En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Saker som har hänt

 Även om jag inte skrivit här på ett tag så har det såklart hänt saker. Kanske inte av så stort intresse för alla andra men ni som är med i intresseklubben antecknar såklart! 

Vi har varit i Falköping. G och jag åkte tillsammans med kompisen G och hans mamma till Falköping en helg nu i början av maj. Falköping - där det inte händer! eller: Falköping - där det hände! Kompisens mamma spottade ur sig slogans på löpande band. Falköping har följande att se och uppleva: raggarbilar, bra lekplats, bowlinghall, Falbygdens museum och Jan Lööf-estetik. Kolla bara här:

Det fanns även små söta hus och bostadspriserna skiljer sig markant mot där vi bor på Västkusten. Alla vi pratade med blev genuint förvånade över att vi var där som turister. Staden kändes sovande och lugn, och det tog ett litet tag men sedan kom vi in i lunken. Varför måste det hända så mycket när det kan hända ingenting? 27 timmar senare tog vi tåget hem igen med två lite trötta men lyckliga och beresta barn.

Vi har tagit emot nycklarna och några hundra tusen kronor har fladdrat iväg från våra konton. Ett lån på över en miljon har upprättats i våra namn. Vi är bostadsrättsinnehavare och snart radhusfamilj! Första titten i lägenheten efter nyckelmottagningen var fin. M och jag var glada. Vi har fixat detta! Vi har ett stabilt boende nu. Men samtidigt: Var det så här litet? Hur kommer det vara att bo så nära inpå andra? Jag gissar att det blir en blandning av hur vi bodde i Umeå (i lägenhet i litet lägenhetshus på liten gård) och hur vi bodde på Klädesholmen (villor supertätt inpå varandra). Vi får se. Många barn finns det i alla fall, och en himla fin lekplats. G trivs redan! Och så har vi badkar också. 

Jag har skaffat instagram och märkt hur mycket lättare det är att publicera sig där, jämfört med att skriva blogginlägg. Samtidigt säger ju orden mer än tusen bilder, så jag har absolut inga planer på att överge bloggen som format. Varför skulle jag det?  Vill ni följa mig? Klart ni vill! Tanttove heter jag där.

Det mesta jag sått har tittat upp. Inte allt. Inte krassen, inte jätteverbenan. Men nästan allt! Och nu står jag här med en hel drös växter som måste hitta sin plats på jorden, i jorden. Några krukor kan jag nog ha på mina nya altaner men vi åker ju bort om en månad, så det känns inte som så mycket idé. Vi åker bort ja, för:

Vi har köpt tågbiljetter till Spanien! Hurra vad bra det känns! Så här åker vi: Göteborg - Kiel - Hamburg - Mannheim - Lyon - Barcelona - Sevilla, med övernattning på färjan mot Kiel, i Mannheim, i Lyon och i Barcelona. Så nu gäller det bara att boka hotell överallt. Och att köpa hemresa innan det blir ännu dyrare...

Vad har ni haft för er sedan sist, då? Lämna gärna en kommentar och berätta!

Allt växlar

Det blåser, det är kallt, mörkt. Inatt snöade det. Ett stilla snöfall. Imorse var det vitt och min son blev peppad. Han kastade sig i blötsnön så fort vi kom ut, så termobyxorna fick torkas i torkskåpet på förskolan. Jag valde att cykla framför att skrapa bilen och de har faktiskt blivit bättre på att ploga  cykelbanan den här vintern än vår första vinter här. Under lunchen tar jag mig ut. Passar på att gå till kiosken i hamnen och köpa mitt jobbgodis. Jag har längtat i en hel vecka. När jag kommer tillbaka igen ser jag att de första krokusarna blommar. Så fint! Vårsolen. Fågelkvitter. 

Liksom vädret växlar, växlar också allt annat. Är det inte så? Humöret till exempel. Igår var jag redigt arg och sedan helt matt resten av dagen. Idag har jag känt mig lugnare och den som gjorde mig arg har också varit mer foglig, kan man säga. Samtidigt känns det som om det börjar bli mycket. Jag springer för fort på alla bollar och typ imorgon kommer det komma ett bakslag, känner jag på mig. Allt detta handlar om jobbet, så ni vet.

Mina tankar och känslor kring vår bostadssituation växlar, likaså. Jag känner mig lugnare nu, trots att ingenting egentligen är bättre. Vi var på visning av ett hus för två veckor sedan. Det var för mörkt, för kalla golv, för mycket trafikbuller. Vi bestämde oss för att inte lägga något bud. Efter några dagar kom det första budet in. 2,7 miljoner. Huset låg ute för 3,4. Idag var det uppe i lite drygt 3,5 har jag för mig. Nu finns det inte kvar på hemnet, så jag antar att det är sålt. Ja, då fick säljaren ungefär det hon ville ha. Hipp hurra!

Det kom ut ett annat hus ganska i närheten. Souterrängvilla. Absolut tillräckligt stor och ute för knappt 3 miljoner. Dock ligger den i norrsluttning (mindre problem) och längs en liten väg (inget problem) men det stora problemet är att den lilla vägen leder till en stor väg där folk kör fort och det finns knappt någon vägren och ingen cykelbana alls. Bor man där måste man alltså ha två bilar och man måste köra sina två bilar varje dag man ska någonstans. Så snart man ska handla eller träffa kompisar eller åka till skolan. Nej, inte bra. Där kan vi inte leva som vi vill. 

Intressant ändå när det utkristalliseras vad som är viktigt. För M är det viktigt att kunna måla, för mig viktigt att inte behöva se hans målargrejer hela tiden. För M är det viktigt att kunna åka till Spanien ibland, för mig är det viktigt att ha tillräckligt nära till något socialt umgänge överhuvudtaget = de vänner jag hittills skaffat mig här. För G kommer det vara viktigt att enkelt kunna hänga med kompisar, samt att kunna ta sig runt själv (gå/cykla/buss) tänker jag mig. Vi behöver tillräcklig yta, inte för mycket renoveringsprojekt och en liten eller större trädgård... Ja, här sitter jag och drömmer.. Men hellre drömma än att ha skriande ångest.

Så kom en liten sommarstuga ut. 68 kvadratmeter och lika stor källare. Rött och sött. Trädgård. Dock ganska nära en rätt så trafikerad väg. Dock en sommarstuga. Jag tror inte att den kommer bli vår, men jag vill ändå titta på den, när det väl är visning. Jag skulle hellre ha ett mindre men kontrollerbart boende än något superstort... Fast något superstort lär vi aldrig kunna köpa här ändå. Och något mindre kan ju kännas för litet. Det fick vi uppleva i Umeå. 

Ja, ni ser. Jag ältar vidare, om än med lite mer hopp nu än förut. Det kommer komma ut mer hus nu till våren tror jag. Priserna vet man dock inte åt vilket håll de rör sig. Fritidshuspriserna har gått upp en hel massa procent här, sedan pandemins start. Vi som trodde pandemin var vår chans när alla andra skulle förlora jobben. Men här sitter vi nu, i mina föräldrars sommarhus och väntar på att 1) huset vi ska hyra ska  bli beboeligt och/eller 2) att vi ska hitta hem till vårt hem som är vårt, bara vårt. Och så väntar vi på våren såklart, och sommaren. Och så väntar vi på att kunna åka till Spanien. Jag skulle kunna åka imorgon, men det går inte, för vi har inga biljetter... Och att köpa biljetter kräver en viss planering och energi. Vi får se när den kommer. Tills dess är det väl bara att följa med i alltings växling antar jag...

Bryta ihop och komma igen

Om i fredags var bryta ihop så var lördag komma igen och söndag ta det lilla lugna. Häng med på min hyperintressanta helg! Skoja!

För att muntra upp mig själv efter fredagens gråtkalas med Leli på morgonen, vilket i och för sig var uppmuntrande och klargörande i sig, så bestämde jag mig för att efter hämtning passera vår lokala matbutik tillsammans med G. Vi behövde fredagsmys-grejer, kände jag. Helgpepp-grejer. Något gott! I kassakön ställde vi oss med denna:

En barnkundvagn till bredden fylld med goa grejer så som röda vindruvor från annan världsdel, chokladglass, vegansk jordgubbsglass och rosa tulpaner! Dessutom två trepack festis och en himla god juice som jag aldrig köpt förut och som jag nu måste göra lite helt obetald reklam för: Godmorgon Ekologisk Äpple och Fläderblom. Ja, med en hel del druvjuice i såklart, den är la billigast? Odlad i harmoni med naturen och allt... Jaja, vi säger så. Jag som nästan aldrig dricker något annat än vatten eller te med mjölk har nu varit den som mest hjälpt till att dricka upp denna juice i helgen. Nam nam! Lite vardagslyx var nog vad jag behövde, till helgen.

På fredagskvällen satte M och jag oss och kollade igenom hela Boolis utbud på Tjörn. En mäklare hade tipsat mig om att kolla där, snarare än på Hemnet eftersom fler objekt syns på Booli. Jag antar att Booli är en robot som söker upp allt från mäklarnas hemsidor, medan Hemnet bara lägger ut sådant som mäklarna väljer att lägga ut, och betalar för. Jag vet inte riktigt, men det stämmer att det finns fler objekt på Booli i alla fall. Och nu har jag nämnt den sidan fyra gånger i ett stycke så snart får de kanske swisha mig en summa... Nä, jag skojade igen. Lite skojfrisk såhär på söndagskvällen, tydligen, trots trött och ontihuvet. 

På den där sidan hittade vi i alla fall tre bostadsrättslägenheter som alla kändes intressanta. Alla är under 80 kvadratmeter och de har alla två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Lite i det minsta laget kanske, men det skulle nog kunna gå. Eventuellt får M hitta någonannanstans att ha alla sina målargrejer, men det ger väl sig. En av bostadsrätterna har ett sovloft, som ett slags extrautrymme. Där kanske vi kan sova, eller ha målargrejer. En av bostadsrätterna är mer som ett radhus och har lite trädgård. Det gillar jag! 

På lördagen begav vi oss ut, relativt tidigt (det vill säga halv elva) för att reka områdena där ovan nämnda bostadsrätter ligger. Först ut var Nordviksberg, som är ett nybebyggt berg i närheten av Skärhamn. Där  gick vi runt en stund och jag avslutade med att prata med en kulturtant som skulle åka iväg med sin bil, men tydligen hade en kvart över att prata gott om sitt bostadsområde. Det var trevligt! Jag blir alltid glad av att få prata med någon. Hon berättade att området är lugnt och fint men att det inte riktigt finns någon lekplats eller samlingsplats för de boende. Nästan havsutsikt har de i varje fall, och det är ett högt och fint läge. Vi får se. Jag har varit anti detta område tidigare, men började öppna upp mig under lördagen, insåg att det inte är så långt från där vi bor nu och där  G går i förskola, och snart skola. 

Sedan åkte vi och köpte såjord och jag råkade köpa en liten kruka pärlhyacint och några fröpåsar, trots att jag tänkt mig att jag inte ska köpa några frön alls i år utan bara använda de jag redan har, en del egenplockat från i höstas.

Efter detta tog vi oss en liten biltur genom området där den tredje bostadsrätten ligger, den med trädgård, och sedan var det dags för lunch på Thairestaurangen. Göttans! Det behövde vi! G fick en gratis glass till efterrätt (inköpt i april 2021, gissar jag), och alla blev mätta och glada.

Vi gick en liten promenad upp till samhällets kyrka och sedan ner mot torget där G lekte på lekplatsen medan jag gick in i secondhandaffären och fick en blomkruka gratis till min pärlhyacint. Se så fin:

Det hade börjat mulna på och blåsa snålt så vi satte oss i bilen och körde hemåt, men innan vi kom riktigt ända hem svängde vi in till en bekant och fick 6 matkassar med kläder i storlek 122, 128 och 134 till G. Så snällt, mot både oss och jorden! Idag har jag gått igenom allt och det mesta har vi behållit, två påsar gick till Myrorna. 

Sedan kom vi hem, tände en brasa och hade picknick på golvet. Och innan middagen så hann jag prata en sväng med Åsa i telefon om hela skiten, dvs bostadsmarknaden och covid. Smart och välgörande!

Senare på kvällen gick jag en promenad och pratade med mamma i telefon och lyssnade sedan på radioprogrammet "Plånboken" om att skenande bostadspriser gör det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Där fick jag även veta att vi köpt begagnad bensinbil när det var som dyrast, i maj 2021. Så kan det gå.

Om jag igår kände handlingskraft så har jag idag känt mer av ett lugn. Jag började dagen med att efter min lugna helgfrukost gå en promenad till havet. Det var dimma och vackert och lugnt. Nästan bara jag ute i hela byn. Så här såg det ut:

Jag lagade, på Gs önskan, linsgryta till lunch med gröna linser, lök, vitlök en finhackad potatis, en finhackad morot och lite finhackad rotselleri, passerade tomater, grönsaksbuljongtärning och vatten + ris. Under tiden linsgrytan puttrade pratade jag med min nära vän EH i Umeå, som jag bara hörs med ytterst sällan, men det tar tre millisekunder tills vi är där vi var sist. Så underbart! Tänk att jag har henne och Leli! Häftigt! (Dessa båda är nog de vänner jag känt längst, sedan 2006 och 2007.)

Framåt eftermiddagen åkte vi till huset på landet där vi har våra grejer och lämnade av klädkassar med stl 134 eftersom de inte kommer bli lagom än på ett tag. Väl där träffade vi en av ägarna och resonerade lite kring renoveringen, som verkar gå lite framåt nu, och så hämtade vi en stor kartong med krukor och en med målargrejer. Det är lite klurigt att ha sitt bohag på två platser, kan jag säga. Det kändes så fint att komma dit, i alla fall. Jag älskar verkligen landet. Jag älskar den stora öppna himlen, fälten, skogen i kanterna. Ljuset var fantastiskt för det hade spruckit upp men låg kvar lite dis längst bort. Kanske kan vi få bo där ett tag ändå? Jag började hoppas igen.

Vid fyratiden tog vi bilen hem igen och när vi kommit hem var jag helt slut. G och jag la oss att vila medan M äntligen dammsög nedervåningen. Vi läste "Sagan om det röda äpplet" och "Pelle i djungeln" av Jan Lööf. Jag  började få lite ont i huvudet, men mest kände jag mig helt slut. Det brukar jag känna varje söndag kl 16.30 så det var nog bara det, helgtröttheten.

Efter lite vila tog vi tag i middagen, vilket återigen bestod av "vad kylen har att erbjuda" och sedan la jag mig igen och läste ut bokcirkelboken. "Dungen" av Rachel Modin. Väldigt bra, tyckte jag. Det ska bli intressant att höra vad mina boktanter säger. Hälften av dem är uppvuxna i en frikyrkoförsamling... 

Ja, men det var väl den helgen det. Inte så rafflande som ni kanske trodde i början, utan mer en utveckling av känslotillstånd. Så som det kan bli när man bryter ihop, kommer igen och lugnar ner sig en aning.

PS: Jag spontandonerade 500 kr till ett trädplanteringsprojekt också, i lördagskväll. Ja ni hör ju, jag var riktigt i gasen! SVTartikel om trädplanteringen och doneringssida, om någon blir sugen... jag antar att det är safe. 

Så vänder det

Äntligen vänder det! Vi skriver på hyresavtal för huset på landet och snart kommer vi att bo bland åkrar och hagmark och med skogen i ryggen. Det känns rätt och det känns bra, och det är väl så det ska vara?

Visst kommer det finnas fästingar och mördarsniglar och en stor gräsmatta att klippa men förhoppningsvis hittar jag sekatören under flyttpackandet och förhoppningsvis sätter sig fästningarna där vi kan se dem och snabbt plocka bort dem. Kanske kan vi skaffa höns, om vi bara bygger ett hönshus först (vilket inte känns så "bara" i och för sig). 

Å ena sidan känns det tråkigt att vi inte heller denna gång hade möjlighet att köpa vårt boende, men å andra sidan känns det bra att vi testar att bo på landet-landet i ett gammalt hus utan att för den skull äga det. Vi kan passa på att studera de problem som kan uppkomma och se hur ägarna till huset löser dem. Vi kan utifrån detta och det vi vet och har testat tidigare fundera på vad som är rätt boendeform för oss och vilken miljö vi trivs i. Jag trivs på landet och för mig är det viktigaste att G kan gå kvar i sin förskola som han trivs i. Därför funderar vi inte på att flytta till Skaraborg eller Kållekärr, även om det kan vara billigare där. Det Skaraborg och övriga platser längre bort har emot sig är dessutom att vi i så fall skulle vara tvungna att börja om på nytt socialt, igen. Vi gjorde ju det för tre år sedan när vi flyttade hit och det har inte varit helt lätt att skaffa nya kontakter. Det har gått mycket långsammare än vad jag trodde, och jag är Så Tacksam för de kontakter och vänskaper jag ändå har fått, så här långt. Men det är verkligen poco a poco, lite i taget som gäller här, har jag märkt.

I vårt nya boende kommer vi inte bara ha en stor gräsmatta med egen lekplats utan också kunna odla mer i ett helt gäng pallkragar och i ett stort växthus. Det ska bli spännande att se hur mycket bananas jag går nästa år. Min odling just nu har avstannat lite då jag insett att jag inte får plats med mer. Fröer ligger därmed kvar i sina påsar, redo att strös ut någon annanstans, vid något annat tillfälle. Kanske hos mina föräldrar eller kanske i vår nya trädgård i september. 

En annan sak som vårt nya boende har, som vi inte har här, är just det där berget i ryggen och ett lite mer normalt avstånd till havet. Just nu bor vi ca 30 meter från havet, men på det nya stället kommer det vara drygt 1,5 km till havet och nästan 4 km till närmaste badplats. Detta är visserligen inte långt alls, men det ger, föreställer jag mig, ett visst skydd mot den vilda västanvinden. Och det ska faktiskt bli skönt, tycker vi.

Det jag däremot antar att vi kommer sakna där ute på landet-landet är gatubelysning. Det kommer inte vara en lyktstolpe så långt ögat når (tror jag) och därmed mörkt som i ett hål, hela långa vintern. Eller så bjuder detta mörker på ypperliga tillfällen att studera stjärnhimlen och att fundera på om verkligen varenda liten avkrok måste ha elektriskt lyse igång alla långa vinternätter. Ganska tokigt egentligen att tomma vägar lite överallt är upplysta. För vem? (Samtidigt otroligt skönt när man väl ger sig ut, men kanske skulle man kunna ha sensorer på lamporna?) 

Fler saker som är bra med det nya boendet då? Det kommer vara nyrenoverat. Det finns tre sovrum varav ett kommer kunna användas för Ms alla målargrejer. Det finns en balkong med kvällssol. Det finns en grind och staket så G kommer kunna vara ute i trädgården mer eller mindre utan passning. Det finns åretruntboende grannar och enligt ryktet flera barn. Det kommer bli mycket kortare väg till Ms jobb men samtidigt inte så mycket längre till förskolan. Och framförallt: Vi kommer att få testa att bo på det riktiga landet utan att behöva skaffa två bilar och utan att behöva byta förskola och arbetsplatser. Förändringen kommer bli stor men inte för stor, och just det känns så himla bra! 

Det känns dessutom bra att vi liksom köper oss tid för att kunna spara mer pengar inför framtida bostadsköp och förhoppningsvis kan den här bostadsbubblan spricka eller pysa lite tills dess så att vi inte måste lägga en hutlös summa på ett trökigt hus. Det känns alltså bra att inte gå in i bostadsmarknaden just precis nu när priserna rusar. Dessutom känns de två hyresvärdarna som bra och vettiga människor, vilket även gemensamma bekanta bekräftar. 

Sommaren är här! Vi har börjat röja bland "sånt vi sparat som kan komma till nytta" och fasaden är bytt och målad på mina föräldrars hus. Snart är det midsommarafton och ja, jag har väl inte så mycket att klaga på just i detta nu. 

Hoppas även ni fått en fin start på sommaren! Nu ligger det bästa framför oss, tror ni inte det?

Härlig helg och hysterisk bostadsmarknad

Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.

Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället. 

Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna. 

Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)

Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.

Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)

---

Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.

---

Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

En svår tid

Detta mörka, eländiga och gråa slutet av december. Det är en svår tid för mig. Det är alltid nu, runt den tjugonde jag bara vill dra, resa och kanske till och med bo någon annanstans. Jag vill till södra Spanien där solen skiner och apelsinerna mognar. Jag vill känna kastanjedoften och käka turrón, men bara nästan, för turrón är inte ens särskilt gott.

Ett år gjorde vi ju det, vi drog efter julafton och stannade alldeles för länge, ända till påsk. Men imorse när det slank ur mig vid frukostbordet att nu längtar jag till Spanien kunde jag samtidigt inte låta bli att hitta en massor av anledningar till att inte flytta dit: ingen vab, inget fritids, konstiga öppettider på förskolan = när ska man jobba? Sämre lön för bussförare (tror jag), sämre arbetstider, sämre väder, sämre kvinnosyn och barnsyn... Jag tror nästan M blev lite stött när jag hävde ur mig alla nackdelar med att bo i Spanien. Det är ju inte säkert att allt hade varit sämre heller, men ändå. Nej, jag vill inte bo där. Tyvärr. 

Vädret måste väl ändå vara bättre, tänker ni? Men nej - på vintern är det ljusare och varmare än här men det är ändå kallt och rått och fuktigt. Det känns som om kläderna har hängt i ett tält när man tar ut dem ur garderoben och de måste grillas på element innan man tar på sig dem. Dessutom är alla så vansinnigt snyggt klädda. Ja, kanske inte alla, men jag känner ändå av normen av klackar, snygga kjolar och läppstift på ett helt annat sätt än här. Själv vill jag hellre luffa runt i något praktiskt än klä upp mig. När jag är där blir jag ambivalent kring detta och vet inte riktigt hur jag ska göra. Som tur är kan jag komma undan som svensk, tror jag, ändå försöker jag anpassa mig lite grann. 

På sommaren är det alldeles för varmt för att vara ute stora delar av dagen, och på natten är det ju mörkt. Tur det, förresten, att de inte har midnattssol - för då hade det inte gått att bo där alls! Ungefär mars till maj är vädret okej i Spanien, och i oktober. Resten av året: för kallt eller för varmt. 

Ändå, trots alla dessa "brister", som jag ser det, är det svårt att helt motivera att bo kvar i detta mörka, kalla och gråa. Varför bosatte sig folk här från första början? undrar jag en morgon när jag sätter mig på cykeln. Kanske låg de kvar i sina hyddor och sov tills solen gick upp? Kanske hade de varma kläder? Kanske njöt de lika mycket som jag av de ljusa sommarnätterna och den behagliga temperaturen i juli? 

"Jag vill att det ska bli sommar nu" säger G. Och jag kan inte annat än hålla med.

En helg i oktober

Så kom äntligen denna helg, efter en intensiv vecka där jag kände att jag aldrig riktigt kom igång på jobbet men när jag tittade tillbaka på veckans arbetsinsats ändå kunde se att jag hade gjort tillräckligt. Konstig känsla. Stress kanske den heter? Inför denna helg hade vi som vanligt inga planer, men några tankar. En tanke var att besöka en ny förskolevän till G i hans nybyggda hus, en annan tanke föddes mer i stunden på fredagseftermiddagen och det var att ta ut G på restaurang för att fira in helgen. Sagt och gjort. Med 24% mobilbatteri och oklar batterimängd på cykeldatorn/displayen som inte laddar sig som den ska  gav jag mig av. (Ja, jag har reklamerat. Nej, jag har inte fått någon ny. Ja, jag har min svågers som funkar. Nej, jag använder den inte utan har den bara med mig ifall att, men denna dag låg den hemma.)

Det var så vackert att cykla förbi hela landskapet. Fåren som bräkte, höstfärgerna. Än en gång tog jag inga bilder på dem, men jag får spara bilden i mitt inre. Vi lyckades komma fram till Skärhamn utan att vare sig mobilen eller cykeln hade dött. Underbart! G beställde bara pommes frites och jag beställde Pad Thai. Det var nudlar i ostronsås och tigerräkor. Är det dessa tigerräkor som är så dåliga för miljön att äta? Jag blev osäker och åt ändå. G smakade förvånande nog på mina nudlar och tyckte om dem! Nästa gång ska han beställa Pad Thai, sa han. Det var bara vi som satt och åt där inne på restaurangen (tidig timma) och det var lugnt och skönt. G fick en bamseglass till efterrätt och var glad. Sedan cyklade vi hem i skymningen och vinkade till pappa M när han bytte buss inför arbetsveckans sista tur. Det var en fin början på helgen!

Så kom lördagen och vi fick sova till klockan nio. Det var ju bara hur skönt som helst, som ni alla förstår. När jag äntligen tagit mig upp ur sängen hade jag fått ett sms av förskolekompisens mamma att vi var välkomna till dem. Men innan dess behövde jag ta det lite lugnt, laga pumpasoppa och äta den. 

Mitt höftade recept, på svärmors inrådan:

En purjolök

En gul lök

En stor morot

Tre potatisar

En butternutpumpa

Man kan ha i en paprika också, men jag hade ingen hemma.

Alltsammans grovhackade jag och sedan stektes det lite lätt i rapsolja och sedan hade jag på vatten, grönsaksbuljong och salt. Detta kokades i nästan 20 minuter innan jag tog bort lite vätska och mixade det hela. Ja, men det blev gott (tyckte vi vuxna som vågade smaka).

Efter att vi städat undan lunchen cyklade vi iväg. Först till en ekologisk grönsaksodling med självplock av tomater och djungelgurka och sedan upp för en brant backe till förskolekompisens hus. Vilket hus det var! Nytt, stort, avskalat och fantastiskt med takhöjd ända upp till nocken och tillhörande eko... Underbar utsikt över höstträden och där borta - havet. Så snyggt att det inte var sant! M och jag kunde inte prata om något annat på hela kvällen sedan. Även om jag vet att jag själv inte vill bo så, så blev jag så grymt imponerad. Tänk att folk har råd att bygga sådana hus! Det har inte vi... 

Och idag är det söndag och det har regnat och blåst nästan hela dagen. Jag har känt mig seg och lite nere men det blir nog bra tills imorgon. En promenad mitt på dagen piggade upp lite och till sist fick vi dammsugit och till och med moppat, så nu känns det bra igen. Jag har också hunnit läsa lite i min bokcirkelbok "Folkets skönhet" av Merete Pryds Helle. 

M har fått tid till att måla av vår numera framlidna vän ponnyhunden. G tog initiativ till att baka kärleksmums, ohyra hittades i strösockret, och så vidare. 

Nu är det dags att betala räkningar! Skoj, tycker jag, för då kan man se hur pengarna växer. Så kanske, kanske får även vi en dag möjlighet att köpa något slags hus någonstans, förhoppningsvis ganska nära där vi bor nu. 

En skön söndagskväll och bra start på nästa vecka önskar jag er! Hej hopp!

Två år på en holme - min utvärdering

Det är kvällar som den här som man undrar över hur någon överhuvudtaget kan vilja bo på en annan plats. En alldeles stilla kväll med ett ständigt föränderligt ljus. Havet blått och gult, så som det reflekterar himlen på sitt egenartade sätt. Ja, sådana kvällar är det lätt att säga att här bor vi och här trivs vi. Bättre kan man inte ha det! 

Men så kommer stormarna och regnet. Höstrusket och vintermörkret. Kanske lite halka. Kanske lite snö. Men ändå. Vi har bott kvar i två år nu. Något måste det ju bero på.

Inför vår flytt hit fick vi några välmenta råd från familjen.  Dessa råd har vi följt i varierande grad. Råden lydde: Skriv handlingslappar innan ni handlar, bada varje dag, skaffa en kontorsplats som inte är hemma, se till att skaffa ett socialt liv, skaffa en elcykel, köp en bil. Vi kan väl ta dem i tur och ordning?

Handlingslappar. Ja jag skriver ofta handlingslappar, åtminstone precis innan vi ska åka och handla. Sedan följer jag väl dem inte slaviskt, men jag brukar alltid handla det som står där och ofta lite mer som jag kommer på väl inne i affären. M handlar mycket på impuls, har jag märkt. Resultatet är att vi har mat hemma och vi går inte hungriga. Matkontot har ökat något. Senaste 30 dagarna har vi gjort av med  drygt 6000 kronor i mataffärer. Det känns lite väl mycket och det är en utgift jag gärna skulle dra ner på lite. Samtidigt är det lite svårt när jag inte har full kontroll över detta och M älskar ost, köpebröd och dyra frukter... typ. (Ja, nu skyllde jag på min man.)

Bada. Visst badar vi! Men inte varje dag. Nej, någon måtta får det vara. Dock känner jag några som badar varje dag. Räknas det? Vilka ursäkter har vi till det här? Jo, för egen del känner jag att jag inte riktigt hinner bada varje dag. Samtidigt vet jag att jag hade kunnat klämma in det mellan lämning och arbete på morgonen. Men är det verkligen tiden det hänger på? Nej, i ärlighetens namn är det inte bara tidsbrist som är min verkliga anledning till att jag inte badar varje dag - snarare frusenhet. De dagar, ungefär hela vintern, när det blåser på och kanske regnar mig i ansiktet hela vägen till och från  förskolan känner jag faktiskt inte för att ta en sväng ner till en badstrand, klä av mig alla kläderna och doppa mig. Nej du, det vill jag inte. Badandet tar jag väl lite mer som det ska - när det är varmt och skönt och jag har tid. Som ikväll. Kanske var det inte särskilt varmt i vattnet men ändå skönt. Ett snabbt dopp på en liten badplats utanför hamnen fick det bli.

Kontorsplats. Innan vi flyttade hit visste jag nog inte riktigt hur jag skulle göra med kontorsplats. Att jag skulle jobba kvar åt samma arbetsgivare var helt självklart men var skulle jag sitta och göra detta arbete? I början satt jag ibland hemma, på övervåningen, och ibland i mina föräldrars hus. Efter några veckor insåg jag dock att det mest effektiva och bekväma var att sitta i mina föräldrars hus, som ligger mitt emellan förskolan och hemmet. Där har jag mitt egna rum och där har vi installerat ordentligt skrivbord och ordentliga dataskärmar. Jag har helt enkelt en välordnad kontorsplats där. Fördelar med detta är att jag slipper vara hemma, slipper se smulor, strumpor på golvet och leksaker överallt. Jag kan även jobba ostört de dagar G och M är hemma på grund av VAB eller på grund av att M slutat tidigt. Det fungerar helt enkelt väldigt bra så som jag har lagt upp det nu. Det enda jag saknar lite är fysiskt närvarande kollegor. 

Socialt liv. Detta leder oss helt logiskt in på vårt sociala liv här på holmen. Min förmåga att prata med vem som helst, om vad som helst, var som helst, har säkert hjälpt till här, men jag kan säga att det inte alls har varit lika lätt att hitta sociala kontakter här som när jag en gång flyttade till Salamanca (vid 19 år), Umeå (vid 21 år) eller Almonte (vid 23 år). Och jag tror faktiskt att åldern spelar in. Min ålder och alla andras. Både Umeå och Salamanca är studentstäder och i båda dessa städer vimlar det av andra nitton- och tjugotreåringar, som också är nya i stan och som också söker vänner. I Almonte fanns det ett litet utländskt gäng i min ålder som jag hakade på lite grann och sedan träffade jag ju M ganska omgående och nästlade mig in i hans familj och kompiskrets. Dessutom hade jag mina kollegor på skolan där jag gjorde praktik. 

Här på holmen däremot har vi följande läge: För det första bor det inte så många här året runt. För de andra är de som bor här året runt till övervägande del äldre än mig, alltså 65 år och uppåt, för det tredje så är de få unga som bor här redan väletablerade socialt med familj och vänner. De unga är inte heller nitton eller tjugotre utan mer trettiofem (ja, ungefär lika unga som jag) och de har barn, familj, släkt och vänner. Detta är vad jag tror. Jag känner ju inte alla och kan omöjligt veta, men det är känslan jag har fått. Folk är alltså inte ute och letar vänner på samma sätt som i en studentstad. Trots detta hittade jag ändå inom loppet av bara några månader en vän som faktiskt verkade ha en liten lucka för mig; Mala. Vi tog några promenader och pratade om ditt och datt och en kväll bjöd hon hem mig och in mig i alla möjliga inre rum. Vi har helt enkelt släppt in varandra i varandras liv, och det känns så himla bra! Samtidigt har jag fått lära mig en annan viktig sak, nämligen tålamod. Nu har vi bott här två år och förutom Mala har jag minst tre vänner till på gång, vilka alla är kvinnor i min ålder och i ungefär min livssituation (småbarn). Det känns bra! Det är på gång! Jag umgås inte alls lika mycket med folk som jag gjorde i Umeå, men där var det också ett annat läge eftersom jag de första åtta åren inte hade barn och de sista två åren var föräldraledig, eller så var M föräldraledig. Inget hämta, lämna. Eller kanske umgås jag inte så mycket mindre? Jag vet inte så noga. Kanske är det bara det att jag umgås med färre, och det är väl inget fel med det? 

Skaffa en elcykel. Detta råd följde jag ganska omgående sedan vi flyttat hit. Jag köpte en elcykel och en cykelvagn. M och jag har varsitt fäste på våra cyklar så vi kan turas om att ha vagnen på släp. Detta är mycket praktiskt när den ena lämnar och den andra hämtar, eller när G bestämt proklamerar att han vill åka bakom pappa när vi ska på utflykt. Ja, elcykel och cykelvagn är faktiskt helt nödvändigt här med tanke på vinden, regnet och backarna. Sedan att resten av holmeborna fortsätter färdas med bil är ju en annan sak. Än har vi ingen bil men kanske köper vi en i framtiden när G är för stor för cykelvagnen men för liten för att cykla hela vägen till förskolan. Eller så tar vi skolbussen. Vi får se. Det löser sig. Vår nitiska åretruntcykling får jag nog återkomma till i ett annat inlägg, som om ni inte fått nog av sådana berättelser från mitt håll än!

Vad mer kan jag tillägga i denna utvärdering? Jo,  vi bytte en söt liten lägenhet i Umeås skogsbryn på 50 kvadratmeter till en villa på en blåsig klippö på 150 kvadratmeter. Boendekostnaden steg till det dubbla men ytan vi disponerar är ju tre gånger så stor. Just nu känns det som om jag aldrig kommer vilja flytta till lägenhet igen, men vem vet. Inget är skrivet i sten. 

Vi bytte två små pallkragar i skogen till en hel trädgård, även om den inte är särskilt stor - bara som en remsa runt huset egentligen. Vi bytte bil- och bussåkning mot cykling. Vi bytte vänner mot familj. Kontorslandskap mot ensamarbete. Framförallt bytte vi stad mot land. Skogsdoft mot havsluft. Snö mot regn. Halka mot vind. Mörker mot mörker. Midnattssol mot havsljus. G har dessutom bytt dialekt!

På det stora hela måste jag säga att flytten varit helt klart värt det. Självklart saknar jag mina gamla vänner i Umeå ibland, men jag har fortfarande kontakt med några av dem. Samtidigt kommer nya vänner skuttande över klipporna i sin egen oregelbundna takt. Ett socialt liv håller på att formas. Det började faktiskt i något uppstyrt, precis som syrran var inne på, nämligen i en bokcirkel med några holmedamer i en lite äldre generation. Och denna bokcirkel är högst levande än, ett tryggt återkommande inslag i mitt vardagsliv som jag är tacksam för. 

Hur länge vi bor kvar här står skrivet i stjärnorna, men hittills trivs vi bra (även om M ibland vill slå vinden på käften) och det är väl det viktigaste? Att trivas i stunden och att ha ett fint vardagsliv. För så är det ju: livet består mest av vardag och var man bor är en stor del av det. 

Tack holmen för att du tog emot oss och tar hand om oss! Vi bor här nu.

Drömmar

Lånad drömbild på höna

Oxelhäck. Orusthönor. Ett eget hus. Det är vad jag går runt och drömmer om just nu. Så länge jag kan minnas har jag drömt om olika saker som jag önskat mig i framtiden. Många av mina framtidsdrömmar har handlat om boende. Hur jag vill bo. Ett tag var det timrade faluröda stugor i de djupaste skogarna i Hälsingland jag drömde om. Där skulle jag bo och skriva och helst ha en hund. Slå ihjäl ett par hundra mygg och höra ån porla utanför sovrumsfönstret. 

Ett tag var det Göteborg. Eller  var det Göteborg?  Nu är jag nästan tillbaka på ursprungstanken: hus på landet. Vi bor ju nästan på landet nu, kan man säga. Inte är det en stad i varje fall. Men mer än landet liknar detta ett bostadsområde inknött på en ganska liten holme.  Dock är de allra flesta husen vad man skulle vilja kalla för  pittoreska och idylliska, men ändå. Väldans många hus på väldigt liten  och nästan alltid blåsig ö. 

Jag drömmer om en oxelhäck. Alla andra verkar ha en oxelhäck just nu, när jag drömmer om det. Självklart är det inte alla andra, men många, många som jag ser här och var. Nu ikväll såg jag till och med en liten pytteoxelhäck (med kanske fyra oxlar (heter det så ens?) bredvid varandra) här på holmen. De är så vackra på något sätt. Vackra när de är kala på vintern, vackra nu när deras lövsprickning är i full gång, med mintgröna lite ludna yrvakna blad. De är gröna och täta under sommaren och till sist vackra när de skiftar i rött på hösten. Måste inte just oxelhäcken vara den optimala häcken? Dessutom är den enkel att beskära och hålla snygg, får jag för mig.

Jag drömmer om höns. Det ska vara en lantras, tycker jag. Vanliga höns, tycker M. Idag har jag läst på lite om lanthöns på Svenska lanthönsklubbens hemsida. Där har jag lärt mig att de vanliga hönsen verkar vara av en ras som heter leghorn. De är vita och ser tråkiga ut, tycker jag. Kanske är de utmärkta att använda till, vad vet jag - äggproduktion och kanske köttproduktion, och kanske är de trevliga. Jag har ingen aning. Ändå har jag idag fastnat för Orusthöns. Dessa höns kommer nämligen just härifrån; från Tjörn och Orust. Inga andra höns kan väl passa bättre än att ha just här, i dessa trakter?  Kanske kan vi ha några var? De borde väl kunna bli kompisar? Någon tupp ska vi inte ha, säger M, för tuppar bara äter, gör hönorna på smällen, gal och går runt och tuppar sig. Helt onödigt tycker M. Matriarkat låter bra, tycker jag.

Observera att detta är drömmar som befinner sig helt och hållet på drömplanet, de har ingenting med vår verklighet idag att göra. Det roliga med hönsdrömmen är ändå att vi båda går igång på det och tycker att det är en bra idé - i framtiden. M vill bygga hönshus, säger han och jag vill klickerträna de små liven, om jag törs. M säger att hönsfodret kostar mer än de ägg de ger, och det har han säkert rätt i. 

Underbara Clara skriver följande, vilket helt klart styrker min mans tes, i ett önskeinlägg om höns: "Vill du ha billiga ägg ska du inte ha egna höns. För billigt är det inte. För att hönsen ska lägga mycket ägg behöver de ett bra foder och det är inte gratis.  Vill du däremot äta goda, guldgula ägg med gott samvete så ska du ha egna hönor.  Som får gå ute och sprätta och sandbada och ha det härligt." 

Men för att kunna ha höns, och för att kunna anlägga en oxelhäck behöver vi också ett hus. Ett eget hus som vi själva äger och tar hand om. Detta tänker jag en hel del på. Det är ju så märkligt när man bor på ett visst ställe, att man känner sig som hemma och man börjar tänka i en fyrkant runt just den ort där man bor. En kollega jag hade på ett lärarjobb i en liten norrländska bruksort bodde i Ånäset. Hon sa att hon aldrig skulle kunna tänka sig att flytta från Ånäset. Och nu när vi bor här fastnar min tanke här. Flytta till Orust? Aldrig! Höviksnäs? Nä, varför skulle vi vilja göra det? Nu vill jag bara bo i det hörn av Tjörn som vi bor nu. Inte för att jag vet om denna plats är bättre än någon annan, egentligen, men nu har vi börjat sträcka ut våra små rötter här på något sätt. Vi har börjat sträcka ut dem och suga i oss av den näring vi hittat i form av sociala kontakter, närhet till mina föräldrar, närhet till arbete, cykelliv. G börjar få kompisar. Just nu känner jag mig inte alls redo att än en gång ge upp det vi sakta, sakta börjar bygga upp. Men vem vet? Kanske hamnar vi någon helt annanstans. I Dingle eller Tibro kanske? Där är husen åtminstone billiga. 

Samtidigt: vi flyttade nyss hit, känns det som. Vi har det bra och trivs. Inte lockar Dingle. Inte lockar Tibro. Vi gör som vi tänkt - vi sparar. Vi hoppas att vi kan spara och spara och spara i några år och sedan faktiskt ha råd med ett hus ungefär här, i detta lilla hörn av världen. Vi hoppas att vi hittar något hus som känns bra för oss att lägga massor av pengar på. Ett hus där vi kan ha en oxelhäck. Ett hus där vi kan ha höns. Ett hus på en plats där G själv kan cykla till sina kompisar, gå hem från fritids. Ett hus som är vårt.

Vad drömmer ni om just nu? Berätta gärna!

Känna sig hemma

Imorgon ska jag åka hem till Umeå, höll jag på att tänka. Hem? Jag bor ju inte där längre, nu bor jag här på en ö i havet. Men jag har ju ändå rätt att känna mig hemma i Umeå, efter tio år. Jag ska dit och sova på hotell, träffa kollegorna och kanske köpa lite kläder. Framförallt ska jag visa Annika min före detta hemstad. Kanske är det fortfarande min hemstad eftersom jag inte flyttat till någon ny stad. Det kan vara min hemstad, Almonte kan vara min hemby och där jag bor nu kan vara min hemö. Hem-ö. Ön där jag bor, mitt hem.

Så vad är Göteborg? Ja, det kan väl vara min ursprungsstad, och Mölndal är staden jag är född i, även om jag inte insåg förrän jag gick i gymnasiet att Mölndal och Göteborg faktiskt är olika städer.

Det är fint att känna sig hemma på olika platser, tänkte jag när jag lagade mat. Att få åka till olika platser och känna igen sig och trivas. Min drömplats är Järvsö i Hälsingland, där vi hade stuga fram till det år jag blev tjugo. Jag hade ångest varje gång vi åkte därifrån. Jag älskade att vara där. Den bästa gången var nog när jag var där en vecka ensam, strax efter att jag tagit studenten. Jag bara trivdes och njöt och hade det bra. Lite ensam kände jag mig, men ändå hade jag mina grannar som jag säkert träffade varje dag.

Som liten drömde jag om att bo där. Jag hade sett ut ett hus och allt. När jag var kanske sexton monterades huset ner och flyttades och restes någonstans utanför Bollnäs. Onödigt, tyckte jag. Nu när jag gått och drömt om det så länge. Det var en faluröd timmerstuga som låg nere i en liten sänka vid en å. Ett perfekt ställe för myggen. Ett perfekt ställe för mig att drömma om.

Sedan, i och med gymnasiet, kom drömmen om Spanien och jag åkte faktiskt iväg tillsammans med min vän S, till staden Salamanca mitt på den iberiska halvön. Där bodde vi i ett läsår och lärde oss spanska. Jag lärde även känna en massa spanjorer och så vidare... Sedan åkte vi hem och jag bodde ett år i Göteborg medan jag hade ångest. Då tänkte jag: här kommer jag alltid känna mig hemma. Och kanske är det sant. Sedan dess har jag ju inte testat på att bo där igen. För sedan blev det Umeå i två år och sedan Almonte, Umeå igen i åtta år och nu är vi här på holmen och äter gratisäpplen från gratisäppelträden, och gratispäron från päronträdet vid kyrkan. fast de är fallna nu. Bara ett skatbitet sitter kvar.

Vi vandrar runt bland klipporna med G och jag känner mig hemma. Det gör G med, utan tvekan. Han lever ju i nuet mest av oss alla. Jag frågade M förut hur han kände det med flytten och han sa att det kändes bra. Det är bara jobbet som är lite tungt, men det kanske får en lösning det också.

Man kan landa i livet på många olika ställen vid många olika tidpunkter. Jag vet ju att vi inte kommer bo här, åtminstone inte i just det här huset, i hela livet, men kanske blir detta en språngbräda varifrån vi kan utgå när vi letar ett mer permanent hem. Ifall vi någon gång skulle kunna och vilja köpa något. Lite billigare på Tjörn är det än i storstaden Göteborg. Inte just här på holmen men på andra lite mer lantliga ställen. Kanske blir det något sådant någon gång. Om man nu ska köpa... annars kan man ju också hyra.

Mot Umeå imorgon alltså. Ensamtid på buss och tåg och middag med syrran i stan. Sedan sluter Annika upp i Stockholm och förhoppningsvis är vi pigga nog även på morgonen när vi kommer fram för att orka med det program jobbet planerat för oss. Det ska bli härligt att åka iväg, och säkert ännu härligare att komma hem igen!

Tillgångar

Är det att skryta med sina tillgångar att ha en svart porsche eller en röd jaguar parkerad på uppfarten? Är det att skryta att bygga ett magnifikt hus längs ut på udden med stora fönsterpartier, och ändå bara vara där ibland? Eller är det bara normalt? Att ha pengar, fått dem, ärvt dem eller kanske tjänat dem genom hårt arbete och sedan köpa sig vad man förtjänar: fin bil, stort hus, havsutsikt. Alla gör väl så. Alla du känner...

Jag möts av en förvånad min när jag berättar att vi hyr. Det är många som tror att vi har köpt, och mest är det nog för att huset faktiskt har varit till salu för ett tag sedan, för drömsummor. För en helt vanlig och normal peng. Några miljoner. Några fler miljoner tyvärr, än vad vi kommer kunna låna de närmaste tio åren. För så går det när man är en vanlig människa med ett vanligt jobb. När man inte arbetar sig upp i någon häftig organisation. När man bara jobbar på, för man är inte intresserad av att göra karriär, tjäna massor av pengar, spränga ett berg, bygga ett hus och köra någon frän sportbil.

Kanske är man mer intresserad av att måla, sticka, prata i telefon, gosa med sitt barn och läsa språk på universitetet? Och då gör man det. Och då blir det inga miljoner på kontot, inget sprängt berg och inget hus vid havet. Inget köpt hus vid havet, vill säga. Bara ett man hyr. Som om det vore så bara! Se - här kommer vi och blandar upp! Inte bara åldersmässigt utan även klassmässigt. Men nä, så är det inte. Alla har inte flera miljoner på kontot och en snabb bil av dyrt märke. Hon som står bredvid när jag pratar med han som har det, har jobbat i fyrtio år på en fabrik i närheten och hon berättar för mig, helt öppet med havet som närmaste åskådare, att hennes pension är ungefär två tusen kronor lägre än vad studenterna får från CSN. Efter fyrtio år. På fabrik.

Bland arbetarna känner jag mig hemma. Dem blir jag inte provocerad av, även om de kanske råkar yppa att de röstat på helt fel parti. Nä, det är den förvånade minen från den mycket rike herren som gör att jag går igång. Jag går igång men visar det inte mer än att jag säger: "Köpa!? Näähää du, det huset var säkert jättedyrt! Det har inte vi vanliga människor råd med!"

Varför? Jo, jag kunde inte låta bli... Om han, och ungefär alla de andra sommargästerna, får skryta med sina häftiga bilar och bostadsrätter i centrala Göteborg, med sina dyra kläder och stilrena stil, så får väl jag skryta med att jag är en sådan människa som inte har råd att köpa ett hus vid havet, men som har fått ha turen att hyra ett!

Att få bo här

Utsikt från slutet av vår gata

Tänk att vi tillslut hittade detta boende och får bo här! Lugn skärgårdsidyll med nyponrosor, stockrosor och sextioåringar. Men vilka kan egentligen bo här?

Några få i min generation har jag ju träffat, och av dem har jag pratat med tre om deras boendesituation. Alla tre bor i ett hus som redan fanns i familjen. Två av dem bor i deras makars mormors hus och en av dem bor på bottenplan i samma hus som föräldrarna. Ingen av dem har alltså behövt köpa sina boenden till marknadspris. Och hur skulle de kunna göra det? De är ungefär trettio år och verkar ha ganska vanliga jobb, precis som vi. Ändå vill de bo här och har tur att få göra det!

Men det är synd, tycker jag, när jag cyklar runt mellan vitmålade staket och inglasade verandor och ser hur rosorna börjar vissna eftersom vi nu kommit in i september, att det är så få i min ålder som verkligen kan bo här. Att det är så svårt att bo kvar att många flyttar härifrån. För vad händer då? Jo - ön får en åldrande befolkning och därmed mindre liv. Självklart bidrar också det faktum att många av husen blivit sommarställen till att det är lite halvdött här just nu. I bostadsbristens Sverige har några få, om jag får gissa oftast äldre med utflugna barn, råd att både ha en bostadsrätt inne i centrala Göteborg, eller varför inte en villa i Kungsbacka och ett sommarställe här, med inglasad veranda, stockrosor och allt! Det är väl fint att man kan, på ålderns höst, eller kanske till och med innan det, skaffa sig ett härligt fritidsboende med känsla och spegeldörrar? Jo, jag skulle gärna ha det själv, men samtidigt är det lite tråkigt att öns funktion mer och mer blir dyr och exklusiv rekreation för de bättre bemedlade och att vanligt folk, som inte är härifrån, knappt kan flytta hit.

Vi hyr ju vårt hus och på ett sätt känns det skönt: vi är fria att prova detta och kan dra när vi vill, samtidigt har vi inte lagt alla våra sparade pengar och flera miljoner i lån på att bo här. Samtidigt känns det faktiskt som om vi bara lånar det här huset tills det är dags för "de riktiga" att flytta in. Tills det är dags för ägarna att sälja. De säger visserligen att de inte alls har bråttom att sälja, och så hoppas jag att det är, för hittills trivs vi bra! Men ändå: det är inte vårt på riktigt. Vi har liksom ingen besittningsrätt. Det är inte vår parkett vi sliter på. Det är inte våra väggar att tapetsera. Inte för att vi sliter särskilt mycket på parketten eller ens skulle orka tapetsera så mycket, men ändå. Det är en känsla jag har.

Samtidigt: livet är förändring. Vi måste inte bo i det här huset hela livet. Det blir som det blir. Det fina är ju att vi faktiskt lyckats flytta närmare mina föräldrar, även om det inte blev Göteborg (tur det!) och att vi hittat ett boende där vi både får plats och som ligger i ett bra område. Vi verkar dessutom ha råd med hyran! Och det bästa av allt: vi får cykla runt bland små söta vitmålade hus med stockrosor och syrénbuskar utanför och sextioåringar inuti och njuta av idyllen! Och så havet då. Havet!