Så kommer oktober med regn och rusk och riktigt höstväder. Trädgården förvandlas från gräsmatta till mindre sjö, men min far - fastighetsägaren, säger att det är ingenting att göra. Vi får anta att han har rätt.
Senaste veckan har, förutom både fint och lite sämre väder, innehållit anbudsskrivning, skridskopremiär och funderingar kring bostadsmarknaden (igen).
Anbudsskrivning innebär att jag hjälper till att skriva anbud för att förhoppningsvis vinna en upphandling vilket innebär att sälja distansundervisning till några kommuner i södra Sverige. Jag ska skriva en hel massa sidor och har några äldre men ändå helt okej texter till min hjälp. Dock föredrar jag att skriva om allt från början ändå, även om man kan "ta" vissa saker. Verksamheten utvecklas ju hela tiden och man vill ju presentera den bästa bilden av oss, så att vi vinner. Anbudsskrivning innebär också ett avbrott från det vanliga jobbet för min del. Jag får ha vikarie och fokusera på mina ord istället för att rätta andras texter. Lite kul tycker jag faktiskt det är.
Skridskopremiär då? Jo, det var min femåring G som ville testa att åka skridskor. Han ville börja i skridskoskola och detta tyckte jag var mycket lämpligt då vi bor bara ett stenkast från en ishall. Det är konståkningsföreningen som håller i det och en snäll konståkningsmamma hjälpte oss väl tillrätta den första dagen. G har fått hyra ett par skridskor för hela säsongen och han har gjort sitt första pass. Stolthetstårar trillade ner för mina kinder när han gick på isen och höll tränaren i handen den första stunden. Inte tittade han åt oss eller ville gå av heller, nejdå. I fyrtio minuter, av femtio, kämpade han på där på isen med sina vita skridskor. Han ramlade några gånger men lyckades ta sig upp själv. Efter fyrtio minuter hade han dock ont på hela fötterna, så då fick han gå av. Trots detta var han peppad på att vara med nästa vecka igen!
Och jag på andra sidan sargen kunde glädjas åt att kunna stå och prata med två andra mammor som jag är bekant med, vars barn också åker skridskor samma tid, men i en annan grupp. Vi pratade om den framtida skolstrukturen i kommunen och vi var rörande överens om att endast två F-9 skolor (alltså åldrarna 6-16 år) inte är önskvärt överhuvudtaget. I var och en av dessa skolor ska det gå ca tusen elever och det kan bara inte vara bra. Jag har skrivit en debattartikel som jag hoppas få publicerad i lokaltidningen. Men vi får la se hur politikerna röstar i kommunfullmäktige senare i höst.
Både skolstrukturen och vår situation på bostadsmarknaden har jag tänkt på mycket den senaste tiden. Attans bananer att det ska vara en så stor bostadsbrist i Sverige att det är bostadsbrist även här. Som krydda på moset står dessutom en hel massa villor tomma nästan året om. Bo i dem då för sjutton, nu när ni väl har köpt dem framför ögonen på oss! Ja, detta blir jag också frustrerad över: att folk har råd att köpa en villa här samtidigt som de bor i en villa eller lägenhet "i stan" (eller var de nu bor) och att de på det viset "tar" bostäder från de som vill bo här året om, och de betalar inte ens skatt i kommunen! Tänk vad mycket rikare kommunen hade varit om alla hus vore fulla med helårsboende. Hade den inte det? Jag tror det! Och då kanske politikerna hade tyckt att de haft råd att behålla många lite mindre runtom på ön. Eller så hänger det inte ihop alls? Jag vettesjutton!
Det bostadsbristen gör mer, och sommargästerna hejar på så mycket de bara kan, är att priserna stiger. Detta är inte nytt för någon men jag blir så sjukt frustrerad över att vi inte kan bara köpa ett hus som ligger där vi vill (inte långt ute i skogen) och som är i någorlunda okej skick. För att kunna göra det måste jag höja min lön med 4000 kronor i månaden och vi måste dessutom spara ihop några hundratusen till. Spara kan vi väl göra men hur höjer jag lönen utan att byta jobb? Och nej - jag vill inte byta jobb!
Så. Nu är det lördagskväll. Nu ska jag sluta ranta och istället sy ihop en kofta jag har stickat. Jag ska sy ett stygn i taget och lyssna på Händelser vid vatten i uppläsning av Rolf Lassgård, och bara ta det lugnt. Sedan kanske vi ska se en film ihop om vi orkar och ungelungen somnar i tid.
Tack för att ni läste, om ni läste. Hoppas ni har en fin och något mindre frustrerad lördagskväll än vad jag har!
Hälsningar från Skridskopojkens mamma
PS. nästa som kommenterar kommer lämna den tusende kommentaren på denna blogg!
Även här i Vadstena köper stadsfolket för dyra pengar, både lägenheter och hus som sen står tomma större delen av året och priserna skjuter i höjden. Det är både sorgligt och frustrerande.
SvaraRaderaSå frustrerande. Så det räcker inte med att spara - ni måste tjäna mycket mer också. Men då går det ju faktiskt inte att köpa där. Väl?
SvaraRaderaVi var på den alternativa marknaden, och på kvällen skjutsades Disa till sin kompis för att sova över. Jag målade den stora smutsgrå badrumsspegeln i lysande rött, och det blev så fint! Nu ska badrumsmöbeln och dörren målas i samna färg!
Visst är det helsnurrigt att vissa har fler bostäder än de kan bo i och vissa har inte någon alls. Trots att de flesta arbetar eller studerar... Bostadsbristen handlar ju, som så mycket annat, om pengar. Eller brist på pengar. Livet är inte rättvis särskilt om man ser på hela världen. Då blir man lätt deppig. Och så klimatet och pandemin på det.
SvaraRaderaSkolfrågan kan jag förstå er tvivel om när många kanske får lång väg till endast två storskolor. Min son gick i en stor skola här i Stockholm (F-9) med dryga tusen elever och det fungerade mycket bra och var inte skrämmande alls för vår lite lugna och blyga son. Viktigast är en(gärna flera:) bra lärare, trevlig klass, bra organisation och välfungerande lokaler/inne och utemiljö samt hyfsad ekonomi tror jag.
Roligt däremot med din lille skridskoprins :)! Det kanske ger mersmak och så bra att ni har så nära till en ishall. Hoppas att ni trivs i er nya bostad! /Annika F
Problemet med att spara ihop att när ni väl är där har huspriserna förmodligen ökat ännu mer...
SvaraRaderaDe stora vinnarna idag är de som redan har.
Villorna kanske inte hade varit fulla. De flesta bor ju i närheten av sina jobb (och kanske vantrivs med stadslivet och längtar till sommarhuset). Men säkert hade ett par villor varit bebodda. Jag tycker inte som du att man behöver skydda lokalsamhället eftersom jag är osäker om det inte har mer att göra med urbanisering. Men. Nu efter att fler jobbat hemma har kanske situationen förändrats. Det andra jag tycker, där vi tycker lika, är att jag tycker det är ett fruktansvärt slöseri med naturens resurser att ett par stycken människor ska "ha" typ 400 kvm bostadsyta, vid sjön, i fjällen, i stan. Jag skulle gärna se en hög skatt när man köper ett andra boende, och när man äger ett andra boende, om det nu är praktiskt möjligt. Sedan hade jag gärna själv ägt 4 boenden som tog hand om sig själva (äger inget, bor i liten lägenhet) men man behöver ju inte vara helt konsekvent...
SvaraRaderaTror att det finns lite andra faktorer. I kommunen jag bor i. Ett rikt samhälle, här motsätter sig alla husägare nybyggnation (om det fanns fler bostäder skulle priserna kanske sjunka och de som röstar i kommunen, och är engagerade i kommunalpolitiken, vill absolut inte se nya grannar eller sjunkande priser, de röstar för fler träd och vackra blommor, inte för att dela med sig). En annan aspekt är att befolkningen är äldre än förr. Äldre människor som har stora fastigheter (mina föräldrar har faktiskt 4) eftersom de sparat, köpt billigt men även efter arv av 2 fastigheter. Jag tror att arvskatt är en annan nyckel kanske. Eftersom de äldre lever längre skiftas inte arvet till "familjerna" även om massa äldre föräldrar hjälper sina barn, men inte alla!
SvaraRadera