Påsken 2022

Så har påsken 2022 passerat och vilken påsk det blev! Fullt ös och mycket socialt, till skillnad från de två pandemipåskarna 2020 och 2021, som jag inte ens minns. Jo, okej. En sak från påsken 2020 minns jag, och det var att vi vandrade i tranvíaskogen och upp på Vetteberget tillsammans med min syrra och hennes familj, att blåsipporna och vitsipporna blommade, att jag ville kramas för jag hade inte fått in i kroppen än att det var pandemi. Och påsken 2021 har jag visst skrivit ett inlägg om, så det kan jag ju läsa sedan för att minnas. Men nu var det påsken 2022 jag skulle berätta om, så då får jag la ta och sätta igång!

Påsken började på skärtorsdagen för vår del, med att syrran, hennes son samt våra föräldrar kom hit hem till oss (vi bor fortfarande i mina föräldrars sommarhus) någon timma efter att jag jobbat klart och hämtat G från förskolan. Jag lagade tabbouleh med kryddiga högrevsfärsbiffar och tzatziki. Syrran gjorde en paprikaröra som var godare än allt annat, och till efterrätt blev det pannacotta med påskgul topping och tre gånger så mycket socker, eftersom jag varit lite stressad när jag preppade den på lunchen. Inget foto på maten, ni får föreställa er. Matfoton är ändå så hemskt tråkiga!

Barnen lekte, lekte och lekte. Som musik för morfars öron, sa morfar när han lyssnade på deras småprat. Och det var faktiskt himla härligt att se storkusin G och lillkusin A leka så bra, trots att de inte ses så ofta (tyvärr). Sedan var det dags att sova för kidsen och det gick sådär. Båda var spralliga till max av att vara i samma hus, men till sist sov de sött. 

Långfredag och jag firade i svart ganska lång klänning och gula strumpbyxor, så ni vet. Fira, och fira. Vad är långfredagen att fira? Det är väl då man ska vara ledsen? Inte så värst ledsna var vi, vad jag minns, förutom kanske lite, men det gick över. Och vem som gick, och gick och nästan aldrig kom till dörren det var lillkusin A, det! Han slog personligt rekord under sin 2,5 km långa vandring i skogen med G och M. Att M gav sig ut själv med två rätt små barn var vi alla imponerade av, och att A vandrade så långt utan att klaga, gråta eller vilja bli buren var något som både syrran och jag flera gånger återkom till under helgen och förundrades över. Tänk att han fixade det! En kvast hade han med sig också. Som en riktig påskgubbe såg han ut i sin gula jacka, söta små stövlar och så kvasten då, i högsta hugg!

Efter lunchen, som bestod av lite hopplock, firade vi i alla fall lillkusinens födelsedag med supergod jordgubbstårta. Tre år fyllde han minsann! Härligt! Fina, fina systerson. Så mycket jag tycker om dig. Du anar inte!

Frampå eftermiddagen svirade jag om och gav mig ut för att gräva ett lökland, vilket M hjälpte mig med, samtidigt som han skjutsade ungarna i skottkärran fram och tillbaka över gräsmattan. De tjöt av skratt och blev rätt skitiga, vill jag mena. 

Till middag lagade syrran en himmelskt god pastarätt i rätt ordning, inte i fel ordning som det står i receptet. Så mycket roligare det är att äta när någon lagar god mat åt en! Jag måste bli bättre på att laga God Mat. Det tycker hela min familj, framförallt jag och M. Kanske, en annan dag... nu är det ju så sent.

Efter detta begav syrran och jag oss ut på kvällspromenad ner till en fin kanal och över ett berg med skog. Syrran tyckte dock att jag överdrev när jag kallade det skog, men jaja.. Det var ju flera träd som stod tillsammans! Vad mer kan man begära av kala västkusten? Koltrasten drillade och blåsipporna blommade. Färjan tuffade genom kanalen. 

Påskafton så. Vad gjorde vi då? Jo! Efter diverse nyttiga aktiviteter på förmiddagen och några ord som inte var visor, gav vi ungdomar oss iväg (lillkusinen hade åkt till sina andra kusiner vid det här laget) och besteg Vetteberget. En tradition, minsann! Även denna påsk blommade blåsippor och vitsippor för fullt! Solen sken mer än vad jag minns att den gjorde 2020 och G småsprang och skuttade hela vägen fram till röset. Mest peppad av oss alla! Vetteberget är Tjörns högsta berg och det är utsikt åt alla håll och kanter. Man ser havet i tre väderstreck. I norr är Orust i vägen. Typiskt Orust! Flö daj, skulle man nästan vilja säga, men det vill man inte. Vill man se hav åt alla väderstreck får man åka till någon mindre ö istället. Dyrön tillexempel. Eller Klädesholmen. Bergsvandringen gick bra. Syrran somnade inte och G slog inte i huvudet när han ramlade lite, längst bort på vandringsleden. Pjuh!

Till middag blev det grillade lammkotletter och klyftpotatis i ugn. Några grönsaker fick också åka på grillen i sista sekund. Paprika och vitlök. Mums vad gott det blev!

På kvällskvisten gav syrran och jag oss ut på en långpromenad, igen. Upp och runt ett naturreservat. Skog, betesmarker, skalgrusbankar, grusvägar och konstutställning från kulturskolan helt plötsligt. Megabra samtal och på hemvägen blåste det lite kallt från havet, men vi fick i varje fall nästan se en påskbrasa, som höll på att brinna ut. 

Påskdagen kom och alla var trötta. Syrran åkte iväg först, sedan vi och till sist mina föräldrar. Vi? Ja, vi begav oss till en påskmys-samling på en äng här i närheten. Det var säkert hundra personer där, om inte mer. Bor alla dessa människor här? kom jag på mig själv med att tänka. Jag var egentligen för trött för att vara där, men tyckte ändå det var trevligt. Träffade en av mina kommande grannar gjorde jag också, och hon beskrev vårt nya grannskap på ett levande sätt. Hoppas det blir bra för oss att bo där! Vi får tro det, för nu är det där vi ska bo. Den nya grannen verkar trevlig i alla fall, så nu vet jag vilka två grannar är. Både tanten från förra helgen och denna kvinna som är mamma till ett barn i Gs förskolegrupp. Jag pratade med några av de jag redan är bekant med också, och det var trevligt. Men egentligen ska man väl använda sådana träffar till att försöka lära känna några nya? Ja, egentligen tycker jag ju det, men jag var för trött för att orka och en ny lärde jag ju faktiskt känna lite grann. Jag får vara nöjd med det helt enkelt. Intressant att se att G höll sig lite i utkanten också. Han lekte lite med sina kompisar från förskolan som var där, men inte hela tiden. Jag tror också han var trött, och samtidigt lite överraskad över att det var så mycket folk. Överraskad och överväldigad, kanske. Så kan det bli. Ingen fara.

När vi kom hem var jag om möjligt ännu mer trött än när vi åkte dit. Jag lagade en enkelt improviserad tomatsoppa till middag, som jag åt själv. De andra åt något annat... jaja. (Jätteintressant att läsa vad vi åt, jag förstår det!)

Efter middagen gick jag ut en tur själv, men med M i Umeå i lurarna. Hon berättade om påskhelgens äventyr och alla känslor kring det. Så fint, pirrigt och häftigt! 

Och som om inte detta var nog så kom även annandagen plötsligt farande genom tiden! Idag kände jag verkligen att jag behövde ta det lugnt. Inte göra massa saker, inte träffa massa folk. Och mer eller mindre har vi följt denna plan. På förmiddagen gav jag mig ut med G en kort cykelsväng. Han har ännu stödhjul, medan kompis efter kompis lär sig cykla utan. Måtte det släppa åtminstone under sommaren! Hur gör man? Är det bara att ta loss stödhjulen eller? Borde vi montera på den där pinnen som man kan hålla i? 

Sedan gjorde jag snabbt en lunch som ingen tyckte om förutom G och jag. Matsituationen blev inte helt harmonisk, men men. Efter detta tog vi cyklarna och cyklade det fortaste vi kunde till färjeläget (G i cykelvagnen såklart) och tog färjan till vår favorit-ö, Dyrön. Där gick vi till lekplatsen, G lekte lite, vi köpte och åt varsin glass och sedan gick vi en liten bit av vandringsleden på öns östra sida, från sydhamnen och norrut. 

Vi stannade på samma ställe som G och jag haft picknick i februari, men den här gången hade vi inte mössa på oss utan den här gången tog vi faktiskt alla av oss om fötterna och doppade dem i det iskalla havet. De svarta klipporna och stenarna var så mjuka och lena. De var inte svarta på grund av de hala förrädiska algerna, utan de var svarta på grund av bergarten. Lena tack vare havet, antar jag. Så där stannade vi en ganska lång stund och doppade fötterna, solade och M skapade en liten balanserad stenskulptur. 

Tre timmar spenderade vi på Dyrön idag, och det räckte faktiskt. G ville hemskt gärna äta på Trålverket igen, men det hoppade vi över. Det kommer fler dagar, hoppas vi. Istället blev det fruktstund på bryggan när vi kommit av färjan igen. Det var också fint. 

Ja, så där fick ni: hela min påskhelg. I detalj. Precis som ni vill ha det! Eller hur? 

Hoppas alla ni som läser här också haft en fin och härlig påskhelg! Att ni inte behövt bevittna vilda kravaller eller koranbrännare! Att ni tagit det lugnt, njutit av solen och fått er lite påskgodis! Snart börjar nästa kortvecka, men innan dess: en god natts sömn. 

Buenas noches!

En lugnare helg, tror jag

Den här helgen som gick var fin. Vilken följetong va, mina helger... som om någon skulle bry sig? Men jag bryr mig. Jag vill titta tillbaka och se vad vi gjort och inte. Allt skrivs inte här men det som skrivs det finns ju här sedan, tills bloggosfären en dag imploderar, eller vad som nu kommer hända. Vad nu ens implodera betyder.

Den här helgen jobbade M så G och jag fick rå oss själva. Lördagen ägnades åt två aktiviteter: Vårshow med skridskoskolan/konståkningsklubben och barnkalas i nybyggd villa på landet. Söndagen var vigd åt vila men vi hann ändå med att cykelträna lite (runt kvarteret), leka på lekplats en liten stund, laga broccoligratäng och få spontanbesök av en äldre dam som vi inte kände, och som fick se allt mitt stök, vilket motiverade mig att i efterhand städa i en timme för att få åtminstone lite ordning på det hela. Båda kvällarna gick jag ut på promenad, vill jag minnas. 

Damen som kom förbi var nästan det mest intressanta, tycker jag. Hon stannade till vid vår grind precis när jag hade tröttnat på att G dammsög i luften (istället för på golvet) och gått ut på trappan för att andas. Hon stannade till och sa Hej! Bor du här? Ja, så det förklarade jag att jag gjorde, just nu. Hon berättade sedan att hon läst min debattartikel som jag skrivit till lokaltidningen angående att jag inte vill att de bygger två enorma skolor i kommunen och lägger ner resten, utan istället behåller de lite mindre skolorna. Hon hade tyckt den var bra skriven, sa hon. Och så hade hon kollat upp var jag bodde! Vilken förslagen dam, eller hur? Och när hon hade sett att jag bodde just här i detta hus hade hon tyckt det var så fantastiskt för just detta hus hade hon själv varit med och byggt! (Eller byggt och byggt, hon hade beställt bygget av en snickare, tillsammans med sin man.) När hon var 18 år flyttade hon in och de fick sitt första barn. Det var ungefär 60 år sedan, sa hon. I tjugo år bodde de här, allihop, fram tills skilsmässan. 

Hon fick komma in och titta, såklart! Jag visade henne den nya verandan med uterummet, köket där en vägg tagits bort (innan mina föräldrar flyttade hit) och övervåningen där hennes barn sovit och där jag sitter just nu och skriver det här med utsikt över berget. Hon var så glad och tacksam att hon fått se huset igen. Huset där hennes barn vuxit upp, och som hon själv bott i så länge. Och dessutom kom det fram att hon, liksom jag är lärare, och att hon faktiskt nu bor i exakt samma radhuslänga som vi kommer flytta till i slutet av maj. Vilket sammanträffande! Pratglad var hon också, liksom jag. Det känns bra att veta vilken någon av alla nya grannar är, för nu är det mest G som känner folk där borta, där vi ska bo sedan. 

Ja, och det var väl den helgen det. En fin och trevlig och lite lugnare helg, när jag hann leka med G, gråta av stolthet i ishallen, gå på kalas, träffa en tant och till och med städa undan det värsta. Det smartaste draget på hela helgen var dock att jag gjorde så mycket middag på lördagen att det räckte till middag till söndagen (och lunch till M idag), vilket motade bort helgtröttheten. Det bästa var nog att G älskade broccoligratäng lika mycket som jag, och att jag fick sova middag på lördagen. 

Hoppas ni haft en fin helg och fått en bra start på veckan!

Vilken helg!

Vilken helg vi har haft! Synd bara att jag blir så trött av allt skoj... Arbetsveckan hade varit hektiskt men ändå inledde vi helgen med att innan kl nio på lördagsmorgonen åka iväg till huset vi skulle hyra för att hämta några flyttkartonger med grejer att gå igenom. Bebiskläderna skulle rensas ut! Vi packade bilden så full det gick och åkte hem igen sedan grisarna fått sig lite gräs. Jag kommer att sakna dem... 

Väl hemma skulle M förbereda sig inför en Velázquezinspirerad målarkurs han gått både igår och idag kl 10-14. G och jag satte oss i bilen igen och gasade iväg till närmsta handelsträdgård där vi möttes av detta penséhav:

Av någon mystisk snål anledning lyckades jag "hålla mig" och köpte bara två åttapack med billigare penséer, men även tre lavendel och några andra blommor, plus två påsar med sättlök. Jag har aldrig satt mat-lök förut. Det ska bli spännande att se om det lyckas. Tur att jag delar trädgård med mina päron nu, för om vi kommer oss iväg till Spanien i sommar så får de passa härligheten, vattna och så. Det blir bra, säger vi.

Penséerna åkte ner i balkonglådor och krukor och sedan käkade vi lunch, G och jag. M var upptagen med målarkursen. Klockan halv tre skulle vi dock ta färjan till Dyrön hade vi bestämt, och det gjorde vi. Det var G som hade föreslagit detta och jag kunde inte tacka honom nog! 

Vi gick först rakt över hela ön (inkl. obligatorisk paus på lekplatsen) och sedan höger och längs Dyröleden runt på öns sydvästra sida, mot Åstol. Det var en härlig och ganska klättrig vandring, även om de har underlättat och gjort iordning mycket med trappor och räcken. Vi gick upp på utkiksplatsen och sedan ner igenom en björkdunge. Upp förbi sötvattendammar där barnen i alla tider fiskat mört, enligt informationsskylten, och plötsligt var vi i en ravin! Det var det häftigaste vi alla tre varit med om på länge! Så djup och smal den var! Där igenom gick alltså leden. Fräckt!

Till slut var vi framme vid norra hamnen igen och där gick vi in på en restaurang och åt god middag. Hamburgare till herrarna och en glasnudelsallad med räkor till mig. Mums!

Inte förrän strax efter kl 19 la färjan till i vår hemmahamn och vi kunde cykla hem igen. Glada och trötta efter finfin utflykt! Tack G! Och tjena vad imponerad jag är av dig när du är ute och vandrar. Du bara går och går och skuttar och är glad. Toppen, ju!

Och så kom söndagen. Och mamma Tove var så trött, så trött... G kom in till mig vid 05.30, vintertid, och la sig under mitt varma täcke. Han somnade omgående och jag bytte säng, till hans. Sedan fick jag faktiskt sova där till kl halv nio vintertid, vilket blev halv tio helt plötsligt. Så trött jag kände mig, ändå. Visst kan man bli extra trött av att sova länge? Jag tror det.

Vid elva pallrade vi oss dock ut och ner till hamnen. Där träffade vi tre av Gs förskolekompisar och gick tipspromenad i skogen anordnad av samhällsföreningen. Det var trevligt, men jag var trött. G var dock pigg och glad och sprang ikapp med sina vänner. Efteråt var det korv på bryggan och sedan gick vi hem och käkade överkokta makaroner. Ut igen; Jag planterade de tre lavendelplantorna vid trappan, på ett ställe jag sett ut, och G grävde upp en väldigt smal liten rabatt mitt i gräsmattan som fick vitklöver- och blåklockefrön i sig. Får se om det gror... Sedan var mamma Tove om möjligt ännu tröttare. Det var dags att sova middag! G och M försvann ut på äventyr med grannpojken och jag hade det riktigt lugnt och skönt. Tur bara att jag vaknade i tid innan grannpojkens pappa knackade på dörren för att fråga var hans son var. Välkommen till kaoset! sa jag med ett jordgubbssaftglas i högsta hugg. Så stod vi där på verandan en stund och tjötade och jag drack saft och det blåste kallt. Sedan ringde jag M och efterlyste  dem och tydligen var de i hamnen och plockade skräp. Grymt! 

Så kom då jag äntligen igång med bebisklädsorterandet. Bara en kasse verkar det som om vi ska spara. Däri ligger det endast plagg som inte kan skänkas vidare av nostalgiska skäl. Lite tänker jag nog försöka sälja via en seconhandbutik i Stenungsund. En kasse ska jag ge bort till syrrans kompis som fick barn i höstas och några kassar ska ges till Ukrainska flyktingar, ifall det behövs. Kommunen samordnar allting via en hemsida där man kan anmäla på vilket sätt man kan hjälpa till. Hoppas det funkar! 

Ett helt gäng tygblöjor har jag också. Hur säljer man sånt? Jag tror de har ett bra andrahandsvärde, men jag behöver nog lite råd kring det... Någon om vet?

Och vad sjutton är det med söndagar? Det känns som om de aldrig vill ta slut! Det är bara mer och mer saker som ska göras. Nu är klockan snart tio i alla fall, och jag orkar inte göra något mer. Räkningarna är betalda, hemmet är i okej ordning. Det får duga. Nu ska jag ta helg från helgen och se ett avsnitt av Pörni medan M sitter och skjuter med stridsvagnar på datorn. Imorgon är det måndag och jag hoppas det blir en bra sådan med lagom mycket som händer. 

Hoppas ni också haft en bra helg och att ni, till skillnad från mig, haft vett att vila lite och hushålla med energin. Jag ska bli bättre på det, någon gång... God natt!

Ni lever

Ni lever! Alla ni som läser det här lever. Ni är levande och ni har inte dött, varken i en skolattack eller i utomkvedshavandeskap. Det har inte S eller E heller, dött alltså. De lever, de med. Och in anar inte hur tacksam jag är för det.

Tio minuter innan den där eleven högg de där lärarna till döds på en skola i Malmö traskade S hem från sin praktikplats. Lyckligt ovetandes om vad som snart skulle vända upp och ner på allt, om vad som skulle få de leende estettjejerna och knätrummande estetkillarna att fylla sina ögon med tårar och magar med kalla, tunga klumpar av otrygghet. Ovetandes om att hon under just denna praktikperiod skulle få vara med om något som var långt värre än hennes värsta farhågor. Det är jobbigt att vara på praktik, det vet alla som varit det, men så här jobbigt ska det inte behöva vara. Ingen ska behöva dö på jobbet! Ingen!

Och E, då. En av mina närmaste vänner, som jag faktiskt nämnde i helgen när jag pratade med en kompis här. Jag nämnde henne som tjejen som blir gravid utan att ens behöva försöka, medan vi andra kanske inte har det lika lätt. Alldeles för lätt att bli gravid, visade det sig. E, som plötsligt fick ont i magen och svimmade hur många gånger som helst. På morgonen ringdes ambulans och väl på sjukhuset blev det operation. Utomkvedshavandeskap utan att veta om graviditeten. Vem hade kunnat tro det? Inte jag, inte hon, inte hennes man. E, en av mina äldsta och närmsta vänner. E, en av de få jag haft närmast hjärtat under längst tid. Femton år sedan våra kringliga stigar korsades i ett litet hus på campus där vi skulle lära oss ganska avancerad spanska medan snödrivorna växte sig höga utanför. Så tacksam jag är för att du lever! Vilken sorg det hade varit annars. Outsägligt svart. Men nu: ljust. 

Ja, vi lever. Jag som skriver och ni som läser, och S och E. SE de lever! Trots att det kunde ha varit nära. Fira livet! Idag lever vi. Dö kan vi göra någon annan dag. Kram!

Vi är inne!

Utsikt från restaurangen där vi firade

Plötsligt var det ett bostadsrättsradhus till salu precis i det hörn där vi vill bo på vår ö. Alla var peppade, utom jag. Alla tyckte att det var en toppenidé, Där måste ni bo! och så vidare... Och alla logiska argument talade för ett köp, även i mitt huvud. Min känsla i själen var dock tvärtemot. Nej, jag vill inte! Jag har inte tänkt att vi ska bo i radhus. Inte bostadsrätt. Nej, nej, nej, det känns fel. Jag vill ha trädgård. Vårt eget... Många tårar och rivande ångest. 

Visningsdagen kom, likaså min födelsedag, och jag fortsatte att gråta. M i Umeå lyssnade och förstod. Hon var den enda som inte var överpeppad. Och det var så skönt. Syrran sa också till mig att jag skulle tänka att vi inte skulle bo där. Gå bara och titta, ni ska ändå inte köpa det. Och så gjorde vi det. G lekte på lekplatsen utanför under övervakning av morfar, medan mormor passade födelsedagsmiddagen hemma. M och jag tittade och pratade med mäklaren, men undersökte inte särskilt noga någonting. Kontrollerade inte trycket i kranarna, tittade inte under vasken... Vi bara gick igenom tittade lite här och lite där och M konstaterade att vi kunde gå ut, för vi skulle aldrig kunna köpa det, så fint var det. Och fint tyckte jag också det var, helt nyrenoverat det mesta. Och råd skulle vi ha, det visste jag. Men samtidigt vet man ju aldrig vad som händer vid budgivning. 

Det var en förhandsvisning vi var på, tillsammans med två andra sällskap. Redan samma kväll kom första buden. Jag hade meddelat mäklaren att vi var intresserade men att vi skulle sova på saken. På morgonen trillade två, tre bud in igen och jag avvaktade lite. Vid klockan tio la jag vårt första bud, en bit över de andra. Sedan följde en dag med nerverna på utsidan, men ingen ångest. Den hade bara runnit av mig när vi var inne i lägenheten. Det kändes rätt. Inte fel någonstans, faktiskt. Detta var den första budgivning vi varit med på någonsin, så vi hade ingen vana alls. Min taktik var att lägga seriösa bud och inte allt för snabbt inpå de andra. Jag ville framstå som eftertänksam och, ja, seriös. Taktiken fungerade! Jag la vårt sista bud fram på eftermiddagen, men den andra budgivaren la några få tusenlappar över några minuter senare. Jag ringde mäklaren och sa att nu får de andra köpa, för vi har lagt vårt sista bud. Men så la jag till att om ifall säljarna ändå vill sälja till oss, för vårt sista bud, så är vi intresserade av att köpa. Mäklaren sa att hon skulle ringa säljarna, vilket hon gjorde och strax ringde hon upp. Jodå, sa hon. Säljarna är absolut intresserade av att sälja till er. De har bestämt sig. Så om inget oförutsett händer så kan ni skriva på imorgon, men tänk på att inget är färdigt förrän det är påskrivet.

Natten gick. Morgonen. Jag ringde mäklaren fram på förmiddagen. Har något hänt? Ska vi skriva på? Mäklaren berättade att den andra budgivaren ringt i tron om att han vunnit budgivningen men fått veta att säljaren bestämt sig för oss. Då hade han lagt ett högre bud, vilket hon förmedlat till säljaren, som tursamt nog tackat nej och sagt att de skulle sälja till oss i alla fall. 

Klockan tre satt vi hos mäklaren och skrev våra signaturer på allehanda papper. Affären var i hamn och plötsligt, utan att någon fattade hur det gått till hade vi kommit in i värmen, in på Sveriges bostadsmarknad, och det utan att behöva låna absolut max och utan att behöva sälja lägenheten i Spanien. 

Så nu kvarstår bara att omvandla lånelöftet till ett faktiskt lån, förhandla räntor och vänta på att inflyttningsdagen ska komma!

Vi är så glada nu. Det känns så skönt! G är glad att han ska få ett badkar. Jag är glad att vi inte behöver ha två bilar och att G kommer att kunna gå eller cykla till skolan. Även M och jag kommer ha tillräckligt nära till våra jobb för att cykla. M är glad att han kommer ha ett rum för sina penslar och sitt skapande. Vi kommer alltså kunna fortsätta leva här, på vårt sätt, i vår nya hembygd, utan att behöva bero på någon annans välvilja, och det känns så himla himla skönt. 

Grattis till oss! Äntligen!

En kontrastrik helg

Efter en mycket, mycket intensiv jobbvecka var det enda jag behövde en avslappnande helg. Och det fick jag faktiskt. Jag inledde den på bästa  vis med lite eftermiddagssnack med en kollega och sedan en ensam cykeltur till Skärhamn och Thairestaurangen. Där åt jag middag helt för mig själv. Resten av min familj hade nämligen stuckit till Göteborg för en flera timmar lång odyssé på Biltema. Jag åt i lugn och ro och cyklade sedan tillbaka under stjärnhimlen. En sån vacker kväll. Jag behövde verkligen cykla av mig och lugna ner mig. Allt för många hetsiga tankar behövde rensas ut medan cykeldäcken knastrade mot cykelbanans grus. 

Lördagen kom med strålande sol och jag frågade G om han var sugen på en utflykt till Dyrön. Klart han var! En timme senare satt vi på färjan med ryggsäcken full med matsäck, sittunderlag och extrakläder. Det var frost på gräsmattan när vi gått ut strax innan tio, så jag valde att ta mina tjockaste vinterkängor och termobyxorna. Det skulle jag inte ha gjort. Ack så varmt det blev om fossingarna! Vi prioriterade att först leka på lekplatsen, där de har en riktig fiskebåt som man kan köra. G turades om med några andra barn och jag pratade lite med en pappa. Sedan köpte vi vatten på ICA och begav oss ut på vandring. Vi vandrade ner till sydhamnen och därifrån vänster och runt på en av alla vandringsleder. Efter en stund kom vi fram till ett ställe med lena, nästan svarta klippor. Vi klättrade ner dit och satte oss där och åt vår pastasallad. Just där var det till och med lä från den svaga men kalla vinden. Solen värmde gott!

Vi vandrade sedan vidare längs med leden och G var peppad. Efter en stund var det fika-dags och jättenkakorna åkte fram. Sedan följde ett rådslag: Gå vidare lika långt, eller gå tillbaka en pyttebit och sedan ta en genväg tillbaka till samhället och lekplatsen. G ville till lekplatsen och det var bra att vi gjorde så. Vi fick en rejäl promenad ändå. 

Efter lite mer lekplatslek tog vi färjan hem klockan två. Trötta, nöjda och glada.

Till middag käkade vi tomatsoppa med vita bönor och lite senare gick G och M och la sig medan jag tittade på avsnitt två av årets säsong av Allt för Sverige. Tema: Religion. Mycket intressant. Sedan avrundade M och jag kvällen med att se spanska nyheter om kriget i Ukraina och sedan var det godnatt... 

Så gott jag hade kunnat sova, om det inte var för att G kl 03.30 kom inspringande till mig och pratade om magont. Efter en stunds vridande och vändande så gick han upp och kräktes över hela sig. Stackars liten. Vi samarbetade enligt metoden: en tar barnet, en tar materialet, och det är M som tar G och jag allt annat, alltså materialet. Torka golv, fixa underlägg till sängen, lägga pjamas i tvätten osv. Vilket stresspåslag det gav! När jag ätit en liten nattbanan och druckit varm mjölk orkade jag inte lägga mig bredvid G igen, som somnat i min säng. M tyckte också att det var resursslöseri att båda skulle sova med G och hålla koll, så jag fick lägga mig i Gs rum, medan M tog nattpasset. Klockan halv nio väckte han mig och sa att han skulle jobba och att G kräks upp allt han dricker. Jag gick ner och fann min son ganska däckad i soffan. Lillungen! 

Sedan har en söndag följt som endast gått ut på att hålla koll på G och på att tvätta olika textilier som fått kräks på sig. Magsjuka är så extremt jobbigt och eländigt, men jag märkte att jag blev handlingskraftig. Gick upp och ner till tvättstugan, hängde tvätt, vände på tvätt, hade koll på G, skrev journal över vätskeintag och kräkningar, antecknade sovtider, kroppstemp osv. Och klockan tre, när han sovit i några timmar, mådde han plötsligt bättre. Vi gick ut och satte oss på trappan en stund i eftermiddagssolen och andades lite frisk luft. Kanske bara en minut, men ändå så skönt. G fick i sig vätskeersättning, saft och vatten, en tesked i taget var femte minut och han piggnade faktiskt på sig. Han ville kolla på Pino och sedan lite annat. Under hela förmiddagen hade han varit för slö för att titta på barnprogram, och definitivt för slö för att leka. Lille vännen! Vilken kontrast mot igår när han hoppade på klippor och vandrade i tallskogar!

Jag roade mig på eftermiddagen med att baka lite vitt bröd, och hänga ännu en tvätt. Och det var den helgen, det. En fin fredagskväll, en helt fantastisk lördag och en lugn men ändå driftig söndag. Och för första gången på hur länge som helst kände jag mig inte död av trötthet idag kl 16.30, antagligen för att jag fått sova ut på morgonen och för att jag tagit det så pass lugnt idag.

Jag är så tacksam för att vi tog oss iväg igår på utflykten, att jag vågade göra det själv med G. Det var precis, exakt det jag behövde!

Jag hoppas ni också haft en bra helg, men att ni sluppit magsjuka! Och jag hoppas att detta elände är över nu och att jag får en lugn vabb-dag imorgon utan kräkningar, men vem vet? Med magsjuka vet man aldrig... 

Allt växlar

Det blåser, det är kallt, mörkt. Inatt snöade det. Ett stilla snöfall. Imorse var det vitt och min son blev peppad. Han kastade sig i blötsnön så fort vi kom ut, så termobyxorna fick torkas i torkskåpet på förskolan. Jag valde att cykla framför att skrapa bilen och de har faktiskt blivit bättre på att ploga  cykelbanan den här vintern än vår första vinter här. Under lunchen tar jag mig ut. Passar på att gå till kiosken i hamnen och köpa mitt jobbgodis. Jag har längtat i en hel vecka. När jag kommer tillbaka igen ser jag att de första krokusarna blommar. Så fint! Vårsolen. Fågelkvitter. 

Liksom vädret växlar, växlar också allt annat. Är det inte så? Humöret till exempel. Igår var jag redigt arg och sedan helt matt resten av dagen. Idag har jag känt mig lugnare och den som gjorde mig arg har också varit mer foglig, kan man säga. Samtidigt känns det som om det börjar bli mycket. Jag springer för fort på alla bollar och typ imorgon kommer det komma ett bakslag, känner jag på mig. Allt detta handlar om jobbet, så ni vet.

Mina tankar och känslor kring vår bostadssituation växlar, likaså. Jag känner mig lugnare nu, trots att ingenting egentligen är bättre. Vi var på visning av ett hus för två veckor sedan. Det var för mörkt, för kalla golv, för mycket trafikbuller. Vi bestämde oss för att inte lägga något bud. Efter några dagar kom det första budet in. 2,7 miljoner. Huset låg ute för 3,4. Idag var det uppe i lite drygt 3,5 har jag för mig. Nu finns det inte kvar på hemnet, så jag antar att det är sålt. Ja, då fick säljaren ungefär det hon ville ha. Hipp hurra!

Det kom ut ett annat hus ganska i närheten. Souterrängvilla. Absolut tillräckligt stor och ute för knappt 3 miljoner. Dock ligger den i norrsluttning (mindre problem) och längs en liten väg (inget problem) men det stora problemet är att den lilla vägen leder till en stor väg där folk kör fort och det finns knappt någon vägren och ingen cykelbana alls. Bor man där måste man alltså ha två bilar och man måste köra sina två bilar varje dag man ska någonstans. Så snart man ska handla eller träffa kompisar eller åka till skolan. Nej, inte bra. Där kan vi inte leva som vi vill. 

Intressant ändå när det utkristalliseras vad som är viktigt. För M är det viktigt att kunna måla, för mig viktigt att inte behöva se hans målargrejer hela tiden. För M är det viktigt att kunna åka till Spanien ibland, för mig är det viktigt att ha tillräckligt nära till något socialt umgänge överhuvudtaget = de vänner jag hittills skaffat mig här. För G kommer det vara viktigt att enkelt kunna hänga med kompisar, samt att kunna ta sig runt själv (gå/cykla/buss) tänker jag mig. Vi behöver tillräcklig yta, inte för mycket renoveringsprojekt och en liten eller större trädgård... Ja, här sitter jag och drömmer.. Men hellre drömma än att ha skriande ångest.

Så kom en liten sommarstuga ut. 68 kvadratmeter och lika stor källare. Rött och sött. Trädgård. Dock ganska nära en rätt så trafikerad väg. Dock en sommarstuga. Jag tror inte att den kommer bli vår, men jag vill ändå titta på den, när det väl är visning. Jag skulle hellre ha ett mindre men kontrollerbart boende än något superstort... Fast något superstort lär vi aldrig kunna köpa här ändå. Och något mindre kan ju kännas för litet. Det fick vi uppleva i Umeå. 

Ja, ni ser. Jag ältar vidare, om än med lite mer hopp nu än förut. Det kommer komma ut mer hus nu till våren tror jag. Priserna vet man dock inte åt vilket håll de rör sig. Fritidshuspriserna har gått upp en hel massa procent här, sedan pandemins start. Vi som trodde pandemin var vår chans när alla andra skulle förlora jobben. Men här sitter vi nu, i mina föräldrars sommarhus och väntar på att 1) huset vi ska hyra ska  bli beboeligt och/eller 2) att vi ska hitta hem till vårt hem som är vårt, bara vårt. Och så väntar vi på våren såklart, och sommaren. Och så väntar vi på att kunna åka till Spanien. Jag skulle kunna åka imorgon, men det går inte, för vi har inga biljetter... Och att köpa biljetter kräver en viss planering och energi. Vi får se när den kommer. Tills dess är det väl bara att följa med i alltings växling antar jag...

Andra februarihelgen

Helgen innan alla hjärtans dag och M upprepar det flera gånger, att på måndag är det alla hjärtans dag, med lite nervositet i rösten nästan. Jag förväntar mig ingenting, men säger att nu får du la köpa mig en blomsterkvast och en chokladbit, nu när du har pratat om det så mycket. Jag tänker inte på det ens. Men det kommer ju alla köpa, invänder han. Köp inget då, säger jag. Födelsedagspresenten, till min födelsedag om några veckor, har han redan ordnat. Det vet jag. Annars är inte presenter och högtidsdagar hans grej, kan man lugnt säga.

Och nu ska jag gå och lägga mig.  Bara äta lite gröt först, som vanligt. Tänkte bara göra en snabb anteckning här om helgen. Hur har helgen varit och vad var det bästa med helgen? Detta frågade jag G vid kvällsfikat. Inte för att jag idag fick något ordentligt svar, men igår sa han att det bästa varit att röja. För igår röjde vi. Och här följer nu, det bästa med vår helg, eller det jag minns.  Varsegoda, ett stycke liv:

Fredag: Det bästa var att vi köpte mer Sia chokladglass, som vi åt efter det att vi ätit middag. Och mer äpple-fläderjuice. 

Lördag: Kl 09.45 mötte vi upp vid Halsbäcks hamn och blev guidade till ett fält där vi parkerade vår bil. Därefter följde ungefär 40 minuters vandring i skogen och G utbrast: "Vad härligt det är att gå i skogen, mamma!" Underbara unge! Vi gick över en ödslig strand där havets vågor slog upp på land, och sedan över en strandäng, klättrade över ett berg och sedan ner på snäckskalsbankarna som heter Björshuvudet. Lite oklart varför det inte heter Björshuvet, om vi ändå ska dra ihop det första ledet. Dit gick vi för att röja tillsammans med Tjörns naturskyddsförenings ängs- och hagmarksgrupp. Vi klippte med sekatör och räfsade ihop. Tände brasor i den iskalla vinden som tog sig och slukade allt ihopräfsat i ett nafs. Någon körde med röjsåg också. Ett ganska bra område röjde vi av, och vid kl 12 vad det matpaus. Vi hade med oss pastasallad med rökta musslor i vitlöksolja. Så gott! Det enda som fattades var lite varmt te, men jag fick mig litegrann av en vänlig medröjerska. En söt hund var också där, som jag fick klappa hur mycket jag ville, eller hur mycket han ville rättare sagt. 

Det var så härligt att komma ut, arbeta med kroppen och träffa folk att jag kände mig riktigt tillfreds resten av dagen, och trött i kroppen på ett skönt sätt. 

Efter det att G somnat (sent) såg M och jag första avsnittet från första säsongen av Ett fall för Vera. Hon var yngre då, skådespelaren, såg vi. Det var ett bra avsnitt. Mysigt att få sitta i soffan tillsammans.

Söndag: Idag var dagen vi skulle titta på ett hus som legat ute på Hemnet ganska länge. Jag har peppat mycket och ringt mäklaren lite för många gånger. Det ligger ute för ganska mycket pengar och det ska bli väldigt intressant att se hur budgivningen går. I teorin är det ett perfekt hus för oss, men när vi var där så kände jag liksom inte att det var riktigt vårt hus. Inte heller vår plats med en sjuttioväg ganska nära inpå. Kommer man att kunna njuta av trädgården på sommaren, med all sommartrafik? Dessutom kändes huset mörkt inne. Och kalla golv. Nä. Helt övertygad är jag inte, snarare lite anti. Vi får se... Jag ska sova på saken i några nätter, så ger det sig.

Efter lunch städade jag lite, och M målade. G kollade på video. Ganska mycket video. Under husvisningen hade han dock lekt på lekplats med Mala och gått lite i skogen, så det var bra. Himla bra att vi fick barnvakt där en stund! 

Sedan gick jag ut och promenerade, upp i skogen. Jag gick en väg jag aldrig gått förut och hittade en glänta med några hus. Det var nästan så att jag blev mer sugen på att bo där, i skogen, än nere vid vägen i en sjuttiotalsvilla. Det ger sig, det ger sig... Under tiden jag promenerade pratade jag med min kompis EH! i Umeå. Ett väldigt bra samtal. Så fint att ha vänner som man kan prata med bra, trots att man inte hörs så ofta. En av mina äldsta vänner är hon. Vi har känt varandra sedan min första vecka i Umeå, 2007.

Sedan var jag trött, men hängde tvätt och satte igång en middag efter en stunds soffhäng med G, horisontellt läge och lyssna på Alfons Åberg som han tittade på. Lukta på hans hår. Till middag blev det köttfärslimpa, för första gången i mitt liv, och potatismos. Ganska lätt, men ack så trött jag var. M och G tyckte hallonsylt passade lika bra som lingonsylt (som vi inte hade), men de hade fel, såklart...

Efter middagen hade G disco en stund och jag försökte ta det lugnt och virka lite mer på ärmen. Plötsligt var det dags för kvällsfika, och barnet fick på sig sin pyjamas och medan pappa M läste saga, ringde jag mina föräldrar och pratade om huset och om andra (helt inaktuella) objekt i närheten. 

Och nu regnar det. Och M orkar inte titta på Rapport. Så jag ska bara äta gröt, och lägga mig bredvid honom och prata. Bästa stunden! 

Godnatt och hoppas ni haft en fin helg!