Var ser jag vår framtid?

Foto från bostadsannons. Ateljé på vinden!

Jag funderar på vårt boende. Just nu bor vi i en tvåa på 50 kvadratmeter. Köket och vardagsrummet är i ett och det finns inte så mycket plats att leka på. Än så länge ryms vi men det känns som om det börjar bli mer och mer grejer överallt som är svåra att plocka bort. Det ser trångt ut. Samtidigt vet jag att mina farföräldrar bodde i en tvåa när min pappa var liten, och de hyrde dessutom ut ett rum. Min asylsökande vän bor på flyktingförläggning med sin man och deras dotter som är lika gammal som vår son. Det går ju. Vi har det bra här. Men: så småningom kommer  vi att behöva ett annat boende. Ett ställe med ett eller två barnrum. Helst en ateljé på något sätt.

Jag vandrar runt i min stadsdel. Det byggs mycket här. Men jag vill inte bo i ett område där alla hus smälldes upp samtidigt. Där alla trädgårdar är lika uppväxta eller snarare ouppväxta. Jag har börjat drömma om ett radhus. I Göteborg. Och nu kommer ju frågan om jag ska nära denna drömmen. Jo, jag tror det. Jag ser oss hellre i ett radhus i göteborgsområdet i framtiden än i ett radhus i Umeå. Jag vet inte riktigt varför, det är bara så det känns.

Så jag surfar runt och spanar. Hittar ett radhus nära havet i södra Göteborg. Så fint läge! Det har till och med en inredd vind med takfönster. Där kan M stå och måla! I min romantiska fantasi är allt perfekt. Braskamin, lyckliga barn, harmoniska middagar. Skolan är nära, jag har ett bra jobb (kanske samma som nu, på distans), M har nära till sitt jobb. Mina föräldrar bor rätt nära och vi umgås med min syrra nästan varje vecka. Långa promenader längs havet. Solen skiner, vinden värmer!

Prislappen på huset är dock 4,4 miljoner, vilket vi helt omöjligt kan få lån till nu. Det vet jag. Samtidigt vet jag att om vi fortsätter spara, om M till slut, när marknaden vänt, lyckas sälja sin lägenhet i Spanien, när bostadsbubblan jag tycker mig se här i Sverige spricker, då, då kanske vi har råd. Då kanske vi kan köpa ett sådant här boende. Om vi vill.

M drömmer om runda hus, hexagonala hus, prismatiska hus. Han drömmer om alla de hus som inte finns. Jag måste fråga honom: Hindrar jag dig att nå dina drömmar? Nej, säger han, du har hjälpt mig mycket. Ibland tänker jag att han aldrig kommer bygga huset han drömmer om. Det kommer inte hända, han kommer inte ha råd och det kommer krävas enormt mycket realism för att jag ska gå in med pengar i ett sådant projekt. Samtidigt försöker jag tänka att det kanske inte är byggandet i sig som är meningen. Kanske är det bara drömmen han vill åt? Att få fantisera, rita och drömma. Och det är väl fint nog? Vad vore en människa utan drömmar? Vad vore livet då? Det är fint att han är kreativ. Det är en konst i sig att orka vara det mitt i vardagens alla måsten. Kanske är det just det som är hans storhet: att han tänker utanför exakt alla husramar som finns. Att han låter fantasin och pennan flöda. Det var ju faktiskt så vi träffades, genom att han bjöd in mig till en konstutställning han hade på ett kafé. Jag var den första som kom. Ingen av hans vänner hade varit intresserade. Så det fanns något där, det gjorde det.

Så kanske skulle det bli perfekt ändå med ett radhus. Något som man behöver sköta om lagom mycket. Max tre väggar att måla om, ganska litet tak att byta ut. Jag tänker mig att det är lättare att sköta om ett radhus än en fristående villa, nämligen. Men vad vet jag?

Vi får se var livet tar oss. Just nu har vi det ju bra där vi är: hyresrätt med utsikt mot skogen, ganska nära stan, bra jobb och det viktigaste av allt: en frisk och fin bebis. Även detta är ju en del av livet: att stanna upp och njuta av det man har, precis just nu. Och fantisera lite om framtiden, vilt eller tamt. Hexagonalt eller i rad.