I skymningsljus till trastarnas sång

Denna eftermiddag får jag jobba lite längre. M är hemma med G som är snorig som sjutton och lite hängig. Jag cyklar hem vid klockan arton och eftermiddagens täta dimma har släppt, men ett dis dröjer sig kvar. Skymningsljuset låter diset gå i rosa och grått, ut över havet, upp över bergen. Det är vackrast när det skymmer, skrev Pär Lagerkvist en gång, kanske satt han i sin skrivarstuga här i trakten när han skrev det. Kanske såg han ut över samma vatten som jag och tänkte så, att det är vackrast när det skymmer. Jag vet inte men versraden kommer ändå till mig när jag trampar mig igenom landskapet och hemåt. Koltrasten, eller någon annan trast, sjunger så vackert över bergen. Och jag tänker att det här får jag uppleva för att jag cyklar. De som åker bil hör inte koltrasten alls.

Jag svänger av innan brofästet och åker ner mot vattnet. Det är så stilla, helt spegelblankt. Och så diset längre ut. Skymningsljuset. Trasten hörs inte här. En svan flyger förbi och ropar. Vem ropar du efter, svanen? Efter din älskade eller efter diset och skymningsljuset, kanske? Ropar du av längtan eller av glädje? Av saknad eller av upprymdhet? Jag vet inte, för jag förstår inte svanars språk så särskilt bra.

Det är så stilla och det luktar vår och fukt. Och jag är så tacksam att jag tar mig den lilla tiden att gå ner till en av sommarens badplatser och ta några foton, lite ledsen över att jag inte har med mig en bättre kamera, men vissa stunder går det bara inte att planera inför, och då får man fota med den kamera man har. Vissa stunder bara blir och infinner sig och då kan man välja att ta dem i handen och leva i dem, för att sedan, när man njutit klart i några minuter trampa hem över bron, hem till hemmet med ofärdig middag och snorigt barn och en man som kanske har längtat efter en, i alla fall lite.

Och det är vad jag väljer. Jag lyssnar på trastarnas sång. Jag ser diset som skymningsljuset försöker färga rosa. Jag tar några bilder och sedan cyklar jag hem. Glad och lugn och tillfreds över att ha tagit tillvara på en fin stund.