onsdag 10 januari 2018

Jag vet allt om Segeltorp men ingenting om Stockholm

Matalascañas, första januari 2018. 

Nu slog den här tanken mig helt plötsligt: det kommer bli för G som det blev för mig. Farmor och farfar långt bort, mormor och morfar närmre. God kontakt med mammas hemstad, mindre kontakt med pappans, vilket i och för sig förutsätter att vi verkligen flyttar till Göteborg...

Min mormor bodde endast en lagom lång cykeltur från oss, när jag var barn. Tydligen hade mamma ångest när de bestämde sig för att köpa huset så nära hennes föräldrar, men visst hade det sina fördelar. Mormor hämtade syrran och mig från förskola och fritids ibland och vissa dagar var vi hos henne när vi var lite halvsjuka istället för att mamma eller pappa skulle behöva ta ut vård av barn. Vissa lördagskvällar dansade vi till musiken på Bingolotto medan våra föräldrar var ute och roade sig med något betydligt roligare, kanske ett restaurangbesök och bio? Barnfritt! Och vi fick vara hos mormor och se hur hon klappade telefonen när Loket skulle ringa någon som skickat in sin lott från förra veckan, i förhoppning om att det var hennes, vilket det aldrig var.

Farmor och farfar fick vi en helt annan relation till. De bodde i Stockholm och de kom och hälsade på en eller två gånger om året, och vi åkte upp till dem ungefär lika ofta. Någon enstaka gång sammanstrålade vi i något dygn i sommarstugan i Hälsingland. Stockholm, var ett abstrakt begrepp för mig, medan Segeltorp, där de verkligen bodde, var mycket mer välkänt. Vi kunde vägen till stallet och till skogen. Vi hittade ganska bra i området där de bodde. Vi lekte i naturtomten ovanför deras villa och vi träffade våra två kusiner. Någon gång hälsade vi på vår farbror på hans jobb, verkligen häftigt tyckte vi, eftersom han jobbade på TV.

Det som gjorde att vi aldrig fick riktigt någon känsla för Stockholm var att vi alltid bara var hemma hos farmor och farfar och aldrig riktigt inne i stan. Det kanske inte gör något i och för sig, men jag vet att mamma blev uttråkad. Vi åt frukost, lunch, fika, middag, fika och mer fika och de tittade på TV och textTV och pratade oavbrutet om egna och andras sjukdomar, samt tjatade på varandra om att ta sina mediciner. Jag förstår att det kunde vara svårt att stå ut.

Mina svärföräldrar är inte sådana, men jag inser nu att både jag och M aktivt måste ta ut G från deras hus och allt invant och visa honom mer än bara just detta! Just nu kanske det inte spelar så stor roll, men jag tänker på hela hans barndom. Jag vill att han ska få en känsla för byn, regionen och landet, inte bara för de olika släktingarnas hem. Samtidigt vill jag ju att han passar på att umgås med sin spanska familj, när han väl är här, men ändå. Jag tror som sagt att vi aktivt måste vidga våra och G:s vyer när vi är här! Visa honom något mer. Förutom Sevilla och Huelva måste vi se till att åka till La Sierra de Huelva, Granada, någon by vid Medelhavet kanske? Galicien (där jag aldrig varit)! Ja, det måste vi bara göra!

Annars kommer han att känna Almonte, och just de gator där vi alltid är, utan och innan men inte ha en särskilt god uppfattning om varken Andalusien eller Spanien i stort, precis som jag kände till Segeltorps alla hörn men inte alls visste vad Stockholm var. Inte för att det ena är bättre än det andra, men för att ge en större bild helt enkelt!

måndag 8 januari 2018

Kulturkrock vid nederbörd

Skönt med öppen brasa vid regn och kallt väder. Detta är en suddig bild från nyårsafton, 
men kan relateras till nedanstående text ändå!
Som jag skrev i tidigare inlägg flyttades Los Reyes Magos-paraden en dag (från den femte januari till den fjärde) för att det skulle regna nästa dag (alltså den femte). Därav flyttades även paketutdelandet till kusinerna till den femte januari, istället för den sjätte. Hela spektaklet tidigarelades, men så inte regnet.

Den femte började med uppehåll och vi hånlog lite åt att hela byn hade mobiliserats om, när det nu ändå inte regnade. Efter jobbet, innan middagen, kom jag på att vi skulle gå till G:s kusiner och hämta upp paket som de bett om till honom och som de tre vise männen således lämnat i deras hem, väntandes på G. Vi gav G middag och traskade iväg. Jag förberedde med regnskydd över vagnen och regnjacka på G, samt filt att ha under regnskyddet ifall det skulle börja regna. M hade på sig sin jobbjacka som jag tror tål åtminstone en del regn, och jag hade min lätta dunjacka eftersom jag ännu inte orkat pallra mig iväg för att köpa någon regnjacka. Vi gav oss iväg till de västra delarna av byn, där två av G:s kusiner bor, i varsitt hem, med varsitt föräldrapar. Vi gick först till storkusinen C, tre och ett halvt år.

G var helt fascinerad och lekte med C:s leksaker och brydde sig knappt om att han fick en stor, fin, mycket pedagogisk kub av sin kusin. Han ville bara plocka med alla grejer, helst de pyttesmå, och hans farbror lekte tålmodigt med honom medan jag satt i soffan och snackade om samhällsproblem med frun i huset, drickandes ett glas drickyoghurt, energi som verkligen skulle visa sig behövas till den kommande striden.

När klockan väl slagit sju och även halv åtta, bytte vi blöja och satte på oss ytterkläder för att bege oss till nästa kusin. G satt i vagnen i sin regnjacka och med regnskyddet på, när hans farbror öppnade ytterdörren och vi alla insåg att det både regnade och blåste. "Nä, ni kan inte gå ut i det här vädret" sa farbrorn, "Jag kör er!" Regn, blåst? Kan inte gå ut? "Jag brukar gå ut i snöstorm" mumlade jag, en lätt överdrift. "Jag kör er! Jag kör er!" insisterade farbrodern. "Nej, nej, vi går!" sa vi. Vi skulle ju bara något kvarter bort, det är lugnt, ingen fara. "Ni kommer att bli blöta" påstod farbrodern, eller om det var fastern. "Ja, men det är inte farligt att bli blöt" kontrade jag. "Jo!" sa de.

Ja, ungefär så föll orden. Fram tills det att farbrodern helt sonika vägrade att släppa ut oss. Då brast det för mig. Jag är inte van att bli behandlad som ett barn som inte vet sitt eget bästa. Jag är van att göra mina egna bedömningar av en situations farlighet, och jag är ändå inte lika våghalsig av mig som min man, eller så är jag det, kanske värre? Det beror såklart på situation! Men för mig från Sverige är ett skyfall ingen fara. Inte ens regn av den här kalibern, som inte ens var ett skyfall utan bara vanlig hederlig nederbörd i flytande form med lite vind i seglen. Det är inte farligt att bli blöt, det är farligare att åka bil utan bilbarnsstol, tänkte jag, men det sa jag inte. Istället blev jag lite arg på rösten och sa att nu tar jag illa upp, nu släpper du ut oss! Och så släppte han ut oss, fortfarande förmanande om hur hiskeligt farligt och vårdslöst och dåligt det var att gå ut i regnet (inte minst med tanke på det lilla försvarslösa barnet), varpå hans fru sa åt honom att hålla tyst någon gång och låta oss gå. Ett paraply hade jag åtminstone fått låna! Rött, prickigt och fint!

"Dra vagnen så att det inte blåser in, åtminstone" löd hans sista förmaning och vi följde hans råd. Det svenska regnskyddet till den svenska vagn vi har, har nämligen ett stort hål där man kan se barnets ansikte, så att barnet kan andas, och är inte något helt förslutningsbart genomskinligt plasthölje som de använder här. Och det där hålet innebär ju att det skulle kunna regna in på lille G. Vilket det inte gjorde.

Väl framme hos kusin nummer två, storkusin D, två och ett halvt år, var vi ganska blöta. Inte G, då som suttit inne i sin vagn, under regnskyddet. Min och M:s väta åtgärdades dock snabbt genom att vi hängde upp respektive jacka och satte oss med fötterna under bordet där elementet stod på och värmde upp och torkade våra ben och fötter. G lekte med D:s leksaker och brydde sig återigen knappast om de fina presenterna som de vise männen lämnat åt honom: återigen en för-stor-för-att-ta-hem-till-Sverige pedagogisk leksak och fyra böcker med klassiska sagor på spanska, i ganska lagom nivå, samt träpussel och ett ritblock.

Jag fick en stärkande kram av G:s ena faster (två familjer var där) och M fick leka med storkusin R, snart nio år. Och när vi sedan skulle bege oss hem frågade farbrorn, i vars hem vi var, om vi inte skulle ha skjuts hem nu ändå. Och de hade barnstol, i rätt storlek och utförande. Ärligt talat orkade jag inte ta striden igen, men M var listigare. Om vi åker bil nu och den andra familjen får reda på det så vet man aldrig vilket smolk som kan uppstå. Bättre då att gå, särskilt nu när det helt plötsligt var uppehåll igen och inte blåste en endaste sekundmeter. Så vi gick de fem till tio minuterna det tar att gå till hans föräldrar, men eftersom det slutat regna passade vi på att gå förbi den första familjen vi hade hälsat på för att lämna tillbaka det röda paraplyet med vita prickar. Vi knackade på och jag förklarade att det måste ha uppstått en väldigt stor kulturkrock förut och att jag bara ville pedir perdón, alltså be om ursäkt. G:s farbror sa att han också ville pedir perdón. Två kindpussar på det och så kunde ingen smolk i världen uppstå i vår fina familjebägare.

Väl hemma hos svärföräldrarna åt vi grillad bläckfisk till middag (som grillades över elden i kaminen på bilden ovan) och sedan gick vi hem med G, trött av att ha lekt med kusinernas alla grejer!

fredag 5 januari 2018

Los Reyes Magos

En del av Reyes Magos-paraden
Trodde ni att julen var slut än? Då trodde ni fel! Varför trettondagen är en röd dag i Sverige, vet jag inte riktigt, men här i Spanien har vi en stor anledning att fira: det är ju då man får julklappar! De tre vise männen har äntligen kommit och lämnat paket till barnen och de andra som varit snälla under året. Idag, den femte januari, skulle La cabalgata de los reyes magos, alltså karnevaltåget med de tre vise männen, röja fram genom byn var det tänkt, men eftersom meteorologerna förutspådde kraftigt regn flyttades festen till en dag tidigare: igår den 4 januari, vilket egentligen inte är en festdag.

Planen som gjordes i vår spanska familj var att eftersom de vise männen kommer på kvällen den fjärde januari så måste paketen också delas ut samma dag. Det skulle bli ologiskt om de skulle behöva vänta till nästa dag, som de annars brukar. Inte vet jag vad som är mest logiskt och inte, men så gjorde vi i alla fall och helt plötsligt hade alla två dagar mindre på sig att fixa julklappar. Mina var dock nästan klara. Jag skulle bara ta mig till en jordbruksaffär och köpa helt vete att fylla mina fem vetekuddar till, som jag sytt hemma av en överbliven gardintygsbit och något annat tyg jag hittade i gömmorna.  Och där satt jag på en säng på övervåningen och fyllde och fyllde, sakta men säkert genom en lite för smal, men ändå perfekt, tratt, den tredje januari, dagen före de vise männens faktiska ankomst. (Något jag lärde mig när jag sydde dessa fem vetekuddar var att inte alls göra ett så himla litet hål för fyllning, eftersom det är igenom detta jag också ska vränga tyget, samt fylla med vete. Det är jobbigt att vränga genom ett litet hål och det tar tid att fylla! Då är det faktiskt lättare att sy för hand 7 cm istället för 4.)

Gårdagen gick åt till att städa och fixa, för svärmor. Svärfar var och köpte en enorm Roscón de reyes, som vi inte ens har smakat på än, och det var ett allmänt fejande vad jag förstår, något jag inte märkte av eftersom jag satt i mitt lilla rum på taket och jobbade fram till klockan fem. När jag gick ner för att äta lunch satt min pojke i sin barnstol med ett lakan om kroppen och blev friserad efter konstens alla regler av sin farmor. Pappa M stod och underhöll och distraherade så gott han kunde. G prasslade med ett paket gusanitos (majskrokar). G blev fin i håret lagom inför kvällens festligheter, vilket jag tror att farmor tyckte var tur. Det gäller ju att hedra festen!

Tåget avgick 16.30 från byfestparken och gick sedan en lång väg genom hela byn. Jag vet inte när det var slut men vi såg tåget två gånger: en gång från byns huvudgata och en gång från farmors hus eftersom de passerade den gatan senare under kvällen, klockan åtta. M stod med G på balkongen och duckade när det kom godisregn från vagnarna. Det är nämligen så att de vise männen och deras följe åker på vagnar, här i byn bakom traktorer, och de kastar både godis och leksaker, mest bollar. Nästan varenda unge hade en sådan boll sedan och G fick en som hans syssling hade lyckats fånga in. I tåget går även en eller två orkestrar som spelar festlig musik, och diverse andra utklädda. Det är även andra vagnar än just de tre som de vise männen åker på. Det var smurfar och miniorer och allt vad det heter, den här gången. Det är väldigt festligt och ungefär så lång ifrån den svenska jultomtetraditionen man kan komma, som ju är något mer stillsam.

Folk är som galna och kastar sig på marken efter godis. Jag formade en liten teori om detta: Här i Spanien är det förbjudet att ta upp saker från marken och stoppa i munnen. Det kanske man inte gör någonstans, i och för sig. Här är allt på marken smutsigt vilket gör att barnen till exempel inte får sitta på huk på marken och leka. Men så en dag om året vänds allt upp och ner! Då får alla, vuxna som barn, kasta sig efter godis som ligger på marken. De är helt exalterade! Är det så att spänningarna släpper? Är det så att bara för att det är förbjudet annars så är det så otroligt härligt att få göra det just nu? Jag vet inte, men jag tänker även på när de tar ut jungfru Maria ur kyrkan i El Rocío en gång per år. Då trängs byns män med varandra som bara den. De kramas aldrig annars, och äntligen får de chansen. De trycker sig mot varandra och de svettas. Det är det finaste de kan göra: ta ut jungfrun ur kyrkan och bära runt henne i den sandiga byn. Och samtidigt får de kramas och trängas med varandra! Fint på något sätt, men de skulle aldrig hålla med mig om att det är så här - att de vill kramas.

Paketinslagning, på morgonen den 4 december. Barnens paket är redan inslagna, detta är till Ms storebror och hans fru.
Nåväl. Efter att de vise männen passerat kom barnen ner till vardagsrummet och där hade de vise männen lämnat massvis med paket. Jag hade bett om (läs: inhandlat) böcker och klistermärkesalbum till de tre storkusinerna, en bok till G, en skärbräda som min pappa gjort till svärmor, M hade bett om spännband till sin pappa och diverse saker i trä (som han dels gjort själv och dels köpt på julmarknad), smörknivar och stekspade, en koltrast i trä från en butik i Umeå. Mina svågrar och svägerskor fick ett mys-kit per person: egensydd vetekudde, roman och värmeljus. (Åh vad det är svårt att välja bland spansk litteratur! Jag har ju ingen koll på vad som är bra och vad som är tråkigt eller fjantigt. Det fick bli utländskt: Haruki Murakamis "Fågeln som vred upp världen" som jag läste på svenska här i Spanien för några år sedan, "Cuentos" (sagor?) av Ernest Hemingway varav jag bara har läst en, och "Fyren mellan haven" av ML Stedman, som jag själv fått i present och nyss börjat läsa.) Alla blev glada för paketen och det jag blev mest glad av var den största kusinens glada utrop när han såg boken "Den stora vänliga jätten" av Roald Dahl, som var i mitt paket och utbrast med oförställd glädje: "Un libro!" som om det var det finaste han kunde få. Det värmer i mitt lärarhjärta! Jag vill att barnen ska läsa och finna intresse för det. Därför fick de alla böcker av mig. Själva fick M och jag en stekpanna av svärföräldrarna. Det var fint! G fick också en elektrisk gitarr av farmor och farfar, som har flera knappar som både låter och lyser när man trycker på dem. Det tyckte han om, kan jag säga! Annars ville han mest vandra runt och hålla någon i händerna, eftersom han verkar gett upp att krypa och nu snabbt som sjutton vill lära sig gå!

torsdag 21 december 2017

Att förbereda sig

Rådhustorget i Umeå idag klockan 12.41. Så här lågt stod solen. Nu vänder det!
Årets kortaste dag och vi förbereder oss bäst vi kan inför vår kommande resa, till exempel genom att köpa ullunderkläder och fundera över vad vi egentligen behöver ha med oss. Jag tänker mycket på hur kallt det kommer vara. Kallt och fuktigt. Januari och februari är inga roliga månader i södra Spanien, så vi kanske stannar till mars. Vi får se hur länge det känns bra att vara där. I mars är Västerbottens kustland fortfarande snötäckt. Det kan till och med vara slask, eller ishalka. Kanske stannar vi till april? Kanske åker vi hem i februari. Vi får se.

Min svärmor har åtminstone förberett för vår ankomst. Hon har städat och fixat och donat. Hon har letat efter mitt blommiga underbara syntettäcke. Jag hoppas att det kommit fram. I garderoben i strandenhuset, i garderoben i Ms före detta rum i Almonte, eller i strykjärnsrummet, el cuarto de la plancha, borde det ligga. Hoppas hon har letat där.

Hoppas hon har hittat något bra täcke eller någon bra filt till G. Jag undrar om han kommer att sparka av sig den och ligga och frysa hela natten. Jag undrar om han kommer vakna av att han fryser. Det borde han väl göra? Jag undrar om han kommer bli förkyld av att han fryser på natten eller av att han blir pussad av cirka en miljon andalusiska tanter. Vi får väl se. Förkyld kommer han säkert bli i vilket fall. Och till doktorn kommer han nog behöva gå. Tur att sjukförsäkringskortet gäller till 2020! Missförstå mig rätt: jag kommer inte vilja ta honom till någon doktor bara för att han (eventuellt) blir förkyld, men pressen från familjen kommer att vara tillräckligt stark för att vi ska göra det ändå. Så var det sist, och jag föreställer mig att det kommer bli så igen. Sedan är jag ju inte direkt emot att gå till doktorn: hellre en gång för mycket än en gång för lite. Men för en förkylning? Kanske inte.

M har förberett sig genom att lämna bilen hos en bilhandel. Vi hoppas få den såld. På blocket har det inte gått så bra. Jag tror att han satte för högt pris. Detta är ungefär den enda sak jag inte velat engagera mig i: bilen. Jag vill inte, eftersom om jag gör det så engagerar jag mig i allt. Och då driver jag allt. Och det orkar jag inte. M nattar i och för sig G varje kväll. Jag gör det i undantagsfall, eller om M inte är hemma. I undantagsfallen när M är hemma brukar det sluta med att M nattar i alla fall. När han inte är hemma brukar G somna gott klockan halv åtta. Nu somnar han halv tio med M. Men okej. Han somnar åtminstone. Och han gråter inte. Skönt!

G blir större och större! Jag undrar vad spanska familjen kommer säga. Jag vet vad de kommer säga! De kommer säga att han är stor och de kommer säga att han är långhårig. Och jag kommer säga att farmor får klippa honom om hon vill, snarast. Annars lämnar jag in honom hos en frisör. Eller går med honom till en frisör, kanske det heter. Hur ska en frisör lyckas klippa en liten kravelpojke på 16 månader? Det kommer ju bli en strid, det ser jag framför mig! Vi får se. Jag har åtminstone en frisörtid den 30 december! 19 euro förväntar jag mig att betala, istället för de ca 600 kronor som det kostar i Umeå. Galet! Så jag förbereder mig helt enkelt inför resan genom att låta håret växa.

Jag förbereder mig även mentalt genom att tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Jag hoppas att jag orkar gå upp ganska tidigt och äta frukost för att sedan promenera iväg till mitt kontor. Det kommer att ligga högst upp i mina svärföräldrars hus, med utsikt över takåsarna. Jag föreställer mig var i det lilla rummet jag kommer att ha skrivbordet och jag hoppas på att ställa dit ett element. Jag måste ställa dit ett element! Jag funderar på att fixa dit någon matta, bordsfilt (camilla) eller vanlig filt. Jag funderar på att köpa en vattenkokare så jag lätt kan fixa te. Jag vet av erfarenhet att det hjälper mot den råa kylan att äta och dricka varmt, att klä sig varmt och att röra på sig. Jag tänker mig att jag ska gå ut lite på dagen, kanske köpa bröd. Röra på mig och få luft. Se solen i ögonen! Jag kommer garanterat behöva äta innan klockan 14 och har funderat ganska mycket över detta. Oliver, bröd och yoghurt tänker jag mig. Frukt. Det löser väl sig det med.

Jag hoppas den här resan blir bra och att vi slår oss till ro i några månader i vår sydspanska by. Jag hoppas att det fungerar bra att jobba därifrån och att G trivs med farmor, farfar och kusinerna. Jag hoppas att M får tid att skapa men att han inte lämnar G för mycket med farmor. Det är ju han som har betalt för att vara med G. Han som ha conseguido la paga. Och det hoppas jag att han uppskattar och liksom, respekterar, och inte lämnar G hos sin mamma allt för mycket. Hon har nog som det är, och han har som sagt la paga. 

Nu sover G. M har satt sig bredvid mig. Han äter ljust surdegsbröd från Antonios bageri i Åsele, med lantpaté och cornichonger. Qué está más seco el pan, säger M. Jag tror han längtar till Spanien. Till den abundanta brödkonsumtionen. Till mamma, pappa och la granja, där han kommer skapa mästerverk och mata hönorna. Det blir bra det här! Jag längtar jag med!

fredag 8 december 2017

Vilken resa!

Vovven vilar i sängen på barnuppvaket
Vilken resa vi har gjort de senaste dagarna, och inte är den riktigt slut än heller! En tågresa till Uppsala, taxiresa till Akademiska sjukhuset och så lägger man sitt barn under kniven. Det värsta man kan tänka sig, nästan.

Det började med en stressig lördag. Jag ville få ihop allt. Laga mat till postoperationstiden, städa, tvätta. Samtidigt ville jag promenera. Vi behövde handla. Jag blev stressad och jobbig men vi fick ihop det till slut, och vi la oss som (mer än) vänner. 

Självklart beställde jag taxi till tåget redan dagen innan. Avgången var 9.15, men taxin kom inte. Jag ringde och kollade var den var, men nej, telefonisten såg ingen beställning. "Det tar tjugo till tjugofem minuter om han ska hämta bilbarnstol och det kostar hundratjugo kronor extra." Jag tittade snabbt på klockan och räknade med att vi skulle hinna. Ändå, den stressen. Kommer vi ens att komma med tåget? Kommer operationen ställas in på grund av någon fjantig taximiss? Aldrig! Vi gick gatan ner och väntade. Till slut kom taxin och arg som ett bi spände jag fast G i en dåligt fastsatt bilbarnstol och sa att nu åker vi! Ingen tid för fix och trix, vi måste bara hinna med tåget. Och vi hann, med sju minuter till  godo. 

Redan klockan tre var vi i Uppsala och fick tågtaxi till hotellet, som var fint och kändes bra. Vi lyckades få i oss lite middag och nästa morgon åkte vi upp till Akademiska för att skriva in vårt barn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att komma in på avdelningen. Folk pratade med mig men jag förstod inte hälften. En sköterska visade på en docka hur det skulle se ut sedan med förband och katetrar, något som inte ens riktigt stämde. Hon visste inte, hon gissade. Vi badade G enligt konstens alla regler och bar iväg honom till operation. M gick med in till sövningen och precis när vi skulle skiljas åt frågade anestesisköterskan om jag var okej. Nej, sa jag, ärligt. Och där släppte han det. Jag satte mig i väntrummet och grät. Sedan kom M ut och höll mig sällskap i gråten samtidigt som vår salskompis rullades in för sin operation. En fyraåring med en testikel på vift. 

Vi gick ut. Ut från sjukhuset och raka vägen upp till Uppsala slott. Därifrån spanade vi in staden och M bad till ett träd om att operationen skulle gå bra. Vi gick till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för kroppsdelen de höll på att operera på vår son, något som visade sig ge resultat! Svärmor hade också tänt ljus för sina helgon, berättade hon sedan. Det kan ju inte skada, är vår inställning. 

Precis när vi var klara i kyrkan och på väg upp till hotellrummet för att hämta lite saker inför natten ringde de från sjukhuset och sa att de snart skulle väcka vår lille pojke. Paniken slog till igen och jag rafsade ihop mina sovsaker och sedan halvsprang vi tillbaka. Bara tanken på att han skulle vakna, nyopererad utan oss var outhärdlig, men vi hann gott och väl visade det sig. G låg och sov gott på sin narkos i någon timme efter att vi kommit. Vovven hade vi med oss, men ingen mat. (Miss där! Ta alltid med mat till någon som har fastat!) För plötsligt vaknade han och då var han mer än hungrig. M höll i honom och jag gick tillbaka den dryga vägen till avdelningen för att hämta nappflaskan med mjölk till honom. Den slukade han direkt och sedan somnade han om. M höll i honom och fick mysvibbar från Barn 4, där de ofta satt hud mot hud. Anestesisköterskan, samma som förut, hade nämnt att operationen gått bra men vi visste ingenting mer. Efter en stund kom dock doktorn. Hon berättade att operationen faktiskt gått över förväntan och att det var ett enklare ingrepp än vad hon trott. Bara en kateter, och inte två, var satt och ingen mer operation skulle krävas, utan nu var det klart. Det var fantastiskt att höra! 

Efter en stund tog vi oss tillbaka till avdelningen och G åt mat och började ganska omgående att leka. Jag som trodde att han skulle vara sängliggande i några dagar! Det var väl inte han intresserad av? Han ville leka! Lite senare, efter att jag brutit ihop inför en sköterska, gjorde M och jag om våra planer och jag gick tillbaka till hotellet och M sov med G på sjukhuset. Jag var oändligt tacksam. Det var första natten på 15 månader som jag sov själv. Helt galet skönt, även om G sover bra. Bara det att inte kunna väcka någon var underbart! Och att inte bli väckt! 

Vi stannade med G på sjukhuset hela tisdagen och onsdagen också. På onsdagseftermiddagen fick vi permission och begav oss till hotellet. Vi åt en god asienbuffé till middag och G tryckte in sushi och slängde ätpinnar på golvet. Vi sov tillsammans och G vaknade vid tre och vid halv sju. Båda gångerna bajsade han, och eftersom han hade förband över underlivet var jag tvungen att bege mig med honom upp till sjukhuset igen för omläggning av de nedre delarna av bandaget som var bajsigt. Snöblandat regn hälsade mig god morgon medan jag kämpade mig upp för backen med vagnen framför mig. Redan dagen innan hade vi dock beställt biljetter tillbaka till Umeå, för att åka på torsdagen efter lunch. Väl på sjukhuset fick vi än en gång klartecken att åka och klockan ett gick vi ombord på tåget. 

Resan hem var inte så rolig för någon. Två aströtta föräldrar och ett uttråkat barn. Mitt emot satt en tjej och snörvlade hela resan. Barnet bajsade två gånger och det rena bandaget var inte längre rent. Detta i kombination med att jag inte hade fått klart för mig vem som skulle ta över i Umeå som vårdkontakt, var inte en rolig känsla. Det skulle kunna vara Barnmottagningen, Kirurgen, Akuten eller Primärvårdsjouren. Ingenting var klart och tydligt. Allt bara fortsatte att snurra.

Och snurrig var vad jag kände mig när vi väl kommit hem. Spänningarna släppte väl mer och mer och jag var bara så himla trött. En timme efter att jag somnat vaknade dock G och var helt hysterisk. Han skrek och verkade vilja krypa ur sin egen kropp i en timme innan jag ringde 1177 för rådgivning. "Åk in till akuten" var deras tydliga svar. Så jag ringde en taxi. M tyckte att det var galet att dra iväg mitt i natten på blixthala vägar, men jag var tvungen. "Trettio till trettiofem minuter och hundratjugo kronor extra för bilbarnsstolen." Ja, men vad gör man. Skicka hit den! Jag åt gröt. Klädde på mig. M lyckades söva G. Jag ringde 1177 igen och frågade om vi verkligen behövde åka nu när han sov, men ja: åk! 

G vaknade såklart av jackpåklädning och taxiåkning men var nöjd. Vi fick snabbt hjälp och sedan ett rum. Tio i två blev han hysterisk igen, men jag vågade inte ringa på larmet. Plötsligt somnade han med huvudet på mitt lår och kroppen på det hårda golvet. En läkare med röda träskor kom. Hon gjorde ultraljud och såg att katetern låg i urinblåsan och att det fanns urin där. Eventuellt var det stopp i katetern. En sköterska spolade, precis som vi gjort hemma när han skrikit hysteriskt. Men på akutens golv sov G gott. Sedan ville de lägga om förbandet. Och då åkte hela förbandet av, och katetern ut. Jag satt och lutade mig mot sängen, dit vi hade förflyttat G, och försökte att inte titta mot det nyopererade området. Jag mådde nästan illa och kände mig yr. Min lilla pojke skrek och grät och hatade allt, där på britsen. Klockan var tre. Läkaren gick och ringde avdelningen i Uppsala för rådgivning och kom sedan tillbaka. En sköterska tvättade G och vi satte på ny blöja. All vårdpersonal lämnade oss och G lekte glatt på golvet.

Efter en stund kom en transport till Barn 3. Vi blev inlagda. G kröp runt och var glad. Klockan var kvart i fem. Vid halv sex somnade vi båda. M var kvar hemma, helt trött på sjukhus. Eftersom allt fungerade som det skulle med G blev vi utskrivna vid lunch. Vi åkte hem och jag la mig för att vila med en dunkande huvudvärk, som inte ville ge med sig förrän jag gick upp och lekte med G, som var glad. 

Jag blir så glad när du är glad, G! Och jag ser verkligen hur du kämpat! Du är så modig och stark. Du säger vad du tycker och tar ingen skit, samtidigt klarar du det galant. Nu hoppas jag att vi inte måste möta så mycket vårdpersonal på ett tag till och att allt läker som det ska. Jag ska ringa och boka tid hos uroterapeuten igen så att hon får titta så det verkligen ser bra ut, sedan hoppas jag att vi kan låta dig vara. Att du får läka och leka och bara leva livet! Det är du värd! Du är bäst! Jag älskar dig.

tisdag 21 november 2017

En korvgryta i mörkret


Det är mörkt när jag går till bussen på morgonen och det är ännu mörkare när jag går från bussen och hem igen på kvällskvisten. Från andra sidan gården kan jag se att M håller på att klä på sig för att gå ut. Vi har ett ogenomskinligt fönster i ytterdörren, så man ser om det är tänt eller släckt inne. Och där ser jag Ms siluett, han fixar med jackan. Ska han ut? frågar jag mig. Jag hinner dock öppna dörren innan han gör det och där står de: min familj. M med vinterjacka och G sittandes i selen i sin nya overall. Vi skulle gå ut och möta dig, säger M, men allt tog sådan tid, så vi hann inte. Jag blir glad! De skulle möta mig! Så fint! Så vi går ut med soporna tillsammans. Vi går en liten promenad tillsammans. Upp till ändhållplatsen: vinka till bussen. Två bussar vinkar vi till under vår promenad. Den ena bussföraren vinkar tillbaka, men inte den andra, trots att han enligt Ms utsago är el más gracioso de todos - den roligaste av alla. M känner nästan alla bussförare och de undrar var han är. De blir förvånade över att han ska vara föräldraledig så länge! Ingen blev förvånad över längden på min föräldraledighet, trots att den var längre än vad Ms antagligen kommer att bli.

Vi går hem igen. Äter linser. Gröna linser. M lagade maten igår och det har blivit över. Det är inte korvgryta, men det är linser med korv i. Inte chorizo, då, som det ska vara, utan vanlig grillkorv. Och det går ju också bra, även om jag undviker själva korven. G försöker äta upp min banderilla picante, och när det står picante på burken så är den verkligen picante. Supergod tycker G. Picante, tycker vi! Kryddstark alltså. Chilismak. Mums, tycker G och trycker in cornichongen i munnen. Släpper den nästan på golvet, men M räddar den skickligt och jag får äta upp den. Nej, han räddar den inte den här gången. Han tar istället upp den från golvet och jag äter upp den, samtidigt som jag tänker på tresekundersregeln.

Det bästa med helgen var att vi inte städade, säger M sent på söndagskvällen när jag frågar om inte helgen varit ganska bra ändå, samtidigt som jag undrar varför jag ska hålla på och värdera vår tillvaro hela tiden. Hur bra har vi det? Har vi det tillräckligt bra? Vad är det ens? Det är klart vi har! Eller? Sådana tankar tror jag egentligen inte leder framåt. Varför värderar vi? På jobbet verkar flera ha haft en skithelg. Och M var verkligen trött hela söndagen, låg på soffan och jag försökte låta honom vara. Ändå var det en bra helg, tycker jag, om jag nu ska tycka något, om jag nu ska värdera.

David Väyrynen har ändå rätt. Nuförtiden duger det inte att duga. Nu ska allt vara lite bättre. "Nä, nä, korvgryta duger inte. Det är inte på långa vägar gott nog. Man ska ha favoritsushi och favoritöl och favoritlunchsställe." David Väyrynen och jag har varit på samma bröllop. Jag var gravid och M och jag gick hem genom den ljusa sommarnatten genom en sommaräng. Vi var så vackra och det var så romantiskt. Älvorna dansade för brudparet, men det var det ingen som märkte, förutom vi. M skulle upp och jobba tidigt så vi gick först. Och så var jag ju gravid. Men Väyrynen var där. Det minns jag.

Nu är det mörkt. Nu är det inga ljusa sommarängar med älvor och torra fröställningar. Nu är det snö och mörkt och kompakt. Och det får väl också duga. Vi har det åtminstone varmt och skönt inne, men det är mörkt på morgonen och mörkt på kvällen. Bussarna går och vi vinkar till dem eller tar dem till jobbet. Vi jobbar. Vi kommer hem. Vi leker och vi sover. Nu sover G. Nu sover M. Det är bara jag som är vaken. Och nu ska jag väl göra som Väyrynen menar: inte nyttja tiden till max, inte anstränga mig för att njuta, utan bara vara, dricka mitt te, duga och kanske ringa svärmor. God natt!

tisdag 14 november 2017

Virka


Jag har börjat virka istället för att bara surfa bort de få lugna kvällstimmarna innan läggdags. Det är så väldigt skönt! Jag återkommer.