I brist på religion

På min blåsiga holme råder det ingen brist alls på religion men jag har, trots att jag inte känner så själv, de senaste dagarna tänkt en hel del på att "folk på internet" (låt oss kalla dem så) verkar ha ett behov av att tro på något större än sig själva. Kanske är detta något djupt mänskligt och kanske är det rent av därför religion en gång uppstod? Nu skriver jag detta ur mitt helt otroende perspektiv och jag vill inte trampa någon på tårna. Alla har vi rätt till vår egna trosuppfattning, som det heter. 

Min observation började på en blogg som en vän länkade till. Inlägget handlade om kost och om att äta mättat fett och kött, ungefär. Jag läste men kände att jag inte alls kände igen tankegångarna. Är det farligt att äta linser, nötter och fröer? Är det nyttigt att äta animaliskt fett? Det var något nytt för mig. Inlägget var ganska snurrigt disponerat och jag, som oinvigd, hängde inte med särskilt bra. När jag ifrågasatte ganska många delar i inlägget i en kommentar fick jag som svar från bloggskribenten att hon inte orkade svara på min kommentar. Däremot åtog sig en av hennes följare att svara mig. Dock var även hans kommentar ganska svårtydd och därför skrev jag ännu en kommentar där jag frågade vad han menade och kom med lite "motargument" t ex information från Livsmedelsverket, vilka jag litar på. Som svar på det här skrev samma anhängare ett svar som faktiskt fick mig illa berörd. Han skrev flera gånger att jag inte verkade kunna tänka och att det inte var någon idé att förklara något för mig. Samtidigt kunde jag ingenstans läsa några tydliga förklaringar från honom. Hans argument verkade mig ogenomtänkta och hans "fakta" oriktig. Det blir då lönlöst att fortsätta diskussionen. 

En annan tjej skrev som kommentar på samma inlägg att hon mår dåligt av dieten och går upp i vikt. Då uppmanar bloggskribenten henne att rycka upp sig och tro mer på dieten. Dieten som bloggskribenten och hennes anhängare följer känns i och med detta snarast som en kult eller kanske religion. Kanske något att ta till i brist på religion? 

Den andra observationen av fenomenet att folk verkar behöva tro på något större än sig själva upptäckte jag när jag i veckan lyssnade på En underbar podd, med Clara och Erica. Det poddavsnitt jag lyssnade på handlade om ett sätt att prata och kommunicera som Erica uppfattade som "det nya fina feminina". De gav exempel på några personer som pratar så men det exempel som stack ut mest var nog bloggaren Sofia Wood. En person jag aldrig hört talas om. Hon pratar tydligen på ett speciellt sätt i en podd som hon i sin tur är med i. Jag tyckte att Claras och Ericas resonemang var intressanta, särskilt som jag själv är väldigt intresserad av kommunikation och språk. 

Senare hände självklart detta: Sofia Wood herself lyssnade på podden, blev ledsen och skrev ett inlägg på sin egna blogg. Hennes anhängare rasade och skrev elaka kommentarer till Clara och Erica. Clara skriver i ett inlägg så här: "...en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö." Sofia Woods följare verkar följa henne som sin Jesus. Har de lyssnat på podden och bildat sig en egen uppfattning eller rasar de ändå för att någon attackerat den hon tror på? Självklart är det inte bra om någon blir ledsen av någon annans poddavsnitt, blogginlägg eller kommentar, men vad ger någon rätt att skriva så elakt till någon bara för att den de följer blivit kritiserad eller ifrågasatt?

Det sista exemplet på att folk verkar vilja ha något större att tro på är Mandelaeffekten vilken jag för första gången hörde talas om genom att lyssna på avsnitt 33 av podden Flashback forever.  Mandelaeffekten handlar tydligen om att folk tror att det minns något, t ex vilket år Nelson Mandela dog, men sedan upptäcker de att de har fel. Istället för att tänka: Hoppsan jag hade fel! så tänker de att världen har delat sig i två dimensioner och att allting är en enda stor konspiration. Eftersom de är helt övertygade om att de har helt rätt om vilket år Nelson Mandela dog och inte kan acceptera att något annat år eller datum skulle kunna vara det korrekta är den enda rimliga förklaringen att världen är delad i två dimensioner. Jag hade själv lite svårt att förstå det och min vän M i Umeå fick förklara att "bristen på bevis är beviset". Alltså att "den" (Gud?) som delat världen i två dimensioner även sett till att gå tillbaka till alla gamla skivomslag eller nyhetsartiklar och ändra stavningen på namn eller dödsdatum för gamla kända ledare. Snurrigt, tycker jag. Stort ego, tyckte Flashbackforevertjejerna. 

Det jag också tycker är så intressant i allt det här är att folk verkar ha fattat att de ska källhänvisa för att verka mer trovärdiga i sina argument, men de verkar inte ha fattat hur de ska källhänvisa och framförallt hur de ska göra för att hitta trovärdiga källor. Jag förstår mer och mer hur viktig kunskap om källkritik är och måste vara i skolan. Jag tror att folk källhänvisar för att verka pålästa, men samtidigt blir det inte bra när man källhänvisar till, för ämnet eller argumentet, irrelevanta eller rent av olästa källor. Det kan bli så mycket fel då. Jag tänker inte föreläsa om källkritik här, för det gör jag redan på jobbet, men jag tycker fenomenet är intressant och samtidigt oerhört störande. Folk verkar ha behov av att tro på något större än dem själva, och de gör allt de kan för att slåss för sin tro. Kanske är det något rent mänskligt och något vi alla behöver. Men samtidigt: lås dig inte för mycket! Var öppen för att se saker ur olika perspektiv och fundera på hur andra tar emot det du skriver på nätet. Snälla, gör bara det!