I slutet av januari

I slutet av januari är det full rulle och fullt upp och så är det måndag. Annika hörde av sig igår och bad om ett helginlägg. Kanske är det det hon får. Vi får la se. 

"Vi får la se" hade jag som ämne i ett mail till en av mina tre chefer i fredags. I mailet frågade jag om hon läst mailet jag skickade i onsdags. I mailet skrev jag att jag kanske var påväg att få ryggskott men att jag gjort mina övningar och att det kändes nog bättre. Sist jag hade ryggskott var det massivt och där vill jag aldrig hamna igen, och verkligen inte nu. G måste ha starka minnen från den gången för han satte genast på lugn musik och hämtade pallen som jag kunde lägga upp mina ben på. Han var så söt. Det var i fredags förmiddags och jag lyssnade på min ryggskottslåt (Earl av Sonores) och sedan avslappningsmusiken. Kanariefåglarna svarade på fågelkvittret i låtarna. Så sött. Plural ja, de är två igen nu. Lenas nya kompis heter Rödis, efter att vi ganska omgående övergav namnförslaget Stina 2. Det låter som om det är ett barn (G) som hittat på namnet Rödis men det är det inte. Det är jag som hittat på det, för att inte behöva kalla henne för Stina 2. Lena blev glad att få en kompis i alla fall. Hon kom redan helgen efter den tragiska olyckan.

Chefen svarade i alla fall på mitt Vi får la se-mail med en konkret plan för de närmaste två veckorna. Det var precis det jag behövde, även om planen kunnat vara mer luftig. Samtidigt vet jag att hon inte hade några förutsättningar alls att lösa en luftig plan på studs, så att hon ändå gjorde en plan var guld värt. Vi är i ett läge nu där arbetsuppgifterna tämligen väller in. Vi har många elever, till viss del tack vare avtalen jag hjälpte oss att vinna förra året, och nu mitt i allt detta ska jag skriva ett anbud igen. Ett litet anbud, men ändå. Det är lätt att tro att det inte kommer ta så mycket tid, men ja, vi får väl se. Det brukar alltid ta längre tid än man tror. Men nu har vi en plan och jag har lagt in skrivpass i min kalender, så det får la gå. Jag får se det som ett experiment om inte annat. 

Mitt i detta började alltså helgen. Jag jobbade till halv sex i fredags tror jag och sedan åkte jag hem. Väl hemma mådde jag rentav illa av trötthet och stress. Nej, jag mådde inte illa - jag var yr. Och det var nog inte när jag kom hem utan efter det att vi ätit middag... nåväl. Jag har för mig att jag gick och la mig och läste för att vila medan G och M promenerade till affären i regn och blåst och mörker för att köpa lite goda grejer. Sedan hade vi sent om sider lite fredagsmys. G och jag åt glass och vi såg två avsnitt av Miniagenterna, eftersom vi redan sett alla avsnitt av Agenterna som ligger uppe. M tyckte att Miniagenterna var roligare och bättre än vanliga Agenterna, vet inte vad det säger om honom... 

På lördagen jobbade M, men ganska sent, så han hann städa innan och jag hann gå ut på en promenad i förmiddagsljuset. Det var gråmulet och blåsigt men ändå ganska ljust. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Adriana. G satt klistrad vid sin dator hela förmiddagen... men men.. vi åt lunch och när pappa M åkt till jobbet ville G ha testund, så då hade vi det. Testund är att vi dricker te och äter något (i detta fall lördagsgodis) och att vi sitter på golvet, eller annat udda ställe. Denna dag satt vi på golvet i vardagsrummet och konverserade varandra. 

Lite senare tyckte jag att vi behövde gå och handla lite. Jag hade kommit på att jag skulle marinera två kycklingbröstfiléer som jag köpt påvägen hem på fredagen, i soja och vitlök, och sedan ha på grädde och creme fraiche och in i ugnen. Det är en rätt våra vänner på grannön bjöd oss på en gång och som jag gjort några gånger sedan dess. Jag öppnade kycklingförpackningen och det stank ruttet ägg. Här begick jag ett enormt misstag, ett tankefel skedde. Jag tänkte: "Äh, det gör ingenting. Det ska säkert lukta så." Det kommer jag aldrig tänka igen om kyckling som stinker! Tydligen kan det lukta lite när man precis öppnar paketet men lukten ska försvinna snabbt. Det gjorde den inte. Men jag marinerade och jag sa till G att nu går vi och handlar. Vi behövde komma ut. Han behövde komma ifrån sina skärmar... suck. Så vi promenerade och himlen var så vacker. 

Efter middagen såg vi Fåret Shaun Filmen på Cineasterna, efter att jag bläddrat igenom hela deras barnutbud och hittat några förslag. Cineasterna är en sida varifrån man kan streama film. Det är alltså därifrån man lånar film från biblioteket nu för tiden. Helt fantastiskt. Det finns massor! Filmen var bra, och lagom till den var slut kom M hem från jobbet. Under tiden jag la G åt M också av maten... G hade dock vägrat (tur för honom). När jag la G började jag få ont i magen. Till slut stod jag inte ut längre så M fick ta över läggningen och jag fick gå på toa. Fy fan. Det var inte kul. 

Igår, söndag, hade jag ont i magen hela dagen. Jag kände inte för att göra någonting mer än att typ bli vegan. Till slut började jag lägga ett pussel i alla fall. Och till slut fick jag med mig G ut en liten sväng. Nästan hela dagen nojade jag över om jag skulle orka köra G till simskolan eller ej, en utflykt som totalt tar två timmar. Jag skrev till M att jag kanske inte skulle palla och då erbjöd han sig att köra, även om de behövde åka redan ca 20 minuter efter det att han skulle komma hem från jobbet. Det är i sådana stunder - när han ställer upp och skjutsar eller hjälper till att lösa saker som kört ihop sig som jag älskar honom som mest. Inte bara i sådana stunder, men ja, jag uppskattar det väldigt mycket.

Så blev jag ensam hemma på kvällskvisten och kunde göra vad jag ville, framförallt slappna av. Så jag dammsög av det värsta (som blivit på en enda dag) och sedan la jag mig i soffan och tittade på Där ingen skulle tro att någon kunde bo och hade det mysigt under min yllefilt med mitt rooiboste. 

Och imorse mådde magen bra igen. Och G mådde bra och M med. Så idag har det varit en helt vanlig vardag och vi har alla varit på våra respektive jobb och skola. Tyvärr blev jag kvar till ganska sent på jobbet men som tur i oturen hade G inte ätit upp sina vindruvor som han haft med sig till skolan, så vi åt dem i bilen på parkeringen innan jag körde hem. Väl hemma åt jag en banan och sedan ställde jag mig och lagade raggmunkar samtidigt som jag satte en bröddeg. Båda blev lyckade, som tur var, och G tyckte om raggmunkar! Men smeten ville ju aldrig ta slut - nästa gång gör jag nog bara halv sats! 

När brödet var i ugnen om M kommit hem gick jag ut en sväng för att prata med syrran i telefon. Det behövdes. Både komma ut och babbla av oss i telefon. Och nu sitter jag här, i ett återigen halvstökigt vardagsrum. G och M har lagt sig och är tysta. Förhoppningsvis sover den lille. Och imorgon är en ny dag, mitt i vardagen i slutet av januari 2025.

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.

Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 

Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!

TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.

Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 

Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi

Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!

Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?

Vardagen vecka 43

Så har hela vecka 43 år 2023 passerat, i ett enda nafs, och här sitter jag på söndagskvällen, en timma tidigare än vad det känns och tänkte summera lite.

För det första kan jag konstatera att det var helt fantastiskt bra att jag skrev det där mastodontinlägget förra söndagen för det gjorde att skrivandet i mig lossnade vilket medförde att jag fann skrivlusten och samtidigt arbetslusten igen. 

Måndagen och tisdagen gick och sedan blev det onsdag och dags för avfärd till huvudstaden. Jag skulle nämligen på konferens på koncernens huvudkontor tillsammans med en kollega från det utbildningsföretag jag jobbar på och några andra kollegor från andra skolor i samma koncern. Konferensen var hela torsdagen och eftersom den skulle börja redan klockan tio bestämde jag mig för att åka upp redan på onsdagen och därmed ha en halvdag i Stockholm för att träffa mina kollegor och se en liten bit av staden.

Jag hade, i ärlighetens namn, gruvat mig lite för att åka. Själva resan kändes rolig men jag undrade hur jag skulle få ihop det med G och M. G skulle lämnas ca en timma tidigare på onsdagen än vanligt för att jag skulle kunna ta en buss strax innan åtta. M skulle ta två halva föräldraledighetsdagar för att kunna hämta G från fritids, men jobba sina morgonpass, vilket innebar att G behövde lämnas redan 06.30 på torsdagen. Jag förberedde honom dock på detta i flera dagar innan och samarbetet mellan honom och mig gick smidigt när det väl var dags, vilket innebar att jag gott och väl hann med min buss. 

Lite roligt på något sätt, för honom, att få äta frukost på fritids. Det brukar han inte göra. På torsdagen fick de till och med rostade mackor till frukost. Lyxigt tyckte G, som annars föredrar Falu rågrut till frukost hemma. 

Jag kom upp till Stockholm redan vid halv två. På tåget hade jag passat på att genomföra koncernens miljöutbildning från mobilen, en sådan där digital internutbildning som jag aldrig tycker mig ha tid att gå även om jag är mer än intresserad av ämnet. I Stockholm var det mycket folk och ett oerhört stort utbud av allt. Det kanske inte är någon nyhet för någon, visserligen, men det var verkligen slående hur stort utbudet är. Plötsligt fann jag mig gående på Drottninggatan och plötsligt såg jag det upp och nerpåvända trädet.  Bladen hade vissnat och det var så mäktigt. Jag vågade inte  gå rakt under det, kan jag säga. Sedan var jag tvungen att gå över gatan och blicka ner på Sergels Torg, bara för att. Det är mycket så i Stockholm: saker och  ting som man har sett på TV och som tydligen också finns i verkligheten, stora företags huvudkontor, stora hus, stora träd upp och ner. 

Hotellet jag bokat låg centralt och efter att jag installerat mig där promenerade jag bort till mitt jobbs Stockholmskontor. Där väntade några fina kollegor och vi fikade och pratade och jag fick en rundvisning. Det var fint men lite mindre än jag trodde. Intressant att ha sett! Efter detta gick två kollegor med mig till en italiensk restaurang där vi käkade pasta alla tre. Det var både trevligt och gott! Därefter följde en av kollegorna mig ända till mitt hotell och väl där hade jag gått 17399 steg och kunde äntligen pusta ut efter alla intryck, sittandes i min säng, scrollandes på min mobil - för det var det jag orkade. 

Jag sov gott, men drömde konstiga stressdrömmar om terrorister som (i min dröm) bombat pilgrimskyrkan nära Ms by. Inga döda men jag bröt ihop totalt ändå och vaknade mitt i natten med fuktiga ögon. Som tur var somnade jag om och sov sedan gott till klockan kvart i åtta, käkade hotellfrukost och promenerade i lätt regn till konferensen.

Tåget hem var ett sånt där rött, MTRX-tåg. Det var första gången jag åkte ett sånt och det var lite mer basic än SJ-tågen tyckte jag. På tåget testade jag att göra ytterligare en internutbildning men uppkopplingen var kass så jag lyssnade på en nerladdad P3 Dokumentär om nån sekt som svettades ihjäl. Kanske var det inte riktigt en sekt, men en grupp med människor som följde en karismatisk ledare som uppmanade dem att göra extrema saker och inte lyssna på sina egna kroppar. Lärdom: Lyssna på kroppen, inte på en karismatisk ledare!

Resan räckte också till ett Före-Efter-drama om skotten i Ådalen. Intressant och bra upplägg med kopplingar till ungdomars politiska kamp i olika tider. Skönt att komma hem sedan, klockan halv elva på kvällen, och lillbarnet hade somnat i min säng. Jag kunde lugnt, efter att ha plockat undan det värsta, lägga mig och sova i hans säng. Sov som en stock. 

En mör fredag följde. Jag jobbade lite men pratade mest med kollegor, kändes det som. Gjorde eventuellt fel med en elev, får försöka hantera det imorgon, ta det med chefen, se vad hon säger. Det löser sig nog på något sätt... och sedan var det plötsligt helg igen! 

Och helgen, den blev också bra, igen. Jag fick vara ensam hemma igår, lördag, och passade på att plocka lite, plantera de sista vårlökarna på gården, laga lunch, baka rabarberkaka, fixa med tackkorten från bröllopet, och när G och M kommit hem åt vi köttfärssås från frysen och när G somnat såg M och jag halva The Square. Han gör det inte lätt för sina karaktärer, den där Ruben Östlund. Det är ofta så att han utsätter dem för ganska obehagliga händelser och känslor. Har ni tänkt på det? Play tar nog priset i obehaglighet, men denna var också ganska jobbig. Jag hoppas vi orkar se klart den innan den försvinner från svtplay nästa söndag.

Redan igår bestämde vi att vi idag skulle satsa på att åka till simhallen tidigt på morgonen. Vilken förvirring, och lycka, imorse när jag plötsligt insåg att det var vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Inte för att jag fick sova en timma extra, men ändå. Vi kom fram till simhallen precis när de öppnade, och det var superbra. I barnbassängen var det en mamma och en liten pojke som simtränade, så det var ganska lätt att göra det med G också. Han gjorde så gott han kunde men behöver definitivt öva mycket mer för att rörelserna ska sitta. Helst med lärare såklart, men nu har vi inte anmält honom till någon simskola så då får jag leka simlärare ibland. Själv simmade jag 500 meter, medan G och M lekte i barnbassängen. Efteråt bastu och  bilen hem. Jag lagade ugnspannkaka till lunch och kalops till middag. 

Och ja, det var vecka 43 i lite drygt tusen ord det. Det var en bra vecka. En ovanlig vardagsvecka. Det känns ofta som om livet går ut på att få vardagen att gå runt, tycker jag. Tvätten ska tvättas och hängas, diskmaskinen fyllas och tömmas, maten lagas och serveras och barnet hämtas och lämnas. In emellan ska det promeneras, pratas och så ska mannen få sig en och annan kram. Barnet ska få kärlek och hallen hållas i någorlunda ordning. Så det var fint att mitt i allt få åka iväg en liten sväng. Spendera några sena kvällstimmar ensam i ett litet men rent hotellrum, utan massa grejer överallt, utan folk och saker att fixa med. Och nu kommer vecka 44. En vecka med lite sovmorgon, eftersom det är höstlov, fast vi båda ska jobba. Det blir bra det med. 

Hoppas ni haft en bra vecka 43 och en fin helg och att ni får en fin höstlovsvecka, vad ni än hittar på! Tjillevippen!

Tips

Jag älskar att tipsa om saker och ting. Serier jag har sett, grödor jag har odlat, radioprogram osv. Här följer nu några av sommarens samlade tips, från mig till er. Varsågoda!

TV-serietips:

En liten hobby jag har under sommarhalvåret är att titta på ungdomsserier. Detta har pågått i några år nu och serier som Eagles, Någon som du och Portkod har följts. Denna sommar har jag sett tre ungdomsserier och jag rekommenderar alla. Först ut var Från trakten om Zeina och Bror som blir familjehemssyskon när Zeina blir placerad hos Brors familj i Värmland. Rolig att se!

Den andra serien jag såg var Fejk om tre tjejer som bär på en oerhörd hemlighet. Lite klurig och jag tror jag förstod allt, men jag är inte helt säker på att jag riktigt förstod hur den slutade och vad huvudkaraktären ville säga med sin sista replik. 

Den tredje serien jag betade av under sommaren var Vakuum. En finlandssvensk serie om en tjej som har svårt att stå upp för hela sig själv, och om dömande gäng runt omkring henne. Detta är den serien jag kunde relatera till mest. Det finns likheter med min studietid i Umeå.

Sedan har M och jag också lyckats hitta lite tid nu i sommar för att se en serie ihop. Min pappa rekommenderade den brittiska kriminalserien Happy Valley och den ser vi nu. Mycket spännande! Tur att jag har M bredvid mig att hålla i handen.

Radiotips:

Jag har bara lyssnat på ett enda sommarprat hittills i sommar och det var Maria Wolrath Söderbergs. Hur bra som helst! Det handlar om glappet mellan vad vi vet att vi måste göra och vad vi faktiskt gör för att leva så klimatvänligt som möjligt. Det är ett program som jag önskar att alla skulle lyssna på! 

Sedan har jag blivit tipsad om följande tre sommarprat som jag inte hunnit lyssna på än: Bo Landin, Annie Lööf och Lina Wollf. 

Odlingstips:

Jag vill tipsa er alla om att nästa år odla potatis och tomatsorten Venus. Det är de grödor som gett mest utdelning i år! Potatisen har jag odlat både på friland och i 10-litershinkar (vilket fungerar på balkong eller i mitt fall altan). 

Handarbetestips:

I sommar har jag virkat två sjalar. Den ena är färdig och den andra är fortfarande pågående. Den första heter Thoughts of Ireland  och den andra Magic Summer. Till Magic Summer väntar jag på mer garn, då jag uppenbarligen hade lite för lite, trots ett nystan med hur många meter som helst. 

Ja, där har ni några tips att förhoppningsvis inspireras av! Nu är det dags för er att tipsa mig!

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

En aktiv helg i oktober

Inför den här helgen hade vi nästan inga planer. Det enda som var tänkt var att vi skulle gå på femårskalas, jag och G. Det såg jag fram emot men G hade nog halvt glömt det - vilket visade sig vara tur.

En annan plan gjordes dock upp i torsdags: åka till Göteborg! M ville dit för att titta på och eventuellt köpa en ny dator. Den han har är från december 2009 och nu vill han jobba mer digitalt med sin konst säger han, så då är det ju vettigt att ha en dator som liksom funkar. G skulle följa med honom, för båda älskar att gå i affärer, och jag skulle träffa min syrra på tu man hand. 

Det blåste hårda vindar, men solen sken, när vi satte oss i bilen i lördags morse för att bege oss söderut mot storstaden. M släppte av mig vid en busshållplats nära den första data-affären och jag tog en lokalbuss in till stan från Bäckebol. Hu, vad full den blev! Och där på busshållplatsen mitt i stan mötte min snygga syrra upp! Så glad jag blev av att se henne! Tänk att jag kan ha en sån välklädd och gatsmart syster som vet hur man för sig i alla möjliga situationer; i klädaffär, vid övergångsställen, på restaurang, i parker och vid spårvagnsspår. Ja, ni fattar! Hon är en stadstjej och jag är en lantis. Hon i mörkblå höstkappa och jeans och jag i tunn dunjacka och slitna skor. Hon lång, jag kort... Vi strosade runt lite och hon köpte en klänning och jag en t-shirt. Hon var diskret och jag skämde ut mig. Typ. Sedan gick vi vidare förbi domkyrkan, och hamnade på en heterovänlig restaurang vid namn Bee. Den ligger i samma hus som Saluhallen, bara så ni vet. Vi käkade skaldjurssoppa och det var himmelskt gott! Efter detta gick vi vidare upp längs Avenyn och svängde av vid Valand för att stanna och fika i Vasa. 

Tänk att vi träffas så sällan trots att vi nu bor relativt nära varandra. Jag borde öva mig på att köra bil hem till henne så jag kan dra dit spontant. Jag kan ju köra bil men jag är ovan. Jag har kört härifrån till Göteborg och tillbaka, men det var många år sedan nu... Kanske får det bli ett nyårslöfte. Vi får se... 

Efter fikat var det dags att börja tänka på att återförenas med våra respektive familjer så vi promenerade via Haga och Järntorget till Nordstan tog varsitt färdmedel åt varsitt håll. G och M väntade på mig vid Hjalmar Brantingsplatsen och så körde vi norrut igen, nöjda med en heldag i stan. Som om det vore nog... 

För på vägen hem passerade vi Kungälv och då blev M väääldigt sötsugen! Och G blev väääldigt (hopp)borgsugen så vi stannade vid Bohus fästning och de två fikade varsin chokladboll på Kongelfs Gästgiveri och sedan gick vi till en lekplats bakom vår favoritpizzeria där G lekte en stund innan det var dags att fly den isande vinden och sätta oss i bilen för att åka hem igen. Så slut jag var hela kvällen sedan, och även idag. Det var roligt i stan men jag blir trött av alla intryck. Det var nästan extra härligt att jag då imorse gav mig ut på en långsam ensampromenad i en och en halv timme. 

Idag var det till skillnad från igår helt vindstilla och solen värmde litegrann, trots hösten. Jag inledde promenaden med att strandstäda lite i hamnen (jag borde haft handskar och påse), medan jag lyssnade på ett radioprogram om bensinpriset. Lite lagom intressant, sådär. Sedan gick jag vidare mot närmsta kanal och upp på ett berg. Då lyssnade jag istället på Kropp och Själ om att vilja bo på landet. Det var trevligt och jag kunde känna igen mig i mycket som sas. 

Väl hemma igen hade jag lite fruktstund med mig själv och hjälpte G på med kläderna. Sedan satte vi igång att städa huset. G var ivrig - han ville gärna skaka mattorna och även om han inte skakade dem så hämtade han dem alla och la dem utanför ytterdörren. Snyggt! M dammsög och städade toaletterna, jag skakade mattorna och sedan moppade jag kök och hall... Jag vet inte om det var det fina vädret men det var som om jag bara drog igång så himla många projekt: tvätta, baka bröd, plantera en myntaplanta som fått massa rötter, plantera ut en liten grönkålsplanta i pallkragen, installera chromecast, gå ut med soporna, plocka i ordning, laga mat två gånger och så vidare... Allt skulle fixas, och allt på listan gjorde vi faktiskt - imponerande jämnt fördelat över oss två vuxna. Men när klockan var fem ungefär och jag skulle fixa middag var jag sådär helgtrött som jag alltid brukar bli klockan fem på söndagarna. Ändå gjorde jag det: lagade potatis- och purjolökssoppa till oss vuxna och korv och makaroner till G. Inga svåra rätter men jag kände bara för att sätta mig och slappa. Och då hade vi ändå sovit middag vid tvåtiden (inte G (tror jag), bara vi päron). 

Kalaset idag fick vi tyvärr hoppa över, för G vaknade och var hostig och det har han varit lite från och till sedan, även om han samtidigt varit pigg och glad. Så imorgon får han vara hemma, och troligtvis torsdag med. Nu sover han i alla fall och låter lite täppt. 

Ja, så kan det gå när en helg med typ inga planer övergår i en helg med fullt ös av roliga saker. Jag är väldigt nöjd med helgen och väldigt nöjd över att jag inte ska göra något mer nu utan snart gå och lägga mig. Hoppas ni också haft en bra helg! Imorgon är det måndag och sovmorgon för min del!

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

I brist på religion

På min blåsiga holme råder det ingen brist alls på religion men jag har, trots att jag inte känner så själv, de senaste dagarna tänkt en hel del på att "folk på internet" (låt oss kalla dem så) verkar ha ett behov av att tro på något större än sig själva. Kanske är detta något djupt mänskligt och kanske är det rent av därför religion en gång uppstod? Nu skriver jag detta ur mitt helt otroende perspektiv och jag vill inte trampa någon på tårna. Alla har vi rätt till vår egna trosuppfattning, som det heter. 

Min observation började på en blogg som en vän länkade till. Inlägget handlade om kost och om att äta mättat fett och kött, ungefär. Jag läste men kände att jag inte alls kände igen tankegångarna. Är det farligt att äta linser, nötter och fröer? Är det nyttigt att äta animaliskt fett? Det var något nytt för mig. Inlägget var ganska snurrigt disponerat och jag, som oinvigd, hängde inte med särskilt bra. När jag ifrågasatte ganska många delar i inlägget i en kommentar fick jag som svar från bloggskribenten att hon inte orkade svara på min kommentar. Däremot åtog sig en av hennes följare att svara mig. Dock var även hans kommentar ganska svårtydd och därför skrev jag ännu en kommentar där jag frågade vad han menade och kom med lite "motargument" t ex information från Livsmedelsverket, vilka jag litar på. Som svar på det här skrev samma anhängare ett svar som faktiskt fick mig illa berörd. Han skrev flera gånger att jag inte verkade kunna tänka och att det inte var någon idé att förklara något för mig. Samtidigt kunde jag ingenstans läsa några tydliga förklaringar från honom. Hans argument verkade mig ogenomtänkta och hans "fakta" oriktig. Det blir då lönlöst att fortsätta diskussionen. 

En annan tjej skrev som kommentar på samma inlägg att hon mår dåligt av dieten och går upp i vikt. Då uppmanar bloggskribenten henne att rycka upp sig och tro mer på dieten. Dieten som bloggskribenten och hennes anhängare följer känns i och med detta snarast som en kult eller kanske religion. Kanske något att ta till i brist på religion? 

Den andra observationen av fenomenet att folk verkar behöva tro på något större än sig själva upptäckte jag när jag i veckan lyssnade på En underbar podd, med Clara och Erica. Det poddavsnitt jag lyssnade på handlade om ett sätt att prata och kommunicera som Erica uppfattade som "det nya fina feminina". De gav exempel på några personer som pratar så men det exempel som stack ut mest var nog bloggaren Sofia Wood. En person jag aldrig hört talas om. Hon pratar tydligen på ett speciellt sätt i en podd som hon i sin tur är med i. Jag tyckte att Claras och Ericas resonemang var intressanta, särskilt som jag själv är väldigt intresserad av kommunikation och språk. 

Senare hände självklart detta: Sofia Wood herself lyssnade på podden, blev ledsen och skrev ett inlägg på sin egna blogg. Hennes anhängare rasade och skrev elaka kommentarer till Clara och Erica. Clara skriver i ett inlägg så här: "...en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö." Sofia Woods följare verkar följa henne som sin Jesus. Har de lyssnat på podden och bildat sig en egen uppfattning eller rasar de ändå för att någon attackerat den hon tror på? Självklart är det inte bra om någon blir ledsen av någon annans poddavsnitt, blogginlägg eller kommentar, men vad ger någon rätt att skriva så elakt till någon bara för att den de följer blivit kritiserad eller ifrågasatt?

Det sista exemplet på att folk verkar vilja ha något större att tro på är Mandelaeffekten vilken jag för första gången hörde talas om genom att lyssna på avsnitt 33 av podden Flashback forever.  Mandelaeffekten handlar tydligen om att folk tror att det minns något, t ex vilket år Nelson Mandela dog, men sedan upptäcker de att de har fel. Istället för att tänka: Hoppsan jag hade fel! så tänker de att världen har delat sig i två dimensioner och att allting är en enda stor konspiration. Eftersom de är helt övertygade om att de har helt rätt om vilket år Nelson Mandela dog och inte kan acceptera att något annat år eller datum skulle kunna vara det korrekta är den enda rimliga förklaringen att världen är delad i två dimensioner. Jag hade själv lite svårt att förstå det och min vän M i Umeå fick förklara att "bristen på bevis är beviset". Alltså att "den" (Gud?) som delat världen i två dimensioner även sett till att gå tillbaka till alla gamla skivomslag eller nyhetsartiklar och ändra stavningen på namn eller dödsdatum för gamla kända ledare. Snurrigt, tycker jag. Stort ego, tyckte Flashbackforevertjejerna. 

Det jag också tycker är så intressant i allt det här är att folk verkar ha fattat att de ska källhänvisa för att verka mer trovärdiga i sina argument, men de verkar inte ha fattat hur de ska källhänvisa och framförallt hur de ska göra för att hitta trovärdiga källor. Jag förstår mer och mer hur viktig kunskap om källkritik är och måste vara i skolan. Jag tror att folk källhänvisar för att verka pålästa, men samtidigt blir det inte bra när man källhänvisar till, för ämnet eller argumentet, irrelevanta eller rent av olästa källor. Det kan bli så mycket fel då. Jag tänker inte föreläsa om källkritik här, för det gör jag redan på jobbet, men jag tycker fenomenet är intressant och samtidigt oerhört störande. Folk verkar ha behov av att tro på något större än dem själva, och de gör allt de kan för att slåss för sin tro. Kanske är det något rent mänskligt och något vi alla behöver. Men samtidigt: lås dig inte för mycket! Var öppen för att se saker ur olika perspektiv och fundera på hur andra tar emot det du skriver på nätet. Snälla, gör bara det!

När ska vi hinna tänka?

- Du M, lyssna! Om vi sitter hela tiden, hela, hela tiden, när vi inte gör något annat med en skärm och läser, scrollar bland bilder, tittar på videoklipp, skriver till vänner, när ska vi då ha tid att tänka?

Frågan kommer till mig med ens när jag sitter och äter min gröt på kvällskvisten och nästan kämpar med att inte hämta min telefon. M ligger i soffan och tittar på något youtubeklipp. G sover. Frågan kommer till mig där och då men funderingen har legat i mig i flera år.

- Jag tänker medan jag tittar, svarar han. Jag antecknar här i mitt lilla block och på så vis minns jag mer vad jag har hört och så lär jag mig något.

- Ja men då tänker du ju inte fritt, utan bara på det du lyssnar på, kontrar jag.

- Jag tänker på det de säger och sedan tänker jag vidare på det. Får idéer och antecknar dem.

Vilken autodidakt han är! tänker jag morgonen därpå. Han utbildar verkligen sig själv på olika sätt, i brist på behörighet till exempelvis högskolan. I brist på tid och pengar att gå privat konstskola. Han utbildar sig. Utbildning är aldrig tungt att bära. Utbildning är bra.

Men ändå. Frågan har legat i mig så länge. Varför söker vi hela tiden denna underhållning och att vara underhållna. Och vad gör denna underhållning med oss? Fördummar den oss eller får den oss att se saker ur nya perspektiv? Självklart lär vi oss mycket av den, precis som M säger, men samtidigt när - när ska vi få tid att tänka om all vaken tid går åt till saker som ger oss input men där det aldrig är tyst?

Ibland är det dessutom så att jag underhåller mig själv samtidigt som jag egentligen är underhållen av något annat. Det jag menar är: äta och lyssna på radio samtidigt, äta och scrolla på telefonen samtidigt, lyssna på radio och promenera och så vidare. Varför räcker det inte med att äta, promenera och torka av köksbänken? Varför ska detta göras till en annan människas röst? Till en annan människas tankar, bilder, ord?

Kulmen av detta är väl ändå när jag äter lunch, lyssnar på lunchekot på radio samtidigt som jag läser nyheterna på telefonen. Andra nyheter än de på radio då, såklart. Denna trepartsunderhållning håller jag oftast inte på med, men för att lyckas undvika det måste jag lägga mobilen utom räckhåll. Samtidigt: varför räcker det inte bara med att äta lunch och vara med mina egna tankar? Varför detta ständiga inflöde av något mer?

Jag tror att vi blir motiverade och glada av underhållningen. Att torka av diskbänken eller städa upp från golvet är ju inte särskilt kul. Om jag lyssnar på ett roligt radioprogram eller en bra låt under tiden känns det mycket lättare och lite roligare. Det är ett sätt att mota tristessen, att sätta guldkant, att ha trevligt samtidigt som vi gör något som inte är så kul. Men att äta är ju kul! Att promenera är ju härligt! Varför vill jag ha underhållning då?

Samtidigt tror jag att all denna konstanta underhållning även gör oss trötta. Trötta och slut mentalt. Vi blir kanske också känslomässigt påverkade av att hela tiden konsumera andras liv. Varför har de ett så fint hus/harmonisk semester/vackra barn/god mat? Stänger vi ner ett tag kanske vi kan börja se och fokusera på det vi har och på det vi måste tänka på i våra liv. Vi kanske börjar uppskatta vår egen mat, eget hem och egen semester mer? Vi kanske hinner och orkar tänka. Ändå är det så svårt att låta bli att låta oss underhållas...

Så för att inte radera all tänkatid totalt har jag åtminstone bestämt mig för att när jag cyklar, vilket är totalt ca en timme per dag, ska jag inte lyssna på radio. Första vintern gjorde jag det ibland, men sedan dess har jag slutat. Dels måste jag ha full uppmärksamhet mot trafiken och dels behöver jag faktiskt ha tid att tänka lite. Reflektera, fundera. Att bestämma sådana "regler" tror jag faktiskt kan ha effekt. Att "glömma" telefonen i jackfickan när jag kommer hem har också det en lugnande inverkan. Ser jag mobilen så trycker jag på den. Tänk om det "kommit något"? (Tilläggas ska att jag endast har notiser från whatsapp och sms, varav de från whatsapp inte låter.) Ser jag mobilen så trycker jag på den - varje gång. Är inte det lite överdrivet?

Har jag blivit en sådan jag inte ville bli? En sådan som är beroende av sin smartphone? Vad betyder detta? Att jag måste låta min smartphone vila i ett år och återgå till knapptelefonernas förtrollade värld? Jag hade faktiskt knapptelefon ända tills dess att G var några månader gammal, hösten 2016. Och det gick himla bra! Men nu? Nej, nu vill jag ändå inte byta tillbaka. Och kanske är det inte telefonens fel att jag inte ger mig själv tid att tänka? Kanske är det bara jag som måste bestämma mig. Det är jag som måste säga till mig själv: Nu får telefonen vara. Jag lägger in den i ett köksskåp. Jag äter min gröt i fred, med mina och endast mina tankar. Vill jag ha underhållning får jag prata med min man. Vill jag vara i fred och tänka så får jag det, men övrig underhållning nej. Kanske är det så enkelt. Kanske är det så svårt.

Bilister och cyklister

Nej, detta gäller inte alla bilister, men ändå - det är ju skrämmande!

Först är jag ute och kör bil själv. Jag håller hastighetsbegränsningarna, eller kör lite lite långsammare och blir jämt upphunnen och ofta omkörd. Det är ingen fara att de kör om, egentligen, eftersom de blir av med mig och jag blir av med dem, men det är ändå märkligt att så många kör fortare än vad de ska, tycker jag.

Sedan läser jag en artikel på svt.se om att polisen nu nyligen stoppat många fortkörare och att många blir av med körkortet för att de kör 31 km/h för fort. Det är ju mycket! Jag som börjar noja om jag råkar köra 5 km/h för fort. Jag har nog lite andra regler i huvudet än de andra, må hända.

Och nu ikväll, som kulmen på det hela, läser jag om att någon drograttfull person har kört på fyra (4!) cyklister på Öland. Två dog. De dog. De dog. De kommer aldrig tillbaka mer. De gav sig ut på en cykeltur och de kanske hade reflexväst, de kanske hade hjälm, de kanske sträckte ut handen när de skulle svänga, kanske hade cykellyset tänt till och med, och de dog. Påkörda av en drograttfull. Ja, de blev påkörda av en bilist som tydligen tyckte att det var en bra idé att köra bil efter att hen hade tagit droger. Detta är så oerhört tragiskt för alla inblandade, såklart. För cyklisterna som dog, cyklisterna som överlevde men ligger skadade på akuten. Och även för bilföraren, såklart. "Efteråt är allting försent" som Dagerman skriver. Bilföraren som ska leva med det här i hela sitt liv. Jag hoppas att denna bilförare får hjälp, redigt bra hjälp, med att sluta ta droger och även att bearbeta det oerhört tragiska hen varit med om idag. Jag hoppas även att de överlevande, de vars cykelsällskap inte överlevde just denna cykeltur, alla andra men inte denna, också får hjälp med att bearbeta det som hänt idag - när tiden är mogen. (Tills dess de fyra Hna: häll i, håll om, håll tyst, håll ut.)

Jag tänker även på att vi, från och med imorgon, är helt cykelburna igen. Under semestern har vi lånat en bil, men nu ska den lämnas tillbaka. Dammsugen och urtorkad. Jag älskar ju att cykla, som ni vet, men samtidigt är det lite obehagligt ibland. Särskilt obehagligt är det att cykla över bron som förbinder vår lilla holme med den större grannön där vi arbetar, går i förskola och handlar mat. På bron finns det tyvärr ingen cykelbana, men dock trottoar. På denna trottoar är folk ute och promenerar och därför varken kan eller bör man cykla där. På vägen kör det bilar. Vår smala lycka är att M cyklar över bron innan folk orkar gå upp och köra till jobbet, och att jag cyklar över bron efter bilpendlarna. Vi missar alltså båda den lilla rusningstrafik som finns här, åtminstone på morgonen Men ändå - ändå! - blir jag ofta omkörd. Säkert en till två bilar per dag kör om mig och allt för ofta sker detta på ställen med mycket dålig sikt så som i kurvor och på krön. Några enstaka gånger har det hänt att bilarna som kör om får möte, och jag har märkt att vi helt precis får plats alla tre i bredd, men det är också på håret att det går. Vilken tid tjänar de på att köra om mig? Ja, det beror ju på var på bron de gör det. För mig tar det 5 minuter att cykla över och 1 minut att köra bil. De tjänar alltså maximalt fyra minuter på att köra om mig. Vad ska de med dessa minuter till? undrar jag...

Ibland fantiserar jag om att ha med mig någon slags drönare som flyger över mig och filmar mig på bron, ibland tänker jag att jag skulle ha en kamera på hjälmen. Ofta vinkar jag åt bilisterna att sakta ner. Hittills har det gått bra. Inga olyckor för just oss. Men ändå, det är faktiskt ganska obehagligt. Tänk om det en dag skulle smälla... (Nej, vi tänker inte på det.)

Kära bilister! Ta det lugnt! Kör inte om cyklister på smala ställen utan ordentlig sikt! Håll avstånd och gasa på lagom mycket vid omkörning, tack! Och om du kan - ställ bilen och börja cykla!

Vill ni förresten ha lite cykelpepp? Lyssna på Cykla i P1!

Semestertankar

Snart börjar min semester, och en vecka senare är det min mans tur att också vara ledig. Tre veckor får vi ihop i år. Det känns bra. Det känns lagom. Vi har börjat prata om hur vi ska lägga upp ledigheten så att det blir bra för alla tre. Det viktigaste är att G har en härlig sommar och detta uppnås givetvis av att vi vuxna är så harmoniska som möjligt. Vad behövs då för maximal harmoni i vår lilla familj?

Jo! Jag behöver mat, M behöver måla och G behöver leka. Självklart behöver M och G också mat, och vi alla tre behöver även vara tillsammans, åka på utflykter och även få hela hemmet att gå runt med tvätt, städ och matlagning. Plocka leksaker, vattna blommor och klippa ihjäl mördarsniglar. Dessa tre sistnämnda aktiviteter kan jag ta på mig, och så matlagningen de flesta målen.

Det jag vet att vi måste göra är att ha ett ordentligt samtal, M och jag, om hur vi ska lägga upp dagarna. Hur gör vi för att han ska få tid att måla utan att varken jag eller han ska känna stressen över att jag vill att han ska måla klart snart? Vi har tankar på att lägga upp något slags schema, men vi får väl se... En psykolog har tydligen uttalat sig om relationen på semestern. Bäst vi lyssnar in vad han säger, antar jag. Min sammanfattning: Rimliga förväntningar, testa att ta partnerns perspektiv, lyssna på familjen och uttrycka sina behov, pussas och gulla i vardagen för att skapa en positiv spiral, inte vara snål med partnern. Göra regelverk innan, kring hushållsarbete, så att inte kvinnan blir för stressad. Vad har ni för tankar inför semestern?

Åka iväg långt är något som vi absolut inte behöver. Vi har tankar på att röra oss lite grann i vår egen region. Besöksmål som Nordens Ark och Ekehagens forntidsby finns med i tankarna. Kanske även Havets hus i Lysekil. Göteborg skippar jag helst, men kanske måste vi dit och hämta upp en bil vi kan få låna. I så fall tror jag att jag skickar dit G och M själva...

Spanien känns mer avlägset än någonsin. Vi får väl se om vi tar oss dit i vinter, eller så. Antagligen inte. Detta coronaläge känns fortfarande instabilt, kanske än mer instabilt eftersom restriktionerna släpps och folk verkar slappna av. Tydligen ökar nu resebokningarna utomlands men en hel massa procent, och Destination Gotlands sida kraschade tydligen en dag när svenskarnas reseiver tog över tangentborden totalt. Hur tänker folk? Nyss skulle vi endast resa en timme från hemmet men när restriktionerna lättar tror folk plötsligt att smittan är spårlöst försvunnen, verkar det som. Samtidigt varnas det för att om vi slappnar av för mycket i sommar kommer folk att dö.

Med tanke på detta ser jag det helt uteslutet att åka till Umeå, åka till Spanien, åka till någonstans där det är massa folk (Nordens Ark? Forntidsbyn?) och helt enkelt ta det här med hemester på allvar. Vi har ju cyklar och vi har fortfarande några outforskade utflyktsmål i närheten. Vi har familj att träffa och en ny förskolegård att utforska inför hösten. Vi har en trädgård att sköta och en hel massa hav att bada i. Sedan ska ju M hinna måla också, G ska få leka och jag ska få äta mat. Och en glass om dagen, det tror jag är himla bra för semestermagen!

Glad midsommar!

Sinnet invaderas så jag går med chips

Det har gått några veckor nu, va? Sedan den där första veckan då det kändes som om allt vändes upp och ner, sedan då vi började fatta att detta inte bara gäller några kineser långt borta i en tätbefolkad stad, utan även oss - vårt land - vårt trygga kära fädernesland - Moder Svea - Sverige. Ja, det gäller oss och det gäller så väldigt många andra människor som befolkar vår jord. Folk har börjat vänja sig vid att jobba hemifrån, börjat vänja sig och börjat bli uttråkade. I Jemen har de lagt ner sina vapen. I Spanien har det blivit skumt att köpa bröd.  Både där och här är det slut på jäst, men idag hade de fått in lite och jag köpte på mig fyra paket och la in i frysen. Det kändes som om jag roffade åt mig. Det kanske jag gjorde? Kanske borde jag sätta en surdeg som min vän i Barcelona gjort, ifall jästen skulle ta slut här med. Den kommer inte ta slut, säger jästproducenten, så näe. Men vem vet?

Det har gått några veckor och visst känns det lite halvkonstigt i halsen? Är jag sjuk? Har jag fått det? Coronaviruset som ger sjukdomen Covid-19? Flera mornar den här veckan har jag försökt bedöma mitt hälsotillstånd men ändå kommit fram till att jag inte har symtom och därför kan cykla till förskolan och jobbet samt jobba min dag. Ändå har det legat där och gnagt. Då och då kollar jag nyhetssidorna. En hel presskonferens har jag inte ro till, men tvåminuterssammanfattningen har jag kikat på ibland. Lunchekot. Och det är som om detta virus invaderat mig lite i taget - i sinnet. Kanske också i kroppen, men det vet jag ju inte. Kanske är det på grund av oron för detta virus, som även om den inte varit aktiv och akut ändå legat latent de senaste veckorna, som jag den här veckan går igång lite extra på olika saker. Kanske hade jag gått igång ändå?

Ena dagen är det banken som inte vill ge oss ett så särskilt högt lånelöfte fastän jag känner mig duktig som sparar och lever snålt, andra dagen är det en arbetsuppgift som jag inte klarar av att ens omfamna mentalt och som gör att allt snurrar och känns trassligt. Idag har jag tack och lov mått bra, förutom en liten tår av oro imorse.

Nä, nu vill jag berätta något bra! Tre saker jag är tacksam för:
1. Mitt barn hann opereras innan detta drog igång på allvar i Sverige.
2. Mitt barn är för litet för att fatta någonting alls av virus. Möjligtvis uppfattar han min oro på något sätt, men jag pratar inte med honom om viruset och han verkar inte bry sig. Helt säkert eftersom han är för liten.
3. Vi är inte satta i karantän, så som folket i mitt känslomässiga grannland Spanien.

Jag är också tacksam över att våren kommer, sakta men säkert, med sitt ljus och sina blommor. Jag är tacksam för att mitt jobb inte kommer läggas ner på grund av detta utan säkerligen ha än mer uppdrag (komvux på distans - hur hett i och med detta?). Sist men inte minst är jag mest tacksammast av allt (så heter det inte!) att ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk av detta (hittills), att min familj mår bra och att mina föräldrar fattar att de ska hålla sig isolerade.

En av mina vänner, den enda jag umgås med regelbundet här, är dock krasslig. Hon vet inte vad det är men enligt vårdcentralen kan det vara Covid-19. Ja, det är klart att det kan vara det! Alla kan ha det. Ibland känns det så här: Alla har det! Ingen har det! (Jag har ont i halsen men jag har det nog inte. Eller? osv.) Ja, hon är krasslig och ensam och hunden hon passade har hon lämnat tillbaka. Som tur är har hon flera personer runt om kring henne som bryr sig men ändå - hennes sociala behov är långt ifrån fyllt och jag om nån vet hur otroligt tärande uttråkad man kan bli när man är social som person och inte får vara social med någon. Därför (och för att jag saknar henne) har vi setts ändå, trots hennes krasslighet, men endast utomhus och endast med minst 2 meters avstånd. Inte många gånger men kanske en handfull från det att hon blev sjuk.

Och idag: invaderad var jag i sinnet av både virus och stökighet hemma. G skulle läggas men M skulle bara duscha först. Så jag peppade G att bada i badbaljan utanför duschen och sedan gick jag ner till köket, slängde lite chips i en påse, fäste en hysteriskt gul påskservett runt och tog mig en promenad ner till viken där hon bor, min krassliga vän. Barnslig var min glädje när jag bad henne öppna och titta vad som var i. Det kändes så fint att ge lite chips till min vän!

Sedan gick jag ner mot vattnet och ringde en av svägerskorna i Spanien. Det var vindstilla på den sidan av ön och vi pratade och hennes son, som är elva år, frågade om inte viruset är här. De tittade avundsjukt på när jag vandrade runt på den folktomma ön, helt i min frihet. Jag berättade om rekommendationerna här och bristen på kontroller. Jag berättade om folk som åker ut till sina sommarstugor trots att de uppmanas att stanna hemma. Jag visade dem vår utkiksplats och sedan såg jag att en av grannarna bjudit hit ett helt sällskap. De trängdes runt hans bord. Han som aldrig är här men som har ett av gatans absolut finaste hus...

Nej, vi sitter inte i karantän. Det gör vi inte. Varken jag eller du eller den rika snubben i det fina huset. Hur vi sedan tolkar och efterlever rekommendationerna det får var och en avgöra.

Glad påsk på er svenskar i Sverige! I Spanien är det helt säkert en dubbelt sorglig påsk. Dubbelt där det första lagret av sorg handlar om Jesu död och lidande och där det andra lagret av sorg handlar om att inte få gå ut och hedra honom, han som dog för dem och deras synder.

Imorgon ska vi plocka påskris och dekorera med fjädrar. På lördag blir det påsklunch med lokalproducerad sill, gravlax, potatis, gräddfil och så klart målade ägg. På eftermiddagen (antar jag) blir det skogsvandring med syrran och hennes familj (om vi alla mår bra). Påskdagen har jag inga planer för men på annandagen ska vi på visning på ett hus som jag blev kär i, men som banken inte kan låna tillräckligt med pengar till oss för att köpa. Det blir nog en bra påskhelg det här, den första i Sverige sedan vi fick barn.

Vad ska ni hitta på? Berätta gärna! Och ja, Glad påsk som sagt.

Glad påsk!

Bunkrar ni?

Jag har nu sett, med lite halv koncentration, på SVT:s specialprogram om Coronaviruset. Allt är fortfarande oklart för mig. Vilka är symptomen egentligen? Kommer alla att provtas? Det låter ju inte så. Hur tar man prover på folk som bor som vi, långt från sjukhus? Ska vi ta kollektivtrafik till ett sjukhus om vi skulle misstänka att vi är coronasmittade? Det verkar ju väldigt kontraproduktivt och dumt. 

G hade lite lite feber i söndagsmorse men var pigg som en mört och pratade på som världens pratkvarn. Efter någon timma var febern borta och har varit det sedan dess. Snorig är han däremot. Och jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och har haft ett ständigt kli sedan dess. Jag gissar att vi plockade upp något förkylningsvirus när vi var i Skärhamn i lördags, då träffade vi ju en hel del folk. Inte kan jag tro att det är corona, för det känns överdrivet att tro det. Men tänk om? 

G fick vara hemma från förskolan igår för det gick bra ihop med våra scheman (vi kunde pussla rätt bra) och för att han var snorig och ju faktiskt haft lite feber tidigt på söndagen. Det hade gått 24 timmar, men ändå... Idag fick han däremot gå dit, eftersom han visade tydliga tecken på att vara pigg genom att hoppa intensivt i soffan imorse. Personalen tyckte att det hade gått bra, så det var ju bra. Jag tänkte hämta tidigare, men lyckades såklart inte eftersom jag fick någon sorts ny arbets-il vid tio över tre. Så kan det gå. Till slut kom vi hem i alla fall, cyklandes genom diagonalt regn. Hemskt. (Nojig för att batteriet till cykeln skulle ladda ur var jag också, men det gick bra som tur var.)

Väl hemma åt vi linsgryta med ris, som M lagade igår. Mycket gott är det och en av våra standardrätter numera. Vad har ni för standardmat som går hem i hela familjen? Ge mig gärna tips! 

Så ja... viruset var det ja, jag tappade visst fokus. Det var många förtroendeingivande äldre män som var med i programmet, reflekterade min smarta syrra. En av de få kvinnliga experter som uttalade sig i programmet var Agnes Wold. Hon sa att hon tyckte att man inte ska resa utomlands det närmaste året. Jag undrar vad min kära man och min kära spanska svärfamilj tycker om det. Jag undrar om vi kommer följa det rådet. Antagligen, om det utvecklar sig och blir värre. Vi får väl se. Kanske är det helt över om några månader, kanske är det värre än nu. Ingen vet ju det. 

Bunkrar ni, förresten? Folk verkar ha kommit på det nu. Jag har tittat igenom lite vad vi har hemma och ja, frysen är så gott som full och i skafferiet har vi nästan 10 kg mjöl och en hel massa torra kikärtor och linser som vi tydligen köpt på oss. Tonfisk, fiskbullar, krossade tomater, ris och pasta. Ändå tog jag en extra fiskbulleburk när jag handlade idag. Sedan har vi vårt "riktiga krisförråd" också, som jag började bygga upp för något år sedan. Där har vi lite färre saker än i vårt vanliga skafferi, men ändå. Bra att ha. Tänk om livsmedelsbutikerna stänger helt i flera veckor!  Då gäller det ju att klara sig.

Några varor jag köpte hem för att "bunkra" med idag var: bindor, näsdukar, jäst, buljongtärningar, choklad. Kanske lite udda, vad vet jag. Men vem tänker på att bunkra mensskydd? Det de nämnde på SVTs program var tonfisk, krossade tomater, ris och pasta. Kanske kommer mensskydd och andra apoteksvaror fortfarande gå att köpa via nätet om livsmedelsbutiken här stänger. Men vem ska dela ut posten om brevbäraren är sjuk? Kanske kommer inte alla vara sjuka samtidigt, nej... Kanske lugnar det ner sig snart.

Egentligen känner jag mig inte så orolig, fast det kanske verkar så, utan mest fundersam. Vad är detta? Var ska det ta vägen? Och hur i hela friden ska jag förhålla mig? Måste G vara hemma i två veckor från förskolan om han börjar hosta? Eller mer? Jag kanske får ringa 1177 i alla fall... Fast inte nu! Nu lär de ju var nedringda av alla andra som sett SVT:s program och har lite ont i halsen.

Mörk, grå, tung november och vad jag tittar på då

Oj vad seg jag känner mig den här höstmånaden när ett grått tungt täcke av regnmoln parkerat över vår ö och över alla andra öar runtomkring, över fastlandet och över hela mitt sinne. Så känns det. Och så går solen ner mitt i allt det gråa, helt plötsligt, och det är mörkt. Och på morgonen är det mörkt under hela min frukost och till och med när vi går ut och öppnar garageporten. Inte förrän en stund efter jag passerat bron blir det ljusare. Inte under hela dagen känns det som om det blir tillräckligt ljust för att kallas dagsljus. Inte tillräckligt ljust för att gå ut under lunchen. Segt, mörkt, grått och tungt. Så känns det.

Vad gör jag på kvällarna, då? När det ändå är mörkt och kallt och barnet lagt sig med sin far och när det som ska plockas har plockats. Jo, då tittar jag på TV. Inte på riktig TV, för det har vi inte, för det har vi inte orkat skaffa, men på min dator. På samma dator som jag skriver det här. Vad tittar jag på? Jo, jag har tittat på serien Filip och Mona. Såg klart det sista avsnittet idag. Den var fin, lite seg att komma in i kanske, men efter några avsnitt började jag känna för karaktärerna och heja på dem. Ganska mycket ångest, och lite smårolig. Ja, den passade nog mig just nu i det regntunga och mulna, mörka, november.

Om min man är vaken tittar vi på Mästerskaparna. Det är ett typiskt program för oss. Det handlar om folk som är kreativa och så är det lagom lättsamt. Vi har också börjat titta på serien Twin, men än så länge har vi bara sett ett avsnitt. Vi får väl se om vi sugs fast.

Nu ikväll har jag också sett första avsnittet av serien Landet lyckopiller med Nour El Refai. Intressant att så många som var tionde person i detta land tar antidepressiv medicin. Själv har jag blivit erbjuden det flera gånger men alltid, alltid, tackat nej. Tvingat vården att fixa fram terapi istället. Det har känts helt rätt för mig, och jag är idag glad att jag gjorde så. Nu mår jag bra, skulle jag ändå säga, även om det mesta den här månaden har känts uttråkat, segt och lite halvtungt. Det mesta, inte allt. Jobbet har varit segt, men inte direkt fritiden. Den har ändå känts okej. Familjen känns okej och mitt sociala liv med. Barnet är mysigt och säger roliga saker, avslutar ofta med "mamma" (Sitt här, mamma! Det här är din bil, mamma. osv) och det känns så bekräftande. Idag när vi åt middag pekade han på mig och sa att jag är mamma Tove. Ibland säger han att jag är hans älsklingsmamma. Ja, vad mer kan man begära? Det är så sött.

Igår var jag på bio till och med. Det var bio här på vår lilla holme och vi såg Green book, en film som jag tänkte mycket handlar om tillhörighet på olika sätt. Intressant och hemsk. Efter filmen var det mingel och fika. Alltihop för en billig peng. Så fint!

Ja, så lite ljuspunkter finns det ju i denna gråa vardag. Och snart är det december, och imorgon åker alla julstjärnor upp. Det gäller att jag också hittar vår och försöker sätta upp den lite snyggt i fönstret. Jag funderade på att fixa något pynt till Gs rum men det har inte blivit av. Jag får väl se. Vissa saker har svårt att bli av. Inredning till exempel.

Hur har er november varit? Har ni något mer tips på vad jag kan kolla på nu när vi går in i december? Julkalendern kanske..? Eller kanske borde jag läsa bok, lyssna på bra radioprogram, virka?

Äntligen inredningstrendig!

På ett sätt eller ett annat kom jag över en av tidningens Metros upplagor och i den kommer äntligen de goda inredningsidéerna till mig! Det gäller ju att vara trendkänslig och hänga med så att man inte missar minsta lilla tillfälle till konsumtion!

Så här råder Metros inredningsskribent oss om hur vi ska få till det riktigt trendiga och nya hemmet!

Tips nummer ett: Ta bort böckerna från soffbordet och ersätt med något dekorativt från havet! Skribenten tipsar oss om att köpa en stor korallklump för tvåhundraförtinie kronor. Korall! Det ska tydligen vara skadligt för havet med för mycket korall, och det är väl därför den säljs iväg så billigt? Men är det verkligen korall? Vid en närmare titt på försäljarens sida är den gjord av sandsten. Sandsten är tydligen en sedimentär bergart bestående sandkorn med en viss tjocklek. Därav det billiga priset, men "sandstensklump" säljer säkert inte lika bra som "korall" och det verkar förstås inte lika trendigt!

Dekorationer från havet var det! Ja, själv gick jag ner till närmaste naturhamn och hämtade lite tång och ett fantastiskt turkost snöre av något slags platsmaterial. Lite svart sjögräs följde också med in. Så var mitt hem vips trendigt värre!

Böcker kan jag tyvärr inte ta bort helt, och alla kan heller inte ligga i det kaos bokhyllan innehåller just nu, utan måste ligga framme på vår bardisk mellan köket och matplatsen. De som ligger där just nu är Kärlek av Toni Morrison, som vi läser till bokcirkeln, Språket, människan och världen, som är en kursbok jag läser till jobbet, och Det fina med Kerstin som är en bok jag ska läsa för att se om jag kan ha som läsebok i en kurs jag undervisar i.

Det andra tipset vi får är att byta ut gardinlösa fönster till fönster fyllda med tunga gardiner. Det ska både höja lyxkänslan och mysfaktorn, enligt artikeln. I vårt hem har vi valt en blandning och har alltså en fot kvar i det gardinlösa riket och en halv lilltå i lyxig hotellkänsla. Sedan vi flyttade in har vi i ärlighetens namn inte ens fått upp alla gardiner vi har, och har i dagsläget hänger det bara gardiner i sovrummet och i köket. Jag skulle vilja ha vita spetsgardiner med blommönster i min salong på övervåningen, men eftersom mitt inredningsintresse vanligtvis är kallare än svalt, har det inte blivit av. Det kan också bero på att jag ännu inte har fixat dit en gardinstång ens. Det ena förutsätter det andra, och så vidare...

Gardinerna i köket ser åtminstone ut så här:

Kaprifol mot vit botten på ett gardintyg som släpper in öns ljus för en bohuslänsk och somrig känsla 

Vad var det mer tidningen tipsade om? Jo! Soffbordet! Nu måste marmorbordet, jag tyvärr missade köpa, ut och glasbordet in! Glasbordet ger en luftig känsla och känns extra lämpligt med en två och ett halvtåring i huset som älskar att klättra på bord! Yey!  Nä, tyvärr måste soffbordet från Dalkarlså duga som jag köpte en sommar för säkert fem år sedan av en kvinna i linne och trosor. En femtiolapp senare och bordet var mitt!

Tur då att bordet är brunt, eftersom det är nästa tips inredningsreportaget ger oss! Välj brunt! Det är tydligen den nya innefärgen. Sjuttiotal, kanske du tänker, men oh så inne! Ser ni den bruna randen i soffkudden? Vänder man på denna kudde ser den faktiskt helt brun ut.

Och sist men inte minst! Ut med klongvasen och in med svarta vasen. Här måste jag göra er besvikna, för tyvärr vet jag inte ens vad en klongvas är och tyvärr är min enda vas som är stor nog att rymma en ordentlig bukett inte svart utan vit! Jag är ledsen, men så är det!

I vasen ryms just nu en bukett nejlikor. Skönt för mig att min man tycker att nejlikor är finare än tulpaner, även om jag köpte dem bara för att de var billigare än tulpanerna. Som det kan gå! Så är man trendig ändå!

Ge mig feelgood!

Min målbild för april: promenera på La playa de la torre del loro nära Mazagón.

När livet trampar på i allt för djup och gyttjig lera behöver jag feelgoodmedia istället för krim. Tänk vad mycket vi frossar i mord och andra människors olyckor! Tänk alla notiser, alla nyheter, många program på TV som tar upp gängkriminalitet, tragiska familjeöden, ond död och så vidare! Tänk att jag och många med mig är så intresserade av detta! Varför? Är det för att vi ska andas ut sedan och tänka att våra liv ändå är ganska normala och uppstyrda i alla fall? Är det för spänningen? Att det är spännande på rätt, ofarliga sätt. Att när programmet eller filmen är slut så kan vi andas ut och tänka att "Det var ju bara på film". Fast det ofta är verklighetsbaserat så rör det inte vår verklighet. Skönt!

Men nu behöver jag inte den sortens TV och radiodokumentärer än på ett tag, känner jag. Jag behöver feelgood. Jag behöver trevliga, roliga känslor och vackra miljöer.

Igår hittade jag danska Ditte och Louise och det var roligt, tycker jag. Lite som Mia och Klara. Jag kollar även på Det stora fågeläventyret. Där får man se vacker svensk natur (sommar!) och fina fåglar. Mitt tredje tips, som jag tycker väldigt mycket om att titta på är Bonusfamiljen. Det är skönt att se att alla andra inte heller har det så lätt, och vad jag har hört har just den serien blivit en snackis på de sociala medier som jag inte tar del av. Jag antar att det är så att många kan känna igen sig. Trettiplus har också varit rolig att titta på, tycker jag, men nu har jag sett klart alla avsnitt.

Har ni några fler tips på feelgood på Sveriges Radio eller svtplay? Jag behöver det!

Fast på lördag drar vi. Då ska jag inte kolla på TV på en månad. Jag ska ha internetdetox också, hade jag tänkt. Kanske bloggar jag om jag får tillfälle, annars tänker jag bara vara och umgås med min spanska familj och mina spanska vänner. Det blir skönt! För, förutom rolig TV behöver jag lite roligt i livet nu känner jag. Jag behöver gå längs en vacker strand i solen (se bild), jag behöver leka med min bebis, äta min svärmors mat, klippa håret och ha på mig sommarskor och linne. Det ska bli så fint att träffa alla som peppade oss i somras. Granntanterna, mina gamla kollegor, M:s vänner, M:s familj. De ska få beundra lille G och pussa på honom och gulla med honom på sina spanska vis, så mycket de vill. Vi har värmt upp lite faktiskt, övat på spanskt gulligull och på påskmusiken. Det blir häftigt, det blir bra!