En bättre vecka, och en sämre

En bra och en dålig. Två veckor med stora kontraster. Vecka 48 och 49, 2024.

Vecka 48 hade jag sett fram emot och planerat länge. Ett internationellt utbyte skulle bli av, med min vän och kollega J som arbetar i Almonte. Vi har varit vänner i 15 år nu, sedan hösten 2009, då jag var och gjorde praktik på hennes skola. Och så plötsligt nu i början av hösten när jag stod i växthuset och vattnade alla mina tomatplantor på morgonkvisten hörde hon av sig och undrade om jag visste någon komvuxskola i Sverige som skulle kunna tänka sig att ta emot henne och två kollegor på ett utbyte under en vecka i början av vintern. Jag tänkte att ja, det finns ju komvux i varenda kommun - vart vill ni åka? Men så tänkte jag ändå att jag nämner detta för min chef och hon blev eld och lågor, direkt. Så jag började planera för att ta emot denna trio från Andalusien i Stockholm och med hjälp av tio kollegor presentera vad min skola gör och hur vi arbetar med olika aspekter av vuxenutbildningen. Och det blev en fantastiskt lyckad vecka! 

Vi pratade om våra respektive utbildningssystem, lärplattformar, bedömning och betygssättning, hur kurserna är uppbyggda, hållbarhet, fusk och AI, specialpedagogik, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt samt elever som hoppar av sina studier och vad vi gör för att de ska stanna kvar och klara sina kurser. Jag tror att alla som deltog lärde sig en hel massa! Trevligt hade vi, men intensivt var det. Jag hade tänkt att jag skulle tillbringa kvällarna själv, vara tråkig och säga nej till gemensam middag. Men vem försökte jag lura? Nä, det blev umgänge kl 08-21 varje dag. Vi besökte julmarknad i Gamla stan, drack glögg och åt kladdkaka i "blodbadshuset", och besökte ett gammalt fint gymnasium med högpresterande elever. På kvällarna, när jag väl sagt godnatt till spanjorerna, satte jag mig i min hotellsäng och tittade på ett avsnitt av Första dejten. Sedan åt jag min kvällsgröt och lyssnade på P4 Västerbottens små historier om mord förr i tiden. Det var fint att ha en liten kvällsritual för mig själv. 

Så på fredagseftermiddagen på tåget hem var jag helt slut, men kunde inte riktigt slappna av. Lyssnade på en nytolkning av Mac Beth på Sveriges Radios Scenen. Det hade varit intressant att ta del av originalet för att kunna jämföra, men det har jag inte gjort än. Sedan pratade jag med min stolsgranne som arbetade som administratör på Svenska kyrkan. Hon berättade om hackerattacken de utsattes för förra hösten och hur svårt det var för prästerna att arbeta när de inte visste om de skulle döpa, viga eller begrava då deras system för att komma åt dessa bokningar låg nere länge. Hemskt och jobbigt, men nyttigt att få höra om. Lagom till fredagsmyset var jag hemma. Mycket skönt. 

På lördagen kände jag mig socialt bakis. Helt slut och matt, och glad att M och G åkte på julmarknad så jag kunde plocka lite och ligga och vila på soffan. Hälsade på mina föräldrar och berättade om veckan som gått. På söndagen kände jag mig som vanligt igen. 

Så kom den sämre veckan. Jag antar att jag fortfarande under veckan som varit nu varit fortsatt trött efter veckan i Stockholm, för bara små saker har känts jobbiga och svåra. Jag har känt mig låg och seg, men ändå stretat på, på något sätt. Mitt humör har också påverkats av saker som har hänt. Det började med något så enkelt som att min mobil gick sönder. Dum som jag var ville jag fota min son på skolgården innan skolan började i tisdagsmorse. Han hade på sig en mössa med min skolas logga och jag tyckte det var kul och ville ta ett kort. Han hoppade runt, sa nej och viftade. Jag borde ha lyssnat, men nä, jag envisades såklart. Och plötsligt hade han råkat vifta till mobilen så den for i backen och landade rakt på sin skärm. "Undrar hur sönder den gick nu då" tänkte jag och tog upp den, men den verkade ha klarat sig ganska bra. 

Jag åkte till jobbet och testade bank-id och att skriva på den. Allt fungerade förutom bokstaven A. Men så började den bli blå. Det såg ut som bläck som spred sig inuti, mer och mer ju längre tiden gick. Och jag började känna mig stressad. Jag åkte hem och hämtade en kabel för att kunna föra över mobilens bilder till datorn. Detta höll jag sedan på att kämpa med hela förmiddagen. Jag pratade med tre olika supporter-personer men ingen kunde hjälpa mig helt och fullt. Till sist kom M med "en massa kablar" som han sa och bara löste problemet på ett kick. Precis som han gjorde hade jag ju tänkt göra dvs koppla ihop mobilen med datorn med hjälp av en usb-kabel och föra över allt, så som jag fört över bilder många gånger från digitalkamera. Men problemet var att mobilen inte syntes som en enhet på datorn. M berättade för mig att det var kabeln det var fel på. Det fattade varken jag eller supporterkillarna. Han på samsung-supporten sa att jag var tvungen att ladda ner ett program, och det var att få detta att funka (tillsammans med en dålig kabel) som tog hela förmiddagen. Jag har nu lärt mig att det inte behövs något program, oavsett vad samsungkillen säger! Och jag har lärt mig att jag måste lyssna på min man och låta honom försöka. Han var helt klart den dagens hjälte!

Och så kom onsdagen och och jag fick plötsligt veta att en kollega har en dödlig sjukdom. Jag började gråta direkt. Detta är en kollega som jag inte arbetar så nära, egentligen, men det berörde mig verkligen. Så fruktansvärt hemskt! Och denna kollega har dessutom redan varit rejält sjuk i en annan sjukdom som kan vara dödlig, och nu detta - en garanterat dödlig sjukdom. Fruktansvärt. 

Torsdagen kom. Jag stretade på och försökte jobba, trots min trötthet. På kvällen skulle jag gå en liten promenad och tänkte ringa en av mina vänner i Umeå. Vi hade haft lite smskontakt under veckan och även pratat i telefon på tisdagskvällen, om trasiga mobiler, filöverföringar och kroppsliga smärtor. Det är inte ofta vi hörs, men när vi väl hörs är det som om ingen tid har gått. En vän jag verkligen håller kär. Så jag skrev ett sms till henne, att jag går ut nu och kanske testar att ringa dig. Hon svarade att nej, det passade inte. De hade krismöte på jobbet på grund av en allvarlig olycka. Hon arbetar på en förskola i Umeå. Den förskola i Umeå där ett barn förolyckades i torsdags. Barnet är nu livshotande skadat och det känns så hemskt så jag vet inte. Jag är orolig för barnet och jag är orolig för min vän. Ingen vet hur det kommer sluta. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och känt och känt och känt de här dagarna sedan i torsdags kväll. Och drömt på nätterna. Men idag har jag försökt intala mig själv att jag behöver släppa det. Det kommer inte påverka mig och min vardag, hur det än blir. Jag kan inte ta allt detta och bära det. Det är fruktansvärt för de som drabbats men jag kan inte bära deras smärta. Samma med kollegan som är sjuk. Men svårt ibland. Och kanske var jag extra sårbar efter veckan i Stockholm? 

Och så denna helg. Igår tog jag tag i mig själv och åkte och simmade på morgonen. Det var bara jag i omklädningsrummet när jag kom dit samma minut som simhallen öppnade. Kändes lyxigt! Jag simmade inte så långt. Kanske 300 meter, med paus efter varje varv, och sedan en stund i den varmare barnpoolen, och sedan bastun. Så skönt och så värt! Detta måste jag göra om (särskilt som jag köpt simning för friskvårdsbidraget). Efter detta åkte jag och handlade julklappar, samt åt lunch på köpcentret. Sedan till mina föräldrars hus för att slå in och gömma paketen. Jag var hemifrån kl 08.30-14.30. Sedan var jag helt helt slut. Så jag la mig på min säng med Ms täcke över mig och vetekudde vid fötterna och läste i två nylånade böcker. Båda verkar lovande. Vill inte, vill av Per Nilsson och En bondes död av Negar Naseh och David Sandström. Och så smygsov jag lite middag också, såklart. 

Idag, söndag. Jag fick för mig att vi skulle försöka sätta upp vår nya TV som stått och väntat på rätt tillfälle i en vecka. Jag har dragit mig för detta för att jag vet att M och jag milt sagt inte är så bra på sånt där monterande. Och ja, det blev precis som jag trodde - jobbigt! Men men... 1,5 timmar senare (och med lite hjälp på slutet av en granne) var den uppsatt och igångsatt och den fungerar. Jag tror dock vi satt den lite väl lågt. Får se om vi någon annan dag i framtiden orkar höja den. Det vill säga ta ner den och skruva om fästet högre upp på väggen... Eller så vänjer vi oss. Det lutar nog mot det senare. 

Efter denna pärs gick jag en tur till havet och försökte slappna av. Sedan drog vi på Allmänhetens åkning på ishallen så vår son fick åka lite skridskor. M och G hade varit på det igår när jag var iväg och handlade, och G hade tyckt det var roligt. Bra att han får träna lite. Rätt som det är ska de la åka skridskor med skolan, kan jag tänka. 

Sedan hem och jag lagade köttfärssås och spaghetti. Sedan gick jag ut för att gå av mig. Behövde verkligen det. Fick  köpt en ny mobil också, innan middagen. En begagnad. Får se hur det blir. Hoppas den funkar bra. Och att jag inte tappar den. Ska be M ge mig något slags skydd i julklapp, tror jag.

Men ja... nu har jag skrivit för mycket och berättat för mycket i detalj. Orkar inte sudda. Så här blir det ibland, och ni vet ju det. Så, godnatt då. Låt oss hoppas att nästa vecka blir bättre, och att det går så bra som det kan gå för det lilla barnet. Vi hörs.