söndag 10 februari 2019

Tre år sedan de två strecken


Idag är det exakt tre år sedan M och jag klockan sju på morgonen insåg att något stort var på väg att hända. Vi förstod att någonting som låg bortom det vi kunde förstå skulle ske. Precis samtidigt såg vi de två strecken på den lilla stickan i badrummets kalla lysrörssken. Jag förstod det en sekund innan honom, eftersom jag läst så oerhört mycket om de två strecken och om att det ena kunde vara lite svagare. Men är det två streck så är det, och då är det ingen tvekan. Jag var gravid.

Nästan ett år tog det från det att jag slutade äta p-piller tills det att de två strecken visade sig. Ett år av förhoppning, blandat med lite funderingar över hur det skulle  bli. Kommer det ens att bli något barn eller kommer vi att köpa en hundvalp istället? Hundvalp var tröstpriset, bestämde jag. Det var mest för att jag inte skulle stressa upp mig. Men ja, tiden gick och vi letade och letade efter vår bebis, som de gamla sydspanjorerna säger (buscar) och tillslut hittade vi ett tecken från honom på den där smala stickan från RFSU. Så fint, så förvånande, skriver jag i min dagbok.

På eftermiddagen tog vi flyget till Barcelona för att hälsa på Leli Loro och hennes man. Vi skulle inte berätta för någon om lilla räkan i min mage, inte  första dagen i alla fall. Det bestämde jag - och det bröt jag mot direkt när jag träffade Leli. Hon, min äldsta vän, som hämtade oss på flygplatsen mitt i natten fick inte välja om hon skulle få veta eller ej. Det bara kom! Själv hade hon precis blivit moster, och hennes yngsta son var nio månader då. Nio månader, det är lika länge som en graviditet. Eller?

Sex månader och tjugo dagar senare var han ute. Vår lillgurka! Den lilla räkan hade blivit en bebis i min mage och helt plötsligt kom han ut och gnydde det sötaste gnyet jag någonsin har hört, innan han visades upp för mig, togs ut och togs om hand av neonatalvården.

Tack för att du kom, Gunni! Tack för att vi får ha dig här! Jag kommer alltid att vara din mamma och M kommer alltid att vara din pappa, för vad som än händer var det vi två som gjorde dig och det var vi två som precis samtidigt i lysrörets bleka sken såg det första tecken du visade för oss: de två strecken på stickan!

7 kommentarer:

  1. Fantastiskt <3! /Annika F

    SvaraRadera
  2. Verkligen ett ynnest att få bli mamma! Vi "buscade" i sju år innan strecken dök upp som höll hela vägen.

    SvaraRadera
  3. Annika F: Ja, det är faktiskt helt fantastiskt att ha barn!

    Åsa: Sju år ja.. det är ett tag! Bra kämpat! Ni har ju ändå fått god utdelning med två så fina döttrar!

    SvaraRadera
  4. Åh så fint skrivet :)

    SvaraRadera
  5. Tack så mycket, Helga!

    SvaraRadera
  6. Heter han förresten Gunni eller är det smeknamn? Min yngsta heter Unni. Kallas såklart Unni Gunni hela tiden (eftersom det rimmar och vi heter Gunnarsson i efternamn hehe) :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, han heter inte Gunni. Det är bara ett smeknamn. Han heter nåt liknande :)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...