Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!
Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock.
Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is.
Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal.
Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!
Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.
Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar