Så här kan det också vara

Och så kom våren. Eller kanske rent av försommaren? Och vi gick ut G och jag. Vi satte oss på en filt på gräset. Han ålkröp genast till gräset och började känna med sina små händer. Morfars korvfingrar i miniformat. Han studerade gräset noga och det gjorde jag med. Vi var tillsammans i nuet. Ingen mobil, ingen kamera. Bara vi två, tillsammans på filten, på gräset. Solen värmde lagom och det kändes skönt. Vi var båda mätta i magen efter lunchen och den stunden var så fin att jag alltid vill minnas den.

Under somrarna samlar jag minnen. Inte aktivt egentligen men varje sommar blir det ett minne eller två som jag verkligen tar med mig. Jag vet i stunden att detta kommer bli ett av mina bästa sommarminnen från just den här sommaren. Ett sådant tillfälle var när min syster och jag var ute själva med båten. Jag tror det var första gången. Vi hade lagt till vid en liten ö och vi badade och såg en ny sorts manet. Vi undrade om den var farlig. Det var den inte.

Idag upplevde jag samma känsla igen, tänkte samma tanke: detta kommer bli ett av mina bästa sommarminnen från i år. Min kollega och vän M, hennes vovve och jag satt på samma filt som G och jag myst på igår och solade oss och pratade om stort och smått (mest stort) på gräsmattan vid en gammal husvägg på Gammlia. G sov hela tiden gott i sin vagn, och blev inte för varm. Solen riktigt gassade och vi satt helt i lä. Tillslut blev vi för varma och gick hem igen, men precis innan vi reste oss lyssnade vi på Paradise Jokkmokk och låten kommer aldrig passa bättre!

Och nu: för att avsluta en bra och energigivande dag har jag gått en lugn och fin men ganska kort promenad ner till den spegelblanka sjön. För att komma ner i varv. För att njuta. Och för att se att så här kan det också vara!