Vardag i slutet av mars

Mars har varit ovanligt intensiv på jobbet. Just nu jobbar vi med ett anbud, parallellt som jag har elever. Deadline är nu på fredag så jag håller tummarna för att texterna blir tillräckligt bra för att kamma hem många poäng, och att priset är tillräckligt lågt för att avdragen för texterna ska räcka för en vinst. Men vi får väl se... Det enda jag kan göra är att skriva så bra som möjligt medan min pappa river garderob och river upp golv i den lilla hallen utanför. 

Jag hjälper till lite då och då, förstås. Jag har hakat av garderobsdörrar och idag slängt ut golv genom mitt fönster tillsammans med min lilla familj. M rev det sista av golvet, en gammal plastmatta i någon obestämbar ljusgrå färg. Under det någon slags plattor. Under det masonit och under det råspont. Men masoniten och råsponten får vara kvar, vi ska lägga golv uppepå sedan.

Jag har aldrig renoverat förut och hade aldrig vågat göra något sådant här i mitt eget hus. Så känns det nu. M har heller absolut ingen vana. Hans föräldrar har alltid lejt bort renoveringar, tillbyggnader och målning, även om jag tror att hans pappa varit med och hjälpt till under arbetets gång, på samma sätt som de är med och städar när de hyr in städerskor till det stora huset i världens dammigaste by - El Rocío - då hjälper svärmor och svärfar till samtidigt, så hur de än gör blir de trötta. 

Idag hade jag ett grammatikpass live medan pappa rev golv. Eleverna märkte ingenting, sa de, vilket var tur för det väsnades en del. En elev frågade: "Du som kan detta så bra, tänker du på grammatiken när du läser texter? Kan du ta ut allt på en gång?" Jag svarade att nej, jag tänker aldrig på grammatik när jag läser texter, t ex böcker. Men när jag läser elevtexter tänker jag ibland på det om eleven skrivit fel, då kan jag ge en kommentar om att det saknas subjekt eller att meningen är ofullständig. Vissa elevtexter, fick jag lägga till.... och så fick jag lägga till att det är ju mest elevtexter jag läser. Hoppas det inte lät för mycket som om jag dissade deras sätt att skriva, även om jag nästan gjorde det lite på ett generellt plan. Jag kan ju inte heller skriva, som ni märker, bara babbla. Eller så är det så att när jag skriver här är jag ibland ganska trött, som nu, och då blir det babbel, men det får ni välja att stå ut med eller välja att inte läsa. Varsågoda.

På tal om att välja så hade jag ett snabbt litet samtal med M igår, för inte hinner vi med så mycket djuplodande, långt och välutvecklat i vardagen tyvärr. Hur får man tid för det? Vi pratade om sommarens resa som kanske blir till Spanien via Portugal med tåg (via Tyskland och Frankrike med såklart). Vi funderar på vart i Portugal vi borde åka, och om vi ska försöka ta oss direkt från San Sebastian till Pontevedra utan att passera byar längs norra kusten. Jag tror det. Det kändes långt att vara 10 dagar på resande fot förra sommaren. I år kanske vi testar att hyra lägenheter på något sätt, istället för att bara bo på hotell. Då kommer man undan billigare med maten, och kanske billigare med boendekostnaderna också. Det hade varit härligt att stanna 2-3 dagar på något ställe för att varva ner lite. Tyvärr är inte semestern hur lång som helst, och vi ska hinna vara med svärisarna också och bada på vår strand samt hinna åka hem igen utan att flyga. Tips kring ställen i Portugal att besöka mottages tacksamt, gärna med lite info om hur man tar sig dit med tåg eller buss! Och om någon vet hur man smidigast tar sig från San Sebastian till Pontevedra så hade det också varit fint att få veta! Annars får jag väl kolla i den där tågsemestergruppen lite längrefram, men jag vill hålla mig borta från den där blå appen så mycket och länge som möjligt.

Hittills har jag inte hunnit tänka så mycket på sommarresan tyvärr, jobbet har kommit emellan. På kvällarna är jag trött, har däckat vid läggning av vår son flera  kvällar nu, något som inte brukar hända. Ikväll lägger M och därför kan jag skriva här. Sedan kanske vi tittar på ett avsnitt av Alone, men troligtvis inte. Det är en ny dag imorgon... 

Vi har åtminstone börjat cykla till skolan och jobbet nu igen, G och jag. Det känns härligt och bra. Man får komma ut och andas och röra sig lite innan man ska koncentrera sig, lära sig och prestera. Om vi har tur sopar de gatorna snart! 

Vad mer? G har tagit silverfisken i simskolan. Tydligen kan han simma 25 meter på grunt vatten (även om jag inte sett det själv än), hoppa från kanten och till och med dyka på djupt vatten. Nu är det tio simskolegånger till innan sommaren. Det betyder att sommarlovet inte är så långt bort, ändå! 

Jag virkar på något av det finaste jag någonsin virkat. En diagonalrandig bebisfilt. Min kompis i Blekinge har fått barn, och har redan fått två andra bebisfiltar som jag virkat. 

M kämpar på på jobbet och går en keramikkurs och fortsätter fundera på vad han vill bli när han blir stor. Jag pusslar under mina jobbpauser. Tusen bitar, inte snart klart. Vissa kvällar promenerar jag, ibland själv, ibland med min vän E i grannbyn.

Vårblommorna börjar komma upp, men de tete a tete jag satt i gräsmattan är oerhört pyttiga (se bilden högst upp). Vad beror det på, tro? För kallt? För lite näring? Någon passade förresten på att käka upp blommorna på nästan alla mina nyinköpta penséer deras två första nätter i min ägo. Jag tror det var en mus, men är inte helt säker. Borde jag sätta upp en viltkamera? Orka. Jag har däremot köpt 2kg sättpotatis (Amandine och Princess) och rotat fram de jag hade kvar från förra årets skörd. De sistnämnda har börjat gro, men inte de nyinköpta. Jag har också rensat ut mitt växthus på massa tomatbös. Snart är det dags att laga och sätta upp presenningen igen. Fåglarna kvittrar (Lena och Rödis alltså) och jag oroar mig för vem som ska passa dem i sommar när vi inte tänker vara hemma... Någon granne kanske? Eller mina föräldrar lite? Vi får se... 

Nåja, slut med babbel för idag. Hoppas ni har ett fint slut på mars! Snart är det april och ännu mer vår. Heja!

En annorlunda helg

Inbjudan till den här helgen kom redan för drygt två veckor sedan när jag låg totalsjuk i influensa och huttrade i feberfrossa. Plötsligt skrev min vän från Barcelona och frågade om jag ville komma och lyssna på henne och hennes syrra när de skulle spela på Nefertiti. Klart jag ville, men åh så däckad jag kände mig. Skulle jag orka? Är jag inte väldigt medelålders och för gammal för sånt, för att orka? Det kändes långt bort, på många plan. 

Men så gick tiden och jag blev friskare och mina föräldrar sa att de skulle ställa upp som både barnvakt och nattaxi eftersom M skulle jobba den lördagen, något extrapass. Så förra söndagen när vi var på utflykt frågade jag G om han skulle vilja åka till Göteborg med mig och sova över hos mormor och morfar medan jag gick ut och lyssnade på musik på ett vuxenställe på kvällen. Han sa ja! Han ville till Göteborg, det var längesedan sa han. 

Planen formades. Vi skulle få skjuts av M till en hållplats varifrån det går fler bussar för att komma till Göteborg redan klockan 12.00. Vi skulle äta på en vegetarisk restaurang som G och M brukar besöka (Gs förslag), och sedan skulle vi gå på bio (mitt förslag). Sedan hem till mina föräldrar, ta det lugnt, äta middag och så skulle våra vägar skiljas åt för en stund, men när han somnat skulle jag komma till honom igen och sova i samma rum. 

Och det var precis så det gick till! G och jag satte oss glada i hågen på bussen till storstan och solen sken oss i ansiktet tills vi passerade under Angeredsbron, då mulnade det på. Riktiga blåsmoln, sa G, alltså moln det är när det blåser, inte när det regnar. Maten var god och vi satt så att vi hade utsikt över varenda spårvagn som passerade. Vi besökte världens största godisaffär (i vår värld alltså) och köpte oss varsin liten burk med goda godisar, innan vi tog spårvagnen till Hagabion. Mitt gamla fina hängställe. Där spenderade jag lätt var och varannan helg under hela min gymnasietid. Det har ändrats en del, blivit hippt och så, men jaja, det är samma ojämna lite lutande golv, samma lukter och samma stora tavla i Salong 1.

Vi såg filmen Räv och Hare räddar skogen. Det tog visserligen ungefär hela filmen innan skogen räddades men den var ändå bra, tyckte jag. Lagom lång. Fin sensmoral som uttalades högt: Man blir inte lycklig av beundran utan av vänner. Den vuxna publiken kunde enkelt dra paralleller till överflöd i USA (cowboyhatt som symbol), skogsskövling och vattenkraftverks negativa inverkan på naturen. Barnen kunde roas av vattenrutschkanorna i bäverns bo och kanske lära sig att materiellt överflöd aldrig kan trumfa sann vänskap.

Efter detta besök i filmfantasins värld fick vi åka spårvagn igen till min sons stora lycka, och sedan lite buss, hem till mina föräldrar. Mormor satt och väntade i hallen när vi kom, redo att säga hej! Det var fint. G lekte och lekte i min systers gamla rum, med någon tågbana och morfars gamla leksaksbilar. Jag hann prata ikapp med mina föräldrar i köket och titta på fotografier från när min mormor var liten (!) och så var det dags för middag. Plötsligt insåg jag att jag borde kolla busstiderna och insåg att jag skulle komma åtminstone en kvart försent till där jag skulle träffa min syrra och hennes vän. Men men, de väntade på mig, ingen fara. 

Så gick vi till Nefertiti. Syrran och jag i varsin svart syntetklänning från Monki, från ett annat år, vännen i sin gröna långa jacka. Jag babblade på som vanligt och insåg att det var precis 20 år sedan jag var på Nefertiti, och att det den gången var första gången jag var där. 

Det var tre fantastiska spelningar vi fick uppleva. Den första Anna Ran var drömsk på nåt vis. Som ett norrsken i djupet av en sjö, med mörkgrön skog runtom. Den andra, när min vän spelade med sin syster Maja-Karin Fredriksson, var finstämd och lagom röjig. Jag stod en och en halv meter ifrån henne och bara beundrade, beundrade, beundrade. Upplevde och njöt. Hon är en av mina allra närmaste vänner. Och äldsta, alltså som i att vi har känt varandra länge, nästan 20 år. Närmaste som att vi kan prata om vad som helst inom loppet av noll sekunder, även om vi inte setts eller hörts på flera månader ibland. Under många år bodde ju hon i Barcelona och jag i Umeå, inte så lätt att svänga förbi. Och på tal om vänskap och beundran. Kanske blir hon lyckligast av min vänskap, men jag kan ändå inte låta bli att beundra henne. 

Sedan var det dags för kvällens tredje band, det band som verkade dra mest folk och mest taggade fans. Kristina Issa. Första låten var märklig. Syrran och jag fattade ingenting. Men sedan kom min vän och drog fram mig till längst fram och så dansade vi tillsammans. Då föll allting på plats. Jag bara lät musiken gå in och dansen komma ut och jag var där och min vän var där och  vi dansade och det var bara precis just där jag skulle vara precis just då. Syrran stod en bit bakom och höll sin vän i handen. 

När näst sista låten spelades smsade jag pappa att han kunde komma och hämta mig. Då hade min lilla son somnat. Så gick jag och hämtade min jacka och ut i snålblåsten och kylan. 

I bilen påväg hem berättade pappa en romantisk historia från sin ungdom, om en tjej han var kär i när han låg i lumpen. Hur de gick på dans på onsdagar och ordnade fester och hämtade tjejer från Västerås till dessa i en militärbuss på bestämd tid. Han berättade hur de liftat från Västerås till Järvsö tillsammans och hur de skrivit brev i flera år efteråt, fastän det inte blev något. Men hur hon även funnits där för honom när han hade det tufft i en senare relation. Han undrade om det var okej att han berättade, och det tyckte jag var självklart att det var. Jag ser inte den historien i relation till hans relation med min mamma, nu nästan 60 år senare. Nostalgiska avdelningen är alltid öppen.

G låg däckad i sängen och jag pussade honom försiktigt på kinden innan pappa och jag inledde vår nattsession i vardagsrummet. Jag fick titta på de diabilder som de tittat med G på under kvällen, två raddor med bilder från när vi åkte Dalslands kanal när jag var tre år. Vid kvart över tolv höll mina ögonlock på att falla ihop och jag fick gå och lägga mig. Tyvärr hade jag lite  svårt att sova pga nåt litet ont i halsen och när jag väl fallit i sömn och börjat snarka kom G tassandes för att se vem det var och när han märkte att det var jag kröp han ner hos mig. Jag var för trött för att byta säng, så vi sov säkert tillsammans i en 90-säng nästan hela natten. 

Nästa dag, söndagen, gick vi ut och lekte på lekplatsen, sedan bakade G och morfar en kaka och så visade jag bilder och lite filmer från min utekväll innan det var dags för lunch. Efter lunch åkte vi hem. M hämtade oss på en hållplats, vilket jag räknade ut att vi tjänade en kvarts restid på. Eventuellt inte helt värt, men det kändes ändå skönt att få gå av bussen innan den började åka kringelikrok över halva ön. 

Jag blev avsläppt på busshållplatsen hemma och de andra åkte och handlade mat. Jag satte mig genast på baksidan i solen, och tog ut fågelburen så de också skulle få lite sol. Det var så skönt att bara sitta där i solen och tystnaden och dricka te och andas, efter en väldigt annorlunda men fin och energipåfyllande helg i stan. 

Söndagskvällen avslutades med att M tog G på simskola och jag insåg att jag hade fritid, och energi, när händer det? Städade lite i köket och badrummet och cyklade sedan ner till grannbyn för promenad med min kompis E. Det var iskallt men det var fint. Solnedgången brann för mig över havet.

En helg i mars

Om första helgen i mars var riktigt rejält jobbig influensa och oro och besök på jourcentralen så var denna andra helg i mars tusen gånger bättre. Visserligen har jag känt mig trött hela veckan, först sjukskriven måndag och tisdag och sedan jobbat hemifrån i onsdags med G hemma (skolan hade studiedag) och M också hemma i några timmar (delad tur), vilket gjorde det någorlunda svårt att fokusera. I torsdags var det Gs första dag i skolan efter sjukan och det verkade ha gått bra. Jag var tvungen att  vila när jag kom till jobbet, innan jag började jobba, och under lunchen. Bra och snällt mot mig själv. På onsdagen sov jag liksom middag på arbetstid (nerbäddad i min säng)! I fredags kände jag inte ett lika stort vilobehov utan kunde jobba min dag någorlunda som vanligt. Några NP rättades bort och jag försökte preppa så bra jag kunde inför veckan som kommer, en vecka med ganska hög arbetsbelastning då många elever ska avsluta sina kurser. Veckan därpå ska jag inleda med två prestationssamtal som jag inte förberett, och som borde ha hållits veckan då vi var sjuka... Nåja. "Det handlar mest om hur du vill paketera det" som min högsta chef sa. Henne ska jag försöka prata pengar med, blir pirrigt. Vi får se vad det ger... 

I fredags bestämde jag mig för att denna helg ska gå i vilans tecken så att jag orkar veckan som kommer på ett bra sätt, och så att jag återhämtar mig ordentligt från influensan. M har jobbat båda dagarna men han hann ändå hjälpa till att städa igår, vilket var mycket välbehövligt (enligt mig). Jag blir så trött av att dammsuga, och dammråttorna levde verkligen loppan lite här och var innan M for fram med dammsugarmaskinen. G tittade på olika skärmar hur många timmar som helst och jag orkade inte avleda honom tillräckligt. Så dåligt mammasamvete jag får när det blir så... 

På eftermiddagen la jag ett 500bitars-pussel. Det var ganska roligt till en början när jag la själva motivet, men blev lite jobbigare när jag skulle lägga det grå och krämvita runtomkring. Det hela slutade med att de två sista bitarna inte passade! Sjukt konstigt! Antagligen har jag gjort något fel någonstans. Jag tog loss lite och la om men det hjälpte inte. Imorse rev jag hela pusslet. Ska ge det till syrran så ser vi om hon löser det, antagligen gör hon ju det... hon är en fena på pussel!

Efter middagen var det dags för TV-paus och G och jag bakade en kladdkaka innan vi gick ut på en promenad sedan jag förstått att jag helt missuppfattat Ms arbetstider. Jag trodde att han skulle sluta kl 18 och planerade in en promenad med min promenadvän i grannbyn, men när klockan var 19 och han ännu inte kommit hem ringde jag upp honom för att se om han kört ihjäl sig, vilket han som tur var inte hade. Nädå, han skulle jobba till kl 21! Jaha!? Promenaden fick ställas in. Jag blev besviken, eftersom denna promenadplan gett mig lite hopp om dagen, som jag vid det här laget hade blivit ganska uttråkad av. (Jag vill vila, men när jag vilar för mycket blir jag uttråkad.) Nåja, G lockades ut på en "ficklampepromenad" och vi var väl ute i nästan en halvtimma i alla fall. Alltid något. 

Sedan var det dags för Mellofinal. Som jag inte ville se, så jag ringde min mamma och beklagade mig över precis allt jag kunde komma på och sedan försökte jag lägga färdigt pusslet vilket som sagt gick sådär. Det slutade med att jag såg slutet av Melodifestivalen i alla fall, och bestämde mig för att heja på KAJ som ju sedan vann! Det var roligt tycker jag, särskilt att de knep vinsten framför proffset. G och jag dansade tillsammans framför TVn till låtarna på slutet och det kändes som en fin kväll ändå, trots allt.

Så om igår var en ganska långsam och tråkig dag, om än i ett välstädat radhus och med vacker men lite tung dimma utanför, så var idag dagen när liksom allting sprack upp. Visserligen kände jag mig mer än mörbultad när jag vaknade imorse kl 07.30, men när jag käkade frukost och insåg att dagen skulle bjuda på sol blev jag desto mer lätt till sinnes. Jag funderade lite och kollade tidtabeller och sedan gick jag till G och frågade om han ville åka på en utflykt med mig till vår kära grannö. Han sa ja! Färjan skulle gå två timmar senare och jag hann precis duscha, klä på oss och fixa matsäck. Vi cyklade ner till hamnen och hann till och med prata med några kompisar som råkade vara där för att köpa en bärsele till sitt kommande barn. 

Utflykten var en sådan där perfekt utflykt vårens första dag. Det var vi och en handfull andra på båten ut. Solen sken, ejdrarna simmade runt och havet låg helt spegelblankt. Vi började med att leka på lekplatsen, sedan var det minigolf och sedan vandrade vi iväg till vår hemliga vik. Där satt vi på de svarta lena klipporna och åt vår medhavda pastasallad och kladdkaka. Vi såg en säl och en fågel av obestämd sort. 

Lunchutsikten

Efter lunchen gick vi till lekplatsen igen och jag vilade upp mig i solen på en bänk med ryggstöd. Riktigt skönt! G gungade och åkte ruschkana och roade sig väldigt fint själv. En tanke snuddade vid att det kanske inte är så länge till han kommer tycka om att leka på lekplatser, han fyller ändå nio år i slutet av sommaren, men än så länge gör han det och då är det bara att leka på, tycker jag. 

Vi hade bestämt oss för att åka hem klockan tre, men hade nog egentligen kunnat åka redan klockan två, så för att få tiden att gå gick vi till minigolfbanan igen och G spelade den ett varv. Jag är så tacksam över att jag slipper spela, och att han inte vet att man kan räkna poäng. Han bara puttar bollen massa gånger och tillslut hamnar den ju i hålet! Lika lite tävlingsinriktad som jag. Skönt! Så släntrade vi tillbaka över ön och hann gott och väl till färjan. Krokusarna blommade, fåglarna kvittrade och luften var klar.

När vi kommit hem snodde jag snabbt ihop en linssoppa medan G åt det som var kvar av pizzan vi bakat i fredags. M kom hem och vi åt linssoppa medan G lekte i vardagsrummet. Sedan var det dags för simskola för mig och G. Det gick bra och jag kände mig någorlunda pigg igenom hela projektet. När vi kom hem hoade en uggla så vackert i mörkret.

Och nu sitter jag här, i soffan. Pärlor på golvet igen, G sover i sin säng bredvid sin pappa... lugnet har lagt sig över vårt lilla radhus på Västkusten denna söndag i början av mars.

Nä men det här var ju trökigt

Jag borde ha skrivit om vår fina Umeåresa som G och jag gjorde under sportlovet, men det hanns inte med veckan efter lovet och sedan blev det helg och sedan kom detta: Influensaviruset from hell! Tydligen har ca 70 av Gs skolas drygt 200 elever varit hemma i veckan på grund av sjukdom, så det är inte bara vi som drabbats. Jag är så, så tacksam över att vi inte blev sjuka när vi var i Umeå, och att ingen vi träffade heller var sjuk. Jag är så, så tacksam över att vi kom hem ordentligt, även om vi blev ombokade till dagtåg på hemvägen eftersom sovvagnen var trasig. Den resan hade varit sjutusen resor värre om vi samtidigt varit sjuka! Men nu orkar jag åtminstone skriva något här, så det i sig kanske är ett tecken på att saker och ting går åt rätt håll? Sen att jag inte vet vad jag ska skriva är kanske en annan femma?

Så vi tar väl det ändå i ordning: först Umeå och sedan Sjukdomen.

Umeå

Umeå var fint. Umeå var frukost på inomhustorget som nästan känns som utomlands, dyrt som bara den men ändå värt eftersom det är tradition. I Umeå badade vi på ett nästan folktomt badhus en onsdag klockan tre. Vi gick vilse i snölabyrinten på torget, vi åt middag hemma hos kvinnan från fjället och vi fick ett renhorn med oss hem. I Umeå kunde man klättra på snöhögar och hoppa ner. Man kunde se norrsken en iskall kväll i jakt på det rätta godiset. Mamman kunde prata med sina vänner och sonen kunde kolla på oändliga mängder youtube på mammans mobil under tiden. I Umeå fanns det god mat med fin vän på pakistansk restaurang nära tågstationen. Det fanns snälla tonårstjejer vid glittrigt matbord. Det fanns lössnö och pulkabacke. I Umeå fanns det moln och sol. Det fanns vänner som inte glömt oss och som tog sig tid att ses när vi plötsligt kände för att åka dit och hälsa på. Det var med andra ord både intensivt och fint. Och jag blev oerhört trött... och oerhört väl omhändertagen.

Sjukdomen

En vecka efter hemkomst börjar jag känna nåt i halsen, och så börjar jag känna att jag måste hosta till och när jag gör det så gör det svinigt ont i en liten punkt nånstans långt ner. Men G går och leker hos en kompis och sedan är det dags för simskola. Han vill inte men jag lirkar, tänker att det är nervositet. Känner mig lite mer nästan krasslig. Kör dit och hoppas på att inte få feber påvägen hem, men det är nog inget - eller? Väl hemma förkunnar jag med tvärsäkerhet att Jag är sjuk! och låter M ta hand om resten av kvällen. Strax innan G lägger sig kommer han till mig och säger att han också känner sig sjuk. Jag tror att han bara speglar mig, men det visar sig att han har alldeles rätt. Både han och jag har feber. Detta var i söndags.

Sedan dess har vi haft feber som gått upp och ner och vi har växlat i att må sämst. Mest har G mått sämst men sedan var det min tur. Han var så slö, så slö och ville inte titta på TV, inte dricka, absolut inte äta, inte leka, ingenting. När han mått så i drygt ett dygn kontaktade jag vårdcentralen och de bad oss komma in för bedömning. Väl där gjorde de lite undersökningar och konstaterade att det troligtvis rör sig om influensa. Hemma igen var G mycket piggare men min temp gick stadigt upp till 39,5. Och det säger jag er: 39-nånting är mycket mycket värre än 38-nånting! Fy så hemskt det är! 

Nätterna har varit ganska jobbiga. Visst har vi sovit, men inte så mycket. Jag hör min andning på ett sätt jag inte gillar. Jag svettas så jag blir dyblöt och behöver byta om flera gånger varje natt. Lakanet är alldeles fuktigt. Blä och bu. G har ändå sovit ganska bra men hostar stundtals väldigt mycket, jag med. Den enda som verkar ha klarat sig (peppar peppar) är pappa M. Han har haft lite feber men den har snart gått ner igen. Jag är tacksam över att han kunnat vara vår kontakt med omvärlden och kunnat åka och handla saker som behövts. Dessutom gillar han att handla, så det är ju bra. Så jag hoppas att han kommer undan detta lindrigt nu och inte blir så dålig som vi är och har varit. 

Igår och idag har jag inte haft feber men känner mig ändå väldigt sjuk. Igår var jag som en vålnad efter en natt med fruktansvärt få timmars sömn. Idag mår jag lite bättre men känner mig ändå rätt långt från fit for fight. G var feberfri igår men har feber idag. Så ja, det gäller att ta det försiktigt och inte ta ut sig. TV:n går varm, vilket är ett litet sundhetstecken ändå - han orkar kolla på TV (mest vettiga program faktiskt på spanska). Mellan varven högläser jag ett kapitel eller två i Roald Dahls femenala bok SVJ. 

De enda som är pigga och glada är fåglarna! Så det lär inte vara fågelinfluensa vi fått (hehe)... 

Nåväl, vi får hoppas att nästa vecka kan få gå lite mer i välmåendets och hälsans tecken. Men innan återgång till skola och jobb ska vi ha en dag när vi mår helt bra, dvs: sover normalt, äter normalt, orkar med livet och är lite pigga och åtminstone någorlunda glada. Jag hoppas att alla andra föräldrar till de andra 70+ barnen resonerar på samma sätt så vi inte behöver få detta igen! För det känner jag verkligen inte för!

Ännu en helg

Så har ännu en helg passerat. Det är i början av februari och det är kallt och mestadels mulet. I fredags var det soligt och jag åt en del av min lunch ute på trappen, var tvungen att passa på. Jag tyckte nästan lite synd om vår vän som är bofast på Gran Canaria som inte får uppleva kontrasten solskenet skapar till vinterns mörker och gråa molntäcke. Han har bara sol, sol, sol och ljumma vindar. Dag ut och dag in. Stackarn! Så uttråkad han måste bli... eller? 

På fredagen kände jag mig klar ganska tidigt på jobbet och frågade mig själv om någon enda människa med så fritt jobb som jag har hade suttit kvar på sin arbetsplats till klockan fyra bara för att klockan ska gå. Nej, kom jag fram till, och så packade jag ihop redan tjugo över tre och tog bilen upp till mataffären, gick och hämtade min son på fritids och sedan in i affären med halva byn för att handla något gott. Det blev kallrökt lax, philadelphia, pepparrot och mjukt tunnbröd. Totalt fabriksbakat. Dyrt men gott. I helgen har jag ätit nästan 200g kallrökt lax och nästan 200g philadelphia ost original. Det behövde jag, säger vi. 

Väl hemma kände jag mig energisk och glad så jag fick för mig att vi skulle byta gardiner i köket innan middagen. Det var julgardinerna som behövde komma ner, men som jag inte tagit mig för att byta eftersom det varit mörkt när jag haft tid (kväll) och då kändes de mysiga. Jag behöver väl tillägga att de inte är särskilt juliga, men ändå lite fina. Blommor och fåglar. Inhandlades när G var bebis och skymtas i ett inlägg jag skrev en gång om "kvinnans sjätte sinne". Så i all min energi fick jag för mig att jag skulle ta ett par andra gardiner än de vi brukar ha resten av året. Ett par fina vi haft i sovrum tidigare. Jag började stryka den ena. Det tog säkert en halvtimme, ganska tjock bomull som inte fogade sig så lätt. Sedan var det den andra längdens tur och då slog det mig att kanalen vi sytt för att trä in gardinstången i kanske var för smal för den ganska tjocka  gardinstång vi har i köket. Så jag tog ner den och testade, och ja, den gick väl i men det såg ut som en stoppad korv, med andra ord skulle det inte funka. Fasen också! Dags att äta middag... Vi fixade varsin snabbnudelsoppa, G och jag, och sedan åt jag en sådan där god tunnbrödmacka med färskost, pepparrot och lax. Sedan hämtade jag de vanliga gardinerna, strök dem och satte upp dem i köket, alldeles själv. Köksbordet var stökigt till tusen så det plockade jag rent, såpade med min nya väldoftande såpa från Västerbotten och sedan var det dags för fredagsmys. 

G och jag såg Fiskarnas rike, del 2 Sjön. Väldigt fint och intressant även om jag inte blev lika tagen som av del 1 om älven. M kom hem lite innan det var slut och han fick en tunnbrödrulle med lax och en med påläggschorizo till middag. Han kunde dock inte för sitt liv se vad jag hade gjort i köket. Städat bordet? Ja, något mer? Nej, han hade ingen aning. "Bytt gardiner har du ju inte gjort, för det var jag med och gjorde" påstod han ganska bestämt. Och ja, han brukar vara med och byta gardiner men inte den här gången. 

Så blev det lördag och jag promenerade i den gråa morgonen till jobbet. Jag brukar aldrig jobba på helgen men den här lördagen gjorde jag ett undantag så att jag nästa vecka när G har sportlov kan ta det lite lugnare på jobbet och inte sitta så många timmar. Jag rättade bort en hel del, faktiskt. Imorgon skickar jag tillbaka min rättning till eleverna, så de inte ser att jag jobbat i helgen (och börjar tro att vi jobbar på helgen och förvänta sig en massa). Vid halv tre gav jag mig och promenerade hem medan jag pratade en stund med en vän på telefon, som jag ska träffa nästa vecka. Det var väldigt, väldigt längesedan. 

När jag kom hem hade M använt upp all mjölk på chokladpudding så jag cyklade och köpte mer... och sedan var det nästan dags att laga middag, men eftersom G och M inte varit ute på hela dagen så hjälpte jag dem att komma ut. Tricket: Stänga av datorn som G satt vid och sedan efter en stund presentera att de skulle på ett Hemligt uppdrag! Det hemliga uppdraget var att gå till utegymmet här nära. M och jag  hade kommit fram till att det skulle vara ett bra mål. G tycker det är kul att gå dit. Själv stannade jag hemma. Behövde vila lite och virka... och laga middag.

Efter middagen hade vi den bästa av lördagskvällar. G hade lekstund eller om han lyssnade på musik innan Melodifestivalen skulle börja, jag virkade och M ritade av mig. Jag blev färdig med en bebisfilt och påbörjade en till. Det är många runt mig som är gravida för första gången nu. 

Sedan var det Mello och jag slapp titta. Istället pratade jag i telefon med syrran. Det gick rätt bra även om jag var lite distraherad över att G hade så hög volym... Vi pratade bland annat om inredning och vårt sovrum som är ett rum dit jag bara slängt in lite saker. Det jag stör mig på mest är nog gardinerna och mattorna som inte passar ihop med nånting, typ. Samtidigt vill jag inte köpa massa saker... Men kanske nya gardiner och matta? Inte polyester. Kanske ull? jag tror jag vill skapa känslan av skog i vårt sovrum. (Nu är det mest känslan av allt möjligt.) Ska prata vidare med syrran om detta vid tillfälle. Hon har det fint och harmoniskt hemma hos sig och borde kunna hjälpa mig att tänka, och välja. Jag blir så rådvill för jag vill inte välja fel. Jaja, det löser sig väl. 

Och idag söndag då? Jo, det var väl inget särskilt med den här dagen egentligen. Jag var seg på morgonen men tillslut satte jag igång mig själv och min man så det blev städat. Både fågelbur och människoboning. Efter lunch gick vi (hela lilla familjen) ner till vår närmaste havsvik. Där hittade vi massor av skräp som vi plockade upp en del av. Plast, plast, plast och två glasflaskor som en gång innehållit alkoholhaltiga drycker. M hittade en påse från Kina eller Japan som det kanske varit nudlar i, men med en bild av Kalle Anka på. Mycket mystiskt. Hur har den kommit hit? Vem vet? Någon dag borde jag arrangera ett skräpplockningsevent just där. Det är en ganska bortglömd vik (se översta fotot), så jag tror inte det är någon som brukar plocka där. Men med respekt för naturen borde det göras.

Nu på kvällen jag G och jag varit på simskola och det var trevligt... mörkt när  vi körde hem, men det gick bra. Nästa gång är efter lovet och då kanske det är ljust när vi kör hem? (Nej, det kommer det inte vara. Kollade nu.)

Ja, det var väl den helgen det. En ganska bra helg. Särskilt den kreativa stunden igår och promenaden till havet idag. Den nya bebisfilten jag virkar är nog det finaste jag virkat i mitt liv. G blev väldigt avundsjuk och jag lovade göra en till honom med sedan. Jag följer ett mönster från en kvinna i Peru som min svärmor skickat, den virkas med Rauma Tumi och jag har redan kommit ganska långt.

Solen skiner ändå

Det är torsdag och solen skiner ändå, trots allt fruktansvärt hemskt som hänt och händer. Solen är påväg upp när jag promenerar med min oinformerade åttaåring till skolan. Jag har inte känt att jag kunnat berätta. Första dagen var jag helt absorberad av nyhetsflödet från kl 13.30 tills dess att jag cyklade hem från jobbet, och väldigt ledsen. Just att det skedde på vuxenutbildningen, som jag också arbetar inom om än i annan verksamhet, tog extra hårt och gjorde att det kändes extra nära. Andra dagen, igår, kunde jag ändå arbeta, men tittade till det hela då och då och det kändes minst sagt tungt. Jag frågade lite när vi kommit hem hur han haft det i skolan och vad de gjort. Jag fick som vanligt inte så värst uttömmande svar, mest Bra och Vet inte/Tänker inte säga. Jag är inte ens säker på att han berättade vad de ätit, vilket annars är standard. 

Sedan la vi oss en stund i soffan och jag frågade om de pratat om något särskilt i skolan. Och ja, det kanske de hade. Jag frågade vad det var, men det tänkte han inte säga... Och så frågade jag om det var något hemskt de pratat om men han sa Nej så tydligt att jag förstod att de inte tagit upp detta oerhörda fruktansvärda i att elva personer gått till skolan på tisdagen men inte kommit hem igen. Inte här, men i Örebro. 

Jag tror det är rätt att de gör som de gör i min sons skola. De tar inte upp det i klassen med åttaåringar om inte eleverna själva börjar prata om det, och det hade ingen gjort igår. Om det väl kommer upp har de en plan för hur de ska prata med barnen om det. Det känns bra. Lärarna har förberett sig och har en plan. Det ger mig trygghet. Sedan att det så kallade skalskyddet är näst intill obefintligt med absolut inget staket eller låst grind, och olåsta dörrar, känns väl inte helt toppen men det är ju så det är och det är något jag varit stolt över när jag visat upp för mina spanska kollegor och vänner: Här litar vi minsann på varandra, vi har inga höga staket eller låsta grindar. Så här ser entrén till högstadie- och gymnasieskolan i min mans hemby i södra Spanien ut, enligt googlemaps gatuvy:

Här är det en bom som oftast står olåst. Bra för blåljusverksamhet och snöplogen såklart, att de enkelt kan komma in. Bra för samhällets öppenhet kanske. Jag får bara hoppas att vi kan fortsätta ha det så, men frågan är hur det blir nu.

Jan Huss skriver på Vi Lärare om glasväggar och stora öppna ytor och hur svårt det är med inrymning och att vid behov gömma sig i sådana lokaler. På så vis kan jag vara glad att min son går i en ganska gammal skola med vanliga väggar. För några år sedan satte de upp dimmad plast längst ner på fönstren för att inte vem som helst ska kunna titta in i klassrummen. Det var för att skydda mot skolattacker dessa sattes upp, inte för att eleverna skulle koncentrera sig bättre som jag trodde. 

Så tänker jag också på vad jag kan göra, och vad vi kan göra för att förebygga att folk mår dåligt och kanske då gör dumma saker. Jagborhär inspirerar såklart när hon skriver om de isolerade i slutet av sitt senaste inlägg. Det är inte så att jag tänker eller tror att alla som är ensamma eller har få sociala kontakter faktiskt löper risk att göra något hemskt mot andra eller sig själva, utan jag tänker mer på hur fruktansvärt det är att vara ofrivilligt ensam, vilka flockdjur vi egentligen är, och så gör jag det jag brukar göra när jag vill läka och vill hjälpa andra att läka: Jag bakar bröd. Jag bakar bröd och skriver till min granne, som visserligen inte alls är isolerad, och frågar henne om hon vet vad mitt recept för ett godare samhälle är. Hon svarar: Kärlek till sin nästa. Jag svarar att hon snart kommer få sin dos. Sedan går jag dit, när brödet fortfarande är varmt och ger henne två små baguetter. Det är havregryn, chiafrön, riven morot och några pumpakärnor i, förutom vatten, salt, jäst och vetemjöl. Hon tar tacksamt emot och jag får en kram och ett litet samtal om hur vi mår och om det hemska som hänt och vad barn egentligen behöver veta. Vi kommer fram till att små barn inte behöver få veta allt, och att det är tryggt där vi bor.

Sedan går jag hem och mumsar i mig av mitt nybakta bröd, somnar bredvid min oskyldiga fina son vid läggning, han som bara häromveckan förstod att det faktiskt är förbjudet att skjuta och spränga i Sverige men att folk gör det ändå. Mindblown, minst sagt. 

Så, vad tänker du att vi kan göra för att skapa ett tryggare och bättre samhälle? Vad kan du och jag göra, här och nu? Ge mig alla dina förslag och sedan kör vi!

Systerhelg i februari

Så blev det februari och dags för årets första systerhelg. Systerhelg är ett koncept som min syster och jag utvecklat och som handlar om att ses själva i lagom dos. Vi kallar det helg men det är snarare ett drygt dygn det brukar röra sig om. Tjugosju timmar blev det denna gång. 

Jag tog första bussen hemifrån på lördagsmorgonen och det var en naturupplevelse att färdas över min ö. Först dimma, sedan morgonsol och flygande svanar, sedan dimma igen, och precis innan bussen körde upp på sista bron till fastlandet glittrade det av iskristaller i luften, och en hel regnbåge skymtade som en portal till helgen. Vid tågstationen var det vitt av frost. Varenda kvist var vit. Solen sken och folk nästan trängdes på den lilla del av perrongen dit solens strålar nådde. Så törstiga var vi efter alla mulna dar.

I Göteborg var det mulet och vi möttes upp på vårt vanliga ställe och gick en sväng i Nordstan. Vi konstaterade två saker: Ett: Det finns väldigt mycket att köpa. Två: Det är väldigt varmt att ha termobyxor i Nordstan. Vi köpte bara det vi tyckte att vi behövde (t ex hårklämma till mig och hårsnoddar som är sköna att ha på handleden till syrran), samt ansiktsmask och fotmask till vår hemmasparitual.. 

Sedan åkte vi hem till henne med överfullt sinne och något kurrande magar. Vid busshållplatsen köpte vi, helt enligt plan, sushi av den trevliga sushitanten att ta med hem. Efter att vi ätit detta och druckit hemmabubblat vatten vid syrrans köksbord la vi oss i soffan och småpratade tills vi båda somnade. Att sova middag ostört i en välstädad barn- och mansfri lägenhet är inte dumt det! Väldigt skönt var det, med andra ord. 

När vi väl vaknat igen hade ljuset fått en eftermiddagston och vi bestämde oss för att gå till återvinningen med våra sushi-lådor och sedan gå en extrasväng innan vi handlade till middagen. Löjromspizza skulle det bli, och en med svamp. Creme fraiche istället för tomatsås. Under vår extrasväng mötte vi syrrans vän och hennes dotter. Samma dotter som jag stickat och virkat till en gång. Nu tre år. Så fort tiden går! Den går så fort att även andras barn växer upp och blir stora helt plötsligt.

Pizzadeg sattes och sedan semmeldeg. Det var viktigt med ordningen, annars skulle pizzan smaka kardemumma sa syrran och ja, det tror jag på och nej, så ville vi ju inte ha det. Pizzan blev hur god som helst men vi orkade inte äta allt. Det kan hända att vi ätit en väldigt god kanelbullesockerkaka som fika där någon gång under dagen också...

Efter middagen var det dags att ta itu med läxan vi fått av vår mamma, nämligen att se filmen Den sista resan. Den har blivit rejält hyllad har jag förstått men jag har hört lite olika åsikter från olika personer i min närhet. Syrran och jag var dock rörande överens om att det var lite väl regisserat och dramaturgiskt upplagt samt framförallt lite väl hårt att de pressade denne gamle man till detta. Den handlade mer om sonens oförmåga att släppa taget om sin pappa och det förflutna, än om att pappan skulle få uppleva något fantastiskt, även om han såklart fick en fin resa på kuppen (inkl lite väl jobbiga upplevelser). Jag förstod inte riktigt hur de kunde låta en man som hemma såg ut att ha hemtjänstlarm sova själv i ett främmande hotellrum. Jag tyckte inte heller det såg ut som om de hade tagit med sig rullatorn i början, den dök ju dock upp senare. Framförallt jobbigt att de inte frågade honom och förankrade resan i honom, motiverade honom, utan det var mer hux flux nu har jag köpt en liten bil i gräll färg, så nu drar vi! Packa nu då! Vi ska åka nu! 

Dock tyckte jag scenen när de rullade över gränsen både var fin och lite väl uttänkt, men scenen när han i slutet fick se en film där hans lärargärning hyllades gick verkligen rakt in i mitt hjärta. Rakt in i mitt lärarhjärta, alltså. Tänk vad vi lärare kan göra ändå! Tänk vad vi gör! Det känns kanske som om vi mest rättar, jagar fuskare och sätter betyg men det vi gör betyder faktiskt något! Inte bara förmedlandet av ämneskunskaper utan också allt det där andra, allt det sociala. Det är kanske extra mycket sånt i klassrumsskola, men även vi på distans kan faktiskt nå fram ibland och betyda något för eleverna, mer än ett "hinder på vägen". Jag vet några exempel där det varit så, i mer eller mindre grad bara under mina drygt tio år i yrket... Ja, det berörde mig. Har ni sett filmen? Vad reflekterade ni över?

Efter att vi sett klart filmen ringde vi upp vår mor och hade utvärdering. Hon höll med oss i våra reflektioner, men det verkade som om både hon och pappa tyckte filmen var bättre än vad vi tyckte, för de har sett den två gånger.

Sedan hade vi spa med fotbad för mig och sedan satt vi i syrrans säng och la på ansikts- och fotmask från Korea. Fötterna var som bebisfötter sedan! Eller åtminstone så nära jag kunde komma med mina snart 39 år. 

Så somnade vi och sussade sött och drömde, sida vid sida. Sedan var det morgon och vi vaknade, så som man gör. Ute var det grådassigt och vi bestämde oss för att börja pussla, efter det att lyxfrukosten med såväl brieost, hembakt bröd som päronmarmelad och grape var uppäten. 

Vi hann inte så långt, men ändå en bit. Sortera bitarna, börja lägga lite kant och ett hus och en bit av en båt och sedan var det dags för lunch.

Syrran gjorde god saffranssås med lök och grädde och spaghetti och stekt laxbit. Det gick ner, kan man säga. (Väldigt gott igen alltså!) Sedan var det dags för årets första, och för mig säkert enda, semlor!

Klockan ett tog vi bussen mot stan. Syrran skulle uträtta lite ärenden och jag skulle åka hem. Redan 15.20 var jag hemma. Påvägen hem hann jag både virka och lyssna på en podd som jag faktiskt både står ut med och gillar. Plan B-podden heter den. Sista avsnittet har visst sänts men jag har inte lyssnat på så många, så jag har dem kvar. Det avsnittet jag lyssnade på idag hette Bonus: Stad vs landsbygd och var från 29 juni 2023. Det handlade om omställning till ett mer hållbart liv i staden jämfört med på landet.

Väl hemma var det stökigt, men M lyckades få det någorlunda fint i hallen medan jag gick ut med återvinningen. Det är alltid stökigt när jag kommer hem från syrran. Dels för att jag inte varit hemma och hållt efter och dels för att syrran har det så himla undanplockat och fint jämfört med oss (även när jag är hemma och håller efter). 

G klagade på ont i huvudet och jag stängde av TV:n. Han låg kvar i soffan. Konstigt. Efter en liten stund visade det sig att han hade feber, och febern tickade uppåt. Han somnade medan M och jag åt middag men vaknade till efter någon timme. Jag läste bok och sedan såg han på lugnt barnprogram en stund. Vid åtta kunde jag lägga honom och nu sover han gott. Han har fått alvedon och saft och festis och glass och lite vindruvor, så vi hoppas på en lugn natt. Imorgon får han vara hemma från skolan, såklart. 

Ja, det var min helg det. En fin helg! Mysigt att hänga med syrran, men tråkigt att G är sjuk igen. Men vi får hoppas att det går över på några dagar...

I slutet av januari

I slutet av januari är det full rulle och fullt upp och så är det måndag. Annika hörde av sig igår och bad om ett helginlägg. Kanske är det det hon får. Vi får la se. 

"Vi får la se" hade jag som ämne i ett mail till en av mina tre chefer i fredags. I mailet frågade jag om hon läst mailet jag skickade i onsdags. I mailet skrev jag att jag kanske var påväg att få ryggskott men att jag gjort mina övningar och att det kändes nog bättre. Sist jag hade ryggskott var det massivt och där vill jag aldrig hamna igen, och verkligen inte nu. G måste ha starka minnen från den gången för han satte genast på lugn musik och hämtade pallen som jag kunde lägga upp mina ben på. Han var så söt. Det var i fredags förmiddags och jag lyssnade på min ryggskottslåt (Earl av Sonores) och sedan avslappningsmusiken. Kanariefåglarna svarade på fågelkvittret i låtarna. Så sött. Plural ja, de är två igen nu. Lenas nya kompis heter Rödis, efter att vi ganska omgående övergav namnförslaget Stina 2. Det låter som om det är ett barn (G) som hittat på namnet Rödis men det är det inte. Det är jag som hittat på det, för att inte behöva kalla henne för Stina 2. Lena blev glad att få en kompis i alla fall. Hon kom redan helgen efter den tragiska olyckan.

Chefen svarade i alla fall på mitt Vi får la se-mail med en konkret plan för de närmaste två veckorna. Det var precis det jag behövde, även om planen kunnat vara mer luftig. Samtidigt vet jag att hon inte hade några förutsättningar alls att lösa en luftig plan på studs, så att hon ändå gjorde en plan var guld värt. Vi är i ett läge nu där arbetsuppgifterna tämligen väller in. Vi har många elever, till viss del tack vare avtalen jag hjälpte oss att vinna förra året, och nu mitt i allt detta ska jag skriva ett anbud igen. Ett litet anbud, men ändå. Det är lätt att tro att det inte kommer ta så mycket tid, men ja, vi får väl se. Det brukar alltid ta längre tid än man tror. Men nu har vi en plan och jag har lagt in skrivpass i min kalender, så det får la gå. Jag får se det som ett experiment om inte annat. 

Mitt i detta började alltså helgen. Jag jobbade till halv sex i fredags tror jag och sedan åkte jag hem. Väl hemma mådde jag rentav illa av trötthet och stress. Nej, jag mådde inte illa - jag var yr. Och det var nog inte när jag kom hem utan efter det att vi ätit middag... nåväl. Jag har för mig att jag gick och la mig och läste för att vila medan G och M promenerade till affären i regn och blåst och mörker för att köpa lite goda grejer. Sedan hade vi sent om sider lite fredagsmys. G och jag åt glass och vi såg två avsnitt av Miniagenterna, eftersom vi redan sett alla avsnitt av Agenterna som ligger uppe. M tyckte att Miniagenterna var roligare och bättre än vanliga Agenterna, vet inte vad det säger om honom... 

På lördagen jobbade M, men ganska sent, så han hann städa innan och jag hann gå ut på en promenad i förmiddagsljuset. Det var gråmulet och blåsigt men ändå ganska ljust. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Adriana. G satt klistrad vid sin dator hela förmiddagen... men men.. vi åt lunch och när pappa M åkt till jobbet ville G ha testund, så då hade vi det. Testund är att vi dricker te och äter något (i detta fall lördagsgodis) och att vi sitter på golvet, eller annat udda ställe. Denna dag satt vi på golvet i vardagsrummet och konverserade varandra. 

Lite senare tyckte jag att vi behövde gå och handla lite. Jag hade kommit på att jag skulle marinera två kycklingbröstfiléer som jag köpt påvägen hem på fredagen, i soja och vitlök, och sedan ha på grädde och creme fraiche och in i ugnen. Det är en rätt våra vänner på grannön bjöd oss på en gång och som jag gjort några gånger sedan dess. Jag öppnade kycklingförpackningen och det stank ruttet ägg. Här begick jag ett enormt misstag, ett tankefel skedde. Jag tänkte: "Äh, det gör ingenting. Det ska säkert lukta så." Det kommer jag aldrig tänka igen om kyckling som stinker! Tydligen kan det lukta lite när man precis öppnar paketet men lukten ska försvinna snabbt. Det gjorde den inte. Men jag marinerade och jag sa till G att nu går vi och handlar. Vi behövde komma ut. Han behövde komma ifrån sina skärmar... suck. Så vi promenerade och himlen var så vacker. 

Efter middagen såg vi Fåret Shaun Filmen på Cineasterna, efter att jag bläddrat igenom hela deras barnutbud och hittat några förslag. Cineasterna är en sida varifrån man kan streama film. Det är alltså därifrån man lånar film från biblioteket nu för tiden. Helt fantastiskt. Det finns massor! Filmen var bra, och lagom till den var slut kom M hem från jobbet. Under tiden jag la G åt M också av maten... G hade dock vägrat (tur för honom). När jag la G började jag få ont i magen. Till slut stod jag inte ut längre så M fick ta över läggningen och jag fick gå på toa. Fy fan. Det var inte kul. 

Igår, söndag, hade jag ont i magen hela dagen. Jag kände inte för att göra någonting mer än att typ bli vegan. Till slut började jag lägga ett pussel i alla fall. Och till slut fick jag med mig G ut en liten sväng. Nästan hela dagen nojade jag över om jag skulle orka köra G till simskolan eller ej, en utflykt som totalt tar två timmar. Jag skrev till M att jag kanske inte skulle palla och då erbjöd han sig att köra, även om de behövde åka redan ca 20 minuter efter det att han skulle komma hem från jobbet. Det är i sådana stunder - när han ställer upp och skjutsar eller hjälper till att lösa saker som kört ihop sig som jag älskar honom som mest. Inte bara i sådana stunder, men ja, jag uppskattar det väldigt mycket.

Så blev jag ensam hemma på kvällskvisten och kunde göra vad jag ville, framförallt slappna av. Så jag dammsög av det värsta (som blivit på en enda dag) och sedan la jag mig i soffan och tittade på Där ingen skulle tro att någon kunde bo och hade det mysigt under min yllefilt med mitt rooiboste. 

Och imorse mådde magen bra igen. Och G mådde bra och M med. Så idag har det varit en helt vanlig vardag och vi har alla varit på våra respektive jobb och skola. Tyvärr blev jag kvar till ganska sent på jobbet men som tur i oturen hade G inte ätit upp sina vindruvor som han haft med sig till skolan, så vi åt dem i bilen på parkeringen innan jag körde hem. Väl hemma åt jag en banan och sedan ställde jag mig och lagade raggmunkar samtidigt som jag satte en bröddeg. Båda blev lyckade, som tur var, och G tyckte om raggmunkar! Men smeten ville ju aldrig ta slut - nästa gång gör jag nog bara halv sats! 

När brödet var i ugnen om M kommit hem gick jag ut en sväng för att prata med syrran i telefon. Det behövdes. Både komma ut och babbla av oss i telefon. Och nu sitter jag här, i ett återigen halvstökigt vardagsrum. G och M har lagt sig och är tysta. Förhoppningsvis sover den lille. Och imorgon är en ny dag, mitt i vardagen i slutet av januari 2025.