Ett år!

Vad snabbt ett år  går! Och vad långsamt! Du skulle bara veta! Så liten du var när du föddes. Lite större än dockan som låg i det stora paketet som du ser på bilden. Pappa hjälpte dig att öppna det. Jag undrar vad dockan kommer att få heta. Det får du bestämma. Du blev nyfiken på den direkt och stoppade dess hand i munnen. Jag tror att du ser att den föreställer en bebis, även om den inte är helt verklighetstrogen. Jag hoppas att du kommer att leka med den framöver, och ta hand om den väl!

I morse vaknade inte du av vår skönsång direkt, utan det var vi som vaknade av din. Du kanske inte sjöng i dess rätta bemärkelse, men du stod allt upp i spjälsängen och deklarerade tydligt att nu var du vaken, nu var det morgon. Klockan var sex och trettio. Då hade du redan varit vaken två gånger under natten. Jag undrar om du på något sätt fått lite för lite mat igår, eller om det var för att du inte hade pjamas, som du alltid har annars, men jag hoppas att du sover bättre inatt.

Våra läggningsrutiner, nu för tiden, är att din pappa lägger dig. Jag badar dig innan, fast inte varje dag som förut, och tar på dig pjamas, fixar välling. Pappa lägger dig. Ibland vill han att jag ska lägga dig men jag har inget tålamod när jag är så trött. Och du korvar dig en del. Men så är det. Det kommer säkert också att ändras.

Nu har du och pappa varit hemma tillsammans i tre veckor. Jag är imponerad av hur bra det verkar gå! Ni hittar väl era rutiner. Du leker och han passar dig. Ni går ut ibland. Och när jag kommit hem så äter vi middag tillsammans och sedan tar vi en promenad. Idag när vi gick ut klockan åtta efter att ha pratat med din moster i ett videosamtal, var det redan nästan mörkt.  Vi gick en sväng längs bussgatan och iväg runt en fotbollsplan och lite annat. När vi kom hem, 35 minuter senare, var det mörkt på riktigt. Vi bytte blöja, tog på pjamas och jag gav dig välling i sovrummet, i ett försök att natta dig. Jag berättade för dig om när du kom till oss. Antagligen har jag ett behov av att upprepa detta för mig själv. De skälvande dygnen av dimma och dåligt mående. När du först var inne och sedan kom ut och fördes iväg. För dig berättade jag historien på ett fint sätt. För den är ju fin, egentligen! Att de tog ut dig och att du kom till pappa först. Och att en hel dag och en hel natt var du med din pappa. Och att du sedan kom till mig. Och då höll jag i dig och pussade dig och pratade med dig och gömde dig lite under täcket så att läkarna inte skulle se dig lika bra som jag, och så att du inte skulle höra all tontería de sa. Och sedan berättade jag för dig att jag varit sjuk och så otroligt trött att jag inte orkade vara med dig i början, men att jag sedan börjat må bättre och bättre och orkade vara med dig mer. Den här historien kommer du nog att få höra många gånger, för det är din historia, din födelsehistoria. Och får du inte höra den tillräckligt så har jag ju skrivit ner den!

Det här första året med dig, Gurkan, det har varit otroligt. Det har varit jobbigt och det har varit det vackraste som hänt. En omställning, minst sagt. Men det känns som om  vi har landat nu. Som om vi båda är lika mycket föräldrar, igen. Det är lätt som mamma att ta över och veta bäst, men jag vet ju att din pappa också vet bäst, på sitt sätt. Därför känner jag mig helt trygg på jobbet. Jag vet ju att han ringer om det skulle vara något, men det händer sällan. Istället skickar han konstnärliga videos på när du äter och vackra foton på när du leker. Han ritar av dig och han tar hand om dig. Det vet jag!

Den här månaden, mellan elva och tolv månader, har du fortsatt med att resa dig och stå mot möbler, gå när man håller dig i händerna och krypa i en rasande fart. Du leker tittut och du klättrar på låga saker. Du håller koll på oss och förstår vad nej och stopp betyder och tycker att det är lite spännande. Du har fortsatt säga mamamamama och papapapapa, och lite annat varierat, flerstavigt joller. Du har lärt dig vad lampa är för något och tittar på den när jag frågar dig var den är. Du försöker också, i vissa stunder av totalt fokus, härma ordet lampa. Det låter nästan som om du säger mpa, eller åtminstone pa.

Det är underbart att se dig växa och utvecklas! Det är skönt att du blir större och större, för du blir roligare och roligare och din personlighet syns mer och mer. Fortsätt med det min vän, min bästa vän, min finaste älskling i världen!