Jag borde la skriva något

Dagarna och veckorna går och jag borde väl snart logga in och skriva något? Så tänker jag, och så går ännu en dag. Vad ska jag skriva om? Det finns inget att skriva om, ingenting som pockar på och behöver skrivas ut. Det är inte det att ingenting händer. Det händer saker hela tiden. Men vad ska jag skriva om? Allt det som händer? Det jag tänker på. Mina tankar. Tovetankar?

Det har varit Havets dag. Det har varit Sillens dag. Det har varit badväder, men jag har inte badat. Det har regnat, det har blåst, solen har passat på att skina, men snöat har det inte gjort. Strandtriften har blommat över men nyponrosorna har slagit ut, det såg vi idag när vi var uppe och klättrade i berg vid vattentornet. Vilken utsikt! M blev sugen på att besöka Tjörnekalv. Vi pratade om att ta någon båt till Marstrand i sommar. Kolla in fästningen. Det tror jag att min man skulle gilla, och mitt barn skulle gilla att testa hur det ekar på olika ställen. För det lär det väl göra? Jag har varit där två gånger, en gång som barn i lågstadiet och en gång som tonåring, ungefär. Och en gång på studentbal. Men då var vi inte på fästningen utan på Socitetshuset.

Fästning, fästning, fästing. G hade en fästing på ryggen i veckan. Den hade bitit sig fast och jag blev stressad. Ropade på M som var långsam. Till slut kom han med olivolja och en kniv. Oljan skulle han ha för att ta bort fästingen med, sa han, och kniven för att döda den. Herregud! Galet, tyckte jag, och rusade ner med oljan (Det är en myt! Det är en myt!) och kniven och hämtade en pincett. Fästingen avlägsnades och spolades ner i toaletten. Jag hoppas den dog. G har inte uppvisat några tecken på borrelia eller TBE, vilka det nu skulle vara, och ska förresten vaccineras en tredje gång mot det sistnämnda i slutet av nästa vecka. Det kommer bli en odyssé i tre delar eftersom vaccinet måste tas i Kållekärr. Hur svårt kan det vara att ta en ynka spruta till Skärhamn? Men ja, tydligen är det Kållekärr som gäller. Berget, Mohammed, Mohammed, berget, tänker jag och så planerar jag att cykla till mitt kontor med G,  ta bussen vid en bra busshållplats, ta bussen till Kållekärr, vaccinera, ta bussen till förskolan och sedan promenera till kontoret. På så vis kan jag sedan hämta G med cykeln på eftermiddagen. Tjiho! Typiskt att det inte gick att få en tid en av de vardagar M är ledig. Typiskt.

Det är mycket logistik när man inte har bil, men det känns ändå värt det. Trots det har vi nyss instiftat ett "gemensamt bilkonto" där vi ska försöka spara pengar så att vi en dag när vi behöver det (vilket kommer definieras av oss) kan köpa en bil, och förhoppningsvis en bra och inte allt för gammal bil. Just nu har vi 8000 på kontot. Så det lär väl ta ett år eller något att få ihop en hyfsad summa. Vad vet jag? Hur som helst känns det bra att ha pengar att ta av den dagen behovet uppstår.

Igår var vi på grillfest, förresten. Det var en av Ms kollegor som ordnade detta, i sin egen trädgård. Han och hans familj bjöd in alla som ville komma från arbetsplatsen. Det blev ett trevligt gäng och det var härligt att få umgås med lite folk! Ungefär tjugo personer, skulle jag uppskatta. G var yngst och sötast. Jag var den yngsta frun. Fast jag är ju inte fru, men ändå. Frun i familjen som bjöd in och jag hade ett intressant samtal om hennes liv i Afghanistans nutidshistoria. Detta måste jag läsa mer om, kände jag. Så intressant och så hemskt. Hon sa att de första två åren i Sverige kändes som en dröm, efter flera omgångar av stridigheter i Kabul, talibaner och skräck. Då kom det lite tårar i mina ögon, kan jag säga... Jag är så glad att vi lever i ett land där det råder fred och frihet. Jag är så glad att de kan vara här. Världen tillhör oss alla. Strandtriften, havet, solnedgången. Ja, jag önskar verkligen att alla skulle kunna få uppleva det här som är fred. Men så är det inte tyvärr...

Samtidigt slåss jag i mitt inre och med min omgivning eftersom jag lever med feministiska ideal i en patriarkal värld. Jag blir den jagande som jag också måste läsa mer om, och tjatar och håller på och hetsar. Snälla, gör det, gör det... Kan du ta undan i köket? Kan du plocka upp lite leksaker från golvet? Kom igen... Snark. Jag ska försöka lugna mig, men det är så sjukt svårt att bryta mönster. Har ni också märkt det? Analysen finns där - var jag får mitt beteende ifrån och var han har fått sitt ifrån (ursprungsfamiljerna). Men hur sjutton bryter vi det och gör bättre så att det blir bra? Ingen aning. Mitt mål är att vi ska göra ungefär lika mycket av det gemensamma jobbet, alltså det obetalda hushållsarbetet, och att jag ska slippa påminna, hetsa och tjata, för att min man ska slippa bli påmind, hetsad och tjatat på, vilket jag vet av egen erfarenhet är sjukt störigt och omotiverande. Samtidigt vill jag ha en viss ordning, vilket han inte verkar bry sig om alls lika mycket. Olika nivåer - en klassiker. Ja, vi har testat listor. Och vi har en just nu, som vi skiter i... Åh... Har någon något förslag?

Dagarna och veckorna går. Lite av det jag tänkt på har jag skrivit här. Jag har inte skrivit om att vi varit i Göteborg och ätit japansk mat. Jag har inte skrivit om att jag gosat med min fina systerson. Jag har inte skrivit att jag kramat Janne Josefsson. Jag har inte skrivit om att årets sill faktiskt är riktigt god och att vi åt den bakom en syrénbuske med havsutsikt. Men så var det.

Jag hoppas att ni har en fin försommar, för det har jag, om än väldigt intensiv. Ta hand om er så hörs vi!