Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!