Krossade matförväntningar

Jag undrar om du börjar komma in i trotsåldern, lilla G, om det ens finns någon sådan. Egentligen tror jag inte det är trots utan mer egen vilja och en väldigt stark sådan. Så här var det häromdagen: Vi kom hem från förskolan och jag hade med mig en påse med livsmedel som jag inhandlat tidigare under dagen. I den låg det ett paket med makaroner, som en liten kartong. Den såg du. Och du älskar paket!

- Paket, paket! Öppna!

Och jajamen, du pillade upp paketet medan jag packade in de andra varorna i köket, och några makaroner hamnade på golvet.

- Nej, inte på golvet, sa jag, varpå du snällt la tillbaka makaronerna i paketet igen. Jaja, det man inte vet har man inte ont av, tänkte jag. Sedan var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig och softa i soffan lite innan jag pallade fixa middag. Det var i måndags och vi hade haft helt fullt upp hela helgen, med fina utflykter på lördagen och massor av hemmafix på söndagen. Städa och tvätta och allt vad det var. Ja, jag var helt enkelt tvungen att vila lite innan middagen, och dessutom visste jag ju att middagen skulle gå snabbt - bara värma spaghetti och köttfärssås som jag lagat dagen innan.

Så när vi läst ut Glada mumintrollet, för det var just precis den vi skulle läsa och ingen annan (enligt dig), reste jag mig ur soffan och tog mig till köket. Där värmde jag maten: spaghetti och köttfärssås. Och när du såg detta fick du ett ganska stort utbrott.

- Inte spaghetti! Makaroner! Makraroooner! Macarrones! så skrek du. Och du låg på golvet. Och du grät. Skrek, sparkade. Livet var helt förfärligt fruktansvärt för att din mamma värmt spaghetti istället för att koka de fina makaronerna som du nyss hittat i det nya underbara paketet. Jag förstod ju det... Jag ställde din tallrik på din plats och värmde sedan min mat. Du låg kvar och skrek. Jag gav vika och föll till föga. Jag kokade makaroner.

Men precis när jag börjat koka dem satte jag mig också med dig i min famn, på golvet, och sjöng med lugn dov röst Tula hem och tula vall, tula långt bort i mossen... medan jag gungade lite fram och tillbaka, och du lugnade dig. Ja, du lugnade dig faktiskt så mycket att du sedan reste dig och satte dig vid din plats och åt spaghettin som jag hade ställt fram. Makaronerna kokade på spisen. Och när jag sedan ställde fram dem åt dig, övergav du självklart genast spaghettin, men du fick åtminstone i dig mat...

Idag hände ungefär samma sak. Vi kom hem från förskolan och det dröjde en liten stund innan jag kände för att fixa mat. I den stunden gjorde jag misstaget att fråga dig vad du ville äta, även om jag visste att vi hade både fisksoppa och köttfärssås kvar i kylen. Fisksoppan åt du dock så himla dåligt av igår så den kände jag inte för att testa. Den får bli lunch under de två sista arbetsdagarna nu innan semestern istället. Så jag frågade dig: vill du ha korv och makaroner? Men du svarade inte. Det är i och för sig så, att du svarar inte alltid när du menar ja, men nästan alltid när du menar nej. När vi kom ner till köket tänkte jag ändå som jag ville, att du kanske inte brydde dig och så tänkte jag att jag själv var mer sugen på fiskbullar och ris än korv och makaroner, dessutom hade vi kokt ris i kylen. Tänkt och gjort: jag värmde fiskbullar och ris och la upp i din tallrik.

Där kom utbrottet! Åh, nej! Inte fasiken ville du ha fiskbullar och ris! Hur kunde din mamma tänka något så urbota dumt? Du ville ju ha korv och makaroner? (Hade förresten inte mamma nyss pratat om det? Det sa du inte, men du hade med stor sannolikhet sagt det om du hade kunnat formulera den meningen, för jag är säker på att det var det du tänkte.)

Du låg på golvet, du grät, du skrek. Korv! Korv! Korv!

Jag tänkte dock på boken jag läser av Martin Forster. Står det inte något där om att vi inte ska ge upp för våra barns tjat, gnäll och skrik, eftersom de då lär sig att just detta ger framgång i konflikter? (Jodå! Se s.47 och s. 134.) Då kommer vi få mer och mer sådant beteende, ju oftare vi ger med oss för det. Korven blir en belöning för gråten. Och det vill vi ju inte. Eller hur? Jag gjorde ett experiment, som faktiskt fungerade, fastän jag var nära att ge upp. Samtidigt som jag pratade med dig och satt vänd mot dig åt jag upp min egen mat och tänkte att jag skulle se om du fortfarande låg kvar på golvet och gråtandes och skrikandes när min mat var uppäten. Ja, det gjorde du nästan. Du hade dock börjat krypa mot mig, och du skrek inte längre - men du var ledsen. Då tog jag upp dig och lugnade dig. Ett tidigare försök att lugna dig hade misslyckats eftersom du då började sparkas och slåss, vilket jag tolkade som att du inte var redo för tröst utan behövde få vara ledsen över den förlorade korven lite till. Men när du började närma dig mig, svarade jag på det. Du började prata om maten i din tallrik och jag tog din tallrik och satte den i mitt knä, varpå du tog skeden och började äta.

- Mmm, vad gott! sa du. Antagligen hungrig. Och så åt du faktiskt några skedar. Sedan sa du att du ville sitta på golvet och äta, för du vägrade sätta dig på någon stol, och då fick du det. Och då kommer vi fram till det bilden visar. En liten pojke som i full harmoni sitter på golvet och äter från ett lågt litet minibord, som egentligen är en fotpall. Nästan allt åt du upp - faktiskt. Och frågade inte efter korv en enda gång till under hela kvällen.

Slutsats: Har du fått en viss maträtt i tankarna tidigare under kvällen har du svårt att ge upp denna tanke och helt plötsligt äta något annat. Därför måste jag förbereda dig redan när vi kommer hem på vilken mat det blir, och inte börja exponera dig för massa mat som det inte blir (t ex paket med makaroner eller tankar om mumsig korv). En annan slutsats jag kan dra är att du kanske blir superarg och ledsen när du inte får den mat du vill, men det går över. Du kan lugna dig efter en stund, med hjälp av mig, och faktiskt äta den serverade maten. Jag ska alltså inte vara alltför snabb med att fixa fram någon annan mat. En livlina vi har för de få dagarna när du inte äter nästan någonting alls till middag är 250 ml välling utblandad med vatten och mjölk och med lite rapsolja i. Då sover du gott sedan.

Ja, du. Jag gör så gott jag kan. Och det gör du med!