I slutet av januari

I slutet av januari är det full rulle och fullt upp och så är det måndag. Annika hörde av sig igår och bad om ett helginlägg. Kanske är det det hon får. Vi får la se. 

"Vi får la se" hade jag som ämne i ett mail till en av mina tre chefer i fredags. I mailet frågade jag om hon läst mailet jag skickade i onsdags. I mailet skrev jag att jag kanske var påväg att få ryggskott men att jag gjort mina övningar och att det kändes nog bättre. Sist jag hade ryggskott var det massivt och där vill jag aldrig hamna igen, och verkligen inte nu. G måste ha starka minnen från den gången för han satte genast på lugn musik och hämtade pallen som jag kunde lägga upp mina ben på. Han var så söt. Det var i fredags förmiddags och jag lyssnade på min ryggskottslåt (Earl av Sonores) och sedan avslappningsmusiken. Kanariefåglarna svarade på fågelkvittret i låtarna. Så sött. Plural ja, de är två igen nu. Lenas nya kompis heter Rödis, efter att vi ganska omgående övergav namnförslaget Stina 2. Det låter som om det är ett barn (G) som hittat på namnet Rödis men det är det inte. Det är jag som hittat på det, för att inte behöva kalla henne för Stina 2. Lena blev glad att få en kompis i alla fall. Hon kom redan helgen efter den tragiska olyckan.

Chefen svarade i alla fall på mitt Vi får la se-mail med en konkret plan för de närmaste två veckorna. Det var precis det jag behövde, även om planen kunnat vara mer luftig. Samtidigt vet jag att hon inte hade några förutsättningar alls att lösa en luftig plan på studs, så att hon ändå gjorde en plan var guld värt. Vi är i ett läge nu där arbetsuppgifterna tämligen väller in. Vi har många elever, till viss del tack vare avtalen jag hjälpte oss att vinna förra året, och nu mitt i allt detta ska jag skriva ett anbud igen. Ett litet anbud, men ändå. Det är lätt att tro att det inte kommer ta så mycket tid, men ja, vi får väl se. Det brukar alltid ta längre tid än man tror. Men nu har vi en plan och jag har lagt in skrivpass i min kalender, så det får la gå. Jag får se det som ett experiment om inte annat. 

Mitt i detta började alltså helgen. Jag jobbade till halv sex i fredags tror jag och sedan åkte jag hem. Väl hemma mådde jag rentav illa av trötthet och stress. Nej, jag mådde inte illa - jag var yr. Och det var nog inte när jag kom hem utan efter det att vi ätit middag... nåväl. Jag har för mig att jag gick och la mig och läste för att vila medan G och M promenerade till affären i regn och blåst och mörker för att köpa lite goda grejer. Sedan hade vi sent om sider lite fredagsmys. G och jag åt glass och vi såg två avsnitt av Miniagenterna, eftersom vi redan sett alla avsnitt av Agenterna som ligger uppe. M tyckte att Miniagenterna var roligare och bättre än vanliga Agenterna, vet inte vad det säger om honom... 

På lördagen jobbade M, men ganska sent, så han hann städa innan och jag hann gå ut på en promenad i förmiddagsljuset. Det var gråmulet och blåsigt men ändå ganska ljust. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Adriana. G satt klistrad vid sin dator hela förmiddagen... men men.. vi åt lunch och när pappa M åkt till jobbet ville G ha testund, så då hade vi det. Testund är att vi dricker te och äter något (i detta fall lördagsgodis) och att vi sitter på golvet, eller annat udda ställe. Denna dag satt vi på golvet i vardagsrummet och konverserade varandra. 

Lite senare tyckte jag att vi behövde gå och handla lite. Jag hade kommit på att jag skulle marinera två kycklingbröstfiléer som jag köpt påvägen hem på fredagen, i soja och vitlök, och sedan ha på grädde och creme fraiche och in i ugnen. Det är en rätt våra vänner på grannön bjöd oss på en gång och som jag gjort några gånger sedan dess. Jag öppnade kycklingförpackningen och det stank ruttet ägg. Här begick jag ett enormt misstag, ett tankefel skedde. Jag tänkte: "Äh, det gör ingenting. Det ska säkert lukta så." Det kommer jag aldrig tänka igen om kyckling som stinker! Tydligen kan det lukta lite när man precis öppnar paketet men lukten ska försvinna snabbt. Det gjorde den inte. Men jag marinerade och jag sa till G att nu går vi och handlar. Vi behövde komma ut. Han behövde komma ifrån sina skärmar... suck. Så vi promenerade och himlen var så vacker. 

Efter middagen såg vi Fåret Shaun Filmen på Cineasterna, efter att jag bläddrat igenom hela deras barnutbud och hittat några förslag. Cineasterna är en sida varifrån man kan streama film. Det är alltså därifrån man lånar film från biblioteket nu för tiden. Helt fantastiskt. Det finns massor! Filmen var bra, och lagom till den var slut kom M hem från jobbet. Under tiden jag la G åt M också av maten... G hade dock vägrat (tur för honom). När jag la G började jag få ont i magen. Till slut stod jag inte ut längre så M fick ta över läggningen och jag fick gå på toa. Fy fan. Det var inte kul. 

Igår, söndag, hade jag ont i magen hela dagen. Jag kände inte för att göra någonting mer än att typ bli vegan. Till slut började jag lägga ett pussel i alla fall. Och till slut fick jag med mig G ut en liten sväng. Nästan hela dagen nojade jag över om jag skulle orka köra G till simskolan eller ej, en utflykt som totalt tar två timmar. Jag skrev till M att jag kanske inte skulle palla och då erbjöd han sig att köra, även om de behövde åka redan ca 20 minuter efter det att han skulle komma hem från jobbet. Det är i sådana stunder - när han ställer upp och skjutsar eller hjälper till att lösa saker som kört ihop sig som jag älskar honom som mest. Inte bara i sådana stunder, men ja, jag uppskattar det väldigt mycket.

Så blev jag ensam hemma på kvällskvisten och kunde göra vad jag ville, framförallt slappna av. Så jag dammsög av det värsta (som blivit på en enda dag) och sedan la jag mig i soffan och tittade på Där ingen skulle tro att någon kunde bo och hade det mysigt under min yllefilt med mitt rooiboste. 

Och imorse mådde magen bra igen. Och G mådde bra och M med. Så idag har det varit en helt vanlig vardag och vi har alla varit på våra respektive jobb och skola. Tyvärr blev jag kvar till ganska sent på jobbet men som tur i oturen hade G inte ätit upp sina vindruvor som han haft med sig till skolan, så vi åt dem i bilen på parkeringen innan jag körde hem. Väl hemma åt jag en banan och sedan ställde jag mig och lagade raggmunkar samtidigt som jag satte en bröddeg. Båda blev lyckade, som tur var, och G tyckte om raggmunkar! Men smeten ville ju aldrig ta slut - nästa gång gör jag nog bara halv sats! 

När brödet var i ugnen om M kommit hem gick jag ut en sväng för att prata med syrran i telefon. Det behövdes. Både komma ut och babbla av oss i telefon. Och nu sitter jag här, i ett återigen halvstökigt vardagsrum. G och M har lagt sig och är tysta. Förhoppningsvis sover den lille. Och imorgon är en ny dag, mitt i vardagen i slutet av januari 2025.