tisdag 14 november 2017

Virka


Jag har börjat virka istället för att bara surfa bort de få lugna kvällstimmarna innan läggdags. Det är så väldigt skönt! Jag återkommer.

lördag 4 november 2017

Vattnet fortsätter ändå att rinna


Alla helgons dag och vi har en liten tradition. Vi åker till en kyrkogård och tänder ljus för våra döda. Anna, Mirre, Vibeke, Ingrid, mormor, morfar, farmor och farfar. Mattias. Jag tänder mitt ljus för er. Jag blir så ledsen att några av er fick dö så unga. Att ni inte riktigt fick leva klart.

Idag åkte vi till Backens kyrka. Den är så vacker. Vi promenerade först genom kyrkogården. Där låg många döda gubbar med samma namn som G. Även andra namn spanade vi in. Signar, Hjalmar, Ivar, Signe. Alla döda. Begravda i den kalla jorden. Det är där vi hamnar till sist, men ändå fortsätter vattnet rinna, tänkte jag när vi promenerade längs Umeälven. Vattnet flöt så stilla, virvlade sig. De mörka träden, den ljusa himlen, strandkanten, allt reflekterades i vattnets stilla rinnande.

Tiden går. Den fortsätter framåt. Obönhörligt. Och tur är väl det! Så mycket vackert vi får vara med om i livet. Gracias a la vida, que me ha dado tanto, bara det. Allt vi får skapa, uppleva och njuta av. Huvudfotingar vi målar, dikter vi skriver, resor vi gör, barn, vänner, samtal. Dans! Jag är glad åt mitt liv, och när jag blev gravid med G släppte nästan helt tankarna på döden. Då hamnade livet i fokus. Totalt. Och så är det väl fortfarande. Jag fokuserar på livet. Ändå kommer tankarna ibland, gärna mörka nätter.

En vän till mig och jag hade ett samtal i våras, när hennes morfar precis hade dött, om döden. Inte för att jag minns exakt vad vi sa, men efteråt släppte oron för döden ännu en gång. Det kändes lättare igen. När döden kommer behöver vi inte bry oss, inte stressa, inte oroa oss. Rätt gött ändå. Men inte tillräckligt gött för att inte fortsätta leva, inte på långa vägar! Ändå fann jag en frid efter vårt samtal. Så skönt!

Det var så vackert i Backens kyrka idag. Längst fram var det många tända ljus. Jag viskade namnen och bröt nästan ihop när jag tänkte på att just Anna dött så tidigt, ett år efter sin förlossning. Jag tänker på hur ledsen hennes man måste vara. Och på hoppet deras barn måste ge. Jag känner inte dem, men jag sänder dem en tanke då och då. Och Anna själv hälsade jag ju på i somras. Så märkligt att hon dog - hon som var så full av liv!

Ändå. Vattnet fortsätter att rinna. Solen går upp och solen går ner. Snön faller, snön smälter. Djuren går i ide och får ungar. Vi lever på bäst vi kan, mitt i vardagen. Vi försöker finna några ljusa stunder, mys och gos. Vi leker, vi lever. Vi sjunger, vi dansar. Vi försöker komma överens och vi älskar.

söndag 29 oktober 2017

Ur led är tiden

Foto från promenad utanför Almonte, sextonde november 2009 kl 22.
Vad mörkt det blir nu när vi ställt om till vintertid! Det kommer att vara mörkt imorgon när jag åker hem från jobbet, men antagligen kommer det ändå vara ljust när jag åker till jobbet. Alltid något. 

Helgen har löpt på bra. Jag har både fått vila och fått mycket gjort. Jag har försökt släppa saker till M, men det har visat sig svårt. Trots att han har "tvätta kläder" som sin uppgift på vår lista så är det jag som har satt på två av tre maskiner och hängt all tvätt. G har hjälpt till med själva torkprocessen genom att skaka på torkställningen. Nu är dock så när som alla våra kläder rena och det känns fantastiskt skönt! Jag stod och tänkte att jag tycker att det är lite trevligt att hänga tvätt, när jag hängde det sista idag. Jag tänkte att det är lite trevligt att röja i köket. Trevligt att laga mat. Jag tycker ju det! Ändå kan jag inte låta bli att bli råprovocerad när M bara vill sova, vila eller tälja och jag vill göra saker för det gemensamma. 

Imorse gjorde vi en lista. Jag har inte gjort att-göra-listor på flera år, och tänker inte börja med det heller! Trots det gjorde vi en sådan. Jag frågade M vad han ville göra idag och så skrev vi upp vad vi båda ville och behövde göra. Jag tror att vi gjorde allt. Räkningarna är betalade och köttfärssåsen kokad.

Jag fick nämligen för mig att göra storkok av köttfärssås, som om vi inte redan har frysen full med en massa mat och råvaror. Det var en kollega till mig som inspirerat mig, då vi hade "matlådevecka" under veckan som gick. Vi var fem personer som lagade mat till varandra en dag var. Det blev köttfärssås, palak paneer, vegetarisk lasagne, tacos och jag gjorde till sist potatis- och purjolökssoppa serverat med hembakt bröd. En underbar idé om ni frågar mig! Jag behövde bara tänka på vad jag skulle ha med mig och laga mat en enda dag istället för fem dagar! Det var skönt. Dessutom var all mat god! Gött! Köttfärssåsen var jag dock mest imponerad av, och här kommer receptet:

en gul lök
en stor palsternacka
fyra morötter
lite rotselleri
fem vitlöksklyftor

Hacka allt detta och stek i en stor gryta på låg värme tills det blir mjukt. Salta. Jag lät det steka i 20 minuter.

ca 1 kg köttfärs - stek i stekpanna och salta och peppra.

Häll i köttfärsen i rotsaksröran. Häll på två burkar hela skalade tomater och 5 dl vin. Jag hällde även i ett paket krossade tomater. Lägg i två köttbuljongtärningar. 

Sedan fick detta puttra i tre timmar. Min kollega sa att man kunde det låta stå hela dagen, men det hade jag inte tålamod till. Jag hade sedan i lite basilika, socker och mer salt. Det blev himla gott till slut! 

Nu är helgen snart över, och imorgon får man en timmas sovmorgon. Det känns ganska bra, eftersom jag varit himla trött den senaste veckan. Helgen har, som sagt, varit bra. Ändå känns det lite som att gå från ett jobb till ett annat. Lite segt och tröttande, men jag får väl öva mig på att sänka ambitionsnivåerna och försöka släppa in M på ett bra sätt så att han inte känner sig tvingad... 

Nu ska vi käka kärleksmums och kolla på något TV-program!

tisdag 24 oktober 2017

Ut ur mörkret in i ljuset

Vägen går, som alltid, framåt. Mot ljuset.

Hösten tar mycket energi. Mörkret smyger sig på mer och mer för varje dag och jag känner mig stressad både på jobbet och över hemmet. Vad är jag stressad över egentligen? Varför gråter jag ibland två gånger i veckan på mitt arbete? Jag funderade lite över detta en kväll med ingången: "Varför gråter jag? Jag har väl ingenting att gråta för? Är jag knäpp?" Det visade sig att jag inte alls är knäpp. Jag är bara stressad och orolig över en massa saker. Det mesta, om inte allt, kommer ju att ordna sig, men tills det ordnar sig passar jag på att oroa mig. Så klart.

Vi ska ner till Uppsala en sväng i början av december. Det är operation av vår minsta familjemedlem. Jag vill egentligen inte skriva om det så mycket (alls) på stora internet, men nu nämner jag det bara. Det går säkert bra och han är inte sjuk, men det måste ändå göras. Och det oroar mig på många sätt. Jag tänker på resan och hur vi ska vi bo. Kommer Västerbottens läns landsting betala för båda föräldrarna? Måste jag ringa någonstans och argumentera för min sak? Vart ringer jag då? Resan ska vi väl köpa själva (och få pengar för sedan), men kan vi göra det innan vi får den officiella kallelsen? Går det bra om vi åker tåg? Jag vet att en förälder ska sova på avdelningen och en på hotell. Hur styr vi upp det? Dubbelrum på hotellet? Hur kommer sövningen gå? Uppvaket? Ha ont efteråt? Läkning? Och allt runt detta. (Men eftersom det är min omyndiga son som ska opereras så vill jag inte skriva om det. Det är hans kropp och hans hälsa och hans vård. Det är hans. Inte mitt. Men det oroar mig, och jag tänker på det.)

Flytten till Göteborg. När kommer den att bli av? Kommer vi att hitta någon lagom stor, lagom dyr och lagom fin lägenhet i något tryggt och mysigt område? Framförallt: kommer vi att hitta den i tid till att G ska börja förskolan i augusti? Kommer han att få någon förskoleplats? Antagligen, men vi vet inte.

Hemmet. Att M är föräldraledig men hemmet ser ut som kaos varje gång jag kommer hem stör mig. Antagligen stör det mig lite oproportionerligt mycket men jag blir lite irriterad över att han väljer att tälja eller måla eller rita framför att sätta igång diskmaskinen och torka av köksbordet efter lunchen så att det är okej när jag väl ska sätta mig och äta middag. Detta stressar mig. Men nu har vi gjort en lista med ansvarsområden, så nu kan jag förhoppningsvis släppa vissa saker och sluta tjata på M så himla mycket. Det tar faktiskt energi att tjata och det är garanterat enerverande när någon tjatar på en. Jag ska försöka göra min del för att det ska bli bättre och hoppas att M gör sin!

Jobbet. Jobbar jag tillräckligt bra? (Jo, det tror jag.) Tycker folk att jag är jobbig? Är jag jobbig? Stör jag för mycket? Jag hoppas inte det. Jag försöker tänka på att gå undan när någon ringer eller när jag vill prata med någon om något. Jag försöker att kolla upp saker innan jag går och frågar någon. Jag försöker att inte vara för kritisk, men samtidigt inte tappa bort mig själv. Alla är vi ju som vi är, och vi gör ju vårt bästa. Sedan är inte allt vårt ansvar heller, en del ligger faktiskt på arbetsgivaren och chefen. Men hur får man de att förstå det på ett bra sätt? Klurigt! 

Det som stressar mig mest på jobbet är egentligen att jag känner att det är så många bollar i luften som ska pareras och jongleras att jag inte riktigt känner att jag har överblick. Kanske ska jag sätta mig och göra en karta över mina arbetsuppgifter imorgon? Det kan nog vara bra. Då kan jag också bestämma hur jag ska prioritera och hur ofta olika saker måste göras. Mitt jobb är ganska fritt, men det är ändå vissa delar som måste skötas mer regelbundet än andra. Jag gör mitt bästa och jag ser fram emot att få jobba från Sydeuropa i vinter! 

Sydeuropa. Jag menar såklart Almonte, Spanien. Där tänker jag sitta, arriba del to', i ett litet rum på en takterrass med matta, element och filt (alternativt camilla). Förhoppningsvis ett lagom stort och lagom högt skrivbord och en lagom bra stol. Jag längtar faktiskt! (Jag tänker inte på hur kalla golv det är, hur fuktiga kläderna i garderoben är, hur iskallt det är överallt förutom under borden där elementen står på när man sitter där.) Jag tänker på min svärmors goda mat. Jag tänker på ljuset och solen och ljuset och solen. Jag tänker på att min son ska få träffa sina kusiner och även lära sig att peka på lampan när farmor säger "¡La luz!". 

¡La luz! Ljuset!

måndag 16 oktober 2017

Att gå ut

När speglingarna i sjön ser ut som ljudvågor blandas dåtidens "gå ut" med nutidens.
Betydelsen av att gå ut har ändrats något sedan jag var tjugotre. Då betydde visserligen "gå ut" också att gå ut i naturen eller på en eller annan promenad i närområdet, men det häftiga "gå ut" alltså att "gå ut gå ut" det var ju något annat.

- Vilka kändisar har du hängt med mer, Tove? Förutom Säkert? frågade en kollega vid förmiddagsfikat idag.

- Svenska Akademin, sa jag. Varpå ett gapskratt bröt ut.

- Hängde du med Horace Engdahl eller? undrade de.

Jaa, du. Nej. Det var inte med den Svenska Akademien, med de aderton ledarmöterna, utan med den Svenska Akademin från den skånska myllan jag hängde. Fast bara när de var på spelningar i Göteborg, förstås. Och någon gång såg jag väl dem i Malmö, jag minns inte.

Men det var mest det. Jag gick ut för att lyssna på några väl utvalda band, men inte så ofta bara för att gå ut, vad jag minns. Det kan ju hänga ihop med att jag inte drack. Jo, en gång drack jag. På min artonårsdag. Det var inte så kul. Det var inte så tråkigt heller. Jag satt med tre personer på Linnés Kök och Bar. Jag ville gå till Pustervik, men av någon anledning fick jag inte gehör hos mina äldre kompisar. Jag som hade längtat till Pustervik., men Linnés kök och bar fick det bli! Tror ni att de kollade leg? Nej! Inte det. Jag som fyllde år och allt! En stor öl drack jag (blä!) och sedan en halv drink. Det var jag, en tjej från Luleå, en barndomsvän från USA och en kille vi alla kände, "journalisten" kan vi kalla honom. Det var trevligt. Hon från Lule försökte förklara berusningens olika faser för mig. Jag var mest rädd att tappa kontrollen. Dagen efter kände jag en ganska stor trötthet (det var en vardag). Var jag bakis? Kanske liiite...

Annars var att gå ut, mest skogspromenader och spelningar. Förutom Svenska Akademin hette banden Räfven, USCB Allstars, Navid Modiri och Gudarna, och Kultiration. Det var säkert lite fler band också, men det minns jag inte heller. Jag såg Moder Jords Massiva, en gång när kalaset fortfarande hette Göteborgskalaset. Det var fantastiskt. Jag hängde med Jaquee till Malmöfestivalen. Där såg vi också Lady Saw. Åh, vad häftig hon var! Jag såg Kung Henry på Popaganda. Lasse Fabel på Röda sten. Jens Lekman på Scharinska. Ja, lite olika random som ni ser.

Nu betyder "att gå ut" att vi ska gå ut med vagnen eller gå ut hela familjen med G i bärselen på kvällen. Det är mörkt och blåsigt och de gula löven flyger i luften. Ikväll gick vi och ficklade på folk för att se om de hade reflexer. Vi pratade intensivt, alla tre. Det var trevligt, men lite dans hade inte heller varit fel!

torsdag 12 oktober 2017

Varför inte köpa?

Eller ska vi bara flytta in i en fyr istället? 
Just nu är det drygt trehundra bostäder till salu i Göteborg, om man bara räknar radhus och bostadsrätter med tre rum eller fler. Jag drömmer i smyg om ett radhus. Jag tror att det hade varit precis lagom för oss! Det billigaste ligger på Teleskopsgatan i Bergsjön och har utgångspris på en dryg miljon och har nästan 6000 kronor i avgift per månad. Det är tre rum fördelat på 72,5 kvadratmeter. Den ser fin ut, och budgivningen är nu uppe i 1,3 miljoner, men vi vill inte bo i Bergsjön. Det dyraste objektet i min sökning är en vindsvåning i Vasastan på 255 kvadratmeter. Den är nybyggd och köparen måste endast punga ut med den blygsamma summan av sextonmiljoner femhundrasjuttiofemtusen kronor. Det är några siffror för mycket för oss. Avgiften som tillkommer är nästan på tiotusen! Det här är ju inte ens realistiskt, och jag vill inte heller bo i Vasastan.

Göteborg är segregerat. Det var det redan när jag bodde där sist, 2007, och värre har det blivit. Det är min uppfattning som utomsocknes. Jag har läst om fenomenet white flight, vilket innebär att de som kan väljer bostadsområden och skola utifrån den etniska sammansättningen, att svenskar i hög utsträckning väljer områden med många svenskar istället för områden eller skolor med en mer etniskt blandad befolkning. Det är en av orsakerna till segregationen. Det fria skolvalet har drivit utvecklingen vidare i skolorna, även om det inte var tänkt så. Vi, som familj, är en del av detta. Vi vill välja ett tryggt område för vår son att växa upp i och för oss att leva i. Vi vill trivas där vi bor och inte känna oss rädda att gå ut ensamma sent på kvällen. Mörkret lägger sig tidigt på vintern, även i Göteborg. Segregationen och de kriminella gängen och de eventuellt småkriminella "tuffa killarna" som jag får en känsla av att de bor mer koncentrerat i vissa områden gör att vi inte söker bostad i hela Göteborg. Hade vi gjort det så hade saken varit biff! Då hade vi kunnat få en lägenhet i detta nu. Jag såg till exempel en lägenhet i Bergsjön på Boplats idag som kostar lika mycket som den vi hyr i Umeå nu, men är dubbelt så stor, och med dubbelt så många rum! Jag är nummer fem i kön, om jag anmäler mitt intresse, av drygt tusen sökanden. Lägenheten är nyrenoverad och nära naturen ligger den också. Så, varför inte? White flight. Jag är en del av det. Jag törs inte bo där. Jag vill värna om Gs hälsa och välmående och allt möjligt... Kanske skulle vi få det hur bra som helst där? Det vet vi inte! Kanske inte? Ingen vet, men jag vill inte chansa.

Så, varför köper vi inte? Då behöver man inte stå i kö någonstans. Bara be om lån, få lån, skuldsätta sig och betala. Pengarna går ju egentligen till en själv. Man sparar i sitt boende. Svar: Vi har inte råd. Ett bostadsrättsradhus i Olofstorp ligger ute för 1 750 000. Enligt Handelsbanken skulle vår månadskostnad, om räntan går upp till 3% vara 8 325 kronor. Detta plus avgift 5 743 kronor i månaden. Vad blir det? Jo! 14 068 kronor. Bostaden är visserligen som en liten enplansvilla på drygt åttio kvadratmeter, med tre rum, men ändå. Vi har inte råd. Vi har råd med en hyra/boendekostnad på niotusen kronor, max tiotusen. Då har jag räknat på att båda jobbar 75%. Jag räknar så här eftersom jag hoppas på att gå ner i arbetstid när G börjar på förskolan, för att kunna hämta tidigare, och jag vet ju att han kommer bli sjuk och det kommer bli en del vab för oss båda. Därför behöver vi en buffert. Vi vill ju även kunna åka till Spanien, nu och då, för att hälsa på familjen där och det kommer ju bli svårt om vi hela tiden lever på gränsen till att ha råd att få vardagen att gå runt.

Det hade varit fint att köpa. Kanske gör vi det en dag när vi sparat ihop mer pengar eller när M har sålt sin lägenhet i Almonte, men än så länge är det bland hyresrätterna vi söker. Och det är ju lite av en paradox. Vi vill välja område därför att vi kan, men kan vi? Hur länge ska vi behöva vänta för att kunna? Vi får se.

onsdag 11 oktober 2017

Lista på bra saker att ha till bebisen


Någon som heter Emma frågade hos Mirijam om vad hon skulle tänkas behöva skaffa för saker inför hennes bebis ankomst till våren. Jag gick igång direkt. Listan blev ganska lång, och jag har ju egentligen skrivit om det förr, men varför inte igen? Här kommer min lista över det vi har behövt den första tiden.

Allra första tiden
Vi var inlagda på neonatalavdelningen Barn 4 här i Umeå den allra första tiden. Då fick vi/fick vi låna allt vi behövde av sjukhuset, nästan. Några saker tog vi dock med: snuttefiltar, babynest och amningsinlägg och vår systemkamera. Just en bra kamera är något jag verkligen vill rekommendera! 37 av ungefär 700 bilder som jag förde över från min mobil till datorn är tillräckligt bra för att skriva ut. Resten är suddiga, oskarpa, mörka och fula. De ser superfina ut i mobilen men att skriva ut lite större, till ett album - nej!

Allra första tiden hemma
Pappan inhandlade innan hemgång en nappflaska (modell stor 270 ml) och två nappar. Han åkte till NTF och hyrde ett babyskydd (bilbarnstol till de minsta) som vi hade beställt innan. Vi hade också några bebisfiltar hemma som vi fått. Barnvagnen stod och väntade i förrådet, upptvättad men begagnad. Amningsnappar, och amningsinlägg i ylle inskaffades också omgående. Några gosedjur och en bok i tyg som prasslade hade vi också. Syrran hade gjort en mobil som vi hängde upp i fönstret, så länge. Badbalja hade vi också köpt innan födseln. Skötbord hade vi fixat, min pappa snickrade och jag sydde. Vi hade också några tygblöjor och engångsblöjor, våtservetter, bebistvål, babyolja. Vi vek ihop en gammal, ganska tunn, bäddmadrass och la ut på golvet, med en filt över för barnet att ligga på.

Efter några månader
I början sov bebisen mellan oss i sitt babynest, som min syrra hade sytt, men efter ett tag kände vi att det var dags för spjälsäng. Det var minst sagt spännande, och jobbigt, att montera den, men till slut lyckades vi. Vi köpte den enklaste modellen av babysitter och min pappa snickrade ihop en pinne att hänga upp fågelmobilen i så att den kunde hänga ovanför spjälsängen. Det började bli kallt och vi köpte ett fårskinn och en tjock åkpåse till vagnen. Vi köpte en bättre bärsele än den begagnade vi tidigare hade fått av några vänner. Jag köpte två mindre nappflaskor till skötväskan och några matningsskedar.

Kläder hade vi fått en hel del, och vi hade bara behövt köpa någon mjuk jacka, några bodies och en pjamas. Jag hade stickat en mössa och två koftor. Farmor såg till att inhandla några strumpor.

Det var väl ungefär det vi behövde den första tiden. Sedan har det strömmat in pekböcker och leksaker i en lagom intressant takt. Barn är magneter som drar åt sig leksaker, det kände jag på mig och det stämmer! Barnstol att sitta och äta i fick vi av en vän och lite senare köpte vi även en läragåvagn. Den här listan är på intet sätt komplett, utan den är skriven ur mitt minne och enligt våra erfarenheter. Olika familjer behöver olika saker. Lägg gärna till saker i kommentarsfältet, ni som vill, eller dementera! Jag hoppas åtminstone att min lista kan inspirera eller guida något i den stora djungel som alla barnprodukter utgör! Lycka till!

Edit: barnnagelsax, badlakan, badbaljan behöver ha halkskydd och propp i botten (bekvämt!)