fredag 15 juni 2018

En sak jag nästan glömt att jag verkligen ville göra


Det var egentligen M:s idé, men jag hakade såklart på och såg mitt drömliv växa fram med en man som också kan dansa Lindy hop, som kan dansa med mig hemma på vardagsrumsgolvet när lillkorven redan sover sött, i lagom tid och. så. vidare.

Så vi for dit, till Gammlias dansbana. Efter ett hel dag av ambivalens (är det inte lite kallt/regnigt/blåsigt) och en rätt lång stund av hur uppjagat psyke som helst (mitt), vilket G såklart märkte av, och gnällde och jag i min tur skällde. Trevligt. Nä - inte alls trevligt. Men hur skulle jag kunna dansa denna dans efter åtta år? Hur? Och M som ville lära sig! Det var ju därför vi skulle dit. Och då är det ju viktigt att komma i tid, så att han får vara med från början, så att det inte blir för svårt... sådana tankar malde och jag försökte få oss att skynda oss för att hinna. Tio minuter sent kom vi, när de precis var klara med uppvärmningen. M blev dock helt förskräckt vid åsynen av kanske sextio personer på en dansbana, som säkert i hans ögon såg jätteduktiga ut, och vägrade. Han vägrade och vägrade. Jag försökte peppa lite, men gav snart upp, eftersom jag egentligen mest var där för att få dansa själv. Han fick vara med lillpojken.

Jag hade kallat dit vår nära väninna M, som är den vuxna G känner bäst, som lite backupbarnvakt. Det var dock inte så mycket nytta i det eftersom pappan till barnet höll i honom som en sköld framför sig för att slippa dansa, och väninnan hade ju med sig sin vovve, som inte går helt bra ihop med G. Men vi var ett litet gäng i alla fall. Jag på dansbanan och de bredvid! (Tack för det moraliska stödet, gänget!)

Solen sken in på dansbanan och hällregnet från eftermiddagen hade definitivt dragit förbi. Mitt gäng gick hem och dit kom, precis när introduktionskursen var slut, en hel massa duktiga lindyhopdansare. Både förare och följare. Vissa lite tidstypiskt klädda. Andra mer avslappnat. Och gud vad jag dansade! Dansguden bara vällde in i min kropp och jag var tvungen att bjuda upp, bjuda upp, bjuda upp. Jag var tvungen att dansa igen de åtta år som jag missat!

Det var så otroligt häftigt att känna i kroppen och minnas med kroppen hur man gör. Att följa när den som för gör det ordentligt. När han eller hon visar med stegen och båda händerna vad det är som ska göras, och jag bara gör det! Åtta år senare! Till en början var det lite ringrostigt såklart: hur var den här turen? Vad vill han nu? Men sedan bara dansade jag på! Jag kan ju grundstegen (och stegvariationer), men turerna har jag ju inte kunnat öva på eftersom jag inte haft någon att dansa med. Bevisligen satt de kvar i kroppen. Och det var så otroligt härligt!

Lindy hop är en dans som föder glädje. Man ler när man dansar, inte för att man ska utan för att man inte kan låta bli! Lindy hop går snabbt eller långsamt eller lagom. Lindy hop är lagom fysiskt för en ofysisk akademiker och lagom nära för att inte bli för nära (enligt mig). Det är helt enkelt underbart!

Bor jag i Umeå i höst, måste jag lova mig att ta mig till varenda danskväll jag kan. Jag känner mig mer sugen på socialdans än kurser, känner jag. Om M får måla, så får jag dansa! Bor jag i Göteborg så vet jag att det finns ett Lindygäng där med, och då får jag haka på dem. Låt mig bara dansa! Snälla mig själv: dansa!

lördag 9 juni 2018

Saker jag vill göra och saker jag gör



Så här knappt två år in i föräldraskapet har jag börjat sakna saker som jag gjorde oftare förut och inte kan göra lika ofta nu. Då när jag gjorde dessa saker var det inget speciellt, men nu längtar jag till att få tid att göra dem! Så vad vill jag göra, om jag får önska fritt?

Se film på kvällskvisten, följa en serie tillsammans med M, virka mer. Jag vill gå på bio, ligga i soffan utan att veta att jag snart måste göra något, t ex resa mig för att en liten hand drar i mitt finger. Sitta på balkongen och äta lunch, virka, läsa... ha det gött i lugn och ro...

Och vad är det jag gör?

Jo, jag bakar bröd som täcker mitt och lillpojkens behov. Spanjorens behov kommer jag aldrig kunna täcka, känns det som, av bröd alltså, men lite drygar det väl ut kassan att jag och G äter mumsigt hembakt bröd? (M äter också lite av det.) Jag virkar litegrann på min kofta, men det går långsamt eftersom det inte blir varje dag direkt. Jag skriver ibland något inlägg här, om någonting jag tänker på. Jag promenerar med G i barnvagnen varje eftermiddag och lyssnar ofta på något radioprogram eller pratar i telefon med någon kär vän eller familjemedlem.  Jag umgås med mina vänner. Jag läser lite i romanen som jag lånat på bibblan, men det går också segt av samma anledning som virkningen.

Sedan gör jag såklart allt annat också: lagar mat, handlar ibland, plockar upp leksaker från golvet, går ut med G, går in med G, byter blöja, duschar, badar G, tvättar, hänger tvätt, viker tvätt. Jag tjatar lite på M, men försöker skärpa mig, och babblar runt med alla möjliga t ex med grannarna. Jag följer med G till lekplatsen varje dag och han gungar och jag gör fart. Sådant gör jag också. Och det är klart att jag uppskattar att vara med min son och se hur han upptäcker världen och orden och sig själv, men ibland längtar jag till lite mer tid för sådant som jag inte har tid till. Förstår ni?

Jaja, jag ville bara älta lite. Och fråga: hur mycket tid för det där på villgöra-listan har ni?

torsdag 7 juni 2018

Högkänslig, blodsockerkänslig och översocial

Min tillflyktsort - naturen. Detta är en bild från Skuleskogen.
Jag har inte läst mycket om högkänslighet men en kollega till mig berättade levande om ett föredrag hon varit på om detta, eftersom hennes dotter verkar vara det. Det handlar tydligen inte om att vara en känslig och svag person utan om att vara en som tar in intryck väldigt mycket. Och det stämmer nog in på mig. Samtidigt hittar jag olika "fakta" om högkänsliga personer på internet och allt detta stämmer inte alls in på mig. Så jag vet inte - kanske är jag bara jag. Men säkert är att jag blir väldigt trött av att vara på stan, och undviker att åka dit så mycket som möjligt. Nu när jag är föräldraledig kanske jag är i stan en gång varannan vecka.  Jag blir trött av att gå i affärer, eftersom jag tar in allt. Jag ser allt och vill gärna känna på saker, t ex kläder. Jag blir också både trött och oerhört energipåfylld av att träffa vänner, och därför har jag kommit fram till att jag måste varva dagar med sociala aktiviteter med dagar utan några krav eller sociala träffar alls. Jag mår oerhört bra av att vara i naturen och jag är väldigt tacksam över att övriga familjen också tycker om att vara ute i skogen och lufsa. Naturen har ett lugn som staden saknar. Naturen finns bara där och är sig själv och ställer inga krav. Naturen är bra!

En annan sak som jag upplever och som kanske kan falla inom det högkänsliga är att jag har svårt att ta kritik och att jag inte har någon mental skyddsdräkt på mig. Jag har liksom inget skal utåt, utan jobbiga situationer går rakt in i mig. Därför blev det omöjligt för mig att arbeta kvar på en högstadieskola som jag fick jobb på en gång. Det var för jobbigt när flera elever samtidigt gick emot mig som lärare. Jag pallade bara inte! Och det är okej. Det är okej att inte kunna jobba med allt, oavsett orsak. Just nu arbetar jag ju som lärare på distans och det passar mig perfekt!

Jag växlar känslor snabbt och har ofta väldigt starka känslor. Jag kan vara extremt ledsen och bara gråta (även om det var ett tag sedan nu) och jag kan vara väldigt arg, väldigt glad och upprymd, kärleksfull och omhändertagande. Det växlar helt enkelt, bland annat beroende på hur stressad jag är (jag stressar lätt upp mig), hur trött jag är och hur länge sedan det var jag åt.

För jag är även väldigt blodsockerkänslig, vilket också verkar ingå i att vara högkänslig.  Jag blir mer påverkad av att vara hungrig än andra och extremt lättirriterad. Jag kan gå igång över vad som helst när jag är hungrig. När jag var liten kunde jag både bli arg och ledsen, nu blir jag mest arg när jag är hungrig, eller irriterad. När jag har ätit är det som om allt vänder och jag känner mig superstabil och nöjd, men innan kan det vara kaos i hela mitt sinne. Ibland kan jag bli så hungrig att jag darrar och bara kan tänka på att få i mig energi, vad som helst. Det händer inte ofta, men när det händer är det vidrigt - särskilt om jag är långt från mat, t ex ute. Jag måste helt enkelt planera för att inte få sådana här dippar. Jag äter bra, tycker jag, och undviker i största möjliga mån tomma kalorier eftersom det får mitt blodsocker att gå spikrakt uppåt för att sedan hamna på en mycket längre nivå än om jag inte ätit den där kakan. Det är åtminstone så jag upplever det. Jag måste alltid ha med mig eller planera för mellanmål. Druvsocker har varit min bästa vän, för att kunna ta när det blir riktigt illa, men nu var det ett tag sedan jag hade sådana tabletter (tomma kalorier är det ju, men funkar i nödsituationer).

Samtidigt som jag är, tror jag, högkänslig och kan bli stressad bland för mycket folk så älskar jag folk! Jag älskar mest att prata med dem och att vara social med dem! Jag är hon som kontaktar vem som helst, av ren nyfikenhet. Jag kan prata med vem som helst och är öppen för att se nya perspektiv på saker och ting. Bara förra veckan började jag prata med en kvinna från Bangladesh på busshållplatsen. När sedan bussen kom och ingen av oss kunde åka med, eftersom vi hade varsin barnvagn och det var fullt på vagnplatsen, frågade jag henne om hon ville promenera med mig en bit. Och det gjorde hon! Det var underbart! Det gav mig så mycket energi och glädje!

Så, visst kan det vara jobbigt att vara högkänslig, blodsockerkänslig och översocial (eftersom det översociala gör mig trött), men samtidigt är det ingenting jag vill ändra på (förutom blodsockerkänsligheten då, kanske). Jag är som jag är. Alla andra är som de är. Det är okej!

Är det någon som känner igen sig?

tisdag 29 maj 2018

Dessa dagar


Dessa dagar innehåller mycket solsken och värme. Jag försöker ta det lugnt och leva i harmoni med allt, och ibland går det riktigt bra. G och jag har rutiner som jag tycker om. Han vaknar vid sju eller halv åtta (eventuellt halv sju) och jag ger bibi (bibi = nappflaska med 250 ml välling) i sängen eller soffan. Byter blöja. Om han vaknat tidigt somnar han kanske om, men oftast går vi upp och ut till vardagsrummet. Där lägger jag mig i soffan och ligger där till klockan åtta. Under tiden arbetar mitt lilla fina barn intensivt med att sprida ut den större delen av leksakerna överallt. Han underhåller sig själv rätt bra och kommer till mig ibland och liksom säger hej och gosar lite med huvudet mot soffan. Räven eller snutten och oftast nappen i högsta hugg (eller i munnen om det är nappen man syftar på här).

Sedan äter vi frukost. Vi äter först lite frukt (uva - vindruva eller esta - apelsin). Sedan äter vi macka/pan, som jag har bakat av grovt rågmjöl, linfrö, morot och pumpakärnor samt vetemjöl osv, och ibland får han havrekuddar i lite mjölk. Sedan är det dags att leka igen. Oftast vill han gå ut och säger calle eller eskoga (gata och skogen). Oftast orkar jag, men om jag inte orkar bygger vi en koja på balkongen och hänger där tills solen tar över för mycket av ytan och det blir för varmt (!).

Vi brukar ändå gå ut en sväng på förmiddagen. G hittar till lekplatsen och tillbaka, mer eller mindre. Han gillar att gunga och igår såg vi en ekorre. Han gillar även att åka linbana med mig och att gå över några slags stockar. Imorse var det för varmt vid gungan på lekplatsen så vi gick in i skogen och utforskade, och vi såg till och med en båt i sjön. Han kan nu ordet för båt på båda språken!

Vid ungefär kl 11.30 är det dags för lunch. Han äter för det mesta samma mat som mig och han får äta själv för jag orkar inte mata. Ibland stödmatar jag lite, men oftast äter han det mesta med händerna. Det hamnar mat överallt, men jag tror ändå han får i sig tillräckligt.

Efter detta är det dags för att sova. Ofta går vi en promenad i skogen, men ibland är vi inne om jag inte pallar gå ut. Då sover vi tillsammans i min och Ms säng. Det är mysigt!

Sedan är det eftermiddag och G äter en bibi innan vi går ut igen. Eller om vi redan varit ute (när han sov) så är vi inne ett tag. Kanske hinner vi ut innan middagen, annars efter.

Ja, det är väl ungefär så här som våra dagar ser ut just nu. Jag försöker träffa vänner i lite lagom dos (jo, jag är översocial men har hört att det finns de som är värre), men även ha lugna hemmadagar. I fredags fick jag till och med en utflykt själv till Gammlia och jag hann läsa i solen i en hel halvtimma innan min vän kom dit, som jag bjudit in lite spontant via sms. Sedan gick vi till en annan vän och åt vattenmelon. Fint! Idag fick M, på sin lediga dag, en ledig dag. Han var på cykelutflykt med en kollega och vän uppströms Umeälven och de hade tydligen legat på varsin klippa och mediterat. Fint, det med!

Vi försöker alltså ge varandra lite tid för oss själva också, mitt i allt. Jag tror att det är en bra idé.

Nu ska jag sova för nu är klockan snart elva, igen! Den blir det varje dag. Märkligt! Godnatt ljusa natt!

torsdag 24 maj 2018

Mammigheten


Nu är G snart 21 månader gammal. Det betyder att om tre månader är sommaren nästan slut och han fyller två år. Galet! Har vi snart haft ett barn i två år?

"De första två åren är värst, och klarar man att hålla ihop genom dem, så klarar man det", har en vän till mig sagt som "borde veta" eftersom hon fick två barn med 19 månaders mellanrum, och efter några år till och med gifte sig med fadern. Ett väldigt fint bröllop för övrigt. Enkelt och trevligt och fint. Men det är klart att hon inte vet det. Det vet man ju inte. Det är ju olika för alla. Men ändå så känns det som om M och jag kommer klara det! Vi håller tummarna. Det är ju ett ständigt arbete, som min mamma brukar säga nästan varje gång jag pratar med henne, att vara i en relation. Och kanske ännu mer när man har fått ett barn ihop. Det är ju väldigt intensivt med småbarn, det säger min mamma också, och det märker jag gott av i praktiken. Och nu, nu har G, mot alla odds (eller?) blivit mammig!

Han började vara lite mammig i Spanien, men nu är det mer. Om han är med sin pappa så kastar han sig till mig om jag kommer tillräckligt nära. Han kan absolut leka och vara med pappa, t ex hemma, fastän jag också är hemma, men kommer han i någon slags valsituation så väljer han alltid mig. Detta kan ju så klart ändras framöver, men just nu är det så. Vi är båda frustrerade över detta, men för M är det värst eftersom det är han som blir bortvald. Han verkar ta det lite hårt. Jag ber honom att vara vuxen och tänka att det är en fas och att G visst tycker om honom och gillar att vara med honom. När de är själva verkar det ju gå hur bra som helst.

Jag har nu googlat om detta och läst en artikel där en psykolog svarar ett långt svar på en liknande fråga, men där frågeställarens situation verkar ha gått längre än för oss. I det svaret står det inte exakt hur vi ska göra, men det står att mamman kan förstärka mammigheten genom att visa barnet att barnets ångest är befogad genom att själv få och visa sin ångest. Det verkar alltså förstärka mammigheten att mamman kommer springande och "räddar" barnet från pappan. Jag förstår att man gör så, eftersom jag gör så. Om M håller i G och han sträcker sig efter mig säger jag alltid till M att ge mig G. Detta måste jag sluta med, annars kommer det bli värre - tror jag. Jag försökte prata lite med M om detta nu ikväll, men han var trött och jag vet inte vad han tog in, men jag tror att en bättre strategi är att visa G att det är roligt hos pappa och att "Oj! Titta en anka! Nämen, så den flyger!" - distrahera. Men jag vet inte egentligen. Vad tror ni?

Igår skulle M natta G, som han alltid gör, hade jag tänkt. Men det var sent och M ville äta lite så jag började ge välling till G och tänkte sedan att M skulle ta över, men när jag skulle lämna över G till M, blev han galen - barnet alltså. Han ville verkligen inte somna med pappa! Och då tog jag tillbaka honom och la honom. Jag la honom bredvid mig i sängen och M la sig i sin säng, som står intill min. G visade tydligt att han absolut ville ligga kvar hos mig och somna där, och inte flytta över till pappa, när M föreslog det på ett mjukt och fint sätt.

Ikväll gjorde vi som vi brukar. M tog hela nattningen. Han satte på pjamas medan jag gjorde välling, han gav vällingen och sedan kom jag in och försökte borsta tänderna på G, och sedan fick han sin älskade pipo (pipi, säger han!). Sedan gick jag ut. G skrek lite men kom till ro innan mitt tevatten kokat upp och nu sover han.

Jag tror att vi måste fortsätta med att M är själv med G ibland och att M nattar G. Jag tror det är viktigt att de får fina stunder tillsammans, utan att jag är där och liksom omedvetet frestar G att välja mig. Jag har ända sedan innan jag blev gravid tänkt att jag inte vill att mitt barn ska vara mammigt. Jag vill såklart att han ska tycka om mig, vilja vara med mig och känna sig trygg med mig, men jag vill att han ska ha samma relation till pappan, samt att han ska vara trygg med även andra vuxna (nära vänner och familj t ex moster, farbror, mor- och farföräldrar), och jag upplever honom faktiskt som ett tryggt barn. Jag tror att detta är en period och kanske kommer vi till en liknande fas när han istället väljer pappa framför mig. Vi får väl se!

Om det är någon som har något tips, eller lästips, angående detta - hur ska man göra och hur ska man inte göra? - så dela gärna med er! Jag vill bara inte att det ska bli värre!

lördag 19 maj 2018

På en skogsstig genom livet


Några sommarvarma dagar har bytts ut mot några svalare, och jag tyckte nästan det var skönt. Samtidigt får man inte säga så i Sverige i mitten av maj. Då ska man bara tacksamt ta emot sommarvärmen och njuta, vilket vi också gjorde. G och jag byggde koja på balkongen flera dagar i rad och G sa garanterat "anka bada" flera gånger, den 13 maj. Ankorna badade och badade. Barn och även några hugade vuxna badade i sjön, men inte vi. Nu är det svalare, men samtidigt ännu ljusare. Nätterna i norra Sverige om sommaren är helt galet ljusa. När vi lägger oss är det nästan fortfarande ljust och när M cyklar till jobbet vid fyratiden på morgonen är det dagsljus. Skönt, faktiskt! Tiden då vi får tillbaka vad vi betalade i vintras i form av mörker (vad vi inte betalade fullt ut, eftersom vi drog till Spanien). I hela Sverige är det ljust så här års men det är som ljusast i Norrland, såklart.

Mina svågrar och svägerskor firar jungfrun i El Rocío. Daggens jungfru. De skickar bilder på olika flamencoklänningar varje dag. Alla verkar vara uppklädda till tänderna och antagligen har de väldigt roligt på den stora fest som detta är: la romería del Rocío. Jag har varit med lite halvt en gång: 2010. Då var jag med under själva pilgrimsfärden på onsdagen och även under måndagsmorgonen när jungfrun bärs runt i byn. Det var intressant och helt packat med folk. Jag är så nöjd över att  vara här och inte där, just nu. Här kan jag vara helt mig själv, tänkte jag idag, när jag var ute en sväng med G i skogen och på lekplatsen.

På ett ställe i skogen delade sig stigen. G har lärt sig vilken av de två vi ska ta eftersom den andra har varit vattenfylld fram tills nu. När vi gick hem igen passerade vi samma område och jag tänkte på att välja olika stigar i livet. Jag tänkte på vad en vän här i Umeå sa angående att flytta till Göteborg: gör ni det inte så kanske du ångrar dig. Och så tror jag faktiskt att det är. Det är nu det är aktuellt att flytta till Göteborg. Nu när mina föräldrar bor där och kanske både kan och vill umgås med sitt barnbarn. Nu när barnbarnet fortfarande är så litet att han vill umgås med dem. Det är nu. Samtidigt är det så svårt. Det är svårt att hitta bostad och det är svårt att förhålla sig till en eventuell flytt, eftersom den är just eventuell. M tycker att det är nervöst att behöva börja om på en ny arbetsplats. Ett nytt garage med nya linjer och nya kollegor. En ny, större stad att lära sig hitta i. Kör man fel med en ledbuss kan man inte vända varsomhelst nämligen. Och lite så är det väl med livet. Eller? Kanske inte. Det kan vara svårt att hitta rätt stig. Det kan vara svårt att gå stigen. Det kan slutligen vara svårt att vända för helt plötsligt går man inte utan man kör en ledbuss med sin familj, jobb, sociala situation och allt annat som hör det vuxna livet till. Samtidigt kan man alltid bromsa, tänka efter och hitta en rymlig vändplan, eller en rondell att vända i. Det finns i alla städer, och säkert också i alla liv.

Just nu står vi vid början av stigen som leder till Göteborg. Här på hemmastigen har vi fått förskoleplats nära hemmet, på en förskola med gott rykte. Vi har en trevlig, men lite liten lägenhet, med utsikt mot skogen. Vi har bra arbetsplatser som vi trivs på och vi har ett värdefullt socialt nätverk, även kallat vänner. (Oj, vad jag ältar detta! - men det är väl ett behov jag har...)

För att kunna komma in på göteborgsstigen måste vi, som jag skrivit om ett otal gånger tidigare, hitta en bostad. Jag söker och söker, men inte allt som finns. Vi får se hur det blir. Det löser sig troligtvis på sikt. Ibland tvingar jag M att lugna mig och säga att allt blir bra och löser sig. Ibland ringer jag någon och ältar vidare. Sist sa pappa att vi får planera för det vi har nu, där vi är nu och vad vi vet nu, samtidigt som det är bra att vara beredd på att läget kan förändras. Att vi kanske kan få en lägenhet i göteborgsområdet som vi vill ha. Vi får se. Det ger sig!

lördag 12 maj 2018

Utforska allt



- Är du hungrig? Vill du äta kött? frågade min granne, när G hade lyft på locket till hennes stekpanna med grillat kött som stod på marken, eftersom den inte fick plats på bordet.

Nej. Han var inte alls hungrig eller sugen på kött, bara oerhört nyfiken. Vad kan finnas under det här locket? Hur långt kan jag gå innan mamma följer efter mig? Får man pilla på den här cykeln då?

Angående cyklar så verkar G älska dem! Han säger bici hela tiden när vi är ute och han har själv fått en trehjuling, samma dag som pappa M fick hem sin elcykel som han köpt på nätet. Imorgon ska han premiärcykla den ända till jobbet, nio kilometer bort. Jag hoppas att han inte kommer hem lika utmattad som idag. Kanske hjälper motorn något.

Det har varit soliga dagar och kvällar nu på senaste. Solen vill aldrig gå ner, verkar det som, och G har haft två nätter i förrgår och dagen innan det när han inte alls kunde komma till ro förrän alltför sent. Igår och idag har han dock somnat i tid, så kanske har det vänt nu. Det är en balans i att stimulera honom tillräckligt mycket men inte för mycket under dagtid så att han är lagom trött men inte övertrött när det är dags att sova på kvällen. På dagen somnar han utan problem, åtminstone om vi går ut med barnvagnen.

Det är så vackert nu! Björkarna är riktigt skira i sina pyttesmå blad, som varje dag spricker ut lite mer. Snart är de somrigt mörkgröna, antagligen. Umeå är ju björkarnas stad och det är björkalléer längs med nästan varenda gata. Vackert, faktiskt, och karaktäristiskt.

G älskar att vandra ut här ute på gården och vidare in i skogen. Han älskar att upptäcka allt och utforska varenda liten sak. Alla fåglar heter anka i hans värld, och idag tyckte jag nästan att han satte ihop två ord till en liten mening: anka bada. Eller så var det två enordsmeningar: Anka. Bada. Jag vet inte. Vad jag dock vet är att vi byggde en liten koja på balkongen imorse, eftersom jag inte orkade gå ut med honom på riktigt men det var för fint väder för att vara inne. Kojan bestod av vår gamla bäddmadrass (som egentligen ligger ihopvikt som en kvadrat på vardagsrumsgolvet) och filten som hör till, samt två kuddar som brukar ligga i soffan. Jag tog ut några böcker och två ankor, och det kändes riktigt mysigt! G hällde ut allt duplo på golvet som dekoration. Sedan hällde jag lite vatten i ett metallfat och där fick ankorna bada. Det var fint och lite slappt!

När solen tagit över för stor yta av balkongen, framåt halv elva, gick vi in för att laga mat. Vi upprepade gårdagens vinnande koncept som bestod i att G stod på en stol vid den ena diskhon och jag stod vid den andra och han gav mig morot (igår potatis) att skala. Jag ber honom om en morot och han ger mig den i handen. Samtidigt strilar en liten stråle med ljummet vatten från kranen och han leker och blöter ner handen och vitlökspressen och lite annat han får tag i. Supernöjd, ända tills han inte får leka där mer.

När maten var klar och G hade ätit kom min vän A, som också varit inneboende till mig. Vi käkade och gick ut på en lång och härlig sommarpromenad. G somnade nästan med en gång och vi hann prata och uppdatera oss om vad som hänt och präglat våra liv sedan vi sågs sist, vilket måste varit typ i höstas. Det var härligt! Vi blev varma! (Vilken lyx att bli varm när man är ute!) Sedan åt vi kaka med grädde och hon drack kaffe och jag drack saft. Mums!

Jodå, det har i det hela taget varit en bra dag. Och imorgon kommer en ny och nu måste jag gå och lägga mig.

Tack solen för att du kommit och värmt upp mitt kalla Västerbotten! Vi ses imorgon igen! God natt!