda eller ej. Andras brevlådor är också intressanta, även om jag säger till dig att du inte ska titta i dem, eller kanske just därför! Orden öppen och stängt använder du ganska frekvent.

En lek du gillar och har gillat ett tag är tienda. Vi tar en filt och gör ett tält över våra huvuden. Mitt huvud och mina händer agerar tältpinnar. Det tycker du är mysigt. Du tycker även att det är kul att dra ner mina kläder på golvet och säga att du är busig. Eller allmänt att sprida ut alla dina saker överallt... Som tur är tycker du det är ganska roligt att städa också, om jag är med och säger Var ska den här ligga? Då tar du den och lägger den på rätt plats. Du är även duktig på att hämta saker vi ber dig om och ge dem till oss. Då och när du själv får något säger du oftast tack. Vem har lärt dig det? Jag och pappa? Pino?

För det du älskar mest just nu är: snutte, pipo och Pino. Du gillar också dina föräldrar och deras cyklar. Att äta tycker du också om, mest makaroner, som du kallar för kanona. Välling äter du fortfarande tre gånger per dag. Borde vi minska på det? Jag vet inte. Du gillar det och det funkar! Jag ska fråga BVC.

Det är fantastiskt att du hunnit bli två år redan, G! Vår första bebis är inte någon bebis längre, verkligen inte! Du är ett barn som upptäcker allt möjligt och orädd tar dig fram i din lilla värld. Snart utvidgas världen i och med förskolestarten och jag hoppas verkligen att du ska trivas där!

Det ska bli fantastiskt att se dig växa upp och följa din utveckling. Vi älskar dig Gunni och är så glada att du har kommit till oss!

Lillgurkan just nu, 17 månader

Min käre, lille buskorv! Hur mycket älskar jag dig, tror du? Mer än vad du kan föreställa dig! Bara så att du vet! Får du själv barn så kanske du kan börja föreställa dig min kärlek till dig, men inte heller då är det säkert att du förstår. Och nu är vi här - i Spanien. Ditt andra hemland, eller åtminstone din pappas första hemland. En månad in och jag är ganska trött. Jag arbetar mycket och träffar dig ganska lite känns det som. Trots det försöker jag ta tillvara på de stunder vi har. Nu är du ingen bebis längre, utan nu är du en riktig liten pojke som mormor brukar säga. Det går så fort, så fort. Och det är så underbart!

Du har nu fyra tänder (två uppe och två nere) och en till på gång där uppe och du tycker till och med om att borsta tänderna, bara vi inte använder tandkräm. Du lär dig så otroligt mycket hela tiden! Bara sedan vi kommit hit har du lärt dig att gå långa sträckor om man bara håller dig i en hand. Med långa sträckor menar jag fram och tillbaka på trottoaren framför farmor och farfars hus. Särskilt tycker du det är roligt med ojämnheter, grus och brunnslock som låter lite när man trampar på dem. Du älskar att vara där, en la calle. Du vill gå ut mest hela tiden, vilket du visar genom att gå fram till dörren och gny. "Kom igen! Öppna! Vi ska gå ut!" tycks du säga på ditt egna internationella språk. Oftast går någon ut med dig. Din metod är effektiv. Och när vi går in igen blir du alldeles vild och arg, för du vill vara ute mer.

Du älskar även att äta. Du äter fortfarande barnmat, mest köpt för jag hinner inte riktigt laga och har inte riktigt tillgång till köket här på samma sätt som hemma. Du äter bröd som en tok och du har lärt dig att både förstå och säga det spanska ordet för bröd: pan, men det svenska har du ingen aning om än. Du försöker även säga lampa, vilket går väldigt bra, förutom att du missar det första l-ljudet, så det blir ampa istället. Vilket lämpligt ord! Det heter ju lámpara på spanska, så farmor och farfar förstår. Du säger även det svenska ordet titta, men inte det spanska tita/tito för faster och farbror. Du förstår det spanska ordet för farfar: abuelo och du tittar efter honom när man säger det och följer honom med blicken vad han än gör. Du verkar älska din farmor och sträcker dig efter henne när hon kommer hem, till hennes enorma glädje! Och din pappa sedan. Ni umgås mycket nu eftersom han är ledig med dig. Du säger pappa oftare än mamma, men blir alltid överlycklig när jag kommer. Du ropar på pappa ibland, och letar efter honom om han inte är hemma. Det är så fint att se! Jag blir så glad!

Du tycker fortfarande om att läsa böcker och du gillar att härma djurens läte. Om du ser en bild på en häst eller en häst på riktigt, vilket det finns ganska gott om här, så gnäggar du på ditt sätt. Kossorna säger mmmm enligt dig. Hundarna har också sitt läte, som du härmar uff, uff. Du har även ett särskilt ljud och tecken för saker med motor, t ex bil och traktor och takfläkt: um, um och en liten vispande rörelse med fingret i luften. Supergulligt!

Du pratar mycket på ditt egna språk, med ord som ingen förstår. Och du älskar att sjunga. Jag tror du sjunger Imse vimse spindel, särskilt regnet faller ner, med rörelser men sången låter mer som Lille katt. Du klappar i händerna och hittar på egna rörelser och sånger och kan underhålla dig så ett bra tag, särskilt i bilen.

Angående rörelser och tecken så har du också ett eget tecken för att tvätta händerna och igår när vi ätit klart gjorde du det tecknet och då gick vi och tvättade händerna. Du kopplar verkligen ihop saker: efter maten tvättar man händerna. Det är roligt att se!

En sak som verkligen imponerar och förvånar här i Spanien är att du äter själv med sked, även om vi också matar dig samtidigt. Det är inte många barn i din ålder som gör det här, verkar det som. Dina kusiner blir fortfarande matade i ganska hög utsträckning, vad jag förstått, trots att de är både ett och två år äldre än dig! Vi vill dock att du ska lära dig själv och att du ska bli så självständig som möjligt. Det gör ingenting om du blir kladdig, tycker vi!

Just nu känns det nästan som om spanskan är starkare än svenskan, men det kommer såklart att ändras. Du förstår lengua men inte tunga, pan men inte bröd, abuelo men inte farfar. Du förstår både lampa och la luz, du förstår remolino för takfläkt och mamma och pappa så klart. Ditt namn har du förstått sedan vi var här sist.

Jag hoppas att Spanien och spanskan blir en levande del av dig och inte bara en del av din pappa. Vi får försöka åka hit ofta, åtminstone en gång per år, gärna mer. Jag hoppas att du, när du blir lite äldre, får några kompisar här så att du har roligt när du är här. Jag hoppas att Spanien och Almonte blir ett ställe du tycker om och känner dig hemma på!

Det är så roligt att se dig växa och utvecklas! Du blir mer och mer av en egen liten person och du är supercharmig och ganska bestämd! Puss på dig lillgurkan! Kärlek!

Tretton månader

Så, imorgon har du redan varit här hos oss i ett år och en månad. Du är tretton månader, min käre G. Tretton månar har kommit och gått. Är det inte så? Jag älskar dig mer och mer. Jag längtar efter dig på dagarna och ber din pappa skicka foton. "Vad gör ni? Kan jag inte få ett foto?" Mormor och morfar och farmor och farfar längtar också efter dig. Det vet jag. De vill också ha foton och videosnuttar. Din pappa fotar, spelar in, och skickar. Teknikens under. Livets under! Livets under att vi får ha dig!

Vad har du lärt dig den här månaden då? Jo, men idag stod du faktiskt upp utan att hålla i dig i någonting i flera sekunder! Vi pratade med mormor och morfar på video och du tog mobilen och höll i den med båda händerna och då släppte du ju bordet, utan att tänka på det. "Kolla, han står själv!" ropade jag till pappa M.

Du har också lärt dig att gå med din läragåvagn. Du går stabilt med den nu och du är superstolt och superglad. Rakt över lägenheten går du, kanske är det tio meter, sedan måste vi hjälpa dig att vända. Du skrattar så gott när du går och jag berömmer dig. Jag tror att du älskar det! Du är ett fysiskt barn. Du gillar kramar och att gosa men mest att röra på dig. Du ställer dig upp så fort du har vaknat.

Ditt intresse för böcker är fortfarande mycket starkt. Vi har verkligen vant dig vid böcker och du bläddrar förtjust. I födelsedagspresent fick du varsin bok av två av dina föräldragruppskompisar. En bok hette Titt ut i havet och den andra hette Vems rumpa är det? Båda böckerna har flikar att öppna, för att se vilket djur som gömmer sig i havet och för att se vilket djur som har en sådan rumpa. Du har precis lärt dig att öppna dessa flikar och böckerna gör succé! Max-böckerna är fortfarande populära och du har börjat gny lite oroligt när kissen kommer för att ta Max boll (i Max boll) och jag tror att det är för att du förstår att där händer det något som Max inte tycker om. Mitt tonfall när jag läser hjälper dig säkert att förstå detta.

Du babblar på ganska mycket. De flesta ord går inte att förstå för oss, men häromdagen tyckte jag att du sa "Ajabaja G", men det var ju helt galet, hur skulle du kunna ha sagt det? Jag blev i alla fall helt tagen och var tvungen att ta upp dig och krama dig och pussa dig och fråga vad du nyss sagt! Idag tyckte jag att du sa "borta" när jag frågat "Var är pappa?" och sedan själv svarat "Där borta". Sedan kom det ett litet "borta", eller liknande. Ja, jag tror helt enkelt att du härmar!

Vad mer? Jo, du når mycket längre nu än vad någon i hela världen kan föreställa sig! Du når precis upp till köksbordet och du når det som ligger på fönsterbrädorna. Du har lärt dig att öppna skåp i köket, lådorna har du fixat för länge sedan (än så länge är bara den översta lådan som är fredad).

Du tycker om när vi sjunger för dig och när vi leker titt-ut. Du kryper i världens fart till badrummet när badrumsdörren råkar vara öppen och attackerar blöjpaketet med stor entusiasm. Du gillar att undersöka alla möjliga saker som inte är leksaker. Vispar, träslevar, burkar, lock, ja - allt möjligt!

Som tur är tycker du fortfarande mycket om mat. Du äter ungefär hälften hemmagjord puré och hälften köpt. Du äter även av vår mat. Du tycker om att smaka på våra frukostmackor och din pappa har precis börjat ge dig vindruvor delade i hälften. Detta tycker jag känns livsfarligt, men han säger att han har koll, och du verkar ha fattat hur man suger ut saften ur dem. Clementinklyftor som man bitit av en liten bit på tycker du också om. Ibland försöker du mata oss med din mat. Du sträcker fram brödbiten eller clementinklyftan mot oss så att vi också ska få smaka. Det är snällt, tycker jag!

Du har fortfarande napp och snutte när du ska sova. Det ligger en liten docka i din säng, men den verkar du inte bry dig om särskilt mycket. Du somnar ganska lätt och det är fortfarande mest pappa som lägger dig, även om jag nu har tänkt att börja lägga dig ungefär varannan kväll så att pappa får plocka i lägenheten och jag får slappna av med dig!

Vi har köpt en ny vagn till dig. En begagnad Kronan sulky. I den sitter du framåtvänd, vilket jag tycker känns ganska konstigt. Vi har köpt den för att kunna ta med den till Spanien, där vi behöver en stabil vagn med stora hjul istället för den vagn vi hade sist som jag höll på att få spader på. Den fastnade överallt och handtaget var så högt att jag inte kunde häva upp vagnen på trottoaren. Jag tror det blir bättre med den här, svenska, vagnen.

Allt hänger lite i luften nu, men tanken är att vi i november ungefär ska åka till farmor och farfar i Spanien. Vi ska vara där i två till tre månader. Vi ska bo i en egen lägenhet och jag ska jobba från farmors rum "arriba del to'" som är som ett enskilt rum uppe på den översta takterassen. Där kan jag nog sitta i lugn och ro, tänker jag. Sedan är tanken att vi ska flytta till Göteborg. Inte direkt från Spanien, utan vi åker hit till Umeå först, men sedan - till våren, eller till sommaren. Jag hoppas att det blir bra, hur det än blir med allt. Vi har inga datum och inga konkreta planer än, inga biljetter, men vi ska fixa det så snart vi kan, så snart vi vet. Spännande! Det ska bli skönt att vara härifrån under den mörkaste delen av året. Det känns bra att vi passar på nu när pappa är ledig. Jag hoppas även att du ska tycka det är roligt att träffa kusinerna och familjen, och att du kan gå när vi kommer dit så att du inte behöver krypa på de kalla golven!

Du är bäst G! Så lugn och fin och trevlig! Du är en snäll grabb och himla rolig att vara med! Tack för att du är du!

Ett år!

Vad snabbt ett år  går! Och vad långsamt! Du skulle bara veta! Så liten du var när du föddes. Lite större än dockan som låg i det stora paketet som du ser på bilden. Pappa hjälpte dig att öppna det. Jag undrar vad dockan kommer att få heta. Det får du bestämma. Du blev nyfiken på den direkt och stoppade dess hand i munnen. Jag tror att du ser att den föreställer en bebis, även om den inte är helt verklighetstrogen. Jag hoppas att du kommer att leka med den framöver, och ta hand om den väl!

I morse vaknade inte du av vår skönsång direkt, utan det var vi som vaknade av din. Du kanske inte sjöng i dess rätta bemärkelse, men du stod allt upp i spjälsängen och deklarerade tydligt att nu var du vaken, nu var det morgon. Klockan var sex och trettio. Då hade du redan varit vaken två gånger under natten. Jag undrar om du på något sätt fått lite för lite mat igår, eller om det var för att du inte hade pjamas, som du alltid har annars, men jag hoppas att du sover bättre inatt.

Våra läggningsrutiner, nu för tiden, är att din pappa lägger dig. Jag badar dig innan, fast inte varje dag som förut, och tar på dig pjamas, fixar välling. Pappa lägger dig. Ibland vill han att jag ska lägga dig men jag har inget tålamod när jag är så trött. Och du korvar dig en del. Men så är det. Det kommer säkert också att ändras.

Nu har du och pappa varit hemma tillsammans i tre veckor. Jag är imponerad av hur bra det verkar gå! Ni hittar väl era rutiner. Du leker och han passar dig. Ni går ut ibland. Och när jag kommit hem så äter vi middag tillsammans och sedan tar vi en promenad. Idag när vi gick ut klockan åtta efter att ha pratat med din moster i ett videosamtal, var det redan nästan mörkt.  Vi gick en sväng längs bussgatan och iväg runt en fotbollsplan och lite annat. När vi kom hem, 35 minuter senare, var det mörkt på riktigt. Vi bytte blöja, tog på pjamas och jag gav dig välling i sovrummet, i ett försök att natta dig. Jag berättade för dig om när du kom till oss. Antagligen har jag ett behov av att upprepa detta för mig själv. De skälvande dygnen av dimma och dåligt mående. När du först var inne och sedan kom ut och fördes iväg. För dig berättade jag historien på ett fint sätt. För den är ju fin, egentligen! Att de tog ut dig och att du kom till pappa först. Och att en hel dag och en hel natt var du med din pappa. Och att du sedan kom till mig. Och då höll jag i dig och pussade dig och pratade med dig och gömde dig lite under täcket så att läkarna inte skulle se dig lika bra som jag, och så att du inte skulle höra all tontería de sa. Och sedan berättade jag för dig att jag varit sjuk och så otroligt trött att jag inte orkade vara med dig i början, men att jag sedan börjat må bättre och bättre och orkade vara med dig mer. Den här historien kommer du nog att få höra många gånger, för det är din historia, din födelsehistoria. Och får du inte höra den tillräckligt så har jag ju skrivit ner den!

Det här första året med dig, Gurkan, det har varit otroligt. Det har varit jobbigt och det har varit det vackraste som hänt. En omställning, minst sagt. Men det känns som om  vi har landat nu. Som om vi båda är lika mycket föräldrar, igen. Det är lätt som mamma att ta över och veta bäst, men jag vet ju att din pappa också vet bäst, på sitt sätt. Därför känner jag mig helt trygg på jobbet. Jag vet ju att han ringer om det skulle vara något, men det händer sällan. Istället skickar han konstnärliga videos på när du äter och vackra foton på när du leker. Han ritar av dig och han tar hand om dig. Det vet jag!

Den här månaden, mellan elva och tolv månader, har du fortsatt med att resa dig och stå mot möbler, gå när man håller dig i händerna och krypa i en rasande fart. Du leker tittut och du klättrar på låga saker. Du håller koll på oss och förstår vad nej och stopp betyder och tycker att det är lite spännande. Du har fortsatt säga mamamamama och papapapapa, och lite annat varierat, flerstavigt joller. Du har lärt dig vad lampa är för något och tittar på den när jag frågar dig var den är. Du försöker också, i vissa stunder av totalt fokus, härma ordet lampa. Det låter nästan som om du säger mpa, eller åtminstone pa.

Det är underbart att se dig växa och utvecklas! Det är skönt att du blir större och större, för du blir roligare och roligare och din personlighet syns mer och mer. Fortsätt med det min vän, min bästa vän, min finaste älskling i världen!

Guldet elva månader

Du, Guldet i mitt liv, har nu helt plötsligt hunnit bli elva månader. Just nu är vi hos din mormor och morfar och du lär dig en hel massa saker. Förutom att du umgås med mormor, morfar och din kära moster, undersöker du hemmet på olika sätt. Du skramlar med ett ugnsgaller som morfar hängt upp. Du reser dig mot möbler och tittar efter vad som finns på soffborden. Du river i en gammal Biltemakatalog och du undersöker allting som morfar har i sin tändabrasakorg, vilket är papper av olika slag. Din morfar och moster har även tränat dig i att krypa uppför trappor. I sommarhuset finns det två trappor som du har klättrat i. Hemma har vi ingen som är lämplig.

Du tycker även om att öva dig på att gå och hålla en vuxen i händerna. Detta har din moster engagerat sig lite extra i. Själv är jag fortfarande ganska inriktad på att läsa för dig, för du älskar fortfarande böcker! Jag hoppas att detta är en kärlek som ska räcka livet ut. Att läsa berikar livet. Man lär sig olika perspektiv och man lär sig språk. Att kunna läsa och framförallt förstå det man läser öppnar dörrar till att lära sig om allt annat, eftersom mycket av vår kunskap (särskilt i skolan) inhämtas genom just läsning.

Du har också lärt dig att leka titt-ut. Du har till och med själv börjat ta initiativ till denna lek  genom att hålla snutten över ansiktet och sedan dra bort den. Det är roligt att leka med dig! Du blir så glad när jag tittar fram. Att leka tittut i en spegel är också kul, tycker vi.

Att krypa på knäna är något som du också har lärt dig under de senaste dagarna. Du ål-kryper fortfarande mest på ditt eget sätt men ibland när du känner för det kryper du "ordentligt". Det är roligt att se att du hittat även denna, klassiska, form att ta sig fram.

Språkligt är du också på gång, skulle jag vilja säga. Du jollrar varierat och har olika röstlägen för olika situationer. Du låter riktigt arg på rösten ibland, utan att skrika, och du har en speciell, mjuk, röst när du leker. Du skriker också ibland och visar vad du vill på olika sätt. Du har börjat säga "mamamama" och jag tolkar det som att du frågar efter mig. Du har överhuvudtaget börjat fråga mer efter mig, och titta efter mig, och undra vart jag går och om jag ska lämna dig för evigt. Jag tror detta beror på att vi den senaste veckan har varit här hos mormor och morfar och att det varit mer folk omkring dig. Din pappa är i Umeå och du har liksom bara mig, som riktigt tajt anknytningsperson, att förlita dig på. Du blir därför lite orolig när jag går iväg, för att hämta något. Det gäller att smyga så du inte märker. Då blir du inte lika orolig. Jag undrar om denna mammighet kommer att bytas ut till pappighet nu när din pappa tar över föräldraledigheten i mitten av augusti. Jag har hört att många barn blir mer pappiga när pappan är hemma. Det ska bli intressant att se.

Det roligaste du lärt dig den senaste månaden, enligt mig, är att leka indian. Jag, eller din moster, tar en hand och för närmre och längre ifrån din mun medan du säger: aaaaaaah. Då blir det ett klassiskt "indianljud". Oaoaoaoaoah. Det är skoj!

Det ska bli roligt att se hur du utvecklas den sista av dina månader som nollåring. Om en månad fyller du ett år. Det är otroligt. Det är galet att du är samma pojke som du var när du föddes, fast en större version. Hittills har du vuxit 6,7 kg och 30 cm, sedan du föddes. Du är en stor pojke nu, nyklippt och allt, fast fortfarande ganska liten. Te quiero. Punto.

Tio månader

Allt är en klätterställning! Inte riktigt allt kanske, men nästan. Min lilla fotpall som jag har under bordet har du klättrat över, "pinnarna" som sitter mellan stolsbenen har du klättrat över, och bokhyllan klättrar du igenom på det sätt som syns på bilden, eller tvärt om: in i kortsidan, ut i långsidan. Ibland blir du frustrerad och ber om hjälp. Då försöker jag guida dig. Först med hjälp av ord: Backa, flytta händerna, vänta. Om du inte kommer vidare lyfter jag dig ut ur situationen. Sedan kramas vi.

Du är ju världens gosebebis. Det säger jag till dig varje dag, mån om att förstärka denna sida. Jag är ju en gosemamma och vill gärna gosa med dig. Du gosar också i några sekunder innan du ska iväg och kolla på något nytt, kanske en bok.

För som också syns på bilden gillar du verkligen böcker. Vi har  fått en hel hög fler böcker nu, både på svenska och spanska, av en kollega till mig. Nu har du så många böcker att jag har fått plocka bort en del. Din lek består nämligen till stor del av att riva ner alla dina leksaker från nedersta hyllan i bokhyllan (där de sover om natten) på golvet varje morgon. Min lek består i att ta upp dem och lägga dem fint i hyllan varje kväll, därav har jag tagit bort en del av böckerna. Jag orkar inte lägga upp så många böcker varje dag! Favoritböckerna är fortfarande Glada mumintrollet och Max boll. Max lampa är också spännande.

Något annat som är spännande är att åka båt. Det tycker åtminstone jag. Du har hittills åkt båt två gånger, till och från Högbonden nu i början av juni. Men du har också varit ombord på en båt som vår vän från Danmark har. Det tyckte jag var väldigt fint eftersom jag själv varit ombord på den båten när jag var liten och överhuvudtaget åkt mycket båt i min barndom, eftersom min pappa haft båt. Kanske får du åka i morfars båt när  vi åker ner till Göteborg lite senare i sommar, om den fungerar ordentligt då.

Igår fick du för första gången testa att äta kokta morotsslantar och blomkålsbuketter med händerna. En annan mamma, med ett barn i samma ålder som dig, sa att de brukar ge sin son av deras mat till middag och så får han pilla i sig det bäst han kan. Jag tycker det känns svårt, men du måste ju få öva. Ganska ofta när jag matar dig (det är oftast jag som matar dig när du äter mat = puré), vill du ta skeden och äta själv. Till slut får du det. Och det slutar alltid i att det är puré nästan överallt. Gärna i håret när du viftat till med skeden istället för att fint sätta den i munnen. För att sätta den i munnen fint och åt rätt håll behärskar du inte riktigt än. Du har dock fått in själva skeddelen i munnen flera gånger och inte bara skaftet, men därifrån och att kunna få i sig maten på skeden ordentligt verkar vara en bit bort. När jag matar dig så liksom skrapar jag av maten mot din överläpp, men du har inte riktigt fått in snitsen än. Som sagt: du måste ju få öva dig, och jag funderar på att köpa någon sked med kortare skaft som kanske är lättare att öva med. Det lär ju finnas sådana därute på den totalöversållade barnprylmarknaden.

Idag har du fått doppa fötterna både i en sjö och i havet för första gången. Du skrek båda gångerna. Antagligen för att du tyckte det var kallt. Jag, däremot, har premiärdoppat hela min kropp. Jag skrek också. När vi låg på Barn 4 drömde jag om att kunna springa ut med dig på en blomsteräng. Det var mitt mål. Idag har vi kört förbi sådana ängar på väg till och från badet. Vi får se om jag lyckas springa iväg med dig någon dag, rakt ut i blomsterhavet. Det hade varit vackert. Som att leva min dröm.

Du ålar vidare på samma sätt som förut. Du har din egna stil och jag gillar den, förutom att du blir smutsig om magen ifall det är skitigt hemma eller om vi är utomhus. Din spanska familj skulle bara veta hur mycket jag låter dig vara på marken! Men här i Sverige är marken ren, till skillnad från Spanien, säger vi. Dessutom måste du ju få upptäcka!

Jag undrar om du börjar få tänder. Du gnider dig med handen i munnen och gnager ibland på något av mina fingrar. Det har du, i och för sig, gjort ganska länge nu, men snart kanske en liten tandstump tittar fram. Vi får se. Då lär du ju bli ännu sötare än vad du redan är, hur det nu är möjligt!

Varje dag brukar vi, förutom att läsa och promenera, även sjunga några sånger. I ett hus vid skogens slut tror jag nästan att du "kan" nu. Du brukar ligga på rygg framför mig när jag sjunger den och jag gör rörelserna både på dig och på mig. När haren skuttar fram så fort, brukar jag skutta med dina ben och några gånger på senaste tiden har du liksom hållt upp benen när vi kommer dit i sången. "Skuttiskuttiskutt!" brukar jag säga och skutta med dina ben. Då skrattar du. Sedan när det är dags att räck mig handen din håller du ibland fram höger hand, med spretande fingrar. Därför tror jag att du kan den. Även om du ännu inte sjunger med.

Vi brukar också sjunga En kulen natt, Nyss såg jag en krokodil, Jag lekte att jag var en liten ångbåt, Prästens lilla kråka, Jag blir så glad när jag ser dig, Klappa lilla magen och favoriten Tula hem och tula vall, som du alltid, varenda gång, blir lugn av att jag sjunger. Särskilt när jag tar i lite. Det är fint att du tycker om att vi sjunger för dig. Men vad du tycker om ännu mer än det är att hoppa på pappas mage. Det får du göra när han kommit hem från jobbet och då riktigt kiknar du av skratt. Te ríes a carcajadas. Du tycker även om när pappa tränar med dig. Han gör knäböj (sentadillas) och håller dig rakt ut så att du liksom hoppar från marken och högt upp i luften. Det är hur kul som helst, tycker du.

Det absolut finaste som hänt på sista tiden var nu häromdagen, i tisdags tror jag, när pappa kom hem från jobbet. Du var och lekte vid bokhyllan när dörren öppnades. "Vem kommer?" frågade jag. "Kom hit och titta!". "Vem är?" sa pappa från hallen. Och du ål-kröp till mig så att du kunde se ut i hallen. Och där stod ingen mindre än din far. Du blev så oerhört glad att du snabbkröp fram till honom och sprattlade med benen och log med hela kroppen. Han tog upp dig och pussade dig och jag pussade honom och grät några tårar.

Gunnir, Gurkan, Lilla lurv - du är det finaste vi har! Tack för att du kom! Stanna alltid kvar!

Nio månader

Nio månader senare sitter jag uppkrupen i soffan. Solen har gått ner men lämnar fortfarande ljus på himlen. Det börjar mulna på. Din pappa M har precis nattat dig genom att mata dig med modersmjölksersättning i sängen och sedan försiktigt, som bara han kan, lägga över dig i din egna säng. Jag tror du sover nu, men jag vågar inte gå och titta.

Nu har du varit utanför min mage längre än vad du var i den. Du var ju bara där i sju och en halv månad och nu har du bevisligen rockat runt ute i den så kallade verkligheten i nio månader. Livet blir aldrig mer sig likt, det har vi börjat förstå nu. Och tur är väl det! Du är underbar!

Under den här månaden, maj, har du ökat på intaget av puréer rejält. Du äter en burk till lunch och en till middag. Ganska ofta får du en hel burk per mål, men inte alltid. Du älskar morot+potatis+köttfärs kokt med lagerblad och sedan mixat (utan lagerblad). Idag hade jag i lite purjolök också och det accepterade du. Du gillar inte rotselleri. Men vem vet, kanske börjar du gilla det en dag. Man ska inte ge upp för lätt, säger BVC. Sedan tycker jag i och för sig inte att det är nödvändigt att du gillar precis allt. Du äter fortfarande välling och ersättning. Även gröt. Du har också börjat äta fruktpuréer som vi köpt färdiga. Dyrt och smaskigt! Jag får försöka göra själv någon dag. Du gillar också att äta banan.

Det skönaste med dig är att du äter bra, sover bra och leker bra själv. Du leker bra med mig och pappa också. Din nya favorit är att hoppa högt på pappas mage. Han håller i dig, såklart, så att du inte ramlar. Då skrattar du a carcajadas, så du nästan kiknar.

Idag, på din niomånadersdag, har du för första gången bakat bröd. Jag älskar att baka bröd och äta hembakt bröd men har inte riktigt känt att jag haft ro till det sedan du kom. Idag blev det av och du hjälpte till. Du satt i barnstolen och grejade med en egen bunke och en smörkniv och sedan fick du lite deg att knåda. Till slut hade du, med lite hjälp av mig, gjort en egen liten rågbullekula. Den blev inte ens bränd, men dock hård! Jag hoppas att du också kommer tycka att det är roligt att baka, för det är så värt!

Vad som mer är nytt sedan sist är att du förflyttar dig mycket mer nu. Nu utnyttjar du hela lägenheten och inte bara ett hörn. Visserligen stänger jag dörrarna till klädkammaren och badrummet och ibland även till sovrummet (pga övermöblerat), men du tar dig mellan köket, vardagsrummet och hallen med lätthet. Du kryper på ditt egna sätt, genom att dra dig fram med hjälp av armarna och sedan ställa dig på knäna och flytta fram armarna. Det går ganska fort, så nu måste vi verkligen ha koll på dig.

Du är också väldigt intresserad av allt som inte är leksaker. Exempel på detta är: sladdar (nej! nej!),  skor, tofflor, fotpallen, mattfransar, dörrmattan, gardinerna, påse med lök, ryggsäckar, saker som prasslar. På grund av detta nya intresse gav jag dig igår en tom och ren kompostpåse i papper att prassla med. Jag gömde några av dina leksaker i den och det tyckte du var kul i ungefär en halv minut, sedan bar det iväg på nya äventyr!

Den här månaden har vi också varit ute lite mer. Vi var ju ute i Spanien i april också, men här har vi varit på marken, i gräset, något som är helt otänkbart i Spanien. Här har du nyfiket pillat med fingrarna i gräset och bekantat dig med några gräsänder som kom och hälsade på. Vi har även varit ute i naturen och promenerat, med suffletten nerfälld flera gånger. Du har börjat åka i sittvagn nu, eftersom du hade en sådan i Spanien så kändes det konstigt att lägga tillbaka dig i liggdelen. Du är lite kort för sittdelen, tror jag, men det fungerar, och du växer ju hela tiden! Jag tycker att det är så mysigt att promenera med dig på skogsvägarna här och lyssna på fåglarna. Det tror jag du också tycker.

Du skrattar mer nu, säger din pappa. Och du är en, för det mesta, nöjd bebis, vilket är väldigt skönt, men du kan också säga till när du inte är nöjd. Det gillar jag! Fortsätt så, min gullunge!

Åtta månader

Nu har det gått åtta månader sedan du föddes och det betyder att du är åtta månader gammal! Den här åttonde månaden har vi tillbringat hemma hos din farmor och farfar i södra Spanien. Det har varit fint och du har utvecklats mycket, mitt lilla liv.

Resan till farmor och farfar (nana y abuelo) var lång. Vi flög till Málaga via Stockholm och det snöade i Umeå när  planet lyfte. Solen sken i Málaga när vi kom fram. Du klarade flygresan bra och hade inte ont i öronen eller så vad vi märkte. Lite tråkigt var det ju förstås, men vi hade några leksaker med oss och så sov du en del. Väl framme på hotellet, ett fyrstjärnigt till min stora glädje, blev du lugn och glad. Du verkade gilla hotellet och att äntligen vara framme. Dessutom var du säkert supertrött för när vi skulle gå ut och äta middag gallskrek du och höll emot dig med armarna mot pappas bröst när han satte dig i bärselen igen. Du ville sova! Vi ville äta. Och vi gick till en restaurang nära och åt spagetti och köttfärssås så fort vi kunde och sedan hem och i säng. Du sov i en spjälsäng bredvid oss och kom till ro ganska snabbt och sov hela natten, har jag för mig. Helt slut, lille vän.

Dagen efter tog vi tåget till Sevilla och där blev vi upphämtade av farmor och farfar. Efter några dagar hemma hos dem lärde du dig ditt namn. Det var häftigt! Farmor sa ditt namn och du vände på huvudet och tittade på henne. Vi märkte på dig att allt var nytt och att alla människor var nya, men redan dagen efter vi kommit log du mot farmor och farfar. Det kändes som om du släppt in dem i flocken. Fint! Farmor blev väldigt lättad och glad! Ya me reconoce, sa hon till sina vänninor. (Han känner redan igen mig.)

Vänninorna! Ja, de och alla andra tanter och människor i Almonte. De var en upplevelse för dig. Vi gick med dig i vagnen runt i byn varje dag. Och på nästan varje gata blev vi stoppade av någon som kände din pappa. Jaså, har du fått barn? Pojke eller flicka? Vilka blå ögon! Vilken frisyr! Ska han inte klippas? Hur gammal är han? (Qué tiempo tiene?) Det var de vanligaste frågorna. Din pappa svarade stolt varje gång. Det är en pojke som inte ska klippas och han är sju månader. Namnet undrade de också om och hade lite svårt att uttala. Men jag tror att det kommer funka. Alla i familjen kan uttala det i alla fall och så har du ju ett spanskt förnamn också, ifall att.

I Spanien lärde du dig också att pussas. Du pussade din pappa på kinden tre gånger vid ett tillfälle. Stolt blev han! Sedan har du inte gjort det något mer, men snart kanske jag också får en puss! Jag hoppas på det. En dag när jag höll dig stående i mitt knä försökte du härma hur man gör när man pussar i luften. Det var väldigt sött!

En annan häftig grej som du lärde dig den här månaden var att stå upp och hålla i dig. Det började med att du stod i sängen vid fotänden medan din pappa låg på tvärsen bakom dig, och så höll du i dig i sänggaveln och sviktade lite med knäna. Snyggt! Jag försökte ta några bilder men de blev suddiga på grund av dåligt ljus. Nästa dag ställde pappa dig i el parque (lekhagen) och lät dig hålla i ringarna som hänger på sidan, just till för detta ändamål, och du stod där i några sekunder. Häftigt! Det känns nyss att du låg och sov i min famn i soffan, nyss du var ett litet knyte på Barn 4.

Du har också varit sjuk för första gången, och fått medicin. Du blev förkyld i början i Spanien. Jag tror det berodde på att vi levt ganska isolerade i Sverige och sedan blev det en massa pussar och kramar och folk som ville hålla i dig och ta på dig. Det blev nog väldigt många fler bakterier och virus som hittade fram till dig helt plötsligt. Vi gick till vårdcentralen efter några dagar efter påtryckningar från familjen. Du hade slem i luftrören och det oroade oss lite. Du fick utskrivet en slemlösande medicin och en sorts näsdroppar. Vi gav dig detta två gånger och sedan blev det bättre. Vi la även några böcker om La romería del Rocío under benen vid huvudänden av spjälsängen så att det skulle bli lite lutning. Efter en eller två dagar mådde du bra igen och hade slutat hosta som en gammal gubbe!

Din kusin blev också sjuk i magsjuka. Farmor passade honom och fick viruset själv. Sedan blev även du lite, lite dålig. Jag tror att du blev smittad, men kanske var det inte så. Du var lös i magen i fyra dagar, varav en var hemresedagen, men det gick ändå bra att resa hem. Du var pigg i övrigt även om du åt lite mindre än vad du brukar, så vi var inte så värst superoroliga, men det är ändå jobbigt när ens lilla bebis blir dålig och man är ju rädd att det ska bli värre eller att man ska göra något "fel" så att det blir värre på grund av det.

Du vaknade också en natt i Almonte av en mardröm. Det gick snabbt att trösta dig genom att hålla dig och sjunga Tula hem och tula vall några gånger. Natten till idag hände det igen, vid kl 23 innan vi, pappa och jag, hade hunnit somna. Vi blev lite skrämda eftersom du tittade men inte verkade vara vaken. Vi fick liksom inte kontakt med dig. Du gallskrek. Jag bar dig till badrummet och tänkte badda dig med lite vatten i ansiktet, men innan jag hann göra det så somnade du. När jag la ner dig började du gallskrika igen. Till slut lyckades din pappa lugna dig och du somnade gott i din säng igen. Tur att vi kan hjälpas åt! Jag tror att det var en väldigt läskig mardröm och jag är glad att det inte händer så ofta för det var obehagligt både för dig och oss.

Vi har börjat på allvar med puréer nu. Du får grönsakspuré till lunch. Du har hunnit äta upp en omgång potatis- och morotspuré sedan vi kom hem för några dagar sedan och nu ikväll har jag kokat, mixat och fryst in puré med kyckling, potatis och morot. Hoppas du tycker om den!

Avslutningsvis vill jag berätta att du även verkar vara på gång att lära dig att krypa. Det är alltså dags att barnsäkra hemmet ordentligt! Du har börjat stå på alla fyra, (knän och händer) med magen lyft från underlaget, och gunga fram och tillbaka. Idag har du tagit dig från din filt och ut på golvet och in under soffbordet, på något sätt. Du kröp inte men du tog dig dit. Intressant! Jag undrar vilka äventyr du ska ta dig iväg på imorgon!

Lillspanjoren sju månader

Idag är det sju månader sedan jag födde dig. Sju månader som har gått både fort och långsamt, samtidigt. Början var mer långsam på något vis, nu känns det mest kul. Du utvecklas hela tiden och det är väldigt roligt att få följa dig och vad du har för dig.

Den största förändringen på senaste tiden är att du har börjat förflytta dig. Du vänder dig både från mage till rygg och från rygg till mage och på det viset kan du nästan rulla iväg. När du ligger på rygg ställer du dig ibland i brygga, så att du tar emot med fötterna och huvudet (inte med händerna) och spänner dig som en båge och tar dig på det viset framåt, i huvudets riktning. Jag lägger dig ofta på mage på mitten av filten på golvet och helt plötsligt ligger du någon annanstans på något annat sätt! 

Det går fortfarande lätt att natta dig (ta i trä) och du sover bra om nätterna. De senaste nätterna (sedan jag stolt proklamerat i föräldragruppen att du sover hela nätter) har du dock vaknat en gång per natt. Just ikväll var du lite vildare, antagligen för att du känner av dina föräldrars resnerver inför imorgon, men nu har du somnat sött bredvid din pappa. 

Ja, för imorgon ska vi åka till Spanien! Du ska för första gången se byn där din far växte upp och där jag träffade honom en höstkväll 2009. Du ska för första gången få träffa dina tre kusiner (los primos) och dina farbröder och deras fruar (los titos). Nästan hela april ska vi vara där. Det blir fint! 

Du jollrar en del. Jag skulle säga att det är ett varierat joller. Ibland gör du stötande A-ljud också: Ah, ah! Nästan som början på ett skratt, fast ändå inte. För skratta kan du, och le! Och så har du även börjat rynka på näsan. Det är supergulligt, tycker jag. Det skulle vara roligt att jämföra ditt joller nu med spanska bebisars joller och även med hur du jollrar när vi kommer hem en månad senare. Kommer ditt joller bli mer spanskt? Det finns forskning om att joller färgas av modersmålet. Intressant! 

Du har börjat äta lite annat också nu under den här senaste månaden. Gröt och morotspuré. Igår smakade du på sötpotatispuré. Nu när vi åker hem till din farmor (la nana) så kommer du att få smaka på ännu fler puréer! Det blir smaskens tror jag! 

Lille vän. Vad fort tiden går, ändå! Vilken tur att det var just du som kom till oss! Tack för att du kom. Vi älskar dig! 

Lillspanjoren sex månader

Snart sex månader gammal passade jag på att klä dig i riktigt spanska bebiskläder. De skulle visserligen passa bebisar som bara är en månad gamla, men de passade dig ganska bra ändå. Det beror inte på att du är liten som en enmånadersbebis utan ja, det beror väl på att den som gjorde dem räknade fel. Byxorna är lagom för dig nu, medan tröjan är lite kort och mössan täcker ju inte riktigt hela huvudet.

Du är en renlig liten bebis, måste jag säga. Du kräks nästan aldrig och dreglar väldigt lite. Du kan ha samma body på dig i tre dagar utan att den blir äcklig. Nu kanske detta kommer förändras när du börjar äta annat än mjölk, det är väl då den stora kladdåldern inträder kan jag tänka mig, men hittills har det gått bra.

Amningen håller vi på att avveckla. Nu, sedan ungefär den 18 februari, har du bara blivit erbjuden bröstet en gång per dag. Då ammar du i ungefär fem minuter och sedan är du inte intresserad av att ta bröstet igen utan vill bara titta på gardinen och soffan och annat spännande. Det passar mig bra. Jag hade planerat att sluta amma till din sexmånadersdag och det verkar gå enligt planen. Samtidigt tänker jag att varje droppe bröstmjölk är bra, så hela februari ut tänker jag ändå försöka amma dig en gång per dag, trots att du på intet sätt blir mätt på det.

Flaskmaten, modermjölksersättningen, äter du av med glädje. Det är flera gånger per dag vi värmer en bibi till dig. Jag har tappat räkningen men det är nog 6-8 gånger per dygn som du får mat. Du sover gott på natten. Du somnar mellan klockan tio och halv elva och vaknar mellan klockan sju och åtta på morgonen. Då ligger du och sparkar och låter lite grann. Tack för att du inte gallskriker för att väcka mig, min vän! Du vaknar fortfarande en, eller max två, gånger per natt. Det fungerar bra. Jag eller pappa matar dig och sedan somnar du snabbt om i din säng. Det är så skönt att du somnar och sover så gott i din egen säng. Jag tror att vi alla sover så mycket bättre på det sättet. Men ibland, när du är extra vild och o-sömnig så får du sova hos oss. Jag tror du tycker bäst om att sova hos pappa.

Du jollrar ganska mycket och svarar ibland när vi pratar med dig. Det är trevligt. Du ler ofta och du skrattar till ibland när du tycker att vi är lite roligare än vanligt. Du gillar när pappa säger ajo, hola och välling och när jag hittar på konstiga sånger om olika saker. Mest skrattar du när du står i mitt knä och jag sakta för dig närmre mig samtidigt som jag säger något tokigt. Du svarar på våra leenden.

Jag uppfattar dig som en trygg och nöjd bebis. Det är jag väldigt tacksam för och jag hoppas att det kommer fortsätta att vara så. Det är lätt att trösta dig, du har lätt att somna och du gråter och gnäller inte alls särskilt mycket. Du verkar också tycka att det är okej att vara i andra famnar än mammas och pappas ibland, även om vissa personer kan vara lite läskiga.

Lite läskigt eller spännande tror jag också att du tycker det är att vara i nya miljöer och bland nya människor. Då vill du helst bara sitta i vårt knä och titta dig försiktigt omkring. Det är som om du säger att "Jag sitter bäst här hos dig och tittar, mamma!" Du kastar dig inte ut för att utforska eller lära känna nya människor riktigt än. Det kanske kommer. Samtidigt tycker du att det är okej, som sagt, och till och med trevligt att sitta hos och prata med våra vänner ibland.

Du vill ha mer och mer underhållning har vi märkt, men vi håller fortfarande dig borta från Babblarna och annat digitalt. Vi vill hellre leka med dig själva eller gå runt och titta på olika saker i hemmet. Häromdagen tog jag ut dig i bärselen i skogen och du tittade uppmärksamt på de snötyngda träden runtomkring dig och lyssnade på fåglarna och skogens andra ljud tillsammans med mig. Det var en väldigt fin stund som vi hade tillsammans. Annars sover du mest när vi är ute och går, i din vagn tack och lov. Jag hade aldrig orkat bära runt dig i bärsele i mer än ungefär tio minuter, så stark är jag inte.

Vi försöker vänja dig mer och mer vid att ligga på mage när du är vaken och du accepterar detta läge bättre för varje dag. Du tycker om att ligga och titta på dina händer, leka med en mjuk bok och ta i tyget du har framför dig eller i dina kläder. Ibland läser vi en Max-bok som vi har och jag planerar köpa hem fler böcker till dig, både på svenska och spanska.

Nu väger du knappt sju kilo och är drygt 64 cm lång. Ditt hår är långt och lite lockigt högst upp och de flesta som möter dig tycker du har en häftig frisyr och fina blå ögon. Jag säger till dig varje dag att du för mig är det finaste barnet i hela världen och jag älskar dig mest av allt, precis som du är! Jag kommer alltid vara din mamma och du kommer alltid vara mitt barn, det är den största lyckan jag har!