Att leva med en invandrare

Krokofanten ställde en så oerhört klurig fråga som kommentar på mitt förra inlägg att det krävdes en hel massa dagar av funderande för att kunna svara på den, och ännu i skrivande stund vet jag inte om den är möjlig att besvara. Så här lyder frågan "Hur är det att leva med en människa som inte är född och uppvuxen i ditt hemland och som inte har samma referensramar?" Även Elin verkade vilja ha svar.

Ja, ni. Det finns mycket att säga om hur det är att leva med just min man, M, men det mesta är nog saker som jag inte vill skriva ut här utan hellre tar i ett privat samtal med mina närmaste vänner. Men hur är det då, för mig, att leva med en man som inte är härifrån?

M kommer från en by i södra Spanien, närmare bestämt Andalusien. Andalusien kallas ibland i Andalusien av andaluserna för Nordafrika. Jag tror det är ett sätt att skoja till det och mena att "vi är traditionella och gammalmodiga för vi tillhör egentligen inte Europa utan Nordafrika". Bilden av Nordafrika är inte särskilt god i Andalusien, och andaluserna själva ser inte på nordafrikanerna som bor där idag som något särskilt välkommet tillskott - tyvärr. Däremot gillar de att skryta om sin arabiska historia. Nåväl. Min man är andalus - inte nordafrikan, det måste jag väl ändå få hävda?

Hur är då en andalus? Ja - inte som min man i alla fall! M är nog den minst typiska andalus jag har träffat, kan jag tänka. Finns det ens någon typisk andalusisk man? Det är klart att stereotyper finns men de är väl mest idéer? Riktiga vanliga människor uppfyller sällan exakt just den idén. Eller gör de det? M är kreativ, ganska obrydd om omgivningen och mer en fri konstnärssjäl än en typisk traditionell andalus. Ändå kan han, i stundens hetta när han inte vill städa, tömma diskmaskinen eller laga mat, hänvisa tillbaka till de traditionella könsrollerna och hävda att jag som kvinna borde göra det (allt hemarbete) och att det är synd om honom som man som måste lägga sina egna strumpor i tvättkorgen. Ungefär.

Som tur är lyssnar jag inte så bra på det örat och jag tar inte åt mig. Ändå kan det kännas tärande och störande, särskilt när jag vet att han har många feministiska idéer någonstans i någon vrå, och inte alls strävar efter att leva ett supertraditionellt liv med bakåtslickat hår, av frun strukna skjortor och byxor, av frun polerade skor, av frun välkammad son med höga betyg, lejíadoftande stengolv och en närmast omänsklig dyrkan av jungfru Maria. 

Till syvende och sist kommer vi nog ganska bra överens om hur hushållsarbetet ska fördelas, ganska. Eller så kommer vi inte alls överens, utan det är jag som styr upp det och han som accepterar tills han någon dag då och då vägrar, sparkar bakut och hänvisar till de gamla hederliga andalusiska traditionerna.

Samtidigt är det intressant hur mycket det stör mig när svenska, fina feministiska tjejer eller tanter säger något där de förutsätter att jag har det värre, med exempelvis fördelningen av hushållssysslorna, för att jag lever med en utländsk, rent av sydspansk, man. Är han, som är spanjor, homofob? frågade några politiskt korrekta tjejkompisar mig i Umeå en gång. Tyvärr svarade jag allt för utförligt och nyanserat på frågan, men sanningen är att: nej. Sanningen är att i den frågan ligger endast deras fördomar som bottnar i någon slags totalt förnekad rasism.

M är inte "en mansgris" (när han är det) för att han är spanjor. Han är det för att han är man och för att vi lever i ett patriarkat. Själv är han uppvuxen i ett ännu starkare patriarkat, och det kanske är det kvinnorna som frågar mig syftar på, och han är inte van att se män laga mat och ta hand om barn. Samtidigt har han bott i Sverige i ganska många år nu och han har haft en son med mig i fyra år och själv reflekterar han över detta. "Min pappa lekte aldrig med mig som jag leker med G." och han reflekterar även över vad detta gjort med deras relation och över vad hans eget engagemang med G gör med deras relation. Han märker själv hur bra han mår av att ha en fin och nära relation till sin son, och han sörjer lite för sin egen och sin pappas skull att samhället han växte upp i, med alla dess normer och värderingar, inte tillät pappan att ta denna plats i familjelivet när det väl begav sig. Samtidigt kan vi se att pappan gör det nu - som farfar till fyra barnbarn. Livet är långt och saker ändrar sig!

Min analys landar ändå där - det är patriarkatet det beror på snarare än nationalitet. Varför? Jo! Jag ser ju att många kvinnor här på nätet, i den så kallade bloggosfären, skriver om samma saker som händer oss. Män som inte kan plocka upp strumpor, inte vill skura golv, packa utflyktsväska, hålla koll på barnens klädstorlekar eller inte kan planera en semester. Det handlar inte om att mannen i fråga är spanjor för deras män är så mycket svennebanan som de kan vara. Det handlar om att de är män i ett patriarkat. Och att vi är kvinnor i samma patriarkat. Att sedan Ms uppväxtmiljö har varit ännu mer patriarkal än de flesta svenska mäns uppväxtmiljö, det gör säkert sitt till, men ändå - vi lever alla i samma patriarkala system, där det mesta är könat och därmed förväntningarna helt olika på de två könen. 

Den bästa medicin mot detta som jag funnit hittills? Lång pappaledighet! 

Så - hur är det att leva med en invandrare? Ja, förutom det jag skrivit ovan, är väl språket en del som kan göra det lite krångligt ibland. Han förstår inte alltid vad alla säger och han gör sig inte alltid förstådd. Jag förväntas tolka och det orkar jag inte jämt. Han har inte riktigt nivån i svenska språket att skämta än, och hans skämt faller ofta ganska fel eller helt platt. Jargonger och skämt måste vara det svåraste på ett nytt språk. Och uttalet då. 

Sedan har han också oerhört svårt för Myndighetssverige och jag curlar honom så mycket jag kan vad det gäller att ansöka om VAB, föräldrapenning och betala räkningar. Han jobbar upp en stress inför sådana saker som jag gör vad jag kan för att lugna ner. Jag sitter bredvid och pekar var han ska klicka och säger till när det är dags att skriva in den personliga bank-id-koden. Detta vet jag dock inte om det har att göra med att han inte är härifrån. Jag hade antagligen varit den som fixat med samma saker om vi bott i Spanien. Möjligtvis kan det vara någon rest av inlärd spansk byråkratiskräck. I Spanien är det mer byråkratiskt och mobilt bank-id tror jag inte ens de har. Se denna talande kortfilm för att förstå mer: 036.

Men ja, i det stora hela fungerar det bra att leva med M trots att han är invandrare och trots att han är man! På något konstigt sätt tycker jag att vi passar ihop och för det allra mesta och längst in i själen trivs vi bra tillsammans, även om vi har våra konflikter och gnabb - precis som alla par. 

Jag hoppas detta var svar på din fråga, du svenskfranska Krokofant. Hur är det för dig? Hur är det för dig att leva som svenska i Frankrike. Och din man, är han fransos eller svensk eller något annat? 

Kanske någon annan som läser har tankar kring detta. Vem lever ni med och hur är det? Och att det är som det är - vad kan det bero på? 

Tack för att ni läste! Simma lugnt!