Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!