I otakt med holmen

Ensam på lekplatsen. 
I det ena huset i bakgrunden växte det en gång upp ett tvillingpar, i det andra tre barn.

Kära holme! Jag tror att smekmånaden och turistfasen börjar ta slut för min del. Vi kom hit i augusti och såg de sista sommargästerna flanera i en vecka för att sedan packa sina vackra bilar fulla och åka hem igen, hem till stan - eller var de nu bor. Kvar blev vi och det kändes som en oerhörd lyx. Jag tänker ibland på att de vackraste husen, med de vackraste utsikterna är obebodda den absolut största delen av året - och jag tänker på hur sorgligt det är. Här lever vi i ett land med oerhörd bostadsbrist men på ön där jag bor står de allra flesta husen tomma, nästan hela året.

Vi har flyttat hit i en tid då de flesta bofasta barnen redan vuxit upp och flugit ut ur sina bon. Kvar är föräldrarna som enträget och ihärdigt bor kvar, och det gör de rätt i. När dessa barn växte upp och deras föräldrar var i vår ålder var ön full av barn. Bara på gatan där vi bor var det barn i nästan varenda hus. De lekte med varandra och någons mamma var dagmamma åt några andra mammors barn. De lämnade alltså sina barn i huset bredvid när de åkte och jobbade och där var barnen, som redan kände varandra, tillsammans. Det var fullkomlig idyll och aldrig några konflikter! Eller?

Nä, men det är så himla lätt att romantisera kring en plats och en tid som inte är ens egen. Kring "alla andras liv". Samtidigt tänker jag så, att de som nu bor kvar - barnens föräldrar - de kommer att bo här i minst tjugo år till. Sedan kommer de flytta ut av den ena eller andra anledningen och kanske, fast bara kanske, kommer det då flytta in några unga familjer med barn, men mer troligt ett förmöget par från någon stad, eller annat land, som bara kommer vara här på sommaren. Men vad vet jag. Oavsett hur det blir är det helt irrelevant för oss, för då är vårt barn 22 år och då hjälper det ju föga om det flyttar in barnfamiljer!

Det är som om vi har hamnat i otakt med holmen. Vi skulle kommit hit för trettio år sedan, fast det är ju omöjligt. Vi skulle ha flyttat till ett ställe där det finns fler i vår ålder och fler i Gs ålder. Ja, kanske det. Men hur? Nu hamnade vi här av tillfälligheternas tillfällighet och vi har det väldigt bra. Det enda vi saknar är lite mer umgänge med barnfamiljer, dels för vår skull men mycket för Gs. Han skulle säkert må bra av att lära känna lite barn även på fritiden, det tror åtminstone hans fröknar. Men vilka? Alla barnfamiljer bor ju någonannanstans. Kanske inte så hiskeligt långt bort, men ändå. Jag har inte hittat något naturligt ställe att lära känna dem på. Än. Kyrkans öppna förskola rekommenderas av flera, men hur ska jag ta mig dit när jag jobbar heltid och G är på vanlig förskola? Ska jag ta ledigt från jobbet en dag i veckan för att hänga med småbarnsföräldrar i ett församlingshem i två timmar? För att G ska få leka med barn han känner ännu mindre än de på förskolan och för att jag ska kanske och eventuellt få lite fler kompisar. Är det värt det, eller kommer det inte ge något alls? Jag vet inte. Kanske skulle jag kunna överväga detta... Jag får se.

Annars är det ju så att livet rullar på och man är helt slut på kvällarna. G och jag landar i soffan i väntan på att pappan ska komma hem och sedan är det godnatt och sov gott. Ute blir det mörkt strax efter vi har ätit middag. Inte styr jag upp att träffa någon annan småbarnsfamilj då! Fast det är väl precis det jag borde göra... Eller utnyttja helgerna? Eller ta ledigt och gå på öppna förskolan? Jag vet inte. Eller flytta? Nä, inte flytta, inte än. Vi trivs här på så många sätt, om vi bara hade hittat lite sammanhang, lite småbarn och föräldrar i vår egen ålder, inte bara i våra föräldrars ålder!

Kära holme! Jag tycker verkligen om att bo här och att vandra runt på dina kala klippor, att blicka ut över havet som omger dig och de små skären mot vilka vågorna bryts och där skarvarna står och torkar sina vingar. Jag älskar stillheten och ljuset och ljudet av vatten överallt. Jag älskar stjärnhimlen och till viss del även måsarna, som får mig att känna mig hemma. Jag är glad och tacksam över att redan ha fått stifta bekantskap med flera av dina bofasta, för att inte nämna hon som jag redan kallar vän och som jag redan pratat om det mesta med. Men jag längtar lite efter fler vänner och bekantskaper ur min generation och jag längtar efter lekkamrater till min lille pojke!