tisdag 19 september 2017

Vardagsmiddag med vänner

Sommaräng i juli, men nu är hösten här.
För några veckor sedan sa min vän M att hon skulle bjuda mig och en annan tjej med kopplingar till jobbet på vardagsmiddag. Det var en helt vanlig dag, kanske en torsdag, och vi drog hem till henne och lagade mandelugnspannkaka och sallad. Vi satt i hennes soffa hela kvällen och skrattade så vi kiknade och pratade så vi blev helt trötta både i käkar och öron, och helt glada.

Så skönt att bryta vardagen, mitt i vardagen. Att byta ut en stressig, tråkig surkväll mot en trevlig umgängeskväll! Så när min man M påminde mig om att han skulle börja måla igen, vissa kvällar i veckan, bestämde jag mig för att bjuda hem samma gäng, till oss. Lillpojken var med förstås. M gick iväg på sin kurs efter en stund och jag förberedde tacos.

"Det luktar som tjejkväll i femman" sa jag, när jag hällde i tacokryddan i färsen. Största ingrediensen var dextros. Det är väl något slags socker? 

Vi åt, vi pratade. G pratade och sög på mat som han snabbt förpassade till golvet. Vi skojade och berörde ämnen som flerspråkighet, stress, arbetsglädje, historier om diverse farbröder och även lite jobbsnack. Så himla trevligt. Så skönt att bara göra något annat, upplyftande. Varje vardag orkar man såklart inte styra upp något sådant här, men någon gång ibland. Fint!

"Vad lekte barnen på forntiden?" undrade den mest historieintresserade av oss. "Lekte de tittut?" Jo, det tror jag. G lärde sig Titt ut! helt själv genom att gömma sig bakom en fåtölj. Och det är nästan alltid han som initierar den leken genom att gömma sig bakom snutten, eller något annat. Jag funderade mer på det nu när jag nattade pyret. Antagligen lekte de med stenar, pinnar och annat de hittade. Antagligen lekte barnen att de gjorde vuxensaker (lagade mat? jagade?). Antagligen gjorde de verkligen sådant som vi nu kallar vuxensaker. Det var ju ändå ganska nyss som barn började ses som barn och inte små vuxna. Även om de kanske också var ute på någon äng och samlade örter, eller gick i skogen och plockade lingon, gillrade fällor för olika djur, så tror jag absolut att de lekte! Jag tror att det är något djupt i oss djur. Djurungar leker ju, människobarn leker. Jag antar att de tävlade om vem som hittade flest hallon, eller bara lekte att de var någonting annat, att de var något djur eller någon annan typ av person? Jag tror att de lekte ungefär som barn leker idag, fast utan skärmar och diverse "nymodigheter" (allt som kommit efter forntiden). De kanske tävlade om vem som kunde kasta en sten längst, eller vem som kunde springa fortast. De kanske lekte att de lagade mat, eller så lagade de mat. Kanske går det aldrig att få svar på vad de lekte för superlänge sedan, men antagligen kan man bara gå till sig själv. Vad lekte vi? Och så vidare...

Nu ska jag varva ner lite med min bok "Vitt hav" av Roy Jacobsen. Himla bra! Jag gillar böcker som handlar om "förr i tiden" och som är lite mysiga på något sätt. Gärna någon kvinna som bor i en stuga. Det är en av mina favoritfantasier. Därför passar nog den här boken mig så bra, den och föregångaren "De osynliga". De handlar om Ingrid som växer upp på en ö i Norge och hur hon tar sig an vardagen och det som händer. Den följer inte riktigt den dramaturgiska kurvan tycker jag, men den är ändå intressant och spännande på sitt sätt! Dessa två böcker är lite liknande böckerna om Nancy av Elsie Johansson, varav jag bara läst två. Och nu kom jag också att tänka på Moa Martinssons "Mor gifter sig". Stuga. Kvinnor. Fint! 

På hösten ska man tända ljus, dricka te, krypa ner i soffan, läsa bok. Och bjuda hem vänner på middag. Mitt på en tisdag. Hej hösten! Kom du bara!

tisdag 12 september 2017

Ekonomin är förstås inte allt


Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.

torsdag 31 augusti 2017

Ett år!


Vad snabbt ett år  går! Och vad långsamt! Du skulle bara veta! Så liten du var när du föddes. Lite större än dockan som låg i det stora paketet som du ser på bilden. Pappa hjälpte dig att öppna det. Jag undrar vad dockan kommer att få heta. Det får du bestämma. Du blev nyfiken på den direkt och stoppade dess hand i munnen. Jag tror att du ser att den föreställer en bebis, även om den inte är helt verklighetstrogen. Jag hoppas att du kommer att leka med den framöver, och ta hand om den väl!

I morse vaknade inte du av vår skönsång direkt, utan det var vi som vaknade av din. Du kanske inte sjöng i dess rätta bemärkelse, men du stod allt upp i spjälsängen och deklarerade tydligt att nu var du vaken, nu var det morgon. Klockan var sex och trettio. Då hade du redan varit vaken två gånger under natten. Jag undrar om du på något sätt fått lite för lite mat igår, eller om det var för att du inte hade pjamas, som du alltid har annars, men jag hoppas att du sover bättre inatt.

Våra läggningsrutiner, nu för tiden, är att din pappa lägger dig. Jag badar dig innan, fast inte varje dag som förut, och tar på dig pjamas, fixar välling. Pappa lägger dig. Ibland vill han att jag ska lägga dig men jag har inget tålamod när jag är så trött. Och du korvar dig en del. Men så är det. Det kommer säkert också att ändras.

Nu har du och pappa varit hemma tillsammans i tre veckor. Jag är imponerad av hur bra det verkar gå! Ni hittar väl era rutiner. Du leker och han passar dig. Ni går ut ibland. Och när jag kommit hem så äter vi middag tillsammans och sedan tar vi en promenad. Idag när vi gick ut klockan åtta efter att ha pratat med din moster i ett videosamtal, var det redan nästan mörkt.  Vi gick en sväng längs bussgatan och iväg runt en fotbollsplan och lite annat. När vi kom hem, 35 minuter senare, var det mörkt på riktigt. Vi bytte blöja, tog på pjamas och jag gav dig välling i sovrummet, i ett försök att natta dig. Jag berättade för dig om när du kom till oss. Antagligen har jag ett behov av att upprepa detta för mig själv. De skälvande dygnen av dimma och dåligt mående. När du först var inne och sedan kom ut och fördes iväg. För dig berättade jag historien på ett fint sätt. För den är ju fin, egentligen! Att de tog ut dig och att du kom till pappa först. Och att en hel dag och en hel natt var du med din pappa. Och att du sedan kom till mig. Och då höll jag i dig och pussade dig och pratade med dig och gömde dig lite under täcket så att läkarna inte skulle se dig lika bra som jag, och så att du inte skulle höra all tontería de sa. Och sedan berättade jag för dig att jag varit sjuk och så otroligt trött att jag inte orkade vara med dig i början, men att jag sedan börjat må bättre och bättre och orkade vara med dig mer. Den här historien kommer du nog att få höra många gånger, för det är din historia, din födelsehistoria. Och får du inte höra den tillräckligt så har jag ju skrivit ner den!

Det här första året med dig, Gurkan, det har varit otroligt. Det har varit jobbigt och det har varit det vackraste som hänt. En omställning, minst sagt. Men det känns som om  vi har landat nu. Som om vi båda är lika mycket föräldrar, igen. Det är lätt som mamma att ta över och veta bäst, men jag vet ju att din pappa också vet bäst, på sitt sätt. Därför känner jag mig helt trygg på jobbet. Jag vet ju att han ringer om det skulle vara något, men det händer sällan. Istället skickar han konstnärliga videos på när du äter och vackra foton på när du leker. Han ritar av dig och han tar hand om dig. Det vet jag!

Den här månaden, mellan elva och tolv månader, har du fortsatt med att resa dig och stå mot möbler, gå när man håller dig i händerna och krypa i en rasande fart. Du leker tittut och du klättrar på låga saker. Du håller koll på oss och förstår vad nej och stopp betyder och tycker att det är lite spännande. Du har fortsatt säga mamamamama och papapapapa, och lite annat varierat, flerstavigt joller. Du har lärt dig vad lampa är för något och tittar på den när jag frågar dig var den är. Du försöker också, i vissa stunder av totalt fokus, härma ordet lampa. Det låter nästan som om du säger mpa, eller åtminstone pa.

Det är underbart att se dig växa och utvecklas! Det är skönt att du blir större och större, för du blir roligare och roligare och din personlighet syns mer och mer. Fortsätt med det min vän, min bästa vän, min finaste älskling i världen!

fredag 25 augusti 2017

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen
Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

söndag 20 augusti 2017

En vecka in

Vägen framåt.
Så har det helt plötsligt gått en vecka i detta nya. I den nya ordningen: mamma är på jobbet, pappa är hemma. De åkte till biblioteket första dagen, som planerat. Jag grät några skvättar på väg till och på jobbet. "Hur känns det?" Det räckte för mig att tänka den frågan, när jag cyklade genom ett morgonkallt Umeå, för att jag skulle börja gråta. Väl framme ordnade jag med mitt skrivbord och installerade mig rent allmänt i kontorsmiljön. Jag hade fått 87 mail. Jag började klicka mig igenom dessa och svara på de aktuella, de från augusti i år. 

Klockan ett ringde M. Helt hysterisk. Katastrof. Då trodde jag att G höll på att kvävas och när M i nästa andetag sa att de behövde en taxi, trodde jag att de skulle till sjukhuset. Men nej. Varken G eller M mådde fysiskt dåligt. Det var bilen. Bilen startade inte. Så där stod de, på en obemannad bensinmack med vår lilla bil som bara stenvägrade att reagera, att leva. Den ville inte mer! M ringde bärgaren, jag ringde taxi. M lämnade nyckeln på macken mittemot. Taxin åkte förbi (utan att se dem). M smsade mig efter någon halvtimme och undrade var taxin var. Jag ringde honom och försäkrade att den kommer snart. Det gjorde den inte. M fick ringa taxi själv. Till slut kom den. Och de kom hem. Faran över. Först klockan nio på kvällen hämtade bärgaren bilen. Segt!

Natten till tisdagen blev G förkyld. Han vaknade flera gånger under natten och bara skrek rakt ut. Han kunde väl inte andas ordentligt? På tisdagmorgon bara grät han. Ville ingenting. Allt var fel, fel, fel! Då tog vi till det så kallade Tunga artilleriet: Babblarna. Då blev han nöjd. Det här barnet har nästan inte sett någon TV alls. Han fastnade direkt. Och det känns ändå okej. Är man sjuk får man kolla på TV. Funkar inget annat så får vi väl ta till det ibland. Tisdagmorgon var en sådan morgon, när Babblarna fick rädda upp, medan mamman gjorde sig i ordning och åkte iväg till jobbet. Buss. Jag pallade bara inte att cykla efter den natten. På kvällen började även min hals att klia. Och M kände sig också krasslig.

Veckan, och pappaledigheten, hade ju kunnat börja bättre. Mycket bättre. Ändå känns det som om vi har kommit in i det ganska bra. Jag är mycket mindre med G nu än innan, även om jag räknar tiden när jag är ledig. M är med honom mer, helt enkelt. De går ut på äventyr, de läser bok. Jag är trött när jag kommer från jobbet men det känns alltid fint att få komma hem till min familj efter en hel dag framför datorn. Då är det lite bebisgos man behöver! Tack G för att du kom till oss! Tack för att du lär oss en hel massa saker! Tack M för att du är världens bästa pappa! Tack till mig själv för att jag har börjat jobba igen, för att jag vågade!

söndag 13 augusti 2017

Jobba imorgon


Imorgon lämnar jag över föräldraledighetsstaffettpinnen till M. Och som ni ser på bilden hade G och hans far världens kontakt redan från början. Klarade han av att ta hand om honom som helt ensam förälder i en vecka på Barn 4 så klarar han ju av att ta hand om en snart ettårig buspojke nu. Dessutom är han inte ens en särskilt busig pojke. Han är ett litet barn som vill upptäcka allt, men håller man bara koll så hänger man med i svängarna - än så länge.

De har redan planer för imorgon. De ska åka och lämna tillbaka babyskyddet som vi hyrt av NTF och de ska en sväng till något stort möbelvaruhus också, tror jag. Biblioteket pratade de också om. Det blir skoj! G älskar ju böcker. Ska bli spännande att höra hur länge M fick läsa sina intressanta revistas i fred bara.

Jag vet inte om jag har gjort "rätt" men det känns bra ändå att jag har skrivit ett litet ungefärligt körschema över mat och vilotider. Jag har även skrivit en skötväskepacklista. Skötväskan är packad ganska bra, men jag vägrade att kolla igenom den när M bad mig nu ikväll. "Nej, det får du göra, nu är det ditt ansvar" sa jag. Själv har jag ju fått prova mig fram. Visserligen fick vi dagsschema att hålla oss till på Barn 4, men det släppte vi ju på ganska omgående när vi kom hem. Vi följde i och för sig mattiderna ganska slaviskt i början men vi lät honom också börja säga till när han ville äta. När G var prematur var han tvungen att matas var tredje timme, oavsett om han sov eller ej. När vi kom hem fick han sova tills han vaknade och sedan fick han mat. Journal slutade jag också föra i exakt samma ögonblick som han blev utskriven. Vi var så invanda att skriva in allt som hände (stor kräkning, liten kräkning, avföring, antal ml han åt, kroppstemperatur osv.) i journalen att jag trodde att vi skulle fortsätta med det i månader framöver, även efter utskrivningen. Men så blev det inte. Allt förändras. Och det förändras snabbt med små barn!

Tur är väl det. Och tur är väl det att M har känt G i hela hans liv. Tur att de har träffats varje dag och att M inte är någon främling som lär känna G idag och som ska ta fullt ansvar för honom imorgon. Tur att jag har låtit M ta G ganska mycket när M varit ledig. Jag har försökt mitt bästa att släppa in pappan, men sedan har det inte alltid varit lätt. Helst ska det göras på mitt sätt och det ska göras nu! Han skriker ju! Så har jag tyckt flera gånger, och blivit lätt hysterisk. Nu ska M hitta sitt sätt. Han har redan sitt sätt, men jag tror han kommer hitta det ännu mer nu, på något vis.

Jobba imorgon alltså. Jag har en plan: cykla till jobbet, fixa i ordning min arbetsplats (skrivbord, dator, stol), be att de aktiverar inloggningen till datorn, gå igenom överlämningar... Och: börja jobba! Det ska bli kul! Det kommer säkert kännas ovant! Jag hoppas att M och G får en fin första dag så att M känner sig peppad inför resten av föräldraledigheten. Och jag hoppas att G är lugn och glad när jag kommer hem. Men vad vet man. Är han inte glad just då så får väl jag trösta honom!

onsdag 9 augusti 2017

Ensam hemma


Så, efter två och en halv vecka av intensivt familjehäng, är jag plötsligt ensam hemma. Mannen har bestämt sig för att ta med sig sonen på Stora Nolia. Massor av folk och hundra kronor i inträde avskräcker mig. Jag är inte mycket för att gå på marknader och mässor.

Vad ska jag göra av all tid? Helst ville jag bara sitta och titta på mina tagetes. Inte göra någonting. Möjligtvis börja virka på något. Jag som inte virkat på ett helt år! Men den praktiska och duktiga sidan av mig tar givetvis över. Jag packar upp resväskan, dammar av fönsterbrädorna och soffbordet. Sedan sätter jag mig i solen på balkongen och läser om Mindset innan jag tar paus och tömmer diskmaskinen. Solen skiner på mig. Det är skönt. Det är tyst. Det är ensamt på ett trevligt sätt. En fjäril landar och suger nektar ur en tagetes.

Jag äter lunch. Jag plockar blåbär. De är fortfarande inte hemma. Jag går en promenad. Lyssnar på en P1 Dokumentär. Kommer hem. Ingen hemma. Skriver detta. Nu kommer de nog snart!