Kulturkrock vid nederbörd

Skönt med öppen brasa vid regn och kallt väder. Detta är en suddig bild från nyårsafton, 
men kan relateras till nedanstående text ändå!

Som jag skrev i tidigare inlägg flyttades Los Reyes Magos-paraden en dag (från den femte januari till den fjärde) för att det skulle regna nästa dag (alltså den femte). Därav flyttades även paketutdelandet till kusinerna till den femte januari, istället för den sjätte. Hela spektaklet tidigarelades, men så inte regnet.

Den femte började med uppehåll och vi hånlog lite åt att hela byn hade mobiliserats om, när det nu ändå inte regnade. Efter jobbet, innan middagen, kom jag på att vi skulle gå till G:s kusiner och hämta upp paket som de bett om till honom och som de tre vise männen således lämnat i deras hem, väntandes på G. Vi gav G middag och traskade iväg. Jag förberedde med regnskydd över vagnen och regnjacka på G, samt filt att ha under regnskyddet ifall det skulle börja regna. M hade på sig sin jobbjacka som jag tror tål åtminstone en del regn, och jag hade min lätta dunjacka eftersom jag ännu inte orkat pallra mig iväg för att köpa någon regnjacka. Vi gav oss iväg till de västra delarna av byn, där två av G:s kusiner bor, i varsitt hem, med varsitt föräldrapar. Vi gick först till storkusinen C, tre och ett halvt år.

G var helt fascinerad och lekte med C:s leksaker och brydde sig knappt om att han fick en stor, fin, mycket pedagogisk kub av sin kusin. Han ville bara plocka med alla grejer, helst de pyttesmå, och hans farbror lekte tålmodigt med honom medan jag satt i soffan och snackade om samhällsproblem med frun i huset, drickandes ett glas drickyoghurt, energi som verkligen skulle visa sig behövas till den kommande striden.

När klockan väl slagit sju och även halv åtta, bytte vi blöja och satte på oss ytterkläder för att bege oss till nästa kusin. G satt i vagnen i sin regnjacka och med regnskyddet på, när hans farbror öppnade ytterdörren och vi alla insåg att det både regnade och blåste. "Nä, ni kan inte gå ut i det här vädret" sa farbrorn, "Jag kör er!" Regn, blåst? Kan inte gå ut? "Jag brukar gå ut i snöstorm" mumlade jag, en lätt överdrift. "Jag kör er! Jag kör er!" insisterade farbrodern. "Nej, nej, vi går!" sa vi. Vi skulle ju bara något kvarter bort, det är lugnt, ingen fara. "Ni kommer att bli blöta" påstod farbrodern, eller om det var fastern. "Ja, men det är inte farligt att bli blöt" kontrade jag. "Jo!" sa de.

Ja, ungefär så föll orden. Fram tills det att farbrodern helt sonika vägrade att släppa ut oss. Då brast det för mig. Jag är inte van att bli behandlad som ett barn som inte vet sitt eget bästa. Jag är van att göra mina egna bedömningar av en situations farlighet, och jag är ändå inte lika våghalsig av mig som min man, eller så är jag det, kanske värre? Det beror såklart på situation! Men för mig från Sverige är ett skyfall ingen fara. Inte ens regn av den här kalibern, som inte ens var ett skyfall utan bara vanlig hederlig nederbörd i flytande form med lite vind i seglen. Det är inte farligt att bli blöt, det är farligare att åka bil utan bilbarnsstol, tänkte jag, men det sa jag inte. Istället blev jag lite arg på rösten och sa att nu tar jag illa upp, nu släpper du ut oss! Och så släppte han ut oss, fortfarande förmanande om hur hiskeligt farligt och vårdslöst och dåligt det var att gå ut i regnet (inte minst med tanke på det lilla försvarslösa barnet), varpå hans fru sa åt honom att hålla tyst någon gång och låta oss gå. Ett paraply hade jag åtminstone fått låna! Rött, prickigt och fint!

"Dra vagnen så att det inte blåser in, åtminstone" löd hans sista förmaning och vi följde hans råd. Det svenska regnskyddet till den svenska vagn vi har, har nämligen ett stort hål där man kan se barnets ansikte, så att barnet kan andas, och är inte något helt förslutningsbart genomskinligt plasthölje som de använder här. Och det där hålet innebär ju att det skulle kunna regna in på lille G. Vilket det inte gjorde.

Väl framme hos kusin nummer två, storkusin D, två och ett halvt år, var vi ganska blöta. Inte G, då som suttit inne i sin vagn, under regnskyddet. Min och M:s väta åtgärdades dock snabbt genom att vi hängde upp respektive jacka och satte oss med fötterna under bordet där elementet stod på och värmde upp och torkade våra ben och fötter. G lekte med D:s leksaker och brydde sig återigen knappast om de fina presenterna som de vise männen lämnat åt honom: återigen en för-stor-för-att-ta-hem-till-Sverige pedagogisk leksak och fyra böcker med klassiska sagor på spanska, i ganska lagom nivå, samt träpussel och ett ritblock.

Jag fick en stärkande kram av G:s ena faster (två familjer var där) och M fick leka med storkusin R, snart nio år. Och när vi sedan skulle bege oss hem frågade farbrorn, i vars hem vi var, om vi inte skulle ha skjuts hem nu ändå. Och de hade barnstol, i rätt storlek och utförande. Ärligt talat orkade jag inte ta striden igen, men M var listigare. Om vi åker bil nu och den andra familjen får reda på det så vet man aldrig vilket smolk som kan uppstå. Bättre då att gå, särskilt nu när det helt plötsligt var uppehåll igen och inte blåste en endaste sekundmeter. Så vi gick de fem till tio minuterna det tar att gå till hans föräldrar, men eftersom det slutat regna passade vi på att gå förbi den första familjen vi hade hälsat på för att lämna tillbaka det röda paraplyet med vita prickar. Vi knackade på och jag förklarade att det måste ha uppstått en väldigt stor kulturkrock förut och att jag bara ville pedir perdón, alltså be om ursäkt. G:s farbror sa att han också ville pedir perdón. Två kindpussar på det och så kunde ingen smolk i världen uppstå i vår fina familjebägare.

Väl hemma hos svärföräldrarna åt vi grillad bläckfisk till middag (som grillades över elden i kaminen på bilden ovan) och sedan gick vi hem med G, trött av att ha lekt med kusinernas alla grejer!