torsdag 25 januari 2018

Lillgurkan just nu, 17 månader


Min käre, lille buskorv! Hur mycket älskar jag dig, tror du? Mer än vad du kan föreställa dig! Bara så att du vet! Får du själv barn så kanske du kan börja föreställa dig min kärlek till dig, men inte heller då är det säkert att du förstår. Och nu är vi här - i Spanien. Ditt andra hemland, eller åtminstone din pappas första hemland. En månad in och jag är ganska trött. Jag arbetar mycket och träffar dig ganska lite känns det som. Trots det försöker jag ta tillvara på de stunder vi har. Nu är du ingen bebis längre, utan nu är du en riktig liten pojke som mormor brukar säga. Det går så fort, så fort. Och det är så underbart!

Du har nu fyra tänder (två uppe och två nere) och en till på gång där uppe och du tycker till och med om att borsta tänderna, bara vi inte använder tandkräm. Du lär dig så otroligt mycket hela tiden! Bara sedan vi kommit hit har du lärt dig att gå långa sträckor om man bara håller dig i en hand. Med långa sträckor menar jag fram och tillbaka på trottoaren framför farmor och farfars hus. Särskilt tycker du det är roligt med ojämnheter, grus och brunnslock som låter lite när man trampar på dem. Du älskar att vara där, en la calle. Du vill gå ut mest hela tiden, vilket du visar genom att gå fram till dörren och gny. "Kom igen! Öppna! Vi ska gå ut!" tycks du säga på ditt egna internationella språk. Oftast går någon ut med dig. Din metod är effektiv. Och när vi går in igen blir du alldeles vild och arg, för du vill vara ute mer.

Du älskar även att äta. Du äter fortfarande barnmat, mest köpt för jag hinner inte riktigt laga och har inte riktigt tillgång till köket här på samma sätt som hemma. Du äter bröd som en tok och du har lärt dig att både förstå och säga det spanska ordet för bröd: pan, men det svenska har du ingen aning om än. Du försöker även säga lampa, vilket går väldigt bra, förutom att du missar det första l-ljudet, så det blir ampa istället. Vilket lämpligt ord! Det heter ju lámpara på spanska, så farmor och farfar förstår. Du säger även det svenska ordet titta, men inte det spanska tita/tito för faster och farbror. Du förstår det spanska ordet för farfar: abuelo och du tittar efter honom när man säger det och följer honom med blicken vad han än gör. Du verkar älska din farmor och sträcker dig efter henne när hon kommer hem, till hennes enorma glädje! Och din pappa sedan. Ni umgås mycket nu eftersom han är ledig med dig. Du säger pappa oftare än mamma, men blir alltid överlycklig när jag kommer. Du ropar på pappa ibland, och letar efter honom om han inte är hemma. Det är så fint att se! Jag blir så glad!

Du tycker fortfarande om att läsa böcker och du gillar att härma djurens läte. Om du ser en bild på en häst eller en häst på riktigt, vilket det finns ganska gott om här, så gnäggar du på ditt sätt. Kossorna säger mmmm enligt dig. Hundarna har också sitt läte, som du härmar uff, uff. Du har även ett särskilt ljud och tecken för saker med motor, t ex bil och traktor och takfläkt: um, um och en liten vispande rörelse med fingret i luften. Supergulligt!

Du pratar mycket på ditt egna språk, med ord som ingen förstår. Och du älskar att sjunga. Jag tror du sjunger Imse vimse spindel, särskilt regnet faller ner, med rörelser men sången låter mer som Lille katt. Du klappar i händerna och hittar på egna rörelser och sånger och kan underhålla dig så ett bra tag, särskilt i bilen.

Angående rörelser och tecken så har du också ett eget tecken för att tvätta händerna och igår när vi ätit klart gjorde du det tecknet och då gick vi och tvättade händerna. Du kopplar verkligen ihop saker: efter maten tvättar man händerna. Det är roligt att se!

En sak som verkligen imponerar och förvånar här i Spanien är att du äter själv med sked, även om vi också matar dig samtidigt. Det är inte många barn i din ålder som gör det här, verkar det som. Dina kusiner blir fortfarande matade i ganska hög utsträckning, vad jag förstått, trots att de är både ett och två år äldre än dig! Vi vill dock att du ska lära dig själv och att du ska bli så självständig som möjligt. Det gör ingenting om du blir kladdig, tycker vi!

Just nu känns det nästan som om spanskan är starkare än svenskan, men det kommer såklart att ändras. Du förstår lengua men inte tunga, pan men inte bröd, abuelo men inte farfar. Du förstår både lampa och la luz, du förstår remolino för takfläkt och mamma och pappa så klart. Ditt namn har du förstått sedan vi var här sist.

Jag hoppas att Spanien och spanskan blir en levande del av dig och inte bara en del av din pappa. Vi får försöka åka hit ofta, åtminstone en gång per år, gärna mer. Jag hoppas att du, när du blir lite äldre, får några kompisar här så att du har roligt när du är här. Jag hoppas att Spanien och Almonte blir ett ställe du tycker om och känner dig hemma på!

Det är så roligt att se dig växa och utvecklas! Du blir mer och mer av en egen liten person och du är supercharmig och ganska bestämd! Puss på dig lillgurkan! Kärlek!

4 kommentarer:

  1. Han är så fin!
    Så klart kommer Almonte att känans som hemma för honom. Det ser ni till.
    Måste säga något om matning. Jag la också märke till folk som matade sina stora barn som kan äta själv, innan. Nu är jag själv där. Det händer ofta att jag sitter där med skeden och ger. Men det är väl skillnaden mellan ett barn som tycker om att äta, vill äta, och ett som inte har minsta intresse av att äta. D äter själv, men så himla lite och bara när hon är riktigt hungrig, och när hon tröttnar ger jag henne så många extra skedar jag kan innan hon slår ifrån sig dem också. Det verkar så enkelt med ett barn som äter när det får mat :-)

    SvaraRadera
  2. Ja, jag hoppas det kommer kännas hemma. Jag kände mig aldrig riktigt hemma i min pappas hemstad Stockholm.

    Angående mat så har vi två HELT olika barn. G älskar att äta och vill äta allt han ser, ungefär. D har inte lika mycket motivation. Hade jag varit mamma till D hade jag också petat i henne så mycket som möjligt även om det inneburit att jag matat henne länge. Jag är säker på att ni gör ett superbra jobb med att få i henne mat och jag hoppas att hon får mer matlust snart! Och ja, det är superenkelt att ha ett barn som vill äta - en oro mindre, liksom. (Gunnar äter gärna middag två gånger!)

    SvaraRadera
  3. Visst är det fantastiskt att få uppleva sitt barns framsteg och utveckling!
    Så mycket kärlek och en så speciell kärlek som inte går att jämföra med
    något annat... ❤️ /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det verkligen! :)

      Radera