Vecka 14: Kvällsljus

I och med sommartidens inträde har kvällarna plötsligt blivit längre och ljusare. Vi har kunnat gå ut och gunga eller promenera efter middagen och det har varit riktigt härligt.

I lördags kväll upplevde vi kvällsljuset från Kielfärjan, vilket betydde att vår resa ner genom Europa hade börjat...

Vecka 13: Växlingar

Ingenting är väl egentligen konstant, utan allting växlar. Framförallt mitt humör, men även folks mående generellt. Den ena dagen är man hur harmonisk som helst för att den andra känna sig ganska irriterad. Vädret, det växlar det också.

Mitt barn har varit ganska förskonat från förskolans smittor sedan han började där ändå, men så blev vi magsjuka och så gick det någon vecka eller två så fick han feber. Förra helgen kom och gick febern en del och i tisdags hade han 39.5 på kvällen. När jag kom hem från jobbet låg han och sov, lillskrutten! M hade gett supp klockan arton och sedan hade G bara somnat.1177 hade sagt att vi skulle var tvungna att åka in till akuten (flera mil bort) ifall febern inte gick ner men när jag gick och la mig klockan tjugotre hade febern gått ner till 38 grader, så vår nödplan med lånad bil realiserades aldrig, som tur var.

Sedan på onsdagen när M och G tog bussen till vårdcentralen var febern borta och ungen mådde nästan bra igen. På torsdag och fredag fick han gå till förskolan, och det gick bra.

Torsdagen ja - den inledde jag med att  cykla sjutton mil, kändes det som, med G till BVC. När vi cyklade över bron var det som att cykla inne i en fantastisk tavla. Jag vet inte om jag lyckas beskriva det med ord, men jag skriver detta om inte annat för att jag själv ska minnas hur det var: Det var dimma. Jag såg nästan ingenting av havet förutom det som var ganska rakt nedanför bron. Men solen lyste på något märkligt sätt upp allting och nästan igenom dimman. Den blev liksom suddig genom alla de pyttesmå vattendropparna som hängde i luften. Det var ett fantastiskt ljus och så häftigt på något sätt att bara se lite av havet. När det är dimma brukar det kännas ganska grått, men det gjorde det inte den här morgonen. Det var ljust. Ljusgult och vitt, på något sätt. Ja - det var som att cykla genom en tavla!

På BVC konstaterades det att Gs språkutveckling var väldigt god och att han följde sin kurva fint. Sköterskan testade det ena och det andra, bland annat att stänga in en leksaksbil i ett skåp för att se reaktionen, och reaktion fick hon. G blev hur ledsen och arg som helst och var det ganska länge. Jag försökte trösta och avleda men det var inte så lätt. När han väl skulle vägas och mätas fick han bilen igen. Det var en särskilt fin leksaksbil, åtminstone enligt min son.

När vi cyklade därifrån, de sjuttiotre milen till förskolan sken solen och dimman var helt borta.

Växlande ja, det är vad livet är. Denna vecka och mitt humör. Ena stunden sitter jag lite ledsen och låg i trappan och försöker prata med M som just kommit hem, men så kommer plötsligt en vän och bjuder med mig på spontanpromenad och lite kvällshäng och jag blir som förbytt - glad och intensiv. Får prata av mig - och ur mig - all frustration.

Och sedan kommer sommartiden. Solen skiner men det är isande i vinden. Vi åker till mina föräldrar för att laga cykeln som gick sönder där kvällen innan och passar på att gå en liten tur i skogen med G. Fast det är ingen skog. Det är bara klippor och vissen ljung, men G verkar nöjd ändå. Väl hemma igen blir det vegetarisk köttfärssås och spaghetti...

Livet... Livet. Som du växlar!

Vecka 12: Virka

Den här veckan har jag återupptagit något jag verkligen tycker om att göra men inte känt riktigt att jag har haft tid till under det senaste halvåret: virkningen. I somras påbörjade jag en fin kofta till mig själv men den har totalt avstannat. Nu när jag snart ska bli moster känner jag att jag vill virka något åt den lille och då föll valet på samma kofta som jag redan virkat två av. Den är ganska lätt att virka och det känns tryggt att göra något jag redan gjort, och därmed kan lite bättre än något helt nytt. Mönstret heter Heartthrob och denna gången virkas det i garnet alpacka solo från Järbo garn, färg 29130, vilket är någon slags ljusblå/turkos/grå färg. Ja, ni kan ju själva se på bilden. Det är i varje fall min syrra som har valt  garn, så det blir säkert bra! Till kanterna och kanske till något litet mönster, någon liten rand på oket har hon valt ett petrolfärgat garn av samma märke och kvalitet. Jag tror det blir fint ihop! För att beräkna  hur många maskor jag skulle ha på bredden (eftersom det mönstret och verkligheten inte stämde) använde jag mig av en räkneapparat jag hittade på en blogg. Mycket praktiskt. Nu verkar det stämma!

Så det är vad jag gjort på kvällarna den senaste veckan, när lillpojken somnat. Jag har  virkat. Jag har virkat och kommit några varv på vägen, även om det är ganska långt kvar. Och det känns så skönt och rofyllt att virka. Det är en maska och sedan nästa och nästa och till slut är varvet slut. Och plötsligt har virkdjävulen tagit över och vill att jag ska virka ännu ett varv. Ja, det är lätta att fastna! Dessutom är det avslappnande.

Vecka 11: Malestar

Den här veckans tema malestar började egentligen i lördags förra veckan. Malestar är ett spanskt ord som betyder att det inte riktigt känns bra, eller "desazón, incomodidad indefinible" som RAE uttrycker det. Det är alltså något odefinierbart (indefinible) och obekvämt (incomodidad). Och så har det känts. I lördags började det med att mitt lilla barn helt plötsligt utan någon förvarning som jag förstod började kräkas i sängen. Bättre mamma var jag inte än att jag fick panik och ropade på M, som fick ta barnet med kräkset medan jag samlade ihop lakan med kräks för att tvätta. Så började vår helg när M skulle jobba och det var dåligt väder, med kräks. Söndagsmorgonen började däremot med diarré i blöjan och jag bestämde mig kvickt för att vabba dagen därpå, i måndags, på grund av den 48-timmarsregel som förskolan har. En bra regel, som kanske egentligen borde vara 72 timmar för att stoppa smittspridningen än mer effektivt? Jag vet inte. Nu är den fyrtioåtta.

Under måndagen var både jag och G pigga och glada och det var fint väder, så vi var ute och traskade en del. Solen sken och det var stilla och nästan varmt, på förmiddagen. På eftermiddagen blåste det iskallt, minns jag. Sedan kom tisdagen och M var ledig från jobbet, efter att ha jobbat helg. Jag begav mig till mitt arbete och betade av en hel massa. Samtidigt kände jag en ganska jobbig olustkänsla komma sig smygande. Någon form av malestar men jag klarade ändå av att jobba. När jag kom hem var jag helt slut och la mig i soffan och försökte vila det mesta av kvällen. Vi åt pizza som M hade bakat, men under kvällen började jag må illa. På onsdagens morgon fortsatte det. Jag gick till toaletten och kräktes. Där och då bestämde jag mig för att stanna hemma. Det tar på krafterna att kräkas, och något måste det väl vara? Eftersom det är redigt långt till förskolan fick G vara hemma med mig. Dessutom ville jag ju inte att han skulle ta med sig några av mina magsjukebakterier till förskolan.

Sedan kom torsdagen och jag bestämde mig för att jag minsann var frisk. Jag mådde illa hela morgonen men tänkte att det kanske berodde på stress. Jag hade nämligen vaknat och inte kunnat somna om ganska tidigt på morgonen och känt mig väldigt stressad. Jag cyklade den långa vägen till förskolan och lämnade av G, som inte ville gå in utan hellre gömma sig i häcken. Snark, kom igen! Gå in! Jag kände hur både mina fysiska krafter och mitt tålamod nästan var slut, men fick ändå in ungen på förskolan. Jag cyklade till mitt kontor och försökte jobba i en timme, svarade på sexton mail. Sedan la jag mig i sängen, grät och ringde mamma. Sedan pratade jag med en kollega som sa att hon skulle styra skeppet medan jag vilade upp mig. Det var tydligen löst med vikarie för mig veckan ut. Så himla skönt!

Hela dagen, med lite paus för en lättare lunch, låg jag i sängen och vilade mig. Det var väldigt skönt, samtidigt som jag av någon märklig anledning hade lite dåligt samvete över att förskolepersonalen tog hand om mitt barn när jag inte ens jobbade på riktigt utan bara låg i en säng. Samtidigt var det precis det både jag och G behövde. Jag behövde vila och G behövde ha roligt på förskolan.

När jag äntligen hade lyckats cykla hem med både mig och G på eftermiddagen, och kände att jag hade riktigt ont i magen igen, bestämde jag mig för att vara hemma och vara sjuk dagen efter också. Jag bestämde mig för att prioritera min återhämtning så att jag skulle kunna bli frisk på riktigt och bli av med denna obehagliga känsla av malestar.

Så kände jag mig naturligtvis nästan helt frisk på fredagens morgon, men det kändes ändå som rätt beslut. Klockan 08 var jag full av energi, men klockan 10 var jag helt slut igen bara av att ha käka frukost och duschat och slängt in en tvätt, allt tillsammans med min lille son. Återigen kom det dåliga samvetet: är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Borde jag inte jobba? Och så vidare. Men ja, jag fick bestämma mig: nu är jag hemma och återhämtar mig, jobbet har ju fixat en erfaren kollega som vikarie, det är lugnt! Men på fredagskvällen var jag så ohyggligt trött på att vara hemma att jag direkt när jag gjort min del av nattningen (fixat välling och borstat tänder) så gick jag ut och bara gick, rakt fram, tills jag kom till en annan liten ö och sedan vände jag och gick hem. Det var så oerhört skönt att komma ut, röra på sig och andas frisk luft. Under tiden pratade jag med min pappa i telefon och fick riktigt babbla av mig. Härligt!

Helgen har varit bra och vi har varit hemma alla tre. Ingen har varit sjuk utan vi har kunnat hitta på roliga saker så som gå på loppis, vara lite i skogen och hälsa på hos ponnyhunden och hennes matte.

Så nu hoppas vi på att nästa vecka får gå i hälsans och energins tecken och att vi slipper denna eländiga känsla av malestar, av magförkyld snarare än magsjuk, som är så malande och irriterande och bra på att framkalla dåligt samvete åt alla håll...

Vecka 10: Oro

En liten hand som sover oroar sig inte

Vas por la calle llorando, lagrimas de oro... Tårar av guld, tårar av oro.

Det är klart. Oron kommer och oron går. Vanligtvis kommer den av ganska irrationella skäl, men ändå skrämmer den mig. Det är oftast förknippat med att jag väntar på att min man ska komma hem, han jag väljer att leva med, pappan till mitt barn, och han kommer inte. Han kommer inte, han kommer inte. Varför kommer han inte? Har har cyklat omkull? Har han blivit påkörd? Ligger han och blöder på bron? Eller har han rentav varit med om en olycka på jobbet? Har han fallit ihop i en hjärtinfarkt i garaget när han skulle parkera cykeln? Måste jag gå ut och kolla? Jag har hittills inte gått ut och kollat en enda gång, men mycket väl gått in på lokalnyheternas hemsidor och sökt efter olyckor. En lättnad när jag inte hittar något om någon olycka där han skulle kunna  vara inblandad. Eller har de inte hunnit skriva om den än? Många gånger har oron tagit över och fått mig att helt automatiskt formulera en lång serie av händelser som alla utgår från att katastrofen har inträffat. Min man är allvarligt skadad eller i värsta fall död, och vad som händer sedan. Katastroftankar helt enkelt. Det kanske inte är samma sak som oro, men de föds ur den. 

En annan oro är oron över ens barn. Den hjärtskärande ångesten och oron jag kände för ett drygt år sedan innan han skulle opereras. Jag ringde runt, runt i olika cirklar till olika sjukhusavdelningar och sökte förgäves efter någon som kunde hjälpa mig att styra upp hela vårdresan som vi skulle göra från Umeå till Uppsala. Hur väljer vi hotell? Hur går vi tillväga för att boka resan? Vad säger läkarna? Och så vidare. Jag grät bort många arbetstimmar då, kan jag säga. Helt uppriven var jag. Och allt var egentligen sprunget ur oron över att de skulle skära i min pojke med en vass kniv, något jag i grunden var helt med på, men det kändes ändå så fruktansvärt hemskt. 

Den här veckan kom oron utifrån och den handlade än en gång om det mest kära jag har i hela livet, om mitt guld. Just när oron kom till mig, genom ord uttalade av en annan person, tog jag emot det som en vuxen, tyckte jag. Jag lyssnade och tog in lite lagom, lagrade på något ställe någonstans (i förnuftet), men släppte inte in det i hjärtat alls. Jag resonerade och tyckte att det hon sa var rätt och riktigt och säkert det bästa. Sedan cyklade jag till jobbet och sedan grät jag hela dagen. Oron var överallt i hela kroppen men främst i själen och främst i hjärtat. Jag försökte arbeta men kunde inte tänka. Bara det enklaste klarade jag av, och att gråta. 

Jag ringde först min man och sedan min mamma. Senare pratade jag med min syster. Ursprungsfamiljen, som är där när det är nåt. Denna dag var det nåt. M lyssnade och sa vad han tänkte, och lugnade mig litegrann, men jag var fortfarande förtvivlad. Min mamma sa att hon förstod min oro - man är alltid orolig för något när det gäller ens barn, sa hon. Vi var oroliga för dig, men det gick bra, sa hon också. Syrran såg det hela lite mer nyktert och sa att kanske ligger det något i det, men hon trodde inte att det var så farligt. När jag senare på kvällen pratade med min far och själv också hade fått några timmars distans till det som sagts på morgonen, och framförallt också fått vara med mitt guld en stund och reflektera själv, tog jag verkligen in att detta är inte så himla stort som det lät. Det kan inte vara så farligt. Det är nog bra med G ändå.

Och efter en natts sömn och en morgon kände jag mig mycket mer hel igen. Oron hade flaxat iväg och lämnat min kropp i fred. Äntligen. Jag hoppas att den dröjer med att komma tillbaka igen, även om jag vet att det kommer att göra det - komma tillbaka alltså. För det är ändå som min mamma säger - med ens barn kan man alltid oroa sig för något. Och det är väl så, har man människor runt sig som man älskar och som man lever nära på det ena sättet eller det andra, så har man några att oroa sig för, och några som kanske också oroar sig tillbaka! 

Vecka 9: Födelsedag

En dag föds man, och en dag dör man (tydligen). Jag föddes nära inpå att en svensk statsminister mördades och M föddes nära inpå att en spansk diktator somnade in. En dag föddes G och en dag föddes du, som läser här! M har aldrig varit så mycket för födelsedagar, kanske firades de inte så mycket när han var liten?, men när han väl köpt presenter och även fått hem dem med posten kan han nästan inte bärga sig för att få ge bort dem och se dem öppnas. Tio över tolv på natten frågade han mig om jag inte ville ha en liten present, redan nu, min födelsedag hade ju trots allt börjat. Nej, sa jag, vi tar det imorn. Till frukost blev det. Han sjöng för mig på spanska och så fick jag öppna några paket som alla innehöll olika typer av reflexprodukter. En kasse att bära mat i, helt i reflextyg, en "gympapåse" helt i reflextyg. Några pins som tydligen reflekterar ljus väldigt bra, även om det inte ser ut så på dem. Och så en saltsten med tillhörande minirivjärn, för att ha på bordet som bordssalt. Det var fint! Han har tänkt på mig och köpt saker som han tycker är vettiga. Och här är verkligen mörkt!

Hela veckan hade jag gått och haft lust att rensa ogräs i trädgården. Ogräs och lite skräp som flugit in i rabatterna, någonstans ifrån. Men sådant ges det såklart inte tid till under veckorna. Då är det lämna, jobba, hämta, käka, mörkt. Och här är det, som sagt, verkligen mörkt! Så det fick vänta tills igår, men då gav jag mig allt ut. Inför den stundande familjemiddagen hade M bestämt sig för att inte bara städa utan också rensa! Härligt initiativ! Han hade tydligen samlat på sig flera kassar med slängbart material och begav sig iväg med G i vagnen till återvinningen nere vid bron. Under tiden fick jag utlopp för min rensariver och la mig på knä i trädgården och drog upp det ena ogräset efter det andra. Det var mest våtarv, som man tydligen kan äta läser jag nu! och en annan blomma som jag inte vet vad den heter. (Korsört heter den tydligen.) Jag vet inte varför jag tycker den är så ful, men det är den verkligen. Våtarven däremot är marktäckande och inte helt ful, men av någon anledning känner jag att jag vill plantera andra blommor i trädgården än våtarv och därför rycker jag bort den, men lite lämnade jag kvar för jag orkade inte i mer än 45 minuter, och den kanske jag borde stuva nästa helg? Undrar om M vågar smaka på det!?

Efter ogräsrensandet gick jag in och värmde lunchen. Det var puchero som jag hade gjort en annan helg - en spansk gryta med kött och grönsaker. Resten av min lilla familj kom hem och vi åt med god aptit. G och M sov middag och jag försökte mig på att baka en tårta, som av någon anledning blev lite platt men ändå helt okej god. När G vaknat cyklade jag med honom till mina föräldrars hus och lämnade honom där med min syrra, för att de skulle få lite tid att lära känna varandra mer - hon och G. Väl hemma igen började jag laga maten. Lammstek och fläskfilé i ugn med rotsaker till. Avocadosoppa som förrätt. M dammsög och städade badrummen under tiden. Han skurade till och med duschkabinen, helt självmant. Ibland händer det!

Mitt i matlagningen kom familjen och lämnade över paket som jag fick öppna till tårtan sedan och bänkade sig vid bordet, hungriga. Själv var jag för stressad för att bli hungrig. Jag kände mig faktiskt inte hungrig alls utan åt bara för att vi skulle äta medan jag försökte få G att lugna sig, sitta på stolen och äta maten. Jag känner mig så oerhört stressad vid sådana här situationer (vilket jag nu förstår att G också märkte och reagerade på - han speglar mig). Jag kan knappt, för att inte säga inte alls, föra en konversation och tycker att hela grejen är allmänt jobbig. Men ändå, vi åt och folk tyckte det var gott - och det var det, särskilt lammköttet! Sedan blev det tårta och de sjöng för mig så jag grät lite, två sånger på svenska. Kaffe till kaffedrickarna, te till mig, inget till de andra. G fick glass och blev nöjd. Sedan lekte han lite men M märkte ganska omgående att han behövde sova. Medan M la G satt vi andra i vardagsrummet och pratade om det ena och det andra. En fin stund, för jag kunde äntligen slappna av.

Sedan gick de hem och M och jag plockade av bordet och kollade på någon konstig kortfilm och sedan somnade jag gott, kan jag säga. Bra födelsedagsfirande ändå!

Födelsedagen - dagen man föds. Något att fira alla år i hela livet, enligt mig. Varje födelsedag blir olika, men oftast fina på sina egna sätt. Hur tycker du om att fira din födelsedag? Berätta gärna!

Vecka 8: Ursprungsfamiljen

en som klipper håret kort med maskin

en som inte så ofta blir bra på kort

en med långt och svallande hår

och så jag ganska liten som jag är

Vad har egentligen varit speciellt, den här veckan? Det funderade jag på medan jag höll på att baka ut den massiva deg vi för några timmar sedan satt med hjälp av min nya degmaskin. Vad har varit speciellt? Vad kan jag skriva om? Jo, det har nog varit att jag umgåtts ovanligt mycket med min ursprungsfamilj.

Det är så vi har börjat kalla den: ursprungsfamiljen. Det är där syrran och jag har vårt ursprung. Det är vi och så päronen, mamma och pappa, som inte kan skilja på våra röster. Så många gånger lurade vi dem när vi var yngre och alla bodde under samma tak. En förälder kom hem från jobbet och en av oss sa hej från köket där den hemkomna inte kunde se oss från hallen. Föräldern frågade om den en systern var hemma. Nej, kunde den ena av oss svara då, fast det egentligen skulle vara "ja, det är ju jag som säger hej!" Jag vet inte om jag lyckas förklara detta för någon annan än mig själv (och syrran), men så var det.

Den här veckan har alltså mina föräldrar varit här, i sitt hus, där jag sitter och jobbar. Vi har ätit lunch ihop och pratat om det ena och det andra. Samma visa, inte så mycket nytt. Min nya familj, alltså M, G och jag, har varit där en kväll och ätit middag. Kyckling och potatis i lergryta. Det var gott. Skönt att slippa fixa middag. Fint för G att få träffa mormor och morfar. De har också passat G när jag varit iväg på kvällen. Föräldramöte och filmkväll. Guld, är vad det är, att kunna ha morföräldrarna nära ibland! (Och det var ju därför vi flyttade hit - för att ha närheten till varandra. För att få närhet till ursprungsfamiljen, så väl syrran som mina föräldrar, flyttade vi genom nästan hela långa landet och bosatte oss här på holmen.)

Syrran då, jo henne träffade jag faktiskt igår. Vi har inte setts så mycket ändå sedan vi flyttade hit. Mest beror det nog på att det är ganska långt trots allt, men igår tog jag bussen fram och tillbaka till Göteborg för att ses bara hon och jag. Mannen och barnet fick vara hemma och klara sig. Vi gick på  stan, syrran och jag, och jag köpte allt möjligt. Jacka till G, skor till både honom och mig, garn, en spårvagnströja, ja, jag minns inte allt, men mycket blev det.

Det var fint att ses och jag bjöd henne på lunch på en restaurang som hon visste var bra, och det var den. Sedan åkte vi buss hem till henne och åt drömtårta, tog det lite lugnt och puffade på bebisen i hennes mage som puffade tillbaka. Så himla skoj att se hur magen riktigt rör sig, så himla fint att få lite kontakt med den ofödda lilla varelsen. Jag undrar vad det blir för en! Jag hoppas G och lillkusinen kommer ha roligt ihop! Det ska bli fint att se! Och tänk - min syrra ska bli mamma! Hur fint är inte det?

Ja, så fick jag ihop ett litet inlägg ändå - om veckans ord: ursprungsfamiljen. Denna samling av två vuxna och två barn som har blivit vuxna. Jag är så glad att jag har dem, och att jag har närmre till dem nu än vad jag haft på tio år! Ja, kära ursprungsfamilj! Det är med er jag vuxit upp och till er jag kan vända mig om det är nåt. Så himla bra! Tacksamhet... God natt!

Vecka 7: Veckans ord - Reseplanering

Reseplanering

Menade du: 

riksplanering   

rosenplantering   

länsplanering   

disciplinering   

tidsplanering  

  

krigsplacering   

stadsplanering   

samhällsplanering   

familjeplanering  

risplantering   

regionsplanering   

rosenplantering   

disciplinering   

reciprocering?

Nej, jag menade reseplanering. Att planera en resa för en familj genom Europa med andra färdmedel än flyg. Det var det jag menade. Det är också det jag har försökt göra under veckan som gått. Längre tid än så egentligen, men förra fredagen kände jag att vi hade en så bra plan att det var dags att söka ledigt från jobbet, åtminstone för resdagarna, och under veckan vi precis genomlevt har planerandet intensifierats, så att säga.

Att planera en resa för en familj genom Europa med andra färdmedel än flyg är nämligen inte det lättaste. Det finns en del sidor att söka på, så som bahn, tgv och renfe, och efter några timmars (!) sökande, med kartan bredvid och en annan sökexpert till vän som stöd i telefonen hittade jag äntligen ett bra alternativ. Visserligen var det förbi Paris, men ändå.

Då vägrade M Paris. Nej, han ville bara inte dit. Och ja - det är en enorm stad.. så okej, nej. Jag fick börja om. Att ta sig förbi Danmark med tåg verkade inte heller vara det lättaste. Sist jag åkte fick jag sova på nattåg mellan Köpenhamn och Köln, men hur jag än sökte hittade jag inte detta tåget nu. Kanske kan det bero på att det nästan är tio år sedan jag åkte tåg mellan Göteborg och Spanien, och linjen har dragits in? Kanske det?

(Tio år sedan! Det är alltså nästan tio år sedan jag tog tåget ner till Spanien för att göra praktik på en högstadieskola under ett år. Tio år sedan jag träffade min man. Nästan.)

Nu är planeringen så här: Klädesholmen - Göteborg - Kiel - Köln - Lyon - Barcelona - La Palma. Det kommer ta fem dagar totalt. En natt på Tysklandsfärjan till Kiel, en natt i Köln, en i Lyon och en i Barcelona. Vi har planerat att åka tåg max åtta timmar per dag, för att orka med vår två och ett halvtåring. Jag hoppas vi orkar. Jag hoppas alla färdmedel är i tid och att vi inte missar något tåg någonstans. I och med att vi ska sova på flera ställen på vägen tänker jag att vi på något sätt har marginaler där. Blir vi lite sena till Lyon, till exempel så gör inte det så mycket eftersom vi inte ska åka därifrån förrän efter lunch dagen därpå. Ja, vi har tänkt att åka framförallt på eftermiddagarna. Då hinner vi få tag i någon lunch innan vi går ombord på tåget och förhoppningsvis kan G sova bort två timmar på varje tåg.

När planeringen väl var gjord och ledighetsansökan inskickad skulle jag bara lista ut hur i hela friden man faktiskt köper biljetterna! Det räcker ju inte att hitta dem. De ska ju köpas också! Färjan kan man köpa direkt från färjebolaget, men hur gör man med interrailpass och tågbiljetter. Resan mellan Köln och Lyon kan man se på bahn.de men man kan inte få fram något pris, och därmed inte köpa biljetten. Kanske hade jag lyckats hitta någon sida att köpa biljetten på om jag bara hade sökt och kämpat lite mer, men detta i kombination med en fullständig flodvåg av ökad arbetsbelastning på jobbet, gjorde att jag faktiskt gav upp och kontaktade ingen mindre än SJs kundtjänst. Jag chattade med dem och frågade hur jag skulle göra och de hänvisade mig till tågbokningen.se. Jag ringde dem och dagen efter skickade jag vårt reseplanering och frågade om de kunde bistå oss med att köpa interrailpass och biljetter (förutom färjan). Och det kunde de! (Jag kontaktade i samma veva Resebutiken i Kalmar som jag har läst kan göra tågbokningar, men fick inget svar av dem förutom ett autosvar som meddelade att de har mycket att göra eftersom efterfrågan på tågresor via dem har ökat. Tågbokningen svarade däremot samma dag.) Underbart ändå att efterfrågan har ökat, tänker jag! Kanske är vi påväg åt rätt håll? Kanske är det fler därute som vill testa att åka tåg de sträckor de vanligtvis flyger och se hur det går? Visa att det går!

Vi har inte bestämt oss för ett flygfritt liv eller flygfritt år, som vissa andra, och vi kommer att  flyga hem från Spanien sedan är det tänkt, men vi vill ändå testa och se hur det är. Går det att åka så här långt med tåg med en liten parvel som helst bara vill springa runt och leka? Kommer vi att få spel på varandra eller kommer vi att mysa och ha det bra? Kommer vi njuta av att titta ut genom fönstret på en del av det som är Europa? På all den landmassa som skiljer oss från Gs kusiner, farbröder, farmor och farfar? Vi får se!

Resan kommer, enligt mina nuvarande beräkningar kosta ungefär 16000 kronor för två vuxna och ett litet barn. En väg.

Färjan: 2125 kr
Tågen: 9939 kr
Hotellen: 3000 kr
Maten: 3000 kr? (300 kr två gånger per dag i fem dagar)

Oj! Det blev ju inte sextontusen, utan artontusen... Ja. Vi får se. Tur att vi är rika som troll då...  Tur att vi inte köpt en bil för fyrtiotusen och tankat den med bensin för kanske sextusen i sex månader och så vidare... Tur att vi bakar vårt eget bröd, sällan köper kläder, aldrig dricker champagne... Tur att vi har råd!

Hade vi åkt raka vägen, utan hotellnätter, hade det såklart blivit billigare, men hade det ens funkat? Det tror inte vi. Inte med vårt lilla barn. Nej.

När jag åkte för tio år sedan var jag helt ensam, och dessutom tio år yngre, och fixade resan bra, men oj så himla trött jag blev! Jag var trött i tre dagar efteråt, minns jag. Jag var på konsert i La Puebla utanför Montijo och bara grät när sångerskan sjöng. Dels för att hon sjöng vackert och dels för att jag var helt totalt utmattad. Resan tog då 57 timmar, har jag för mig, och den innehöll två nätter på nattåg och åtta timmar i Paris. Jag hoppas att alternativet vi hittat nu är bättre och att det blir en häftig upplevelse att minnas, åtminstone för oss vuxna som kommer att minnas den, och att vi får visa att det faktiskt går. Om det nu går... 

Sedan är jag den första att tycka att det borde vara både mycket, mycket billigare och enormt mycket enklare att hitta och köpa en sådan här resa. Hur ska annars folk fixa det? Att det är så enkelt och ändå, i jämförelse, billigt, att boka flygresor är ju något vi måste ta till skämskudden inför. Det är klart att folk flyger då! Fort går det också, och dessutom får man se molnen ovanifrån, och kanske om man har tur hoppa lite i några luftgropar. Nä... Det känns bra ändå att vi ska ta tåget. Stabilt och markbundet. Långsamt och rent. En upplevelse vi sent ska glömma!

Vecka 6: Veckans ord - Kvällsarbete

Vardagsgrått

Vilken tur att jag inte har ferietjänst och slipper inte bara sommarlov, sportlov, höstlov, jullov och påsklov utan också det lärarna gör för att tjäna in denna tid, nämligen: kvällsarbete. Aktiviteten detta sammansatta ord anger är ingenting jag ägnar mig åt, åtminstone inte betalt. Min man däremot, som jag förövrigt fortfarande inte gift mig med, arbetar alla möjliga tider och vissa veckor är det även på kvällen.

"Detta är straffet för att jag inte pluggat," sa han imorse, när vi fortfarande låg kvar i den varma sängen medan vår lille son lekte i harmoni någon annanstans i huset. Straffet för att inte ha pluggat är att arbeta alla möjliga tider som man inte själv har ens en yttepytte chans att bestämma. Straffet för att inte ha pluggat är att köra alla möjliga människor från punkt A till punkt B via punkt Z (för det är så bussarna går här ute) i alla möjliga väderförhållanden och med alla möjliga lukter omkring sig. Folk som röker och blåser ut den sista röken när de kliver på bussen, folk som jobbar på fiskfabrik och luktar fisk, folk som bara allmänt stinker på grund av något odefinierbart. Kanske är också de straffade för att de inte heller har pluggat? Kanske är det därför de står och rensar fisk? Kanske är det därför de tar bussen och röker och vem vet...

Nej! Nu raljerar jag. Det är klart de ska ta bussen! Det är klart att de får lukta som de luktar! Vem är jag att komma och säga något om det? Vem är M att klaga? Han har ett jobb, som han fick så fort han ens andades om sin bussförarutbildning och erfarenhet, han har en inkomst. Samtidigt förstår jag honom. Han vill inte sitta där och känna stanken. Han vill inte köra fort på mörka, smala och snöslippriga vägar mitt i natten, eller åtminstone nästan mitt i natten och åtminstone ganska fort. Det är så det är och så är det.

Vad gör jag då, samtidigt som han kvällsarbetar och får OB-tillägg på lönen som gör att hans lön bara blir ungefär tretusen lägre än min, efter skatten dragits? Jo, jag kvällsarbetar jag med, fast på en annan front: på hemmafronten! Jag cyklar och hämtar Gunvaldo på förskolan. Cyklar över mörk bro och hem över ön. Jag fixar fram någon middag. Något med korv eller något jag värmer som vi åt i helgen. Kanske fiskbullar och ris. Jag torkar av köksbordet, tvättar händer före och efter maten på lillpojken, jag leker kanske lite med honom eller mer troligt landar i soffan och tittar på barnprogram eller spårvagnsvideo eller en traktor i Holland som kör runt och plastar in höbalar. Jag håller i mobilen medan han poppar ballonger i Bolibompaappen. Sånt. Sedan säger jag att nu är det sista videon vi kollar på, och sedan ska vi sova. Och då går han med på det. Vi kollar på en sista video. Kanske den fina om pojken och månen, och sedan tar vi på ny blöja, pyjamas och så fixar jag bibi, letar snutte och lägger mig bredvid honom. Går upp och hämtar tandborsten jag glömt och ja, sedan borstar vi tänderna och sedan somnar vi. Nej! Inte somnar vi! G somnar, förhoppningsvis. Jag håller mig vaken. Räknar hans andetag när han somnat. Går upp efter hundra. Kanske är klockan kvart över nio då, kanske kommer M efter några minuter.

När G har somnat plockar jag upp det mesta från golvet och sedan kommer jag förhoppningsvis in i andra andningen. Kanske plockar jag undan i köket. Sätter på diskmaskinen, om jag inte gjort det förut. Sånt. Har jag tid slår jag någon en signal och pratar bort resten av kvällen.

Jag får vara glad att M åtminstone tagit mornarna denna vecka. Han har börjat mitt på dagen och därför lämnat G på förskolan strax innan de ska äta lunch. På så vis har G fått lite kortare dagar där, och det kanske är bra, även om jag vägrar att ha dåligt samvete för att jag hämtar honom som ett av de sista barnen på eftermiddagarna, även om jag har det ändå.

Kvällsarbete, ja! Det är straffet för att inte ha pluggat. Eller det är det som de flesta lärare i Sverige håller på med, om de inte sitter på helgen och rättar förstås. Förtroendetiden. Den har inte vi på mitt jobb på samma sätt, och det är jag faktiskt glad över, även om jag bara tjänar tretusen mer än min mer eller mindre outbildade man, även om jag utför det obetalda kvällsarbetet på hemmaplan.

Vecka 5: Veckans ord - Menstruation

Alla kvinnor har det. Hon har det, och hon har det. Till och med jag har det. Så tänkte jag där i den rymliga lägenheten tio våningar upp i ett grönt höghus i Albaniens huvudstad Tirana. Jag var femton år och jag hade precis haft min första lilla blödning. En tesked var det kanske, inte mer, men ändå - där var den, den där mensen. När jag såg det grät jag en liten skvätt, inte för att jag blev ledsen, inte för att jag blev rädd utan för att jag visste att min mamma gråtit lite första gången hon såg sin egna mens. Hon var säkert yngre än jag när det hände henne, för det var ju de flesta, men jag var ändå tacksam över att min kropp väntat så länge på att tillverka och släppa ifrån sig denna röda något kladdiga vätska. Vilken tur då att min mamma varit så förutseende att hon skickat med mig ett paket bindor på denna drygt veckolånga skolresa. Ja, det var tur.

Alla kvinnor har det, åtminstone de flesta som är i fertil ålder, men ändå pratas det nästan inte om det. Och när det väl pratas om det, i media, är det i ljuset av att det skulle vara något extremt och något extremt konstigt att till exempel menscertifiera arbetsplatser. Det låter inte seriöst, verkar folk tycka, och ja... folk... Jag läser min mans facktidning och i höstas belyste några kvinnliga bussförare problemet med mens och deras vidriga körscheman. Vidriga kanske är mitt ord, men det är så jag ser det. Blöder man rejält måste det vara vidrigt, eller om man bara är konstig i magen, vilket kan drabba även de manliga kollegorna.

Att blöda rejält har jag verkligen varit med om, förresten. På senaste tiden har det lugnat sig lite men när jag var yngre, sådär en sjutton år, var det en ständig fors utan motstycke, under de perioder jag var drabbad. För drabbad var jag, liggandes i min säng med vetekudde och värktabletter, oförmögen att leva ett normalt liv under några av månadens dagar. Dessutom levde den där cykeln sitt egna liv och fick för sig att vara snabb och tät eller lång och utdragen, eller båda samtidigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det - men fruktansvärt jobbigt var det och jävligt ont gjorde det.

Vid tjugotre års ålder fick jag så en kanskediagnos. Kanske har jag endometrios. Det är inte helt fastslaget, men en läkare som arbetar mycket med just den diagnosen tror det, baserat på min mensberättelse. Behandlingen jag har stått på sedan dess är att äta p-piller utan uppehåll. Det har  fungerat för mig och jag har aldrig haft ont mellan mina menstruationsperioder och dessutom har jag haft mens extremt sällan, endast cirka två till tre gånger per år. Det har varit otroligt skönt!

När jag sedan slutade med p-piller för att försöka bli gravid märkte jag att min cykel fortfarande lever sitt eget liv och släpper ägg lite när den själv känner för det. Trots det tog det bara tre ägglossningar tills jag blev gravid. Så otroligt skönt. Jag som tänkt att det skulle bli mycket svårare, särskilt med tanke på att endometriosdrabbade verkar kunna ha svårare att bli gravida.

Och så är vi där igen, i försöksstadiet. Vi vill ha en lillebror till G, eller en liten syster, och den här helgen var helgen då jag skulle göra ett positivt graviditetstest, hade jag tänkt och trott. Allt pekade på det, då jag hade alla möjliga tecken på att det skulle kunna vara så. Men icke - i tisdags kom det röda blodet och det forsade och det vittnade om att här är det mens och inget annat. Så vi får väl se. Men mitt i det kan jag ändå tänka: det funkar, det kommer mens och då har det antagligen också släppts ett ägg för ett tag sedan. Hoppet finns och blir det så blir det, annars är det också bra så här. Vi har G och vi har varandra. Jag har ett arbete som nog är så menscertifierat som det kan bli med flextid och arbete hemifrån. Och jag är tacksam över att denna gång nästan inte haft ont alls!

Det här inlägget har legat och vuxit i mig under den här veckan. Jag har funderat på om det är för tabu att skriva om, ifall folk skulle bli avskräckta och tycka jag är äcklig. Samtidigt tänker jag att vi har väl kommit ganska långt i det här? Och jag hoppas att ni som läser här klarar av att läsa även om detta. Min gissning är ju att ni är till största delen kvinnor och att de allra, allra flesta av er också har en relation till detta ämne. Någon gång var er första gång, någon gång ibland kommer den, eller så har den slutat komma. Kanske är den er vän, eller er fiende, eller båda. Röd är den och varm är den, men särskilt rolig är den inte. Hejdå mensen, vi får se när vi ses nästa gång!

Vecka 4: Veckans ord - Prestation

Just nu är naturen i en vilofas och behöver inte prestera särskilt mycket. Åtminstone inte floran. 
Faunan kanske inte riktigt håller med i sin ivriga jakt på mat i det iskalla havsvattnet.

Denna vecka har präglats av ordet prestation, som enligt Svensk ordbok betyder något positivt som åstad­kommits eller full­gjorts, ofta trots svårigheter. Jag har aldrig vetat hur man säger detta ord på spanska, prestación är det ju inte, men nu när jag slår upp det kommer jag fram till att arbetsprestation heter rendimiento de trabajo, och det är den sortens prestation jag främst tänker på här.

Veckan inleddes med en feberhet liten pojke bredvid mig i sängen, natten mellan söndag och måndag. Vi tog tempen mitt i natten och han hade ungefär trettionio grader. Termometern lyste pedagogiskt rött. Men eftersom den lille pojkens pappa, min man, bara skulle jobba från eftermiddagen både måndag och tisdag, bestämde vi oss för att pussla. Pussla innebar att jag cyklade hemifrån så tidigt som möjligt för att jobba och kom hem när jag hade ätit lunch. På måndagen gick det bra. G somnade så fint i sin vagn medan han tittade på när jag torkade rent på alla möjliga ställen i köket. (Jag har nämligen kommit på att han somnar gott i sin vagn, när han ska sova middag, om han ser mig göra något men att jag samtidigt inte tittar på honom särskilt mycket.) När han hade somnat arbetade jag ungefär två timmar till, och fick på så vis gjort tillräckligt mycket den dagen.

På tisdagen var det värre. Han hade vaknat sent och ätit frukost sent och ville inte äta när klockan var tolv. Till sist åt han något, har jag för mig, jo - hallonkräm och havrekuddar, och sedan tog det ungefär tusen år och tre försök innan han somnade i sin vagn. Först bus i vagnen, sedan bus i sängen och sedan somna i vagnen medan jag torkade och torkade i köket och till sist satte en bröddeg, som jag knådade och knådade, tills han somnade. Jag skyndade mig upp för att jobba, men kände mig mest stressad och som om jag inte fick gjort tillräckligt, fast jag nog ändå fick det.

På onsdagen vabbade M och jag fick arbeta i lugn och ro hela dagen. I torsdags var G frisk och på förskolan igen medan jag och pappa monterade ihop ett ordentligt skrivbord, som jag beställt, till mitt kontor samtidigt som jag försökte vara lite stand by på jobbet och åtminstone svara på meddelanden från elever och kollegor ibland. Jag rättade nästan ingenting och det kändes jobbigt. Å andra sidan fixade jag ju ett skrivbord, vilket också skulle göras. Men ändå kändes dagen väldigt ineffektiv. Jag åkte hem vid tre och jobbade det sista hemma, samtidigt som jag körde en vittvätt, och mina föräldrar hämtade på förskolan och kom med barnet vid fem ungefär. Då hade jag jobbat ungefär en och en halv timma, och det kändes som om jag inte hunnit någonting alls. Dagens prestation var ingenting och dagen efter skulle jag ha prestationssamtal med min chef.

Samtalet, som var i fredags förmiddag, gick ändå bra, även om jag hade skattat mina prestationer lite högre än vad chefen hade gjort. Efteråt har jag funderat en del på hur de resonerar när de sätter våra individuella löneökningar, och jag hoppas att jag åtminstone får några hundra i lönerevisionen, men antar att jag kommer bli besviken igen. Jag får väl tänka att får jag bara mer än 150 kronor i påslag får jag vara nöjd, men det kommer jag nog inte vara. Vi får se! Egentligen är jag nöjd med min lön som jag har nu, även om jag vet att det finns många lärare som tjänar mer, vår arbetsgivare ligger tydligen bland de som betalar sämst... men ja, jobbet har många andra fördelar. Jag får tänka på dem och bita ihop, och dra det en vända med facket förstås, särskilt om det känns som om jag får alldeles för lite.

Så kom lördagen, idag, och vi vaknade upp till en snötäckt holme. G trodde att det var smutsigt ute, men det visade sig vara iskristaller som fluffigt placerat sig ovanpå varandra. Jag kände helgstressen, hade bjudit hem mamma och pappa på middag och vi behövde handla, gå ut med G innan lunch, baka bröd och dammsuga. Dessutom hade M ett skriande behov av att måla. Detta är också en sorts prestation, tänkte jag. Är det inte på helgen man ska ta det lugnt? frågade min holmevän när vi var ute och gick efter lunch. Jo, det är väl det... M gjorde det i alla fall när han sov med G i två timmar. Och jag är så glad att jag kom ut en sväng till och fick babbla av mig och åka segelbåt på torra land. Det fick mig lugn och allt ordnade sig. M och G dammsög sekunden innan mina föräldrar kom, och vi hade faktiskt lyckats komma ut innan lunch - vi gick och handlade allihop. G gick nästan hela vägen till affären, men fick åka vagn hem. Både brödet och maten blev goda och vi hade det trevligt med mina föräldrar. Nu är räkningarna godkända för betalning och M nattar G.

Imorgon är det söndag och den så kallade vilodagen. Jag får väl försöka ta dagen på ordet och vila då, om jag kan. Mysa med G, kanske leka i snön, och vila. Ja, så får det nog bli. Jag är ju en ganska driven person som gärna vill göra saker och få dem gjorda. Jag knarkar bekräftelse genom att göra och visa vad jag har gjort. Titta jag kan, jag gör! Men jag vet samtidigt att man inte kan må bra bara av att göra och prestera, utan man måste stanna upp ibland och ibland bara låta sig tas med i dagens egna rytm. Prestation betyder nog olika för olika personer. Vad betyder prestation för er? Är ni prestationsprinsessor eller har ni funnit lugnet?

Vecka 3: Veckans ord - Väglag

Den här veckan tänkte jag sammanfatta med ordet "väglag" som enligt Svensk ordbok betyder "en vägs standard och fram­komlighet beroende på neder­börd m.m." Väglag är väl över lag något man tänker på mer på vintern, och mer när man färdas mycket på vägar. Kanske särskilt när man kör själv?

När jag bodde i Umeå brydde jag mig aldrig om väderleksprognoserna lika mycket som sedan jag flyttat hit. Och om jag tittade på dem var det mer för att se om det skulle vara svinkallt eller om det skulle regna. Nu, eftersom jag cyklar jämt, är det första jag tittar på vindstyrkan. Ska det blåsa imorgon? Sedan tittar jag på temperaturen och nederbörden, just för att ha en föraning om morgondagens väglag. Kommer det att vara halt? Kommer det att vara vått? Eller torrt?

I måndags var det torrt och bra väglag, men en så kraftig vind att vi blåste in i broräcket på vår väg ned för bron. Det var obehagligt men gick bra, tack vare att jag bromsade kraftigt. När man cyklar känner man ju en kontroll över cykeln och hela ekipaget, och när man då plötsligt känner att man börjar förlora den kontrollen kan det bli riktigt obehagligt, tycker jag. Så var det i måndags. Ganska skakis cyklade jag därifrån och tog det lite lugnare resten av vägen till förskolan. Egentligen vet jag inte om det bästa är att cykla fort eller långsamt när det blåser hårt och byigt från sidan. Är det någon av er som läser som vet, eller som har erfarenhet av detta? Tips mottages tacksamt! Cyklar jag fort kanske jag får kraft framåt och far som en pil genom vinden, cyklar jag långsamt borde också allt hända långsammare, tänker jag. Men jag vet egentligen inte vad som är bäst, just när det blåser från sidan alltså.

I tisdags snöade det och det var något av en utmaning att cykla till och från förskolan på eftermiddagen, särskilt som jag mötte plogbilen och den plogade upp snöklumpar, vilka var ganska små som tur var, framför mig på cykelbanan som jag då var tvungen att cykla genom och över på något vis. På vissa ställen var det bra plogat och snöröjt medan jag tydligt märkte att vissa delar av min färdväg var nedprioriterad. Till min stora lycka snöade det inte mer än ett par centimeter, så det gick att ta sig hem ändå. Och under natten regnade det och alltihop töade bort.

På onsdagen var vägbanan lite blöt, och det regnade som små spikar i ansiktet på mig när jag cyklade för att lämna G på förskolan på morgonen. Trots det urtrista vädret och många kval begav jag mig ändå till simhallen i Stenungsund för att simma på eftermiddagen. Bussresan dit var lite seg, men jag lyssnade på en dokumentär och märkte tillslut hur det nervösa gått över och jag börjat slappna av. Bilresan hem, med ponnyhundens matte, var trevlig, trots lite bilköer. Det är mysigt att åka bil i mörkret, på något sätt. Och om jag inte kör, vilket jag inte gjorde, är ju inte heller hur man ska förhålla sig till väglaget mitt ansvar.

Det var till torsdagen det var varning för blixthalka, har jag för mig. Och visst var jag rädd. Kommer det att vara halt? Kommer jag att mer eller mindre sladda hela vägen ner till brofästet? Men nej, ingen halka alls. Nattens blåst hade torkat upp, i stort sett, alla vägbanor som jag skulle färdas på, och jag kände mig för första gången tacksam för vinden och dess upptorkande förmåga.

I fredags var väglaget idealt igen, och solen sken på oss, om jag inte minns fel. Det var lite kallt, men det gick.

Helgen har ju också bjudit på fint väder och jag har varit ute en del. Igår förmiddags med G och idag med den stora hunden och hennes matte till saltängarna vid ett sommarstugeområde som heter Ängshagen. Dit körde faktiskt jag bilen, vilket var väldigt nervöst efter drygt två år utan att ha kört mer än en handfull gånger. Där ute var det lite frost på gräset och på klipporna. Solen sken på sitt särskilda januarimanér och det var väldigt vackert och lugnt. En fin avslutning på veckan!

Vecka 2: Veckans ord - Huvudvärk

Veckans ord definieras av Svensk ordbok (2009) som "i­hållande smärta i det inre av huvudet". Just så har jag känt tre av denna veckans eftermiddagar, samt idag på morgonen. Med ett ord: huvudvärk. Jag har haft huvudvärk torsdag, fredag och lördag eftermiddag plus söndag morgon. Tyvärr vet jag inte varför jag har haft ont, men det som har hjälpt har varit att ta paracetamol. Idag fick jag även till en tupplur på soffan medan G sov middag i sin vagn och M stod i köket och bakade en yoghurt och citronkaka med kakao i. Någon slags sockerkaka, alltså, efter något slags recept från hans mor. Kanske hjälpte även denna tupplur, för sedan hade jag inte ont i huvudet något mer.

Enligt samma ordbok har ordet huvudvärk funnits i svenskan sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet. Det finns även en mer bildlig betydelse av ordet huvudvärk, där det mer bär betydelsen av ett bekymmer eller problem. När jag tänker på vilken huvudvärk jag har i bildlig bemärkelse hamnar mina tankar genast i förrådet. Vi har nämligen ett förråd här i huset, bakom garaget ligger det. Och i detta förråd råder ett halvkaos, för att inte säga totalt kaos. Nej, det är klart. Det hade kunnat vara värre. Hade vi släppt lös lille G där i en halvtimma hade vi helt klart haft ett värre kaos än vad vi har nu. Nu kanske vi rent av kan tala om ett organiserat kaos?

Det var senast igår kväll som jag gav mig in i detta kaos. Klockan var nog strax efter halv nio och jag hade just varit ute på en energigivande promenad med ponnyhunden och hennes matte (Vi såg faktiskt ett stjärnfall!). Jag kom in igen och kände en stor lust att gå in i förrådet och leta upp bäbiskläder att ge till syrran, som enligt egen utsago inte har ett enda plagg mindre än storlek 62, eller om det var 68. Spjälsängslakan skulle jag också leta upp, hade jag tänkt. Och organisera allt enligt storlek i olika påsar, eller liknande. Men - det gick inte så bra. Det var högar av bebiskläder blandat med högar av böcker i nästan alla mina lådor. Här var det ena och där var det andra, men hur ska jag organisera allt det här? Det kändes nästan omöjligt, så jag bytte strategi. Jag tog med mig två kassar in i Gs rum och sorterade ut nyligen urvuxna kläder ur hans byrå. Allt i storlek 86 hamnade i en påse, och allt i storlek 80 i en annan. Just nu har han storlek 92, och jag upptäckte att han hade ganska få tröjor, så jag får väl försöka göra ett inköp. Om nu inte min man tar på sig detta. Vi får se. Sedan gick jag in i förrådet igen och knödde ner allt i en låda, eller hur jag nu gjorde, och satte mig i soffan med min, vid detta laget, något irriterade man, som hade haft svårt att natta G medan jag röjde runt och förde oväsen, och tittade på spionserien Falsk identitet. Klädkaoset får jag fixa någon annan dag...

Min mans bildliga huvudvärk, å sin sida, består i att han inte hinner måla så mycket som han vill. Ändå har han målat två tavlor den här helgen, och han färdigställde ett stort, snyggt porträtt i förra veckan. Jag förstår att han behöver mer tid och att han blir frustrerad av en helg som bara går, men samtidigt vet jag inte hur det ska gå att få till så mycket mer tid. Livet i övrigt måste ju också flyta på, på något sätt. Och jag orkar inte ta allt. Den här helgen har ändå varit bra, tycker jag. Vi har hunnit städa (han) och laga ganska mycket mat som nog räcker till åtminstone en del mål till veckan (jag). Ribollita, pizza och köttfärssås har det blivit. Dessutom har vi varit hemma hos några grannar idag och pratat en hel massa och fått böcker och någon leksak, som deras barnbarn för längesedan vuxit ifrån. Det var himla trevligt!

Ja, så nu sitter jag här, i mörkret vid köksbordet. Helgen är slut. Jag ska äta min gröt och sova, och hoppas på att nästa vecka inte innehåller någon huvudvärk alls!

Vecka 1: Veckans ord

För en herrans massa år sedan hade min syrra en liten whiteboardtavla i sitt rum. Ett år kom hon på idén att göra en lista på den med veckans ord. Det blev 52 olika ord under hela året men när året var slut tror jag att hon bara suddade ut alla ord utan att dokumentera dem. Igår slog mig tanken att jag kan försöka göra samma sak, fast här.

Veckans ord vecka 1, vilket borde ha publicerats igår, blir ordet "sammankomst". Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet "möte", och enligt Svenska akademiens ordbok (1964) anger ordet i första hand "förhållandet att personer komma samman på en plats."

Förra veckan, vecka 1, innehöll nämligen två sammankomster. Först var det nyårsafton, på måndagen, och sedan var det firande av en födelsedag på fredagen. På nyårsafton var vi fem personer som hade en slags sammankomst i mitt hem, med andra ord en middag med festliga inslag så som dans och alkoholfritt bubbel i nyinköpta cocktailglas från traktens största mataffär. Det var min man M, min väninna M från Umeå och min nya väninna M som faktiskt bor på samma lilla ö som jag. Och så var det min son G och jag, förstås. G var ovanligt harmonisk denna kväll och gick runt och pulade på för sig själv, satte sig på golvet och läste bok, och åt åtminstone litegrann av nyårssupén. Supén i sig bestod av crème ninon till förrätt, klyftpotatis och ankbröstfilé till huvudrätt och en utsökt fryst citrustårta till efterrätt.

Vi damer tog en promenad medan pappan nattade barnet, och kom in lagom till att barnet inte hade somnat än. Som tur var missade jag att höra att mitt lilla barn skrek mamma borta! när han hörde oss komma in, och gick upp och satte mig med mina vänner i salongen för att prata en hel massa om många olika saker. Det lilla barnet lugnade sig tillsammans med sin pappa, men ändå: mitt lilla hjärtegryn! Mamma är inte borta! (När jag nattade honom några nätter senare skrek han att pappa var borta, eftersom han är van att pappa lägger honom. Just den kvällen var han dock på jobbet.) Det ryms mycket känslor i den lilla tvååringens kropp och de kommer ofta till starka verbala uttryck.

Den andra sammankomsten under vecka 1, var en födelsedag som firades i mina föräldrars sommarhus. Hela familjen var samlad och vi käkade ankbröstfiléer en gång till, men denna gång med halverade potatisar i ugnen och en annan sås än vad vi gjort på nyår. Till efterrätt var det en limekladdkaka, med passionsfruktsklyftor och frysta hallon på. G åt ganska dåligt även denna gång: välling, frysta hallon, en knäckemacka med smör, glass och nämnda kaka. Men vad gör man? Förstår ni hur svårt det är att försöka hålla någon slags harmoni i sällskapet med en tvååring som dels kommit ur sin dagsrytm på grund av för sen och för kort siesta, och dels är supermammig när han träffar folk han inte riktigt känner, eller inte riktigt minns? Det var inte lätt, men vi gjorde vårt bästa. Jag lyckades åtminstone hålla ett tal till födelsedagsbarnet, fullt med referenser som vi i familjen förstod. Det var ord som vitt bröd, köttbullar, vin och vatten, som alla har att göra med han som fyllde år. Det var roligt att själv skriva och framföra ett tal, även om jag var supernervös. Jag jobbar ju med att lyssna på elever som håller tal, samt med att bedöma om de lyckats göra retoriska analyser på ett bra sätt. Trots detta skrev jag talet på fem minuter och framförde det efter att bara ha övat en enda gång. Man behöver inte alltid leva som man lär!

Ja, det var veckans ord det: sammankomst. Två sammankomster som blev som de blev: trevliga och ganska intensiva. Hur var er nyårshelg? Vilka kom ni samman med?