måndag 18 mars 2024

Temperaturfilten

Jag är inne i ett sånt virk-il just nu! Jag har tre projekt på gång samtidigt: temperaturfilten, en gul påsksjal och två glittriga kuddar till min son. 

Temperaturfiltens skala har jag fått revidera efter att jag förstått att dygnsmedeltemperaturen i Sverige inte når mycket mer än 20 grader på sommaren. Det hade jag ingen aning om när jag påbörjade projektet i kalla januari. För att jag själv ska ha koll på min skala, och för att ni ska få se, lägger jag därför ut en bild på den reviderade skalan här:


Hur långt har jag kommit hittills då, undrar väl ni? Och kommer jag hålla ut hela året? Ja, den första frågan går ju i alla fall att besvara. I lördags morse hade jag virkat till 29/2 och då tog jag denna bild:


Den mätte då 26,5 cm och året börjar nerifrån i bilden med lila och februari slutade i blått. Enligt mina beräkningar kommer den bli ca 160 cm lång och 120 cm bred. Jag la upp 220 maskor och virkar den med fasta maskor för att den inte ska bli för lång. Eftersom jag valt att virka den enligt dygnsmedeltemperatur blir den ganska jämn i färgen, har jag märkt (få färgbyten), vilket kan kännas lite tråkigt men samtidigt skönt att slippa fästa så ofta. Och angående fäst-festen så lyder jag min kollegas råd och fäster allteftersom. Jag har också då insett att jag måste ha kontroll över på vilken sida jag fäster, vilket jag inte hade i början... men men, det ska väl synas att den är handgjord? 

Och så lite bonusbilder på mina två andra virkprojekt, påsksjalen och glitterkudden:




Vad handarbetar du med just nu? 

måndag 4 mars 2024

Morgontur i trädgården

Så kom pötsligt solen! Även om jag sett det på prognosen är det ändå svårt att fatta efter så många, många dagar med gråväder.

Imorse cyklade G och jag till skolan, och fler hade cyklat kunde vi se. Jag räknade inte men kanske var det åtminstone fem cyklar parkerade vid skolan när vi kom. Min elcykel är på service så jag fick ta min "gamla" vanliga cykel, vilket gick bättre än jag trodde. Helt otränad är jag tydligen inte!

Det är så härligt att cykla i solen på morgonen! Jag kan rekommendera det varmt till alla, som inte har för långt till jobbet eller som av andra t ex fysiska skäl inte kan cykla. Det är en frihetskänsla och en vårkänsla i det, särskilt när solen skiner och det är plusgrader - som idag! 

Väl framme vid jobbet hade jag sådan feeling att jag var tvungen att gå en liten inspektionstur i trädgården. Det är nämligen jag som sköter trädgården här, för det mesta, så jag ser den som min även om den egentligen är mina föräldrars. Jag började med komposten (som jag kanske mer ser som mina föräldrars) och hällde i sågspån och rörde runt med spade. Igår läste jag nämligen i födelsedagspresenten Lena Israelssons Handbok för köksträdgården  att kökskomposten inte fick vara för blöt, inte fryst och att den dessutom ska efterkomposteras. Det blöta kunde jag ta hand om direkt, just genom att strö sågspån (som tydligen också innehåller kol vilket också är bra, stod det i boken) och röra runt. Dyngmaskarna ropade Hurra där nerifrån sitt bo! 

Efter komposten gick jag en tur och tittade till vallmoplantorna, som överlevt vintern,

snödropparna som blommar för fullt i nämnda morgonsol

och några gula krokusar vid en sydostvägg som laddar inför blomning.

Nu finns det hopp om våren igen! Visst känner vi det?

söndag 3 mars 2024

Vintern känns så lång men en födelsedag lyser upp

En helg som mer känns som i slutet av vintern än i början av våren håller på att passera. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, så jag lånar Ms dator och skriver det här, för att kanske minnas helgen för alltid...

I fredags eftermiddag kände jag mig tröttare än trött och ju mer jag kände efter desto tröttare blev jag. Vid halv tre hade jag helt gett upp hoppet om att något mer vettigt skulle bli gjort så jag packade ihop mig och förberedde mig på avfärd mot fritids. Vid tio över tre hämtade jag G och vi styrde kosan (eller rättare sagt bensinbilen) mot öns närmaste handelsträdgård. Ryktet sa nämligen att de fått in lite penséer, och penséer var något jag kände behov av att köpa. Redan på morgonen hade jag köpt en liten kruka tête-à-tête från matbutiken och dessa ville såklart ha några kompisar. Framförallt ville jag få energi och känna våren, något jag trodde dessa blomster skulle kunna ge mig. Så snart jag parkerat vid handelsträdgården gav jag G stränga order om att se till att stoppa mig om jag skulle vilja köpa för mycket. Han tog sitt uppdrag på allvar. Drygt 500 spänn fattigare men 6kg sättpotatis, 8 små penséplantor och en liten kruka med tre små irisar rikare gav vi oss iväg från handelsträdgården och körde hem. 

Hemma lekte Gs vän och hennes lillebror och pappa på gården och G ville vara med. Pappan såg efter barnen medan jag kunde packa in mat och plantor och plantera två av penséerna med lillpåskliljan i  lugn och ro. Sedan fick även jag vara med och leka, eller rättare sagt prata med pappan medan lillbrorsan försökte spruta vatten, som han pumpade upp ur en vattenpöl, på oss. Det gjorde gott med lite luft och ljus och prat. Precis när vi skulle gå in kom vår granne J och frågade om vi ville spela fotboll sedan, efter maten och vi sa väl lite vagt ja. En fotboll behövde han också låna till nämnda aktivitet, och jag lovade att leta. Så snart vi kommit in kände dock både G och jag att fotboll kändes allt för jobbigt för vår energinivå och jag satte mig och dumscrollade på mobilen innan jag förberedde den delikata middagen Korv med Makaroner. Funkar alltid. Ketchup är också en grönsak, och så vidare.

Fotbollsaktiviteten avstyrdes således, men J och hans barn fick låna en boll G fått när han fyllde sju för ett halvår sedan och som såg helt oanvänd ut. Vi är väl inte så fotbolliga i vår familj kanske...

Och som tack för lånet, eller nåt, fick G en skål marängswiss av J och hans barn. Jag låg uppe på min säng under en av svärmor virkad yllefilt och läste ut romanen Utanmyr av Sofia Nordin. Jag tror jag ska läsa alla hennes böcker och sedan skriva en avhandling, fast utan att skriva en avhandling då. Det orkar jag nog inte, skriva en avhandling alltså, som om jag inte redan gör det här... Utanmyr var bra, i alla fall, även om jag på något sätt tycker att den slutade lite överdrivet. Det var som om hon drog det hela ett varv för mycket. Jag gillar hennes ungdomsböcker mer, men så kan man också beakta att Utanmyr är hennes vuxendebut.

När boken var utläst och strax innan M kom hem från jobbet satte G och jag oss till rätta i soffan och såg ett avsnitt av Agenterna och åt varsin bit kladdkaka, som jag bakat förra helgen. Det är  vårt standardfredagsmysprogram. Förut var det Labyrint och sedan Maxat fredag!, men nu är det sedan några år tillbaka Agenterna. Efter Agenterna skulle vi se Världens natur: Spaniens lodjur, för det ville Gs spanska lodjur se, sa G, men jag tröttnade eftersom jag sett det minst två gånger förut. 

Tröttheten vann över allt i fredags och jag gick medvetet och la mig tillsammans med G och somnade som en liten grisprinsessa. 

Så kom lördagen och min födelsedag. G kom in och tyckte att jag borde få present på sängen så han och M fick gå ut och jag "somna om" och så kom de in och sjöng Cumpleaños feliz och gav mig ett rektangulärt paket inslaget i egenhändigt målat vitt skyddspapper. "Vad kan det vara?" sa jag och öppnade det och fann där i en radio, precis som jag önskat mig! Svart och snygg och med såväl FM som MW, antenn, plats för batteri och även tillhörande elkabel. G pluggade genast in den i elnätet och letade fram bra musik. Han hoppade i soffan och slängde sig i sängen och hade disco, kl 07.24, till vår grannes stora glädje, förmodar jag.

Dagens mål var att bjuda min ursprungsfamilj på middag och redan efter frukost bakade jag en chokladkaka i den fina kakformen vi fick när vi gifte oss. M städade hela lägenheten förutom köket som jag städade och han var helt i harmoni, vilket aldrig har hänt när han städat förut. Det visade sig bero på att städningen egentligen var prokrastinering inför allt han behövde plugga. Men, men, jag var glad att han städade och sedan satte han sig verkligen och pluggade. 

G och jag drog och hämtade min syrra vid tågstationen och hem igen med bilen i regnet. Syrran och jag tjötade i köket en stund innan vi satte igång med middagen. Syrran fixade tsatsiki och jag gjorde bulgursallad, köttfärsbiffar och stekt halloumi. G lockades att äta detta då jag sagt att det var egyptisk mat som den egyptiska musikartist han lyssnar på ibland äter ofta. Vad vet jag, men helt fel tror jag nog inte det var. Mamma och pappa kom med blomsterkvast och litet paket vid klockan fem. Så följde familjemiddag i vårt lilla kök, och när de gått vid halv åtta tog jag på mig pjamasen direkt och la mig och började läsa en ny roman: Lucy av Jamaica Kincaid. 

Sedan blev det Melodifestivalen resten av kvällen. G älskar verkligen detta program, och det är första året han följer det. Förra året såg han bara ett avsnitt tror jag. Jag har inte tittat sedan jag var femton men tycker det är så fint att han lever sig in så och dansar runt, att jag kan tänka mig att sitta där med honom. Men när "kommentatorerna" aviserade att det skulle hålla på i 30 minuter till med något kvaltjafs stängde jag helt sonika av och sa att "Nu är det slut". G höll med och vi käkade kvällsfika, pratade lite med farmor och somnade tämligen omgående när vi lagt oss i Gs säng. Klockan halv tolv stapplade jag in till min säng och fick M att lämna sitt plugg för den kvällen.

Ja, det var den födelsedagen det, och idag har jag inte gjort många knop. Visserligen inleddes morgonen med en fin promenad med syrran vid havet, kalasmat till lunch och sedan läste G och jag läsläxa, lite matteläxa och sedan la vi med gemensamma krafter ett hundrabitarspussel.

Jag tror jag gillar mitt nya lite lugnare jag, en person som lägger sig på kvällen... Men snart är jag nog tillbaka i mina gamla vanor igen. En gång nattuggla, alltid nattuggla, eller hur farmor?

torsdag 29 februari 2024

Rikedom

 


Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.

måndag 12 februari 2024

En glashal morgon

Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!

Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock. 

Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is. 

Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal. 

Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!

Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.

Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!

söndag 4 februari 2024

En rik helg

Idag, söndag, har det varit som flera dagar i en dag. Det har jag tänkt flera gånger. Dagen började på annan ort, i ett annat rum, men redan igår åkte jag dit. För den här helgen inföll plötsligt min och syrrans målbild: Spa vid kustbandet. Det var egentligen en tillfällighet att vi skulle åka på spa, en julklapp hon fått och som hon valde att förverkliga tillsammans med mig. Så fint! 

Igår innan lunch skjutsade M och G mig till den kollektivtrafikknutpunkt där jag skulle möta upp syrran. Jag satte mig på en blå plastlåda fylld med grus och väntade i solen. Började lyssna på soundtracket från Amelie från Montmartre. Allt blir romantiskt om man lyssnar på det. Testa! Efter en stund kom en hel drös med människor, troligtvis med buss från närmaste stad, och jag gick och ställde mig tillsammans med dem på perrongen. Och så kom syrran och Yann Tiersen fick pausas. Min fina syrra! Vi gick till bussen och det blåste kallt. 

Väl framme på hotellet åt vi sushi på rummet, medhavd från Göteborg, och pratade om senaste nytt på olika fronter. Jag fick skvaller från en tillställning jag missat förra helgen och solen sken in så fint från fönstret. Efter lunchen gick vi ut en liten sväng i blåsten. Vi tog med kaffe och te och syrran hade med sig en dubbel Snickers som vi delade på. En liten svart hund och en dam i grön kappa som fladdrade i den hårda vinden letade efter varandra, eller egentligen letade bara damen efter hunden. Vi försökte hjälpa till litegrann men hunden hade sina egna planer, och damen verkade van på något vis vid att hunden gick sin egna promenad. 

Vid tre började vår spatid. Det är härligt att vara på spa, men tyvärr var det ungefär dubbelt så mycket människor som hade varit trivsamt för att kunna slappna av. Vi gjorde ändå vårt bästa och provade allt, förutom att doppa oss i havet. Så roligt skulle vi inte ha det! Efteråt i rummet var vi tvungna att reflektera tillsammans över allt vi upplevt och sett. Till exempel förstod jag inte varför några hade med sig sin mobil ner till spat. Jag tyckte också det var lite jobbigt med folk som var i stora gäng och som pratade lite väl högt. Samtidigt insåg jag att Folks liv pågår. Alla har något de kämpar med eller problem de behöver lösa. Det är klart man vet att det är så, men eftersom även jag har fullt upp med mig själv och min familj och vår vardag hinner jag knappt ta in att alla andra också har massa funderingar och krångel att hantera, även om jag rent logiskt vet att det är så. 

Jag längtade till det lilla lugna hammamet i Linares de la Sierra. Och jag tänkte på Yasuragi som jag besökt en gång med jobbet. Jag hoppas få visa min syrra båda de ställena någon gång.

Vi åt god fiskbetonad middag i hotellets restaurang och firade vår farfars 100årsdag, som inföll tidigare i veckan. Farfar själv gick dock bort 2005. Någon dag kanske jag skriver något om honom och hans liv. Måste bara prata lite noggrannare med min pappa först. Pappa och jag är nostalgiska avdelningen i familjen. Jag måste prata mer med honom om allt som hände förr, helst spela in och skriva ner. En annan dag. Snart. Det är fint att veta sin familjehistoria och pappa har koll på så mycket.

 Båda somnade vi gott i våra sängar i ganska vanlig tid, dvs någon halvtimma senare än normalt och syrran en timma tidigare än mig. Det var mysigt att ligga bredvid henne och läsa i min bokcirkelbok och lyssna på hennes snusande och den tilltagande vinden utanför fönstret.

Så imorse vaknade vi och tog oss ner till hotellfrukosten som myllrade av hotellgäster. Det var gott, men jag vet ju att hotellen går fett mycket plus när de bjuder mig på hotellfrukost. Jag äter ungefär som hemma, kanske lite mer men inte mycket. 

Vid 10.20 gick bussen och vi skiljdes åt vid samma knutpunkt vi mötts 22 timmar tidigare kl 11 på förmiddagen idag. Tåget tog oss 20 minuter i vardera riktning och M och G mötte upp mig och skjutsade hem mig från S. G var jätteglad att se mig och sa att han hade saknat mig. Det var fint! Väl hemma däckade jag på soffan medan G lekte på golvet med någon bil och M fixade lunch. 

Efter lunch la jag mig i min säng och läste i min bok och när jag kvicknat till igen vid kl två gick G och jag ut och ner till havet. Det var så fint ljus ute att jag kände att jag behövde komma ut i det, trots att jag var trött. Havet var så högt så högt och vi klättrade över till grannviken där vi lekte och fikade clementin och festis och te. Vi klättrade i berg, högt upp, men inte hela vägen upp (por favor!) och vi satte oss och tittade på utsikten och de stora vågorna. Vi hittade ett gömställe i berget där det var lä (och skugga) och jag berättade för G att jag älskade att leka på sådana ställen som liten. Sedan fick jag sitta en stund till i solen och dricka upp mitt te medan G lekte med två stenar han hittat i en liten bäck. Han var så harmonisk och det var så härligt väder, trots vinden. Hemvägen sedan var lite seg, tyckte G, trots att vi inte gått alls långt hemifrån och väl hemma parkerade han sig framför något meningslöst på youtube medan jag lagade middag. Vi hade varit ute i drygt två timmar så när en grannpojke knackade på och undrade om G ville följa med ut sa han nej, han var för trött. 

Så efter middagen började nästa del av denna dag. Dags för simskola! M ville vara hemma och måla och jag var ändå inställd på att det var jag som skulle skjutsa G dit så det var bara att göra det. G var peppad och inte alls anti så det gick smidigt att ta sig hemifrån. Så himla skönt! Jag hoppas att det fortsätter så. Inte en älg och inte ett rådjur såg vi på hela vägen. 

Det är så fint på simskolan, för det finns en mamma där jag kan prata med. Det gör hela grejen så mycket lättare, tycker jag. Och hon sa också rakt ut att hon uppskattar att prata med mig. Dessutom känns hon genuint supersnäll och go. 

Simskolan var rolig tyckte G och sedan körde jag hem igen. Två timmar tar hela äventyret: köra dit, duscha och byta om, simma i 30 minuter, duscha byta om igen och sedan köra hem. Men G tycker det är roligt och det är klart att han ska få lära sig simma! Kanske kan han slippa gå i havet i sommar, vi får se. Det är också smidigt på sitt sätt för det är nära, men samtidigt blockeras två veckor av semestern. Ja, vi får se hur sommaren blir och vad vi hittar på. Jag är glad att han trivs på simskolan han går i nu, i alla fall.

Och nu är det plötsligt sent. Dagen har varit lång och känts som flera i och med alla olika miljöer och  eftermiddagens tupplur tror jag. 

Imorgon är det måndag. Det kommer förhoppningsvis bli en lugn måndag med utbildning på förmiddagen och lite småpill med olika saker på eftermiddagen, på jobbet alltså. 

Hoppas alla ni som läser här har haft en bra helg! Och hörreni: testa att lyssna på soundtracket till Amelie och se om allt känns romantiskt även för er!

tisdag 30 januari 2024

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

lördag 27 januari 2024

Och så cyklade vi

Vårsolen i torsdags fick mig att vilja cykla! Filmvisningen på kvällen fick mig att vilja cykla ännu mer! Och att M hade lämnat in både sin och Gs cykel på reparation och kunnat hämta ut dem samma dag fick G att vilja cykla igår, fredag morgon i regn och mörker. Så då gjorde vi det!

I torsdags kväll samlades jag och tjugotvå andra personer för att se Fredrik Gerttens film Bikes vs Cars på öns folkhögskola, en filmvisning med mackfika och hembakta semlor arrangerad av öns omställningsgrupp. Livspusslet hindrade mig från att komma helt i tid till förfikat och försnacket men jag hann åtminstone fram till innan filmen började och jag hittade några tanter att sitta med. Efter filmen pratade vi dels om vad vi sett i filmen och dels om vad vi anser behövs för att förbättra cykelmöjligheterna här i vår kommun.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig, trots att jag har sett den förut. Den är så snyggt gjord och visar med all önskad tydlighet hur bilismen på många platser i världen helt tagit över, men också ökat så fruktansvärt mycket att den sätter käppar i hjulet på sig själv, genom enorma köbildningar. Detta kanske också är lösningen? föreslår en brasiliansk professor. Det enda jag saknar i filmen är ett landsbygdsperspektiv, men jag antar att man inte kan ha med allt. Regissören nämner dock landsbygden lite kort i slutet av en intervju (9.50).

Filmen berättar om hur enkel maskin cykeln är. Att cykeln är billig och kan användas av alla (som kan cykla), men att stadsplanering på vissa platser sätter käppar i hjulet för oss som vill ställa bilen och cykla oss genom vardagen. Den redogör för hur mycket oljebolag, biltillverkare och bostadsbolag påverkar politiska beslutsfattare och hur stadsplaneringen så länge utgått från just bilen. Ett exempel är att när man bygger köpcenter utanför stadskärnan tvingar man mer eller mindre folk att ta bilen dit. Den berättar hur stor landyta i Los Angeles (har jag för mig) som går åt till vägar och parkeringsplatser. Den jämför hur mycket befolkningen ökat med hur mycket bilarna har ökat. Bilarna hade ökat mest, fler har alltså bil. Filmen berättar att när medelklassen ökar i världen kommer fler ha råd att köpa en bil och därför kommer bilismen öka ännu mer. Den berättar att nya motorvägar och förbifarter inte kommer lösa trafikstockningssituationer i storstäder utan snarare locka ännu fler att ta bilen och leda till minst lika mycket köbildning som nu. Den berättar att i USA lägger folk 55 arbetsdagar per år på att pendla med bil till och från jobbet, med andra ord på att sitta fast i bilköer. 

Filmen berättar också mycket om cyklisterna och om hur de kämpar för en drägligare cykeltillvaro i São Paulo, Los Angeles och Toronto. Filmen berättar om spökcyklar som monument över alla de cyklister som dödas i trafiken i brasiliens största stad.

Filmen varvar statistik med intervjuer och stadsmiljöbilder på ett mycket effektivt sätt. All statistik är dock från 2015 eller tidigare, eftersom filmen hade premiär 2015. Nu har det gått nästan tio år och det hade varit intressant med någonslags uppföljare. Jag vill veta hur det gått för cykelgruppen i São Paulo och för cyklisterna i Toronto och LA. Jag vill veta hur det gått med cyklismen och bilismen i världen. 

Filmen slutar åtminstone med hopp! I São Paulo beslutar den då nya borgmästaren plötsligt att det ska målas röda cykelbanor på vissa gator. Mitt i natten utan förvarning gör de det bara! Och enligt google maps satellitbild finns de fortfarande kvar på Avenida Paulista (en gata som är med i filmen). Se vad fint:



Men enligt ett litet reportage på Sveriges radio från mars 2015 hade en lokal domare försökt stoppa cykelbanorna, men inte lyckats. 6000 cyklister hade samlats för att demonstrera mot stoppförsöket. I filmen säger en av de brasilianska cykelaktivisterna att mobiliseringen av cyklister är avgörande för att få till förändring. 

Här i Sverige har vi Cykelfrämjandet och vi kan organisera oss på andra sätt, t ex med hjälp av Naturskyddsföreningen eller lokala omställningsgrupper. Men framförallt kan vi cykla! Vi kan cykla där det finns cykelbanor och vi ka cykla där det inte finns cykelbanor. Vi kan lära våra barn att cykla och vi kan cykla med dem! För varje cykel blir det en bil mindre, åtminstone om den cyklas av en vuxen med körkort som annars hade tagit bilen, som jag igår.

Filmens trailer  kan ses här: WG Film Bikes vs Cars

Längre reportage om cykelkampen i Latinamerika här: Lotten Collin om cykelkriget i Latinamerika

Maria Soxbo uppmanar till hundra dagars cykling här: Ska vi cykla ihop? (Cykelutmaningen – 100 dagar på ett år!)

Har du också sett filmen Bikes vs Cars? Vad gjorde den för intryck på dig? Hur ser dina cykelvanor ut? Vad skulle få dig att cykla mer? Vilka hinder och möjligheter finns hos dig?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...