söndag 16 juli 2017

Knappt en månad kvar


Föräldraledig. Vilket ord! Alla som varit föräldralediga vet att det inte har så mycket med ledighet att göra. Visst är man ledig från sitt jobb, det är sant, även om man får gå dit och hälsa på, såklart. Men helt ledig i den riktiga lediga ledighetsbemärkelsen är man förstås inte. Man är ju förälder. Man har ett hushåll, och framförallt ett barn att sköta, eller fler. Jag har ett. Du ser honom på bilden ovan. Världens bästa som har hängt med mig på långa grusvägspromenader i skogen, som har följt med på några olika bebissammankomster, som har gosat med mig framför diverse TV-program. Det är konstigt men sant: jag kommer fortfarande att ha honom även när jag börjar jobba. Han kommer fortfarande och alltid att vara min son och jag kommer i evigheten att vara hans mamma. Jag behöver inte säga upp mig och axla hemmafrurollen för all framtid för att vara hans mor. Jag kan arbeta utanför hemmet. Jag är modern.

Vi funderar ju, som sagt, på att flytta till Göteborg. I och med det har vi inte ställt honom i någon förskolekö här i Umeå. Dessutom sägs det vara omöjligt att få plats i närheten av där vi bor nu. I Göteborg får man ställa i kö max sex månader innan man vill ha platsen. Det är mycket större chans att få en plats på den förskola man önskar från och med augusti än från och med mars. Jag tänkte först att han skulle börja i mars. Jag vet inte varför just mars, men det kändes bra med åldern (ett och ett halvt år) och med årstiden (ganska snart sommarlov). Men eftersom den förskoleadministratör i Göteborg som jag till slut lyckades få tag i sa att om han ska börja i mars så är det stor risk att ni inte får plats där ni vill, så känns det ändå bättre med att vänta med förskolestart tills i augusti nästa år. Då är han nästan två år. Om det blir lagom att börja förskolan vid två års ålder, får vi se, men vid det laget kommer nästan alla våra föräldradagar vara slut, åtminstone mina. För, igår när vi var ute i den vackra kvällen och promenerade, frågade jag M om han tycker det är okej att jag är föräldraledig igen efter honom. Att jag tar april till augusti nästa år. Det tyckte han var självklart. Fast han sa också något om att han kanske också vill vara ledig då. Och i rättvisans namn har ju han mer rätt till dem. I så fall får vi båda vara lediga i ett år var. Vi får se hur vi gör. Just nu känns det bra att veta att det finns en möjlighet för mig att ta dessa månader nästa år. Jag skulle kunna få en period till hemma på heltid med mitt älskade barn. Vi får se hur vi gör. Kanske delar vi upp denna tid så att vi arbetar ca 50% var och är lediga två eller tre dagar i veckan var. Vi får se hur det faller sig.

Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Hur vi ska få ihop det i framtiden. (Framtiden, vilket stort ord. Evigheten från nu.) I den närmaste framtiden, menar jag. Det närmaste året. Det är mycket som kommer att förändras om vi byter stad och landsände. Om vi byter Norra Norrland mot Västra Götaland. Umeå mot Göteborg. Den största anledningen till flytt är familjen. Att komma närmre familjen, att de ska få vara delaktiga när G växer upp, att han ska lära känna min syster samt "den äldre generationen". Det är nog vanligt att söka sig till rötterna när man får barn. Jag har hört om flera som flyttar hem igen. Till födelseorten. I vårt fall kan vi ju bara flytta till den enas födelseort, och då faller sig Göteborg mer naturligt än byn i Spanien. Ja, det här har jag ju skrivit om förut. Om några dagar ska G och jag åtminstone åka till Göteborg i drygt två veckor. Vi ska ta nattåget. Jag undrar hur det ska gå. Bra, hoppas jag. Bara han inte ramlar ner från britsen i något obevakat ögonblick. Hur gör jag om jag måste gå på toa mitt i natten när han sover? Snälla, om någon har någon bra idé: svara! Det blir min sista tid som föräldraledig, för den här gången. Sedan är det bara sex ynka dagar kvar innan jag går tillbaka till mitt avlönade och pensionsgrundande arbete utanför hemmet. Det blir nog också roligt. På sitt sätt!

fredag 14 juli 2017

En inlandsresa

Tallsjön, kl 22.04.
Inlandet har inte direkt något gott rykte här vid Norra Norrlands kustland. Inlandet är avfolkat, dött och fullt av mygg. Det händer inget i inlandet, det finns inget att se. Ungefär den bilden har förmedlats till mig under mina tio år i denna landsände. Trots det har vi varit i inlandet två gånger, på semesterresa. Resor som i och för sig bara varat ett dygn var, men ändå. Den första gången var vi i Vilhelmina, Dorotea och Åsele och det var  vid påsk när alla andra var i fjällen. Den här gången bar det av till Tallsjö.

Tallsjö ligger centralt (i Västerbottens inland). Mitt i smeten. Myggsmeten. För att komma dit tar man väg 92 rakt in i landet. Det tar ca en och en halv timme att köra från Umeå. Man passerar skog, skog och mer skog. Något hygge, någon myr, någon älv och mer skog. Till slut kommer man fram till Fredrika. Där försökte vi handla lite mer barnmat, men utbudet var värre än skralt. Två sorters puréer hade de, från 1 år, så det fick vara. Tre paket blöjor såldes också, men det hade vi tillräckligt. Vidare bar det till Tallsjö, via ett vägbygge som fick han som körde att bli rejält nervös. Vi kommer säkert få punka, och vad gör vi då? Men nej, ingen punka.

Väl framme mötte oss en vägg av mygg och inne i stugan en vägg av P4 Västerbotten, samt vårt resesällskaps pappa. Vi gjorde i ordning middag och åt. Vi gick husesyn i den lilla stugan full av tygblommor. Och sedan regnade det. P4 Västerbotten gjorde anspråk på allt talutrymme i det lilla köket, men kunde ändå inte tysta oss pratkvarnar. Så när det väl slutat regna tog min skriande längtan att komma ut i friska luften och tystnaden över och vi gick, allihop, ut. Ner till sjön. Där var det, om möjligt, ännu fler mygg. De riktigt svärmade runt oss och jag blev stucken på handen när jag fotade och i hårbotten, överallt där de kom åt.


Senare på kvällen, när M lagt G i bäddsoffan från femtiotalet och när vi ätit lite efterrätt, gick jag och min vän ut en sväng. Vi gick till det riktiga Tallsjö och fotade sjön och fina hus. Det låg en överhuvudtaget genuin känsla över byn. Vackert och ensligt. Jag blir inte sugen på att bo där, trots att något liknande var min dröm när jag var liten.

Nästa dag begav vi oss till det andra av våra två mål på resan: Stockholmsgata. Det är, liksom Högbonden, ett bra ställe att åka till om man inte har barn som är benägna att springa iväg var som helst utan att se så långt framför sig. Det sitter nämligen en Varning för stup!-skylt precis när man kommer in i området, och det är en seriös varning för höga stup. Inte ett staket så långt ögat kan nå, men ändå fint iordninggjort med spänger och trappor där det är som svårast att gå. G satt i bärselen och M bar honom. Tur att jag har M, alltså. Han är bäst på att natta, busa och bära. Helt klart bäst.

Tjärn vid Stockholmsgata
Stockholmsgata är en kanjonformation som bildats under istiden. Det sägs att området kallas just så eftersom det liknar de smala gatorna med höga hus i Gamla Stan. Vi gick längs hela kanjonen, både ovanför och nere i djupet. När vi var på väg ner för en brant trappa såg vi en tjädertupp som sprang och sedan lyfte. Det lät tungt. Det var häftigt! Det var en riktig trollskog där nere i kanjondalen. John Bauer-motiv så att det bara sprutade om det. Ronja Rövardotterkänsla. Vi gick ända tills det att kanjonmiljön var slut, och sedan gick vi tillbaka igen. Visst är det märkligt att det alltid känns mycket kortare att gå tillbaka en sträcka än att gå den för första gången? Jag tycker ofta att det är så. Och det är ju skönt på många vis, särskilt som vi inte hade ätit lunch ännu.

Som tur var fanns det bord och bänkar, och även ett vindskydd, vid parkeringen. Där satt vi och åt vår medhavda lunch. G fick vattenmelon för tredje gången i sitt liv och han riktigt skrock-skrattade när han väl fick tag i en bit. Så himla gott! I bilen därifrån somnade han gott.

Väl i Åsele igen bestämde vi oss för att leta upp Antonios Bageri, från vilket vi ibland köper bröd här i Umeå. Bara det var en odyssé i tre delar genom Åseles industriområde. Till slut hittade vi i alla fall bageriet i en länga som även inhyste SFI. Antonio och hans fru var där och bakade. De är båda från Portugal och kom till Åsele på grund av den ekonomiska krisen. De blev så glada att vi hade letat upp dem att de bjöd oss på två limpor och lite kakor. Helt i enlighet med den sydeuropeiska, generösa, mentaliteten. Vi tackade så mycket och reste vidare. Mot Bjurholm.

Bjurholm. Kanske inte den mest upplyftande metropolen i världen. Men ändock ett ställe där det bor lite folk och där det finns två pizzerior. Vi valde en. Jag valde falafelrulle. Den visade sig bestå av en pizza som de rullat in falafel, sallad och framförallt dressing i. Det var bland det värsta jag ätit, så jag kunde för mitt liv inte förmå mig att äta upp den. Men lite mättare och lite gladare begav vi oss till kyrkogården. Där ligger nämligen en av mina döda vänner. Under ungefär en halvtimma letade vi överallt på kyrkogården efter hennes grav. Till slut hittade M den. Och just då kom solen fram. Den lyste upp de gyllene bokstäverna på den ljusgrå stenen. Född 1985 död 2017. Alldeles för ung, med alldeles för litet barn. Så sorgligt, så tungt. En ängel ingraverad. En vit ängel uppepå. Jag vet att du vilar där, under jorden. Hel. Jag tänker att du tittade fram med solen och vinkade. Uppskattade att jag kommit. Jag hoppas det.

Efter detta bar det iväg hemåt. Vi lämnade av vårt resesällskap och väl hemma fick G leka av sig lite med sina saker innan det var dags för sängen. Hela natten sov vi, och stora delar av dagen efter, kändes det som. Det är roligt att resa, men man blir också trött. Särskilt om man är liten.

måndag 3 juli 2017

La lista


Som föräldrar gäller det att komma överens om vad som ska göras och när, så att vardagen flyter. Det känns inte riktigt rimligt att ha ett schema på minuten men om alternativen är att tjafsa varje dag om vad som behöver göras och att ingen orkar och att båda vill att den andra ska göra det eller att ha en lista eller ett schema så att saker och ting blir gjorda, väljer jag hellre ett schema. Fast det blev en lista. La lista.

Jag döpte listan till Tareas del hogar (hushållssysslor). Men egentligen hade den kunnat heta kvällslistan eller något liknande, eftersom det som står på listan är sådana sysslor som behöver göras på kvällen, efter ca kl 16.30.

Det är femton punkter på listan, bland annat dessa: laga middag, städa köket, mata G, torka av bordet där G har ätit, ta bort leksakerna från golvet, bada G, lägga G, ta ut soporna. I pedagogikens och samförståndets namn borde väl listan ha skrivits av oss båda två tillsammans under en lugn och harmonisk stund. Så blev det inte. Jag skrev den medan M la G en kväll, för det är alltid han som lägger honom nu för tiden. Sedan visade jag listan och då fick nog M en smärre chock. "Är det så mycket som måste göras?" undrade han. Ja, det tycker jag.

När jag gjort listan räknade jag ut att jag, just den kvällen, genomfört 11 av 15 punkter, att en punkt hade vi hoppat över, en sak hade vi gjort tillsammans och att M själv hade gjort två saker. Och då kommer ju genast tankarna kring jämställdhet. Ska inte listan delas lika, så att det blir rättvist? Jag har kommit fram till följande svar: nej. För mig är det viktigaste att vi har ett samarbete som innebär så lite friktion som möjligt. Det har vi inte riktigt som det ser ut nu, men jag tror att vi kan nå dit, eller åtminstone bli bättre. Jag tror så här: allt är föränderligt, ingenting är statiskt - alltså borde även vi kunna bli bättre på en massa saker, till exempel att samarbeta kring hushållssysslorna.

Jag kan gott och väl tänka mig att byta bort nästan hela listan mot att M är med G på kvällen. Att de leker och gör saker. Då kan jag städa i köket och plocka leksaker. (Jag hör ju själv att detta är den typiska fällan: en ansvarsfull städande kvinna som lever med en lekpappa.) Jag ser på listan som ett sätt att synliggöra allt som jag eller vi gör, allt som behöver ordnas för att hemmet ska vara i det skick vi vill och för att vardagen ska rulla på och fungera. Den är även en hjälp för mig att kunna kontra när M säger att han är innerligt trött och inte orkar t ex lägga G. Då får han som svar att jag också är trött men jag kan tänka mig att tömma diskmaskinen, ta bort tvätten, städa upp i köket och ta upp alla leksaker om han bara lägger G. Och då är valet ganska lätt. Jag vill att han ska förstå att jag också gör en massa saker och inte bara kör med honom. Det är nog lätt att känna så när den ena partnern hela tiden ber om saker. Kanske är det bättre att bara utgå från listan: Här är listan! Detta behöver göras! Vad gör du? Vad gör jag?

Jag vet inte. Hur gör folk egentligen? Tydligen fördelar de hushållsarbetet ganska ojämnt, sett i antal timmar, särskilt när de fått barn. Jag undrar dock vad som räknas som hushållsarbete, om engagemang i barnen ingår i det, t ex leka med dem, byta blöja, mata, packa gympapåse osv.

Livet är föränderligt. Särskilt extra superföränderligt är det när man får barn. Då förändras livet radikalt, det verkar alla föräldrar skriva under på. De olika förväntningarna på den goda modern och den goda fadern påverkar säkert ens handlingar en hel del. Och det känns nästan helt omöjligt att leva i en egen liten värld, när vår omvärld hela tiden lär och lärt oss hur vi ska göra. Mitt mål var att leva i en mer jämställd relation än föregående generation. Det känns inte riktigt möjligt just nu (om man jämför med mina föräldrar, men om man jämför med Ms föräldrar är skillnaden stor). Mitt mål nu är att vi ska ha en fungerande vardag och då får väl den inkludera ett så ofeministiskt förhållningssätt att jag kan ta nästan hela listan om du tar barnet. Eller är det just det som är feminism? Att främja en så god fader-son relation som möjligt medan man själv diskar undan?

Hur gör ni?

fredag 30 juni 2017

Tio månader


Allt är en klätterställning! Inte riktigt allt kanske, men nästan. Min lilla fotpall som jag har under bordet har du klättrat över, "pinnarna" som sitter mellan stolsbenen har du klättrat över, och bokhyllan klättrar du igenom på det sätt som syns på bilden, eller tvärt om: in i kortsidan, ut i långsidan. Ibland blir du frustrerad och ber om hjälp. Då försöker jag guida dig. Först med hjälp av ord: Backa, flytta händerna, vänta. Om du inte kommer vidare lyfter jag dig ut ur situationen. Sedan kramas vi.

Du är ju världens gosebebis. Det säger jag till dig varje dag, mån om att förstärka denna sida. Jag är ju en gosemamma och vill gärna gosa med dig. Du gosar också i några sekunder innan du ska iväg och kolla på något nytt, kanske en bok.

För som också syns på bilden gillar du verkligen böcker. Vi har  fått en hel hög fler böcker nu, både på svenska och spanska, av en kollega till mig. Nu har du så många böcker att jag har fått plocka bort en del. Din lek består nämligen till stor del av att riva ner alla dina leksaker från nedersta hyllan i bokhyllan (där de sover om natten) på golvet varje morgon. Min lek består i att ta upp dem och lägga dem fint i hyllan varje kväll, därav har jag tagit bort en del av böckerna. Jag orkar inte lägga upp så många böcker varje dag! Favoritböckerna är fortfarande Glada mumintrollet och Max boll. Max lampa är också spännande.

Något annat som är spännande är att åka båt. Det tycker åtminstone jag. Du har hittills åkt båt två gånger, till och från Högbonden nu i början av juni. Men du har också varit ombord på en båt som vår vän från Danmark har. Det tyckte jag var väldigt fint eftersom jag själv varit ombord på den båten när jag var liten och överhuvudtaget åkt mycket båt i min barndom, eftersom min pappa haft båt. Kanske får du åka i morfars båt när  vi åker ner till Göteborg lite senare i sommar, om den fungerar ordentligt då.

Igår fick du för första gången testa att äta kokta morotsslantar och blomkålsbuketter med händerna. En annan mamma, med ett barn i samma ålder som dig, sa att de brukar ge sin son av deras mat till middag och så får han pilla i sig det bäst han kan. Jag tycker det känns svårt, men du måste ju få öva. Ganska ofta när jag matar dig (det är oftast jag som matar dig när du äter mat = puré), vill du ta skeden och äta själv. Till slut får du det. Och det slutar alltid i att det är puré nästan överallt. Gärna i håret när du viftat till med skeden istället för att fint sätta den i munnen. För att sätta den i munnen fint och åt rätt håll behärskar du inte riktigt än. Du har dock fått in själva skeddelen i munnen flera gånger och inte bara skaftet, men därifrån och att kunna få i sig maten på skeden ordentligt verkar vara en bit bort. När jag matar dig så liksom skrapar jag av maten mot din överläpp, men du har inte riktigt fått in snitsen än. Som sagt: du måste ju få öva dig, och jag funderar på att köpa någon sked med kortare skaft som kanske är lättare att öva med. Det lär ju finnas sådana därute på den totalöversållade barnprylmarknaden.

Idag har du fått doppa fötterna både i en sjö och i havet för första gången. Du skrek båda gångerna. Antagligen för att du tyckte det var kallt. Jag, däremot, har premiärdoppat hela min kropp. Jag skrek också. När vi låg på Barn 4 drömde jag om att kunna springa ut med dig på en blomsteräng. Det var mitt mål. Idag har vi kört förbi sådana ängar på väg till och från badet. Vi får se om jag lyckas springa iväg med dig någon dag, rakt ut i blomsterhavet. Det hade varit vackert. Som att leva min dröm.

Du ålar vidare på samma sätt som förut. Du har din egna stil och jag gillar den, förutom att du blir smutsig om magen ifall det är skitigt hemma eller om vi är utomhus. Din spanska familj skulle bara veta hur mycket jag låter dig vara på marken! Men här i Sverige är marken ren, till skillnad från Spanien, säger vi. Dessutom måste du ju få upptäcka!

Jag undrar om du börjar få tänder. Du gnider dig med handen i munnen och gnager ibland på något av mina fingrar. Det har du, i och för sig, gjort ganska länge nu, men snart kanske en liten tandstump tittar fram. Vi får se. Då lär du ju bli ännu sötare än vad du redan är, hur det nu är möjligt!

Varje dag brukar vi, förutom att läsa och promenera, även sjunga några sånger. I ett hus vid skogens slut tror jag nästan att du "kan" nu. Du brukar ligga på rygg framför mig när jag sjunger den och jag gör rörelserna både på dig och på mig. När haren skuttar fram så fort, brukar jag skutta med dina ben och några gånger på senaste tiden har du liksom hållt upp benen när vi kommer dit i sången. "Skuttiskuttiskutt!" brukar jag säga och skutta med dina ben. Då skrattar du. Sedan när det är dags att räck mig handen din håller du ibland fram höger hand, med spretande fingrar. Därför tror jag att du kan den. Även om du ännu inte sjunger med.

Vi brukar också sjunga En kulen natt, Nyss såg jag en krokodil, Jag lekte att jag var en liten ångbåt, Prästens lilla kråka, Jag blir så glad när jag ser dig, Klappa lilla magen och favoriten Tula hem och tula vall, som du alltid, varenda gång, blir lugn av att jag sjunger. Särskilt när jag tar i lite. Det är fint att du tycker om att vi sjunger för dig. Men vad du tycker om ännu mer än det är att hoppa på pappas mage. Det får du göra när han kommit hem från jobbet och då riktigt kiknar du av skratt. Te ríes a carcajadas. Du tycker även om när pappa tränar med dig. Han gör knäböj (sentadillas) och håller dig rakt ut så att du liksom hoppar från marken och högt upp i luften. Det är hur kul som helst, tycker du.

Det absolut finaste som hänt på sista tiden var nu häromdagen, i tisdags tror jag, när pappa kom hem från jobbet. Du var och lekte vid bokhyllan när dörren öppnades. "Vem kommer?" frågade jag. "Kom hit och titta!". "Vem är?" sa pappa från hallen. Och du ål-kröp till mig så att du kunde se ut i hallen. Och där stod ingen mindre än din far. Du blev så oerhört glad att du snabbkröp fram till honom och sprattlade med benen och log med hela kroppen. Han tog upp dig och pussade dig och jag pussade honom och grät några tårar.

Gunnir, Gurkan, Lilla lurv - du är det finaste vi har! Tack för att du kom! Stanna alltid kvar!

måndag 26 juni 2017

Ljuvligheten

Syrénkvist i gammelfarmors vas, klockan 22.30.

Så här i juni kan även ljuvligheten drabba en. Allt är inte ångest och stress. Verkligen inte! Ömsom vin, ömsom vatten, som mina föräldrar brukar säga, särskilt min mamma, när vi pratar om livet i deras kök. Det är särskilt därifrån köket jag minns den här dryckesmetaforen.

Ljuvligheten i midsommar. Jag hade från början inga planer och var stressad över det. Inte orkade jag fråga runt heller. I mitt huvud var alla upptagna. Några jobbar säkert, någon kanske bygger en altan, resten har väl redan planer, tänkte jag. Så jag frågade min väninna M. Och visst, hon kunde tänka sig att ta en paus från organiserandet av sin lilla bostad. Så vi gjorde det mest svenniga av allt: vi gick till Gammlia. Och jag dansade runt midsommarstången med G i bärselen till alla låtarna. Räven raskar över isen och små grodorna. Även en del sånger jag inte kände igen spelades. Det var härligt och roligt, och jag fick inte ens ont.

Innan ringdansen hade vi rekat området för att sedan sätta oss på ett slags trädäck i solen och äta jordgubbar. G förstod hur underbart gott det är och den nya vita bodyn med fiskar och ankare var inte längre särskilt vit. Jag undrar hur väl jordgubbsfläckar går bort i tvätten. Jag undrar om det spelar någon roll. Efter ringdansen vandrade vi hem till oss, genom ett stilla Umeå. Någon enstaka motionär på Campus Arena. Någon här och var som cyklade om oss. G sov hela vägen hem.

Sedan var det middag. Min man M kom från jobbet. Vi åt rökt sik och kokt färskpotatis. Jordgubbar till efterrätt. Och efter detta tog min vän M och jag en promenad runt i skogen. Vi blev myggbitna och vi glömde att plocka sju sorters blommor. Ljuset som aldrig vill ge sig, trots att sommarsolståndet redan varit. Det är ljuvligt och extremt, extremt ljuvligt.

Och idag. En av junis sista kvällar begav vi oss (M, M, G och jag) ut till Ratan för att träffa en sjöman jag känt hela livet. Han har seglat ända från Danmark och vidare norrut ska han. För att sedan återvända hem igen. Det var första gången för min man och mitt barn på en segelbåt. Det var spännande, fast vi bara låg stilla vid en kaj. Dansken bjöd på öl och jag som inte druckit fick köra hem. Det gick så bra! Jag som inte har kört på riktigt länge och verkligen har hunnit gruva mig sedan den där dagen i oktober när jag fick motorstopp i rondellen nedanför sjukhuset. Men jag kan ju köra: det ska jag komma ihåg. Man ska inte underskatta sin egna förmåga, men inte heller överskatta den.

Nu har G fått bada, jag har duschat och imorgon bitti tar sjömannen sig ett dopp i det iskalla Bottenvikska havet. Så ljuvlig är sommaren! Ta vara på den, säger jag till mig själv. Din första sommar med ett litet kiddo. Första sommaren med G. Se det vackra! Känn tacksamheten! Det är lättare att andas då än om man bara fokuserar på att klaga, vilket är alltför lätt gjort. Nu menar jag inte att man mår bra bara för att man tänker positivt, sånt dravel är jag helt enkelt emot, men jag ser det mer som en uppmaning till mig själv: Njut!

söndag 18 juni 2017

Ångesten och stressen


Ganska mycket ångest drabbade mitt bröst imorse. Det kändes tungt och instängt. Kvavt i själen. Jag ville få saker gjort. Så otroligt skitigt golv. Gamla ostbitar, smörgåsrånbitar, damm, hår, gudvetvad låg utspritt överallt. Och det kryper G omkring i, helt obrydd. Balkongen som jag försökt barnsäkra genom att hänga upp balkonglådorna, men inte avslutat eftersom det fortfarande står krukor och jord på golvet. Jag vill skura den, men det känns som ett projekt eftersom jag bara har en skurborste utan kvastskaft, så jag måste ligga på knä. Jag klagar, klagar, klagar och ältar allt tusen gånger. Försöker komma framåt men det känns ibland som om vi bara står och stampar i samma gamla gnabb. Irriterande, frustrerande, ångesterande.

Myggen anföll mig igår när jag var ute på kvällens antiångesttur. "Jag hatar mygg!" var jag tydligen tvungen att skrika just när två cyklister cyklade förbi mig på grusvägen. Är jag rolig eller? Var finns det mest mygg? Jo, i skogen! Var promenerar jag? I skogen, mellan en myr och en sjö. Smart! Kanske inte smart, men otroligt vackert.

Idag blåser det och jag antar att myggen inte har lika lätt att få fäste i sommarluften. Kanske blir man inte lika biten idag. Om man ger sig ut. Det har inte jag gjort. Och därför har jag promenadabstinens. Bara det...

Jag har märkt att folk i min internetnärhet verkar må ganska dåligt. Linnéa publicerar en ångestlista, Jenny verkar ha en identitetskris, Maria var eller är på gränsen till utbränd lät det som i mars, Mirijam hade fysiska problem som verkade vara kopplade till stress (eller var det MS, hoppas inte!) för ett tag sedan. Vad är det som händer? Är detta bara en del av livet? Ska vi ta varsin mindfulnessmålarbok och måla oss ångestfria? Dricka lite te, andas? Eller är det något annat som är skevt? Är den bristande jämställdheten en bov? Är det pressen utifrån, att man själv, ens hem, ens barn, ens partner, ens hund och ens dammråttor måste vara så satans perfekta att de tåls att skådas av hela världen? Eller kommer pressen minst lika mycket inifrån? Vill vi vara engagerade, lugna, tålmodiga, varma och härliga mammor? Kvinnliga kvinnor? Attraktiva på arbetsmarknaden, attraktiva för män, attraktiva för nya vänner? Eller handlar det hela om samhörighet: vi vill höra samman, vi vill ha gemenskap. Vi är så rädda att inte få vara med att vi stressar upp oss över allt det här.

(Jag orkar inte noppa mina ögonbryn. I huvudet säger jag mig att jag skiter i det, för då är jag mer lik min son. Entrecejo. Ett enda vackert och starkt ögonbryn. Det har vi, alla tre. Och jag vet att det inte är inne direkt. Men jag har banne mig varken tid eller lust att ta tag i det.)

Jag har mest ångest över att jag är otrevlig hemma. Över att jag inte har tålamod med allt. Varför är jag inte lite mer tålmodig och trevlig? Lite mer smidig? Står jag ut med för mycket eller för lite? Gör jag fel val? Det vet väl bara jag, antar jag. Men ibland rinner det bara över. Ibland orkar jag inte. Jag pallar inte att bara se på och säga något specialpedagogiskt, så jag blir arg. Och sedan får jag så jävla mycket ångest att jag vill gå i bitar. Det är så hemskt så jag vet inte. Men som tur är går det fort över. Vi blir vänner igen. Men jag måste också sätta gränser ibland. Det är så jag känner. Och det är därför jag blir arg.

Om nu personligheten är konstant och medfödd så får jag väl bara stå ut, och försöka agera acceptabelt utifrån mina resurser. Jag gör så gott jag kan. Jag är en gullig mamma nästan jämt. Jag ser till att vi städar, håller dammråttorna i schack. Jag försöker prata och komma överens med min man. Jag vill att vi ska utvecklas som par, som föräldrar och som individer. Jag vill att vi ska hjälpa varandra att nå våra drömmar. Men. Men det är inte alltid så lätt.

Hur är det för er? Har ni ångest ibland? Mår ni dåligt? Vet ni vad det beror på? Vet ni vad ni kan göra åt det? Blir det bättre med åren?

tisdag 13 juni 2017

Litteraturens stjärnor och fall

Att ligga och läsa under ett träd, hur gött är inte det?
Konstigt nog har jag hunnit läsa en del böcker under föräldraledigheten. Jag menar inte hunnit som i att jag har försökt hinna och skyndat mig utan mer hunnit i meningen att det ju är en hel del annat som måste göras och komma först. Ens barns alla behov, till exempel. Hemmet. Matlagningen. Den personliga hygienen. Ja, ni vet. Vardagens alla sysslor. Men en liten stund då och då har jag ändå fått. Särskilt nu sedan jag kom på att jag kan sitta och läsa bok på kvällen istället för att slösurfa och kolla samma bloggar och mediesidor om och om igen.

Vilka böcker har jag läst, då? Jo, nu ska ni få hela listan:

Mosippan av Elsie Johansson
Detta är uppföljaren av Glasfåglarna och ingår i triologin om Nancy. Det utspelar sig på 40-talet i en by i Sverige. Nancy bor med mor och far i en stuga som står på ofri grund och de stretar på för att få slantarna att räcka. De eldar i spisen och sätter upp granrisveranda om vintern. När sommaren kommer bygger fadern en potatisbacke som han läst om i tidningen. Nancy blir kär. Hon tar sin älskade till stället med mosipporna, högt upp på åsen.

Jag tycker verkligen om att läsa den här typen av litteratur. Detta är för mig en starkt lysande stjärna till bok och jag längtar efter att läsa den tredje delen. Jag tycker det är mysigt att måla upp bilder och fantisera om timmerstugor, heta järnspisar och sjungande sparkåkning mitt i kallaste vinternatten.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Ungefär samtidigt som jag blev gravid försökte jag läsa den här boken på spanska, tillsammans med M. Det projektet föll på flera saker: cirka tre ord per mening förstod jag inte (det var därför M skulle läsa den med mig, och översätta), författaren beskrev saker på ett invecklat sätt och historien berättas också med flera lager. Som läsare befinner man sig inte alls bara i historiens nutidsplan utan man förflyttas hela tiden till bakomliggande historier och historier i historierna, så jag blev alldeles snurrig. När jag sedan gav upp detta och lämnade boken i "biblioteket på stranden" (bestående av tre böcker) för min spanska svärfamilj att läsa, och började läsa den på svenska blev det en helt annan femma! Det blev en fantastisk läsupplevelse rent utav! Jag älskade den verkligen. Språket är briljant. Berättandet är kanske lite komplicerat men jag blir helt fångad. Tänk att det är en så stor skillnad att läsa på modersmålet och på ett främmande språk, som jag ändå tycker att jag behärskar väl! Det är väl just det att det litterära språket faktiskt skiljer sig mycket från vardagssnacket. På alla språk. Mer läsning åt folket!

När livet börjar om av Lucy Dillon
Jag behövde något lättsamt. Något som fick mig lite glad efter en ganska tung vår. Så jag frågade om tips och fick detta. Jag köpte boken, tog med den till Spanien och läste den. Nu står den på en ge-och-ta-hylla utanför Ålidhems bibliotek. Den här boken ska man helt enkelt inte läsa direkt efter Vindens skugga. Tråkigt språk, platt berättelse, stereotypa karaktärer. Fin miljö, i och för sig, men inte fantasieggande som i Mosippan och Vindens skugga. Jag läste ändå ut boken, och jag ångrar mig inte direkt, men jag kommer inte läsa något mer av den här författaren. Kanske är feelgoodgenren ingenting för mig, åtminstone inte när det kommer till romaner.

Medicis ring av Jan Mårtensson
När jag fyllde år i mars kom den här boken till mig. Inköpt på rekommendation av bokhandelspersonalen. Som inte hade koll. Åtminstone inte på mig och mina preferenser. Den skulle tydligen vara bra och populär, och det är den säkert. Snubben har skrivit över 60 böcker, en till fyra per år sedan 1970! Har han en lågavlönad spökskrivare eller har han försummat sin familj? Eller är det måhända språket och storyn han har försummat? Det är en deckare. En snubbe är i Italien och två personer dör. Är det mord? Vem kan det vara? Ja, ni fattar. Utöver detta grubblande funderar även huvudpersonen på om han ska äta en bit prinsesstårta eller ej, med tanke på kalorierna, och om han ska ta en Dry Martini eller en Gin och Tonic, inte med tanke på kalorierna. Tråkigt. Läs ej!

Omgiven av idioter av Thomas Erikson
Den här boken har jag lånat av min vän och kollega M. Och den verkar riktigt intressant. Personligheter beskrivs som röda, gula, gröna och blå. Jag känner igen mig mycket i det röda och gula. Driven, kreativ, bestämd, känslostyrd, pratar mycket och tycker att relationer är det viktigaste i livet. Intressant läsning, kan jag säga, även om jag inte har läst ut den än, för just nu är jag helt inne i...

...Boktjuven av Markus Zusak
- Åh! Har du läst den här? frågade min vän som heter samma som en prinsessa. Inte Victoria, inte Madeleine, inte Estelle.
- Nej.
- Då är jag allt bra avundsjuk på dig!
Och några dagar senare, när Medicis ring äntligen tagit slut framför mina ögon, tog jag ner en solstol till gården och satte mig i skuggan och läste. Jag fångades direkt av en historia som Döden själv berättar, direkt till mig. Ett tydligt läsartilltal och häftig berättarteknik fångar verkligen mitt intresse. Nu har jag skrivit fångar två gånger här, men det är så jag känner det. Jag är fångad. På ett bra sätt. Läs den!

Vad läser ni just nu? Eller vad har ni läst som ni älskade? Bra språk och intressant historia måste det vara! Tipsa mig gärna!