Vecka 10: Oro

En liten hand som sover oroar sig inte

Vas por la calle llorando, lagrimas de oro... Tårar av guld, tårar av oro.

Det är klart. Oron kommer och oron går. Vanligtvis kommer den av ganska irrationella skäl, men ändå skrämmer den mig. Det är oftast förknippat med att jag väntar på att min man ska komma hem, han jag väljer att leva med, pappan till mitt barn, och han kommer inte. Han kommer inte, han kommer inte. Varför kommer han inte? Har har cyklat omkull? Har han blivit påkörd? Ligger han och blöder på bron? Eller har han rentav varit med om en olycka på jobbet? Har han fallit ihop i en hjärtinfarkt i garaget när han skulle parkera cykeln? Måste jag gå ut och kolla? Jag har hittills inte gått ut och kollat en enda gång, men mycket väl gått in på lokalnyheternas hemsidor och sökt efter olyckor. En lättnad när jag inte hittar något om någon olycka där han skulle kunna  vara inblandad. Eller har de inte hunnit skriva om den än? Många gånger har oron tagit över och fått mig att helt automatiskt formulera en lång serie av händelser som alla utgår från att katastrofen har inträffat. Min man är allvarligt skadad eller i värsta fall död, och vad som händer sedan. Katastroftankar helt enkelt. Det kanske inte är samma sak som oro, men de föds ur den. 

En annan oro är oron över ens barn. Den hjärtskärande ångesten och oron jag kände för ett drygt år sedan innan han skulle opereras. Jag ringde runt, runt i olika cirklar till olika sjukhusavdelningar och sökte förgäves efter någon som kunde hjälpa mig att styra upp hela vårdresan som vi skulle göra från Umeå till Uppsala. Hur väljer vi hotell? Hur går vi tillväga för att boka resan? Vad säger läkarna? Och så vidare. Jag grät bort många arbetstimmar då, kan jag säga. Helt uppriven var jag. Och allt var egentligen sprunget ur oron över att de skulle skära i min pojke med en vass kniv, något jag i grunden var helt med på, men det kändes ändå så fruktansvärt hemskt. 

Den här veckan kom oron utifrån och den handlade än en gång om det mest kära jag har i hela livet, om mitt guld. Just när oron kom till mig, genom ord uttalade av en annan person, tog jag emot det som en vuxen, tyckte jag. Jag lyssnade och tog in lite lagom, lagrade på något ställe någonstans (i förnuftet), men släppte inte in det i hjärtat alls. Jag resonerade och tyckte att det hon sa var rätt och riktigt och säkert det bästa. Sedan cyklade jag till jobbet och sedan grät jag hela dagen. Oron var överallt i hela kroppen men främst i själen och främst i hjärtat. Jag försökte arbeta men kunde inte tänka. Bara det enklaste klarade jag av, och att gråta. 

Jag ringde först min man och sedan min mamma. Senare pratade jag med min syster. Ursprungsfamiljen, som är där när det är nåt. Denna dag var det nåt. M lyssnade och sa vad han tänkte, och lugnade mig litegrann, men jag var fortfarande förtvivlad. Min mamma sa att hon förstod min oro - man är alltid orolig för något när det gäller ens barn, sa hon. Vi var oroliga för dig, men det gick bra, sa hon också. Syrran såg det hela lite mer nyktert och sa att kanske ligger det något i det, men hon trodde inte att det var så farligt. När jag senare på kvällen pratade med min far och själv också hade fått några timmars distans till det som sagts på morgonen, och framförallt också fått vara med mitt guld en stund och reflektera själv, tog jag verkligen in att detta är inte så himla stort som det lät. Det kan inte vara så farligt. Det är nog bra med G ändå.

Och efter en natts sömn och en morgon kände jag mig mycket mer hel igen. Oron hade flaxat iväg och lämnat min kropp i fred. Äntligen. Jag hoppas att den dröjer med att komma tillbaka igen, även om jag vet att det kommer att göra det - komma tillbaka alltså. För det är ändå som min mamma säger - med ens barn kan man alltid oroa sig för något. Och det är väl så, har man människor runt sig som man älskar och som man lever nära på det ena sättet eller det andra, så har man några att oroa sig för, och några som kanske också oroar sig tillbaka!