måndag 12 september 2022

Dagen efter en valdag

Igår cyklade jag glad i hågen iklädd röd klänning och guldgula strumpbyxor till vallokalen och la min röst på det parti jag var helt säker på att jag ville rösta på, i Riksdagsvalet. Och ett annat parti i regionvalet, ett tredje i kommunalvalet. Min son var med mig. Det uppstod ingen kö, men så bor vi också på landet. Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö som det står i en gammal ABC-bok.

Dagen innan hade jag känt en oro. Vad kommer nu? Hur kommer det gå? Vad kommer det att betyda. Men på själva valdagen kände jag mig ändå lugn. Vi tillbringade dagen med min ursprungsfamilj och G lekte med kusinen A, så bra hela dagen. Vi tog upp båten och jag lagade soppa på kräftskal från lördagens kräftskiva. 

Så kom valvakan. Först lite hoppfull, sedan dyster. Och idag har jag mest känt depp och oro. Hur blir det nu? Det vet vi såklart inte än. Kanske hjälper snabba och enkla lösningar så att elräkningarna och bensinen blir billigare, gängen snälla och invandrarna vadå? Hemskickade? Till vilken nytta? Vi behöver ju dem här! Vi behöver dem i äldrevården, i kollektivtrafiken och som läkare, lärare, lantmätare.

Som en vän till mig skrev: "Det är något förföriskt med enkla lösningar. Hårda straff och sänkta priser. Men om nån ger snabba lösningar på komplicerade saker som gängvåld, skola eller miljön så tror jag inte på dem. För om det vore enkelt skulle det redan varit löst. Inte så att folk vid makten sitter och håller inne på lösningar för sakens skull... Det som växer vissnar, växer igen eller ger näring till något nytt. Vad det blir och hur vägen ser ut vet jag inte."

Jag har lyssnat på Oskar Hanskas spoken word-dikt Först hämtade dom inte för att den ger hopp, för det gör den inte, utan för att det känns som om den sätter fingret på nåt. 

Jag har funderat över varför jag inte pratar politik med folk här. Svaret är enkelt: Vi bor i ett litet samhälle och vi behöver ha vänner och kontakter. Vi behöver inte hitta konflikter utan snarare samhörighet. Ändå är det med en tår på kinden som jag tänker: Kunde jag ha gjort mer? Kunde jag ha övertygat någon? Samtidigt har jag känt att jag vet inte vad jag ska säga. De har såklart sina övertygelser och sina anledningar, sina perspektiv. De har kanske sina villor och sina elräkningar att vara rädda inför. Sina bilar att tanka. Sina mil att pendla. Sina invandrare att... nej just det: nästan inte en enda invandrare har de. Kanske bor det några ensamkommande flyktingpojkar utströdda lite här och var i vår landsbygdskommun, jo det gör det, för min invandrade man som kör buss har sett dem och han har pratat med dem. Kanske bor det någon chilensk kvinna där, en syrisk familj här, någon finsk tant, en engelsman, ett barn från landet Norrland bor det ju i mitt hem med pappa från Sydeuropa. 

Det är med en klump i magen jag lämnar detta barn på skolan i en by där jag vet att en tredjedel av de som röstat lagt sin röst på just det parti jag är mest rädd för. Kanske inte av övertygelse för deras främlingsfientliga idéer, kanske mer med tanke på elpriset och dieselpriset. Kanske med ett missnöje för hur det är nu när staten tar alla ens pengar hur man än gör. Kanske med en sorg över att de inte vill bo i Göteborg med tanke på gängskjutningarna. Jag vet inte. Men ändå. Att lämna ett barn till en skola där kanske en tredjedel av barnen (eller fler, eller färre) har föräldrar som kanske inte riktigt tycker att alla människor är lika mycket värda eller lika välkomna i detta land, känns faktiskt lite obehagligt. Detta barn som är barn till en spansk pappa och en svensk mamma. En svensk mamma som skulle vilja säga allt hon tycker men inte vågar för hon orkar inte ta diskussionen, för hon vet inte vad hon ska säga. 

Först tog de alla gitarrister... och sist tog de mig.

Så har mitt valdistrikt röstat i Riksdagsvalet i år, 2022.


8 kommentarer:

  1. Oj. En tredjedel sverigedemokrater. Och där bor du med din invandrade familj. Jag hade också känt obehag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är ju tyvärr så det ser ut på den svenska landsbygden. Den sydsvenska i alla fall. Värst i Skåne. Men även i Västergötland (jag tror du kommer därifrån?) - om du klickar på valkretsarna där ingen av städerna ingår är det runt 30% SD.

      Radera
  2. Ja. Jeg kjenner igjen det der. Da jeg flyttet hjem fikk jeg plutselig en omgangskrets der halvparten rett og slett er rasister. Det er underlig å bo på små steder. Og å være same er jo heller ikke akkurat nøytralt her.

    SvaraRadera
  3. Så j-a obehagligt.
    Som en likasinnad kollega sa igår, mellan skål och vägg, att det man inte begriper är att de som bor i samhällen nästan helt utan ”invandrare” är de som röstar mest på SD. Man har kanske förstått det mer om de som bor i områden ”där kulorna viner om huvudet så fort man går ut” blir lite desperata och hoppas att de snabba lösningarna kan fungera, men var är logiken i att de som aldrig någonsin ser någon från utanför EU så desperat vill bli av med samma människor?

    Så mycket så mycket så mycket man inte begriper och som nog inte de själva begriper heller. De har bara bestämt sig för att något är på ett visst sätt och är inte intresserade av att omvärdera den saken.

    SvaraRadera
  4. Bra sagt. Jag skriver under på alltihop. Vet inte om jag är mest bekymrad över att majoriteten av svenska röstare tycker att klimatet och människors lika värde är mindre viktiga frågor, eller att en tredjedel tror på enkla lösningar på komplicerade problem, eller att antagligen nästan alla grannarna där jag kommer ifrån röstar SD.

    SvaraRadera
  5. Såå bra skrivet Tove, tack! Mitt i prick.
    Tack också för tipset: Först hämtade dom alla . Ny bekantskap för mig och väldigt bra. /Annika

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...