onsdag 19 september 2018

Rosor vid vägen


Idag har jag märkt att det är lite besvärligt att bo på landet och samtidigt vägra köra bil. För att ta ett ynka cellprov var jag tvungen att ta bussen klockan sju på morgonen och kom inte tillbaka förrän tre och en halv timma senare. Jag hade kunnat komma hem en halvtimma tidigare men missade den tidigare bussen vid bussbytet eftersom jag var översocial med chauffören och ändå trodde att jag skulle behöva vänta en halvtimma. Nästa gång ska jag vara lite mer med och på.

Men ändå kanske jag behövde den där halvtimman på en bänk med havsutsikt efter ångestpåslaget barnmorskebesöket gav. Fy! Jag måste börja erkänna för mig själv att jag har ett vilande trauma efter förlossningen för två år sedan. Det var en jävlig tid och den har satt sig som ett litet irriterande sår. Jag måste nog ta tag i det där någon dag när det passar. Synd att det aldrig passar bara. Eller att jag inte orkat än, som barnmorskan sa.

Väl hemma fick jag lunch av mina barnvaktande föräldrar och sedan hjälpte pappa mig att sätta upp en hasp för att G inte ska rymma och han hjälpte mig även att montera cykelvagnen på cykeln. Jag provcyklade både med och utan barn och det kändes riktigt bra! Det kan nog funka det här, att leva mot både bilismen och urbaniseringen samtidigt! (Så var det bara patriarkatet och kapitalismen kvar då...)

Jag fick stoppa ner G i vagnen för att han skulle somna sedan, och vi gick en minisväng till mitt "sövningsställe" där det är lä. Underbar utsikt både därifrån och på vägen hem, som ni kan se på bilden ovan. Jag är verkligen glad att vi bor här! Det känns helt rätt för mig! Många av mina tankar stämmer dessutom överens med Johannas och Daniels i Tendens kortdokumentär. Intressant att fler gör samma sak!

måndag 17 september 2018

Den magiska chokladen

- I Harry Potter är all choklad magisk och om man äter den kan man göra vad som helst, ungefär så sa CasaAnnika till mig ungefär klockan 04.23 i ett hotellrum i Umeå. Där hade vi hamnat eftersom vägarna i våra respektive liv tagit oss dit. Vi sov i samma hotellrum, men egentligen var det bara Annika som sov, åtminstone fram tills dess att jag åt den magiska chokladen.

Jag började min Umeåresa med att lyssna på P3 Dokumentär om Tjörnbrokatastrofen medan bussen i sin vanliga takt närmade sig och åkte över Tjörnbron. Det var mycket effektfullt. Vädret var sådär.


Efter någon timme ankom jag till Göteborg och möttes upp av min syrra, som jag dagen innan hade bestämt träff med för en middag på tu man hand. Vi har nog inte träffats bara vi två sedan G föddes. Två år sedan, alltså. Minst! Det var fint och välbehövligt. Vi åt japanskt på centralen och begav oss senare till mitt tåg. Vi kramades hejdå och jag satte mig till rätta i min damkupé.

På vägen upp mot Norrland hamnade jag i många intressanta samtal. Exempelvis talade jag med en lärare (som har samma ämnen som jag) som tydligen arbetat på min gamla gymnasieskola, men efter det att jag slutat. Vi pratade mest om jobbet, men också lite om julfirande med svärfamiljer. Alltid intressant! Senare på kvällen pratade jag med två andra i kupén om digitaliseringen och de äldres digitala utanförskap, och så vidare. Det jag älskar mest med nattåg: ETT. Bra för miljön, TVÅ. Intressanta samtal, TRE. Det tar lite tid så man fattar att man rest.

Väl framme var det frukost med Annika och min partner in crime M. Jag trodde att vi hade gått till ett ställe med frukostbuffé, men det visade sig att för 66 kronor fick man en kaffe (eller te) och en macka. Jaja, det gick bra det med. Vi kompletterade med lite medhavd frukt.

Det kändes hemma och samtidigt svinkonstigt att vara tillbaka i Umeå igen, så kort efter vår flytt. Märkligt. Vi gick till jobbet. Jag hade kramkalas med 60% av mina kollegor, ungefär. Sedan var det dags för någon slags konferens. Mer kramkalas. Mer "Har du flyttat? Vart då?" och så vidare.

Sedan var det "fri lek" och jag gick ut på stan och köpte en del kläder. Mest strumpbyxor. Kände mig som en lantis i storstan! Jag lärde mig åtminstone att jag inte ska köpa kläder till mig själv på nätet, t ex klänningar, eftersom de kan sitta helt konstigt trots att de är i "rätt" storlek. Kläder till G verkar dock gå bra, än så länge.

Efter fri lek vad det uppfräschning och sedan middag och lite fest. Annika och jag drack medhavd Gingerale. Medhavd av min partner in crime M, alltså, som hade tänkt på oss! Fint! Jag misstänker dock att Annika tyckte den var lite äcklig. Jag tyckte den var god!

Sedan var det väl dags att sova då. Båda var trötta efter nattågsnatt och informationsbombning från arbetsgivaren. Men bara Annika somnade. Vi låg och läste en stund (flera år sedan sist jag gjorde det i sängen innan sovdags!) och precis när jag släckt lampan, alltså cirka tre sekunder efteråt, började Annika att sov-andas. Hon sov! Den lyckans osten! Men inte jag...

Där låg jag och försökte sova men kände att hjärtat liksom slog lite för fort, ända fram till småtimmarna. Klockan blev mer och mer, även om jag inte tittade på den, och jag kunde bara inte slappna av! Flera gånger gick jag på toa och råkade väcka Annika när jag gick in i stolen som stod mitt i det beckmörka hotellrummet. Hon pratade med mig och jag pratade och pratade och till slut försökte vi sova igen. Hon somnade med en gång. Inte jag. Så här fortsatte det tills det att klockan var över fyra. Då åt jag den magiska chokladen och somnade. Tänk vad lite placebo kan göra!

Nästa dag var jag så trött att jag grät. Jag var ändå med på det mesta och när dagen var slut, efter lunch, hjälpte jag Annika att få en bärbar dator av arbetsgivaren. Något som tydligen genererade en ofantlig mängd lycka! Så fint!

Vi gick ut på stan och träffade Colombialiv. Och här gör jag ett stort undantag och lägger upp en bild på mitt ansikte bredvid de andra två ansiktena, som båda tillhör någon som heter Annika, framför Umeälven och dess södra strand.


Som ni ser har vi alla ungefär samma hårfärg och jag och den ena Annika har samma frisyr. Som det kan gå!

Här, på cykelbron, läser Colombialiv en text för oss så att vi skulle få höra hennes oerhört vackra colombianska spanska:

Sedan åt vi pizza på Teg och pratade en hel del om våra tvåspråkiga liv och barn och våra hispanomän och allt var det var. Mycket trevlig och givande!

Pizzerian stängde och vi drog oss upp mot stan igen. Älven låg mörk och stilla. Jag lyckades ta en kornig bild från gamla E4-bron medan Annika och Annika diskuterade hur sjukt konstigt det är att vara egen företagare i Spanien, men hur nödvändigt det samtidigt kan vara för att få ta del av socialförsäkringen om man jobbar åt ett utländskt företag.


Väl på nattåget sedan, somnade jag och sov som en stock. Åtminstone som en stock som sover på ett nattåg. Eller kanske som en stock som timmerflottas och sover i älven, eller i en ganska stillsam sjö. Svårt att veta. Sov gjorde jag i alla fall! 

Och gud vad fint det var att komma hem igen, till Tjörns kommun. Vad fint att få äta lunch hos mina föräldrar och se hur min son vuxit och vuxit och lärt sig en hel massa ord bara på tre ynka dygn! Helt otroligt! 

Det var en fin och intensiv resa och det var roligt att få visa Annika både staden och arbetsplatsen, men nästa gång jag åker upp ska jag banne mig sova. Jag säger bara det! 

måndag 10 september 2018

Känna sig hemma


Imorgon ska jag åka hem till Umeå, höll jag på att tänka. Hem? Jag bor ju inte där längre, nu bor jag här på en ö i havet. Men jag har ju ändå rätt att känna mig hemma i Umeå, efter tio år. Jag ska dit och sova på hotell, träffa kollegorna och kanske köpa lite kläder. Framförallt ska jag visa Annika min före detta hemstad. Kanske är det fortfarande min hemstad eftersom jag inte flyttat till någon ny stad. Det kan vara min hemstad, Almonte kan vara min hemby och där jag bor nu kan vara min hemö. Hem-ö. Ön där jag bor, mitt hem.

Så vad är Göteborg? Ja, det kan väl vara min ursprungsstad, och Mölndal är staden jag är född i, även om jag inte insåg förrän jag gick i gymnasiet att Mölndal och Göteborg faktiskt är olika städer.

Det är fint att känna sig hemma på olika platser, tänkte jag när jag lagade mat. Att få åka till olika platser och känna igen sig och trivas. Min drömplats är Järvsö i Hälsingland, där vi hade stuga fram till det år jag blev tjugo. Jag hade ångest varje gång vi åkte därifrån. Jag älskade att vara där. Den bästa gången var nog när jag var där en vecka ensam, strax efter att jag tagit studenten. Jag bara trivdes och njöt och hade det bra. Lite ensam kände jag mig, men ändå hade jag mina grannar som jag säkert träffade varje dag.

Som liten drömde jag om att bo där. Jag hade sett ut ett hus och allt. När jag var kanske sexton monterades huset ner och flyttades och restes någonstans utanför Bollnäs. Onödigt, tyckte jag. Nu när jag gått och drömt om det så länge. Det var en faluröd timmerstuga som låg nere i en liten sänka vid en å. Ett perfekt ställe för myggen. Ett perfekt ställe för mig att drömma om.

Sedan, i och med gymnasiet, kom drömmen om Spanien och jag åkte faktiskt iväg tillsammans med min vän S, till staden Salamanca mitt på den iberiska halvön. Där bodde vi i ett läsår och lärde oss spanska. Jag lärde även känna en massa spanjorer och så vidare... Sedan åkte vi hem och jag bodde ett år i Göteborg medan jag hade ångest. Då tänkte jag: här kommer jag alltid känna mig hemma. Och kanske är det sant. Sedan dess har jag ju inte testat på att bo där igen. För sedan blev det Umeå i två år och sedan Almonte, Umeå igen i åtta år och nu är vi här på holmen och äter gratisäpplen från gratisäppelträden, och gratispäron från päronträdet vid kyrkan. fast de är fallna nu. Bara ett skatbitet sitter kvar.

Vi vandrar runt bland klipporna med G och jag känner mig hemma. Det gör G med, utan tvekan. Han lever ju i nuet mest av oss alla. Jag frågade M förut hur han kände det med flytten och han sa att det kändes bra. Det är bara jobbet som är lite tungt, men det kanske får en lösning det också.

Man kan landa i livet på många olika ställen vid många olika tidpunkter. Jag vet ju att vi inte kommer bo här, åtminstone inte i just det här huset, i hela livet, men kanske blir detta en språngbräda varifrån vi kan utgå när vi letar ett mer permanent hem. Ifall vi någon gång skulle kunna och vilja köpa något. Lite billigare på Tjörn är det än i storstaden Göteborg. Inte just här på holmen men på andra lite mer lantliga ställen. Kanske blir det något sådant någon gång. Om man nu ska köpa... annars kan man ju också hyra.

Mot Umeå imorgon alltså. Ensamtid på buss och tåg och middag med syrran i stan. Sedan sluter Annika upp i Stockholm och förhoppningsvis är vi pigga nog även på morgonen när vi kommer fram för att orka med det program jobbet planerat för oss. Det ska bli härligt att åka iväg, och säkert ännu härligare att komma hem igen!

fredag 7 september 2018

Tillgångar


Är det att skryta med sina tillgångar att ha en svart porsche eller en röd jaguar parkerad på uppfarten? Är det att skryta att bygga ett magnifikt hus längs ut på udden med stora fönsterpartier, och ändå bara vara där ibland? Eller är det bara normalt? Att ha pengar, fått dem, ärvt dem eller kanske tjänat dem genom hårt arbete och sedan köpa sig vad man förtjänar: fin bil, stort hus, havsutsikt. Alla gör väl så. Alla du känner...

Jag möts av en förvånad min när jag berättar att vi hyr. Det är många som tror att vi har köpt, och mest är det nog för att huset faktiskt har varit till salu för ett tag sedan, för drömsummor. För en helt vanlig och normal peng. Några miljoner. Några fler miljoner tyvärr, än vad vi kommer kunna låna de närmaste tio åren. För så går det när man är en vanlig människa med ett vanligt jobb. När man inte arbetar sig upp i någon häftig organisation. När man bara jobbar på, för man är inte intresserad av att göra karriär, tjäna massor av pengar, spränga ett berg, bygga ett hus och köra någon frän sportbil.

Kanske är man mer intresserad av att måla, sticka, prata i telefon, gosa med sitt barn och läsa språk på universitetet? Och då gör man det. Och då blir det inga miljoner på kontot, inget sprängt berg och inget hus vid havet. Inget köpt hus vid havet, vill säga. Bara ett man hyr. Som om det vore så bara! Se - här kommer vi och blandar upp! Inte bara åldersmässigt utan även klassmässigt. Men nä, så är det inte. Alla har inte flera miljoner på kontot och en snabb bil av dyrt märke. Hon som står bredvid när jag pratar med han som har det, har jobbat i fyrtio år på en fabrik i närheten och hon berättar för mig, helt öppet med havet som närmaste åskådare, att hennes pension är ungefär två tusen kronor lägre än vad studenterna får från CSN. Efter fyrtio år. På fabrik.

Bland arbetarna känner jag mig hemma. Dem blir jag inte provocerad av, även om de kanske råkar yppa att de röstat på helt fel parti. Nä, det är den förvånade minen från den mycket rike herren som gör att jag går igång. Jag går igång men visar det inte mer än att jag säger: "Köpa!? Näähää du, det huset var säkert jättedyrt! Det har inte vi vanliga människor råd med!"

Varför? Jo, jag kunde inte låta bli... Om han, och ungefär alla de andra sommargästerna, får skryta med sina häftiga bilar och bostadsrätter i centrala Göteborg, med sina dyra kläder och stilrena stil, så får väl jag skryta med att jag är en sådan människa som inte har råd att köpa ett hus vid havet, men som har fått ha turen att hyra ett!

söndag 2 september 2018

Att få bo här

Utsikt från slutet av vår gata
Tänk att vi tillslut hittade detta boende och får bo här! Lugn skärgårdsidyll med nyponrosor, stockrosor och sextioåringar. Men vilka kan egentligen bo här?

Några få i min generation har jag ju träffat, och av dem har jag pratat med tre om deras boendesituation. Alla tre bor i ett hus som redan fanns i familjen. Två av dem bor i deras makars mormors hus och en av dem bor på bottenplan i samma hus som föräldrarna. Ingen av dem har alltså behövt köpa sina boenden till marknadspris. Och hur skulle de kunna göra det? De är ungefär trettio år och verkar ha ganska vanliga jobb, precis som vi. Ändå vill de bo här och har tur att få göra det!

Men det är synd, tycker jag, när jag cyklar runt mellan vitmålade staket och inglasade verandor och ser hur rosorna börjar vissna eftersom vi nu kommit in i september, att det är så få i min ålder som verkligen kan bo här. Att det är så svårt att bo kvar att många flyttar härifrån. För vad händer då? Jo - ön får en åldrande befolkning och därmed mindre liv. Självklart bidrar också det faktum att många av husen blivit sommarställen till att det är lite halvdött här just nu. I bostadsbristens Sverige har några få, om jag får gissa oftast äldre med utflugna barn, råd att både ha en bostadsrätt inne i centrala Göteborg, eller varför inte en villa i Kungsbacka och ett sommarställe här, med inglasad veranda, stockrosor och allt! Det är väl fint att man kan, på ålderns höst, eller kanske till och med innan det, skaffa sig ett härligt fritidsboende med känsla och spegeldörrar? Jo, jag skulle gärna ha det själv, men samtidigt är det lite tråkigt att öns funktion mer och mer blir dyr och exklusiv rekreation för de bättre bemedlade och att vanligt folk, som inte är härifrån, knappt kan flytta hit.

Vi hyr ju vårt hus och på ett sätt känns det skönt: vi är fria att prova detta och kan dra när vi vill, samtidigt har vi inte lagt alla våra sparade pengar och flera miljoner i lån på att bo här. Samtidigt känns det faktiskt som om vi bara lånar det här huset tills det är dags för "de riktiga" att flytta in. Tills det är dags för ägarna att sälja. De säger visserligen att de inte alls har bråttom att sälja, och så hoppas jag att det är, för hittills trivs vi bra! Men ändå: det är inte vårt på riktigt. Vi har liksom ingen besittningsrätt. Det är inte vår parkett vi sliter på. Det är inte våra väggar att tapetsera. Inte för att vi sliter särskilt mycket på parketten eller ens skulle orka tapetsera så mycket, men ändå. Det är en känsla jag har.

Samtidigt: livet är förändring. Vi måste inte bo i det här huset hela livet. Det blir som det blir. Det fina är ju att vi faktiskt lyckats flytta närmare mina föräldrar, även om det inte blev Göteborg (tur det!) och att vi hittat ett boende där vi både får plats och som ligger i ett bra område. Vi verkar dessutom ha råd med hyran! Och det bästa av allt: vi får cykla runt bland små söta vitmålade hus med stockrosor och syrénbuskar utanför och sextioåringar inuti och njuta av idyllen! Och så havet då. Havet!

fredag 31 augusti 2018

Två år!


Så har två år gått sedan jag låg helt förvirrad och utmattad på intensivvårdsavdelningens uppvak och förstod att jag inte var gravid längre, men inte så mycket mer. Det har gått två år sedan M satt nere på Barn 4 med G och sondmatade, hud mot hud. Två år sedan vi blev föräldrar.

Det har varit två omtumlande men också härliga år, och de har gått så fort och så långsamt samtidigt att det är svårt att fatta. G har utvecklats från en liten igelkott med skeptisk min till ett riktigt litet barn med skeptisk min, åtminstone tills han övertygats om att det där nya är bra.

Just nu, G, är du inne i en lite avvaktande period, tror jag. Inte mot världen men mot nya människor. När jag stannar och pratar med någon ny bekantskap här på holmen brukar du ganska snabbt säga hejdå! Du vill vidare mot nya upptäckter men helst inte lära känna någon ny tant. Mormor och morfar är du lite avvaktande till också, fastän du vet vilka de är. Du är mer intresserad av vad morfar gör än vad mormor gör, samma var det med farmor och farfar i Spanien, att det var farfar du höll koll på. Kan det ha med kön att göra? Är man redan medveten om kön i tvåårsåldern? Ingen aning.

Är det vi som fått dig intresserad av traktorer, bussar och bilar, eller vad har hänt? Eller är det så att det är det jag tänker på och ser? Att du luktar på blommor hela tiden och säger gott efteråt kanske inte är sådant jag berättar? Du gör ju massor av saker varje dag, och där ryms även ett intresse för fordon - men det är ju inte allt!

Igår fick du en gammal kassaapparat av mormor och morfar. Den är från nittonhundratalet och både jag och din moster har lekt en hel del med den i våra barndomsår. Den har du lekt med flera gånger idag, både som kassaapparat genom att lägga i pengar och se dem antingen åka rutschkana eller ner i kassalådan, och som trumma. Den fungerar nämligen alldeles utmärkt som trumma om man vänder den upp och ner och trummar på dess botten.

Du älskar också att vara ute. A la calle! säger du så fort jag börjar prata om att ta på kläder på morgonen. Botas, säger du också (utan finalt s), eftersom du gärna vill sätta på dig dina fodrade gummistövlar så fort du vaknar. Och vi går ut minst två gånger per dag om det är okej väder. Vi vandrar iväg oftast på klipporna och ibland till lekplatsen. Du har hittat några "skogar" här som du leker förtjust i. Det är med en vuxens mått mätt på sin höjd en dunge, men för dig fungerar det utmärkt som skog. Jag tror att du längtar lite till skogen du är van vid från norr. Förhoppningsvis kan vi snart få en ledig stund hela familjen tillsammans för att åka och vandra lite i någon lite större skog. Det finns ju här ganska nära men det gäller bara att ta sig dit.

Du pratar mer och mer och härmar mycket av det vi säger. Även om det ibland ser ut som om du inte lyssnar, till exempel när jag och pappa pratar med varandra och inte direkt till dig, så gör du det och härmar något ord du snappat upp. Det är kul att följa hur ditt språk utvecklas! Nu säger du tvåordsmeningar ibland, t ex gunga no (vi ska inte gunga), sitta här och hejdå maten. Det är nämligen väldigt viktigt för dig nu att säga hejdå till allt, inte bara främmande folk på gatan. När vi ätit färdigt säger du alltid hejdå till maten, mackan eller frukosten. Detta använder jag mig också av för att berätta för dig att vi ska avsluta något vi håller på med. Då är det lättare att gå vidare och uppstår inte någon konflikt. Om jag däremot inte förbereder dig på att vi  till exempel ska sluta tvätta händerna nu, blir du arg och vill inte alls. Därför säger vi hejdå till det mesta!

Du är även väldigt fokuserad på vad som är öppet och stängt. Du stänger badrumsdörren när vi går ut därifrån och du kontrollerar gärna folks garageportar, om de är stängda eller ej. Andras brevlådor är också intressanta, även om jag säger till dig att du inte ska titta i dem, eller kanske just därför! Orden öppen och stängt använder du ganska frekvent.

En lek du gillar och har gillat ett tag är tienda. Vi tar en filt och gör ett tält över våra huvuden. Mitt huvud och mina händer agerar tältpinnar. Det tycker du är mysigt. Du tycker även att det är kul att dra ner mina kläder på golvet och säga att du är busig. Eller allmänt att sprida ut alla dina saker överallt... Som tur är tycker du det är ganska roligt att städa också, om jag är med och säger Var ska den här ligga? Då tar du den och lägger den på rätt plats. Du är även duktig på att hämta saker vi ber dig om och ge dem till oss. Då och när du själv får något säger du oftast tack. Vem har lärt dig det? Jag och pappa? Pino?

För det du älskar mest just nu är: snutte, pipo och Pino. Du gillar också dina föräldrar och deras cyklar. Att äta tycker du också om, mest makaroner, som du kallar för kanona. Välling äter du fortfarande tre gånger per dag. Borde vi minska på det? Jag vet inte. Du gillar det och det funkar! Jag ska fråga BVC.

Det är fantastiskt att du hunnit bli två år redan, G! Vår första bebis är inte någon bebis längre, verkligen inte! Du är ett barn som upptäcker allt möjligt och orädd tar dig fram i din lilla värld. Snart utvidgas världen i och med förskolestarten och jag hoppas verkligen att du ska trivas där!

Det ska bli fantastiskt att se dig växa upp och följa din utveckling. Vi älskar dig Gunni och är så glada att du har kommit till oss!

torsdag 30 augusti 2018

"och ni kommer ut på andra sidan av den tuffa bebistiden som en ny liten familj"

Nybadad med pappa och traktorvideo

Bebistiden är väl slut för längesedan egentligen, idag är sista dagen i hela livet som G är ett år, ändå är han min lilla bebis ibland. Mest bebis känns han när han ligger i min famn och äter välling ur sin nappflaska (bibi), men ändå är han ju inte någon bebis - inte ens då.


När Annika skrev den där kommentaren, som jag syftar på i rubriken, hade jag precis skrivit ett inlägg om hur jobbig bebistiden hade visat sig vara. Då var G drygt fyra månader. Nu har det gått nästan två år och han har, precis som Annika förutspådde både lärt sig krypa och lärt sig att stå. Han har till och med lärt sig att gå (januari 2018) och säga en hel massa ord (på båda språken). Det är faktiskt fantastiskt att se honom utvecklas och förändras. Och det är så himla skönt att äntligen ha kommit ut på den andra sidan av den tuffa bebistiden!

Relationen mellan M och mig har i takt med att vi hittat mer och mer rutiner i föräldraskapet stabiliserats och blivit bättre. Det var tufft för oss att få barn, värre än vad jag hade kunnat föreställa mig, men vi har faktiskt tagit oss igenom det och vi kommer aldrig mer att vara förstagångsföräldrar till en liten nyföding. Samtidigt: vilka förutsättningar hade vi? Förutom att vi fick ett prematurt barn och inledde föräldraskapet med en månad på sjukhus är vi från olika länder med olika synsätt och kulturer, om än båda är "västerlänningar". Vi är uppväxta i olika familjer med olika värderingar och olika uppdelningar av arbetsuppgifterna. Ofta pratar man om vad ens man inte har lärt sig av sin mamma, men hur ofta pratar man om vad han har lärt sig av sin pappa? M har inte lärt sig av sin mamma att ta hand om ett hem särskilt mycket, eftersom hon alltid har gjort det. M har däremot lärt sig av sin pappa att en pappa inte behöver varken ta hand om varken hem eller barn, eftersom mamman gör det. Jag å min sida kommer från en familj där både mamman och pappan varit engagerade i både familj och hem, om än inte båda gjort allt utan de har också delat upp sysslorna. Därför har M en viss förväntning på mig (som aldrig kommer infrias) och jag en viss förväntning på honom (som inte heller kommer att infrias). Det enda möjliga är att vi två tillsammans skapar en helt ny ordning i vår familj, som om det skulle gå när vi levet i ett patriarkat... Men kanske går det att åtminstone försöka utgå från vad var och en vill och vad var och en behöver och skapa något bra utifrån det. Vi får se: vi jobbar fortfarande på att hitta det optimala vardagslivet.

Men som tur är: bebistiden med vårt första barn är över! Han är en helt egen person som har egen vilja och egna åsikter och preferenser. Vi lär oss hela tiden saker med honom och tur är väl det. I takt med att han blir större blir han också mer självständig, även om vi hela tiden måste "passa" honom, särskilt ute. Nu kan han leka en stund själv i sitt rum, eller i samma rum som jag är i. Han tar initiativ och han vandrar iväg på upptäcktsfärd, med mig eller pappa M ganska mycket hack i häl. Samtidigt har vi också lärt oss att det kanske inte är så farligt med lite barnvideos på telefonen, i sällskap med någon av oss, ibland när ingen ändå orkar göra något annat. Storfavoriten är Pino, men även videos med traktorer fungerar bra. Är det någon som har tips på bra traktorvideo eller andra barnprogram (till barn i tvåårsåldern) är dessa varmt välkomna!

Idag har vi fått brev om förskoleplats. I slutet av september har han fått ett preliminärt startdatum. Nu gäller det bara att hitta ett frimärke och ett kuvert och skicka in vårt JA till kommunens placeringsansvariga. Tänk vad stor du har blivit, min lilla bebisgurka! Snart två år! Grattis!