Uppifrån och ner

Jag virkar en tröja uppifrån och ner till min man M. Den är grön med två roströda ränder. Jag skriver oftast inlägg uppifrån och ner, ibland med en mer tydlig tanke än annars. Idag har jag många tankar överallt så jag tänker att jag skriver uppifrån och ner så ser vi la vad det blir. Antagligen långt. Jag är ju inte så bra på att hålla det kort som ni vet.

Det är fortfarande någon slags vinter. Plusgrader dock sedan någon dag tillbaka. Snön är blöt och smälter. Förhoppningsvis var detta säsongens sista. I så fall kan man så sedan. Blomfrön ska jag så. Det brukar jag göra. Jag har några jag tagit själv. Rosenskära och praktvädd och luktärt. Kanske köper jag sommarrudbeckia rustic dwarf igen. De är lätta och pålitliga och blommar ganska länge och sent på säsongen. Potatislandet ska nog få bli bönland i år. Det behöver något annat. Potatisarna i fjol blev så pyttiga. Jag ska läsa i min tjocka trädgårdsbok om smart växtföljd först men blir det bönor så kanske det blir bondbönor och rosenbönor med ringblommor inemellan. Ringblommefrön har jag, fast de är flera år gamla. Rosenbönor vet jag ingenting om men namnet låter ju fint. Andra förslag på något jag kan så i ett tre år gammalt potatisland?

Växthuset ska också göras iordning. Jag förespråkar hårdplast på taket men pappa pratar om byggplast eller vad det heter. Han har äntligen förstått att armerad presenning är en dålig idé sedan hans kloka snickarvän från Danmark sagt det. Den höll i en och en halv sommar och sedan hamnade det små plastfyrkanter precis överallt. (Vad var det jag sa kombinerat med mikroplast-moment). 

Fast egentligen tänker jag inte alls så mycket på odling nu. Men jag började tänka på det nu när jag skrev om vädret. Men ja, på tal om odling så pratade G och jag nu precis under kvällsfikat om vad han tycker om att göra som inte innefattar skärm. Vi kom på säkert tio saker som jag skrev upp på två postits och satte upp på väggen. Så och plantera var en aktivitet. Andra aktiviteter var baka, bada, spela spel, åka på utflykt, leka med spårvagnen, lyssna på musik med mobilen (som sänder musiken till högtalaren) i annat rum... Ja, han gillar faktiskt att göra många saker som inte handlar om en skärm. 

Häromdagen pratade jag med en annan mamma med barn i Gs klass och hon sa att hennes barn är så skärmberoende att de inte vill göra något annat. De vill inte gå ut eller leka eller nåt. Jag är inte säker på att de tittar på mer skärm än G men antagligen gör de väl det. De har egna mobiler sedan jullovet i ettan. Min son kommer antagligen få en mobil när han fyller tio i slutet av sommaren. Då kommer han precis ha börjat i fyran. Hoppas det blir lagom. Hoppas man kan begränsa hans telefon på något sätt så han inte laddar ner massa skit (tiktok osv), och kanske inte kan använda den hur mycket som helst eller vilka tider som helst. Kan man det eller? Snälla, guida mig någon! (Vi snackar alltså android här)

Och när vi ändå snackar teknik kan vi väl ta en släng AI också. Jag hatar AI på många sätt men har väl lite smått börjat bli pyttelite vän med Microsofts Copilot. Idag hjälpte den mig t ex att transkribera en bild. Det var en bild en kollega tagit av en fysisk lärobok (ett utdrag ur Odysséen) och så lät jag copilot förvandla detta till datorskriven text som jag kunde klippa och klistra med. Sedan var jag dock tvungen att läsa igenom och ja, den hade gjort en hel del fel och fabulerat ganska mycket, Men det gick ändå mycket snabbare än om jag skrivit av hela själv. Mycket, mycket snabbare. Men, ändå. AI tror jag inte är bra. Jag tror det kommer orsaka en del av samhällets fördärv. Läs bara vad Ellen skrivit om varför hon är emot AI och betänk att jag är lärare på distans och läser och  bedömer en hel del elevtexter dag ut och dag in (och har gjort det i ca 10 år innan AI kom) så kanske ni förstår min avoga inställning. Lite stött och irriterad blev jag därför när min chef, precis efter att jag läst Ellens kloka ord, lovordade copilot och tyckte att den skulle hjälpa mig skriva säljtexter. Nej men nej. Ta inte ifrån mig det roligaste på jobbet tack, señor Robot! 🤖

Och när vi ändå är inne på det tekniska och det elektriska så måste jag berätta att strömmen gick igår. Plötsligen när G och jag precis ätit middag och tagit fram två semlebullar ur frysen och skulle sätta oss och göra dagens läxor bara fjum så försvann elen och det blev nästan becksvart. Nästan för det var inte helt helt mörkt på himlen än, fastän klockan var 18. 

- Vad hände? sa G. 

- Strömmen gick, förklarade jag. 

Och helt lugnt tände vi ett stearinljus och sedan hämtade jag vår bästa nödlampa, som G fick hjälpa mig att tända för jag hittade inte knappen... (Den är så bra för den lyser så starkt att hela vårt lilla kök får någorlunda ljus och för att den går att hänga upp och också sätta upp med magnet på kylen, vilket vi gjorde. Sedan klarade den bara av att lysa i två timmar, eventuellt var den inte fulladdad när vi började använda den, men ändå.) Och så gjorde vi läxorna i skenet av nödlampan och några stearinljus. En gammal fotogenlampa letades fram och dammades av också. Vår stormlampa behöver byta veke (tror jag) och det har jag inte tagit tag i än, men den andra fotogenlampan har en lång fin veke men den var helt torr eftersom den inte använts på många år. Som tur var hade vi lite lampolja i en flaska som jag kunde hälla upp och efter ungefär tio minuter hade veken sugit upp tillräckligt att den gick att tända. En hel del värme alstrar den också, vilket är ett plus ifall strömmen skulle vara borta länge. 

Ett annat plus var att jag dagen innan detta strömavbrott, som faktiskt varade i två och en halv timma, hade gått MSBs lilla webbutbildning Sju dagar på uppmaning av en kollega. Den tar 10-15 minuter att genomföra och det var faktiskt bra att ha gjort det, även om vi redan preppat ganska mycket med stormkök, vatten, tändstickor osv. Jag läste också Din krislåda på samma sida och kunde konstatera att vi löst det mesta men saknar t ex vattenreningstabletter och full koll på vilken frekvens SR P4 sänds. Detta tog jag dock reda på igår och märkte ut på radion vi har hemma. Denna lilla radio (som jag fick när jag fyllde 39 år) hade vi också stor användning av igår när G fick tråkigt eftersom TV:n var av och han inte fick låna min mobil (jag ville inte slösa mobilbatteri på ett fyrverkerispel liksom). Lyssna på radio, sa jag, och han tog den och gick till vardagsrummet, la nödlampan i trappan så den belyste discokulan på ett snyggt sätt och sedan lyssnade han på någon musikradiokanal. Efter en stund gav jag honom vårt lilla Nintendo Game and Watch som fungerar helt utan internet och så låg han under en filt och spelade Super Mario och lyssnade på radio. Ganska mysigt ändå.

Själv tyckte jag det var nästan skönt med strömavbrott. Det blev så tyst (innan radion sattes på alltså), och mörkt och lugnt. Tur bara att vi fått i oss middag. Tur också att M hittade tortillabröd när han kom hem som han kunde äta. En måltid är inte komplett utan bröd för en spanjor nämligen, och han hade inte tålamod att vänta på att några frysta frallor skulle tina. 

Jag hade faktiskt också precis hunnit koka mitt kvällste och kunde spara det kokade vattnet som inte använts till te i två termosar. När jag mätte temperaturen i dem nu drygt 24h senare kunde jag se att vattnet i den ena var 50 grader, i den andra något lägre. Ändå bra!

Idag har jag fortsatt preppa lite, inspirerad av avbrottet igår. Jag har köpt 30 stearinljus och 1,5 kg ekologiska havregryn samt några småpaket tändstickor. Sedan har jag också märkt upp lite mer i vårt krisförråd så det ska vara lätt att hitta t ex tändstickorna. Igår när strömmen väl kom tillbaka vid halv nio laddade jag också nödlampan och så skrev jag upp i kalendern lite här och var att vi behöver ladda såväl nödlampan som powerbanken några gånger under året. 

Jag tänker dock att en sak vi verkligen saknar är någonting som kan skapa el, inte bara lagra el. Jag tror att en liten solcell hade varit det bästa, kanske i kombination med ett pyttelitet vindkraftverk. Finns det? För blir det ett långvarigt strömavbrott kommer ju powerbanken och andra batterier ladda ur och ta slut till slut, och då är det ju toppen om man också kan producera lite el. Jag får kolla på det. Tipsa mig gärna om ni har någon idé kring detta!

Så, hur gick det med semlorna då, undrar väl ni? Jo tack, väldigt bra! När G gjort klart sina läxor gröpte vi ur varsin halvtinad semlebulle och fyllde med riven mandelmassa blandat med inkrom och lite grädde plus vispgrädde och lock och florsocker uppepå. Sedan kalasade vi detta i stearinljusens milda sken, till tystnaden från en avstängd värmepanna. 

Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.

Throwback thursday

På spaning efter de tumlare som flytt (2024)

Inte är väl throwback thursday något någon sysslar med längre på bloggar eller sociala medier? Enligt Wikipedia trendade det för över tio år sedan, men vem är jag att hänga på aktuella trender med listor över vardagsrutiner och annat? Nä, mer åt det nostalgiska hållet är jag ju så här kommer en liten tillbakablick med några inlägg från mitt arkiv.

Men innan vi börjar. Februari kan kännas tung och lång (fast den är kort) och kall, även om ljuset obönhörligt är påväg tillbaka. Känner man sig seg eller trött och inte så väldans spirande kan man kanske tänka sig att det är årstiden det beror på, åtminstone till viss del. Därför tänker jag att det kan vara relevant att kika på gamla inlägg från just februari. 

Låt oss börja med ett av mina viktigaste inlägg genom tiderna, från 2018: Ingen pratar om det men någon har satt upp en skylt om massgraven på Almontes gamla kyrkogård. Inte den enda i Spanien, tyvärr. Spanska public service RTVE har sammanställt en karta över de 6000 kända massgravarna i Spanien. Ett av flera fruktansvärda resultat av fascistdiktaturen 1939-1975.

Året innan, 2017, skrev jag om mina fantasier om ett radhus i Göteborgsområdet i inlägget: Var ser jag vår framtid? Just det radhuset från vilket bilden är tagen låg i Skintebo har jag för mig, nu hamnade vi i ett radhus ganska nära Göteborg ändå. Så ja, lite får man väl säga att drömmen gått i uppfyllelse. Dessutom för lite mindre än halva priset mot vad Skinteboradhuset hade kostat! Vind med takfönster har vi inte, men väl en ateljé.

I början av februari 2019 skrev jag en lista över bra saker med att det blåser. Vi hade flyttat till Klädesholmen ett halvår tidigare och det gällde att landa i någon slags acceptans över den ganska ständiga blåsten. Klädesholmen är ju en sten mitt ute på havet, vi bodde på den norra sidan bara en rad in från nordanvinden. Lite havsutsikt hade vi, men blåste in genom köksfläkten gjorde det!

I slutet av februari 2020 minns ni väl alla vad som hände? Det var viruset, och det upptog mycket av min tankeverksamhet. Jag orkade för första gången inte läsa ut min bokcirkelbok bland annat. Full attack på jobbet och många tankar kring viruset, som jag inte trodde skulle nå lilla Klädesholmen, denna sten i havet med mycket god ventilation.

Den 12 februari 2021 firade jag vintercyklingens dag genom att även den dagen cykla till jobbet och förskolan. Det har jag blivit sämre på måste jag erkänna, på vintern alltså. Efter påsklovet, eller kanske när snön smält ska vi börja cykla igen har jag tänkt. Jag skyller på att G cyklar själv nu och på att det känns typ hemskt att låta honom cykla i minusgrader, och så har jag inte satt på vinterdäck på cykeln heller. Det borde jag gjort i oktober som jag skriver i inlägget!

I februari 2022 funderade jag intensivt vidare över vår bostadssituation i inlägget Allt växlar. I maj året innan hade vårt hyresavtal på Klädesholmen sagts upp eftersom villan sålts för över fem miljoner. 

Året därpå skrev jag inte ett enda inlägg i februari men väl några i mars, till exempel ett om en fin systerhelg jag hade med min syrra. Ett koncept vi borde ta upp igen, kan jag tycka.

I början av februari 2024 hade jag en rik helg både med syrran och med G. Syrran och jag var på spa och firade farfars 100-årsdag. Och på söndagen klättrade jag i berg med G och sedan var vi på simskola. 

Så kommer vi fram till februari förra året, 2025, och G och jag hade precis haft en liten sportlovsresa till Umeå och sedan fått influensa. Det var segt, men det gick över. I år blev det varken Umeåresa eller influensa mer än en liten ynka kväll. Jag vaccinerade mig nämligen mot både influensan och covid i december. Känns värt! 

Så ja, det var den lilla torsdagskavalkaden från arkivet jag hade att bjuda på idag! Livet vandrar vidare helt enkelt. Det växlar över tid. Perioder och boenden avlöser varandra, barnet blir större och vi äldre. Och om ett tag smälter väl snön och då kan vi börja cykla igen! 

Lite stressad 40 dagar in

Strandtrift i hemliga viken 10 maj 2025

Fyrtio dagar, es una cuarantena, är karantän. Nej, vi sitter inte i karantän! Men fyrtio dagar av året har det gått minsann! Och plötsligt i duschen imorse tänkte jag att fyller inte min ninja och fd kombo A år snart? Eller jo, för sjutton! Idag fyller hon år! På vår plusdag. Så innan jag hunnit torka mig ordentligt fick jag iväg ett grattis-sms med en fin bild från hemliga viken, på en blommande strandtrift (se ovan). 

Det är sportlov och jag ger mig själv en halvtimmas sovmorgon. G har varit på fritids igår och idag men kommer vara hemma med M resten av veckan, eftersom han (M) är sjukskriven i några veckor efter ett medicinskt ingrepp. Hans mamma hör av sig både till mig och till honom varje dag och frågar hur han mår. Hon ber mig hålla koll på honom och vakta honom som om han vore min son. Han mår bra, men ska inte jobba. Och det är ganska skönt faktiskt. Vi har hunnit börja titta på en serie ihop, den tunga Jag for ner till bror. Den känns självbiografisk, men det kan den väl inte vara? 

Igår såg vi avsnitt två och jag identifierade mig med hur hon kämpar. Nu bor inte jag med en alkoholist överhuvudtaget och M har tusen gånger mer rullning på sitt liv än vad Bror i serien har, men jag känner ändå igen detta kämpande. Att behöva ta tag i saker och få saker gjorda och att dra den andra personen, helt enkelt att vara den drivande. Så kan jag känna ibland, även om ibland är en underdrift. Nu fungerar ju Ms och min vardag också tusen gånger bättre, vi har tusen gånger bättre ordning hemma och vi båda mår också väldigt väldigt mycket bättre än dem, så det är inte det jag identifierar mig med utan just den här energin som man får av att se att allt inte är riktigt som man trivs med att det är och att man då bara gör. River runt, få saker gjorda, torkar av ytor, tvättar en tvätt... med en viss energi. Någon mer som känner igen sig i just det, kanske?

Sedan sov jag, och det ganska oroligt. Vaknade väl vid tvåtiden och var genomsvettig, hade för mycket på mig (långärmat nattlinne, duntäcke och filt!) och fick byta nattlinne och ta bort filten. Sedan drömde jag konstiga stressdrömmar. Men till slut var det ju morgon och idag har jag ändå känt mig pigg. Pigg men något stressad. 

Imorse skulle vi alla åka med bilen på morgonen. G och jag till fritids och M till vårdcentralen för att lägga om sitt sår efter ingreppet. Som tur var behövde G och jag inte passa någon tid mer än ungefärligt, och jag kunde inte bestämma mig för om jag ville att M skulle köra ner mig till jobbet påväg till vårdcentralen eller ej. Så jag sa i sista sekund att jag går. Jag behöver gå av mig, jag är stressad. Verdad, du verkar stressad! sa han på spanska. Men inte vet jag om det var bättre. Jag kom på när jag lämnat G att jag behövde köpa te. Jag måste ha te. Jag dricker kanske fem till sju koppar te per dag på jobbet. Friggs Rabarber och mynta. Jag hinkar i mig, som ni förstår. Och jag hade bara någon enstaka påse kvar. Så två sådana paket och ett paket Kvällsro av samma märke. Varje kväll behöver jag en kopp kvällsro. Minst en kopp alltså, i storlek balja. Så gick jag med dessa och en liten virkning i en tygpåse till jobbet. Det var lite moddigt på gångbanan men det gick bra. Det var ljust. Jag försökte andas och tänka att det gör ingenting om jag kommer lite sent till mötet klockan nio, vilket jag gjorde.

Så jobbade jag på jobbet och kunde konstatera att jag gillar faktiskt den arbetssituation jag har precis just nu, alltså den arbetsbelastning jag har just nu. Ganska lite på elevsidan och ganska mycket på skrivsidan. Jag jobbar officiellt 50% med att skriva och 50% med elever men detta varierar beroende på om det finns något att skriva eller ej. Just nu finns det några viktiga texter att få ihop och vår deadline är på torsdag. Och vi är snart i hamn, så jag känner mig inte särskilt stressad egentligen men det finns ändå en viss press vilket bara är bra och ökar min effektivitet. Ändå hinner jag gå ut och ge koltrastarna och kråkorna oljeindränkta havregryn flera gånger per dag.

Och sedan gick jag hem. Promenerade alltså. Idag genom skogen. Det var välgörande. En bit lyssnade jag på Vetenskapsradion: Klotet om återställande av vattendrag, men sista biten gick jag faktiskt i tystnad. Det behöver man också. Jag tror inte det är bra att ha denna ständiga underhållning, ändå har jag det.

Så kom jag hem och åt ostpaj från min vän E i grannbyns mans femtioårsfest. De hade fått massor av mat över så de ville ge till oss. Jag tog tacksamt emot, matglad som jag är! 

Men redan när jag kom över tröskeln sa jag till G att när jag ätit ska vi göra lite olika saker. Så gjorde jag en lapp:

Vi skulle alltså göra tre saker, men för varje sak/steg fick han välja en av två saker. Två anledningar hade jag till dessa aktiviteter: 1) Skärmfri tid, 2) Finmotoriska övningar. Fröken har nämligen sagt att han behöver träna sin finmotorik. Han behöver också träna på att skriva med stora och små bokstäver på rätt sätt. Därav aktivitet 1 (skriva brev). 

Så visst, vi skrev brevet och sedan gick vi ut med brevet till brevlådan. Väl där träffade vi en dansk mamma och två danska barn som jag såklart började prata med medan G höll ett längre och längre avstånd, tills jag sa att nu får vi gå hitåt, här finns en lekplats. Och barnen skrek av glädje och mamman följde med mig. Så stod vi och övade oss i skandinavisk språkförståelse och jag använde ord som ferie och bestemor. De kom från Köpenhamn, och jag berättade givetvis (det första jag gjorde) att vi varit på ferie i Danmark. Sedan fick jag ge henne mina bästa tips på saker att göra i närområdet (pulkabacke på Klädesholmen var tipset hon fastnade för mest). 

Sedan fortsatte vi med vår skärmfria plan. G öppnade paketet och det var en massa färgprover i det. Vi gick upp till M som låg och vilade och försökte se vilka färger vi gillade mest. Just nu står det mellan 70 Sun room och 69 Sketch for summer från Klint eller Dazzling Grasse från Nordsjö. Vi ska sova på saken några nätter och sedan tänker jag mig att vi ska ner till den lokala färgaffären och låta den trevliga kvinnan som jobbar där blanda till något passande. Det är himla svårt faktiskt! Man vill ju inte köpa fel! (Detta är alltså färg till vårt sovrumsprojekt, där målet är "varm bohem"). Frågan är la bara hur varm denna bohem ska vara för att det inte ska kännas för mörkt, för dassigt eller för hysteriskt. En lugn varm gul färg vill jag åt, som matchar med matta och gardiner. Jag ska jämföra i dagsljus också. Jag tror det är lättare att se då. Eller?

Efter färgprovskollen spelade G och jag spel nästan utan att fuska (Jakten på den försvunna diamanten) och sedan hade G gympa medan jag pratade mer om färgerna med M. 

När det precis var dags att fixa kvällsfika åt G upptäckte jag en deg i kylskåpet som jag hade satt imorse! En arbetstidsjäst deg, alltså. Den hade stått i 12 timmar lite drygt. Stresspåslag direkt! M och jag beslutade på stående fot (dvs jag stod upp, han låg fortfarande i sin säng och vilade efter sitt ingrepp) att jag skulle baka ut brödet och han lägga G. Nu är sista plåten i ugnen. Antagligen blir det extra gott nu när det har jäst så länge, eller vad tror ni? 

Jag läser både hos Helga och hos Maria om hur det går med deras nyårslöften respektive målsättningar och funderar över mina egna förhoppningar för 2026 och hur det går med dem. Skillnaden mellan löften, målsättningar och förhoppningar är kanske att förhoppningar inte behöver vara något man själv ska uppnå eller som man själv kan styra över. Vissa saker är det, andra inte, inser jag när jag tittar på min lista. Men visst! Vi tar en liten uppdatering:

Måla om i sovrummet: Ja, lite i taget tar vi tag i det. Vi tittade ju på färgprover idag. Jag tror jag ska göra en detaljerad plan steg för steg och sedan försöka få till att vi genomför planen gemensamt.

Åka norrut i sommar + hyra sommarstuga/besöka min gamla: Än är det inte sommar, men jag har börjat tänka på möjliga rutter lite löst och ska också prata med min syrra om fjällen. 

Inte gå på begravning: Än har inget sådant inträffat och jag håller tummarna för att det fortsätter så länge, länge till, minst hela året!

Utveckla relationen: Ja, vi har inte gått på några lunchpromenader än men vi har gjort andra små saker åt rätt håll tycker jag.

Lättare för G i skolan: Ja, lite lättare går det faktiskt sedan jag tipsade honom om att säga Ja! när fröken vill hjälpa honom (istället för nej, som han sa innan jullovet och alldeles i början på denna termin).

Begränsa Gs skärmtid: Ja, jag jobbar just nu med att skriva upp all hans skärmtid åtminstone på helgen så gott jag orkar, vilket motiverar mig till att begränsa den. Jag har insett att det bästa sättet att begränsa skärmtiden är att gå ut tillsammans, eller åka iväg någonstans. Ett annat bra sätt är att göra som jag gjorde idag, dvs ordna ett litet schema med aktiviteter som G kan välja på, eller helt enkelt säga att efter middagen har vi skärmfri tid då ska vi lägga pärlplattor tillsammans (vilket vi gjorde igår).

Dansa Lindy hop: Det går väldigt trögt på denna punkt. Jag har kontakt med en kvinna som bor på samma ö som jag och som kan undervisa i Lindy hop men hon och jag har inte lyckats få till att träffas i riktiga livet än, och då har vi ändå haft kontakt i två månader. Men ja, hoppet lever. Jag känner mig lite stressad över detta, men egentligen är det ingenting jag behöver stressa upp mig över. Det finns ingen deadline liksom. Får vi till att träffas en gång och sedan boka upp tre danstillfällen innan sommaren så får jag vara mer än nöjd. Frågan är om ens det är realistiskt. Jag har i alla fall landat i att jag inte kommer erbjuda mig att undervisa, utan i så fall bara att styra upp med lokal och tid och marknadsföring av eventen. Detta beslut har jag tagit utifrån att jag varken kommer hinna eller orka planera någon undervisning med henne, än lyckas synka mig att träffa henne så många gånger. Det hade nog varit lättare om vi bott i samma by och känt varandra sedan innan, men så är det inte. Det som stressar mig är att det känns osäkert och att jag inte vet hur det kommer bli. Någon som har bra input här? (Vi har verkligen försökt boka in en träff men jag blev sjuk, hennes mamma var sjuk och nu är hon förkyld... plus allt annat med jul, jobb, familj osv.)

Världsläget: Nej, jag vet inte om det är så mycket bättre. I Ukraina fryser de. I Gaza vet jag inte, men det är vapenvila där nu kanske? Klimatet bryr sig folk fortfarande inte tillräckligt om, och valet ja, det är länge kvar till det än... 

För att inte avsluta helt i moll måste jag berätta att just nu i alla fall läser en väldigt trevlig bok som heter Naturen vi ärvde från tyst vår till het sommar av Henrik Ekman. Ja, det är han som pratar i naturfilmerna på svtplay. Den går igenom miljöfrågans utveckling i främst Sverige från 1960-talet till 2010-talet. Mycket intressant och personligt och fint skriven är den också!

Hur har ni det så här fyrtio dagar in på det halvnya året? Ge mig gärna en glimt!

Trött söndag efter promenadig lördag

Idag har det verkligen varit en trött söndag. Jag måste lära mig att säga nej. Nej till mig själv och nej till min son. Imorse när jag ätit frukost kände jag mig fortfarande helt död och M sa till mig att gå upp och lägga mig och läsa istället för att göra något annat. Så jag värmde en vetekudde och gick upp och la mig. Jag läste mig varm och efter en stund kom G som tittat på Melodifestivalbidragen en andra gång och la sig bredvid mig. Ganska snart började han prata om utflykt. Kanske till Dyrön? Jag kände mig dödstrött men ute sken solen. Kanske göra pastasallad och gå till hemliga viken? Det orkar vi inte, sa jag. Kanske åka efter lunch? Okej, men bara om pappa följer med, sa jag. 

Så sprang G upp ur sängen och ropade ner för trappan att Mamma och jag vill åka till Dyrön och du ska följa med, och det blir efter lunch! M accepterade uppdraget. Jag gjorde det egentligen inte, men lyckades ändå samla mig tillräckligt för att pallra mig ner och duscha. Jag orkade också få igång Ms veckodammsugning. Han behöver verkligen verkligen starthjälp min man. Jag tog ut mattorna, jag röjde bort grejer från golven. Ställde till och med ut stolarna och några skor för att han lättare skulle komma åt. Sedan dammsög han medan jag duschade. Så löste jag lunch och vi åt. Sedan åkte vi. 

Men varför var jag så himla trött då? undrar la ni... Jo, igår lördag hade jag nämligen varit ute och promenerat en himla massa! Det hade visserligen G och M med, men jag var trots allt tröttast av alla. Ändå kände jag mig tvungen att följa med. Men ja, igår åkte M och G till Skärhamn och gick på akvarellmuséet. Själva utställningsdelen var stängd men de var där för att måla, och den delen var öppen. Sedan gick de och åt på thairestaurangen. Under tiden var jag hemma och donade på, dvs åt lunch och skrev om min fredag. Sedan gick jag ut på telefonpromenad med min kompis Leli från Barcelona. Hon promenerade visserligen inte utan vek tvätt och fixade lunch, men det gick bra ändå. Jag babblade på som en riktigt pratkvarn och stackars Leli fick nästan inte en syl i vädret... Men vi bestämde ändå att vi skulle ses och promenera på halva vägen någon gång i vår. Kanske i Kode? Kanske med te i termos, sittunderlag och några mosiga semlor? 

Jag fick så mycket energi av samtalet med Leli att jag bara gick längre och längre, till slut var jag nere vid en kanal och uppe på ett berg... Vackert var det. Lagom mycket kläder hade jag. Livet kändes härligt!

När Leli skulle äta la vi på och jag gick i tystnad till Gs skola där jag satte mig på en bänk och vilade. Jag ringde min kompis M i Umeå för att prata specialläreri och då var jag ju tvungen att hinna prata klart med henne och kunde inte gå raka vägen hem utan gick via vår närmsta havsvik. Mycket fint. Häftig is! Och bra insikter från min kloka vän M. Till slut gick jag hem. Vi pratade fortfarande när M och G kom hem från Skärhamn, men då fick vi lägga på eftersom G behövde mig. 

Efter en stund la jag mig och vilade och sedan lagade jag fyra liter köttfärssås, så att vi har. M hade blivit stressad av den omskrivna nötköttsbristen och köpt 1,4 kg lokalproducerad köttfärs. Det är djur som betat på vår ö, alltså. Jag vet inte var de slaktas i och för sig, men kanske här i närheten? 

Sedan var det bara någon timma kvar till den av vår son hett efterlängtade Melodifestivalen deltävling 1 och jag blev hemskt sugen på Loka Crush. Denna något mindre sötade läsk. Ville någon annan också ha, kanske? Jodå! G kände också ett stort behov så vi bestämde oss för att dra och köpa det. Bilen skulle vi inte ta tyckte M. Vi skulle gå, hela familjen. Okejdå. Vi gick. Det var kallt. Jag hade min tunna dunjacka igen, samma som jag haft under promenaden på dagen, men nu var det för kallt för den. När vi kom ut ur affären igen såg vi en häftig ring runt månen.

Ser ni ringen runt månen?

Vi kom hem igen 3 minuter innan TV-programmet började och G sprang in sitt fortaste för att sätta på TV:n och koppla den till hans ganska stora högtalare. Jag var så slut att jag också slog mig ner i soffan, och det gjorde faktiskt M med, även om ingen av oss egentligen ville se spektaklet. G dansade och hoppade runt och sjöng med... Vi halvlåg i soffan. Loka crush dracks. Några chips åt vi också. Men när de drog omröstningen en andra gång tröttnade jag och gick upp och visade M Gina Dirawis första youtubeklipp som syster Khadidje, någon som minns? M tyckte det var hemskt att hon drivit så med sin egen minoritet. Jag höll inte med. 

Sedan gick jag ut med en lapp till en brevlåda och så hade jag plötsligt gått några fler steg än M den dagen (femtontusen!) och kände mig så enormt nöjd att jag vann denna lilla "tävling". Sedan la jag G och däckade totalt själv, men pallrade mig ändå ner för lite obligatorisk kvällsgröt innan jag somnade på riktigt klockan elva.

Således var jag väldigt trött i benen och i både kropp och själ imorse när G föreslog utflykt till Dyrön. Men samtidigt: solen sken! och Dyrön. Dit älskar vi ju att åka. Så okejdå. 

Vi hann med färjan gott och väl, tack vare att vi för ovanlighetens skull hittade parkering nära färjeläget. Det gungade ovanligt mycket när färjan åkte på öppet hav men jag tänkte på att just dessa färjekarlarna varit med i ett TV-inslag när det var storm och att detta inte var storm på långa vägar. Väl på Dyrön var det kallt. Jag hade min varma långa vinterjacka, termobyxor, två mössor och rejäla tumvantar men alldeles för svala skor. Sommarskor. Lite dumt faktiskt, men jag valde dem för de har bäst sula och är lättast och ja, jag var ju redan supertrött i benen. Tårna blev iskalla, för det blåste liksom in i skorna. 

M och G var upplagda för överlevnadsäventyr så vi började med att ta oss till lekplatsen mitt på ön. G lekte och jag virkade men blev iskall om fingrarna. Jag drack te. M och jag satt på sittunderlag. Det var ändå rätt okej. Lite frid infann sig. Sedan ville G handla mentos i affären, men den var söndagsstängd. Så ville han spela minigolf och vi gick ner till minigolfbanan. Jag tänkte på att där finns det ju ett självserveringsvåffelcafé vilket betyder att jag får gå in och vara inomhus! Men minigolfbanorna var övertäckta med nåt tyg, som skydd mot vintern. Våffelcafét var dock öppet! Men ingen våffelsmet fanns det, pga minusgraderna. Tur då att jag packat ner lite okladdig kladdkaka. Tur också att det fanns en liten värmefläkt. Denna satte vi oss vid och M använde också sin nödfilt att lösa en liten koja med, så till slut blev vi varma!

Värmefläkten blåste in i Gs överlevnadshydda. Ja, jag hade vantar på fötterna.

Klockan halv tre hade vi dock blivit sugna på att åka hem så med någorlunda raska steg gick vi över ön till färjan. M satt i väntrummet medan G och jag stod och spanade. Det gungade när vi åkte över. Och väl i hemmahamnen igen sa jag till M att visst har du med dig stavarna? (Han hade haft med sig vandringsstavar för ovanlighetens skull, jag tror de utgjorde en del av överlevnads-attiraljerna). Stavarna? Va? Nej! Så kom han på att de låg kvar i vänthallen på Dyrön. Snabbt kom jag på att han kunde ta färjan tillbaka ett varv och säga till att han bara behövde springa och hämta sina stavar i vänthallen (så han inte behövde vänta ytterligare en timma på nästa färja) och så bytte vi mobil (eftersom jag köpt allas biljetter med min mobil) och så åkte han över igen, medan G och jag åkte hem, satt i köket en stund och planerade läxor innan vi återigen åkte ner till bryggan för att hämta M.

Efter allt detta var jag ännu mera slut och la mig ännu en gång med vetekudden i min säng, men denna gång med maximalt fluff (dvs mellan våra täcken) och läste vidare i boken Morgon och kväll av Jon Fosse. En bok nästan helt utan punkter. Ganska bra men också ganska förvirrande.

Sedan somnade jag, och sedan var det dags för middag. Och efter det: städa köket medan M plockade i ordning i hallen och sedan ut med soporna, gå en pyttesväng och så förbereda G för sängen. Nu lägger pappan sin son och jag sitter här och skriver. Men nu blev detta för långt (igen) så det är dags att runda av. Det har varit en fin helg! Imorgon ska jag vila på jobbet. Framförallt mina ben ska jag vila! De är inte akuttrötta nu men jag kommer nog känna av någon slags trötthet imorgon ändå.

Hoppas ni har haft en fin helg och att ni inte frusit för mycket! 

Små isflak i issörja i vår närmaste havsvik

Min fredagsmorgon

Efter det att jag gjort en halv arbetsdag hemma, som min mamma brukar säga, med att duscha, äta frukost och göra oss i ordning för jobb och skola lämnade jag G i tid till veckans sista skoldag. När jag lämnat in honom vid kapprumsdörren såg jag Gs väns pappa, som jag tror är påväg att separera (han som fick en high five en annan gång) och sa:

- Jaså här går du gamle man! (jag tyckte mig se att hans skägg börjat gråna) Hur går det för er? Går det framåt eller bakåt?

- Det står nog mest still, sa han. 

Så började vi prata om livet och bostadsmarknaden här på vår ö, Sveriges sjunde största. Att det är så svinigt dyrt med  villor, att det står så många hus tomma 49 veckor om året, att det dessutom är husen med bäst utsikt som är tomma mest! Kunde inte vi få bo i dem? Vi som bor här året om? Jag babblade på om hur svårt det varit för oss, mest för att visa att jag förstod att det är svårt för honom, eftersom det var där han sa att de var nu i processen: han behöver hitta ett nytt boende. 

Så kom en annan pappa till en annan klasskompis till G. Flickan som har så svårt att bli lämnad. Det hade varit en kamp, sa han. Och vi bytte några ord om barns känslor och hur mycket vi kämpar alla tre. Sedan skulle första pappan dra och vi önskade varandra en bra dag och jag sa att nu har vi gjort en halv arbetsdag, nu får vi softa på jobbet och sedan är det helg och då får vi jobba på ordentligt med familjen igen och sedan får vi vila på jobbet på måndag. Båda två skrattade. Två män som pratade om barns känslor och sedan skrattade. Det får ändå ses som en vinst! 

Men jag stannade och pratade med den andra pappan när den första gasat iväg i sin röda skåpbil. Han berättade hur veckan varit (minst sagt tuff) med alla känslor utanpå inför en ovanlig fredag med kalas och åka buss själv med kompisar och allt vad det var. Jag berättade att min son dagen innan när vi åt middag helt lugnt och fridfullt plötsligt brutit ihop totalt över att vi inte ska åka på någon resa på sportlovet. Han blev så arg och ledsen att han sprang från bordet och kastade sig gråtandes på soffan. Jag berättade hur jag fått trösta honom. Han sa att hans dotter reagerat på samma sätt men på att de ska åka iväg. Det är svårt att göra dem nöjda, de små liven... Och de måste lära sig att ibland blir det inte som man själv vill, och ibland blir man besviken. Sedan handlar väl allt om hur man hanterar det och möter barnen i det, antar jag.

Så tog vi farväl och önskade varandra en bra dag och jag traskade över kullen till min bil, men jag körde inte till jobbet, nej, det var en tredje pappa jag behövde prata med lite. En död.

Så jag körde till kyrkogården och gick in med ett ljus och mina långa tändstickor. Bort till graven. Mindes hur fruktansvärt brutalt det varit första gången jag var där, när graven grävdes. 

Graven var än mer dekorerad denna gången, mot sist jag var där. Det låg några kransar och fler småsaker så som en not i guld, två elektriska ljus varav en hade hans bands klistermärke klistrat på sig. Tatueringen, Picassos fredsduva, inristad i stenen. Två ordentliga lyktor hade familjen ordnat. Så bra. Då blåser inte ljusen ut lika lätt och blir inte blöta om det regnar. Jag satte mitt ljus i en lykta, tände det och gjorde lite fint, tog bort några halvätna och helfrusna tulpaner, någon etikett... och där bland kransarna låg ett något trasigt papper.  Vad är det? Ska jag slänga det också kanske? hann jag tänka innan jag vecklade ut det. GRATTIS PÅ FARS DAG stod det skrivet med något barnsliga bokstäver. Svart beständig tusch. Och då grät jag. Bröt ihop helt. Din son ska inte behöva göra ett farsdagskort till en död pappa, men nu behövde han det. Det är inte ditt fel men det är ändå fel. Fina du, varför dog du? En så onödig och fruktansvärd olycka. 

Farsdagshälsningen fick ligga kvar såklart. Jag vek ihop det och gömde det bland kransarna.  

Att jag gick till graven just igår handlade lite om att jag häromdagen lyssnade på en föreläsning om psykisk livräddning (PLR) som Suicidprevention i Väst anordnade digitalt. Himla bra! Jag fick veta att suiciden minskat rejält sedan psykofarmaka började användas i Sverige men att utvecklingen sedan tyvärr stagnerat. Nu är det ca 1500 personer per år som tar sitt liv i Sverige och så har det sett ut i flera år. Hon pratade också om att det är så otroligt många som har allvarliga tankar på att ta sitt liv att hur mycket vi än bygger ut psykvården så kommer psykvården aldrig kunna hantera denna mängd. Vi behöver därför förstå att förhindra suicid är hela samhällets ansvar. Hon berättade också om olika fördomar om suicid som vuxenvärlden, men inte ungdomar på samma sätt, har. En av dessa fördomar har jag själv haft och aktivt tänkt att det stämmer när det gällde min vän. Men då har jag haft fel. Min fördom var att det inte går att hindra någon som har bestämt sig. Jag har nämligen tänkt att vi inte hade kunnat göra något för honom sista dagen, men det hade vi! Fruktansvärt. Å andra sidan visste  vi inte alls att han var suicidal. Vi visste att han mådde sämre men inte hur sämre. Han pratade om att avsluta sitt liv, men inte med oss, sin sista dag. Vi träffade honom inte alls den dagen. Tyvärr kände jag mig rädd för honom den dagen, och det hade sina skäl. Men ja... samtidigt ångrar jag att jag inte uppmanade M att gå dit och kolla läget. Men jag vågade inte. Och det är inte säkert att M fattat vad han borde göra ändå. Så vad borde man göra? Jo! Enligt föreläsningen borde man ringa 112 om det är akut. Och inte lämna den suicidala personen ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på detta, men tyvärr var det ingen som förstod att det var just detta som behövde göras den kvällen. På något sätt måste man landa i att alla gjorde det bästa de kunde. Ingen förstod nog att han skulle dö den natten, för då hade de gjort mer. Sedan har hans dödsfall också mycket stark koppling till det jag skrev om medicinen. Han hade slutat ta sin medicin och varit utan ganska länge (föräldrarna hittade piller hemma hos honom sedan, som de då förstod att han inte tagit) och det var detta som gjorde att det gick så snabbt utför. Hans vanliga medicin var restnoterad och den han fick istället mådde han inte bra av, så han slutade ta den. Helvete!

Nåja. Efter min stund vid graven satte jag mig i bilen igen och fick till mig att jag skulle lyssna på en viss låt. Ge mig mitt liv av Nationalteatern. Jag spelade högt så det skulle höras ända till himlen. 

Sedan borde jag kanske åkt till jobbet, klockan var nästan nio, men nej. Jag fortsatte rakt fram istället för att svänga in på villagatan. För dagen var kommen: jag skulle äntligen äntligen åka till färgaffären och titta på färgprover inför ommålning av vårt sovrum. Allting sammanfaller. Det pekar åt samma håll. Först Underbaraclaras inlägg om att Renovera som Vera och sedan gråtstunden vid graven. Jag är vid liv och jag vill att vi målar om vårt sovrum. Kom igen tjejen!

Kvinnan i affären är mamma till min granne och som för att presentera mig sa jag det, att visst är du mamma till min granne? 

- Ja, sa hon och började se orolig ut. 

- Nejdå, ingenting är fel med din son! Det är mitt sovrum det är fel på. Det har en så ful färg på väggarna. Och ni har ju färg här, eller hur?

Och så började hon visa mig den ena färglappen efter den andra. Jag var tveksam. Allt såg hemskt dassigt ut. Jag letar ju efter en senapsgul, varm färg. Varm bohem, som jag bestämt mig för att vår stil är. Mörkgrön matta är redan inköpt, och roströda gardiner, samt mörkblå satinlakan. Nu är det bara väggarna som ska bli gula och spegeldörren vi har som sänggavel ska bli gräddvit. Just nu är väggarna superljust gråa, nästan som en kall vit. Passar inte till varm bohemstilen, som ni förstår. Själv förstår jag nästan ingenting vad det gäller inredning, men nu tänker jag vara modig! (Negativa åsikter undanbedes)

Nåväl. Jag fick hem några provlappar, eller vad det heter, för att jämföra med mattan och gardinerna. Hon uppmanade mig även att ta dit en liten gardinbit och kanske ett foto på mattan en annan dag. Jag kände att det här tar ju lite tid, från min arbetstid, men samtidigt var det just denna terapi jag behövde efter gravgråten. Jag behövde prata om livet och framtiden och nästan bli lite ompysslad. Men sedan, när jag fått mina färgprover åkte jag faktiskt till jobbet. Och det var den fredagsmorgonen det!

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Extramaterial för den intresserade:

Dagen fortsatte fint. Först med ett samtal med en fd chef som börjat jobba hos oss igen. Det är märkligt vilken mycket finare kontakt vi får nu tio år senare. Både han och jag är märkbart tio år äldre och tio års erfarenheter rikare. Han berömde mig för min förmåga att skriva bra texter. Jag log och tog åt mig. (Det är texter vi samarbetar kring, nämligen.)

När det var dags för lunch kom M förbi och gjorde mig sällskap. Han hade varit och handlat ägg och allt vad det var, och jag sa att du kan ta bilen sedan så promenerar jag hem med G. Det var fint att få en liten stund tillsammans när ingen av oss var varken dödströtta, stressade eller distraherade av annat.

Sedan jobbade jag på i maklig takt. Pratade ganska länge med en kollega, mest om jobb men även om våra stundande fyrtioårsdagar. Sedan ringde min vän A på grannön när jag precis tänkte rätta det sista och då bestämde jag mig för att logga ut och ta helg istället. Lika bra! Det var ju ändå fredag och jag skulle ju promenera och hämta G. 

Eftersom det ännu inte blivit mörkt bestämde jag mig för att gå i naturen. Och när jag väl var i naturen bestämde jag mig för att gå en annan väg i natur-naturen (dvs på en stig som nästan syntes). Det kändes nästan lite äventyrligt och inspirerande.

Dagen avslutades med fredagsmys med G (Lilla aktuellt skola + glass) och sedan Svenska Nyheter med M, när G somnat i vilket det mycket tydligt illustrerades Sveriges skeva invandringspolitik med krav på 90% av medianlönen för att få stanna och allt vad det är. Sedan sov vi så gott i ett nyvädrat sovrum ända till klockan åtta! 

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Hur jag lärde mig flytande spanska

Strandäng i Zumaia, Baskien

En sak som jag aldrig skrivit om här, insåg jag plötsligt en morgon, är min egen flerspråkighet. Min sons relation till sitt fadersmål skrev jag om för något år sedan eller två och den texten blev en av mina mest lästa. Kanske delades den i någon flerspråkighetsgrupp någonstans på nätet, kanske inte. Jag vet inte. 

En av frågorna på vårt bröllops tipspromenad handlade om vilka språk jag studerat. Det korrekta svaret är: svenska, engelska, franska, spanska, finska och isländska. Hur många av dessa jag behärskar? Ja, jag skulle väl säga svenska, engelska och spanska då. Franska kan jag gissa mig till litegrann och jag försöker alltid prata franska när vi är i Frankrike. Finska minns jag inte mycket av, jag hoppade av kursen efter några veckor. Isländska var en rolig kurs men jag gav mig aldrig in på att lära mig ordentligt. De hade så många verbformer att jag blev alldeles snurrig. Kasus och grejer! Men vi såg Korpen flyger och det var hestur och gestur och blodiga knivar. Finska pluggade jag för att jag ville veta hur det var att känna att språkundervisningen var svår, något jag kan tänka mig att många elever som läser spanska känner. Kursen i isländska tog jag för att jag just då bodde kvar i min studentlägenhet eftersom jag inte hittade något bättre boende. Hyresrättssituationen i Umeå var inte att leka med! Även om jag inte klarade kurserna i varken finska eller isländska (jag gjorde inte ens tentorna) så har jag kvar läromedlen. Man vet ju aldrig, kanske får jag feeling någon dag och tar upp det på något plan... 

Men nu var det ju spanskan jag skulle skriva om!

Bueno, a ver... Efter att ha läst franska i högstadiet (eftersom min pappa kunde det och eftersom vi bara kunde välja på tyska och franska) och känt mig lite medelmåttig valde jag att hellre satsa på spanskan i gymnasiet. Jag hade en dröm om att åka till en fattig by i Sydamerika och lära små söta analfabeta barn att läsa. På så sätt skulle jag kunna göra världen bättre! Tänkte jag då.

Jag bestämde mig för att lära mig spanska hur bra som helst. Mitt mål var att kunna prata med småbarn, en gammal farmor och kungen. I början var det ganska lätt, eftersom det påminde om franskan. Att man böjer verben enligt person, något jag tyckt var helt galet när jag lärde mig det i högstadiet, kändes med ens helt naturligt. Jag hade visserligen läst en termin spanska som elevens val kanske i sjuan, och hade från det pyttelite förkunskaper. Jag kände igen vissa ord liksom.

Redan från början gick jag in i mina studier av det spanska språket på ett mycket medvetet sätt. Jag tror faktiskt att det är en viktig nyckel för att bli en effektiv språkinlärare. Jag var medveten om vad jag kunde, jag befäste mina kunskaper genom att repetera och jag var medveten om att det fanns massor som jag inte kunde. Jag visste till exempel när jag läst Spanska steg 1 att jag bara kunde skriva och tala i nutid (presens), haltande dåtid (perfekt) och futurum (ir+a). Jag visste inte då alla andra modus och tempus som finns i spanskan men jag visste att det åtminstone fanns ytterligare en dåtid (preteritum) och kanske eventuellt hade jag koll på dåtidens dåtid (pluskvamperfekt) men det tror jag knappast. Så medveten var jag nog inte. Men! Trots att jag visste att jag inte kunde prata korrekt så visste jag samtidigt att jag kunde uttrycka det jag ville, om än med något felaktig grammatik. Jag kunde säga: Igår har jag ätit (Ayer he comido) istället för Igår åt jag... som varit mer korrekt. Jag visste att om jag lägger till ordet för igår (ayer) så kommer folk förstå att det var igår och inte tidigare idag. Grymt ju! Min haltande dåtid med hjälp av tempuset perfekt fick fungera så länge, tills jag lärt mig mer. 

I min gymnasieskola, på min tid (Lpf 94), fick man läsa moderna språk i två år: steg 1 och steg 2. Men jag och två andra språkintresserade tjejer tjatade oss till att få läsa steg 3 i år 3 med ettorna som läst spanska på högstadiet, men som elevens val. Som tur var krockade inte deras lektion med någon av våra, men vi förlorade en sovmorgon (har jag för mig), men det var det helt klart värt!

Jag gick i gymnasiet i Göteborg, på en friskola som hade som en av sina säljande koncept att ta med eleverna på en resa per läsår. I tvåan fick vi åka på språkresa till det land där man talar språket vi studerade. Vi åkte till Baskien. Baskien ligger visserligen i Spanien men kanske inte bäst representerar "ett land där man talar spanska", särskilt inte den lilla by Lekeitio där vi hamnade, eller Markina-Xemein där skolan låg som våra värd-elever gick på. Vi damp ner där bara några dagar efter det hemska terrordådet på Atocha 11M 2004. I skolans entré stod det en skylt: "ETA är inte terrorister, det är den spanska staten som är det" skrivet på baskiska, något jag snabbt lät någon översätta för mig. Tyvärr hade vi inte fått någon undervisning innan vi åkte om relationen mellan Baskien och den spanska staten, men jag anade med en gång att det låg något där och pyrde. Detta förhörde jag mig om genom att prata med diverse personer under resan, och något snappade jag nog ändå upp trots att jag inte kunde så bra spanska än. Nåja... Lekeitio var fint och jag återvände som bekant dit med min familj 2024.

En av mina strategier för att lära mig språket var som sagt att vara medveten om mina språkkunskaper, såväl som om vad jag ännu inte kunde. Mina andra strategier har varit att prata med så många som möjligt (för övrigt en strategi jag tillämpar hela tiden även på svenska) och att nyfiket försöka ta till mig så mycket språklig input som möjligt, det vill säga konsumera så mycket spanska som jag bara kunde. Observera att detta var innan youtube! Youtube kom jag nog i kontakt med först när jag redan var flytande på språket, 2006. 

Så hur gjorde jag för att konsumera så mycket spanska jag kunde? Jo! Jag försökte leta upp folk i Göteborg som kunde spanska och prata med dem, men tyvärr lärde jag aldrig riktigt känna någon som jag kunde prata med regelbundet. Jag försökte titta på filmer på spanska, har jag för mig, och framförallt lyssnade jag på musik. Det var Manu Chao för hela slanten! Jag tyckte till exempel att ordet mentira var ett så vackert ord, som han sjöng. Det lät så fint, inte visste jag att det betydde lögn första gången jag hörde det, och även om jag slog upp dess betydelse så tyckte jag att det klingade vackert. Ordets konnotation hade inte fått fäste i mitt medvetande än, kan man kanske säga. I en annan låt sjunger han om tårar av guld, lagrimas de oro, men jag minns att både jag och min kompis tyckte att det lät som tårar av oro vilket nästan passade bättre (tyckte vi) eftersom man ofta gråter av oro. Jag minns att jag försökte översätta hela låttexter, med hjälp av ordbok i bokform, och att jag nästan kunde sjunga hans låtar utantill även om jag bara förstod en bråkdel av vad han sjöng. 

Jag satt också och chattade med en tjej i México som en gymnasiekompis lärt känna under sitt utlandsår där. Att chatta funkade bra eftersom jag då kunde slå upp ord under tiden i min från skolan hemlånade ordlista.

Jag lånade också barnböcker på biblioteket någon gång, men det var svårt att läsa dessa eftersom de ofta var skrivna i de dåtidsformer jag ännu inte behärskade (pretérito indefinido y pretérito imperfecto). På spanska har de alltså två dåtidsformer som i svenskan motsvaras av en! De har också tre modus (imperativ, indikativ, konjunktiv) när  vi i svenskan nöjer oss med imperativ och indikativ. Kasuset genitiv däremot, har de inte! 

Att lära sig former (konjunktiv/subjuntivo samt de två olika preteritumformerna indefinido och imperfecto) som inte ens finns i ens egna språk är svårt. Väldigt svårt! När ska man ens använda det? Varför då? Varför kan ingen förklara på ett tydligt sätt? Så kände jag ganska mycket när jag mötte subjuntivo för första gången i klassrummet i Salamanca. För det jag gjorde efter mina gymnasiestudier var att ta mig ner till Spaniens akademiska hjärta Salamanca med min vän S för att studera spanska. Jag hade önskat åka till Cádiz för vädrets skull (jag hade span på Europas väderkarta varje dag året om i GP) men S ville åka till Salamanca där de talade "den renaste spanskan" i Spanien. Åtminstone var det så det salufördes. Väl där fortsatte jag med mina strategier: prata med alla, vara nyfiken och slå upp ord. Jag insåg snabbt att om jag ska lära mig allt det de försöker få oss att förstå på lektionerna (jag hade lektion 5 timmar per dag i 40 veckor) måste jag verkligen ut och praktisera. Jag måste få in språket på fler sätt än bara genom att läsa verblistor och fylla i stenciler där man skulle välja på t ex olika verbformer. 

Så jag gick ut och tjötade. Vilka tjötade jag med då? Jo: alla som redan sagt hej. Det var ungdomarna som sålde armband på gatan, det var en galen clown från Chile, en kille som delade ut flygblad och det var han som jobbade i baren Kindin Kandan och som alltid bjöd mig på Fanta limón.  Jag pratade också spanska med de andra utlänningar vi lärde känna, och störde mig något enormt på att de andra så fort vi kom utanför klassrummet pratade med varandra på engelska. Var vi inte här för att lära oss spanska, eller? Jag tyckte också det var dumt att de föredrog att umgås med varandra istället för att lära känna spanjorer! (Sedan använde jag mig också av supertricket att skaffa en spansk pojkvän, men det är en annan historia.) 

Ett läsår senare, när jag satt på en buss från Cantabría där jag sommarjobbat på en camping i någon vecka tills jag tröttnade på att bli utnyttjad för slavlön, och lyssnade på Manu Chao på min minidiscspelare upplevde jag något så, så häftigt! Jag förstod allt Manu Chao sjöng. Allt! Låttexterna var inte lösryckta ord som lät fina fast de betydde något annat, låtarna hade mening och jag förstod den!

Så kom jag hem, hade ångest, och började läsa spanska på Göteborgs universitet. Jag läste A och B-kursen och under B-kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän Leli. Lagom tills att jag skulle börja C-kursen förverkligade jag en annan dröm jag haft på gymnasiet och det var att flytta till Umeå. På den kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän EH!. 

I två år bodde jag i Umeå i ett studentrum på Mariehem. Sedan åkte jag via EU:s program för det livslånga lärandet som Comeniusassistent till Almonte. Även om jag verkligen försökt hålla uppe spanskan under det ett och ett halvt året jag inte studerat spanska, var det en ganska stor omställning att dimpa ner i Andalusiens inre regioner och vrida in huvudet på frekvensen andalusisk spanska. Självklart lärde jag känna den killen som pratade slarvigast av dem alla, åtminstone enligt hans vänner, min numera make M. Men! Som hans vänner sa: Förstår du vad M säger så förstår du vad vem som helst säger!

I mitt uppdrag som Comeniusassistent ingick det att prata engelska med barnen i Almontes största högstadieskola. Detta var dock inte mitt personliga mål. Mitt mål var ju att praktisera min spanska. Så jag vet inte om jag var en så bra engelska-assistent ändå, men samtidigt var jag nog det för jag fick applåder av eleverna varje gång jag gick in i ett klassrum. De ropade efter mig på gatan och de skvallrade till sina fröknar var de sett mig och M under helgen (på glassbaren, i parken, på stranden osv). Jag levde ett år som kändis i en sydspansk by, skulle man kunna säga. 

Sedan åkte jag upp till Umeå igen. M och jag hade distansförhållande i två år. Vi skrev brev och ringde varandra på Skype. Jag fortsatte konsumera spansk kultur, men inte särskilt mycket böcker. Under kurserna på universitetet hade jag läst några stycken, men det blev inte riktigt av sedan på fritiden. Dock tog jag upp detta sommaren 2024 och läste 3 böcker på spanska vill jag minnas. El coronel no tiene quien le escriba av Gabriel García Marquéz, Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers och 300 minutos en peligro av Jack Heat. De två senaste var ungdomsböcker men alla tre var läsvärda. I somras (2025) köpte jag på mig ytterligare ungdomsböcker på spanska men dessa har jag tyvärr inte börjat läsa än.

För någon som vill lära sig spanska nu, 2026, skulle jag rekommendera följande strategier:

- Skaffa dig så mycket språklig medvetenhet som möjligt, både om ditt eget modersmål och om spanska språkets uppbyggnad samt vad som liknar och skiljer sig åt grammatiskt. Läs t ex Språket - så fungerar det: lärobok i allmän grammatik och lingvistik av Hugo Olsson.

- Gå en kurs i spanska. Det finns via grundskolan och gymnasiet (om man är så ung!), komvux (även på distans), studieförbund och universitet. Det kan vara smart att läsa grunderna i Sverige och få den språkliga jämförelsen direkt svenska-spanska, men att efter det förflytta sig till ett spansktalande land och läsa språket på en skola där. I Spanien finns t ex privata "akademier" som kallas academias. När jag läste vid en sådan i Salamanca 2005-2006 kostade det en tusenlapp i månaden, nu lär det kosta mer. Vi anmälde oss direkt till skolan, utan någon svensk mellanhand. Jag tror det blev billigare så. Kolla upp att skolan är CSN-berättigad bara!

- Skaffa dig så gott ordförråd som möjligt genom massor av språklig input: läs, lyssna, se filmer! Det finns massor på youtube men också UR Play har massor på spanska, t ex Pinos dagbok, Kortfilmsklubben, Pregunta ya, osv. Filtrera på Språk: Spanska så ser du.

- Slå upp ord i en vanlig ordlista. Orkar du inte bläddra i en bok så rekommenderar jag Lexin.

- Skriv och prata så mycket som möjligt! Var medveten om att du kommer både skriva och säga fel, men strunta i det. Ju mer du använder språket desto duktigare blir du! Det räcker alltså inte att gå en kurs och enbart göra läxorna, och det räcker verkligen inte att bara träna med någon app.

- Flytta, som sagt, till ett spansktalande land under en period, gärna när du redan lärt dig lite grunder i Sverige. Minst tre månader är nödvändigt, men stanna gärna ett år eller mer. Och när du är där: passa på att prata med alla du ser. Tanten i fruktaffären, pensionären på bänken, småbarnsmamman osv. I Spanien är det normalt att prata med främlingar, så bara kör! I Sydamerika vet jag inte, för jag har ännu inte tagit mig dit.

Ja, vad hände med mina drömmar om att lära små söta fattiga analfabeta barn i Sydamerika att läsa? Jo, jag bestämde mig för att åka till Spanien först (Salamanca) eftersom det ligger närmare Sverige och tillhör Europa och kändes som ett mer lagom steg. Sedan valde jag att åka till Spanien igen. Sedan lärde jag känna M och vi åkte mest mellan Umeå, Göteborg och hans by Almonte i Spanien. Sedan slutade jag flyga. Och nä, Sydamerika har inte blivit av. Inte än i alla fall, men vem vet... En dag kanske... Nu lär jag dessutom mitt eget barn att läsa och har ganska fullt upp med det. Vi får se. Men ja, någon gång hade det varit häftigt att se. Jag är säker på att det är mycket vackert där!

Vilka språk kan du, som orkat läsa allt detta? Hur lärde du dig dem? Vill du lära dig fler språk? Dela gärna med dig av dina tankar!