Never ending hushållsarbete och en helg på vift

Åsa hörde av sig och skrev att hon hade skrivit långt, och det kan jag slå mig i backen på att hon har. Jag svarade att jag skulle läsa och sedan hämnas genom att skriva lika långt. Och sedan gick söndagen, som var idag. Inte har jag läst, och om jag läser nu så kommer jag varken hinna eller orka skriva sedan, känns det som. Os tengo abandonadas, är min känsla. Jag har övergett er, men precis som i staden Sevillas logga No m'adejado så är det så att jag inte alls har övergett någon - varken bloggen eller dess läsare. Vilka ni nu är. Kan ni inte skriva några rader och berätta? Gärna alla, men särskilt de som aldrig lämnar någon kommentar. Ni kan la berätta typ vad ni heter eller vilken bokstav ert namn börjar på, hur gamla ni är och vad ni helst gör en ledig dag. Tillexempel... (Tänk om ingen skriver nåt nu... då får la ni som brukar kommentera fylla på. Ni får skriva ändå, såklart. Alla får skriva!) Men nu var det ju inte det det skulle handla om. Vad skulle det handla om då?

Jag minns faktiskt inte vad jag har tänkt på den sista tiden. Kanske har jag tänkt lite mer på valresultatet, samtidigt har jag lugnat mig kring det, samtidigt inte. Jag har funderat på att gå med i ett politiskt parti, det jag röstade på i riksdagsvalet men inte kunde rösta på i kommunvalet pga deras inställning i skolfrågan (stor fråga i min kommun). Min granne som är med i ett annat parti, som jag aldrig kommer rösta på än mindre gå med i, tyckte jag borde gå med och försöka påverka inifrån. Och det är väl det enda rätta egentligen, men har jag tiden och energin? Eller borde jag gå med ändå och se hur det är. Gå på ett möte eller två och sedan göra ett av  tre val: 1. Fortsätta vara med som aktiv medlem, gå på fler möten osv, eller 2. Fortsätta vara med som passiv medlem eller 3. Gå ur partiet och tänka på att vi faktiskt har organisationsfrihet (tack vare demokratin). Tankar kring det, någon?

På tal om organisationsfrihet så var jag på ett så surrealistiskt och skräckfilmsaktigt (utan skräck, visserligen) föräldramöte i förra veckan. Det märkliga var att det var strömavbrott, just på skolan. Strömmen hade kommit och gått även i övriga delar av samhället men skolan var helt utslagen i flera timmar. När vi gick in i matsalen, en sådär 60 föräldrar, var det ljust ute men började skymma och ju längre mötet fortskred desto mörkare blev det. Ingen belysning alls på rektorn som pratade. Inga levande ljus, ingen nöd-ficklampa. Ingenting. Så märkligt. Det var nästan obehagligt att sitta där mitt bland andra skuggestalter och gissa deras reaktioner. Lika märkligt måste det ha varit för de som talade att inte kunna se hur väl åhörarna var med dem. Ironiskt nog var det också beredskapsveckan förra veckan, vilket jag påpekade för rektorn efteråt. Jag är dock högst osäker på hur förberedda de är på skolan för ett långvarigt strömavbrott. Inte beredda alls, antagligen. Har de vattenreserver, tro? Värmeljus? Nödbelysning? Har de bara smartboards som går på el eller även whiteboards? Man kan undra... Hur väl förberett är ditt jobb för långvarigt strömavbrott? Mitt är det inte alls, eftersom allt går via dator och internet.

Men organisationsfrihet var det ju! Jo! Det var en mamma som ville ragga andra föräldrar (gärna pappor, sa hon) till föräldraföreningen. Ingen sa JA!, ingen sa någonting förrän en annan mamma sa att hon kunde vara med lite grann. Check! Tänkte vi andra, då behöver inte jag vara med! (Hade detta varit mitt första år på orten hade jag gladeligen gått med, men nu känner jag att jag behöver energi till annat. Kanske  till det där partiet. Eller bara till barn, man, hem och återhämtning. (Intressant ordning där!) Det mamman sa, innan den mamman sagt ja, var att om ingen vill vara med så får vi rotera så att minst två föräldrar från varje klass är med ändå. Då tänkte jag på vår grundlag. Visst ingår organisationsfrihet i den? Då lär man väl verkligen inte kunna rotera något sådant? Föräldraföreningen är nämligen en förening och då måste det väl vara frivilligt att vara med? Detta vågade jag dock inte säga på det mörklagda föräldramötet, men ja, jag tänkte i alla fall på det. Vad tror ni? Är det som jag tänker, eller kan man tvinga folk?

Mer saker som hänt? Jo! Jag har varit en sväng i min gamla hemstad Umeå. Staden som fortfarande har en självklar plats i mitt hjärta. Fina, fina, hemtama Umeå med alla sina färgglada björkar och alla mina roliga kollegor. Några nära vänner utanför jobbet hann jag träffa också. Himla fint! I Umeå känner jag mig helt bekväm och helt hemma. I Umeå är det inte kontroversiellt att inte ha röstat på SD (eller ett parti som vill sitta i regering med SD). Det kanske det inte är här heller, men det känns nästan så. Det var himla härligt att komma bort, även om resan smolkades lite av min pågående förkylning, nr 2 för hösten. Jag var således ganska trött och täppt i hela huvet. Ändå hade jag roligt! 

På tal om åkommor: Jag fattar inte när jag ska bli friskt. Just idag känner jag mig visserligen rätt frisk, men jag har varit krasslig ända sedan jag fick covid i slutet av juni. Efter covid hade jag vaxpropp som misstogs för öroninflammation, sedan hörselgångsinflammation, sedan urinvägsinfektion, sedan förkylning 1, kvarvarande hosta, förkylning 2 och nu lite kvarvarande hosta. Pjuh. Nonstop infektioner! Inte konstigt att jag var helt slut i fredags. Jag sov både middag på lunchen och la mig och tittade på ett veckogammalt Svenska Nyheter innan jag cyklade hem.

Igår hade jag däremot energi, åtminstone en del av dagen, för igår döptes min kusins förstfödde son. En sådan söt liten parvel! Det var gudstjänst och tårtkalas och mingel. Jag träffade folk som jag inte träffat på länge (kusiner och deras kusiner och partners) och hade riktigt trevligt. Vi kom hem sent och ambitionen för idag var att inte göra någonting, så när jag ätit min frukost skrev jag en sketalång lista på vad som behövde göras: gå ut med soporna, dammsuga, skaka mattor, städa badrum, ta undan tvätt osv. Och när allt detta var gjort så började liksom omgång två: hänga ny tvätt, laga middag, städa undan i köket... never ending. Totalt never ending. 

Efter middagen, som lagades och serverades tidigt, och efter äppelpajen som bara jag ville äta, cyklade jag dock bort till min väninna i Bleket. Vi gick en promenad och det blev mörkt, men vi hann prata av oss om både jobb och familj och nu är det dags för en ny vecka. Det var skönt att få promenera och tjöta och titta ut över havet. Små grodor såg vi också, flera stycken. De går i ide på vintern. Visste ni det? (Det visste inte jag!) Här kan ni lära er det, annars: Djur som förändrar världen. Groda.

Och när vi ändå är igång, lite fler tips:

Dagens middag: Mustig köttfärssoppa

Dramalyssning: Före efter Estonia

Tänkvärt sommarprat med Norrlandsperspektiv: Sverker Sörlin

Ja, det var väl det jag hade att delge er denna mörka höstkväll. Imorgon börjar som sagt en ny vecka. Jag hoppas på att inte vara lika trött och jag hoppas på att fortsätta helga återhämtningen.

Skriv gärna några rader som sagt! Berätta något om dig själv eller vad du vill läsa om, så kanske jag skriver om det någon dag! Nu ska jag hoppa in och läsa vad Åsa skrivit om när hon var vilse i Tanger! Gör det ni med!