Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

En annorlunda helg

Inbjudan till den här helgen kom redan för drygt två veckor sedan när jag låg totalsjuk i influensa och huttrade i feberfrossa. Plötsligt skrev min vän från Barcelona och frågade om jag ville komma och lyssna på henne och hennes syrra när de skulle spela på Nefertiti. Klart jag ville, men åh så däckad jag kände mig. Skulle jag orka? Är jag inte väldigt medelålders och för gammal för sånt, för att orka? Det kändes långt bort, på många plan. 

Men så gick tiden och jag blev friskare och mina föräldrar sa att de skulle ställa upp som både barnvakt och nattaxi eftersom M skulle jobba den lördagen, något extrapass. Så förra söndagen när vi var på utflykt frågade jag G om han skulle vilja åka till Göteborg med mig och sova över hos mormor och morfar medan jag gick ut och lyssnade på musik på ett vuxenställe på kvällen. Han sa ja! Han ville till Göteborg, det var längesedan sa han. 

Planen formades. Vi skulle få skjuts av M till en hållplats varifrån det går fler bussar för att komma till Göteborg redan klockan 12.00. Vi skulle äta på en vegetarisk restaurang som G och M brukar besöka (Gs förslag), och sedan skulle vi gå på bio (mitt förslag). Sedan hem till mina föräldrar, ta det lugnt, äta middag och så skulle våra vägar skiljas åt för en stund, men när han somnat skulle jag komma till honom igen och sova i samma rum. 

Och det var precis så det gick till! G och jag satte oss glada i hågen på bussen till storstan och solen sken oss i ansiktet tills vi passerade under Angeredsbron, då mulnade det på. Riktiga blåsmoln, sa G, alltså moln det är när det blåser, inte när det regnar. Maten var god och vi satt så att vi hade utsikt över varenda spårvagn som passerade. Vi besökte världens största godisaffär (i vår värld alltså) och köpte oss varsin liten burk med goda godisar, innan vi tog spårvagnen till Hagabion. Mitt gamla fina hängställe. Där spenderade jag lätt var och varannan helg under hela min gymnasietid. Det har ändrats en del, blivit hippt och så, men jaja, det är samma ojämna lite lutande golv, samma lukter och samma stora tavla i Salong 1.

Vi såg filmen Räv och Hare räddar skogen. Det tog visserligen ungefär hela filmen innan skogen räddades men den var ändå bra, tyckte jag. Lagom lång. Fin sensmoral som uttalades högt: Man blir inte lycklig av beundran utan av vänner. Den vuxna publiken kunde enkelt dra paralleller till överflöd i USA (cowboyhatt som symbol), skogsskövling och vattenkraftverks negativa inverkan på naturen. Barnen kunde roas av vattenrutschkanorna i bäverns bo och kanske lära sig att materiellt överflöd aldrig kan trumfa sann vänskap.

Efter detta besök i filmfantasins värld fick vi åka spårvagn igen till min sons stora lycka, och sedan lite buss, hem till mina föräldrar. Mormor satt och väntade i hallen när vi kom, redo att säga hej! Det var fint. G lekte och lekte i min systers gamla rum, med någon tågbana och morfars gamla leksaksbilar. Jag hann prata ikapp med mina föräldrar i köket och titta på fotografier från när min mormor var liten (!) och så var det dags för middag. Plötsligt insåg jag att jag borde kolla busstiderna och insåg att jag skulle komma åtminstone en kvart försent till där jag skulle träffa min syrra och hennes vän. Men men, de väntade på mig, ingen fara. 

Så gick vi till Nefertiti. Syrran och jag i varsin svart syntetklänning från Monki, från ett annat år, vännen i sin gröna långa jacka. Jag babblade på som vanligt och insåg att det var precis 20 år sedan jag var på Nefertiti, och att det den gången var första gången jag var där. 

Det var tre fantastiska spelningar vi fick uppleva. Den första Anna Ran var drömsk på nåt vis. Som ett norrsken i djupet av en sjö, med mörkgrön skog runtom. Den andra, när min vän spelade med sin syster Maja-Karin Fredriksson, var finstämd och lagom röjig. Jag stod en och en halv meter ifrån henne och bara beundrade, beundrade, beundrade. Upplevde och njöt. Hon är en av mina allra närmaste vänner. Och äldsta, alltså som i att vi har känt varandra länge, nästan 20 år. Närmaste som att vi kan prata om vad som helst inom loppet av noll sekunder, även om vi inte setts eller hörts på flera månader ibland. Under många år bodde ju hon i Barcelona och jag i Umeå, inte så lätt att svänga förbi. Och på tal om vänskap och beundran. Kanske blir hon lyckligast av min vänskap, men jag kan ändå inte låta bli att beundra henne. 

Sedan var det dags för kvällens tredje band, det band som verkade dra mest folk och mest taggade fans. Kristina Issa. Första låten var märklig. Syrran och jag fattade ingenting. Men sedan kom min vän och drog fram mig till längst fram och så dansade vi tillsammans. Då föll allting på plats. Jag bara lät musiken gå in och dansen komma ut och jag var där och min vän var där och  vi dansade och det var bara precis just där jag skulle vara precis just då. Syrran stod en bit bakom och höll sin vän i handen. 

När näst sista låten spelades smsade jag pappa att han kunde komma och hämta mig. Då hade min lilla son somnat. Så gick jag och hämtade min jacka och ut i snålblåsten och kylan. 

I bilen påväg hem berättade pappa en romantisk historia från sin ungdom, om en tjej han var kär i när han låg i lumpen. Hur de gick på dans på onsdagar och ordnade fester och hämtade tjejer från Västerås till dessa i en militärbuss på bestämd tid. Han berättade hur de liftat från Västerås till Järvsö tillsammans och hur de skrivit brev i flera år efteråt, fastän det inte blev något. Men hur hon även funnits där för honom när han hade det tufft i en senare relation. Han undrade om det var okej att han berättade, och det tyckte jag var självklart att det var. Jag ser inte den historien i relation till hans relation med min mamma, nu nästan 60 år senare. Nostalgiska avdelningen är alltid öppen.

G låg däckad i sängen och jag pussade honom försiktigt på kinden innan pappa och jag inledde vår nattsession i vardagsrummet. Jag fick titta på de diabilder som de tittat med G på under kvällen, två raddor med bilder från när vi åkte Dalslands kanal när jag var tre år. Vid kvart över tolv höll mina ögonlock på att falla ihop och jag fick gå och lägga mig. Tyvärr hade jag lite  svårt att sova pga nåt litet ont i halsen och när jag väl fallit i sömn och börjat snarka kom G tassandes för att se vem det var och när han märkte att det var jag kröp han ner hos mig. Jag var för trött för att byta säng, så vi sov säkert tillsammans i en 90-säng nästan hela natten. 

Nästa dag, söndagen, gick vi ut och lekte på lekplatsen, sedan bakade G och morfar en kaka och så visade jag bilder och lite filmer från min utekväll innan det var dags för lunch. Efter lunch åkte vi hem. M hämtade oss på en hållplats, vilket jag räknade ut att vi tjänade en kvarts restid på. Eventuellt inte helt värt, men det kändes ändå skönt att få gå av bussen innan den började åka kringelikrok över halva ön. 

Jag blev avsläppt på busshållplatsen hemma och de andra åkte och handlade mat. Jag satte mig genast på baksidan i solen, och tog ut fågelburen så de också skulle få lite sol. Det var så skönt att bara sitta där i solen och tystnaden och dricka te och andas, efter en väldigt annorlunda men fin och energipåfyllande helg i stan. 

Söndagskvällen avslutades med att M tog G på simskola och jag insåg att jag hade fritid, och energi, när händer det? Städade lite i köket och badrummet och cyklade sedan ner till grannbyn för promenad med min kompis E. Det var iskallt men det var fint. Solnedgången brann för mig över havet.

Det första jag ska göra

Det första jag ska göra är att krama min mamma. En lång varm kram, och trycka henne lite på de där små punkterna mellan skulderbladen som hon älskar att jag alltid hittar direkt. Minimassage.

Det andra jag ska göra är att krama min pappa. En lång varm kram och stryka honom över ryggen och kanske gråta en liten skvätt - för det var så längesedan nu.

Det tredje jag ska göra är att krama mamma igen, och pappa igen, och mamma igen och pappa igen och sedan kommer mamma säga att nu räcker det. Och sedan kommer pappa sätta på kaffe. Och sedan kommer vi fika tillsammans i soffan, utan avstånd.

Det fjärde jag ska göra är att krama min syrra, och hennes son och hennes man och sedan syrran igen och sonen igen och syrran igen och sonen. Sedan kommer syrran säga att nu räcker det, nu går vi ut och leker. Och så ska vi leka på en gräsmatta eller på en lekplats eller allra helst vandra iväg till någon skog, med ett stormkök och laga någon god mat, kanske lite stekt blåbärspaj på det, med vaniljvisp, och vi ska smaka från varandras tallrikar och aldrig vara rädda mer.

Det femte jag ska göra är att åka till Göteborg med min son och åka spårvagn. Vi ska åka alla linjer fram och tillbaka tills vi tröttnar och då ska vi gå av på Järntorget eller Hagakyrkan och ta oss till Solrosen och äta varsin stor måltid mat. Han ska äta potatismos och vi andra två tar vad som oss mest behagar just den dagen. Det kommer bli fantastiskt! 

Det sjätte jag ska göra är att boka en resa till Spanien, en resa med tåg. Och vi ska planera och se fram emot och slutligen ge oss av. Kanske besöker vi Muros på vägen, eller Bilbao, och sedan luffar vi oss nedåt mot atlantkusten för att på det sjunde krama mitt barns farmor, farfar, titos, titas och primos. Hela familjen, varenda en ska jag krama och kindpussa och ingen ska ha munskydd och ingen ska vara rädd nå mer.

Det åttonde jag ska göra är att boka en resa till Umeå, givetvis med nattåget. Och jag ska åka upp, åka dit och träffa alla som jag längtat efter. Jag ska ta det lugnt men ändå träffa alla. Jag ska vara på jobbet och fika och prata och dansa runt i korridoren och säga att det nionde jag ska göra är att gå på bio med min son och min man. Kanske visas någon matinéfilm på Folkets bio lagom för hans ålder, för vid det här laget har han nog fyllt fem.

Det tionde jag ska göra är att gå på Liseberg, en dag när det är lagom mycket folk där. Vi ska titta på allt och kanske åka något som är lagom läskigt för oss. Farfarsbilarna, kanske Cirkusexpressen, som tydligen inte finns längre - så det får väl bli något annat. 

Det elfte jag ska göra är att boka in en utekväll med syrran. Utan barn, utan män, men med musik. Jag vet inte vad det kan tänkas bli, men minns du? Minns du Räfven? Och det tolfte vi ska göra är att vila upp oss på ett Spa, så vi orkar med resten av året. Visst ska vi det, syrran?

Dessa är de tolv första sakerna jag ska göra, när allt är över, när alla är vaccinerade och klara. Och sedan, sedan ska jag bara andas ut, umgås med folk som vanligt och ha det bra. Tills dess: håll i, håll ut, håll avstånd och glöm för guds skull inte bort att Tvätta Händerna! 

Kärlek och respekt

/Tove

Minns du Räfven?

Minns du Räfven? Hur vi stod tätt, tätt och hoppade och gungade då musiken fyllde våra kroppar, våra sinnen och vår gemensamma räfvsjäl?

Minns du Räfven? Inknödda i en ganska full konsertsal på Musikens hus? Du, min lille vän, med springskor. Jag med dig på höften. En låt stod din kusin ut, innan han brast ut i gråt. 

Minns du Räfven? Hur vi dansade, vilka instrument de spelade? Hur de spelade dem! Saxylofon. Kontrabas. Dans, dans dans. Hopp, hopp, med dig på höften. Träningsvärken dagen efter, i bara ett ben. 

Räfvens julfest var en sista inknödd dans till gemenskapens ära. I nostalgins tecken (för mig) och med våra vänner från Barcelona. Där, mitt ibland alla andra göteborgare, på dansgolvet. 

Minns du Räfven, som en sista suck? Som en sista suck från den vanliga världen från den inknödda härliga gemensamma världen, då vi alla fick vara nära, till de energiska tonerna av just deras musik.

Som jag dansade. Jag dansade som om det var min första och sista dans. Och din lilla kusin fick stanna kvar och vänta på oss, fast han ville åka hem. Du dansade i trappuppgången, där det inte var lika mycket folk. Helt totalt omedvetna om att det kanske var en förrätt till den fysiska distansering vi just nu tvingas leva i, som vi tvingats leva i ungefär sedan dess. 

Det slår mig hur oskyldiga och omedvetna vi var. Som barn till musiken. Vi bara hoppade, dansade och lät energin flöda ut. Nära, tillsammans till Räfven. Och nu. Nu får vi inte krama din mormor och morfar mer, inte gå på konsert och vännerna från Barcelona flyttar hem igen. Musikkarriären lär vara över, säger de. Det enda som finns kvar är en youtubekanal då konserterna ställs in. Och Räfven. Hur går det för dem? Från början var de gatumusikanter, och kanske är det just till gatan de tvingas igen - för att få sina toner hörda igen. Tonerna och takterna och öset. Inte vet jag. 

Det enda jag vet är att jag minns Räfven, och det kanske du också gör, min snart fyraåring. Kanske minns du hur vi dansade och röjde. Kanske, kanske minns du Räfven.