söndag 20 januari 2019

Vecka 3: Veckans ord - Väglag


Den här veckan tänkte jag sammanfatta med ordet "väglag" som enligt Svensk ordbok betyder "en vägs standard och fram­komlighet beroende på neder­börd m.m." Väglag är väl över lag något man tänker på mer på vintern, och mer när man färdas mycket på vägar. Kanske särskilt när man kör själv?

När jag bodde i Umeå brydde jag mig aldrig om väderleksprognoserna lika mycket som sedan jag flyttat hit. Och om jag tittade på dem var det mer för att se om det skulle vara svinkallt eller om det skulle regna. Nu, eftersom jag cyklar jämt, är det första jag tittar på vindstyrkan. Ska det blåsa imorgon? Sedan tittar jag på temperaturen och nederbörden, just för att ha en föraning om morgondagens väglag. Kommer det att vara halt? Kommer det att vara vått? Eller torrt?

I måndags var det torrt och bra väglag, men en så kraftig vind att vi blåste in i broräcket på vår väg ned för bron. Det var obehagligt men gick bra, tack vare att jag bromsade kraftigt. När man cyklar känner man ju en kontroll över cykeln och hela ekipaget, och när man då plötsligt känner att man börjar förlora den kontrollen kan det bli riktigt obehagligt, tycker jag. Så var det i måndags. Ganska skakis cyklade jag därifrån och tog det lite lugnare resten av vägen till förskolan. Egentligen vet jag inte om det bästa är att cykla fort eller långsamt när det blåser hårt och byigt från sidan. Är det någon av er som läser som vet, eller som har erfarenhet av detta? Tips mottages tacksamt! Cyklar jag fort kanske jag får kraft framåt och far som en pil genom vinden, cyklar jag långsamt borde också allt hända långsammare, tänker jag. Men jag vet egentligen inte vad som är bäst, just när det blåser från sidan alltså.

I tisdags snöade det och det var något av en utmaning att cykla till och från förskolan på eftermiddagen, särskilt som jag mötte plogbilen och den plogade upp snöklumpar, vilka var ganska små som tur var, framför mig på cykelbanan som jag då var tvungen att cykla genom och över på något vis. På vissa ställen var det bra plogat och snöröjt medan jag tydligt märkte att vissa delar av min färdväg var nedprioriterad. Till min stora lycka snöade det inte mer än ett par centimeter, så det gick att ta sig hem ändå. Och under natten regnade det och alltihop töade bort.

På onsdagen var vägbanan lite blöt, och det regnade som små spikar i ansiktet på mig när jag cyklade för att lämna G på förskolan på morgonen. Trots det urtrista vädret och många kval begav jag mig ändå till simhallen i Stenungsund för att simma på eftermiddagen. Bussresan dit var lite seg, men jag lyssnade på en dokumentär och märkte tillslut hur det nervösa gått över och jag börjat slappna av. Bilresan hem, med ponnyhundens matte, var trevlig, trots lite bilköer. Det är mysigt att åka bil i mörkret, på något sätt. Och om jag inte kör, vilket jag inte gjorde, är ju inte heller hur man ska förhålla sig till väglaget mitt ansvar.

Det var till torsdagen det var varning för blixthalka, har jag för mig. Och visst var jag rädd. Kommer det att vara halt? Kommer jag att mer eller mindre sladda hela vägen ner till brofästet? Men nej, ingen halka alls. Nattens blåst hade torkat upp, i stort sett, alla vägbanor som jag skulle färdas på, och jag kände mig för första gången tacksam för vinden och dess upptorkande förmåga.

I fredags var väglaget idealt igen, och solen sken på oss, om jag inte minns fel. Det var lite kallt, men det gick.

Helgen har ju också bjudit på fint väder och jag har varit ute en del. Igår förmiddags med G och idag med den stora hunden och hennes matte till saltängarna vid ett sommarstugeområde som heter Ängshagen. Dit körde faktiskt jag bilen, vilket var väldigt nervöst efter drygt två år utan att ha kört mer än en handfull gånger. Där ute var det lite frost på gräset och på klipporna. Solen sken på sitt särskilda januarimanér och det var väldigt vackert och lugnt. En fin avslutning på veckan!

fredag 18 januari 2019

Guldstunderna


Det gäller att ta vara på guldstunderna, tänker jag när jag ligger i den morgonvarma sängen bredvid min lille son och verkligen inte vill gå upp. Ute är det mörkt och kallt och obehagligt och under täcket är det varmt och mysigt. Klockan är ungefär sju på morgonen och vi borde gå upp för att hinna i tid, men hinna i tid till vad? Det gäller ju att ta vara på guldstunderna! Jag har ett litet barn och jag älskar honom och jag ligger hellre kvar och drar mig, åtminstone några minuter till, bredvid den lilla varelsen som är han, innan jag går upp och möter den kalla och aningens hårda verkligheten.

Vissa mornar läser vi en bok i soffan. Igår kväll läste vi om Sune igen. Sune med cykel och skrivbok. G valde den. Han kan den nästan utantill. Han vet att grodan har "en kall mage" och han vet att Sune plockar "många, många, många äpplen". G räknar äpplena med mig. Jag räknar uno, dos, tres, cuatro och G räknar cinco, och jag seis. Sex äpplen har Sune ätit! Han vet att Sune "klättrar" och att hans mamma "läser" allt som Sune skrivit upp att han har gjort ute. Han kan helt enkelt boken, och det skulle inte förvåna mig om han helt plötsligt en dag vill ha en egen skrivbok att anteckna allt viktigt i, precis som Sune gör!

Ja, det gäller verkligen att se och ta vara på guldstunderna man har med sina nära och kära. Att sitta i soffan och tillsammans försöka lista ut vad fjärde säsongen av Falsk identitet egentligen handlar om. Att baka en tigerkaka klockan kvart över nio en torsdagskväll bara för att man vet att ens man se juega la vida cada día, eller med andra ord har det ganska tufft på jobbet med helt otroligt långa arbetsdagar.

Det gör ingenting om mornarna tar lite längre tid och går i lite makligt tempo. Det gör ingenting att G kanske kommer sist av alla barnen till förskolan - det ligger ingen prestige i det. Han är ändå oftast sist därifrån. Vi har under hösten försökt hitta vår rytm och jag tycker att vi har kommit in i den ganska bra. Och nu är det dessutom ljust när jag cyklar till förskolan för att hämta på eftermiddagen! Därför känns januari ljus och lätt för mig, trots alla väder jag är med om när jag cyklar.

Trevlig helg!

tisdag 15 januari 2019

Det blev så vitt helt plötsligt

På väg till förskolan imorse såg vi den vackraste av soluppgångshimlar. Jag stannade och tog en bild, som nästan motsvarade verkligheten. Egentligen var himmelen än mer rosa än vad som syns här.


Havet låg helt stilla. Vilken kontrast mot gårdagens blåst 15 meter per sekund (22 i byarna), då en kastvind helt hårt och bestämt tryckte både mig på cykeln och cykelvagnen med G i mot broräcket, där jag fick stopp på ekipaget. Ingenting och ingen blev skadad. Det var bara jag som blev lite skakis, trots att det egentligen gick bra. Men idag - helt lugnt. Vindkraftverken stod stilla och solens rosa ljus följde oss ända till förskolan. 

Trots att jag tagit denna bild, där vi tydligt kan se ett moln, kunde jag ändå inte föreställa mig att det under förmiddagen skulle börja snöa, att molnet skulle avge massor av vita snöflingor som inte bara skulle singla ner över öarna utan även lägga sig och täcka dem med sitt fluffiga ljusa dun.

Så vackert det blev! Men kanske också förrädiskt halt att cykla på? Jag var ändå tvungen att ge mig ut på lunchen för att fota den nya miljön, ren och vit som den var!

Isen håller kanske på att lägga sig?

Där ligger några fiskebåtar och fryser.

Sjöbodarna ser ut att ligga i vinterdvala.

Hummertinorna ligger på land och undrar när sommaren kommer igen...

Inatt ska det bli sex plusgrader, och alltihop lär töa bort!

söndag 13 januari 2019

Vecka 2: Veckans ord - Huvudvärk

Veckans ord definieras av Svensk ordbok (2009) som "i­hållande smärta i det inre av huvudet". Just så har jag känt tre av denna veckans eftermiddagar, samt idag på morgonen. Med ett ord: huvudvärk. Jag har haft huvudvärk torsdag, fredag och lördag eftermiddag plus söndag morgon. Tyvärr vet jag inte varför jag har haft ont, men det som har hjälpt har varit att ta paracetamol. Idag fick jag även till en tupplur på soffan medan G sov middag i sin vagn och M stod i köket och bakade en yoghurt och citronkaka med kakao i. Någon slags sockerkaka, alltså, efter något slags recept från hans mor. Kanske hjälpte även denna tupplur, för sedan hade jag inte ont i huvudet något mer.

Enligt samma ordbok har ordet huvudvärk funnits i svenskan sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet. Det finns även en mer bildlig betydelse av ordet huvudvärk, där det mer bär betydelsen av ett bekymmer eller problem. När jag tänker på vilken huvudvärk jag har i bildlig bemärkelse hamnar mina tankar genast i förrådet. Vi har nämligen ett förråd här i huset, bakom garaget ligger det. Och i detta förråd råder ett halvkaos, för att inte säga totalt kaos. Nej, det är klart. Det hade kunnat vara värre. Hade vi släppt lös lille G där i en halvtimma hade vi helt klart haft ett värre kaos än vad vi har nu. Nu kanske vi rent av kan tala om ett organiserat kaos?

Det var senast igår kväll som jag gav mig in i detta kaos. Klockan var nog strax efter halv nio och jag hade just varit ute på en energigivande promenad med ponnyhunden och hennes matte (Vi såg faktiskt ett stjärnfall!). Jag kom in igen och kände en stor lust att gå in i förrådet och leta upp bäbiskläder att ge till syrran, som enligt egen utsago inte har ett enda plagg mindre än storlek 62, eller om det var 68. Spjälsängslakan skulle jag också leta upp, hade jag tänkt. Och organisera allt enligt storlek i olika påsar, eller liknande. Men - det gick inte så bra. Det var högar av bebiskläder blandat med högar av böcker i nästan alla mina lådor. Här var det ena och där var det andra, men hur ska jag organisera allt det här? Det kändes nästan omöjligt, så jag bytte strategi. Jag tog med mig två kassar in i Gs rum och sorterade ut nyligen urvuxna kläder ur hans byrå. Allt i storlek 86 hamnade i en påse, och allt i storlek 80 i en annan. Just nu har han storlek 92, och jag upptäckte att han hade ganska få tröjor, så jag får väl försöka göra ett inköp. Om nu inte min man tar på sig detta. Vi får se. Sedan gick jag in i förrådet igen och knödde ner allt i en låda, eller hur jag nu gjorde, och satte mig i soffan med min, vid detta laget, något irriterade man, som hade haft svårt att natta G medan jag röjde runt och förde oväsen, och tittade på spionserien Falsk identitet. Klädkaoset får jag fixa någon annan dag...

Min mans bildliga huvudvärk, å sin sida, består i att han inte hinner måla så mycket som han vill. Ändå har han målat två tavlor den här helgen, och han färdigställde ett stort, snyggt porträtt i förra veckan. Jag förstår att han behöver mer tid och att han blir frustrerad av en helg som bara går, men samtidigt vet jag inte hur det ska gå att få till så mycket mer tid. Livet i övrigt måste ju också flyta på, på något sätt. Och jag orkar inte ta allt. Den här helgen har ändå varit bra, tycker jag. Vi har hunnit städa (han) och laga ganska mycket mat som nog räcker till åtminstone en del mål till veckan (jag). Ribollita, pizza och köttfärssås har det blivit. Dessutom har vi varit hemma hos några grannar idag och pratat en hel massa och fått böcker och någon leksak, som deras barnbarn för längesedan vuxit ifrån. Det var himla trevligt!

Ja, så nu sitter jag här, i mörkret vid köksbordet. Helgen är slut. Jag ska äta min gröt och sova, och hoppas på att nästa vecka inte innehåller någon huvudvärk alls!

fredag 11 januari 2019

Det gula tåget


Nu är du två år och fyra månader, lite drygt, och du lägger ner mycket energi på att visa vad du vill och inte vill. Det är säkert helt normalt och precis som det ska vara, men ack så tålamodsprövande. Igår slutade jag som en blöt pöl på köksgolvet när du skrek för mycket efter pipo. Vilket gjorde att du skiftade fokus från pipo till mamma kom, men grät det gjorde du. Att gråta och skrika efter något måste vara en typ av känsloargument, tänker jag idag när du än en gång är otröstlig på grund av att du inte får din pipo.

Är det fel att inte alltid orka stå emot? Manipulerar mitt barn mig då? Eller väljer jag bara mina strider?

Ni vet ibland, när man är hungrig och trött i huvudet efter en hel dags jobb och bara vill fixa mat och käka för att åtminstone stabilisera hungern och för att få lite ny energi, då har man inte så mycket motståndskraft kvar. Då kommer pipo lättare fram från sitt gömställe, stoppas i munnen och får som följd en nöjd unge och en mamma med lite arbetsro. Är det att ge upp för lätt? Är det att låta barnet få veta att han bestämmer över mamma egentligen?

Och sedan, när vi väl satt oss vid bordet med kanona och stekt falukorv och några skivor gurka. Då tar barnet och stoppar några makaroner i munnen för att sedan ta bort varenda korvbit från tallriken och lägga dem på bordet medan han räknar: en, två, sex, åtta, fjorton, sexton, tolv! För att sedan ta gurkan och göra samma sak. Några makaroner till i munnen, en mamma som frågar om han inte ska äta korven: mmm, gott! försöker hon. Nähä! säger barnet och lägger även makaroner på bordet. Kastar några på golvet. Äter några. Sopar ner några på golvet från bordet, välter muggen med vatten, torkar med handen, mamma hämtar papper, torkar med papper. För att sedan hälla ut allt som är i tallriken på bordet och sedan snabbt som sjutton sopa ner det med handen. Det blir väldigt många makaroner på golvet då. Oj oj oj! säger mamman. Vi måste sopa! Oj, oj, så många makaroner! Och barnet när mamman sopar på knä: Oj oj oj! Kanona! Massa kanona! Ja, du. Tack, jag vet!

Efter detta, och lite annat, är det lätt att hamna som en blöt pöl på köksgolvet. Det är väl inte så konstigt?

Som tur var fick jag komma mig ut på kvällen sedan. Jag fick gå en sväng med min ö-vän och hennes stora vovve. Jag fick fika i hennes kök, prata uppväxt i hennes soffa. Det var fint! Det var att ladda batterierna inför dagens vägran att ta på overall. Ja, han vägrade verkligen. Och till slut blev det bara stövlar och en jacka. Nä, han vägrade jackan också. Men plötsligt hittade han en gul tågvagn - och då, då var han tillräckligt distraherad för att jag skulle lyckas trä på honom jackan och den sköna fleecekragen utan protester. Den fick han ta med till förskolan, sa jag. Och så gick vi ut. På vägen dit cyklade jag av mig all min frustration och kom fram en minut snabbare än vanligt. Väl där fick jag vädra lite med fröken, vilket avslutades med att jag fick en kram och ett: Det är inte alltid lätt att vara mamma! Det var fint, tack!

Så länge du är på förskolan får du i dig tillräckligt med mat, det försäkrade fröken. Och när fröknarna ska klä på dig krånglar du inte alls. Du testar nog mig, trodde fröken. Och det gäller för mig att hitta en balans: hur mycket du får bestämma själv och när jag ska vara stenhård. Jag letar efter den balansen just nu och hoppas på att hitta den! Jag älskar dig, G, bara så att du vet!

torsdag 10 januari 2019

Förnöjsam


De här tofflorna köpte min pappa för över trettio år sedan, när han nyss brutit ryggen och hamnat på sjukhus, när han återigen skulle lära sig att gå. Sedan dess har det blivit några fler par tofflor av samma märke, men dessa har fått vara kvar och står nu i hallen i sommarhuset. Jag tror att han använder dem när han ska gå ner i källaren eller när han går ut i trädgården på sommaren, men jag är inte helt säker. Kvar är de i alla fall.

Bredvid tofflorna står mina vinterkängor. Jag köpte dem när jag nyss lärt känna L, hon som precis blivit mamma uppe i Umeå. Jag vet att det var då, eftersom hon hade ett par likadana men en årsmodell äldre. De är fodrade med något ulligt och gulligt och har en rejäl sula. Jag tycker verkligen om dem, men de börjar bli slitna med sina sju vintrar på nacken. Nästa år köper jag nya, tänker jag varje år. Men jag nöjer mig, för jag orkar inte köpa nya. Det handlar inte om att jag inte har råd, utan om att jag inte känner för det bara. Har jag ett par kängor som funkar behöver jag ju inte byta ut dem mot ett par nya, bara för att. Och det är väl ändå ingen som bryr sig om vad jag har för skor, tänker jag, och travar vidare i dessa från vintern då jag lärde känna L. 

Clara skriver om att känna förnöjsamhet och att köpa mindre. Hon skriver att hon vill känna att det hon har duger och att hon inte behöver köpa nytt bara för att det hon har inte är det absolut snyggaste eller trendigaste som finns, just nu. David pratar också om detta, att kanske kan det få duga ibland, det man har. Tänk om fler tänkte så här. Tänk om fler agerade på tanken och levde så. Tänk om fler tog tillvara på ärvda möbler istället för att köpa nytt, eller bara lät den fina klänningen de köpte förra året duga även detta år, och nästa, istället för att varje år, varje säsong leta det nyaste och finaste. 

Varför har jag blivit så här bortkopplad från trender och modevärlden, egentligen? tänker jag när jag cyklar från förskolan denna morgon med otroligt vacker gryningshimmel. Kanske för att jag aldrig fick vara med de "coolaste" tjejerna i skolan, och därför till slut slutade bry mig om vilka kläder man skulle ha för att passa in, eftersom jag ändå inte passade in. Jag läste aldrig de modemagasin som riktade sig till tjejer i min ålder. Jag blev mer och mer anti. Och anti är jag väl än? Med den skillnaden att anti nu är det nya svarta. Och att jag kan ha min fina klänning år ut och år in, mina kängor som börjar se lite slitna ut. Och jag kan se det vackra i att min pappa sparat sina tofflor från 1985, året då han lärde sig att gå - igen!

måndag 7 januari 2019

Vecka 1: Veckans ord

För en herrans massa år sedan hade min syrra en liten whiteboardtavla i sitt rum. Ett år kom hon på idén att göra en lista på den med veckans ord. Det blev 52 olika ord under hela året men när året var slut tror jag att hon bara suddade ut alla ord utan att dokumentera dem. Igår slog mig tanken att jag kan försöka göra samma sak, fast här.

Veckans ord vecka 1, vilket borde ha publicerats igår, blir ordet "sammankomst". Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet "möte", och enligt Svenska akademiens ordbok (1964) anger ordet i första hand "förhållandet att personer komma samman på en plats."

Förra veckan, vecka 1, innehöll nämligen två sammankomster. Först var det nyårsafton, på måndagen, och sedan var det firande av en födelsedag på fredagen. På nyårsafton var vi fem personer som hade en slags sammankomst i mitt hem, med andra ord en middag med festliga inslag så som dans och alkoholfritt bubbel i nyinköpta cocktailglas från traktens största mataffär. Det var min man M, min väninna M från Umeå och min nya väninna M som faktiskt bor på samma lilla ö som jag. Och så var det min son G och jag, förstås. G var ovanligt harmonisk denna kväll och gick runt och pulade på för sig själv, satte sig på golvet och läste bok, och åt åtminstone litegrann av nyårssupén. Supén i sig bestod av crème ninon till förrätt, klyftpotatis och ankbröstfilé till huvudrätt och en utsökt fryst citrustårta till efterrätt.

Vi damer tog en promenad medan pappan nattade barnet, och kom in lagom till att barnet inte hade somnat än. Som tur var missade jag att höra att mitt lilla barn skrek mamma borta! när han hörde oss komma in, och gick upp och satte mig med mina vänner i salongen för att prata en hel massa om många olika saker. Det lilla barnet lugnade sig tillsammans med sin pappa, men ändå: mitt lilla hjärtegryn! Mamma är inte borta! (När jag nattade honom några nätter senare skrek han att pappa var borta, eftersom han är van att pappa lägger honom. Just den kvällen var han dock på jobbet.) Det ryms mycket känslor i den lilla tvååringens kropp och de kommer ofta till starka verbala uttryck.

Den andra sammankomsten under vecka 1, var en födelsedag som firades i mina föräldrars sommarhus. Hela familjen var samlad och vi käkade ankbröstfiléer en gång till, men denna gång med halverade potatisar i ugnen och en annan sås än vad vi gjort på nyår. Till efterrätt var det en limekladdkaka, med passionsfruktsklyftor och frysta hallon på. G åt ganska dåligt även denna gång: välling, frysta hallon, en knäckemacka med smör, glass och nämnda kaka. Men vad gör man? Förstår ni hur svårt det är att försöka hålla någon slags harmoni i sällskapet med en tvååring som dels kommit ur sin dagsrytm på grund av för sen och för kort siesta, och dels är supermammig när han träffar folk han inte riktigt känner, eller inte riktigt minns? Det var inte lätt, men vi gjorde vårt bästa. Jag lyckades åtminstone hålla ett tal till födelsedagsbarnet, fullt med referenser som vi i familjen förstod. Det var ord som vitt bröd, köttbullar, vin och vatten, som alla har att göra med han som fyllde år. Det var roligt att själv skriva och framföra ett tal, även om jag var supernervös. Jag jobbar ju med att lyssna på elever som håller tal, samt med att bedöma om de lyckats göra retoriska analyser på ett bra sätt. Trots detta skrev jag talet på fem minuter och framförde det efter att bara ha övat en enda gång. Man behöver inte alltid leva som man lär!

Ja, det var veckans ord det: sammankomst. Två sammankomster som blev som de blev: trevliga och ganska intensiva. Hur var er nyårshelg? Vilka kom ni samman med?