En valbebis mitt i ett hopp, på himlen!

En lång och händelserik dag med både glädje och ångest avslutades med min vän S, i skogen runt sjön. Vi har känt varandra sedan ungefär 2013 då vi bland annat mediterade ihop, i en liten fin grupp anordnad av en gemensam vän till oss.

Ikväll kom S förbi och åt nån slags soppa och hummus med grönsaksstavar. Vi pratade om allt viktigt och hann med en tur till lekplatsen med G och även en lång promenad längs sjön. Och där på himlen, var den bara: den av ett moln skapade lilla valbebisen mitt i ett hopp. Så fint och häftigt att se tillsammans!

Något foto blev det inte dock, eftersom moln är lika  tråkiga att fota som mat, enligt min mening. Men kanske hade det blivit ett fint kort. Nu har vi det dock i våra minnen, minst lika fint det!

Ja, det är ju som jag skrev tidigare lite vemodigt att liksom lämna sina vänner här, men samtidigt tror jag på att folk som man behöver eller som liksom behöver en, finns kvar. På ett sätt eller ett annat. Vi pratade om att skriva riktiga brev utan krav, att ses när jag ändå ska hit i jobbet. Ja, det känns bra. Och jag hoppas att hon, och många andra vänner härifrån, någon gång får för sig att komma förbi ute på holmen och säga hej, sova över och käka äppelpaj i vår trädgård.

Livet alltså, tänk vad mycket det har att bjuda på! Vackra vänner, vacker natur och ständig förändring! Heja!