lördag 27 maj 2017

Bara knappt tre månader kvar!


Tänk att det bara är knappt tre månader kvar av det här. Av att vara hemma hela dagarna, alla dagar i veckan, med mitt lilla barn. Sedan ska jag lämna över honom till pappa M. Då är det hans tur. Hur ska det bli? Hur ska det gå för mig att jobba samtidigt som min son är hemma, utan mig? Det blir säkert bra. En ny period, definitivt. Nödvändigt, utan tvekan.

Jag tror att det är nödvändigt att pappa M tar ut föräldraledighet och är hemma med G. Det är nödvändigt för oss som familj att vi båda har varit hemma med honom under en längre period. Nödvändigt för att kunna förstå varandra. För det är väl en klassiker? Den ena är hemma, den andra arbetar och kommer hem, barnet lämpas över: ta honom! Båda är aströtta, barnet också. Alla är hungriga, om inte de som är hemma redan hunnit äta. Maten är klar, maten är inte klar? Leksaker över hela golvet, för barnet har lärt sig att effektiv sprida ut dem över så stor yta som möjligt. Dessutom ligger dockorna med ansiktet i golvet och ser deprimerade ut. Smulor under barnstolen. Köket ser ut som hej kom och hjälp mig och barnet, som nyss nästan lärt sig krypa, har smutsiga händer för att ingen dammsugit på tre dagar!

Och där står man. I vårljuset som aldrig tycks ta slut. Och ingen orkar. Ingen vill. Kan inte du? Kan inte du ta ut soporna? Han har bajsat tre gånger idag. Kan inte du sopa upp smulorna? Dammsuga? Städa toaletten? Ta honom bara! Jag orkar inte höra hans gnäll! Gör något så han blir tyst! Läs en bok! Lek! Jag orkar inte. Ingen orkar. Inte mamman, inte pappan, inte barnet.

Jag börjar förstå varför barnprogram finns. Men än är han för liten, tycker vi. Men visst har jag i en svag stund satt på Alfons Åberg som jag hittade på nätet, men lille G verkade inte fatta. Han ville inte se. Bättre då att läsa en bok. Barnprogram lär det bli ändå framöver, hur mycket som helst antagligen.

Nu har vi åtminstone kommit fram till ganska bra och fungerande kvällsrutiner. Jag badar G någon gång mellan klockan åtta och nio. Innan det gör jag en bibi med modersmjölksersättning eller välling, som värms efter badet. Jag eller M torkar G och smörjer in honom. Jag sjunger Tula hem och tula vall för att han ska lugna sig lite. M tar honom, matar honom i sovrummet och lägger honom. Ibland somnar han fort. Ibland tar det längre tid och han lägger sig på tvären, på magen, gnäller lite. Jag vänder rätt, säger att det är natt. Någon gång ger vi upp, tar upp honom och så får han somna i famnen medan vi försöker kolla på Rapport. Han gråter i alla fall inte när han ska sova. Peppar, peppar!

Innan den här kvällsrutinen brukar jag känna starkt att jag behöver andas, då går jag ut. M säger att det är okej. Jag vandrar runt i någon timme och pratar i telefon. Sedan brukar det kännas bättre. Sedan kan jag komma in och ta min del. Städa köket, om inte det är gjort, bada G. Klara av kvällen.

Men, som sagt, om tre månader börjar en ny fas. Då är det jag som ska arbeta och tjäna in uppehället och M som ska vara hemma och ta hand om barnet, och även hemmet (?). Framförallt barnet, tänker jag. Så får hemmet vara som det är. Jag lär ju fortsätta att plocka, och han lär ju inte börja.

lördag 20 maj 2017

Så här kan det också vara


Och så kom våren. Eller kanske rent av försommaren? Och vi gick ut G och jag. Vi satte oss på en filt på gräset. Han ålkröp genast till gräset och började känna med sina små händer. Morfars korvfingrar i miniformat. Han studerade gräset noga och det gjorde jag med. Vi var tillsammans i nuet. Ingen mobil, ingen kamera. Bara vi två, tillsammans på filten, på gräset. Solen värmde lagom och det kändes skönt. Vi var båda mätta i magen efter lunchen och den stunden var så fin att jag alltid vill minnas den.

Under somrarna samlar jag minnen. Inte aktivt egentligen men varje sommar blir det ett minne eller två som jag verkligen tar med mig. Jag vet i stunden att detta kommer bli ett av mina bästa sommarminnen från just den här sommaren. Ett sådant tillfälle var när min syster och jag var ute själva med båten. Jag tror det var första gången. Vi hade lagt till vid en liten ö och vi badade och såg en ny sorts manet. Vi undrade om den var farlig. Det var den inte.

Idag upplevde jag samma känsla igen, tänkte samma tanke: detta kommer bli ett av mina bästa sommarminnen från i år. Min kollega och vän M, hennes vovve och jag satt på samma filt som G och jag myst på igår och solade oss och pratade om stort och smått (mest stort) på gräsmattan vid en gammal husvägg på Gammlia. G sov hela tiden gott i sin vagn, och blev inte för varm. Solen riktigt gassade och vi satt helt i lä. Tillslut blev vi för varma och gick hem igen, men precis innan vi reste oss lyssnade vi på Paradise Jokkmokk och låten kommer aldrig passa bättre!

Och nu: för att avsluta en bra och energigivande dag har jag gått en lugn och fin men ganska kort promenad ner till den spegelblanka sjön. För att komma ner i varv. För att njuta. Och för att se att så här kan det också vara!

fredag 12 maj 2017

Här är du, ju!

Tulpanbukett i februari
Det gick drygt fyrtio dagar utan att jag hörde någonting alls av min vän från Barn 4. Men så plötsligt kom ett meddelande. Det lilla halmstrået var verkligt - hennes mobil hade varit trasig och nu hade hon skaffat en ny! Hon var kvar i Sverige! Fortfarande utan besked om framtiden, men ändå: kvar!

Vi fortsatte höras med små meddelanden då och då, blandat med foton på våra jämngamla barn. Häromdagen frågade jag henne om hon skulle komma till Umeå snart och det visade sig att så var det, så idag träffades vi.

Det blev en fin dag. Först väntade vi i en evighet på Migrationsverket för att hon skulle få en biljett tillbaka till Vännäs, där hon nu bor. Sedan gick vi och fikade. Vi pratade om vad vi ger våra barn att äta. Båda gillar morot. Mitt barn får inga kakor och ingen läsk. Ingen choklad, även om han gärna hade velat. Vi pratade om barnet som är påväg, hennes. Att hon har en dotter i Irak, en här som är åtta månader och en i magen som kommer i juli eller augusti. Vi pratade om hennes man, som verkar ha lämnat henne. Vi pratade om allt detta allvarliga och känslosamma utan att på riktigt och ordentligt kunna prata om det. Vi har ingen gemensamt språk som är tillräckligt starkt. Jag önskar att vi hade det!

Jag hoppas allt det bästa för henne! Att hon får stanna i Sverige! Att hon kan ha någon att dela föräldraskapet med. Att hon kan flytta närmre resten av hennes familj som också bor i Sverige. Framförallt hoppas jag att hennes lilla dotter i Irak ska få komma hit och vara med sin mamma!

Livet är så olika. Det är så enorm skillnad på möjligheter och sätt att leva beroende på var man är född. Det är stor skillnad på traditioner och val. Jag tänker på att hon är så ung. 20 år. När jag var 20 år var jag i Salamanca och läste spanska och förälskade mig i spanjorer. Inte var jag gift, inte hade jag barn. Jag var fri att testa livet på olika sätt. Det är svårt för mig att förstå hennes situation och hur hon har det. Det är lätt att känna sig privilegierad och lyckligt lottad. Akademiskt utbildad, 31 år gammal, stabil ekonomi och i en i jämförelse oerhört stabil relation med en omhändertagande man.

Jag hoppas att vi kan vara vänner. Att vi kan lära känna varandra bättre och hjälpa varandra i livet på något sätt. Det känns bra att hon bor i Vännäs nu, det är närmre än Lycksele där hon bodde förut. Vi får se, jag hoppas att vi kan åka och hälsa på henne om ett tag. Att vi kan utforska Vännäs promenadvägar och äta god irakisk mat. Det är jag sugen på!

Våren! Kom med möjligheter och glädje är du snäll, nu när jag återfunnit min vän!

tisdag 9 maj 2017

Tankarna snurrar

Vår utsikt här i Umeå, i maj.
Jag har haft svårt att somna de två senaste nätterna. Tankarna kommer som pilar från alla håll och associeras fram av varandra. Och på dagarna mal återigen frågan om bostadsort. Göteborg? Umeå? Jag märker att vi snart måste flytta från den här lägenheten. Jag älskar ju vår lägenhet! Den var perfekt för oss när vi var två, men nu börjar den bli lite trång. G måste få utrymme att springa omkring på när han väl börjar med det. Han kommer att behöva ett eget rum. M vill också ha utrymme för sig själv. Det känns svårt att uppfylla allas önskningar. Svårt att veta vad jag själv vill och vad vi ska göra. M och jag pratar om det ibland men kommer inte framåt.

Om vi flyttar till Göteborg måste jag antingen jobba hemifrån eller från något kontor. Jag kan inte tänka mig att byta jobb. Jag trivs verkligen med mitt jobb som distanslärare och kan absolut inte tänka mig att stå i klassrum igen. Jobbar jag hemifrån kommer jag vara tvungen att ta all VAB och hamna efter i jobbet och bli stressad. Vad händer om M slutar jobba tidigt någon dag? Då är det ju fint om han kan hämta G så att han får en kortare dag på förskolan, men var ska de vara? Jag kommer inte kunna jobba om de är hemma.

Jag pratade med min pappa om detta tidigare idag och han erbjöd mig att sitta hemma hos dem och jobba. Det borde ju fungera. Samtidigt vill jag gärna ha ett riktigt kontor, och kolleger. Inte bara familjen och mitt gamla barndomshem. Även om det kostar en slant. Men kanske kan man börja så, med att jobba från föräldrahemmet? De dagar M slutar tidigt kan jag jobba där och de andra hemifrån. Kanske?

På ett sätt känns det som om vi måste flytta dit för att testa. Och sedan flytta tillbaka om det inte känns bra. Men... Vi har ju allt i Umeå. Förutom familjen. Och hur viktig är familjen för oss? Hur mycket kommer de hjälpa oss? Hur mycket hjälp behöver vi? Fast det är klart, det handlar inte bara om hjälp. Det handlar också om Gs kontakt med familjen. Tänk om min syrra får barn, då får ju G kusiner som han kan leka med. Det kanske är tråkigt att ha alla kusiner långt bort?

Om vi ska flytta så borde vi nog göra det nu. Nu i livet. I detta skede. Innan G börjar på förskola. Då kan vi kanske få nya vänner genom förskolan och om vi inte trivs så hinner vi flytta tillbaka innan han ska börja skolan.

Jag hade bara önskat att jag kände mig mer övertygad och mer peppad. Just nu känner jag mig mest osäker. Båda valen kan bli bra. Det kan bli bra och fungera att bo kvar här, men i så fall måste jag släppa tanken på göteborgsflytt. Det kan bli bra att flytta, om vi ger det en ärlig chans. Om jag löser jobbsituationen och om M trivs på jobbet där. Han kommer antagligen kunna få jobb ganska lätt i Göteborg inom samma yrke eftersom det är ett bristyrke och han har nu några års erfarenhet. Kanske kan han till och med få förflyttning inom samma företag?

Vi kanske bara måste testa, ta steget och se vad som händer. Och hålla bakdörren öppen. Ifall.

söndag 7 maj 2017

Nej, det här inlägget förtjänar ingen bild!

Lille G hade diarré i några dagar, torsdag till söndag, som var valborgsmässoafton, varav en dag var resdagen. Han åt lite mindre än han brukar per mål, ungefär 60-100ml istället för ca 180ml, men i övrigt mådde han bra och var som vanligt. Så det var inget konstigt att bjuda hem min kollega och vän till Valborg. Vi gjorde pizza och hade trevligt. Promenerade i kylan.

På onsdagen blev M sjuk. Det blev även vännen, på sitt håll. M låg däckad hela torsdagen och halva fredagen, mer eller mindre tills jag blev sjuk på torsdagskväll. Sedan har jag legat som en sill i sängen fram tills idag på kvällen. Kräkningar och diarréer har avlöst varandra i ett i och för sig inte allt för högt tempo, men så segt. Jag har känt mig helt utmattad! Jag har varit utmattad! Tur då att M blev tillräckligt frisk och pigg för att orka ta hand om G medan jag legat mer eller mindre avtuppad. Varje kväll har jag bestämt att imorgon mår jag bra. Dagen efter har jag mått allt annat än bra. Imorse kräktes jag så att jag kände svimningskänslor sedan när jag äntligen var tillbaka i sängens trygga lakan.

Det var längesedan jag var magsjuk och det tar verkligen kraften ur en. Man kan inte göra så mycket mer än att vila, dricka lite i taget och vänta ut skiten. Låta viruset komma ut på de vägar kroppen väljer. Vidrigt!

Nu känner jag mig betydligt bättre ändå. Jag har ätit några smörgåsrån under dagen, druckit lite buljong nu på kvällen och avslutat dagen med en rostmacka. Hoppas på att få behålla allt! Jag har dessutom för första gången i livet förstått hur man laddar ner poddar. Samma insjuknade vän från valborg, som förövrigt också mår betydligt bättre nu, berättade för mig att man behöver en viss app och sen var jag igång. Nu har jag lyssnat på två olika: Skäringer och Mannheimer samt Penntricket. Ganska babbligt men ganska bra. Jag gillade Penntricket mest. Det där med poddar verkar rätt stort. Hittills har jag bara lyssnat på Sveriges radios program (P3 Dokumentär och Kropp och själ, mest), men det verkar finnas så mycket mer där ute. Har ni några tips? Vad borde jag lyssna på härnäst?

Tänk om magsjukan är ännu en följd av Spaniens avsaknad av VAB, kanske. Kusinen smittade farmor, som smittade G, som smittade oss. Eller så finns det ingen sådan koppling? Nu hoppas vi mest på att G inte får skiten igen, att han blir dålig. Det hade varit så fruktansvärt jobbigt. Eller att M eller jag blir sjuka igen. Fy! Och på tal om VAB så är ju Sverige lite mer generöst. M ska vabba imorgon eftersom han var tvungen att meddela om han skulle jobba imorgon senast kl 11 idag, och vid den tiden låg jag helt totalt utslagen i sängen, så han ska vara hemma och ta hand om G (och gå till BVC själv (med G) för första gången). Om jag orkar så ska vi tvätta alla sängkläder och städa. Tråkigt men troligtvis smart ur antismittspridningssynpunkt.

Ja, det här med sjukdomar och barn är väl något som alla är med om. Att barnen blir smittade på förskolan och att föräldrarna också kan drabbas. Så det är väl bara att vänja sig. Har ni några tips om hur man klarar sig undan eller hur man hanterar eländet, mer än notorisk handhygien? Tipsen mottages tacksamt!

tisdag 2 maj 2017

Åtta månader


Nu har det gått åtta månader sedan du föddes och det betyder att du är åtta månader gammal! Den här åttonde månaden har vi tillbringat hemma hos din farmor och farfar i södra Spanien. Det har varit fint och du har utvecklats mycket, mitt lilla liv.

Resan till farmor och farfar (nana y abuelo) var lång. Vi flög till Málaga via Stockholm och det snöade i Umeå när  planet lyfte. Solen sken i Málaga när vi kom fram. Du klarade flygresan bra och hade inte ont i öronen eller så vad vi märkte. Lite tråkigt var det ju förstås, men vi hade några leksaker med oss och så sov du en del. Väl framme på hotellet, ett fyrstjärnigt till min stora glädje, blev du lugn och glad. Du verkade gilla hotellet och att äntligen vara framme. Dessutom var du säkert supertrött för när vi skulle gå ut och äta middag gallskrek du och höll emot dig med armarna mot pappas bröst när han satte dig i bärselen igen. Du ville sova! Vi ville äta. Och vi gick till en restaurang nära och åt spagetti och köttfärssås så fort vi kunde och sedan hem och i säng. Du sov i en spjälsäng bredvid oss och kom till ro ganska snabbt och sov hela natten, har jag för mig. Helt slut, lille vän.

Dagen efter tog vi tåget till Sevilla och där blev vi upphämtade av farmor och farfar. Efter några dagar hemma hos dem lärde du dig ditt namn. Det var häftigt! Farmor sa ditt namn och du vände på huvudet och tittade på henne. Vi märkte på dig att allt var nytt och att alla människor var nya, men redan dagen efter vi kommit log du mot farmor och farfar. Det kändes som om du släppt in dem i flocken. Fint! Farmor blev väldigt lättad och glad! Ya me reconoce, sa hon till sina vänninor. (Han känner redan igen mig.)

Vänninorna! Ja, de och alla andra tanter och människor i Almonte. De var en upplevelse för dig. Vi gick med dig i vagnen runt i byn varje dag. Och på nästan varje gata blev vi stoppade av någon som kände din pappa. Jaså, har du fått barn? Pojke eller flicka? Vilka blå ögon! Vilken frisyr! Ska han inte klippas? Hur gammal är han? (Qué tiempo tiene?) Det var de vanligaste frågorna. Din pappa svarade stolt varje gång. Det är en pojke som inte ska klippas och han är sju månader. Namnet undrade de också om och hade lite svårt att uttala. Men jag tror att det kommer funka. Alla i familjen kan uttala det i alla fall och så har du ju ett spanskt förnamn också, ifall att.

I Spanien lärde du dig också att pussas. Du pussade din pappa på kinden tre gånger vid ett tillfälle. Stolt blev han! Sedan har du inte gjort det något mer, men snart kanske jag också får en puss! Jag hoppas på det. En dag när jag höll dig stående i mitt knä försökte du härma hur man gör när man pussar i luften. Det var väldigt sött!

En annan häftig grej som du lärde dig den här månaden var att stå upp och hålla i dig. Det började med att du stod i sängen vid fotänden medan din pappa låg på tvärsen bakom dig, och så höll du i dig i sänggaveln och sviktade lite med knäna. Snyggt! Jag försökte ta några bilder men de blev suddiga på grund av dåligt ljus. Nästa dag ställde pappa dig i el parque (lekhagen) och lät dig hålla i ringarna som hänger på sidan, just till för detta ändamål, och du stod där i några sekunder. Häftigt! Det känns nyss att du låg och sov i min famn i soffan, nyss du var ett litet knyte på Barn 4.

Du har också varit sjuk för första gången, och fått medicin. Du blev förkyld i början i Spanien. Jag tror det berodde på att vi levt ganska isolerade i Sverige och sedan blev det en massa pussar och kramar och folk som ville hålla i dig och ta på dig. Det blev nog väldigt många fler bakterier och virus som hittade fram till dig helt plötsligt. Vi gick till vårdcentralen efter några dagar efter påtryckningar från familjen. Du hade slem i luftrören och det oroade oss lite. Du fick utskrivet en slemlösande medicin och en sorts näsdroppar. Vi gav dig detta två gånger och sedan blev det bättre. Vi la även några böcker om La romería del Rocío under benen vid huvudänden av spjälsängen så att det skulle bli lite lutning. Efter en eller två dagar mådde du bra igen och hade slutat hosta som en gammal gubbe!

Din kusin blev också sjuk i magsjuka. Farmor passade honom och fick viruset själv. Sedan blev även du lite, lite dålig. Jag tror att du blev smittad, men kanske var det inte så. Du var lös i magen i fyra dagar, varav en var hemresedagen, men det gick ändå bra att resa hem. Du var pigg i övrigt även om du åt lite mindre än vad du brukar, så vi var inte så värst superoroliga, men det är ändå jobbigt när ens lilla bebis blir dålig och man är ju rädd att det ska bli värre eller att man ska göra något "fel" så att det blir värre på grund av det.

Du vaknade också en natt i Almonte av en mardröm. Det gick snabbt att trösta dig genom att hålla dig och sjunga Tula hem och tula vall några gånger. Natten till idag hände det igen, vid kl 23 innan vi, pappa och jag, hade hunnit somna. Vi blev lite skrämda eftersom du tittade men inte verkade vara vaken. Vi fick liksom inte kontakt med dig. Du gallskrek. Jag bar dig till badrummet och tänkte badda dig med lite vatten i ansiktet, men innan jag hann göra det så somnade du. När jag la ner dig började du gallskrika igen. Till slut lyckades din pappa lugna dig och du somnade gott i din säng igen. Tur att vi kan hjälpas åt! Jag tror att det var en väldigt läskig mardröm och jag är glad att det inte händer så ofta för det var obehagligt både för dig och oss.

Vi har börjat på allvar med puréer nu. Du får grönsakspuré till lunch. Du har hunnit äta upp en omgång potatis- och morotspuré sedan vi kom hem för några dagar sedan och nu ikväll har jag kokat, mixat och fryst in puré med kyckling, potatis och morot. Hoppas du tycker om den!

Avslutningsvis vill jag berätta att du även verkar vara på gång att lära dig att krypa. Det är alltså dags att barnsäkra hemmet ordentligt! Du har börjat stå på alla fyra, (knän och händer) med magen lyft från underlaget, och gunga fram och tillbaka. Idag har du tagit dig från din filt och ut på golvet och in under soffbordet, på något sätt. Du kröp inte men du tog dig dit. Intressant! Jag undrar vilka äventyr du ska ta dig iväg på imorgon!

onsdag 26 april 2017

Hemlängtan och sammanfattning


Det kanske låter konstigt att en sådan hispanofil som jag längtar hem till kalla Sverige - ruskvädrets land, men det gör jag. Inte till ruskvädret förstås men till mitt hem, vårt hem, vår lägenhet i utkanten av Umeå på 50 kvadratmeter. Jag längtar till skogsvägarna där jag brukar promenera och till mina vänner, till mina egna vanor!

Vad har varit bäst med att vara här? Vädret tänker jag spontant, men det är inte sant, även om vädret de flesta dagarna varit fantastiskt. Apelsinblomsdoften då? Jo, den var också underbar. Men det absolut bästa med den här semestern har varit att vi som familj har fått en månad av harmoni. Vi har båda två, M och jag, varit mer utvilade och vi har kunnat hjälpas åt på ett bra sätt att ta hand om G. M har alltså varit med G väldigt mycket. Han har verkligen kunnat ta plats som pappa och det har varit så skönt! Jag hoppas att vi tar med oss detta goda samarbete hem till Sverige. Att vi helt enkelt fortsätter på det här spåret.

Det var även väldigt fint att vi tog tag i att åka till la sierra de Aracena för att träffa CasaAnnika och hennes familj. Det var fint att se något nytt och uppleva något annat än familjelivet i Almonte för en stund. Väl där var höjdpunkterna besöket på Hammamet i Linares och all god mat vi åt! Det var också fint att träffa Annikas familj i verkligheten. Jag har följt dem i flera år på hennes blogg men det tillför en extra dimension och förståelse att träffas i riktiga livet, tycker jag.

Stranden vid Mazagons parador som vi hade tänkt besöka har vi inte kommit till än. Och det blir nog inte av heller. Just nu är det ganska kallt och vi kommer troligtvis inte hinna dit varken imorgon eller på fredag. Det får bli en annan gång.

Efter den här månaden kan jag bekräfta bilden jag läst hos både BackstageBella och CasaAnnika om att barn i Spanien ska vara rena, prydliga och absolut inte leka på marken. ¡El suelo, no! är något man hör nästan hela tiden när man är ute. Det är viktigt att kamma barnen, klä upp dem och se till att de håller sig rena när man är ute. Jag har också tänkt på att bestraffningar verkar vara vanligare här. Att barnen ska uppleva någon form av straff om de gjort fel. Ofta har jag tänkt att jag inte skulle vilja göra så med mitt barn i samma situation men vad vet jag. Mitt barn är ännu så litet. Jag tror inte riktigt på bestraffningar. Jag tror mer på att uppmuntra rätt beteende.

Jag tycker även lite synd om barnen när de uppmanas pussa olika vuxna som de träffar. Pussa nu morbror! Det kanske inte alls känns bekvämt för barnet, men det verkar vara en artighetsgest här.

Jag har även lärt mig att vi kvinnor har ännu en uppgift att utföra: nämligen ringa och kolla hur det är med sjuka kusiner. Det är min uppgift och inte Ms även om det är han som egentligen är släkt med dem!

Det som varit sämst här är att folk blivit sjuka. Först en omgång med förkylningar och nu magsjuka. Som tur är har vi (G, M och jag) inte blivit sjuka än (Peppar, peppar!) men det är ändå segt och skapar oro. Man vill ju vara frisk och kunna leva livet som vanligt liksom.

Att bo en hel månad hos svärföräldrarna har också haft sina för- och nackdelar. De största fördelarna är att vi inte behövt laga någon mat och att vi fått hjälp med G. Nackdelen är väl att man inte är i sitt egna hem och inte kan bestämma och göra riktigt som man vill hela tiden. Men på det hela taget måste jag säga att det har fungerat väldigt bra. G har fått lära känna farmor och farfar och han har fått höra massor av spanska.

För att avsluta vill jag säga att det verkligen märks att Spanien är ett land där kollektivet är viktigt. Vi i relation till varandra. Byn, familjen. Folk pratar med en överallt, man hälsar på folk man knappt känner och kreti och pleti ger en råd om småbarnsskötsel. I Sverige får man gå till BVC och be om råd om man vill ha några. Detta var en chock i början men det känns lite bättre nu. Jag har verkligen sett hur individualistiskt Sverige är och hur Spanien på många sätt är tvärtom.

En sista sak om barn i Spanien som jag vill skriva är att här räknas inte pappan som aktiv förälder alls på samma sätt som i Sverige. Det märks framförallt i språket (val av subjekt) när folk hela tiden vänder sig till mig för att fråga hur jag brukar göra med mitt barn, inte hur vi brukar göra med vårt barn.

Att resa och bo utomlands är ett sätt att upptäcka saker om en själv och ens hemland som man aldrig får chans att göra på samma sätt om man bara stannar hemma. Därför är jag tacksam att jag fått och tagit den här chansen att ha en svenskspansk familj!