Bröd med tomat

Jag orkar inte så mycket dessa kalla blåsiga kvällar mer än att komma hem, få i oss mat och läsa bok. Men idag orkade jag också baka bröd. Här är receptet:

12 dl vatten (max 37 grader varmt)

50g jäst

1 dl vetekross (valfritt)

3 tsk salt

2 dl havregryn (valfritt)

Många dl vetemjöl

Blanda allt detta och jäs i 1h. 

Mixa 2 vitlöksklyftor och en burk (200g) soltorkade tomater med lite av dess olja. 

Häll ut degen på mjölat bakbord. Dela i 4 degämnen och kavla ut ett i taget. Bred ut soltorkadtomatpurén på degen och rulla ihop som en rulltårta, lägg på bakplåtsbeklädd plåt med skarven nedåt. Gör 4 likadana baguetter/limpor. Grädda i 225 grader i 28 min. Låt svalna utan bakduk på galler. Dela på hälften och frys in de du inte tänker äta upp idag och imorn.

Mums tyckte min son!

Bonustips: Ge bort ett bröd till en granne!

Originalreceptet återfinns i boken Vadå vegan? av Lisa Gålmark.

Julhelgsläsning

Orelaterad bild på fjärilar som M målat till mig

Trots att jag inte har haft mer ledigt än de röda dagarna har jag ändå hunnit läsa en hel del. Läsning - vilken mirakelmetod för att vila och inte springa runt och göra massa saker hela tiden! Rekommenderas varmt!

De böcker jag har läst rekommenderar jag också varmt, allihop. Huvudkaraktärerna är alla minst 20 år yngre än mig och jag gillar det! Böckernas tänkta läsare är också ungdomar, men vad gör det? Vi har alla varit unga och jag vet att många i min ålder såg Skam när den gick 2016 och själv har jag sett fler ungdomsserier sedan dess. Det är något med den genren som verkligen tilltalar mig. Kanske att jag känner mig ung igen?

Den första bok jag läste under julledigheten var Adios hockeyhora av Kristina Falk. Den handlar om en tjej som flytt/at från den stad hon har bott i med sin mamma till sin pappa i en annan stad på grund av ett envist rykte. Säkert sådant som kan hända nuförtiden, att ungdomar sprider elaka rykten om varandra i sociala medier och att det tar ett tag innan det verkligen dör ut. Hu, vad hemskt! Tur att vi bara hade Nokia 3330 på min tid och inga sociala medier förutom Lunarstorm. I denna bok vävs tre olika berättarperspektiv ihop. Jag älskar språket och drivet och historien!

Den andra boken jag läste under julledigheten var Syster av Sofia Nordin. Även denna bok handlar om en ung tjej som flytt/ar från ett helvete med missbrukande, misshandlande pappa till ett skyddat boende i skogen fullt med hippies, meditation och odling. Jag väntade hela tiden på att en kritik av denna nya livsform skulle komma, men den kom inte så som jag tänkt mig, bara sipprade fram ibland genom mamman. Mycket spännande och mycket driv.

När det sedan var dags för nyårshelgen begav jag mig till biblioteket igen för att fylla på. Där hittade jag tyvärr ingen mer bok av Kristina Falk men väl en serie i fyra delar av Sofia Nordin. Den första boken heter En sekund i taget och den andra heter Spring så fort du kan. Dessa två har jag läst nu under nyårshelgen och den tredje, Som om jag vore fantastisk, ligger hemma och väntar. Den sista delen är jag inte säker på om de hade inne. Ska kika nästa gång jag åker till bibblan! Böckerna utspelar sig efter en apokalyps där alla har dött i feber. Alla utom Hedvig, och kanske några fler? Hedvig är 13 år och flyr fort som attan ut i skogen när alla ligger döda runt omkring henne. Det kändes för fruktansvärt för att läsa först, men jag fastnade direkt och bara läste, och läste och läste. Jag går igång lite på det här med överlevnad och prepping och det gör M med, så nu tjatar jag på honom att åtminstone läsa den första boken. Har han väl läst två kapitel så är han förhoppningsvis fast sedan.

På urplay kan ni se en boktrailer om En sekund i taget, och sedan kan ni genast bege er till närmsta bibliotek och låna den! När ni läst den så skriver ni vad ni tyckte till mig, okej? 

Men nu är jag nyfiken på er! Har ni läst något under helgerna? Eller det senaste året? Vad rekommenderar ni?

Året 2023

Så har detta års sista dag kommit till oss och vi till den, och inte visste vi hur allt skulle bli men det blev som det blev, och det mesta blev bra skulle jag väl säga. 

2023 var året då G började i ettan och vi gifte oss. Året då G lärde sig cykla. Året då M bestämde sig för att ta tag i sitt klagande och göra något åt det.

Vi kanske ska börja från början?

Detta år, 2023, inledde vi i Spanien. G och jag stod högst upp på takterrassen och beundrade och lite förfärades över Almontes galna raketskjutande. Dagen efter åkte vi ut till kompisen vid kotthögen och grillade kött och matade världens smalaste hund. Vi gick på julferia, jag klädd som republikens flagga, och vi åkte La tren de la bruja både framlänges och baklänges (ett tåg som gick på räls på marken + gubbe som slog oss med kvast). Dagen efter utförde M och jag lite utrensning i hans föräldrars gigantiska lada, medan svärfar nervöst såg på. En procent av Ms samlade verk rensades väl ut, mindre än en promille av allt som finns därinne. 

Några dagar senare åkte jag därifrån med tåg från La palma till Madrid, buss till Vitoria-Gasteiz och dagen efter buss till Bordeaux via San Sebastian, sov en natt och sedan tåg till Strasbourg, tåg till Karlsruhe där jag sov oroligt och lyssnade till djurparksdjurens bröl och min hjärnas nervösa malande. Dagen efter träffade jag mina nya tjörnkompisar på perrongen och vi tog tåget till Kiel och sedan färjan hem. Det var en himla härlig resa! Häftigt att jag vågade resa själv, men självklart när jag väl var påväg: Det här fixar jag. Det här har jag gjort förr. Att ta hand om sig själv är tusen gånger lättare än att också ha ansvar för sin familj. Att resa med tåg är en fantastisk upplevelse och värt den extra tiden på alla sätt. Sådana insikter fick jag. 

Så snart jag kom hem började jag planera vårt bröllop. Det visade sig innebära mycket mer än att köpa en klänning och boka en restaurang, även om jag började där. Det blev ett himla fint bröllop, och jag har inte ens bloggat om det än... För blogga har det blivit mindre av det här året än åren innan, kan jag se. De senaste fem åren har antalet inlägg minskat stadigt: 68, 41, 38, 33, 24. Kanske har det att göra med att mitt liv blivit mer och mer socialt? 2019 hade jag inte så många vänner och bekanta här som jag har nu, utan jag cyklade väl mest fram och tillbaka med G i cykelvagnen om jag minns det rätt och fick vardagen att gå ihop - ett heltidsjobb i sig. Kanske blir 2024 året jag bloggar lite mer, men vi får se. Jag ska inte lova för mycket.

Och på tal om att få vardagen att gå ihop så har jag tagit till en ny metod detta år. M köpte en stor skrivbok till mig när jag fyllde år och strax efter vårt bröllop kom jag på vad vi skulle använda den till, nämligen äktenskaplig kommunikation (comunicación matrimonial). Eftersom vi  vissa dagar knappt hinner prata med varandra så kan vi skriva i boken vad vi tänker på och vill att den andra ska veta. Nu har det i och för sig blivit så att boken till stor del fyllts med olika listor, och ja, det är jag som skriver dem. Listor med korta avbockningsbara punkter, t ex: tvätta handfatet uppe. Något M gör i detta nu. Boken hjälper oss att organisera hemarbetet utan att jag ska behöva tjata (så mycket) och bli arg, något vi testade i 12 år. M gillar att få korta konkreta punkter att bocka av och jag gillar att inte behöva göra och driva allt själv, även om det ändå är jag som driver det eftersom det är jag som skriver upp punkterna. Systemet kan säkert utvecklas och det kanske vi kommer göra 2024, men som sagt: jag ska inte förvänta mig för mycket, så vi får se.

Men ja, nu babblar jag på och tappar fokus. Det blir la så när man bloggar för sällan? Åter till året som gått:

Årets höjdpunkter: Bröllopet och att alla kom! De flesta långväga (Spanien och Umeå). G började i ettan. Hemresan från Spanien. Sunne sommarland och Abisko på semestern. Det var tillräckligt fint väder när G gick i simskola i havet. Veckan efter ösregnade det. Syrran och jag hade systerhelger helt i fred hemma hos henne. G och jag var i Umeå i februari och åkte pulka och badade i badhus.

Årets bottenskrap: G fick en reflex i julklapp som han hade köpt själv, och en bok som M inte hittade först. Sedan fick han en bilbana när han kom hem, som han tyvärr knappt lekte med. Semestern var lite för kort.

Årets framgångar: G lärde sig cykla. G lärde sig nästan simma. M bestämde sig för att börja plugga, vilket han ska göra nu i januari. G fick bättre julklappar. Jag odlade ganska mycket potatis (4kg sättpotatis) och hade en prunkande altan + lite köksträdgård hos mina föräldrar. Vi gifte oss!

Ja, det var väl det. 2023. Nästa år får  vi se hur det blir. Man vet aldrig, men jag hoppas det blir bra!

Hur har ert 2023 varit? Höjdpunkter, bottenskrap och framgångar? 

Gott nytt år!

Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Iskylan

Igår var havet stilla, men ändå iskallt.

Jag hakar väl på Åsa i en klagosång över kylan. Det känns orimligt kallt, men det är klart att det inte är orimligt. Det är mest obehagligt och fruktansvärt när jag går ut eller när jag ska sova och fryser om nästippen och om armarna. Jag har en vetekudde som jag fick av min gymnasiekompis med smeknamnet Muppen som jag lägger rakt över hela överkroppen, mellan halsen och magen. Ändå fryser jag om armarna och nästippen. 

G kom in till mig klockan 4 imorse och var helt iskall. Helt iskall var han såklart inte (han levde ju), men det kändes så när han kröp ner. Både han och M har sovit med sommartäcken de senaste vintrarna, så många vintrar jag minns faktiskt, men ikväll bytte jag till vintertäcken. M får ett duntäcke som väntat på honom i garderoben i flera år och G fick ett rätt tjockt syntettäcke vi köpte att ha till gäster, ännu endast använt av mina svärisar i maj. Hoppas de kan sova gott inatt och inte vaknar helt blöta av svett - för det är också obehagligt. Eller hur?

Nej, det är inte orimligt kallt. Vi är ändå i mitten av november. Men minus två grader, som det är nu, och viss nordlig vind (7 m/s) känns som is mot huden när jag går ut ändå, nu på kvällen, för att gå av mig lite, för jag kände att jag hade energi när jag slutade jobbet. Imorse hann jag inte gå någon morgonpromenad pga ett möte, men på lunchen gick jag ut i 15 minuter. Jag satte ett larm på 7 minuter och när det ringde gick jag en pyttebit till innan jag vände. Havet grått och småskvalpigt. Jag gick ut mest för att känna att det var skönt att komma in igen, och för att få lite dagsljus. Solen syntes svagt bakom de jämngrå molnen. Och efteråt kändes det värt det, men nu på kvällen nej. Det var bara hemskt. Mörkt, kallt och blåsigt och hemskt.

Det är inte orimligt kallt. Det är faktiskt orimligt varmt! Oktober var varmaste oktober hittills globalt, men det är inget man märker här och nu där det mest är isande kallt. På ett sätt förstår jag de som kallas klimatförnekare, de som säkert inte läser här. Hur kan man säga att det blir varmare att det är så kallt att man fryser om nästippen när man ska sova? Jag vill nästan tilläggsisolera huset akut, Nu! och köpa tjockaste täcket på marknaden och polarlakan som de har i södra Spanien (lakan i fleecetyg, helt fantastiskt skönt för kroppen när det är kallt och fuktigt men inte alls så bra för miljön då de är gjorda i plast och släpper mikroplast när man tvättar dem). Jag smsar grannen i lägenheten bredvid och hon svarar att jag kan testa att isolera bakom golvlisten på norrsidan. Självklart ska jag fråga pappa först. Det är sådant jag frågar pappa om. Jag tittar på mattor på Marketplace och hittar en fin i ull och en trasmatta till köket. Båda finns i samma område utanför Göteborg som min syrra bor. Vi får se om vi kan åka dit till helgen och köpa. Det hade varit värt, tycker jag.

Igår rapporterades det om ny rekordnivå för växthusgaser i atmosfären och idag läser jag om att den smältande permafrostens utsläpp av koldioxid och metan kommer fortgå i flera hundra år samt att vi just nu ansvarar för livsförutsättningarna för 5-10 generationer människor framöver (och oändligt många djur!). Nej, men jag blir inte alls stressad. Eller jo! Det blir jag!

Ändå tar jag bilen till skolan och jobbet. Hela denna vecka har jag gjort det, för jag pallar inte att cykla i minus två grader med min son, intalar jag mig. Bilen har fått motorvärmare och kupévärmare installerade och är  varm och skön när vi sätter oss. Motortempen visar på 50 grader. Det minskar dess utsläpp om jag förstått det rätt, men självklart släpper den ut mer än våra cyklar mycket mer, även om jag bara kör 4 km per dag. Och samtidigt är det vid korta resor som bilen släpper ut mest (per kilometer antar jag). Ja, hur jag än vänder mig är det inte bra att ta bilen, men det är skönt, för jag slipper kämpa i uppförsbacke och frysa ihjäl i nerförsbacke med mins sjuåriga son. Jag säger inte att vi inte kommer cykla alls under vintern, för det kommer vi säkert, men just nu, i chockkylan tar jag bilen. Hur gör ni?

Samtidigt håller jag mig till mina vegetariska luncher på arbetsdagar, samt till mitt löfte att inte köpa några nyproducerade kläder innan nyår. Och inte är det så att jorden behöver några få som "lever perfekt" utan det vi behöver är att den stora massan ändrar mycket i sin livsstil för att komma under den gräns som är hållbar. Här kan du räkna på hur du ligger till: Klimatkontot vilket kan vara relevant för att de egna utsläppen är de som är allra enklast att påverka, samtidigt som vi måste påverka på grupp- och samhällsnivå också. 

En sista sak innan jag slutar skriva för idag: Igårkväll var G och jag på biblioteket. Ute mörkt och kallt. Inne ljust och varmt. Det påminde mig om mina och Ms kvällsbesök på UB i Umeå. Jag berättade om dem för G. Inne på bibblan känner jag alltid sådan inspiration, och plockar på mig alldeles för många böcker. En av dem vi tog hem har jag redan hunnit börja läsa och jag vill varmt rekommendera den, även om jag bara hunnit läsa första kapitlet. Låt skogen leva av Nora Dåsnes. En seriebok som "egentligen" riktar sig till åldrarna 9-12. Riktigt bra hittills! Jag känner igen mig i huvudkaraktären Baos iver. Jag fattar inte heller varför inte allt kan ske Nu, med en gång! Tilläggsisolering, trädplantering, och alla flygplan på marken. Nu. Tack.

Ja, vi lär ju höras mer i ämnet framöver. Främst i ämnet miljö och natur, antar jag. För kylan får jag ta och börja acceptera nu. Jag får ta på mig den varmaste vinterjackan och börja använda vinterkängorna snart, känns det som. Vad har ni för strategier för att stå ut med mörkret och kylan och kanske till och med njuta av det hela?

Göra och få saker gjorda

Att göra något för någon annan, det är mitt kärleksspråk. Inte min mans, men mitt. Så därför blir jag extra tacksam och kär när han gör något, när han får saker gjorda. Än mer tacksam och kär blir jag när jag ser att han har tänkt och gjort något på ett bra och smart sätt, inte bara slängt in saker lite på måfå i diskmaskinen (vilket också händer). Som nu när jag såg att han satt mitt nyköpta kvällstepaket i hyllan i köket vid teerna, inte någon annanstans i köket. Det kanske låter helt självklart, men det är det inte. Jag tycker att vi har en ordning, utan att ha uttalat den, men den ser inte han på samma sätt som jag. Därför kan saker och ting hamna lite var de hamnar. Och så får man leta, i röran av andra saker som hamnat där de hamnat. Men nu hamnade ju teet där det skulle hamna, och det blir jag glad av.

Mycket har min man fått gjort idag. På listan stod: lämna in och hämta bilen från service, gå till frisören med G och köpa vinterkängor till G (titta på Alla Barn först). Och allt detta gjorde de, inklusive hänga på biblioteket en bra stund i väntan på bilen. Barnet blev klippt, kort kort, hos den billigaste frisören i stada och M berättade levande om hur de hade jobbat (långsamt och med rökpaus) och om Gs ansiktsuttryck när frisören lagt en stadig hand på hans hjässa (obekväm). Bilen var det inget fel på och vinterkängor hittade de, ett par Kavat second hand för 165 kronor. Dessa att alternera med fodrade gummistövlar blir nog perfekt denna vinter, eller vad tror ni? Dessutom köpte M sig ett par svarta jeans för 85 kr på samma affär - och han är inte den som gillar att köpa kläder, kan jag säga. Han är nästan värre än mig, eller bättre, för varför ska vi köpa kläder hela tiden? Nä, när jag läste om granskningen av HM och de där enorma klädbergen i Afrika bestämde jag mig för att inte köpa några nya kläder alls innan nyår, eftersom det är den enorma nyproduktionen som skadar mest. Hittills har det gått bra... Det jag gjort är att gå igenom och mycket varsamt rensat ut i min garderob, med andra ord behållit det mesta och sorterat upp det, vikt det mesta a la Marie Kondo och har nu en mycket bättre överblick. Kommande projekt är att köpa en ny garderobsinredning till två av våra garderober, då de är helt kaputt, men det får bli en annan dag - som så mycket annat... 

Och så kom han hem, min man, tillsammans med min son, någon halvtimma innan mig. Fixade enkel middag och tog igen sig med sina låneböcker. Sedan kom jag, käkade kalops och vi hann till och med prata en stund. Jag satte en deg och han hjälpte mig att skala och riva morötterna till degen, men sedan drog han sig tillbaka. Redan kl 19 ville han gå och lägga sig, vilket hade kunnat vara rimligt eftersom han ska börja jobba två timmar tidigare än vad som skulle vara tidigt för dig och mig, imorgon. Men jag sa nej, G kan inte sova klockan sju. Så vi hade lite kvällsmys hela familjen. Vi tittade på Willy Fog y la vuelta al mundo en 80 días. En tecknad variant av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, producerad på 80-talet i Spanien. M har sett den som liten, så det är lite nostalgi för honom. Dessutom är den lugn, så som barnprogram var "förr i tiden" men G står ändå ut, trots att han är van vid dagens hetsprogram. 

Så skulle jag bara gå och diska lite och sätta in en brödplåt i ugnen, och då vips hips for ett glas i golvet! Jag orkade verkligen inte och kallade på M, som kom och sopade upp allt och dammsög noga. Tack, tack min fina man! Och nu, medan jag passar brödet, lägger han vår son. Han har läst någon saga och nu hör jag att han försöker få ungen att släcka lampan. Eventuellt börjar de prata om att ungen är hungrig så jag kanske får rycka in en liten stund och ge extra kvällsfika... Ja, det verkar så... Vi hörs!

Vardagen vecka 43

Så har hela vecka 43 år 2023 passerat, i ett enda nafs, och här sitter jag på söndagskvällen, en timma tidigare än vad det känns och tänkte summera lite.

För det första kan jag konstatera att det var helt fantastiskt bra att jag skrev det där mastodontinlägget förra söndagen för det gjorde att skrivandet i mig lossnade vilket medförde att jag fann skrivlusten och samtidigt arbetslusten igen. 

Måndagen och tisdagen gick och sedan blev det onsdag och dags för avfärd till huvudstaden. Jag skulle nämligen på konferens på koncernens huvudkontor tillsammans med en kollega från det utbildningsföretag jag jobbar på och några andra kollegor från andra skolor i samma koncern. Konferensen var hela torsdagen och eftersom den skulle börja redan klockan tio bestämde jag mig för att åka upp redan på onsdagen och därmed ha en halvdag i Stockholm för att träffa mina kollegor och se en liten bit av staden.

Jag hade, i ärlighetens namn, gruvat mig lite för att åka. Själva resan kändes rolig men jag undrade hur jag skulle få ihop det med G och M. G skulle lämnas ca en timma tidigare på onsdagen än vanligt för att jag skulle kunna ta en buss strax innan åtta. M skulle ta två halva föräldraledighetsdagar för att kunna hämta G från fritids, men jobba sina morgonpass, vilket innebar att G behövde lämnas redan 06.30 på torsdagen. Jag förberedde honom dock på detta i flera dagar innan och samarbetet mellan honom och mig gick smidigt när det väl var dags, vilket innebar att jag gott och väl hann med min buss. 

Lite roligt på något sätt, för honom, att få äta frukost på fritids. Det brukar han inte göra. På torsdagen fick de till och med rostade mackor till frukost. Lyxigt tyckte G, som annars föredrar Falu rågrut till frukost hemma. 

Jag kom upp till Stockholm redan vid halv två. På tåget hade jag passat på att genomföra koncernens miljöutbildning från mobilen, en sådan där digital internutbildning som jag aldrig tycker mig ha tid att gå även om jag är mer än intresserad av ämnet. I Stockholm var det mycket folk och ett oerhört stort utbud av allt. Det kanske inte är någon nyhet för någon, visserligen, men det var verkligen slående hur stort utbudet är. Plötsligt fann jag mig gående på Drottninggatan och plötsligt såg jag det upp och nerpåvända trädet.  Bladen hade vissnat och det var så mäktigt. Jag vågade inte  gå rakt under det, kan jag säga. Sedan var jag tvungen att gå över gatan och blicka ner på Sergels Torg, bara för att. Det är mycket så i Stockholm: saker och  ting som man har sett på TV och som tydligen också finns i verkligheten, stora företags huvudkontor, stora hus, stora träd upp och ner. 

Hotellet jag bokat låg centralt och efter att jag installerat mig där promenerade jag bort till mitt jobbs Stockholmskontor. Där väntade några fina kollegor och vi fikade och pratade och jag fick en rundvisning. Det var fint men lite mindre än jag trodde. Intressant att ha sett! Efter detta gick två kollegor med mig till en italiensk restaurang där vi käkade pasta alla tre. Det var både trevligt och gott! Därefter följde en av kollegorna mig ända till mitt hotell och väl där hade jag gått 17399 steg och kunde äntligen pusta ut efter alla intryck, sittandes i min säng, scrollandes på min mobil - för det var det jag orkade. 

Jag sov gott, men drömde konstiga stressdrömmar om terrorister som (i min dröm) bombat pilgrimskyrkan nära Ms by. Inga döda men jag bröt ihop totalt ändå och vaknade mitt i natten med fuktiga ögon. Som tur var somnade jag om och sov sedan gott till klockan kvart i åtta, käkade hotellfrukost och promenerade i lätt regn till konferensen.

Tåget hem var ett sånt där rött, MTRX-tåg. Det var första gången jag åkte ett sånt och det var lite mer basic än SJ-tågen tyckte jag. På tåget testade jag att göra ytterligare en internutbildning men uppkopplingen var kass så jag lyssnade på en nerladdad P3 Dokumentär om nån sekt som svettades ihjäl. Kanske var det inte riktigt en sekt, men en grupp med människor som följde en karismatisk ledare som uppmanade dem att göra extrema saker och inte lyssna på sina egna kroppar. Lärdom: Lyssna på kroppen, inte på en karismatisk ledare!

Resan räckte också till ett Före-Efter-drama om skotten i Ådalen. Intressant och bra upplägg med kopplingar till ungdomars politiska kamp i olika tider. Skönt att komma hem sedan, klockan halv elva på kvällen, och lillbarnet hade somnat i min säng. Jag kunde lugnt, efter att ha plockat undan det värsta, lägga mig och sova i hans säng. Sov som en stock. 

En mör fredag följde. Jag jobbade lite men pratade mest med kollegor, kändes det som. Gjorde eventuellt fel med en elev, får försöka hantera det imorgon, ta det med chefen, se vad hon säger. Det löser sig nog på något sätt... och sedan var det plötsligt helg igen! 

Och helgen, den blev också bra, igen. Jag fick vara ensam hemma igår, lördag, och passade på att plocka lite, plantera de sista vårlökarna på gården, laga lunch, baka rabarberkaka, fixa med tackkorten från bröllopet, och när G och M kommit hem åt vi köttfärssås från frysen och när G somnat såg M och jag halva The Square. Han gör det inte lätt för sina karaktärer, den där Ruben Östlund. Det är ofta så att han utsätter dem för ganska obehagliga händelser och känslor. Har ni tänkt på det? Play tar nog priset i obehaglighet, men denna var också ganska jobbig. Jag hoppas vi orkar se klart den innan den försvinner från svtplay nästa söndag.

Redan igår bestämde vi att vi idag skulle satsa på att åka till simhallen tidigt på morgonen. Vilken förvirring, och lycka, imorse när jag plötsligt insåg att det var vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Inte för att jag fick sova en timma extra, men ändå. Vi kom fram till simhallen precis när de öppnade, och det var superbra. I barnbassängen var det en mamma och en liten pojke som simtränade, så det var ganska lätt att göra det med G också. Han gjorde så gott han kunde men behöver definitivt öva mycket mer för att rörelserna ska sitta. Helst med lärare såklart, men nu har vi inte anmält honom till någon simskola så då får jag leka simlärare ibland. Själv simmade jag 500 meter, medan G och M lekte i barnbassängen. Efteråt bastu och  bilen hem. Jag lagade ugnspannkaka till lunch och kalops till middag. 

Och ja, det var vecka 43 i lite drygt tusen ord det. Det var en bra vecka. En ovanlig vardagsvecka. Det känns ofta som om livet går ut på att få vardagen att gå runt, tycker jag. Tvätten ska tvättas och hängas, diskmaskinen fyllas och tömmas, maten lagas och serveras och barnet hämtas och lämnas. In emellan ska det promeneras, pratas och så ska mannen få sig en och annan kram. Barnet ska få kärlek och hallen hållas i någorlunda ordning. Så det var fint att mitt i allt få åka iväg en liten sväng. Spendera några sena kvällstimmar ensam i ett litet men rent hotellrum, utan massa grejer överallt, utan folk och saker att fixa med. Och nu kommer vecka 44. En vecka med lite sovmorgon, eftersom det är höstlov, fast vi båda ska jobba. Det blir bra det med. 

Hoppas ni haft en bra vecka 43 och en fin helg och att ni får en fin höstlovsvecka, vad ni än hittar på! Tjillevippen!

En bra helg, trots allt

Trots allt en bra helg. Trots allt, ni vet allt. Allt som händer i världen, som känns för hemskt för att ta in, men igår tog jag ändå in det när jag såg en mamma i Gaza lägga ner sitt döda barn, insvept i vitt tyg. "Det är ett barn. Ser du att det är ett barn? Fattar du att det är ett barn?" sa jag till M samtidigt som jag började gråta. Han grät inte, tog inte in. Men det är inte lätt heller, man kan inte ta in allt hemskt som förmedlas hela tiden. Det är på något sätt för mycket. För mycket för dem som befinner sig mitt i det. Ingenting för mig, egentligen. Men ändå svårt att ta in, och därmed svårt att reagera på. Så märkligt. Jag kanske borde skänka pengar till någon organisation. UNICEF eller Läkare utan gränser. Ja, det borde jag. Jag som har, så att de kan komma till nytta till de som inte har.

Helgen kom lägligt efter en seg och trött vecka. Seg och trött eftersom jag var seg och trött och oinspirerad, utan flow. Jag har skrivit intensivt nu i några veckor, olika texter till olika potentiella kunder och i måndags tog det nästan stopp. Inte helt stopp, men det blev så himla trögt i maskineriet. Jag skrev en mening, suddade, skrev lite till, fel ord, inget flyt alls! Så som det måste vara för många av mina elever, så var det för mig! Oerhört frustrerande. Jag som brukar hitta orden lätt som en plätt och bara rada dem efter varandra, bla bla bla, satt där och suddade, letade efter ord, skrev fel ord, suddade igen och så höll det på, och när veckan hade gått hade jag ändå skrivit svar på mina två frågor indelade i totalt åtta underrubriker. Visst, allt är inte skrivet av mig just nu, en del är kopierat och inklistrat - en metod jag inte alls gillar, men så blir det när inspirationen och flowet är på semester men jag ändå har en deadline. 

Jag har jobbat mycket den här veckan med att tänka att det är okej. En dag hade jag nästan ryggskott, antagligen stressrelaterat, en annan dag sov jag banne mig middag mitt på eftermiddagen. 25 minuter avslappning. Det behövde jag. Jag har till detta slaviskt gått mina 6000 steg varje dag, eller fler, för att få min applåd och min stjärna (i min stegräknarapp). Min nya rutin är att jag går en promenad på morgonen, efter lämning och innan jag loggar in på jobbet. Ibland parkerar jag cykeln en bit från jobbet och går en sväng och sedan cyklar jag sista biten, går in, gör te och loggar in på datorn. Ser vad jag har att göra och försöker göra det. Blåser det lite, eller inget alls, går jag vid havet. Blåser det mycket går jag bland träden, upp mellan klipporna. Det blir inte sextusen steg men det blir kanske hälften, eller en  tredjedel. Och då blir kvällspromenaden kortare, plus att jag får ljus. Nu måste vi fokusera på att få ljus, vi är snart i november hörrni! 

Ja, hösten går fort. Hösten går fort och lite långsamt, men nästa vecka kommer gå fort. Och det var ju helgen jag skulle skriva om! Nu har jag flow så nu kommer orden lite som de kommer. Bara att hänga med, om ni orkar. Helgen. Hur var helgen? Bra, trots allt. Jag somnade ganska tidigt på fredagen, helt slut efter den (som sagt) sega veckan, vilket var tur för på lördagen skulle vi upp rätt tidigt. Klockan halv elva skulle vi nämligen vara på plats på Kafé Llama Lloyd på Hisingen i Göteborg. Min man ställer ut åtta akvareller där nu under en vecka och igår var det vernissage. Vår granne J hängde med. Väl där fick jag nästan en chock av hur himla litet det var! Ska vi få plats med en vernissage här? Ja, det visade det sig att vi fick. Ska G stå ut att vara här kl 11-15? Ute regnade det och isvinden ven (den kom i torsdags). G och J och jag gick en liten promenad runt ett av grannhusen, för att se en lekplats på baksidan. Inte så mycket att se eller göra. Okej, jag pekade ut ett stort träd och sa till J att ett sånt skulle vi ha hemma på gården, eller hur? Kanske inte så stort, men ändå, ett träd. Han sa inte emot. Sedan gick vi in igen, för det var så himla satans kallt. Vi käkade lunch, soppa och bröd, och sedan kom mina föräldrar, och strax därefter kom våra vänner Rockstjärnorna från Barcelona. Fast de spelar inte rock då, mer pop och tecno, kanske det heter. Jag vet inte vad det heter... Och de bor inte i Barcelona längre, utan i Göteborg. Jaja. De kom i alla fall, några av våra närmaste vänner är de, fastän vi inte ses så ofta. Min väns mamma var med och hon och min mamma kunde prata om hur det var att ens barn äntligen flyttat hem, och jämföra sina spanska svärsöners kunskaper i svenska, och så vidare. Min vän och jag kramades och skrattade och spelade Master Mind med G. Hennes man och son gick ut för att lyssna på en orkester som spelade i regnet. 

Och till slut var klockan tre och vi kunde åka hem. Men G ville åka spårvagn och bröt nästan inte ihop när det verkade som om han inte skulle få det. Så G och M åkte till ändhållplatsen Varmfrontsgatan och J och jag irrade dit i bil. Sedan åkte vi hem och väl hemma gjorde jag mig ett litet fotbad i badkaret för jag var så fruktansvärt kall om fötterna, och sedan ner och laga mat, medan M, G och J var och handlade. Tomatsoppa och ugnspannkaka blev det, och J orkade med oss ännu en liten stund och stannade på middag. Jag kände mig som en stjärnkock. Och efter att mättnaden infunnit sig och njutet över mättnaden njutits, så gick jag ut på en mörk promenad. Allt för mina sextusen steg och applåd. 

Och sedan in, titta på killar som bygger underjordiska byggnader för hand i djungeln med G, värma Gs iskalla fötter, han som inte fått fotbad. Och sedan, sedan skulle han sova, men innan det hann jag prata en sväng med syrran. M la och jag fick läsa i min bokcirkelbok, eller om jag surfade bort tiden. Ja, det gjorde jag nog... Så tittade vi på Där ingen skulle tro att någon kunde bo, för det gick på TV när vi satte på den och det var så himla mysigt att titta på. Lugnt och fint och likt här, fast färre hus. Och sedan tittade vi på Rapport, och såg mamman som la ner sitt döda barn.

Sedan sova och så blev det söndag.

Och eftersom rubriken lovar att inlägget ska handla om helgen så blir det en redogörelse för söndagen också, jobbig jag är, va? 

Idag, söndag. Mindre blåsigt, mindre kallt, regnade först frampå kvällen. Mitt mission idag var att ta det lugnt och att plantera vårlökar. Jag har nämligen köpt vårlökar för nästan åttahundra spänn (föreningens, men ändå) och de behöver komma ner i jorden snart. Jag använde ett trick som jag lärt mig på instagram. Jag borrade hål i jorden för att sätta krokuslökarna. Det gick finemang. När det var dags för påskliljorna tog batteriet slut och det var dags för lunch, så jag gick in och laddade både batteriet och mig själv. Så bakade vi en kaka, G och jag, men mitt i kom Gs vän och ville leka så de gick ut med sina pappor och DÅ läste jag i min bokcirkelbok. Dörren av Magda Szabo. Bra faktiskt. Berättad i förstaperson (jagform) men handlar mest om en annan tant. Tror jag ska rekommendera den till mamma.

Sedan var det dags för fika. Chokladkakan blev superfin, eftersom jag bakat den i en fantastisk form som vi fick av tidigare nämnda Barcelonarockstjärnevännerna när vi gifte oss. God blev den också, kakan alltså, så vi satte i oss halva. Hoppla!

Efter kakan gick jag ut på promenad. Ringde min vän E i grannbyn. Hon låg på soffan och frös. Jag traskade runt och babblade. När jag kom hem hade jag gått mina steg med råge och gick ut och satte några fler lökar. Tio påskliljor, sedan blev det för mörkt och regnigt och jag gick in. Borrmaskinen blev lerig men jag torkade av den med blöt trasa, hoppas den håller för lite väta... Jag torkade den med hushållspapper sen, så ni vet. 

Och efter detta, middag. Nykokt spaghetti med köttfärssås från frysen. Det var gott. Underbart trick att inte ställa sig och laga värsta middagen på söndagskvällen, min tröttaste tid på veckan. Sedan satt jag några minuter och kollade på youtube med G, som suttit klistrad typ hela dagen förutom vid kakbak, läsläxeläsning och lek på gården då... Jag hängde en tvätt och sedan var det banne mig dags för kvällsfika och att lägga lillpojken. Ja, och det var den helgen det.  Berättad i 1500 ord. Tack för att ni läst, ni som läst. Och tack för att ni la tiden på något annat, ni som inte har läst allt. Hoppas att ni haft en fin helg, ni med, trots allt. 

Jag hoppas nästa vecka blir lite mer energifylld, och jo, det tror jag faktiskt att den blir. Tack och godnatt!