Hur kom detta sig egentligen?

- Jag vill inte bo i nåt jäkla kaninbo, sa M en fantastisk kväll, en vecka före midsommar när jag visade honom de fyra lägenheter jag sökt i Göteborg med omnejd.

- Men det är så det är, sa jag. Det är vad som finns.

- Varför hyr vi inte en villa? kontrade M.

- Ja, jag har inte letat efter några villor. Du kanske kan leta? svarade jag, varpå jag liksom blev så provocerad, på ett bra sätt, att jag sökte själv, med M bredvid mig i soffan och midnattsljuset utanför.

Jag sökte och hittade fantastiska villor i Askim för 24 000 i månaden, och liknande objekt. Haha, det har vi ju aldrig råd med! Jag som tjänar mest av oss två får ju inte ens ut det efter skatt. Men sedan, som av en händelse, trillade vi över annonsen om villan på ön nära mina föräldrars sommarställe. Först förväxlade jag Klädesholmen med Kärringön och började förklara för M att det aldrig skulle gå (färjeförbindelse), men sedan kom jag till sans och förstod var det låg, helt perfekt, egentligen.

Häromdagen fick jag en kommentar angående hur det kom sig att vi valt landsbygden istället för staden, och den eventuella vintertida folktomheten. Ja, hur gick det till? Jo, vi har faktiskt alltid pratat om att bo på landet, eller i ett mindre samhälle en bit utanför Göteborg. Samtidigt har det känts helt omöjligt eftersom det då blir långt till mina föräldrar och kanske även långt till jobb för M, och därmed kommer det nästan inte vara någon idé att flytta dit (läs Bollebygd, Horred, Gråbo osv.). Kungsbacka har vi varit lite inne på, men jag tackade nej när vi fick erbjudande om visning där eftersom lägenheten låg på markplan. Företaget jag är anställd av har ett kontor där, men det var lite osäkert hur det skulle bli med jobb för M.

Men så kom bara detta hus till oss, den där skimrande kvällen. Vi kommer att få en vardag där, och vardagen blir ju alltid lite grådassig så småningom. Vardagen är ju ingen julikväll precis, men jag tror ändå att det kan bli bra. Med tanke på att vi länge pratat om att vi vill bo mer lantligt än Göteborg, och med tanke på att det ligger nära mina föräldrars sommarställe, där de faktiskt är ibland även under vinterhalvåret, så känns det hittills som ett väldigt bra alternativ. För bra för att tacka nej till, tänkte jag när jag sett huset och lärt känna värdparet lite grann. Hyran är rimlig med tanke på vad huset kan vara värt, och vi har råd att betala den med våra löner. Sedan att M fick jobb 15 minuter på cykel från huset, tre timmar efter det att han skickade in ansökan, har ju också spelat in.

Självklart har jag tänkt på den eventuellt folktomma vintern. Jag har testat tanken om att det kommer att bli tråkigt där på vintern. Inget att göra. Men så har jag också tänkt: Vad gör jag i Umeå om vintern? Och vad skulle jag göra i Göteborg? Jo, det jag gör i Umeå om vintern är följande: arbetar, tar hand om hemmet, lagar mat, tar hand om vårt barn, promenerar, pratar i telefon, träffar vänner lite då och då, men mer sällan än på sommaren har jag en känsla av. Innan vi fick barn gick vi på bio ibland. Sedan ser vi ju en del på TV också, som alla andra. Serier och sånt. Rapport. Och så kom jag fram till att allt det där kan vi ju göra även på Tjörn. Det finns till och med ett akvarellmuseum, där man kan vara med på skaparverkstad, precis som på Bildmuséet i Umeå som vi har besökt ganska flitigt i perioder. Och om jag inte helt missminner mig finns det också biograf i Skärhamn. Jag är lite osäker på utbudet bara. Det finns minst två restauranger på självaste ön där vi ska bo, och ganska mycket natur när man bara passerat bron.

Och angående det folktomma: på något sätt kommer jag att behöva skaffa mig vänner. Antingen genom M, eller genom G, eller alldeles på egen hand. G ska ju börja i förskola till hösten och kanske finns det några föräldrar där som man kan hänga med? Eller så får M någon trevlig kollega som vi kan ragga upp som sällskap under vintern. Vi vet inte. Lite synd är det ju att jag ska sitta hemma och jobba och inte få automatiska sociala kontakter via jobbet, men å andra sidan borde jag hitta åtminstone en eller två att prata med på fritiden ändå. Jag är ju rätt översocial och har oerhört lätt för att prata med vem som helst.

Jag tycker att det känns så himla skönt att vi inte ska flytta till Göteborg. Jag längtar aldrig till stadspuls utan mer ut till det lugna i naturen. Tanken att flytta till Göteborg handlade bara om att min familj bor där, inte om att jag längtade till själva staden. Därför känns det helt rätt att  vi valt landsbygden och den lilla ön framför höghus och spårvagnar. Men hur det blir - ja, det får ju framtiden utvisa!