söndag 30 augusti 2020

Från barn fyra till fyra år på fyra minuter

Ikväll för fyra år sedan kom en av alla läkare in till mig och sa att du ska förlösas imorgon. Jag förklarade ur min dimma att någon förlossning skulle jag inte orka med, så sjuk som jag var. Hon svarade genast att de, inte jag, bestämt att barnet skulle födas med hjälp av snitt. Det var ingen bra idé att sätta igång mig utan det enda sättet att förlösa mig var genom ett kejsarsnitt och det redan nästa dag, men först upp på IVA. Ditt hjärta slår inte riktigt som det ska. 

Och upp på IVA for jag, eller UVA var det ju egentligen. Ett rymdskepp sattes i min handled och sedan fick jag ligga och lyssna på en gammal man som hade ont. Under tiden gick du och jag runt i mitt älskade älsklingshus och jag visade dig allt, precis allt, medan jag blev mer och mer kissnödig. Du var mörkhårigare än vad du är nu, och till och med lite mer långhårig, men ungefär lika gammal. Kanske ett å äldre. Och du gick med mig och du lyssnade och du tittade på allt. Till slut kom morgonen och en manlig undersköterska med en pottstol, din pappa i operationskläder och du, du kom till slut ut ur min mage med ett litet försiktigt gnyende. I två sekunder fick jag titta på dig, inte mer, och sedan bar det av iväg från mig - in på Barn fyra, medan jag syddes ihop och skämtades med. Rullades upp på UVA igen för att ta igen mig. Helt totalt ickegravid, men ännu inte någons mamma. Så kändes det. Förvånande, omtumlande utan att vara omtumlad, bara tömd - på dig.

Sedan passerade fyra minuter. Fyra minuter eller fyra år, och nu alldeles snart är du inte min treåring längre utan min fyraåring. Min kloka, fina, omtänksamma fyraåring, som börjat i storbarnsgrupp och som pratar och pratar och säger att du pratar. Och som hoppar, och hoppar som en rävunge och en tigerunge. Från berg, från bänkar, från murar och i soffor. Inte visste jag att du skulle hoppa så!

Idag, din sista dag som treåring, har vi varit på utflykt till din favoritbadstrand här nära. Det var bara vi där trots det fina vädret. Sommargästerna verkar ha vänt hem igen för vintern. Du badade och hoppade från en ganska hög bergsknalle ner på sanden. Så glad och harmonisk och nöjd. Ja, för så verkar det: du verkar inte behöva ha andra barn omkring dig jämt för att må bra och leka glatt. Du kan underhålla dig själv och är nöjd så länge du har koll på var du har mig, eller möjligtvis din pappa. Samtidigt verkar du komma bra överens med andra barn. Jag ser dig inte så ofta med andra barn, men fröknarna gör ju det och de berättar litegrann. Idag såg jag dig med grannflickan, som du inte träffar så ofta och ni lekte riktigt bra. Ni klättrade i klätterställningen och ni brydde er om varandra. Ni pratade om att man måste hålla i sig så man inte ramlar ner, och så. 

Även oss bryr du dig om. Du frågar hur vi mår och du frågar vilket humör vi är på. "Är du glad nu mamma?" kan du fråga. Det är så fint att få små tecken på att du är en omtänksam individ. Jag hoppas du fortsätter att vara det! 

Att vara ute är din melodi. Så bra att ni är ute mycket på förskolan, och att du tycker om att åka på utflykt med mig och pappa. Får jag bestämma så blir utflyktsmålet till någonstans i naturen. När du och pappa är lediga tillsammans och jag jobbar åker ni ofta och handlar. Det tycker du är väldigt roligt och så fort du förstår att du och pappa ska vara lediga ensamma en dag börjar du peppa honom att ni ska åka buss och till vilken ort eller affär du vill åka. Praktiskt tycker jag. På detta vis slipper jag gå och köpa skor och ytterkläder till dig. Mitt förhållande till "shopping" är lite motsatt ert, nämligen. Jag blir mest trött av att gå i affärer.

När vi är ute är du glad och framåt och ivrig. Du älskar att springa och håller gärna händerna mot armhålorna och springer med höga steg, på ditt egna lilla vis. Så snart du hittar någonstans att hoppa från, så klättrar du upp och hoppar. Små berg bestiger du utan problem, fastän det är brant. 

Prata gör du ju också en hel massa, som jag skrev ovan, både på svenska och spanska faktiskt. Du har allra bäst ordförråd och meningsbyggnad på svenska men jag tycker att du gör dig förstådd ganska bra även på din pappas modersmål. "No hay mucho tiempo aquí" sa du idag när vi gick ner till stranden. Lite osäker på vad du menade, men kanske att det inte var dåligt väder? "Det är ingen nån som badar här" kan du också säga. Och ditt bästa egna ord är nog "badfota". Du vill ofta gå badfota istället för att ha på dig skor eller sandaler, men snart kommer hösten och då blir det nog annorlunda. 

Något du däremot inte vill göra är att klippa dig. Därför är du långhårig. Jag pallar inte plåga dig en gång till och än en gång förstärka obehaget i att låta klippmaskinen ta av dina miljoners hårstrån. Saxen tillåter du inte heller. Planen just nu är att låta dig bli lite äldre och att då kanske prata med dig om att barn i din ålder går till frisören, eller nåt, och på så vis förhoppningsvis kunna klippa dig fint utan skrik. Vi får se. Folk säger att det är bara att göra det, men jag tycker det känns så hemskt. Du gråter så högt och blir så vild. Min lille pojke. 

Äter gör du fortfarande bra. Du äter mer varierat på förskolan än hemma, och det är såklart delvis mitt fel. Jag är lat och  går med på dina "korv-och-makaroner-förslag" allt för ofta. När vi vill bryta av det eviga korvtuggandet lagar vi linssoppa. Pappa helst med gröna linser, jag helst med röda. Och det äter du med god aptit. Spaghetti och köttfärssås samt potatis- och purjolökssoppa går också alltid ner. Fisk däremot, det vägrar du - trots att vi bor på en ö.

Vad mer? Jag vet inte, jag kommer inte på något. Kanske ditt egna lilla sätt att vända på ord: björn-is, krill-mak och sådant. Idag hittade du på ett nytt ord när du satt på en klippa och fiskade, men det var inget vatten under utan bara mer klippa. Du fiskade "bergsfisk" sa du. Det var roligt, tyckte jag. Bokstäver tycker du också om och ibland låtsas du att du kan läsa. Du kan flera bokstäver nu, inte alla men ganska många, och du vet "vems" de är. 

Jo, en sak till kommer jag på: du gillar att sjunga också! "Bara vara mig själv" av Laleh, "Aserrín, aserrán", "Qué llueva" och Sven Ingvars "Sommar och sol" är favoriter just nu. När jag ska lägga dig ska jag fortfarande alltid sjunga "Bä bä vita lamm" och nu kan du faktiskt somna själv om jag nattat dig en stund. 

Jag hoppas, min älsklingspojke, att du tycker det är okej att jag skriver allt det här på internet. Vad vet du? Du vet ju knappt vad internet är - än mindre att jag skriver om dig. Men när du läser detta - någon gång i framtiden, då hoppas jag att du tycker det är okej. Jag älskar dig, vet du, mer än vad du någonsin kommer fatta. Och jag är så glad att du fyller fyra imorgon för du är i en så fin period just nu. Glad, omtänksam och alldeles underbar! Grattis på fyraårsdagen min stora lilla pojke! Hurra! Hurra! Hurra!

torsdag 27 augusti 2020

Att leva med en invandrare

Krokofanten ställde en så oerhört klurig fråga som kommentar på mitt förra inlägg att det krävdes en hel massa dagar av funderande för att kunna svara på den, och ännu i skrivande stund vet jag inte om den är möjlig att besvara. Så här lyder frågan "Hur är det att leva med en människa som inte är född och uppvuxen i ditt hemland och som inte har samma referensramar?" Även Elin verkade vilja ha svar.

Ja, ni. Det finns mycket att säga om hur det är att leva med just min man, M, men det mesta är nog saker som jag inte vill skriva ut här utan hellre tar i ett privat samtal med mina närmaste vänner. Men hur är det då, för mig, att leva med en man som inte är härifrån?

M kommer från en by i södra Spanien, närmare bestämt Andalusien. Andalusien kallas ibland i Andalusien av andaluserna för Nordafrika. Jag tror det är ett sätt att skoja till det och mena att "vi är traditionella och gammalmodiga för vi tillhör egentligen inte Europa utan Nordafrika". Bilden av Nordafrika är inte särskilt god i Andalusien, och andaluserna själva ser inte på nordafrikanerna som bor där idag som något särskilt välkommet tillskott - tyvärr. Däremot gillar de att skryta om sin arabiska historia. Nåväl. Min man är andalus - inte nordafrikan, det måste jag väl ändå få hävda?

Hur är då en andalus? Ja - inte som min man i alla fall! M är nog den minst typiska andalus jag har träffat, kan jag tänka. Finns det ens någon typisk andalusisk man? Det är klart att stereotyper finns men de är väl mest idéer? Riktiga vanliga människor uppfyller sällan exakt just den idén. Eller gör de det? M är kreativ, ganska obrydd om omgivningen och mer en fri konstnärssjäl än en typisk traditionell andalus. Ändå kan han, i stundens hetta när han inte vill städa, tömma diskmaskinen eller laga mat, hänvisa tillbaka till de traditionella könsrollerna och hävda att jag som kvinna borde göra det (allt hemarbete) och att det är synd om honom som man som måste lägga sina egna strumpor i tvättkorgen. Ungefär.

Som tur är lyssnar jag inte så bra på det örat och jag tar inte åt mig. Ändå kan det kännas tärande och störande, särskilt när jag vet att han har många feministiska idéer någonstans i någon vrå, och inte alls strävar efter att leva ett supertraditionellt liv med bakåtslickat hår, av frun strukna skjortor och byxor, av frun polerade skor, av frun välkammad son med höga betyg, lejíadoftande stengolv och en närmast omänsklig dyrkan av jungfru Maria

Till syvende och sist kommer vi nog ganska bra överens om hur hushållsarbetet ska fördelas, ganska. Eller så kommer vi inte alls överens, utan det är jag som styr upp det och han som accepterar tills han någon dag då och då vägrar, sparkar bakut och hänvisar till de gamla hederliga andalusiska traditionerna.

Samtidigt är det intressant hur mycket det stör mig när svenska, fina feministiska tjejer eller tanter säger något där de förutsätter att jag har det värre, med exempelvis fördelningen av hushållssysslorna, för att jag lever med en utländsk, rent av sydspansk, man. Är han, som är spanjor, homofob? frågade några politiskt korrekta tjejkompisar mig i Umeå en gång. Tyvärr svarade jag allt för utförligt och nyanserat på frågan, men sanningen är att: nej. Sanningen är att i den frågan ligger endast deras fördomar som bottnar i någon slags totalt förnekad rasism.

M är inte "en mansgris" (när han är det) för att han är spanjor. Han är det för att han är man och för att vi lever i ett patriarkat. Själv är han uppvuxen i ett ännu starkare patriarkat, och det kanske är det kvinnorna som frågar mig syftar på, och han är inte van att se män laga mat och ta hand om barn. Samtidigt har han bott i Sverige i ganska många år nu och han har haft en son med mig i fyra år och själv reflekterar han över detta. "Min pappa lekte aldrig med mig som jag leker med G." och han reflekterar även över vad detta gjort med deras relation och över vad hans eget engagemang med G gör med deras relation. Han märker själv hur bra han mår av att ha en fin och nära relation till sin son, och han sörjer lite för sin egen och sin pappas skull att samhället han växte upp i, med alla dess normer och värderingar, inte tillät pappan att ta denna plats i familjelivet när det väl begav sig. Samtidigt kan vi se att pappan gör det nu - som farfar till fyra barnbarn. Livet är långt och saker ändrar sig!

Min analys landar ändå där - det är patriarkatet det beror på snarare än nationalitet. Varför? Jo! Jag ser ju att många kvinnor här på nätet, i den så kallade bloggosfären, skriver om samma saker som händer oss. Män som inte kan plocka upp strumpor, inte vill skura golv, packa utflyktsväska, hålla koll på barnens klädstorlekar eller inte kan planera en semester. Det handlar inte om att mannen i fråga är spanjor för deras män är så mycket svennebanan som de kan vara. Det handlar om att de är män i ett patriarkat. Och att vi är kvinnor i samma patriarkat. Att sedan Ms uppväxtmiljö har varit ännu mer patriarkal än de flesta svenska mäns uppväxtmiljö, det gör säkert sitt till, men ändå - vi lever alla i samma patriarkala system, där det mesta är könat och därmed förväntningarna helt olika på de två könen. 

Den bästa medicin mot detta som jag funnit hittills? Lång pappaledighet! 

Så - hur är det att leva med en invandrare? Ja, förutom det jag skrivit ovan, är väl språket en del som kan göra det lite krångligt ibland. Han förstår inte alltid vad alla säger och han gör sig inte alltid förstådd. Jag förväntas tolka och det orkar jag inte jämt. Han har inte riktigt nivån i svenska språket att skämta än, och hans skämt faller ofta ganska fel eller helt platt. Jargonger och skämt måste vara det svåraste på ett nytt språk. Och uttalet då. 

Sedan har han också oerhört svårt för Myndighetssverige och jag curlar honom så mycket jag kan vad det gäller att ansöka om VAB, föräldrapenning och betala räkningar. Han jobbar upp en stress inför sådana saker som jag gör vad jag kan för att lugna ner. Jag sitter bredvid och pekar var han ska klicka och säger till när det är dags att skriva in den personliga bank-id-koden. Detta vet jag dock inte om det har att göra med att han inte är härifrån. Jag hade antagligen varit den som fixat med samma saker om vi bott i Spanien. Möjligtvis kan det vara någon rest av inlärd spansk byråkratiskräck. I Spanien är det mer byråkratiskt och mobilt bank-id tror jag inte ens de har. Se denna talande kortfilm för att förstå mer: 036.

Men ja, i det stora hela fungerar det bra att leva med M trots att han är invandrare och trots att han är man! På något konstigt sätt tycker jag att vi passar ihop och för det allra mesta och längst in i själen trivs vi bra tillsammans, även om vi har våra konflikter och gnabb - precis som alla par. 

Jag hoppas detta var svar på din fråga, du svenskfranska Krokofant. Hur är det för dig? Hur är det för dig att leva som svenska i Frankrike. Och din man, är han fransos eller svensk eller något annat? 

Kanske någon annan som läser har tankar kring detta. Vem lever ni med och hur är det? Och att det är som det är - vad kan det bero på? 

Tack för att ni läste! Simma lugnt!

torsdag 6 augusti 2020

Två år på en holme - min utvärdering

Det är kvällar som den här som man undrar över hur någon överhuvudtaget kan vilja bo på en annan plats. En alldeles stilla kväll med ett ständigt föränderligt ljus. Havet blått och gult, så som det reflekterar himlen på sitt egenartade sätt. Ja, sådana kvällar är det lätt att säga att här bor vi och här trivs vi. Bättre kan man inte ha det! 

Men så kommer stormarna och regnet. Höstrusket och vintermörkret. Kanske lite halka. Kanske lite snö. Men ändå. Vi har bott kvar i två år nu. Något måste det ju bero på.

Inför vår flytt hit fick vi några välmenta råd från familjen.  Dessa råd har vi följt i varierande grad. Råden lydde: Skriv handlingslappar innan ni handlar, bada varje dag, skaffa en kontorsplats som inte är hemma, se till att skaffa ett socialt liv, skaffa en elcykel, köp en bil. Vi kan väl ta dem i tur och ordning?

Handlingslappar. Ja jag skriver ofta handlingslappar, åtminstone precis innan vi ska åka och handla. Sedan följer jag väl dem inte slaviskt, men jag brukar alltid handla det som står där och ofta lite mer som jag kommer på väl inne i affären. M handlar mycket på impuls, har jag märkt. Resultatet är att vi har mat hemma och vi går inte hungriga. Matkontot har ökat något. Senaste 30 dagarna har vi gjort av med  drygt 6000 kronor i mataffärer. Det känns lite väl mycket och det är en utgift jag gärna skulle dra ner på lite. Samtidigt är det lite svårt när jag inte har full kontroll över detta och M älskar ost, köpebröd och dyra frukter... typ. (Ja, nu skyllde jag på min man.)

Bada. Visst badar vi! Men inte varje dag. Nej, någon måtta får det vara. Dock känner jag några som badar varje dag. Räknas det? Vilka ursäkter har vi till det här? Jo, för egen del känner jag att jag inte riktigt hinner bada varje dag. Samtidigt vet jag att jag hade kunnat klämma in det mellan lämning och arbete på morgonen. Men är det verkligen tiden det hänger på? Nej, i ärlighetens namn är det inte bara tidsbrist som är min verkliga anledning till att jag inte badar varje dag - snarare frusenhet. De dagar, ungefär hela vintern, när det blåser på och kanske regnar mig i ansiktet hela vägen till och från  förskolan känner jag faktiskt inte för att ta en sväng ner till en badstrand, klä av mig alla kläderna och doppa mig. Nej du, det vill jag inte. Badandet tar jag väl lite mer som det ska - när det är varmt och skönt och jag har tid. Som ikväll. Kanske var det inte särskilt varmt i vattnet men ändå skönt. Ett snabbt dopp på en liten badplats utanför hamnen fick det bli.

Kontorsplats. Innan vi flyttade hit visste jag nog inte riktigt hur jag skulle göra med kontorsplats. Att jag skulle jobba kvar åt samma arbetsgivare var helt självklart men var skulle jag sitta och göra detta arbete? I början satt jag ibland hemma, på övervåningen, och ibland i mina föräldrars hus. Efter några veckor insåg jag dock att det mest effektiva och bekväma var att sitta i mina föräldrars hus, som ligger mitt emellan förskolan och hemmet. Där har jag mitt egna rum och där har vi installerat ordentligt skrivbord och ordentliga dataskärmar. Jag har helt enkelt en välordnad kontorsplats där. Fördelar med detta är att jag slipper vara hemma, slipper se smulor, strumpor på golvet och leksaker överallt. Jag kan även jobba ostört de dagar G och M är hemma på grund av VAB eller på grund av att M slutat tidigt. Det fungerar helt enkelt väldigt bra så som jag har lagt upp det nu. Det enda jag saknar lite är fysiskt närvarande kollegor. 

Socialt liv. Detta leder oss helt logiskt in på vårt sociala liv här på holmen. Min förmåga att prata med vem som helst, om vad som helst, var som helst, har säkert hjälpt till här, men jag kan säga att det inte alls har varit lika lätt att hitta sociala kontakter här som när jag en gång flyttade till Salamanca (vid 19 år), Umeå (vid 21 år) eller Almonte (vid 23 år). Och jag tror faktiskt att åldern spelar in. Min ålder och alla andras. Både Umeå och Salamanca är studentstäder och i båda dessa städer vimlar det av andra nitton- och tjugotreåringar, som också är nya i stan och som också söker vänner. I Almonte fanns det ett litet utländskt gäng i min ålder som jag hakade på lite grann och sedan träffade jag ju M ganska omgående och nästlade mig in i hans familj och kompiskrets. Dessutom hade jag mina kollegor på skolan där jag gjorde praktik. 

Här på holmen däremot har vi följande läge: För det första bor det inte så många här året runt. För de andra är de som bor här året runt till övervägande del äldre än mig, alltså 65 år och uppåt, för det tredje så är de få unga som bor här redan väletablerade socialt med familj och vänner. De unga är inte heller nitton eller tjugotre utan mer trettiofem (ja, ungefär lika unga som jag) och de har barn, familj, släkt och vänner. Detta är vad jag tror. Jag känner ju inte alla och kan omöjligt veta, men det är känslan jag har fått. Folk är alltså inte ute och letar vänner på samma sätt som i en studentstad. Trots detta hittade jag ändå inom loppet av bara några månader en vän som faktiskt verkade ha en liten lucka för mig; Mala. Vi tog några promenader och pratade om ditt och datt och en kväll bjöd hon hem mig och in mig i alla möjliga inre rum. Vi har helt enkelt släppt in varandra i varandras liv, och det känns så himla bra! Samtidigt har jag fått lära mig en annan viktig sak, nämligen tålamod. Nu har vi bott här två år och förutom Mala har jag minst tre vänner till på gång, vilka alla är kvinnor i min ålder och i ungefär min livssituation (småbarn). Det känns bra! Det är på gång! Jag umgås inte alls lika mycket med folk som jag gjorde i Umeå, men där var det också ett annat läge eftersom jag de första åtta åren inte hade barn och de sista två åren var föräldraledig, eller så var M föräldraledig. Inget hämta, lämna. Eller kanske umgås jag inte så mycket mindre? Jag vet inte så noga. Kanske är det bara det att jag umgås med färre, och det är väl inget fel med det? 

Skaffa en elcykel. Detta råd följde jag ganska omgående sedan vi flyttat hit. Jag köpte en elcykel och en cykelvagn. M och jag har varsitt fäste på våra cyklar så vi kan turas om att ha vagnen på släp. Detta är mycket praktiskt när den ena lämnar och den andra hämtar, eller när G bestämt proklamerar att han vill åka bakom pappa när vi ska på utflykt. Ja, elcykel och cykelvagn är faktiskt helt nödvändigt här med tanke på vinden, regnet och backarna. Sedan att resten av holmeborna fortsätter färdas med bil är ju en annan sak. Än har vi ingen bil men kanske köper vi en i framtiden när G är för stor för cykelvagnen men för liten för att cykla hela vägen till förskolan. Eller så tar vi skolbussen. Vi får se. Det löser sig. Vår nitiska åretruntcykling får jag nog återkomma till i ett annat inlägg, som om ni inte fått nog av sådana berättelser från mitt håll än!

Vad mer kan jag tillägga i denna utvärdering? Jo,  vi bytte en söt liten lägenhet i Umeås skogsbryn på 50 kvadratmeter till en villa på en blåsig klippö på 150 kvadratmeter. Boendekostnaden steg till det dubbla men ytan vi disponerar är ju tre gånger så stor. Just nu känns det som om jag aldrig kommer vilja flytta till lägenhet igen, men vem vet. Inget är skrivet i sten. 

Vi bytte två små pallkragar i skogen till en hel trädgård, även om den inte är särskilt stor - bara som en remsa runt huset egentligen. Vi bytte bil- och bussåkning mot cykling. Vi bytte vänner mot familj. Kontorslandskap mot ensamarbete. Framförallt bytte vi stad mot land. Skogsdoft mot havsluft. Snö mot regn. Halka mot vind. Mörker mot mörker. Midnattssol mot havsljus. G har dessutom bytt dialekt!

På det stora hela måste jag säga att flytten varit helt klart värt det. Självklart saknar jag mina gamla vänner i Umeå ibland, men jag har fortfarande kontakt med några av dem. Samtidigt kommer nya vänner skuttande över klipporna i sin egen oregelbundna takt. Ett socialt liv håller på att formas. Det började faktiskt i något uppstyrt, precis som syrran var inne på, nämligen i en bokcirkel med några holmedamer i en lite äldre generation. Och denna bokcirkel är högst levande än, ett tryggt återkommande inslag i mitt vardagsliv som jag är tacksam för. 

Hur länge vi bor kvar här står skrivet i stjärnorna, men hittills trivs vi bra (även om M ibland vill slå vinden på käften) och det är väl det viktigaste? Att trivas i stunden och att ha ett fint vardagsliv. För så är det ju: livet består mest av vardag och var man bor är en stor del av det. 

Tack holmen för att du tog emot oss och tar hand om oss! Vi bor här nu.

lördag 1 augusti 2020

Vilken fantastisk lördag!

Så kom augustis första dag äntligen med sol och värme! Som vi har längtat, utan att veta om det, efter just den här lördagen. En kämpig första jobbvecka är till ända och denna lördag har jag kunnat låtsas att jag egentligen fortfarande har semester, för det har varit en sådan semestrig lördag på alla sätt och vis.

Idag har nämligen G och jag varit iväg på två utflykter som avlöste varandra. Den första utflykten gick till Gs nya förskolas gård. Där var vi tillsammans med två kompisar från gamla förskolan, som nu flyttar till samma storabarnsavdelning som G. Tänk att de är storabarnsavdelningsbarn nu! Det var nyss de föddes! Och snart tar de väl studenten! Så reflekterade jag och de andra barnens mamma medan vi försökte uppsöka skugga på den soliga gården. Barnen härjade runt och lekte i sanden bäst de kunde. Efter några varv i den stora rutschkanan gick vi vidare mot skogsdelen av förskolegården och bekantade oss lite mer med den. Barnen fick äpple (som de knappt ville ha) och kaka (som de verkligen ville ha). Efter en stund var det dags att ta oss hem till dessa kompisar för korvlunch.

Vilken fantastisk villa de bor i, dessa barn! Tänk! Utsikt mot en hel massa glittrande hav och en hel drös med mjukt rundade klippöar. G lekte glatt med en sopbil och vi åt grillad korv och grillad hemodlad squash till lunch ute på verandan. Barnen lekte vidare och mamman och jag hann till och med prata lite. Vilken ynnest!

Till slut var det dock dags att bege sig vidare till nästa utflykt, så vi sa hejdå till kompisarna och kompisarnas fina sopbil och cyklade ner till mina föräldrars hus. Där mötte vi upp min syrra och hennes lilla familj och så gav vi oss ut på böljan den blå. Ja, faktiskt exakt samma glittrande hav som vi tidigare sett från villan. Syrran körde och var kapten, och vi andra skrattade och skrek (jag) av glädje och magpirr när vi mötte svallen precis som man ska. Rakt framifrån. Det var verkligen mycket trafik på sjön men detta parerade kaptenen elegant. Vi satt tryggt i båten och plötsligt var vi framme vid en ö som vi tror heter Risö och som hade både klippor (så klart) och sandstrand. Där gjorde vi följande: bada, äta mellanmål och bada igen. Sedan var det dags att åka hem igen. Det var en helt fantastiskt härlig utflykt. Alla var på bra humör och vattnet var varmt och turkost och fullt av flygmyror. G hämtade upp stenar från botten och grejade på med tång och sand. Gs lillkusin doppade sig och "simmade" och alla var som sagt glada.

Väl hemma i föräldrarnas hus grillades det lax och kokades det potatis, medan jag tog hand om barnpassningen. G förmanade lillkusinen ibland och sa att "det är morfars" när han inte tyckte att lillkusinen skulle ta på någon viss sak. Lillkusinen förstod nog ungefär, kanske, vad det var som gällde... Nåväl, det var sött att se G ta hand om sin lille vän och berätta hur saker och ting ska gå till. Precis som en liten storebror, tänkte jag.

Efter laxen fick vi jordgubbar och vispad grädde. Sedan bröt vi upp för att cykla hem. Denna cykeltur tog jag i långsam takt. Det var så skönt att ha G fastspänd i vagnen där bak och bara vila medan jag cyklade. G sjöng och allt var grönt runtomkring mig. Trafiken på bron var lugn och plötsligt när jag tänkt cykla förbi affären hörde jag M vissla på oss och där satt han faktiskt och målade! Vi stannade och G fick sin efterlängtade "sandwich". Det var ju en himla tur för honom!

Ja, och det var den sommardagen det. Helt fantastiskt och skönt! Jag är så, så himla nöjd. Denna dag vill jag alltid minnas. Det var en av sommarens bästa dagar. God natt!

onsdag 29 juli 2020

När ska vi hinna tänka?


- Du M, lyssna! Om vi sitter hela tiden, hela, hela tiden, när vi inte gör något annat med en skärm och läser, scrollar bland bilder, tittar på videoklipp, skriver till vänner, när ska vi då ha tid att tänka?

Frågan kommer till mig med ens när jag sitter och äter min gröt på kvällskvisten och nästan kämpar med att inte hämta min telefon. M ligger i soffan och tittar på något youtubeklipp. G sover. Frågan kommer till mig där och då men funderingen har legat i mig i flera år.

- Jag tänker medan jag tittar, svarar han. Jag antecknar här i mitt lilla block och på så vis minns jag mer vad jag har hört och så lär jag mig något.

- Ja men då tänker du ju inte fritt, utan bara på det du lyssnar på, kontrar jag.

- Jag tänker på det de säger och sedan tänker jag vidare på det. Får idéer och antecknar dem.

Vilken autodidakt han är! tänker jag morgonen därpå. Han utbildar verkligen sig själv på olika sätt, i brist på behörighet till exempelvis högskolan. I brist på tid och pengar att gå privat konstskola. Han utbildar sig. Utbildning är aldrig tungt att bära. Utbildning är bra.

Men ändå. Frågan har legat i mig så länge. Varför söker vi hela tiden denna underhållning och att vara underhållna. Och vad gör denna underhållning med oss? Fördummar den oss eller får den oss att se saker ur nya perspektiv? Självklart lär vi oss mycket av den, precis som M säger, men samtidigt när - när ska vi få tid att tänka om all vaken tid går åt till saker som ger oss input men där det aldrig är tyst?

Ibland är det dessutom så att jag underhåller mig själv samtidigt som jag egentligen är underhållen av något annat. Det jag menar är: äta och lyssna på radio samtidigt, äta och scrolla på telefonen samtidigt, lyssna på radio och promenera och så vidare. Varför räcker det inte med att äta, promenera och torka av köksbänken? Varför ska detta göras till en annan människas röst? Till en annan människas tankar, bilder, ord?

Kulmen av detta är väl ändå när jag äter lunch, lyssnar på lunchekot på radio samtidigt som jag läser nyheterna på telefonen. Andra nyheter än de på radio då, såklart. Denna trepartsunderhållning håller jag oftast inte på med, men för att lyckas undvika det måste jag lägga mobilen utom räckhåll. Samtidigt: varför räcker det inte bara med att äta lunch och vara med mina egna tankar? Varför detta ständiga inflöde av något mer?

Jag tror att vi blir motiverade och glada av underhållningen. Att torka av diskbänken eller städa upp från golvet är ju inte särskilt kul. Om jag lyssnar på ett roligt radioprogram eller en bra låt under tiden känns det mycket lättare och lite roligare. Det är ett sätt att mota tristessen, att sätta guldkant, att ha trevligt samtidigt som vi gör något som inte är så kul. Men att äta är ju kul! Att promenera är ju härligt! Varför vill jag ha underhållning då?

Samtidigt tror jag att all denna konstanta underhållning även gör oss trötta. Trötta och slut mentalt. Vi blir kanske också känslomässigt påverkade av att hela tiden konsumera andras liv. Varför har de ett så fint hus/harmonisk semester/vackra barn/god mat? Stänger vi ner ett tag kanske vi kan börja se och fokusera på det vi har och på det vi måste tänka på i våra liv. Vi kanske börjar uppskatta vår egen mat, eget hem och egen semester mer? Vi kanske hinner och orkar tänka. Ändå är det så svårt att låta bli att låta oss underhållas...

Så för att inte radera all tänkatid totalt har jag åtminstone bestämt mig för att när jag cyklar, vilket är totalt ca en timme per dag, ska jag inte lyssna på radio. Första vintern gjorde jag det ibland, men sedan dess har jag slutat. Dels måste jag ha full uppmärksamhet mot trafiken och dels behöver jag faktiskt ha tid att tänka lite. Reflektera, fundera. Att bestämma sådana "regler" tror jag faktiskt kan ha effekt. Att "glömma" telefonen i jackfickan när jag kommer hem har också det en lugnande inverkan. Ser jag mobilen så trycker jag på den. Tänk om det "kommit något"? (Tilläggas ska att jag endast har notiser från whatsapp och sms, varav de från whatsapp inte låter.) Ser jag mobilen så trycker jag på den - varje gång. Är inte det lite överdrivet?

Har jag blivit en sådan jag inte ville bli? En sådan som är beroende av sin smartphone? Vad betyder detta? Att jag måste låta min smartphone vila i ett år och återgå till knapptelefonernas förtrollade värld? Jag hade faktiskt knapptelefon ända tills dess att G var några månader gammal, hösten 2016. Och det gick himla bra! Men nu? Nej, nu vill jag ändå inte byta tillbaka. Och kanske är det inte telefonens fel att jag inte ger mig själv tid att tänka? Kanske är det bara jag som måste bestämma mig. Det är jag som måste säga till mig själv: Nu får telefonen vara. Jag lägger in den i ett köksskåp. Jag äter min gröt i fred, med mina och endast mina tankar. Vill jag ha underhållning får jag prata med min man. Vill jag vara i fred och tänka så får jag det, men övrig underhållning nej. Kanske är det så enkelt. Kanske är det så svårt.

måndag 27 juli 2020

Bland blommorna

Det var inte mitt fel att jag köpte så många fröer i våras. Jag bara drogs med i fröyran som föddes ur ett så vackert blomsterinlägg jag råkade hitta. Och nu, nu är det min tur att visa vilka vackra blommor som pryder min trädgård, sprungna ur de torra pyttiga fröna. Men först ett litet utdrag ur dikten "Jag vill möta" av Karin Boye

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.


Vi börjar nära grinden. Där har vi en liten minirabatt med sommaraster och en liten förskrämd lavendel. Detta är den enda astern som hittills har börjat blomma i år. Mellan denna minirabatt och en annan minirabatt har  vi just nu en liten äng med vitklöver i gräsmattan. Självsådda och välkomna. I den andra minirabatten har vi Gs blå blommor (penséer som fortfarande blommar) och två sockerärtplantor och några ringblommor. Endast en ringblomma blommar än. Jag tror de andra känner sig kvävda av penséerna. (Om bilderna ser oskarpa ut: klicka på dem!)



I köksträgårdshörnet, under en schersminbuske, har jag planterat oregano och persilja förra året. Båda överlevde vintern bra och båda blommar nu. 

Bredvid dessa kryddväxter har två stora mangoldplantor vuxit men de har jag tagit bort nu. Där finns endast en krasse kvar, som inte blommar än, och tre sorters timjan. Kryddtimjan, backtimjan och en jag köpte förra året som planta och som klarat vintern sådär, och är halvgrön nu.

Bredvid timjanen, eller vad det nu heter i bestämd form plural, har jag satt ut blåklint. Denna blomma kan jag verkligen rekommendera. Så lätt den grodde inomhus! Så lätt att plantera ut. Den har klarat sig superfint. Sorten heter "Blue boy". 


Men innan vi går vidare i trädgården vill jag visa er hörnet mittemot köksträdgården. Där har vi "varsin kruka" enligt G. Den stora är mammas, den lilla är Gs och den mellanstora är pappas, säger G. Att den lilla är G beror på att det var han som planterade nejlikan i den, i våras. I dessa krukor har vi förutom nejlika även mynta och rosmarin. Båda dessa, samt nejlikan som växer med rosmarinen, har klarat sig igenom vintern. Att sätta mynta i en kruka är helt nödvändigt om man inte vill att hela trädgården ska förvandlas till en myntaäng, tror jag. Dess rötter är helt otroligt starka och den sprider sig lätt. Krukorna ingår i hyran av huset och det är vi tacksamma för.


Myntan ser lite risig ut, ser jag nu. Om det beror på att det blåst, att den blommar eller på att det flyttat in miljarders myror under och i dess kruka låter jag vara osagt. Vad tror ni?

Bredvid denna lilla blårosagröna grupp bor några tomatplantor i varsin kruka. Dessa har jag drivit upp på arbetstid.


Nu fortsätter vi i rabatten som löper längs staketet mot  grannen. Där har vi en tjockbladig marktäckande växt med massor av rosa små blad. Ganska ful innan den blommar men väldigt härlig nu. Pollinatörerna verkar älska den, så då älskar vi den också! Är det någon som vet vad den heter?


Vidare finner vi ett fält med ringblommor, helt enligt Enes rekommendation när jag frågade en gång. Jag köpte tre påsar ringblomsfröer och fick ge bort en del till syrran då jag insåg min grova överdrift. Nu har jag ägnat mig att sno ringblomsfröer lite här och var där jag kommer åt, av redan överblommade exemplar. Mina blommar inte än - men de har ju hela vintern på sig! (Förra vintern blommade de fram till i februari...)


Kanske är de för många på samma fläck för att trivas? Kanske borde jag gallra? Vad tror ni?

Sedan följer en snutt med röd solhatt (tror jag) som inte blommar än, några pytteblommor som heter
Tusensköna Bellissima Red. Rätt söta, men de ska säkert planteras mer i grupp än på rad som jag gjorde. Jag fattade inte vad jag planterade ut riktigt, hade tappat kollen helt...



Vidare har vi två sorters lavendel, båda planterade förra året, bredvid en miniliten syren som jag också satte förra året. 


Vi har också lite fler ringblommor, som inte blommar än, och sedan en snutt med myskmalva, blå bolltistel och praktvädd som inte heller blommar än. Har jag planterat för mycket på samma fläck tro? Eller haft för ogödslad jord? Eller har det varit för kallt och blåsigt? Jag vet inte. Men det som kommit upp det lever i alla fall! Det som inte kommit upp det har inte kommit upp, och så får det väl vara då (Backnejlikan! jag tittar på dig - men jag ser dig inte). Stjärnflockan gav jag upp redan på förodlingsstadiet... Ja, man måste ju få testa!

Vid dessa växter så har jag också en mangold från förra året som blommar och har sig, samt två jätteverbenor. Även dessa blommar, som de visserligen "ska". 

Sedan följer ett litet kaosparti som vi hoppar över (två buskar som inte tycker om livet med ogräs-gräs emellan) men sedan har vi kanske trädgårdens stolthet! Här har jag förvandlat en kirskålsäng till en äng med Sommarrudbeckia (rustic dwarf) och blåklint. Perfekt växthöjd för denna blåsiga holme! Se så fint!


Lite närbilder vill ni förstås också ha! 



Vidare följer en vissen prästkrageäng i rabatten, som jag absolut inte har fotat. På andra sidan en minirabatt invid husväggen med två lavendel och två squash. 

Sedan: pallkragarna! Här har vi en pallkrage där det råder total djungel och en som ser lite mer balanserad ut.

27 juli
I djungelkragen finner vi längst bak bondbönor, en solros som G sått på förskolan - som gick av innan jag hann ta hem den, sattes i vatten och sedan fick rötter, planterades ut och blev så här himla stor (blommar dock inte än), några squashplantor, en hel drös morötter, några halvkvävda krasseplantor, några sockerärtsplantor som undrar vad de gör där, några jordgubbar som undrar var sjutton solen är och.. och... nä, det kanske inte var något mer? Fullt är det i alla fall. Helt totalt överfullt! Men de var ju så små när de var små! Titta bara:

5 juni
Här ser ni bondbönor, paprikaplantor (av vilka ALLA dog inom loppet av 24 h), squashplantor och krasse. Det var innan vi även knött ner några söta sockerärtsärter och innan M satte dit tre jordgubbsplantor. Det är väl ändå bara jordgubbarna som överlever vintern, kan jag tro. Nästa år måste jag inse kraften i bra odlingsjord och kogödsel!

I den andra pallkragen har jag några bondbönor, en del morötter, jätteverbena, praktvädd, en kruksallad som jag satte ut och som tagit sig riktigt bra - nu måste jag bara få M att äta av den också, och några nyplanterade mangoldplantor (alldeles för många). 


Bondbönorna ser ut att behöva mjölkas. Eller skördas kanske det heter?


Se så fräcka blommor bondbönan har! De ser ut som häftiga tanter, tycker jag.


Slutligen når vi trädgårdens sista hörn. Där finner vi några jordgubbsplantor, några smultronplantor (ivrigt skördade av Gs flinka händer) och en kruka med några jätteverbenor som blommar för fullt! Så snygga!



Sedan följer en vit vacker ros, en stor stark tistel som utgör någon sorts kontrast till varandra. Sist vid sidan av garaget en riktig skämsrabatt där det växer allt möjligt (Hej Biologisk Mångfald!). Just nu blommar endast två purpurklätt där. Plantor jag fått av min pappa. 


Ja, det var det. Nu är det hög tid för mig som yrkesarbetande kvinna att gå och lägga mig! Tack för att ni följde med på min lilla rundtur i trädgården! Ge mig gärna alla de goda råd du har! Ska jag kanske gallra lite bättre? Eller bara vänta ut och se om alla mina plantor vill blomma till slut? Eller är det rent av mer guldvatten som behövs?

fredag 24 juli 2020

En lyckad semester?

Ja, nu är den här semestern till ända, alldeles snart. Det är bara en ynka helg kvar, men under den helgen kommer jag fortsätta tänka att jag har semester och passa på att njuta så mycket jag bara kan. Innan min semester fick jag den här matrisen skickad till mig av Åsa och ivrigt påhejad av Annika ska jag nu försöka mig på att bedöma min egen semester utifrån den. Det blir förresten en bra uppvärmning till jobbet för där är det matriser hit och matriser dit dagarna i ända!


Planera en semester. Kan jag det? På A-nivå  (högsta nivån) står det "Du kan planera en semester med tydligt innehåll och väl fungerande struktur och god variation". Ja, om det är någon som har planerat vår semester så är det väl jag. Tydligt innehåll på semestern? Semestern har innehållit tydliga aktiviteter så som utflykter, bad, glassätning, kompispromenader, fasadmålning, systersonpassning, bilåkning och något enstaka restaurangbesök. Det anser jag vara ett tydligt innehåll. Väl fungerande struktur? Ja, visst! Vi har till och med haft en så väl fungerande struktur att vi lyckats få G att sluta sova middag (med undantag för idag). Strukturen har mest byggts upp kring när vi (jag) behöver äta och kring när vi haft bil och kvittot på att strukturen har fungerat är väl att vi (jag) inte brutit ihop så ofta över att jag är hungrig och att M och jag faktiskt varit harmoniska den mesta av tiden de allra flesta dagarna (två dagar kvar nu...). God variation tycker jag också att vi har fått till med tanke på de olika aktiviteter vi sysselsatt oss med. Förutom ovan nämnda kan jag även nämna att vi tittat på hällristningar, intagit Bohus fästning i hällregn, ätit chips på badplats, hoppat studsmatta och umgåtts med Gs morföräldrar på ca 2 meters avstånd såväl ätandes som pratandes. Jag ger därmed mig själv A på första raden, den om struktur.

Vädret då? Här handlar det inte om hur vädret har varit utan om hur väl jag har kunnat resonera kring väderlekarna, ge förklaringar till dessa och deras konsekvenser för människor. Här tror jag tyvärr att jag endast ligger på E-nivå, men anser ändå att det inte kan vara helt underkänt. Eller är det underkänt? Jag har faktiskt inte pratat ett enda dugg med någon alls om varför det varit ett visst väder (förklaringar till väderlekar) men jag har anpassat mig väl efter väderlekarna och utnyttjat dem till min familjs fördel. Hur då? Jo! När solen har skinit har vi badat. När regnet har fallit har vi hoppat i vattenpölar! När vinden skulle börja vina fixade jag tjocka pinnar som stöd till mina bondbönor och M monterade upp vindskydd för pallkragarna. Idag har G sluppit simskolan på grund av nordostlig vind, 15 grader och duggregn. Det tycker jag är att förstå väderlekarnas konsekvenser för människor (och växter vilket ej ingick i semesterkursen, men någon liten stjärna i kanten kan jag väl få?). Duger det för E, fröken Åsa?

På kunskapskravet som handlar om att genomföra och planera resor och kortare turer skulle jag återigen ge mig själv ett A. (Lite märkligt dock att man på A-nivå inte måste formulera egna frågeställningar.) I början av semestern ritade vi upp lite mentala skisser kring de resor vi ville göra. Dessa var till Ekehagens forntidsby och Nordens ark. Inga av dessa genomfördes. Här kan man tro att man halkar ner på F, men det gör man inte. Kunskapskravet handlar om att planera och genomföra och dessa två resor planerades inte, utan vi tänkte bara på dem. Sedan föll det sig så att Nordens ark hade begränsat med platser och den dagen vi var peppade så var det fullt (noll framförhållning). Å andra sidan besökte vi istället Aeroseum (planering och genomförande fungerade mycket väl), hällristningarna i Tanum och ja, Bohus fästning, som sagt. Vi gjorde dessutom en liten avstickare till stationshuset i Dingle och kände familjenostalgi eftersom min mamma bott i det där huset en kort period som barn. Planeringarna gick helt klart att följa, och jag fick med mig min man och mitt barn på tåget (i bilen). Så, ja. Här ger jag mig själv omdöme A.

Gemensam allsång? Nja. Här har vi mest sjungit till Lalehs låt "Bara vara mig själv" och det gick ganska bra, åtminstone på refrängen. Tonhöjd kan jag inte bedöma, och min tonhöjdsexpert tror jag har semester, så jag sätter E på denna rad. Finns det ens något som heter tonhöjd? Är det inte tonart det heter? Ja, ni ser - jag har ingen koll på detta alls!

Hemarbete och grillutrustning. C-nivå måste jag landa på här då jag hanterar allt hemarbete på ett utmärkt vis förutom grillutrustningen som jag helt överlåter åt M, i ojämställdhetens namn. Utvecklade omdömen om resultatet kan jag ge, ja. Köttet blir torrt om det grillas för länge, men går att äta ändå. Squash är gott att grilla särskilt om man odlat den själv. Min pappa är bättre på att grilla än min man, men så har han också fler grillår bakom sig (han är äldre än min man... - tur det!). Tillräckligt utvecklat för C? Ja, vi säger det!

Den sista raden handlar om friluftsaktiviteter. Här måste jag återigen ge mig själv ett A. Under denna semester har vi kanske inte ägnat oss supermycket åt friluftsaktiviteter men en tur upp för Gruveberget (utan familj), utflykt till Dyrön, badutflykter och även uppvisande av visst lokalsinne i Tanumshede (ny miljö) gör ändå att jag hamnar på A. Dessutom är jag värd ett A efter alla friluftsaktiviteter vi ägnar oss åt resten av året. Så det så! 

Summa summarum. Nu ska vi se. Vad landar betyget på? Hur lyckad var min semester? Eller hur lyckad var jag  på semestern? 

Planera: A
Väderresonemang: E
Resor: A
Allsång: E
Hemarbete: C
Friluftsaktiviteter: A

Ja, då betygssystemet fungerar som det gör hamnar betyget (föga överraskande) på ett D. Betyget D innebär att jag har nått C-nivå eller högre på övervägande delen av kunskapskraven (minst 4 av 6) och att jag har nått minst E-nivå på resterande två, och det ser ni ju att just detta är fallet.  För att kunna sätta ett högre betyg än D hade jag behövt delta i allsång på ett ännu bättre sätt (tonhöjd!) och resonerat på ett mer utvecklat sätt om vädret. Hade jag gjort båda dessa på C-nivå hade betyget landat på ett C. Hade jag bara lärt mig grilla också, utöver bättre resonemang kring väder och bättre allsång, hade betyget faktiskt kunnat landa på ett B. Högre än så når jag nog tyvärr inte. Men: Oavsett vad jag är värd eller ej - "semesterkursen" är slut och betyget landar på ett D. Betygssättning är en myndighetsutövning och betyg går inte att överklaga eller ändra i efterhand. Det enda jag kan göra är att ansöka om en prövning till nästa sommar och se hur det går då. Så är det och det är bara att acceptera. (Men egentligen är jag värd ett A...) Huvudsaken är väl att jag har lärt mig något under kursens, jag menar, semesterns gång, och att jag har tyckt det varit roligt att ha semester/gå kursen. Och det har jag verkligen! Jag har lärt mig om hällristningar och om regn på Bohus fästning. Jag har lärt mig hur klurigt det är att gå i simskola och att öronbrännmaneter inte bränns, men att det trots det är omöjligt att bada på en strand täckt med dem. Jag är nöjd med min semester och nöjd med mitt D och på måndag är jag förhoppningsvis redo att börja arbeta igen.

Glad sensommar på er! (Sorry för internt och konstigt lärarinlägg...) och glöm ej: jag är faktiskt egentligen helt klart vääärd ett A!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...