En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Gårdagens olycka - Dagens lycka

Igår efter det att G övat på att stava till ord som ragnarök och yggdrasil och efter det att vi haft lite TV-tid var och en på sitt håll (han i vardagsrummet med youtube och jag i sängen med första avsnittet av nya Saltkråkan anordnade vi skärmfri aktivitet bestående av gympa. G hade haft gympa i skolan på förmiddagen så det låg la nära till hands. En hinderbana byggdes upp av diverse kuddar och några leksaksbilar och vi sprang och hoppade genom den flera gånger till glad musik. Fram och tillbaka, utan att krocka med varandra. M kom hem från jobbet mitt i hinderbanespringet.

Sedan var det disco till någon sådan där ny häftig musik som G gillar, typ David Guetta, Morten och sånt. Sedan fick vi duscha och så var det dags för kvällsfika. Då, men först då, berättar M att han sett på kommunens stora reklamskärm vid kommungränsen att det skulle vara någonting med Lindy Hop i vår by. Det var sju år sedan sist och den gången hade det gått åtta år sedan jag verkligen var igång och dansade. I två år dansade jag när jag var mellan 21 och 23 ungefär. De två sista åren innan jag flyttade till Almonte och träffade M. Sommaren efter Spanien var jag i Herräng en tredje gång och dansade, men det var inte samma sak. Jag hittade ingen att hänga med förrän de sista två dagarna och jag längtade intensivt efter min nyfunna spanska pojkvän, som nu är min man sedan 15 år. Sedan slutade jag att dansa. M var inte intresserad vare sig av att lära sig själv eller att jag skulle dansa pardans med massa främmande män och kanske bli kär i dem istället. Lite samma känner han nu, men nu har han ändå tryggheten av 15 spännande år med mig i bagaget. Det vill säga - jag hoppas att han känner den tryggheten. 

Så sa han plötsligt igår när klockan var en sådär halv nio att han sett lite snabbt när han skulle svänga i korsningen vid rödljusen där den där skärmen står att något med Lindy hop var på gång I Vår By! Va? Vad säger du? Jag måste kolla med en gång. Och ja, jag kollade, och ja jag hittade. Riksteatern anordnade Prova på Lindy hop, men tyvärr Tyvärr hade det redan varit, två och en halv timma tidigare. Besvikelsen var monumental. Livet kändes med ens oerhört fattigt. Varför är mitt liv såhär? Här går jag och väntar på att du ska sluta jobba och sedan är alla trötta och vi måste sova och sedan jobba och läxor och vänta på att du jobbar och så vidare, bu, blä, stackars mig! Så kändes det igår klockan halv nio (efter jobb, läxläsning, hinderbana och disco). 

Jag la G men kunde inte komma till ro. Jag bara tänkte på att jag ville dansa Lindy hop igen. Gärna nu med en gång. Gärna för två tre timmar sedan! Så jag låg där och funderade på hur det skulle lösa sig. M hade sagt att han tyckte jag kunde anmäla mig till en kurs i Göteborg, men jag känner att det blir en alldeles för stor apparat. Jag vågar för sjutton inte köra till Guldheden! Och att åka kollektivt tar ju typ en halv dag - en väg! Sedan går det aldrig ihop med Ms jobbtider och G är för liten för att vara ensam hemma än så länge, och sedan skulle jag aldrig orka. Jag gör ju så mycket redan. Det är barnet, disken, tvätten, organisationen av hushållet och av bostadsrättsföreningen och så vidare, igen och igen... 

Men så tänkte jag, att jag skulle köpa biljetter till föreställningen som skulle vara nästa dag (dvs idag) och prata med de som anordnat det där prova-på-tillfället, fråga om det kommit någon, om det kanske fanns någon i trakterna som också kunde dansa lite sedan förut och som kanske skulle kunna dansa med mig... Egentligen behöver jag ju bara hitta en person som kan föra så är ju saken löst. Då får jag ju dansa! Och tänk om man kunde dra ihop en hel grupp, anordna något. Det hade ju varit fantastiskt! 

Så jag ringde pappa och resonerade lite och han sa samma sak. Prata med de som ordnat det och kolla om det finns fler på ön. Jag köpte biljetter till föreställningen.

Dagen idag kom. Tisdag. Jag körde G till skolan och mig själv till jobbet. Spanade mot bygdegården som jag passerade. Ingen aktivitet. Jag jobbade. Jag åkte hem på lunchen för M bjöd mig lite oväntat på entrecote och kokt potatis, och sallad. Det var gott. Jag åkte tillbaka. Spanade mot bygdegården igen. Inget. 

Sedan vid fyra tänkte jag att nu promenerar jag banne mig och hämtar G på fritids. Vi behöver röra oss lite och dessutom har jag ett stegmål om 50000 steg denna veckan, som jag hittat på helt själv. Så jag passerade bygdegården igen och denna gång var det folk där som gjorde i ordning entrén. En kvinna i blå tröja satte upp en flagga i en flagghållare. Hon nådde nästan. Så vi började prata. Hon kom från öns teaterförening och jag frågade om gårdagen och jovisst det hade varit en tio tolv personer där, några av dem bodde till och med här i byn. Och jo alla var intresserade av att få dansa mer Lindy hop här på vår ö. Va? Va? Va? Vad säger du? Är det sant? Jo, så var det. Jag började nästan gråta. Så bubblade det ur mig om mitt dansande för nästan tjugo år sedan, om min busschaufförsman, om vardagen, men att det hade varit så så fantastiskt att få dansa igen och att slippa åka utanför kommungränsen för att göra det! Tänk om vi kunnat ordna det här i byn, bygdegården har ju parkettgolv. Perfekt ju! Kvinnan i den blå tröjan sa att jag skulle höra av mig till henne och så skulle vi spåna vidare. Det enda vi behöver är ett lärarpar, en lokal och att folk får veta att det händer. Teaterföreningen kan stå som arrangör. De har kontakter. Saker går att lösa. Och framförallt! Det finns fler här ute som vill dansa!

Jag nästan flög upp till fritids, dansade nästan fram, där på den grusiga gråa gångvägen. G var peppad på föreställningen och vi gick tillbaka till huset där jag jobbar och kokade spaghetti och värmde köttfärssås och åt. Sedan fick han skriva ragnarök, asgård och yggdrasil igen och så hade vi lite filmtid, innan det var dags att promenera till bygdegården och föreställningen. G var taggad på att få lyssna på musik. Jag var taggad på att få se dansen. 

Föreställningen var häftig. Den började i tystnad. Dans i tystnad är speciellt. Men sedan kom det igång ordentligt med musik och sång och dans. Häftigt! Och när dansen var lindylik riktigt kände jag energin som flödade genom de två dansande kropparna. Ja, det är en sådan dans. En glad energisk dans! En dans som är bra för både själen och samhället. Det är jag säker på. Gå på den vettja, om du bor i eller nära Gislaved, Åsenhöga, Jönköping, Luleå, Östersund, Runemo, Nyhammar, Avesta, Färentuna eller Norrköping. Förstå vilken vacker turnéplan! Vissa av orterna har jag aldrig hört talas om.

Bland den lilla publiken hittade jag ett par som varit med och dansat igår. De var också peppade på att dra igång något. Jag tog kvinnans nummer innan vi gick hem. Så ja. Nu har jag snart ännu fler strängar på min lyra. Bara jag orkar. Det gäller nog att jag lägger det på rätt nivå, rätt frekvens. Kanske en liten kurs från tidigast januari var tredje vecka kanske? Om vi hittar någon lärare, men det ska nog ge sig. 

När vi kom hem anordnade G och jag en egen dansföreställning till musik vi hittade genom att söka på experimental jazz på Spotify. Discolampan ställdes in på ett fast grönt sken. Det var skönt att få dansa ur sig alla intryck. Jag är så glad att jag kan ge mitt barn sånt här, även om det inte är så ofta. Tack Riksteatern för det!

Nä, nu ska jag gå och lägga mig och prata med M. Säga igen att han inte behöver vara orolig. Att det bara är bra om jag är glad. Och om det är något jag blir glad av är det Lindy hop. Så är det.