Vad virkar jag?

 

Jo! Jag virkar faktiskt en kofta till mig själv! Påbörjad 2018, pausad efter 35 cm, och nu upptagen igen någon gång i höstas efter det att bebiskläderna blev färdiga. Jag virkar på kvällarna och under vissa möten. Det ger ett lugn och gör det lättare att hålla fokus vid digitala möten, konstigt nog. Det ger liksom tålamod.

Mönstret är från Garnstudio/Drops design och heter Vintage Honeycomb.

När jag la upp virkningen (man börjar i koftans nederkant) så tyckte jag minsta storleken blev för stor, så jag räknade om mönstret på något vänster och nu börjar jag tro att den är för liten. Den kommer inte gå att knäppa över magen, tror jag. Både svärmor och handarbetande kollegor har dock uppmuntrat mig att virka klart den och se hur den blir. Den går ju också att ha öppen ifall den inte "går igen".

Ärmen har jag dock virkat helt enligt mönstret, och jämfört med en kofta jag har, så jag tror den blir bra. 

Lite tveksam är jag kring hur den lilla kragen blir (även den omräknad), men vi får se. Blir det konstigt så får jag repa upp den, eller fråga någon hur jag ska göra.

För att få hjälp i att komma framåt har jag faktiskt haft mycket hjälp av handarbetesgruppen på jobbet, som träffas digitalt och virkar och stickar en gång i veckan. Jag brukar vara med när jag känner att jag har tid, eller när jag är i lite mer akut behov av hjälp. 

Vad virkar du på just nu? Eller är det en stickning, nålbindning eller tovning som håller dina händer upptagna?  Eller kanske broderi, sömnad eller ett knyppelarbete?

En till helg

Februaris första helg och äntligen känns det som om ljuset håller på att återvända, eller hur? En utmaning för mig varje helg är att lägga allt  på en lagom nivå så jag inte blir allt för trött. Jag har något inre driv av att vilja göra saker och göra nytta, så ofta blir det för mycket och jag är en blöt trasa när helgen är slut och riktigt känner i kroppen på måndagen att jag egentligen behöver vila upp mig. Tur då att jag har ett så stillasittande jobb, eller vad man nu ska säga... 

Den här helgen har M jobbat så vi har varit ensamma hemma, G och jag. Helgen inleddes dock i fredags med en eftermiddagspromenad byn runt. Det var Mala och jag som äntligen sågs och traskade runt och reflekterade över livet. Mycket efterlängtat och trevligt! När vi så kommit tillbaka till utgångspunkten och stod utanför det hus vi bor i frågade Mala om hon kunde komma in eller vad vi hade för planer. Inga planer mer än att äta middag, så det gjorde vi. Bulgursallad och bohusgrillare (korv), cornichonger och surkål. Efter det att Mala åkt hem skulle vi städa, men ingen hade någon kraft kvar. M gjorde ett ryck och plockade undan en hel del av sina grejer och städade ett badrum medan jag tog köket. Min kropp var öm hela fredagen efter vaccin jag tagit på torsdagen, så jag däckade i Gs säng direkt efter sagoläsningen och sedan var den fredagen förbi. 

På lördagen skulle jag "städa klart" var tanken, för vi skulle få besök. Gästerna bor i det mest välstädade hus jag någonsin varit i, så jag ville ju inte skämmas ögonen ur mig totalt... Därav lite för hög ambitionsnivå för min energinivå, som fortfarande var påverkad av vaccinet. Jag dammsög och torkade av och upptäckte små bläckstreck på soffbordet som pappa snickrat för något år sedan. Det kände så fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte att vi ska förstöra deras hem, men det känns som om det oundvikligen blir någon skavank här eller där för vi lever här. Och jag hinner inte ha koll på alla hela tiden. Så när jag stod med dammtrasan i högsta hugg (pjamas, kofta, oborstat hår) knackade det på ytterdörren! Och där stod mammas och pappas kompisar, en sån söt fru och mannen, som känt mig sedan jag var nyfödd (kan man säga), stod nedanför trappan. Hennes Hur är det? fick mig att bryta ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät, så mannen, som inte hörde vad vi sa pga vinden trodde att någon dött, vilket ingen hade. (Förutom femåringen i brunnen i Marocko, men det fick man ju inte veta förrän precis innan läggdags.)

Ja, men tydligen behövde jag få ur mig all frustration kring vår bostadssituation och hon lyssnade och förstod. Egentligen kom hon nog förbi för att se om våra föräldrar var här och för att berätta att de fått ett till barnbarn och att hon hade varit med på hemförlossningen, men där stod jag och grät som om all världens olycka låg på mina axlar. Sedan gick de, och jag städade vidare, efter att jag gråtit lite till och ringt mina föräldrar och gråtit ännu mer... Några bläckstreck är inget att ha ångest över, tyckte pappa. Så det var ju bra. (Samtidigt är det inte bara bläckstrecken utan hela skiten... Det att inte veta hur det ska bli, var vi ska landa, när vi ska landa. Jag vill bara ha ett tryggt hem som jag vet är vårt. Ett hem som vi kan slita på och som vi kan ta hand om. En stabil bas. Tack.)

Jag städade klart och sedan käkade vi mat. Makaroner och korv, blev det. Jag åt visserligen bulgursallad som var över. Gött! Sedan begav vi oss iväg med bilen till närmsta loppis. Där mötte vi upp Gs kompis som bor i det välstädade hemmet, och hans mamma - som är den som ser till att det är välstädat. Barnen spanade in leksaksavdelningen och jag hittade ganska många böcker som jag köpte för tio kronor styck. Lycklige Alfons, Lotta på Bråkmakargatan, Vems katt? (Axel och Omar), En Djurkompisarbok och Pappa Pellerins dotter. Så gött det kändes att köpa flera bra böcker för mindre pengar än vad en av dem hade kostat ny. Dessutom bra för miljön (förutom att vi tog bilen dit). Sedan drog vi och spanade i huset som vi ska hyra och där visade det sig att de faktiskt har kommit en liten bit på väg. Nu förbereder de inför att lägga golvvärme. Det blir spännande att se hur det blir när det är klart! Och det blir spännande att se när det är klart. Hoppas på ganska snart! 

Efter detta åkte vi hem till oss och fikade och barnen lekte. Och sedan var det bara att pusta ut, fixa middag och så kom M hem från jobbet. G somnade sent så vi fick ingen tid tillsammans. Annars tycker jag det är mysigt att kolla på någon film eller något avsnitt av någon serie tillsammans. Just nu följer vi ingenting egentligen men tittar på Bonusfamiljen ibland. Nyss såg vi dokumentären om Veronica och den kinesiske miljadären. Mycket bra!

Innan G och M gick och la sig fick jag dock mig en promenad. Jag har fått för mig att jag ska gå 6000 steg per dag nämligen, så jag får en stjärna i min stegräknarapp. Töntigt och bra på samma gång. Jag gick min byrunda och passade på att knacka på hos de där som knackat på hos oss tidigare under dagen. Jag ville bara berätta att jag inte gråter så där våldsamt dygnet runt. Så det gjorde jag. Och frun blev glad. Vi fick ett fint samtal på kvällskvisten i hennes hall. Hon rekommenderade mig att lyssna på ett visst avsnitt av Tankar för dagen, vilket jag gjorde sedan när jag gått därifrån. Även det mycket bra! Tröstande.

Idag var det söndag och jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnare. G och jag tog oss en förmiddagspromenad när det slutat hagla. Han cyklade (fortfarande med stödhjul) och jag gick. Vi övade på att bromsa i nedförsbackar och känna kontrollen. Vi klättrade också upp på ett litet berg. Sedan gick vi in och jag lagade lunch. Syrrans goda tomatsås blev det, och idealmakaroner och ganska finhackad falukorv. Så himla gott, tyckte vi båda! 

Sedan har jag mest försökt ta det lugnt, som sagt. Virkat lite på en ärm. G har lekt = hällt ut alla leksaker på golvet. Jag har försökt få honom att städa upp, men det slutade med att jag (och M som kom hem på sin rast) städade, och att G ändå fick en Sangwish. Vi tvättade en maskin vittvätt också förresten, och var ute i trädgården en snabb sväng och spelade fotboll samt sådde gräs där det var jord, och ska sås gräs. Så nu är gräsfröna slut, men kanske blir gräsmattan fin igen till sommaren, vi får se!

Till middag idag lagade jag en  världsgod kyckling i currysås enligt detta recept: Klassisk kyckling i currysås, fast med kycklingfiléer istället för det var det vi hade hemma, och 1,5 kycklingbuljongtärning också. Så ni vet.

Sedan kom M hem och vi käkade. G har sprungit av sig lite på övervåningen innan läggdags för han hade enormt mycket spring i benen. Och nu sover han nog, förmodligen M också... Så ja. Detta var vår helg! Nu återstår det bara att öppna diskmaskinen som nyss pep och sa att den var färdig och kanske försöka laga ett par vintervantar... eller Gs termobyxor vars söm gått upp lite (i rumpan, såklart). Får se om jag orkar. 

Hoppas ni haft en bra helg! Det har jag. Fast nu är jag trött. Godnatt!

Bryta ihop och komma igen

Om i fredags var bryta ihop så var lördag komma igen och söndag ta det lilla lugna. Häng med på min hyperintressanta helg! Skoja!

För att muntra upp mig själv efter fredagens gråtkalas med Leli på morgonen, vilket i och för sig var uppmuntrande och klargörande i sig, så bestämde jag mig för att efter hämtning passera vår lokala matbutik tillsammans med G. Vi behövde fredagsmys-grejer, kände jag. Helgpepp-grejer. Något gott! I kassakön ställde vi oss med denna:

En barnkundvagn till bredden fylld med goa grejer så som röda vindruvor från annan världsdel, chokladglass, vegansk jordgubbsglass och rosa tulpaner! Dessutom två trepack festis och en himla god juice som jag aldrig köpt förut och som jag nu måste göra lite helt obetald reklam för: Godmorgon Ekologisk Äpple och Fläderblom. Ja, med en hel del druvjuice i såklart, den är la billigast? Odlad i harmoni med naturen och allt... Jaja, vi säger så. Jag som nästan aldrig dricker något annat än vatten eller te med mjölk har nu varit den som mest hjälpt till att dricka upp denna juice i helgen. Nam nam! Lite vardagslyx var nog vad jag behövde, till helgen.

På fredagskvällen satte M och jag oss och kollade igenom hela Boolis utbud på Tjörn. En mäklare hade tipsat mig om att kolla där, snarare än på Hemnet eftersom fler objekt syns på Booli. Jag antar att Booli är en robot som söker upp allt från mäklarnas hemsidor, medan Hemnet bara lägger ut sådant som mäklarna väljer att lägga ut, och betalar för. Jag vet inte riktigt, men det stämmer att det finns fler objekt på Booli i alla fall. Och nu har jag nämnt den sidan fyra gånger i ett stycke så snart får de kanske swisha mig en summa... Nä, jag skojade igen. Lite skojfrisk såhär på söndagskvällen, tydligen, trots trött och ontihuvet. 

På den där sidan hittade vi i alla fall tre bostadsrättslägenheter som alla kändes intressanta. Alla är under 80 kvadratmeter och de har alla två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Lite i det minsta laget kanske, men det skulle nog kunna gå. Eventuellt får M hitta någonannanstans att ha alla sina målargrejer, men det ger väl sig. En av bostadsrätterna har ett sovloft, som ett slags extrautrymme. Där kanske vi kan sova, eller ha målargrejer. En av bostadsrätterna är mer som ett radhus och har lite trädgård. Det gillar jag! 

På lördagen begav vi oss ut, relativt tidigt (det vill säga halv elva) för att reka områdena där ovan nämnda bostadsrätter ligger. Först ut var Nordviksberg, som är ett nybebyggt berg i närheten av Skärhamn. Där  gick vi runt en stund och jag avslutade med att prata med en kulturtant som skulle åka iväg med sin bil, men tydligen hade en kvart över att prata gott om sitt bostadsområde. Det var trevligt! Jag blir alltid glad av att få prata med någon. Hon berättade att området är lugnt och fint men att det inte riktigt finns någon lekplats eller samlingsplats för de boende. Nästan havsutsikt har de i varje fall, och det är ett högt och fint läge. Vi får se. Jag har varit anti detta område tidigare, men började öppna upp mig under lördagen, insåg att det inte är så långt från där vi bor nu och där  G går i förskola, och snart skola. 

Sedan åkte vi och köpte såjord och jag råkade köpa en liten kruka pärlhyacint och några fröpåsar, trots att jag tänkt mig att jag inte ska köpa några frön alls i år utan bara använda de jag redan har, en del egenplockat från i höstas.

Efter detta tog vi oss en liten biltur genom området där den tredje bostadsrätten ligger, den med trädgård, och sedan var det dags för lunch på Thairestaurangen. Göttans! Det behövde vi! G fick en gratis glass till efterrätt (inköpt i april 2021, gissar jag), och alla blev mätta och glada.

Vi gick en liten promenad upp till samhällets kyrka och sedan ner mot torget där G lekte på lekplatsen medan jag gick in i secondhandaffären och fick en blomkruka gratis till min pärlhyacint. Se så fin:

Det hade börjat mulna på och blåsa snålt så vi satte oss i bilen och körde hemåt, men innan vi kom riktigt ända hem svängde vi in till en bekant och fick 6 matkassar med kläder i storlek 122, 128 och 134 till G. Så snällt, mot både oss och jorden! Idag har jag gått igenom allt och det mesta har vi behållit, två påsar gick till Myrorna. 

Sedan kom vi hem, tände en brasa och hade picknick på golvet. Och innan middagen så hann jag prata en sväng med Åsa i telefon om hela skiten, dvs bostadsmarknaden och covid. Smart och välgörande!

Senare på kvällen gick jag en promenad och pratade med mamma i telefon och lyssnade sedan på radioprogrammet "Plånboken" om att skenande bostadspriser gör det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Där fick jag även veta att vi köpt begagnad bensinbil när det var som dyrast, i maj 2021. Så kan det gå.

Om jag igår kände handlingskraft så har jag idag känt mer av ett lugn. Jag började dagen med att efter min lugna helgfrukost gå en promenad till havet. Det var dimma och vackert och lugnt. Nästan bara jag ute i hela byn. Så här såg det ut:

Jag lagade, på Gs önskan, linsgryta till lunch med gröna linser, lök, vitlök en finhackad potatis, en finhackad morot och lite finhackad rotselleri, passerade tomater, grönsaksbuljongtärning och vatten + ris. Under tiden linsgrytan puttrade pratade jag med min nära vän EH i Umeå, som jag bara hörs med ytterst sällan, men det tar tre millisekunder tills vi är där vi var sist. Så underbart! Tänk att jag har henne och Leli! Häftigt! (Dessa båda är nog de vänner jag känt längst, sedan 2006 och 2007.)

Framåt eftermiddagen åkte vi till huset på landet där vi har våra grejer och lämnade av klädkassar med stl 134 eftersom de inte kommer bli lagom än på ett tag. Väl där träffade vi en av ägarna och resonerade lite kring renoveringen, som verkar gå lite framåt nu, och så hämtade vi en stor kartong med krukor och en med målargrejer. Det är lite klurigt att ha sitt bohag på två platser, kan jag säga. Det kändes så fint att komma dit, i alla fall. Jag älskar verkligen landet. Jag älskar den stora öppna himlen, fälten, skogen i kanterna. Ljuset var fantastiskt för det hade spruckit upp men låg kvar lite dis längst bort. Kanske kan vi få bo där ett tag ändå? Jag började hoppas igen.

Vid fyratiden tog vi bilen hem igen och när vi kommit hem var jag helt slut. G och jag la oss att vila medan M äntligen dammsög nedervåningen. Vi läste "Sagan om det röda äpplet" och "Pelle i djungeln" av Jan Lööf. Jag  började få lite ont i huvudet, men mest kände jag mig helt slut. Det brukar jag känna varje söndag kl 16.30 så det var nog bara det, helgtröttheten.

Efter lite vila tog vi tag i middagen, vilket återigen bestod av "vad kylen har att erbjuda" och sedan la jag mig igen och läste ut bokcirkelboken. "Dungen" av Rachel Modin. Väldigt bra, tyckte jag. Det ska bli intressant att höra vad mina boktanter säger. Hälften av dem är uppvuxna i en frikyrkoförsamling... 

Ja, men det var väl den helgen det. Inte så rafflande som ni kanske trodde i början, utan mer en utveckling av känslotillstånd. Så som det kan bli när man bryter ihop, kommer igen och lugnar ner sig en aning.

PS: Jag spontandonerade 500 kr till ett trädplanteringsprojekt också, i lördagskväll. Ja ni hör ju, jag var riktigt i gasen! SVTartikel om trädplanteringen och doneringssida, om någon blir sugen... jag antar att det är safe. 

Bostadsmarknads-*#¤*/-%&*

Ouppnåeligt

Det känns just nu, i slutet av januari 2022 som att vi väntar på två saker: 1) bli sjuka i omikron, 2) hitta en bostad vi kan köpa. Nummer ett kommer gå snabbast och enklast, om ni frågar mig. För att "uppnå" det krävs ingen större ansträngning. G går ju på förskola och M jobbar ute bland folk, även om han sitter ganska skyddad. Själv jobbar jag ju själv, men går på ICA ibland när det är så lite folk som möjligt och ja, det är väl ungefär det sociala sammanhanget jag har... och så skridskoskolan då, men sist höll jag mig faktiskt på avstånd från allt och alla och tittade i min mobil efter hotell i Falköping (!). Inget mer att orda om omikron för tillfället alltså. "Alla" har det och snart får vi det. Så lär det bli. Punto y aparte.

Det som upptar allt för mycket av min tankevärld just nu är alltså bostadsmarknaden. Denna underbara marknad som jag inte förstår mig på, samtidigt som jag förstår mig på den allt för väl, och det jag främst av allt förstår är att vi inte lyckats spela våra kort särskilt väl, i spelet som den är. För att spela våra kort väl borde vi ha investerat i en lägenhet, eller sommarstuga eller vad som helst för flera år sedan! Vi borde ha sparat mer, skaffat oss yrken med högre lön (ingen av oss tänkte på lön när vi valde yrke!) och vi borde ha kommit en bit på väg nu när vi är en man och en kvinna i våra bästa år. Men! Samtidigt vet jag att vi inte kunde ha  gjort det! Vi var inte redo mentalt och vi var inte redo ekonomiskt. Fokus då låt oss säga 2011, var att få bo ihop överhuvudtaget i ett och samma land (Sverige) och att M skulle fatta att han  var tvungen att utbilda sig till något (annat än konstnär tyvärr) för att få jobb och lön efter flera arbetslösa år i Spanien. Lotten föll på bussförare och så himla asnöjd med det valet är han tyvärr inte, men han har åtminstone jobb och en lön inte så mycket lägre än min. Fokus sedan, när vi väl flyttat ihop där vid 2012 eller när det var, var att M skulle lära sig svenska, jag skulle gå ut lärarutbildningen och vi båda skulle få jobb. Då hade vi så låga inkomster att studenter med studiemedel var rika i våra ögon. Jag hade ett sparande, men det ökade inte särskilt mycket just under den tiden kan jag säga. Sedan flyttade vi till Tomtebo och bodde i en liten men fin lägenhet med utsikt mot skogen. Och fokus då var att få ett barn. Det tog ett år och plötsligt var han här: vår lille pojke! Fokus då? Ja, det fattar ni la själva... det var ju att llevar ese niño p'alante, alltså få ut honom från neonatal med "en fungerande matsituation", och sedan var fokus amma, titta på Falsk identitet, inte bryta ihop allt för mycket allt för ofta, åka till Spanien, börja jobba igen, hitta boende i Göteborg som blev boende på en liten vindpinad holme med svindyra hus och sedan hamnade vi här, efter det att huset vi bodde i blev sålt. Så mycket säkerhet hade vi på den där dumma bostadsmarknaden! Hade vi kunnat punga ut med drygt fem miljoner hade huset kunnat bli vårt, men det kommer vi kanske aldrig aldrig kunna. Vem vet?

(Samtidigt är jag glad över vår historia: vi lyckades flytta ihop efter två års distansförhållande Umeå-Andalusien, vi lyckades hitta en fin lägenhet med tallarna bakom, vi lyckades få barn, vi lyckades flytta närmre min familj, vi har lyckats hålla ihop.)

Okej, så vi kanske inte spelade våra kort "helt rätt" om man ser till vad vi inte har nu - en plats på bostadsmarknaden, men vi har i alla fall levt och upplevt, bildat familj, och fått bo på några olika fina ställen. När jag sökte lägenheter i Göteborg störde jag mig på att jag inte hade fler ködagar (jag hade 1900 dagar har jag för mig), nu stör jag mig på att vi inte har mer kontanter eller högre lön eller för den delen en köpt bostad i Sverige att sälja.

Stämmer min tanke att de som kom in på bostadsmarknaden för säg 10-15 år sedan fick låna mycket mer än vad man får nu? Nu får man låna max 85% av bostadens värde samt max 4,5 gånger sin årslön, säger banken. Himla tur att vi åtminstone har två löner då, tänker jag. Lånar man mer än 4,5 gånger sin årslön måste man amortera mer än 2%, tror jag. Ja, så är det skriver Finansinspektionen. Banken uttrycker det mer som att det inte går att låna mer än 4,5 gånger sin årsinkomst för då g år inte budgeten ihop. Men vi lever ju snålt? Är det banken som är snål eller är det jag som tänker fel? Samtidigt vill man inte placera sig i en dum skuldfälla. Det hade väl inte varit att spela sina kort rätt? Jag gillar att vara ekonomiskt smart, inte ekonomiskt osmart! 

Stämmer min tanke då att de som kom in på bostadsmarknaden för en del år sedan hade det lättare att komma in och nu har det lättare att byta upp sig? De säljer sina "små hus" för massa pengar, för dessa har ökat i värde flera miljoner, och sedan köper de ett "större hus" på ett "bättre ställe" och lever life! Är det så? Medan vi inte ens ha råd att köpa det lilla lilla huset, för vi valde att bo i hyresrätt, ha utsikt mot skogen och lajva villaliv på vindpinad holme. Så la vi våra kort i det stora spelet om en trygg bostad. Och här sitter vi nu: i mina föräldrar sommarstuga (åretrunthus) och hoppas att vi någon någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid kan hitta ett tryggt boende åt oss själva.

Nu har ni slutat läsa, va? Ja, men jag slutar inte skriva för det...

Varför all denna upprördhet just nu? Brinner det i knutarna? Håller mina päron på att kasta ut oss? Vad händer med huset på landet, förresten? Ja, med huset på landet händer det absolut ingenting. Ägarna säger att de ska renovera det sista nu när det börjar bli lite ljusare och energin återvänder så vi får väl se vad det betyder... Jag hoppas att det blir klart och att vi kan flytta in, för det är ett fint ställe, men ja... Vi har väntat ganska länge nu. Om mina föräldrar ska kasta ut oss? Nejdå, inte som det verkar. Samtidigt saknar de sitt hus lite verkar det som, men de inser också att de har två och vi har noll och att vi behöver tak över huvudet, så just nu bor vi här. Brinner i knutarna? Nä, hus kommer och hus går och någon gång blir det väl vår tur, men en sak som ni måste veta är att det varit helt dött på Hemnet typ hela vintern i det här området. Och nu när det änteligen kom ut ett hus i rätt by (denna), med okej läge (inte supernära vägen, men skuggigt på vintern) och dessutom till ett så kallat rimligt pris (för vårt lånelöfte) så ja, så gick det som det gick med det. Utgångspriset var 2,6 miljoner. Byggår: 1957. Allt i hela huset var från 1957. Besiktningsprotokollet tog aldrig slut, men det mest akuta var att byta tak och badrum. Vad kostar sånt? Tvåhundratusen totalt kanske? Och sedan var ju också avloppet från -57, elen från -57, riskkonstruktion i källaren, gammal veranda, gamla fönster i behov av renovering osv. Vi var och tittade på det som första par ut, men bestämde oss redan på kvällen att nej, det är ett för stort projekt för oss, även om vi antagligen skulle kunna vinna budgivningen. Antagligen? Pyttsan! Hur tänkte du där? Här har det suttit en hel massa människor hela långa mörka vintern och längtat ihjäl sig efter ett gediget och genuint eternithus i levande skärgårdssamhälle på Västkusten och så kommer jag här och vågar tänka att vi antagligen kan vinna en budgivning! Fel! Fel! Fel! Huset såldes igår för hisnande 4,4 miljoner kronor. Inte hisnande för de som köpte det då, såklart, säkert bara en spottstyver... men herrenadå. Hur många procent gick det upp? Någon som läst Matte C kanske kan räkna ut det åt mig? Tack!

Detta, allt detta, plus att M börjat dilla om att flytta till Spanien gjorde att det totalt rann över för mig imorse på cykeln hem från förskolan. Ska vi skita i allt och dra till Almonte? Hur blir det? Är det bra? Är det ens ett problem? Och Så Vidare. Tills jag i all min gråt och upprördhet gjorde det enda rätta och ringde min vän Leli, som ringde upp och vi pratade i en god stund. Hon som har erfarenhet av precis exakt rätt saker: bo med barn i Spanien + flytta med barn från ett land till ett annat, kunde försäkra mig om att det var en dålig idé att flytta till Spanien (i ett år, som jag tänkte) på alla sätt och vis. Och ja, hon har helt rätt: Jag skulle förlora min anställning, G skulle behöva anpassa sig till ny skola med helt annan pedagogik (tänker jag mig) och andra normer, t ex kring hur man ska vara pojke, jag skulle behöva bli autonoma, fakturera och vara först ut om skolan jag jobbar på skulle få ett sviktande elevunderlag. M skulle få sämre lön (är jag säker på), och så vidare. Så nej. Nej, nej. Inte det inte. Nej.

Ja, och nu är det kväll och jag har fått skriva av mig. Tack för att ni läste det lilla eller myckna ni läste! Hoppas ni har en fin helg! Och vet ni? Det lööööser sig. M kan sälja sin lägenhet i Spanien (säger vi) och vi kan söka något annat än Stora Vackra Villor på Västkusten. Kanske bostadsrätt att försöka göra bostadskarriär med. Går det, tro? 

Utförliga och nyanserade reflektioner lämnas vänligen i kommentarsfältet, enkelt och begripligt duger det med! 

Trevlig helg!

Tåget går utan oss

Lyon, utan oss

Färjan rör sig sakta ut från Göteborgs hamn. På den finns ansiktsmaskbeklädda personer som letar efter sina hytter, äter middag, spelar enarmad bandit och handlar hudkräm i butiken, föreställer jag mig. Vi är nämligen inte ombord. Universum ville annat. 

Inte är vi sjuka, nej. G har bara lite snor ansamlat på morgonen som liksom är borta sedan när man  väl snutit ut det. Inte har länderna stängt helt heller, vad jag vet, men jag har slutat kolla för några dagar sedan och det känns så skönt.

Precis nu skulle vi ha varit på färjan på väg mot vårt europaäventyr, men Europa får vänta. Europa har väntat i nästan tre år så nog klarar hon det. Vi stannar här. 

Det var min pappa som, å det bestämdaste, några dagar före nyårsafton avrådde oss från att åka. Vansinne, kallade han det. Inte helt olikt mina svärföräldrars åsikter när vi först berättade om tågresan. Men det var inte på grund av färdmedlet utan endast på grund av den oerhört osäkra situationen i och med smittläget, som han avrådde oss. Han sa att han stöttat oss i detta fram tills nu, och jag förstår honom. Samma dag kom det nyhet på nyhet om att hur många som helst smittats av coronaviruset (både delta och omikron) och ord som tsunami och svallvåg användes. Och varför inte lyssna på WHO nu, när vi försökt varit duktiga och lyssnat på både dem och Folkhälsomyndigheten tidigare? Smittoläget hade förvärrats så till den grad att både Frankrike och Spanien infört munskyddskrav ute. Och det kanske säger något om att man inte borde resa?

Det kändes oerhört tråkigt att ställa in såklart, men alla tog det bra. M och jag tog beslutet gemensamt efter att ha lyssnat på Ekot samma kväll. G ryckte på axlarna och höll med om att det blir roligt att åka dit i sommar istället, eller i april, eller nåt... vem vet?

Mina svärföräldrar tyckte också det var ett bra beslut och när svärmor sa att vad gör det om ni väntar 3 månader till nu när ni inte varit här på 3 år? så var det som om polletten verkligen trillade ner hos mig. Ja, det är klart! Vem bryr sig egentligen om det blir nu eller senare? Sedan när detta "senare" är, det vet ju ingen och det vet alla att så är det. Det nya normala är att vi lever i en oförutsägbar värld, sa de på Godmorgon världen imorse. Så rätt de har!

Så, det får helt enkelt bli så här. Vi får vara kvar här och vara lediga i en vecka tillsammans nu, försöka hitta på något roligt och göra det bästa av situationen. Spanien finns kvar och förhoppningsvis Ms familj också. G kommer få skolplikt i augusti, men kanske hinner vi med en resa innan det. Kanske går det, kanske inte? 

Och tänk: en inställd resa innebär en hel massa möjligheter! Syrran och jag kan äntligen åka på SPA (julklapp vi gav till varandra 2019) och vi kanske ska byta hus med mina föräldrar några dagar i veckan, så de får komma hit till sitt sommarställe och så att vi får se storstan lite grann. En inställd resa innebär att jag kan vara närmare dem som behöver det, när de behöver det. Livet är oförutsägbart, som sagt... Bra saker kommer med de dåliga! Och nu är det nytt år! En god start på det önskar jag er alla! 

Åka, inte åka, åka, inte åka, åka...?

M nämner att han känner sig lite täppt i näsan strax innan jag slocknar bredvid honom och låter drömmarna föra iväg mig någon annanstans. 

Klockan ett byter G och jag säng. Det vill säga: han lägger sig hos mig och jag smiter iväg till hans säng när han somnat.

Vid sextiden vaknar jag av att det kliar i halsen. Måste hosta... måste dricka. Går ner och duschar. Hostar. Gör frukost. Nyser massa gånger.

Igår förstod jag att Spanien infört munskyddskrav ute. Överallt måste alla över 6 år ha munskydd, om jag förstått det hela rätt. Jag dubbelkollar både med mina svägerskor på plats och med Annika, och det visar sig stämma.

Frankrike införde också munskyddskrav överallt i städer häromdagen. Tyskland verkar förbereda sig på katastrof total. På färjan är det munskyddskrav och på alla tåg. Men inte för femåringar vad jag vet. Min femåring säger dock att han vill ha det, så han inte får corona. Me extraña a mi... 

Det känns så kluvet det här. Borde vi verkligen åka? Det känns inte som en så bra idé längre. Samtidigt så har vi peppat så länge, biljetterna är betalda och.. och... ja. Ni vet. Man vill liksom komma iväg när man har sett fram emot något och föreställt sig det. Ska tusen mentala förberedelser om femtusen tvåhundra kronor bara kastas bort för att det kanske eventuellt inte är en så jättebra idé? För att vi kommer vara tvungna att bära munskydd? Nä, det känns inte heller rätt.

Det jag har tänkt att vi ska gå på i beslutet om att Åka eller Inte åka, vilket kommer tas så nära avresedagen som möjligt, är fölande:

1. Har något av länderna infört karantänsregler eller andra regler som gör det omöjligt att resa?

2. Är vi sjuka eller förkylda, så vi riskerar att inte bli ombordsläppta eller riskerar att fastna på vägen (och givetvis också riskerar att smitta andra)?

Det jag hoppas är att svaret på dessa två punkter är så tydliga som möjligt: JA eller NEJ, alltså.

Egentligen tycker jag nog det är dumt att resa nu. Det är dumt att resa under pandemin överhuvudtaget. Men detta lilla ord nog smyger sig in i meningen eftersom Vi Har Biljetter och eftersom Vi Sett Fram Emot Detta, och eftersom Vi har förberett vår son! Dessutom säger alla andra att de hoppas att vi kommer iväg, hoppas att vi kan resa. Och det är ju snällt, men samtidigt: är det ens en bra idé? Vad är 5200kr? Vad gör det om vi åker i, säg, maj istället? Samtidigt: om smittan ändå är överallt vad spelar det då för roll? Samtidigt: la cosa está tan mala que es aconsejable que también los niños de 5 años lleven la mascarilla. (Även femåringar borde ha munskydd överallt i Spanien pga smittspridningen.) Om nu la cosa está tan mala, om nu smittspridningen är så hög, borde vi åka alls då? Hade vi inte köpt biljetterna, två dagar innan omikron gav sig till känna, så hade jag varit ganska nöjd med det beslutet nu.

G har vaknat. Han nyser två nys i soffan. Min hals gör lite ont. M kör buss i snön. 

Vi får se på söndag hur vi mår... vi får se om vi åker.

Vad är väl en bal på slottet mot lite magsjuka från förskolan?

December traskar vidare i sin egen takt och jag har inte så mycket tid, eller om det är energi, att skriva här då jag just nu skriver en hel del på jobbet. Mina texter ömsom hyllas, ömsom kritiseras men då sluttexterna blivit såpass bra att de fått höga poäng av slutläsaren (upphandlare) blev jag hux flux inbjuden till en konferens på ett slott i Stockholm. Så här såg det ut:

 Det var en ganska liten skara människor från olika utbildningsföretag, inom samma koncern, som möttes och vi pratade om allt från goda affärer till nya bestämmelser inom Lagen om offentlig upphandling. Inte riktigt mina områden kanske, men ändå roligt att få vara med på ett hörn och lyssna, fråga och reflektera, skratta och äta god mat.

Dagen efter hemkomst var en fredag och G skulle lämnas på fredagsavdelningen på  förskolan och vi möttes av skyltar om VATTKOPPOR! MAGSJUKA! HÖSTBLÅSOR! Verkligheten kändes allt annat än slottslik. I vilken miljö lämnar jag egentligen mitt barn?

Så kom helgen och vi tog bilen ner till Göteborg för att fira min mamma som snart skulle fylla år. Syrran och lillkusinen slöt upp och vi hade en synnerligen trevlig kväll. Dagen efter hälsade vi äntligen på hos våra hemflyttade Barcelonavänner och käkade vrålgod lunch, spelade Monopol och byggde stor snölykta. Barnen pratade spanska och svenska med varandra, liksom vi vuxna, och det var så fint att helt och fullt få vara i vårt hemspråk  (annars träffar vi bara folk som pratar endast det ena språket).

Måndagen avlöpte väl, men på tisdagskvällen började G ganska plötsligt att kräkas. Han hade visserligen inte ätit någon middag, mer än lite burkmajs, så jag fattade att något var på gång. Ändå överraskades jag. Stressnivån sköt i höjden. Hur skulle det gå nu? Hur länge skulle G vara sjuk? Hur sjuka skulle vi vuxna bli? osv. Men det visade sig vara snabbt övergående och redan nästa dag mådde lillpojken bättre. Trots det fick han vara hemma resten av veckan, även om han egentligen hade kunnat gå på fredagen (med tanke på 48h-regeln), men inte sjutton ville jag släppa iväg honom till smittoavdelningen numero uno. Nej tack. Lite pusslande och mycket videotittande för att vi inte skulle behöva vabba så mycket, blev det. Och nu är det bara tre dagar kvar i förskolan innan jullovet. Ett jullov som vi inte vet hur långt det blir...

För kommer vi iväg till Spanien så lär vi bli borta ett tag. Till februari åtminstone. Så får vi se om vi tar vår tredje vaccinspruta i Spanien för att kunna åka tåg hem genom Frankrike eller om vi rent av flyger (helst inte...). 

Nåja. Alla julklappar är i alla fall inköpta. M får en sak av mig, G kommer få totalt fyra julklappar tror jag, själv får jag nåt från en loppis eftersom jag såg till att M och G åkte dit igår för att köpa en julklapp till mig (M är inte så benägen att köpa julklappar och födelsedagspresenter kan man säga), sedan kanske mamma och pappa får nåt också. Inget till syrran, inget till någon vän. Jag har missat det helt i år. Så ja... så tråkig är jag. (Men i alla fall snäll mot planeten.)

Hur har er decembermånad varit hittills? Är ni peppade inför jul? 

Lektid - Filmtid

I fredags var M och G hemma pga snor och då jag jobbar hemifrån, eller rättare sagt: då vi bor på mitt jobb, har jag mer eller mindre koll på vad de gör när de är hemma. I fredags blev det väldigt mycket filmtittande för G och en del dataspelande för M. Jag tror inte att de satt hela dagen men det kändes som det. Stressen det väcker i mig att mitt barn inte leker på en hel dag, gjorde att åtgärder vidtogs i helgen då jag var ensam hemma med G medan M körde varv efter varv genom öns vinterlandskap. 

I lördags tog jag således beslutet om att införa någon slags begränsning i skärmtiden, även om begreppet skärmtid verkligen aldrig används hemma hos oss. För att få någon logik och rätsida på det hela hittade jag på följande regel:

När det är ljust ute är det lektid. När det är mörkt ute är det filmtid. 

Och hör och häpna: G accepterade! Kanske var han själv trött efter att ha tittat på barnprogram timme efter timme i fredags? Han är ju trots allt ett femårigt barn och har behov av att fantisera, greja och leka. 

Lördagen inleddes med kokboksblädder vid köksbordet, sedan filmtid medan vi åt frukost, sedan lektid eftersom det blivit ljust. Vi gick en liten sväng, besteg ett lågt berg, åt clementin på toppen, vandrade genom blad-skogen (som G döpte den till eftersom den är invaderad av murgröna), och hem igen. Sedan lagade vi och åt lunch. Efter detta satt vi tillsammans i en fåtölj och lyssnade vi på Pettson och Findus från SRplay medan jag nästan somnade. Sedan ville G lyssna på musik (från Spotify på min telefon) och medan jag dammsög källaren råkade G trycka på Bolibompa-appen och titta på ett avsnitt av Bolibompa-familjen. Jag kom på honom när avsnittet precis var slut och stängde av. Stort gråt! Då var solen på väg ner och jag veknade väl för ungen fick både lördagsgodis och filmtid på datorn... Nåja, helt okej första dag... 

Söndagen gick ännu bättre och vi var ute två gånger och han tittade inte på film/barnprogram en enda gång mellan klockan 10 och 15.30 ungefär. Heja! Det jag verkligen uppskattade under söndagen var att G och jag umgicks aktivt nästan hela denna skärmfria tid. Vi var som sagt ute två gånger, vi spelade Daidalosvarianten av memory, vi lekte "vilken sak är borta?" (som jag lekte med min mormor) och vi spelade Bamses gympaspel med stor entusiasm. Och eftersom man ändå inte orkar umgås superintensivt en hel dag kunde jag tycka att det var okej att han fick kolla på barnprogram på kvällen sedan, även om det nog blev ett gäng timmar...

Igår var det måndag och M vabbade igen. Lite film under dagsljusets få timmar blev det (medan M satt och målade) men han hade ändå minskat sitt intag ganska rejält sedan i fredags, om min uppskattning nu stämmer. 

Så ja... Egentligen skulle jag vilja begränsa detta ännu mer men jag vet inte om jag orkar. Jag kan se fördelar med att han tittar på barnprogram också och den främsta är att han får mer input av spanskan. En del av de program han ser är nämligen på spanska, så som Blippi och Pepa Pig. Även Paw patrol finns på spanska på youtube. Sara och Anka vägrar han dock se på spanska, men det kanske kommer en dag när även det funkar? 

En annan fördel är att han faktiskt vilar när han tittar på video, och det är väl det man ska när man är hemma och är förkyld? 

Tilläggas kan att de dagar han är på förskola ser han inte alls lika mycket på video som de dagar när han är hemma hela dagen. Då hinner han helt enkelt inte det. Men ändå, ändå kan han skrapa ihop några timmar. Galet!

Vad tycker och tänker ni om detta? Begränsar ni era barns skärmtid? Försöker ni styra skärmtidens innehåll av någon speciell anledning? Och ni som är barnfria är också välkomna med era åsikter såklart!