onsdag 11 april 2018

Bostadsfrustrationen

Så här mysigt kan det vara hemma hos oss en ljus sommarkväll.
 Vet ni vad jag har? Jag har högskoleutbildning, tillsvidareanställning (som jag kan ta med mig till Göteborg) och en okej lön. Jag har en sambo som också har en fast anställning med månadslön, som visserligen är lite lägre än min, men ändå helt okej. Båda arbetar vi i bristyrken, så vi kommer antagligen inte bli arbetslösa så lätt. Vi har till och med lite pengar på banken.

Vet ni vad jag inte har? Möjlighet att hitta ett bra boende åt oss och vår son.

Jag är så enormt frustrerad! Vi har varit tre månader i min sambos sydspanska hemby och där är det minst ett hus till salu på varje gata! Husen kanske är lite nedgångna och fula, men de finns och de har varit till salu länge. De är alltså antagligen billigare. Dessutom äger faktiskt min sambo en lägenhet där, vilket innebär att vi inte ens skulle behöva köpa något hus, om vi bestämde oss för att flytta dit. Men flytta dit är nog det sista jag vill. Jag vill bo i Sverige och det håller min man med om. Sverige är bättre på många sätt, och det är här vi känner oss hemma nu.

Vi har i och för sig "ett bra boende" nu. Det enda som är lite negativt är att vår hyreslägenhet bara är 50 kvadratmeter stor, och endast har ett sovrum. Den dagen vår son inte kan sova i sin spjälsäng längre får han antigen flytta upp i vår säng (nej tack), eller så måste vi flytta! En annan sak som är negativ med vårt boende är att det ligger ett hundra mil från mina föräldrars hem och 440 mil från mina svärföräldrars hem. Det är inte precis så att de kan komma förbi och passa lille G en kväll när vi vill gå på bio, eller hjälpa till att hämta från förskolan någon eftermiddag när det kört ihop sig. Det är inte precis så att han kan få en vardaglig kontakt med dem, kusiner, moster eller farbror. Och det vill jag att han ska ha! Jag vill att han ska lära känna, åtminstone delar av sin familj, lite bättre än att vi bara ses på något lov då och då.

Här, i Göteborg, där mina föräldrar bor, finns det massor av bostäder. Det finns också massor av folk som redan bor i dem, och en hel del människor som vill bo. Det finns områden där vi absolut inte vill bo, på grund av att det känns otryggt, och det finns områden där vi visst kan tänka oss att bo. Problemet är bara att vi har ungefär samma preferenser som alla andra (som "kan" välja) och därför blir det extremt svårt att hitta bra, lagom dyrt och lagom stort boende just där!

Pengarna på banken och våra inkomster kanske räcker till att köpa något. Detta har jag inte undersökt tillräckligt väl än. Men tänk om räntan stiger och både avgiften till bostadsrättsföreningen och räntan på banklånet höjs! Jag känner mig för oinsatt och M är för anti. Det känns därför inte som någon idé att ens grotta ner sig i alternativet: köpa bostadsrätt. Köpa villa eller radhus känns ännu mindre aktuellt i nuläget, även om det skulle kunna vara mysigt att bo så. Men det kommer ju så mycket ansvar med det, och även utgifter, som jag inte heller har någon överblick över.

Det enda jag känner att jag kan göra i nuläget är att söka lägenheter via Boplats och vänta. För varje dag får jag en dag till i kötid. För varje månad kan vi, kanske, spara pengar till en eventuell kontantinsats. Samtidigt måste man ha råd att betala om räntan höjs, och om hyran höjs. Vi måste räkna med marginaler, både om någon blir sjuk eller om vi behöver vara föräldralediga igen, eller om vi måste vabba när förskolevirusen slår till som mest.

Det hela känns osäkert och tar upp en hel del tankeutrymme. Jag hoppas att det löser sig en dag. Att det ger sig hur vi gör, oavsett om det blir att flytta till något större i Umeå, hundra mil bort från närmaste familj, eller om det blir att flytta till Göteborg, eller någon annan ort i närheten. Helt plötsligt kanske det bara kommer en lösning som känns vettig, och då griper vi nog tag i den.

Tills dess får vi stå ut med att bo lite trångt, men ack så vackert, med skogen som utsikt och Nydalasjön ett pyttigt stenkast bort.

fredag 6 april 2018

Jag ville så gärna ta tåget

Eftersom jag hatar att flyga, både av oro och av klimatskäl, ville jag att vi skulle ta tåget mellan Kastrup och Göteborg istället för att byta till ett annat flyg. Så här lyder nu, dagen efter, delar av mitt klagomail till SJ:

"Vi åkte igår mellan Kastrup och Göteborg C (kl 16.42-20.10) och jag är ganska missnöjd med resan. Vi var i god tid vid perrongen och jag gick mot zon A på perrongen för att stå på rätt plats med tanke på vagnnummer, enligt skyltning på en skärm. Dock var tåget kortare och stannade tidigare vid perrongen, så vi fick gå tillbaka. Vi kom fram till dörren för vagn 11 och hamnade sist i kön. Vi var två vuxna och ett barn som är 18 månader gammalt. Barnet satt i sin sittvagn. Vi hade två resväskor och tre mindre ryggsäckar.

Hon som jobbade på tåget med att se till att alla kom på skrek på oss att ta en annan dörr, men vi förstod inte vilken hon menade. När jag var i färd med att lyfta på vagnen kom hon och sa att vi absolut inte fick gå på med barnvagnen där utan skulle gå till nästa vagn. Då var perrongen helt tom på folk och hon hade visslat flera gånger, vilket gav mig känslan att tåget skulle gå precis när som helst. Vi ville verkligen på tåget eftersom vi rest hela dagen och ville komma fram till Göteborg i tid. Väl framme vid nästa dörr var det helt fullpackat med folk. Jag körde ändå på vår barnvagn och vi fick på våra väskor och oss själva och tåget åkte. Det var på håret och det var obehagligt! Andra resenärer blev sura för att vi tvingat oss på tåget fast det "inte" fanns plats, men de fick helt enkelt flytta på sig.

Det var fullt med folk i gångarna och på sätena och i utrymmet där man ska gå av (där vi stod) ända tills vi kom till Helsingborg. En konduktör kom och sa att han skulle hjälpa oss att hitta sittplats. Han återkom dock aldrig och ingen som arbetade på tåget såg till att vi fick sitta. Vi stod upp ända till klockan 18.30. Då var det andra passagerare som engagerade sig för att vi skulle få sitta. Det kändes helt omöjligt att fixa sittplats själva eftersom det bara var enstaka sittplatser lediga här och var, och eftersom vi hade en del packning plus barnvagn, som vi inte visste var vi skulle ställa.

Jag förstår nu i efterhand att situationen uppkom eftersom vi valde att åka på rusningstid, något jag inte tänkte på när jag köpte biljetten, då jag mest fokuserade på att tågavgången skulle passa bra till när vårt flyg skulle landa på Kastrup. Jag förstod att många pendlare tar tåget, och att det kan vara svårt att beräkna. Samtidigt tänker jag att det måste finnas statistik samt att fler tåg, eller fler vagnar går att sätta in under vissa tider på dygnet.

Jag är besviken över att vi fick stå upp under mer än halva resan. Jag är besviken på att ombordpersonalen inte hjälpte oss bättre. (...)

Tåget är en underbar uppfinning som borde användas av fler, men det är just sådana här upplevelser som gör att många hellre tar flyget eller bilen, än tåget. En möjlig lösning är att styra pendlare från vissa tåg genom att inte acceptera pendlar-biljetter på dessa tåg, och endast sälja så många biljetter att inte fler resenärer än vad som är trafiksäkert kan åka med tåget. Det måste vara katastrofalt om någonting skulle hända och  man skulle vara tvungen att evakuera tåget, om det är så packat. Det borde finnas en kapten ombord som säger stopp, nu är det fullt."

tisdag 3 april 2018

Tre månader i Spanien


"När kommer ni hem?" är den vanligaste frågan jag har fått från mina svenska vänner under de här tre månaderna i Almonte. "Jag vet inte" har varit mitt svar. Och än vet vi faktiskt inte när vi kommer att komma hem till Umeå igen, mer än att det blir innan den första maj. Vi måste bara ta tag i att köpa biljetter. Här kommer mina tankar om hur det har varit att vara här i tre månader. Vi börjar väl med det viktigaste: maten.

Att efter några lite kämpiga höstmånader få landa här hos svärmor och äta hennes mat varje dag, har varit himmelskt. Jag har lagat mat ungefär fyra  gånger på tre månader. Det har varit köttfärssås (två gånger), potatis och purjolökssoppa samt broccolisoppa. I övrigt har vi ätit antingen svärmors mat eller på restaurang. Lyxigt och enkelt! Svärmor lagar mycket god sydspansk husmanskost, samtidigt ska det bli lite skönt att komma hem till Sverige och få äta min vanliga svenska mat. Det bästa ska dock bli att byta mattider från klockan 14 och 21, till klockan 12 och 18. Jag kommer anpassa mig med en gång! Jag har också tänkt göra en lista på mat som jag ska laga när jag väl kommer hem, men inte påbörjat den ens. Jag är rädd att stå där utan inspiration alls. Har någon något tips, skriv gärna det i en kommentar!

Samtidigt som det har varit enkelt att bara äta svärmors mat och att vara mycket hos dem, har det varit helt ovärderligt att ha tillgång till en egen lägenhet för vår lilla familj. Hade vi inte haft den hade jag nog inte orkat vara här så här länge! Den ligger på lagom promenadavstånd från mina svärföräldrar (ca åtta minuter) och är ganska liten, men har fungerat utmärkt för oss. Det har varit skönt att kunna gå dit efter jobbet och några gånger har vi ätit middag där. Det har varit härligt att vakna där och ha lite lugn och ro innan arbetsdagen. Att få rå om sig själva och ha sin egna ordning, känns väldigt viktigt för att orka vara hemifrån så länge! Förra året var vi här under hela april, och då bodde vi bara hos svärföräldrarna. Det fungerade men jag tyckte det var jobbigt att inte ha vårt eget hem där vi kan stänga dörren om oss, och där vi bestämmer vem som hälsar på och inte och så vidare. Jag är mycket tacksam att vi kunnat hyra den här lägenheten av mina svärföräldrar!

Spanien är dock ett land där folket inte sitter hemma och trycker särskilt mycket. Detta har inneburit att vi har varit ute en hel del och promenerat runt i byn, men även åkt till andra byar på utflykt. Flera gånger har jag känt att jag måste ut ur Almonte och andas lite frisk luft. Då har vi åkt till byar som Bonares, Niebla, Villarrasa, Rociana, Matalascañas, La Palma, Aznalcázar, Paterna och Manzanilla. Vi var en eftermiddag i El Rocío på dop, men missade att gå in i kyrkan. Jag har inte sett jungfrun i El Rocío på flera år! Byar som vi har kvar på listan att besöka, inför nästa gång, är Mazagón, Villalba del Alcor, Lucena (vandringsleden mellan Lucena och Bonares vill jag utforska) och Almonaster la Real (där vi har vänner som bor). Vi har även varit i väg en sväng till Aracena, vilket jag tror kommer bli tradition. En dag var vi i Sevilla, men den här gången har vi inte varit något alls till Huelva. Man kan inte hinna med allt, och byarna finns ju högst troligt kvar. Höjdpunkter har dock varit att promenera i Linares de la Sierra efter besöket på deras Hammam och att äta på El mesón de Alegría i Villarrasa. Riktigt gott!

Men för att man ska kunna åka på utflykt, måste det ju vara fint väder! Eller hur? Många i Sverige har avundats vårt väder här, men från den första mars har det regnat ganska mycket. Det är nu senaste två veckorna ungefär, som vädret har varit bra igen. Nu känner man att värmen är påväg. I början när vi var här var det  ganska kallt, särskilt i mitt lilla kontor på taket, men det har inte varit så kallt som jag trodde. Jag har haft en bra tröja med mig, som är så varm att den kommer att lämnas här, som jag har haft på mig inne, nästan hela tiden, och även ute i början. Dock har jag inte använt raggsockorna alls. Bra kläder att ha med sig för spansk vinter är: fleeceleggnings, ylleunderkläder, vanliga leggnings, några klänningar, ylletröja, annan asvarm tröja, jacka, regnjacka, mössa, skor som tål regn, tofflor eller sandaler att ha inne. Yllesjal.

Det har varit fint att se vår son utvecklas här i Spanien. Han har börjat gå och vill bara gå och gå och gå, samt krypa upp för marmortrappan. Han äter hur bra som helst, även vanlig mat, och när vi kommer hem ordentligt tänker jag försöka sluta med burkmaten helt. Det kanske är sent att sluta vid 20 månaders ålder, men det får bli så. Det är så extremt bekvämt med burkmat! Nu har han dock flera tänder (åtta, totalt), och kan tugga ordentligt bara man mosar lite eller serverar "mjuk" mat.

Han har även börjat säga flera ord, som jag har skrivit om innan. De spanska orden han säger är agua, pan, caca, anda, luna, uva, una, este, esta, och nästan guapa. Han härmar mycket. Igår lyckades han säga sin kusins namn och vid ett tillfälle lät det som om han sa chica och häromdagen sa han något som liknade coches, men jag vet inte om det var av misstag eller för att han tittade ut på bilarna. Det är så roligt att lyssna på honom och det är så skoj att han förstår mer och mer spanska nu. Det ska bli intressant att se vad som händer i Sverige. Kommer han att byta ut agua mot vatten och pan mot macka eller kommer han hålla kvar vid de spanska orden? Troligtvis kommer han att blanda och till slut gå över mer och mer på de svenska, mer gångbara orden. (Mer gångbara i Sverige, menar jag.) Efter ett tag (några år?) kommer han troligtvis medvetet välja vilket språk han talar med vem. Det blir intressant att se vilket språk han talar med sina föräldrar. Om jag får gissa blir det svenska med båda, åtminstone så länge vi är i Sverige, eftersom vi båda förstår och talar svenska. Förhoppningsvis fortsätter M att tala mest spanska med G och även med mig, så att G får så mycket inflöde av det språket som möjligt. Jag hoppas på att börja läsa godnattsaga framöver och att vi kan natta varannan natt, eller liknande, och att M kan läsa böcker på spanska och jag på svenska. Vi läser i och för sig mycket nu också för honom, på båda språken. Det gäller bara att inte tappa det!

Ja. Nu är det sista vanliga dagen här, för den här gången. Imorgon åker vi bil till Sevilla och sedan tåg till Málaga. Vi ska sova på vårt "vanliga hotell" och på morgonen tar vi en flygbuss till flygplatsen och ett plan till Köpenhamn och sedan tåg till Göteborg. Där blir vi hämtade av min pappa och åker hem till mina föräldrar. Det blir säkert bra! De har längtat efter G och jag har längtat efter dem! Det blir roligt att se om de fattar vad G menar med sina spanska ord!

Hejdå, Spanien! Tack för den här gången!

torsdag 22 mars 2018

Aznalcázar es un pueblo precioso

Min man är, som ni kanske redan har koll på, intresserad av konst. Han målar och ritar och täljer och han tittar på konst på den där populära videotjänsten på nätet. Han har fastnat för en snubbe som är konstlärare på universitetet i Sevilla och heter Antonio García Villarán. Jag har tänkt att jag inte vill se hans videos, utan att ha någon bra anledning till det. Igår ramlade jag dock över en, eftersom de kommer upp när jag går in på youtube för att se tal som mina elever spelat in. Det var en video när han svarar på hat-kommentarer, och det var riktigt underhållande. Han gör en textanalys och han skojar med kommentarerna. Dessutom verkar han smart och trevlig!

I slutet av videon nämnde han varifrån han kommer, som svar på en kommentar i vilken någon gissade att han var från Sevilla. Han sa: Jag kommer från Aznalcázar, en mycket vacker by. Åk gärna och besök den! 

Sagt och gjort! Jag peppade M att dra iväg efter mitt jobb. Lite sent blev det, men vi hann ändå se en del. Två parker, ett "utsatt område" och byns bargata (Avenida de Benacazón), där det även fanns en butik som sålde garn, pennor, pussel och böcker. De som hade affären kände tydligen till youtuberns föräldrar och sa att han själv bor i Sevilla men kommer och hälsar på sin mamma ibland. Där ser man! 

Redan på vägen dit hade M funderat ut frågor att ställa, ifall vi skulle stöta på honom i byn. Det gjorde vi inte, men det kändes ändå roligt att se byn. 

Vi parkerade på en liten gata, nära kyrkan (Calle Alcazar), och jag frågade en ung tjej i ett fönster om sevärdheter. Hennes farmor, eller vad hon var, tipsade om parken som låg precis bredvid. Vi gick in och upp och därifrån var det en härlig utsikt.

Där frågade jag en kvinna, som satt och passade sina gungande barn, om andra sevärdheter och hon tipsade oss om ännu en park som låg längre ner i byn. Vi gick dit, förbi kyrkan som en gång varit moské, enligt Ms arkitektoniska analys, och tittade på parken, som  var enkel men fin med bänkar riktade mot kvällssolen och någon sorts gammal brunn/arabiskt badställe. Det var lite oklart. Brunnen var under renovering och blev därför inte fotograferad.

Kyrka som varit moské, byggd på 1300-talet (siglo XIV).

Porten ser arabisk ut, men grinden är stängd.
I den parken stötte vi på en ung kvinna med stor svart hund, och vi passade på att fråga henne om det fanns någonstans att äta. Hon försökte ge oss en vägbeskrivning till byns bargata. Den kom vi också till, genom att passera "det utsatta området". Väl där insåg vi att alla barer var stängda, eftersom det var så tidigt på kvällen. Vi gick gatan fram och passerade den där garnbutiken där jag köpte två leksaker i trä som jag senare insåg att G är för liten för. Den ena har jag redan skickat till någon som kommer ha nytta av den. Den andra ska jag spara till senare.

M tog sig en titt på blyertspennorna
Vi pratade lite med butiksinnehavarna, ett äldre par med koll, och de tipsade oss om att åka och äta lunch (någon annan dag (fredag-söndag)), på byns camping som tydligen ligger när man kommer in mot Aznalcazar men svänger höger istället för vänster i rondellen, mot Isla Mayor. Där har de tydligen väldigt god mat, samt härliga ytor för barnen att springa omkring på (något som efterfrågas av G). 

Vi gick vidare och kom fram till ett kapell från 1973, där de hade mässa. M tyckte att kapellet var fult utanpå men fint inuti, men vi gick inte in, rädda för att störa den religiösa ritualen med lille G som snabbt skulle märka att det låter högt och ekar om man ropar där inne. Vi försökte istället leta oss tillbaka till bilen, för vid det här laget hade solen gått ner för en stund sedan och det började bli mörkt. Vi råkade passera byns torg med kommunhus och fontän, och jag märkte att kameran var full. Efter att jag raderat några gamla foton lyckades jag ändå ta ett kort:


Sedan hittade vi snart tillbaka till bilen och åkte hem.

På det hela taget en mysig utflykt, men något stressig eftersom solen började gå ner och jag fick för mig att vi var tvungna att se så mycket som möjligt. M fick sig i alla fall en puss på munnen på ett litet torg och vi hade sett byn varifrån den kände youtubekonstnären och universitetsläraren kom ifrån. Tack för utflyktstipset, Antonio García Villarán!

Gracias por tu sugerencia de ir a ver tu pueblo, Antonio. Hemos tenido un paseo bonito en el pueblo y hemos visto dos parques, la avenida de los bares y la tiendecita donde me imagino que sueles comprar lápices. Otro día volveremos para ver el camping y comer allí. La gente de tu pueblo me ha parecido muy amable y nos ha guiado en lo que hay que ver en el pueblo. Ha sido un placer visitarlo y lo recomendamos a tus otros seguidores.

tisdag 20 mars 2018

Hemlängtan


Jag har drabbats av hemlängtan. Det är något som drabbar en och som är lite svårt att skaka av sig. Samtidigt försöker jag njuta av våra sista veckor här. Sista veckorna med färdiglagad lunch, farmor som vyssjar barnet till sömns för siestan. Sista veckorna med barmark och sol. 

Jag vet att det kommer vara snö kvar när vi kommer hem. Eller vet och vet, det vet jag ju egentligen inte, men enligt ett otal artiklar i svensk media håller Kung Bore ett stadigt grepp om Sverige. Och vintern är ingenting jag längtar till, men jag längtar ändå hem. Jag längtar hem till mitt vanliga liv. Hem till mitt folk och mina vänner som delar många av mina värderingar. Jag längtar hem till Nydalasjön och mina promenader i naturen. Jag längtar till vår lägenhet och den svenska maten. Jag längtar till jobbet, även om jag bara kommer hinna vara ungefär två veckor på kontoret tills det är dags att vara föräldraledig igen. Jag längtar efter att vara föräldraledig. Att vara med G hela dagen och pula på hemma. Gå till öppna förskolan. Promenera. Besöka biblioteken. Träffa mina grannar och mina vänner. Det längtar jag till.

Men först längtar jag till Göteborg. Till att få krama min syrra, mamma och pappa. Till att få se deras miner när G går runt och sjunger, när han klappar händerna och rör dem som om han dansade flamenco. Det ska bli så roligt att träffa dem! 

Ja, jag längtar hem. Vad ni svenskar i vinterns kalla Sverige än föreställer er, så längtar jag faktiskt hem.

fredag 16 mars 2018

Tittut!

Jag vet att det var längesedan nu, men livet går på i ett. Varje dag rullar iväg som en liten glaskula och kommer aldrig igen. Vi har köpt flygresa hem, men ännu inte tågresa till flyget eller från. Vi ska spara på jordens resurser genom att bara flyga mellan Málaga och Köpenhamn och, som sagt, ta tåg resten av resan mot Göteborg. Hur vi sedan ska ta oss därifrån till Umeå är ännu inte bestämt, men det kan nog bli ett flygplan som får transportera oss (om M får bestämma) eller ett tåg (om jag får bestämma), men jag ska nog låta M bestämma den här gången.

Jag har så mycket att skriva om och många bilder att visa. Samtidigt har jag mycket att göra på jobbet och mycket med resten av livet. Olika saker suger energi, så som traditionella andalusiska värderingar som krockar med mina, arbetsrelaterade problem, patriarkatet och regnet. Som det har regnat! Ända sedan vi kom tillbaka från Aracena, i slutet av februari, har det regnat! Några dagar nu den här sista veckan har det varit uppehåll och idag verkar det vara fint väder, men man vågar ju inte hoppas på så mycket.

Tanken var att vi skulle åka till Cádiz i början av mars, men det blåste och regnade så förfärligt att vi ställde in. Det skulle ändå inte gå att vara ute.

G har fyllt ett och ett halvt år och jag har fyllt trettiotvå. Det känns bra. Han går hellre än kryper nu. Han skrattar och busar, leker tittut bakom sina händer, och har lärt sig att slåss. Det sistnämnda känns inte alls bra, men var antagligen oundvikligt efter att han blivit slagen av sin kusin några gånger. Hans namn betyder ju kämpe och krigare, och det är väl det han är. Han säger så många ord nu: ampa (lampa), mamá, papá, uva (druva), luna (måne), tittut, esta/este (den här), aytá (allí está - där är den), dä (där), äh äh (när han vinkar, vilket betyder hejdå). Han gör tecken för kom och tvätta händerna. Han läser själv (på sitt egna språk) och hittar på sånger som han sjunger (på sitt egna språk). Han pratar en hel del som ingen förstår, men det är fint att lyssna till ändå. Han pussas! Äntligen! Ber jag om "besito" så får jag en puss. Det är fint!

Jag tror det blir toppen för honom att börja på förskolan i augusti. Var det nu blir. Umeå, antagligen. Jag har sökt två hela stadsdelar, för jag vet inte vilka förskolor jag ska välja, även om jag vikarierat på flera och har lite, lite insyn. Jag har fått två visningserbjudanden på lägenheter i närheten av Göteborg via Boplats (Jonsered och Kungsbacka). Den i Jonsered var mina föräldrar och tittade på och den var superbra, tydligen, så jag tackade ja, men vi fick den inte. Den i Kungsbacka var för dyr (10500 kr/månad), vilket gjorde att jag tackade nej utan att be någon åka på visningen. Vi får väl se hur det går. Kanske får vi något nytt erbjudande snart, kanske inte. Det är omöjligt att veta. Det känns för osäkert för oss att köpa, även om jag ibland funderar lite åt det hållet. Det är så himla dyrt och vår ekonomiska situation skulle bli ansträngd, tror jag.

Aracena var i alla fall en fin liten minisemester! Vi åkte dit och träffade Annika och hennes familj. Jag var trött under lördagen eftersom jag sovit dåligt natten innan, men vi var ändå och åt lunch på restaurang, Annika och jag promenerade längs en vandringsled med barnen på eftermiddagen, sedan åt vi middag hemma hos dem. Jesús hade lagat en supergod maträtt som jag måste få receptet på igen, men det var ungefär så här: steka ingefära och vitlök i olja. Även chili?? Kanel? Ha i kycklingdelar. Låta puttra länge. Hälla i lite vatten också. Äta tillsammans med cous cous. Vi åt och åkte sedan till hotellet och la oss. Jag sov supergott!

Vägen till Linares de la Sierra. 

Nästa dag åkte M och jag till Linares de la Sierra för att gå på Hammam. Det var trevligt, även om M hade lite svårt att slappna av. När jag kom ut därifrån kände jag mig åtminstone ren och harmonisk! Vi gick runt lite i byn och fotade och sedan åkte vi hem till Annika igen. Hon hade passat G medan vi var i Linares och när vi kom tillbaka tog vi med oss hennes dotter till en hantverksmarknad så att Annika skulle kunna laga lunch. En ljuvlig fisksoppa med saffran! Vi åt den med vitlöksbröd ute i deras patio. Ännu hade inte regnet kommit. Till sist körde vi hem till Almonte genom ett skymningslandskap.

Våra svensk-spanska barn fann varandra och kröp efter varandra inne på hantverksmarknaden.

Efter detta har det som sagt regnat. Jag har haft ryggskott, tappat rösten, fått tillbaka rösten och haft ont i halsen. Jag har varit magsjuk och fått mens. Men snart ska det väl bli bra med det också! Igår var vi vid palacio del Acebrón och vandrade i skogen, fastän det började bli mörkt och nästan läskigt och  ikväll ska vi på konsert med Navajita Plateá, som tydligen är bra och känd. Jag har ingen koll. Jag hoppas det är bra musik!

tisdag 20 februari 2018

Koftan är klar!


Koftan som jag började virka i november är nu äntligen klar. Det tog en månad för mig att få tummen ur att sy i fem knappar, men nu är det gjort. Det blev knappar i trä, från en sybehörsbutik här i byn. Mönstret är Heartthrob, lite anpassat på grund av för tjockt garn.

Nu är det bara för G att ta på sig koftan och leka!