Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

Solen skiner ändå

Det är torsdag och solen skiner ändå, trots allt fruktansvärt hemskt som hänt och händer. Solen är påväg upp när jag promenerar med min oinformerade åttaåring till skolan. Jag har inte känt att jag kunnat berätta. Första dagen var jag helt absorberad av nyhetsflödet från kl 13.30 tills dess att jag cyklade hem från jobbet, och väldigt ledsen. Just att det skedde på vuxenutbildningen, som jag också arbetar inom om än i annan verksamhet, tog extra hårt och gjorde att det kändes extra nära. Andra dagen, igår, kunde jag ändå arbeta, men tittade till det hela då och då och det kändes minst sagt tungt. Jag frågade lite när vi kommit hem hur han haft det i skolan och vad de gjort. Jag fick som vanligt inte så värst uttömmande svar, mest Bra och Vet inte/Tänker inte säga. Jag är inte ens säker på att han berättade vad de ätit, vilket annars är standard. 

Sedan la vi oss en stund i soffan och jag frågade om de pratat om något särskilt i skolan. Och ja, det kanske de hade. Jag frågade vad det var, men det tänkte han inte säga... Och så frågade jag om det var något hemskt de pratat om men han sa Nej så tydligt att jag förstod att de inte tagit upp detta oerhörda fruktansvärda i att elva personer gått till skolan på tisdagen men inte kommit hem igen. Inte här, men i Örebro. 

Jag tror det är rätt att de gör som de gör i min sons skola. De tar inte upp det i klassen med åttaåringar om inte eleverna själva börjar prata om det, och det hade ingen gjort igår. Om det väl kommer upp har de en plan för hur de ska prata med barnen om det. Det känns bra. Lärarna har förberett sig och har en plan. Det ger mig trygghet. Sedan att det så kallade skalskyddet är näst intill obefintligt med absolut inget staket eller låst grind, och olåsta dörrar, känns väl inte helt toppen men det är ju så det är och det är något jag varit stolt över när jag visat upp för mina spanska kollegor och vänner: Här litar vi minsann på varandra, vi har inga höga staket eller låsta grindar. Så här ser entrén till högstadie- och gymnasieskolan i min mans hemby i södra Spanien ut, enligt googlemaps gatuvy:

Här är det en bom som oftast står olåst. Bra för blåljusverksamhet och snöplogen såklart, att de enkelt kan komma in. Bra för samhällets öppenhet kanske. Jag får bara hoppas att vi kan fortsätta ha det så, men frågan är hur det blir nu.

Jan Huss skriver på Vi Lärare om glasväggar och stora öppna ytor och hur svårt det är med inrymning och att vid behov gömma sig i sådana lokaler. På så vis kan jag vara glad att min son går i en ganska gammal skola med vanliga väggar. För några år sedan satte de upp dimmad plast längst ner på fönstren för att inte vem som helst ska kunna titta in i klassrummen. Det var för att skydda mot skolattacker dessa sattes upp, inte för att eleverna skulle koncentrera sig bättre som jag trodde. 

Så tänker jag också på vad jag kan göra, och vad vi kan göra för att förebygga att folk mår dåligt och kanske då gör dumma saker. Jagborhär inspirerar såklart när hon skriver om de isolerade i slutet av sitt senaste inlägg. Det är inte så att jag tänker eller tror att alla som är ensamma eller har få sociala kontakter faktiskt löper risk att göra något hemskt mot andra eller sig själva, utan jag tänker mer på hur fruktansvärt det är att vara ofrivilligt ensam, vilka flockdjur vi egentligen är, och så gör jag det jag brukar göra när jag vill läka och vill hjälpa andra att läka: Jag bakar bröd. Jag bakar bröd och skriver till min granne, som visserligen inte alls är isolerad, och frågar henne om hon vet vad mitt recept för ett godare samhälle är. Hon svarar: Kärlek till sin nästa. Jag svarar att hon snart kommer få sin dos. Sedan går jag dit, när brödet fortfarande är varmt och ger henne två små baguetter. Det är havregryn, chiafrön, riven morot och några pumpakärnor i, förutom vatten, salt, jäst och vetemjöl. Hon tar tacksamt emot och jag får en kram och ett litet samtal om hur vi mår och om det hemska som hänt och vad barn egentligen behöver veta. Vi kommer fram till att små barn inte behöver få veta allt, och att det är tryggt där vi bor.

Sedan går jag hem och mumsar i mig av mitt nybakta bröd, somnar bredvid min oskyldiga fina son vid läggning, han som bara häromveckan förstod att det faktiskt är förbjudet att skjuta och spränga i Sverige men att folk gör det ändå. Mindblown, minst sagt. 

Så, vad tänker du att vi kan göra för att skapa ett tryggare och bättre samhälle? Vad kan du och jag göra, här och nu? Ge mig alla dina förslag och sedan kör vi!

Res mer!

När folk tänker på att sluta flyga tänker de ibland att det betyder samma sak som att sluta resa. Att vi behöver sluta flyga tycker jag framstår som självklart. Att vi som individer måste ta vårt individuella ansvar likaså. Erika Bjerström säger det så bra, och presenterar siffran 74 000 i analysen "Jag har haft fel".

I vår demokrati väljer vi politiker som presenterat sin politik. Deras mål är att bli valda och få makt för att kunna förbättra samhället i den riktning och på det sätt de tycker är bäst. För att dessa politiker ska våga presentera och föra en viss politik måste de känna att det finns folkligt stöd för den, för annars blir de rädda att inte få några röster. Även därför måste vi som individer göra aktiva val och säga vad vi tycker, visa att det finns alternativ och att vi väljer dem. Det är klart att vi vill att det ska bli billigare och enklare att exempelvis ta tåget istället för att flyga, men för att det ska bli så måste det finnas en efterfrågan (både marknadsmässigt och politiskt) och denna efterfrågan visar vi finns genom att göra aktiva val, genom att ta tåget ändå, trots att det är både dyrare och krångligare än att flyga.

Jag tycker absolut inte vi ska resa mindre. Jag tycker vi ska resa mer. Resa mer som i att ta tåget dit vi ska och på så vis uppleva mer på vägen. Jag vet att alla inte har råd, men jag tror att många av de som flyger lite sådär stup i kvarten skulle haft råd att spara pengarna från de där flygresorna och hotellen och istället för att göra fem kortare resor per år göra en lång en gång per år, eller en gång vartannat år. Den ekonomiska biten handlar om prioriteringar. Köp färre nyproducerade plagg, köp mindre alkohol, tobak, smink och läsk och spara pengarna på ett speciellt resekonto. Efter ett tag (längre tag för vissa, kortare för andra) har du pengarna till en resa!

Resa mer genom att ta tåget betyder att du får se fler ställen, äta på fler olika restauranger i fler länder och uppleva mer. Du får bo på fler hotell eller vandrarhem och bada vid fler stränder, se fler gamla fina stadskärnor, leka på fler olika lekplatser, eller vad du nu vill göra när du reser. Från tågfönstret ser du fler utsikter och kan följa hur arkitektur och landskap förändras mitt framför dina ögon. Du hinner lyssna på fler intressanta radioprogram (ladda ner dem innan ifall det är dåligt med internet) och kanske virka, spela spel eller prata med dina medresenärer.

Att ta tåget istället för flyget innebär att man minskar sina personliga utsläpp väldigt mycket. Det går att räkna ut genom att lägga till och ta bort flygresor i en klimatkalkylator. Själv tänkte jag att jag inte flög särskilt mycket, åtminstone inte mer än andra, när jag flög en eller två gånger per år till Spanien. Sedan matade jag in mina värden i klimatkalkylatorn och förstod. Så beskriver Maria Wolrath Söderberg att det gått till för många som slutat flyga, i sitt sommarprat från 2023.

Vi började med att ta tåget till Spanien 2019, tio år efter min första internationella tågresa. Denna gång flög vi hem och det var då jag kände att "det är fusk att flyga". Det kändes helt enkelt mycket, mycket bättre att ta tåget. Det är ett sätt att resa jag trivs mycket bättre med!

Sedan kom pandemin och det blev en paus i resandet för oss alla, men sommaren 2022 när vi slutat vara rädda för själva viruset (och fick det!) tog vi tåget till Spanien igen, och denna gång även tillbaka. G hade hunnit bli nästan sex år så ingen vagn till honom behövdes. Skönt!

Och så för ett drygt år sedan åkte vi ner igen till de sydligare breddgraderna, över jul denna gång. Jag stod fast vid mina värderingar och mitt beslut och åkte tåg medan M och G flög. Det var fantastiskt att resa själv, måste jag säga. Jag träffade tusen roliga personer, åt god mat och såg flera vackra platser t ex Bordeaux,  San Sebastian och Vitoria Gasteiz. Denna resa väckte Ms slumrande tågreselust igen så nu i sommar ska vi åka tåg, buss och färja hela familjen fram och tillbaka till byn i södra Spanien som M kommer ifrån.

Som ni hör lovsjunger jag tågresandet och ser mer möjligheter än hinder! Och jag blir också nyfiken på vart du som läst detta har rest med tåg? Vart skulle du vilja resa? Om du aldrig rest utan att flyga någon längre sträcka, vart hade du kunnat tänka dig att göra din första testresa? Ja, ös på med era erfarenheter, tankar och reflektioner i kommentarsfältet, så ska ni få fullständig reseplanering för sommarens resa i ett inlägg framöver!

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?

Iskylan

Igår var havet stilla, men ändå iskallt.

Jag hakar väl på Åsa i en klagosång över kylan. Det känns orimligt kallt, men det är klart att det inte är orimligt. Det är mest obehagligt och fruktansvärt när jag går ut eller när jag ska sova och fryser om nästippen och om armarna. Jag har en vetekudde som jag fick av min gymnasiekompis med smeknamnet Muppen som jag lägger rakt över hela överkroppen, mellan halsen och magen. Ändå fryser jag om armarna och nästippen. 

G kom in till mig klockan 4 imorse och var helt iskall. Helt iskall var han såklart inte (han levde ju), men det kändes så när han kröp ner. Både han och M har sovit med sommartäcken de senaste vintrarna, så många vintrar jag minns faktiskt, men ikväll bytte jag till vintertäcken. M får ett duntäcke som väntat på honom i garderoben i flera år och G fick ett rätt tjockt syntettäcke vi köpte att ha till gäster, ännu endast använt av mina svärisar i maj. Hoppas de kan sova gott inatt och inte vaknar helt blöta av svett - för det är också obehagligt. Eller hur?

Nej, det är inte orimligt kallt. Vi är ändå i mitten av november. Men minus två grader, som det är nu, och viss nordlig vind (7 m/s) känns som is mot huden när jag går ut ändå, nu på kvällen, för att gå av mig lite, för jag kände att jag hade energi när jag slutade jobbet. Imorse hann jag inte gå någon morgonpromenad pga ett möte, men på lunchen gick jag ut i 15 minuter. Jag satte ett larm på 7 minuter och när det ringde gick jag en pyttebit till innan jag vände. Havet grått och småskvalpigt. Jag gick ut mest för att känna att det var skönt att komma in igen, och för att få lite dagsljus. Solen syntes svagt bakom de jämngrå molnen. Och efteråt kändes det värt det, men nu på kvällen nej. Det var bara hemskt. Mörkt, kallt och blåsigt och hemskt.

Det är inte orimligt kallt. Det är faktiskt orimligt varmt! Oktober var varmaste oktober hittills globalt, men det är inget man märker här och nu där det mest är isande kallt. På ett sätt förstår jag de som kallas klimatförnekare, de som säkert inte läser här. Hur kan man säga att det blir varmare att det är så kallt att man fryser om nästippen när man ska sova? Jag vill nästan tilläggsisolera huset akut, Nu! och köpa tjockaste täcket på marknaden och polarlakan som de har i södra Spanien (lakan i fleecetyg, helt fantastiskt skönt för kroppen när det är kallt och fuktigt men inte alls så bra för miljön då de är gjorda i plast och släpper mikroplast när man tvättar dem). Jag smsar grannen i lägenheten bredvid och hon svarar att jag kan testa att isolera bakom golvlisten på norrsidan. Självklart ska jag fråga pappa först. Det är sådant jag frågar pappa om. Jag tittar på mattor på Marketplace och hittar en fin i ull och en trasmatta till köket. Båda finns i samma område utanför Göteborg som min syrra bor. Vi får se om vi kan åka dit till helgen och köpa. Det hade varit värt, tycker jag.

Igår rapporterades det om ny rekordnivå för växthusgaser i atmosfären och idag läser jag om att den smältande permafrostens utsläpp av koldioxid och metan kommer fortgå i flera hundra år samt att vi just nu ansvarar för livsförutsättningarna för 5-10 generationer människor framöver (och oändligt många djur!). Nej, men jag blir inte alls stressad. Eller jo! Det blir jag!

Ändå tar jag bilen till skolan och jobbet. Hela denna vecka har jag gjort det, för jag pallar inte att cykla i minus två grader med min son, intalar jag mig. Bilen har fått motorvärmare och kupévärmare installerade och är  varm och skön när vi sätter oss. Motortempen visar på 50 grader. Det minskar dess utsläpp om jag förstått det rätt, men självklart släpper den ut mer än våra cyklar mycket mer, även om jag bara kör 4 km per dag. Och samtidigt är det vid korta resor som bilen släpper ut mest (per kilometer antar jag). Ja, hur jag än vänder mig är det inte bra att ta bilen, men det är skönt, för jag slipper kämpa i uppförsbacke och frysa ihjäl i nerförsbacke med mins sjuåriga son. Jag säger inte att vi inte kommer cykla alls under vintern, för det kommer vi säkert, men just nu, i chockkylan tar jag bilen. Hur gör ni?

Samtidigt håller jag mig till mina vegetariska luncher på arbetsdagar, samt till mitt löfte att inte köpa några nyproducerade kläder innan nyår. Och inte är det så att jorden behöver några få som "lever perfekt" utan det vi behöver är att den stora massan ändrar mycket i sin livsstil för att komma under den gräns som är hållbar. Här kan du räkna på hur du ligger till: Klimatkontot vilket kan vara relevant för att de egna utsläppen är de som är allra enklast att påverka, samtidigt som vi måste påverka på grupp- och samhällsnivå också. 

En sista sak innan jag slutar skriva för idag: Igårkväll var G och jag på biblioteket. Ute mörkt och kallt. Inne ljust och varmt. Det påminde mig om mina och Ms kvällsbesök på UB i Umeå. Jag berättade om dem för G. Inne på bibblan känner jag alltid sådan inspiration, och plockar på mig alldeles för många böcker. En av dem vi tog hem har jag redan hunnit börja läsa och jag vill varmt rekommendera den, även om jag bara hunnit läsa första kapitlet. Låt skogen leva av Nora Dåsnes. En seriebok som "egentligen" riktar sig till åldrarna 9-12. Riktigt bra hittills! Jag känner igen mig i huvudkaraktären Baos iver. Jag fattar inte heller varför inte allt kan ske Nu, med en gång! Tilläggsisolering, trädplantering, och alla flygplan på marken. Nu. Tack.

Ja, vi lär ju höras mer i ämnet framöver. Främst i ämnet miljö och natur, antar jag. För kylan får jag ta och börja acceptera nu. Jag får ta på mig den varmaste vinterjackan och börja använda vinterkängorna snart, känns det som. Vad har ni för strategier för att stå ut med mörkret och kylan och kanske till och med njuta av det hela?

Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Reseplanering vinter 2022

Lite ironiskt att mitt förra inlägg fick heta Varje dag och så skriver jag inte igen förrän en dryg månad senare. Så kan det bli. Så blev det. Men här kommer min reseplanering för min julresa till Spanien. En enorm jäkla lyx känns den som så här i vintermörkret, med snö och frost och många minusgrader. Låt oss börja i detta citat från August Strindbergs pjäs Fröken Julie:

"ack! låt oss resa härifrån — tar upp en kommunikationstabell ur fickan — genast, med nästa tåg! — vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt-Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!" 

Så enkelt, med en kommunikationstabell som betjänten Jean händelsevis har i fickan planerade han deras tågresa, som de aldrig åkte på eftersom Julie bestämd gick ut med ett rakkniv i handen i sista scenen, men annat är det nu! Nu valde jag återigen att planera min resa med hjälp av SJs länk till Omio. (Jag jämförde även vad det hade kostat med ett tågluffarkort via Interrail och kom fram till att det inte blivit billigare. Jag vet inte om jag hade helt rätt i jämförelsen, men återigen tog jag detta beslut.)

Om några dagar reser jag så här:

Dag 1: Buss till Göteborg tidigt på morgonen för att sitta och jobba en sista dag hemma hos mina föräldrar. Sedan tar jag färjan Göteborg-Kiel på kvällen, framme kl 09.15.

Dag 2: Tåg till Karlsruhe kl 11.12 - 17.09. Där sover jag på ett hotell nära stationen. 

Dag 3: Tåg till Strasbourg kl 09.53 - 10.37. Lite rundvandring. Vad ska jag hitta på? Tips, någon? Kl 14.10 tar jag tåget till Bordeaux. Framme ca kl 20. Sover på hotell nära stationen.

Dag 4: Buss från Bordeaux kl 14 till Donostia San Sebastian. Framme kl 17.55. Här tar jag Flixbus och det är billigt! Jag sover på hotell invid en kyrka och rätt nära busstationen.

Dag 5: Buss från San Sebastian till Madrid (Alsa) på morgonen och tre timmar senare vidare från Madrid med tåg till Sevilla på eftermiddagen. Framme  i Sevilla ca kl 19. Där får M och G hämta mig med bil eftersom sista bussen kommer att ha gått. 

Hemresan får ni läsa om vid ett senare tillfälle... 

Det är inte så lätt att boka dessa tåg/buss/båtresor och därför lägger jag ut min reseplanering, för att minnas när jag ska boka nästa gång och för att kanske inspirera någon att också våga resa på detta sätt.

Önska mig lycka till! Och hoppas att alla tåg och bussar går i tid och kommer fram i tid och att det helt enkelt flyter på så smidigt som möjligt, och gör det inte det så lär jag väl lösa det på vägen... 

Lite hopp i eländet

Nu ni, nu är vi mitt i hösten! Löv från björk och ek ligger klistrade mot cykelbanan när jag sladdar fram på min kära elcykel. Tiotusensju kilometer och jag älskar att cykla, särskilt med motor. Himlen är grå och jag kommer att tänka på ordet tandläkarväder och att alla förstår vad det betyder även om det kan vara vilket väder som helst när man ska till tandläkaren, sist sken solen och tänderna såg så fina, så fina ut.

Varje gång jag lyssnar på nyheterna förfäras jag. Ibland baxnar jag. En gång gråter jag. Det är när jag ser den lilla pojken i slutet av reportaget om en familj i Ukraina som bor i sitt mysiga garage med tepåsar och kamin. Alldeles i slutet går en pojke på sin gamla lekplats, nu helt sönderbombad. Helt. Var ska han leka nu, den lilla pojken? 

Här är han, den lille pojken utan namn. Gunyir, kanske han heter. Eller något helt annat. Lille Gunyir, fyra år, med en sönderbombad lekplats. Kära barn!

Jag lyssnar på Utrikeskrönikan om ett klimatsystem på steroider och på Vetenskapspodden om civil olydnad och 6000 steg och jag går 6000 steg varje dag sedan Gs första halloweendisco förutom den dagen vi spenderar på sjukhus.

Jag gick ut på lunchen igår, för det var så himla fint väder. Promenerade runt närmaste lilla hamn och passade på att lyssna på nästan hela Vetenskapsradion Klotet om den nya klimat- och miljöpolitiken och slogs av hur negativa alla i studion var till den nya regeringens politik. Hur de kritiserade att de satsar allt på elektrifieringen, som om frågan inte vore större än så, som om vi inte också måste tänka på biologisk mångfald och avskogning och vindkraft. Alla var så kritiska att det nästan lät som om programledaren försvarade regeringen, fast det gjorde han inte förstås. Han ställde bara frågor som skulle kunna nyansera deras inställning, men det gjorde de inte. Den nya klimat- och miljöministern fick uttala sig från en bandad intervju eftersom ingen av de tillfrågade från regeringen ville ställa upp live i programmet, och allt det hon sa sågades vid fotknölarna av panelen i studion, och då var ändå en av de som medverkade tidigare EU-parlamentariker för KD. Inte ens han kunde hålla med om de nya "ambitiösa" planerna för Sveriges miljö- och klimatpolitik! De planer som ska gå ut på att vanligt folk ska kunna leva som vanligt och att vad? Att miljön ska gå åt skogen totalt... Just det... 

Jag är väl oerhört priviligierad egentligen men jag tycker att det är ett lågt pris att betala att behöva betala lite mer för bensinen (det finns bussar, tåg och spårvagn, samåkningsmöjligheter mm) och ett allt för högt pris att betala att leda världen mot katastrof, som Johan Rockström pratar om. Och jag tror på forskningen. Men det tycker nog inte alla. Folk vill fortsätta shoppa, tanka och flyga. Leva som vanligt, tills det inte går längre... Vi får väl se om vi får se hur det blir. Det har redan hänt en massa, som Marie-Louise Kristola räknar upp i sin krönika: "I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina. I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. (...) I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar." och så vidare... 

Men lite hopp var det, jag vill ge er lite hopp: 

Många pratade om att organisera sig efter valet och nu har jag några konkreta tips:

• Cykelfrämjandet
• Naturskyddsföreningen
• Något politiskt parti, alltså det man själv tycker speglar ens värderingar och åsikter bäst. 

Har ni några fler tips på hur man kan organisera sig? Lämna dem gärna i kommentarerna! Och för att peppa igång sig riktigt rekommenderar jag alla att lyssna på den här låten av Glesbygd'n ve Storsien: 

https://youtu.be/IS_MZeLU_3k