Dimma

Dimma! Jag ser dimma! så skriker Kråkan när han och Mamma mu är ute och ror.

Jag älskar dimma, för det ger en så lugn och skön känsla. Landskapet bäddas in och färgerna lugnar ner sig. Imorse var det dimma och det blåste knappt någonting. Ja, det känns faktiskt som om dimma och vindstilla hör ihop. Annars hade väl dimman blåst bort? Inte vet jag. Jag är ingen väderexpert direkt, men jag, precis som alla andra, lever i vädret och påverkas av vädret på olika sätt.

Dimman gör mig lugn och jag cyklar iväg och tänker att jag måste fota, men jag måste också lämna på förskolan och jobba någon gång. Ändå tar jag en liten extrasväng ner till hamnen och tar en bild. Jag tänker att den ska jag visa er, mina läsare, så att ni också får se dimman och kanske förnimma en liten känsla av lugn så här en fredag i mitten av februari.