Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!