En jojomorgon, två basar, tio tusen steg, fyra burkar marmelad och lite politik i september

Rosenskära Candy Stripes och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf

Igår blev det en riktig sådan jojomorgon, som jag inte gillar. Den var jojo för att jag först skjutsade G till skolan, sedan handlade (och tjôtade med folk i affären), sedan gick in till rektorn och berättade att min son skurit sig ganska illa i pannan på ett byggstaket på skolgården, sedan körde hem med maten och till sist körde till mitt jobb. Det tog kanske inte så lång tid egentligen men det kändes som om jag aldrig kom dit jag ville. Väl på mitt jobb hoppade jag över min ryggträning och satte igång att arbeta istället. 

September har börjat med besked och det är stort kursslut (vilket betyder arbetstopp), möten, resor till två olika fd hemstäder, sjukhusbesök och så vidare planerat. Dessutom är det val och röjning och demonstration på gång. Och när september precis slutat blir det dans en hel söndag i min by. Hur kul som helst (!) men en del att fixa innan. Läs: skapa, skriva ut och hänga upp affisch. Jag har gjort en marknadsföringsplan och den är ambitiös. 

Inte konstigt att jag vaknar vid 04.25 och får stresspåslag efter att jag varit uppe och kissat... M får lugna mig genom att krama mig eller hålla mig i handen och säga Såja, visserligen på beställning, men det funkar ändå. 

När energin fortfarande var kvar efter semestern (den börjar nog avta snart) peppade G och jag igång på instrumentet bas. Vi pratade både om elbas och kontrabas. Han var inte helt säker på om han ville börja spela något av dessa instrument men vi bestämde ändå att jag skulle höra av mig till kulturskolan och fråga om han kunde få komma och titta och klämma och känna lite. Det fick han så igår åkte vi dit! Han var lite pirrig innan och ville inte stanna så länge, men det gick ändå bra när vi var där. Han tittade på basläraren de reojo (han sneglade från sidan) och höll mig i handen ungefär hela första halvan av de tjugo minuterna vi var där. Men jodå, han vågade prova båda instrumenten och till och med stråken, men den var lite svår. Sedan ville han åka hem. 

Det han främst var peppad på var att ha en egen elbas hemma. Kanske var han inte lika peppad på att gå på baslektioner på kulturskolan. Lite oklart där... Och jag tänker att det behöver vara mer klart och tydligt innan jag anmäler honom. Jag sa till läraren att vi skulle fundera, men det enda G funderade ut igår var att han ville ha en alldeles egen bas, vilket lite osökt påminner mig om att jag ville ha en alldeles egen häst, men kanske inte ville gå i ridskola. Gärna i trädgården... Och jovisst det kunde jag väl ha, sa pappa, när jag blivit vuxen och flyttat hemifrån! Konstigt nog har jag fortfarande inte gjort slag i saken.

Jag sa till G att det är dyrt med elbas och att du behöver lära dig spela i kanske ett år först så kanske du kan få en när du fyller elva om du fortfarande tycker det är kul då. Det kändes rimligt. Kulturskolan hyr ut billigt. M var med på detta, han tyckte också det lät rimligt. 

Men! Så pratade jag med en kollega idag som är musiker. Han gör sån skrikmusik. Han sa att man kan köpa en billig elbas och låta honom klinka (eller vad det nu heter) även om han inte går nån kurs, och att detta visst skulle kunna ge något. Han liknade det vid att ha böcker hemma. Jag kollade på sidan han nämnde och jo, det finns elbasar för 1400 kr. Så vem vet, det kanske blir en julklapp? Just nu har han en leksaksgitarr och en leksaks-el-gitarr utan strängar... Så vad som helst är ju en uppgradering från det.

Och kanske är det bättre att han inte går på några lektioner innan han själv är motiverad, istället för att jag ska tjata, ta dit honom och att det ska ta energi som han så väl behöver för läxor och tid som han så väl behöver för återhämtning efter skolan. Någon som tycker något i frågan? (att tillägga i ekvationen: vi bor på hundra kvadrat och det är redan lite trångt med grejer, men en elbas kanske man kan hänga på väggen...)

Efter middagen och att vi gjort klart läxorna igår behövde jag verkligen komma ut. Jag var stressad fortfarande efter vad det nu var på jobbet och allt. Visserligen hade jag varit ute på holmen och ätit "smutsiga" pommes frites med räkor till lunch med min vän E från grannbyn och firat mina tio år som tillsvidareanställd på ett jobb jag fortfarande trivs väldigt bra på, solat lite vid en klippa i badviken osv, men jag behövde ändå gå av mig en sväng, så G och jag gick ner till affären för att panta och köpa citroner till dagens marmeladkok. Väl där träffade vi han som gjort dokumentärserien Fiskarnas rike, men mer om det nedan. Och när vi kom hem igen hade jag vips gått 10 000 steg (totalt under dagen), också lite tack vare min irriterande jojomorgon.

Så idag torsdag var det också en hel del stresspåslag på jobbet pga det ena och det fjärde, t ex fuskande och blåljugande elever, och jag avslutade det hela med att promenera hem i duggregnet. Det var trevligt. Jag pratade med mamma samtidigt i telefon. Hemma serverade M pommes frites och fabriksrullade kalkonköttbullar. Nåja, det var mat, och han städade köket sedan. Vi tog en vilostund i sängen när han läste sagan El círculo de los 99 av Jorge Bucay (i boken Déjame que te cuente) och jag försökte få honom att fatta att han ska vara nöjd med vad han har, för det är den sensmoralen sagan har. Det är en mycket bra bok och den finns på fem bibliotek i Sverige ser jag. Bara att fjärrlåna! 

Efter denna lilla vilostund gick jag ner för att koka päronmarmelad. Jag ballade ur lite och tog mig vatten över huvudet och kokade på 2250 gram päron, dvs en och en halv sats från detta recept. Det blev en jäddra massa, eller rättare sagt 4 glasburkar. Nästa gång kan jag kanske komma ihåg att det räcker med en enkel sats. Men syrran ska få två burkar. Det kan hon behöva. Och jo, päronen var gratis och lokalodlade i mina föräldrars trädgård. (Jag älskar färska lite hårda päron!)

Så ja, så går en vardag i början av september. Det ena och det andra gör man. Det ena och det andra ligger framför en. Och om nio dagar är det val och jag kommer rösta för moder jord, som ni säkert redan förstått, eftersom vi måste vända den här otroligt skadliga temperaturökningen fort. Här har ni lite underlag om ni behöver motiveras: Naturskyddsföreningens valkompass, Djurens rätts valguide och så Klimatgranskarens sammanställning av tre olika valguider.

Eller så läser ni bara Far inte till havet av Elin Anna Labba och ser Fiskarnas rike och funderar ett varv över både samernas och fiskarnas rättigheter och över att vår näringsminister uttalar sig respektlöst mot FN i fråga om hur väl vi i Sverige ser till samernas perspektiv. "Jag kommer rösta för fiskarna" sa jag till Fiskarnasrike-killen som jag träffade igår på mataffären. Han bor här i byn bredvid. "Bra!" sa han, och jag hoppas att han förstod att jag menade djuren och inte (de storskaliga) fiskarna som fiskar fiskarna.

Men ja, alla gör ju som de vill och som de känner är rätt. Huvudsaken är att sätta sig in i det hela, t ex genom att fundera över vad man tycker är viktigast och vad man tycker bör göras inom det området och sedan kolla upp vad partierna lovar inom just det området eller vad de gjort hittills. För mig är det som sagt miljön, men även demokratin, freden, jämlikheten... Ja, samhället är så mycket men nu är det dags för mig att sätta in fyra marmeladburkar i kylen, äta min kvällsgröt och gå upp och sova.

Tack för att ni läste! Hoppas september är snällt mot er och att rätt sida vinner valet!

Första dagen i fyran

Så börjar vår son plötsligt i fyran. Han som föddes igår? Jag minns när jag satt i en matsal på sjukhuset när han var nyfödd och började gråta för att jag tänkte på honom i mellanstadieåldern, hoppades att han skulle ha det bra då (i framtiden) och ha vänner. Idag vet jag hur det blev.

Igår kväll hade han ett litet prata-av-sig-behov innan han somnade. Helt naturligt eftersom det är en stor dag idag. Första dagen på mellanstadiet. Han pratade om hur första skoldagen skulle vara. De har en rutin som han varit med på några gånger förut vid det här laget. Det går ut på att den första skoldagen är i det närmaste magiskt rolig. Det är popcornvagn, hinderbana och andra stationer som barnen går runt till och har roligt vid. Så fint att det gör en kul grej av denna första dagen på skolåret, tycker jag!

Jag frågade om man går själv eller om man går i grupp på något vis, runt bland stationerna. "Jag ska gå med mina kompisar" sa G och jag vet att han syftade på L och V. De som nu ingår i hans lilla tremannagäng. 

Imorse kom han upp i tid, fick se Fåret Shaun på Barnkanalen (nu är det slut på youtube på morgonen, nu är det barnkanalen som gäller, som alltid under läsårets vardagar). Vid femöverhalvåtta stängde vi av och han skulle klä på sig. Jag fick stötta upp lite. Han behöver det fortfarande. Sedan behövde han gå på toa, och det var väl bra. Det blev pyttelite bråttom men vi hann ändå i god tid cykla till skolan. Inte ett enda skolbarn såg jag på vägen och hann tänka att vi kanske har tagit fel på dag, eller går min klocka helt fel? Samtidigt visste jag att det inte var så. Väl framme hade många redan cyklat till skolan och det var en hel del bilar på parkeringen. G gick in på skolgården och jag smög också dit efter en stund. Han gick en lov. Sedan sken han upp när han såg sin vän V och de gjorde en high five! Det var det jag behövde se, kände jag. Så jag smög mig därifrån och cyklade iväg, efter att jag smsat Vs mamma om vad jag sett, och hur bra det kändes. 

Jag cyklade över parkeringen och fram till skolbussen som min bussförarkompis S kör. Vi brukar vinka när vi cyklar förbi honom där han står parkerad på morgonen, eller hälsa inne på affären där han köper sina två bananer (varje morgon). Men idag cyklade jag fram till hans buss som nu stod vid affären och sa hej. Vi bytte några ord och kunde båda konstatera att nu börjar rutinerna igen. "Det är bra för då får jag träffa dig" sa han. Fint! Det är fint att vara en positiv liten pyttedel i någon annans vardag. Fint att både han och jag tycker att det är roligt att vinka. Den där lilla vardagskontakten som faktiskt betyder något för en, hur kort den än är. 

Sedan cyklade jag vidare till mitt jobb och när jag kom fram hade jag fått två bilder av Ls mamma på alla tre killarna. Det kändes så fint. De såg så glada ut! 

Tack för L och V! Tack för att G har dem. Tack för en bra skola som peppar igång läsåret. Heja alla som börjar i fyran idag!

Mycket som är mycket

Till er som undrar vad jag håller hus och vad jag håller på med eller om någon skulle undra varför jag inte skrivit på en månad kan jag säga: läs Paradoxen och Krukväxterna mår bra. Någonstans där ligger svaret. Eller så är det bara så att det är mycket i maj. Kanske särskilt i maj och december är det mycket. På mitt jobb är det definitivt mycket både i maj och december. Många elever som ska ha betyg inför ansökan till högskolan. Och ute är det också mycket, i maj, med krukväxterna och sådderna och omplanteringar, grävning, det man ännu inte hunnit så, köpa mer jord, fixa ny rabatt, ny plast till växthuset, ny plats till potatisen... sånt. 

Sedan är det mycket med barnet, med mannen, hushållet, familjen. Mycket att hantera och mycket att reflektera kring med syrran sena kvällar när hon sitter i sängen och jag ligger i soffan och ungen ligger i sin säng och pratar med pappan, som nu. Men så SÅ tacksam jag är över att ha just syrran att prata med! Hon är klok och snäll och försöker verkligen förstå. Hon försöker så bra att jag tror att hon förstår, och på något plan gör hon väl det. Men sedan är ju inte hon jag och hon lever inte mitt liv, men ah, hon känner mig väldig väl, det kan man lugnt påstå. 

Till sist är det också en hel del på gång i föreningslivet. Det är snart årsstämma i vår BRF och jag har tagit det stora, modiga beslutet att gå ur styrelsen. Jag har inte tiden och orken, känner jag. Jag behöver fokusera på annat (se ovan) och även på mig själv, att orka ta hand om mig själv. Må bra, liksom. Styrelseuppdraget har tagit en hel del energi både på och mellan mötena med saker som behöver kollas upp, resoneras kring och hanteras. Detta har i sin tur orsakat ganska många stresspåslag, vissa av värre kaliber än andra, och kanske särskilt när det pågått konflikter av olika slag, eller när andra inte alls tyckt det ena och det andra brådskat på samma sätt. Jag har såklart gjort mitt bästa för att både hantera helheten, min del och mina egna känslor och energi, men det har ändå tagit ut sin rätt på något sätt. När jag kom hem från det mötet där jag tillkännagivit min avgång (eller att jag inte ställer upp för omval vid nästa stämma med andra ord), kändes det som om en stor sten släppt från mitt bröst! Det var så, så skönt! Så nu är det bara det sista kvar, dvs genomföra stämman, skriva stämmoprotokoll och ladda upp det, registrera mitt arvode, samt se till så att årsredovisningen kommer till Bolagsverket och att nya styrelsemedlemmar registreras, och jag avregistreras. Och sedan: ¡Libertad! 

Så har vi mitt andra föreningsengagemang, det som handlar om att styra upp roliga danstillfällen här på min ö. Hittills har det varit succé! Vi planerade för tre prova-på-tillfällen men redan tillfälle två, som jag inte var med på eftersom jag då var inlagd ett dygn pga smärtor som gick över, beslutades det om att erbjuda två extratillfällen för de som redan varit med minst en gång. Så fem tillfällen blev det och allt blev väldigt lyckat. Dansläraren var superproffsig, folk var medelålders, fnissiga och glada. Alla gjorde verkligen så gott de kunde med grundsteg och trippelsteg och föra och följa och hålla takten! Det var så mysigt och roligt att se hur alla ansträngde sig och hur fantastiskt glada alla blev av att vara där tillsammans, med världens vackraste havsutsikt, och försöka lära sig något nytt!

Nu hoppas vi att det kan bli någon slags kurs till hösten, kanske några socialdanstillfällen under sommaren... Vi får se vad vi kommer överens om och får ihop, jag, läraren och föreningen som jag arrangerar genom.

Utöver detta har jag också läst en helt fantastiskt bra men också 537 sidor lång bok. Patriot av Aleksej Navalnyj. En annan dag kanske jag skriver om allt jag tänkte när jag läste den. Det var trettioen anteckningar jag hade med mig till bokcirkeln när vi skulle diskutera den, och jag drog allihopa... Den var så otroligt bra att jag nästan känner att jag behöver köpa den och ha den hemma för att kunna läsa och stryka under. Den får en verkligen att inse vikten av ett demokratiskt och ickekorrupt samhälle och vilka konsekvenser ett auktoritärt och korrupt samhälle har på vardagslivet och ens rätt att andas.

Och förutom allt detta vardagstugg har jag också varit iväg på en resa, sedan sist. Det var över valborgshelgen jag gjorde ett race först till Göteborg på valborg (jag satt och tog det sjukt passivt ensam i mina föräldrars hus medan M och G var på stan och kollade på Cortégen), dagen efter tåg ner till Halmstad där jag mötte upp en kollega (och vän) och hoppade in i hennes bil och åkte med henne och herr gecko till Ronneby brunn där vi lämnade av herr gecko till en familj, spaade med några tyska militärer på permission och sedan sov sött. Dagen efter åkte vi en halvtimma norrut för att fira vår andra kollega och vän som fyllde 40 år. Kollegan och vännen från Halmstad åkte hem igen efter festen men jag stannade och fick se fyrtioåringens superidylliska hemman i skogen. Nybyggt hus i gammal stil, med underbart mysig inredning (också den i gammal stil), fin vovve, gullig dotter, trevlig man, enormt stora blommande körsbärsträd, torräng, mördarsniglar, vackra planteringar, många olika träd och fina naturvårdande planer för framtiden! 

Där sov jag en natt och sedan gjorde jag en megaresa hem med tåg, vilket innebar ståplats Lund-Helsingborg, ersättningsbusskaos i Laholm, stå upp på tåget från Laholm till Göteborg, trösta gråtande ensamresande pojke i elvaårsåldern, ersättningsbuss från Göteborg till Stenungsund där jag blev uppmött av min fina pappa, för då orkade jag inte resa mer. Två goda mackor, en banan och en satsuma hade han med sig. Klockan var halv tio och jag hade bara ätit ett chokladägg och en banan på hela resan, men som tur var lunch innan jag åkte! Så efter det har jag varit trött, som ni förstår, särskilt som allt ovan pågått under tiden... 

Men ja, jag kämpar på... och det är jag helt säker på att ni också gör, på era fronter! 

Lite stressad 40 dagar in

Strandtrift i hemliga viken 10 maj 2025

Fyrtio dagar, es una cuarantena, är karantän. Nej, vi sitter inte i karantän! Men fyrtio dagar av året har det gått minsann! Och plötsligt i duschen imorse tänkte jag att fyller inte min ninja och fd kombo A år snart? Eller jo, för sjutton! Idag fyller hon år! På vår plusdag. Så innan jag hunnit torka mig ordentligt fick jag iväg ett grattis-sms med en fin bild från hemliga viken, på en blommande strandtrift (se ovan). 

Det är sportlov och jag ger mig själv en halvtimmas sovmorgon. G har varit på fritids igår och idag men kommer vara hemma med M resten av veckan, eftersom han (M) är sjukskriven i några veckor efter ett medicinskt ingrepp. Hans mamma hör av sig både till mig och till honom varje dag och frågar hur han mår. Hon ber mig hålla koll på honom och vakta honom som om han vore min son. Han mår bra, men ska inte jobba. Och det är ganska skönt faktiskt. Vi har hunnit börja titta på en serie ihop, den tunga Jag for ner till bror. Den känns självbiografisk, men det kan den väl inte vara? 

Igår såg vi avsnitt två och jag identifierade mig med hur hon kämpar. Nu bor inte jag med en alkoholist överhuvudtaget och M har tusen gånger mer rullning på sitt liv än vad Bror i serien har, men jag känner ändå igen detta kämpande. Att behöva ta tag i saker och få saker gjorda och att dra den andra personen, helt enkelt att vara den drivande. Så kan jag känna ibland, även om ibland är en underdrift. Nu fungerar ju Ms och min vardag också tusen gånger bättre, vi har tusen gånger bättre ordning hemma och vi båda mår också väldigt väldigt mycket bättre än dem, så det är inte det jag identifierar mig med utan just den här energin som man får av att se att allt inte är riktigt som man trivs med att det är och att man då bara gör. River runt, få saker gjorda, torkar av ytor, tvättar en tvätt... med en viss energi. Någon mer som känner igen sig i just det, kanske?

Sedan sov jag, och det ganska oroligt. Vaknade väl vid tvåtiden och var genomsvettig, hade för mycket på mig (långärmat nattlinne, duntäcke och filt!) och fick byta nattlinne och ta bort filten. Sedan drömde jag konstiga stressdrömmar. Men till slut var det ju morgon och idag har jag ändå känt mig pigg. Pigg men något stressad. 

Imorse skulle vi alla åka med bilen på morgonen. G och jag till fritids och M till vårdcentralen för att lägga om sitt sår efter ingreppet. Som tur var behövde G och jag inte passa någon tid mer än ungefärligt, och jag kunde inte bestämma mig för om jag ville att M skulle köra ner mig till jobbet påväg till vårdcentralen eller ej. Så jag sa i sista sekund att jag går. Jag behöver gå av mig, jag är stressad. Verdad, du verkar stressad! sa han på spanska. Men inte vet jag om det var bättre. Jag kom på när jag lämnat G att jag behövde köpa te. Jag måste ha te. Jag dricker kanske fem till sju koppar te per dag på jobbet. Friggs Rabarber och mynta. Jag hinkar i mig, som ni förstår. Och jag hade bara någon enstaka påse kvar. Så två sådana paket och ett paket Kvällsro av samma märke. Varje kväll behöver jag en kopp kvällsro. Minst en kopp alltså, i storlek balja. Så gick jag med dessa och en liten virkning i en tygpåse till jobbet. Det var lite moddigt på gångbanan men det gick bra. Det var ljust. Jag försökte andas och tänka att det gör ingenting om jag kommer lite sent till mötet klockan nio, vilket jag gjorde.

Så jobbade jag på jobbet och kunde konstatera att jag gillar faktiskt den arbetssituation jag har precis just nu, alltså den arbetsbelastning jag har just nu. Ganska lite på elevsidan och ganska mycket på skrivsidan. Jag jobbar officiellt 50% med att skriva och 50% med elever men detta varierar beroende på om det finns något att skriva eller ej. Just nu finns det några viktiga texter att få ihop och vår deadline är på torsdag. Och vi är snart i hamn, så jag känner mig inte särskilt stressad egentligen men det finns ändå en viss press vilket bara är bra och ökar min effektivitet. Ändå hinner jag gå ut och ge koltrastarna och kråkorna oljeindränkta havregryn flera gånger per dag.

Och sedan gick jag hem. Promenerade alltså. Idag genom skogen. Det var välgörande. En bit lyssnade jag på Vetenskapsradion: Klotet om återställande av vattendrag, men sista biten gick jag faktiskt i tystnad. Det behöver man också. Jag tror inte det är bra att ha denna ständiga underhållning, ändå har jag det.

Så kom jag hem och åt ostpaj från min vän E i grannbyns mans femtioårsfest. De hade fått massor av mat över så de ville ge till oss. Jag tog tacksamt emot, matglad som jag är! 

Men redan när jag kom över tröskeln sa jag till G att när jag ätit ska vi göra lite olika saker. Så gjorde jag en lapp:

Vi skulle alltså göra tre saker, men för varje sak/steg fick han välja en av två saker. Två anledningar hade jag till dessa aktiviteter: 1) Skärmfri tid, 2) Finmotoriska övningar. Fröken har nämligen sagt att han behöver träna sin finmotorik. Han behöver också träna på att skriva med stora och små bokstäver på rätt sätt. Därav aktivitet 1 (skriva brev). 

Så visst, vi skrev brevet och sedan gick vi ut med brevet till brevlådan. Väl där träffade vi en dansk mamma och två danska barn som jag såklart började prata med medan G höll ett längre och längre avstånd, tills jag sa att nu får vi gå hitåt, här finns en lekplats. Och barnen skrek av glädje och mamman följde med mig. Så stod vi och övade oss i skandinavisk språkförståelse och jag använde ord som ferie och bestemor. De kom från Köpenhamn, och jag berättade givetvis (det första jag gjorde) att vi varit på ferie i Danmark. Sedan fick jag ge henne mina bästa tips på saker att göra i närområdet (pulkabacke på Klädesholmen var tipset hon fastnade för mest). 

Sedan fortsatte vi med vår skärmfria plan. G öppnade paketet och det var en massa färgprover i det. Vi gick upp till M som låg och vilade och försökte se vilka färger vi gillade mest. Just nu står det mellan 70 Sun room och 69 Sketch for summer från Klint eller Dazzling Grasse från Nordsjö. Vi ska sova på saken några nätter och sedan tänker jag mig att vi ska ner till den lokala färgaffären och låta den trevliga kvinnan som jobbar där blanda till något passande. Det är himla svårt faktiskt! Man vill ju inte köpa fel! (Detta är alltså färg till vårt sovrumsprojekt, där målet är "varm bohem"). Frågan är la bara hur varm denna bohem ska vara för att det inte ska kännas för mörkt, för dassigt eller för hysteriskt. En lugn varm gul färg vill jag åt, som matchar med matta och gardiner. Jag ska jämföra i dagsljus också. Jag tror det är lättare att se då. Eller?

Efter färgprovskollen spelade G och jag spel nästan utan att fuska (Jakten på den försvunna diamanten) och sedan hade G gympa medan jag pratade mer om färgerna med M. 

När det precis var dags att fixa kvällsfika åt G upptäckte jag en deg i kylskåpet som jag hade satt imorse! En arbetstidsjäst deg, alltså. Den hade stått i 12 timmar lite drygt. Stresspåslag direkt! M och jag beslutade på stående fot (dvs jag stod upp, han låg fortfarande i sin säng och vilade efter sitt ingrepp) att jag skulle baka ut brödet och han lägga G. Nu är sista plåten i ugnen. Antagligen blir det extra gott nu när det har jäst så länge, eller vad tror ni? 

Jag läser både hos Helga och hos Maria om hur det går med deras nyårslöften respektive målsättningar och funderar över mina egna förhoppningar för 2026 och hur det går med dem. Skillnaden mellan löften, målsättningar och förhoppningar är kanske att förhoppningar inte behöver vara något man själv ska uppnå eller som man själv kan styra över. Vissa saker är det, andra inte, inser jag när jag tittar på min lista. Men visst! Vi tar en liten uppdatering:

Måla om i sovrummet: Ja, lite i taget tar vi tag i det. Vi tittade ju på färgprover idag. Jag tror jag ska göra en detaljerad plan steg för steg och sedan försöka få till att vi genomför planen gemensamt.

Åka norrut i sommar + hyra sommarstuga/besöka min gamla: Än är det inte sommar, men jag har börjat tänka på möjliga rutter lite löst och ska också prata med min syrra om fjällen. 

Inte gå på begravning: Än har inget sådant inträffat och jag håller tummarna för att det fortsätter så länge, länge till, minst hela året!

Utveckla relationen: Ja, vi har inte gått på några lunchpromenader än men vi har gjort andra små saker åt rätt håll tycker jag.

Lättare för G i skolan: Ja, lite lättare går det faktiskt sedan jag tipsade honom om att säga Ja! när fröken vill hjälpa honom (istället för nej, som han sa innan jullovet och alldeles i början på denna termin).

Begränsa Gs skärmtid: Ja, jag jobbar just nu med att skriva upp all hans skärmtid åtminstone på helgen så gott jag orkar, vilket motiverar mig till att begränsa den. Jag har insett att det bästa sättet att begränsa skärmtiden är att gå ut tillsammans, eller åka iväg någonstans. Ett annat bra sätt är att göra som jag gjorde idag, dvs ordna ett litet schema med aktiviteter som G kan välja på, eller helt enkelt säga att efter middagen har vi skärmfri tid då ska vi lägga pärlplattor tillsammans (vilket vi gjorde igår).

Dansa Lindy hop: Det går väldigt trögt på denna punkt. Jag har kontakt med en kvinna som bor på samma ö som jag och som kan undervisa i Lindy hop men hon och jag har inte lyckats få till att träffas i riktiga livet än, och då har vi ändå haft kontakt i två månader. Men ja, hoppet lever. Jag känner mig lite stressad över detta, men egentligen är det ingenting jag behöver stressa upp mig över. Det finns ingen deadline liksom. Får vi till att träffas en gång och sedan boka upp tre danstillfällen innan sommaren så får jag vara mer än nöjd. Frågan är om ens det är realistiskt. Jag har i alla fall landat i att jag inte kommer erbjuda mig att undervisa, utan i så fall bara att styra upp med lokal och tid och marknadsföring av eventen. Detta beslut har jag tagit utifrån att jag varken kommer hinna eller orka planera någon undervisning med henne, än lyckas synka mig att träffa henne så många gånger. Det hade nog varit lättare om vi bott i samma by och känt varandra sedan innan, men så är det inte. Det som stressar mig är att det känns osäkert och att jag inte vet hur det kommer bli. Någon som har bra input här? (Vi har verkligen försökt boka in en träff men jag blev sjuk, hennes mamma var sjuk och nu är hon förkyld... plus allt annat med jul, jobb, familj osv.)

Världsläget: Nej, jag vet inte om det är så mycket bättre. I Ukraina fryser de. I Gaza vet jag inte, men det är vapenvila där nu kanske? Klimatet bryr sig folk fortfarande inte tillräckligt om, och valet ja, det är länge kvar till det än... 

För att inte avsluta helt i moll måste jag berätta att just nu i alla fall läser en väldigt trevlig bok som heter Naturen vi ärvde från tyst vår till het sommar av Henrik Ekman. Ja, det är han som pratar i naturfilmerna på svtplay. Den går igenom miljöfrågans utveckling i främst Sverige från 1960-talet till 2010-talet. Mycket intressant och personligt och fint skriven är den också!

Hur har ni det så här fyrtio dagar in på det halvnya året? Ge mig gärna en glimt!

Min fredagsmorgon

Efter det att jag gjort en halv arbetsdag hemma, som min mamma brukar säga, med att duscha, äta frukost och göra oss i ordning för jobb och skola lämnade jag G i tid till veckans sista skoldag. När jag lämnat in honom vid kapprumsdörren såg jag Gs väns pappa, som jag tror är påväg att separera (han som fick en high five en annan gång) och sa:

- Jaså här går du gamle man! (jag tyckte mig se att hans skägg börjat gråna) Hur går det för er? Går det framåt eller bakåt?

- Det står nog mest still, sa han. 

Så började vi prata om livet och bostadsmarknaden här på vår ö, Sveriges sjunde största. Att det är så svinigt dyrt med  villor, att det står så många hus tomma 49 veckor om året, att det dessutom är husen med bäst utsikt som är tomma mest! Kunde inte vi få bo i dem? Vi som bor här året om? Jag babblade på om hur svårt det varit för oss, mest för att visa att jag förstod att det är svårt för honom, eftersom det var där han sa att de var nu i processen: han behöver hitta ett nytt boende. 

Så kom en annan pappa till en annan klasskompis till G. Flickan som har så svårt att bli lämnad. Det hade varit en kamp, sa han. Och vi bytte några ord om barns känslor och hur mycket vi kämpar alla tre. Sedan skulle första pappan dra och vi önskade varandra en bra dag och jag sa att nu har vi gjort en halv arbetsdag, nu får vi softa på jobbet och sedan är det helg och då får vi jobba på ordentligt med familjen igen och sedan får vi vila på jobbet på måndag. Båda två skrattade. Två män som pratade om barns känslor och sedan skrattade. Det får ändå ses som en vinst! 

Men jag stannade och pratade med den andra pappan när den första gasat iväg i sin röda skåpbil. Han berättade hur veckan varit (minst sagt tuff) med alla känslor utanpå inför en ovanlig fredag med kalas och åka buss själv med kompisar och allt vad det var. Jag berättade att min son dagen innan när vi åt middag helt lugnt och fridfullt plötsligt brutit ihop totalt över att vi inte ska åka på någon resa på sportlovet. Han blev så arg och ledsen att han sprang från bordet och kastade sig gråtandes på soffan. Jag berättade hur jag fått trösta honom. Han sa att hans dotter reagerat på samma sätt men på att de ska åka iväg. Det är svårt att göra dem nöjda, de små liven... Och de måste lära sig att ibland blir det inte som man själv vill, och ibland blir man besviken. Sedan handlar väl allt om hur man hanterar det och möter barnen i det, antar jag.

Så tog vi farväl och önskade varandra en bra dag och jag traskade över kullen till min bil, men jag körde inte till jobbet, nej, det var en tredje pappa jag behövde prata med lite. En död.

Så jag körde till kyrkogården och gick in med ett ljus och mina långa tändstickor. Bort till graven. Mindes hur fruktansvärt brutalt det varit första gången jag var där, när graven grävdes. 

Graven var än mer dekorerad denna gången, mot sist jag var där. Det låg några kransar och fler småsaker så som en not i guld, två elektriska ljus varav en hade hans bands klistermärke klistrat på sig. Tatueringen, Picassos fredsduva, inristad i stenen. Två ordentliga lyktor hade familjen ordnat. Så bra. Då blåser inte ljusen ut lika lätt och blir inte blöta om det regnar. Jag satte mitt ljus i en lykta, tände det och gjorde lite fint, tog bort några halvätna och helfrusna tulpaner, någon etikett... och där bland kransarna låg ett något trasigt papper.  Vad är det? Ska jag slänga det också kanske? hann jag tänka innan jag vecklade ut det. GRATTIS PÅ FARS DAG stod det skrivet med något barnsliga bokstäver. Svart beständig tusch. Och då grät jag. Bröt ihop helt. Din son ska inte behöva göra ett farsdagskort till en död pappa, men nu behövde han det. Det är inte ditt fel men det är ändå fel. Fina du, varför dog du? En så onödig och fruktansvärd olycka. 

Farsdagshälsningen fick ligga kvar såklart. Jag vek ihop det och gömde det bland kransarna.  

Att jag gick till graven just igår handlade lite om att jag häromdagen lyssnade på en föreläsning om psykisk livräddning (PLR) som Suicidprevention i Väst anordnade digitalt. Himla bra! Jag fick veta att suiciden minskat rejält sedan psykofarmaka började användas i Sverige men att utvecklingen sedan tyvärr stagnerat. Nu är det ca 1500 personer per år som tar sitt liv i Sverige och så har det sett ut i flera år. Hon pratade också om att det är så otroligt många som har allvarliga tankar på att ta sitt liv att hur mycket vi än bygger ut psykvården så kommer psykvården aldrig kunna hantera denna mängd. Vi behöver därför förstå att förhindra suicid är hela samhällets ansvar. Hon berättade också om olika fördomar om suicid som vuxenvärlden, men inte ungdomar på samma sätt, har. En av dessa fördomar har jag själv haft och aktivt tänkt att det stämmer när det gällde min vän. Men då har jag haft fel. Min fördom var att det inte går att hindra någon som har bestämt sig. Jag har nämligen tänkt att vi inte hade kunnat göra något för honom sista dagen, men det hade vi! Fruktansvärt. Å andra sidan visste  vi inte alls att han var suicidal. Vi visste att han mådde sämre men inte hur sämre. Han pratade om att avsluta sitt liv, men inte med oss, sin sista dag. Vi träffade honom inte alls den dagen. Tyvärr kände jag mig rädd för honom den dagen, och det hade sina skäl. Men ja... samtidigt ångrar jag att jag inte uppmanade M att gå dit och kolla läget. Men jag vågade inte. Och det är inte säkert att M fattat vad han borde göra ändå. Så vad borde man göra? Jo! Enligt föreläsningen borde man ringa 112 om det är akut. Och inte lämna den suicidala personen ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på detta, men tyvärr var det ingen som förstod att det var just detta som behövde göras den kvällen. På något sätt måste man landa i att alla gjorde det bästa de kunde. Ingen förstod nog att han skulle dö den natten, för då hade de gjort mer. Sedan har hans dödsfall också mycket stark koppling till det jag skrev om medicinen. Han hade slutat ta sin medicin och varit utan ganska länge (föräldrarna hittade piller hemma hos honom sedan, som de då förstod att han inte tagit) och det var detta som gjorde att det gick så snabbt utför. Hans vanliga medicin var restnoterad och den han fick istället mådde han inte bra av, så han slutade ta den. Helvete!

Nåja. Efter min stund vid graven satte jag mig i bilen igen och fick till mig att jag skulle lyssna på en viss låt. Ge mig mitt liv av Nationalteatern. Jag spelade högt så det skulle höras ända till himlen. 

Sedan borde jag kanske åkt till jobbet, klockan var nästan nio, men nej. Jag fortsatte rakt fram istället för att svänga in på villagatan. För dagen var kommen: jag skulle äntligen äntligen åka till färgaffären och titta på färgprover inför ommålning av vårt sovrum. Allting sammanfaller. Det pekar åt samma håll. Först Underbaraclaras inlägg om att Renovera som Vera och sedan gråtstunden vid graven. Jag är vid liv och jag vill att vi målar om vårt sovrum. Kom igen tjejen!

Kvinnan i affären är mamma till min granne och som för att presentera mig sa jag det, att visst är du mamma till min granne? 

- Ja, sa hon och började se orolig ut. 

- Nejdå, ingenting är fel med din son! Det är mitt sovrum det är fel på. Det har en så ful färg på väggarna. Och ni har ju färg här, eller hur?

Och så började hon visa mig den ena färglappen efter den andra. Jag var tveksam. Allt såg hemskt dassigt ut. Jag letar ju efter en senapsgul, varm färg. Varm bohem, som jag bestämt mig för att vår stil är. Mörkgrön matta är redan inköpt, och roströda gardiner, samt mörkblå satinlakan. Nu är det bara väggarna som ska bli gula och spegeldörren vi har som sänggavel ska bli gräddvit. Just nu är väggarna superljust gråa, nästan som en kall vit. Passar inte till varm bohemstilen, som ni förstår. Själv förstår jag nästan ingenting vad det gäller inredning, men nu tänker jag vara modig! (Negativa åsikter undanbedes)

Nåväl. Jag fick hem några provlappar, eller vad det heter, för att jämföra med mattan och gardinerna. Hon uppmanade mig även att ta dit en liten gardinbit och kanske ett foto på mattan en annan dag. Jag kände att det här tar ju lite tid, från min arbetstid, men samtidigt var det just denna terapi jag behövde efter gravgråten. Jag behövde prata om livet och framtiden och nästan bli lite ompysslad. Men sedan, när jag fått mina färgprover åkte jag faktiskt till jobbet. Och det var den fredagsmorgonen det!

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Extramaterial för den intresserade:

Dagen fortsatte fint. Först med ett samtal med en fd chef som börjat jobba hos oss igen. Det är märkligt vilken mycket finare kontakt vi får nu tio år senare. Både han och jag är märkbart tio år äldre och tio års erfarenheter rikare. Han berömde mig för min förmåga att skriva bra texter. Jag log och tog åt mig. (Det är texter vi samarbetar kring, nämligen.)

När det var dags för lunch kom M förbi och gjorde mig sällskap. Han hade varit och handlat ägg och allt vad det var, och jag sa att du kan ta bilen sedan så promenerar jag hem med G. Det var fint att få en liten stund tillsammans när ingen av oss var varken dödströtta, stressade eller distraherade av annat.

Sedan jobbade jag på i maklig takt. Pratade ganska länge med en kollega, mest om jobb men även om våra stundande fyrtioårsdagar. Sedan ringde min vän A på grannön när jag precis tänkte rätta det sista och då bestämde jag mig för att logga ut och ta helg istället. Lika bra! Det var ju ändå fredag och jag skulle ju promenera och hämta G. 

Eftersom det ännu inte blivit mörkt bestämde jag mig för att gå i naturen. Och när jag väl var i naturen bestämde jag mig för att gå en annan väg i natur-naturen (dvs på en stig som nästan syntes). Det kändes nästan lite äventyrligt och inspirerande.

Dagen avslutades med fredagsmys med G (Lilla aktuellt skola + glass) och sedan Svenska Nyheter med M, när G somnat i vilket det mycket tydligt illustrerades Sveriges skeva invandringspolitik med krav på 90% av medianlönen för att få stanna och allt vad det är. Sedan sov vi så gott i ett nyvädrat sovrum ända till klockan åtta! 

Frivillig cykeltur men ofrivillig promenad

Den som inte cyklar går för långt! Har du hört det någon gång? Första gången jag läste det var i ett reklamblad från en cykelhandel i Göteborg (såklart) på 90-talet. Och som ni vet älskar jag att cykla, särskilt på min elcykel. 

Så igår när jag behövde ta mig till mitt närmsta kommunbibliotek ca 7 km från min jobb- och hemby kände jag att jag verkligen ville cykla! Men min son har tyvärr blivit väldans bilberoende på mornarna, eftersom han tycker följande resonemang fungerar både framlänges och baklänges. 

Framlänges: Om bilen inte är hemma måste vi cykla till skolan.

Baklänges: Om bilen är hemma måste vi ta bilen till skolan.

Och eftersom min man valt att cykla till jobbet kl 04 på morgonen var bilen hemma och således tog vi den för att komma till skolan. Därför var jag också tvungen att resonera ordentligt med mig själv och komma fram till att det var värt det att åka hem igen med bilen och ta cykeln till jobbet för att senare på eftermiddagen cykla till kommunbiblioteket. Jag får be om ursäkt för en omständlig förklaring, men så var det. 

När jag väl var redo att cykla iväg hade jag fått ett sms från min man som sa att både han och sonen nu befann sig i samma samhälle som bibblan och att de tyckte att vi skulle äta middag där. Jag som kände att det skulle bli lite svajigt att  cykla 7+9km utan middag i magen tyckte det lät som en bra idé. Så jag cyklade iväg och kände livet i mig på ett mycket bra sätt! 

På cykelbanan kom jag på den enligt mig briljanta idén att det borde anordnas en invigning för de cykelbanor som nu håller på att byggas i kommunen, så när jag kom fram till kommunhuset, som också huserar bibliotek, sa jag detta till kvinnan i kommunkundcenterreceptionen. Hon höll med och bad mig maila trafikavdelningen på kommunen, gärna med en konkret idé. 

Sedan hämtade jag ut min reserverade titel Tistou, pojken med de gröna fingrarna som jag fick läst för mig i mellanstadiet, och själv läste om i tjugoårsåldern. Nu är det dags igen att läsa den, denna gång för G. Det behövs fler blommor i världen och mindre krig, särskilt nu, särskilt alltid, och det är det denna bok handlar om - om jag minns rätt. Sedan mötte G och M upp mig och vi tog bilen till Thairestaurangen. Där passade vi på att fira att M och jag varit tillsammans i 16 år. Det mest romantiska som hände under middagen var att jag klappade M på ryggen vid ett tillfälle och påminde honom om att vi varit tillsammans i 16 år och att jag sa att han var snygg vid ett annat tillfälle. G tyckte inte vi skulle fira att vi varit tillsammans i 16 år med tanke på att sus vi gjort. (Sus betyder suspect och är ett ord generation alfa använder för det de tycker är äckliga saker...)

När vi var mätta och belåtna åkte vi alla hem i våra två fordon. De i bilen och jag med cykeln, och jag älskade livet igen och nynnade på Js begravningslåt En stund på jorden och kände mig tacksam över att jag fortfarande är här!

Jag stannade och fotade vyerna två gånger och tänkte att här kanske det skulle passa bra med ett kärnkraftverk. Eller inte... 

Väl hemma var jag nöjd och belåten i kroppen och det var dags att försöka göra lite matteläxa. Fyrans gångertabell. Det gick rätt bra. G skriver snyggare och snyggare siffror och visste direkt vad 3x4 var, utan att behöva räkna. Gött!

Så blev det dagen idag och vi tog Självklart bilen till skolan igen. Men! När jag skulle åka därifrån berättade bilen för mig att jag behövde kontrollera vänster halvljus. Jag älskar att bilen berättar sånt, så jag slipper förstå det själv. Sagt och gjort, det ena framljuset var av. Eftersom jag absolut inte vill köra över hela ön i mörker utan fungerande ljus åkte jag direkt till närmsta bilverkstad och lämnade in den. Och sedan var det bara för mig att traska tillbaka till jobbet, ca 1,5 km. Det blåste kallt och snålt men jag var någorlunda välklädd. Så hoppsan, där blev det en ofrivillig morgonpromenad helt plötsligt! Samtidigt är jag så tacksam för att jag har tillräckligt fysik för att lite plötsligt kunna göra en sådan promenad. Den var inte lång på något sätt, men ändå ofrivillig. Och nu sitter jag här och skriver av mig istället för att jobba. Så nu ska jag skärpa mig. Vi hörs!

Prata och promenera

Prata och promenera är min medicin som hjälper mot allt, särskilt om jag gör det samtidigt. Det hjälper mot oro, stress, ångest, sorg och mot svagt illamående efter att kanske ha ätit lite för mycket guacamole. Promenaden ska ske i eller nära naturen och samtalet med en god vän. Fysiskt bredvid eller i telefon går lika bra, förutom att mina hörlurar krånglar lite. Är det mörkt håller jag mig till gator med gatubelysning. Är det ljust kan jag ta ut svängarna lite mer. 

Nu kommer väl hösten och sedan vintern och då ökar mitt promenadbehov. Jag är inne mycket, sitter still på jobbet och då behöver jag komma ut på kvällarna. Reflexer på benen och kanske reflexväst. Har jag tur har M börjat natta G när jag kommer in, annars får jag göra det. 

Livet. Så mycket det ska innehålla. Tur att jag har promenaderna. Och pratet.

Vara med sitt barn

Ibland när jag behöver slappna av och vill läsa något ospännande läser jag i mitt eget arkiv. Det är ganska fint att se hur livet förändras och göra nedslag lite här och var i det som varit. Så en kväll läser jag ett inlägg om att Umgås med sitt barn, som jag skrev i maj 2019. Då var han 2 år och 9 månader, nu är han 8 år och 9 månader. 

Självklart har han förändrats en hel del på dessa år, men som tur är tycker han fortfarande ofta om att umgås med mig.

Förra veckan var lite knasig för jag var i Stockholm med jobbet hela torsdag och fredag, men på måndagen passade jag åtminstone på att umgås med mitt barn. När vi kommit hem och käkat var vi ute på gräsmattan bakom radhuset och kastade ett frigolitflygplan han fått av mormor och morfar i påskpresent. Sedan kan det hända att jag har minneslucka från tisdagen och onsdagen... Men nu i helgen hann vi umgås igen! 

På lördagen var jag väldigt trött efter Stockholmsresan och hade väl siktet inställt på att ta det lugnt hemma, något jag inte är särskilt bra på. G bröt ihop redan efter frukost när jag sa nej till hans idé om att åka tåg till Uddevalla och äta sushi. Han grät och grät och grät, otröstlig. Sedan kom han igång att leka med något och ville vara ifred. M åkte och jobbade och efter lunch satte jag mig i solen på baksidan för att slappna av. Men G ville göra något. Han kom med olika förslag men det kändes inte helt optimalt, pga restider och öppettider som inte riktigt synkade. 

Så kom jag plötsligt på vad jag kanske skulle orka: Utflykt till vår favoritö Dyrön. G sa ja med en gång, som tur var och vi hann precis packa en fikaväska och cykla ner till färjan. Väl där gick vi på rutin: Glass, lek på lekplatsen medan jag vilade och pratade i telefon, minigolf, vandring till vår hemliga vik. Fika medhavd fika och doppa fötterna i det iskalla havet. Vid tjugo över fyra kom jag på att jag skulle kolla färjans avgångstider och insåg då att vi hade 28 minuter till nästa färja, annars skulle vi inte vara hemma förrän närmare kl 19. Så vi tog snabbt på oss våra strumpor och skor och pinnade iväg mot öns norra färjeläge. Vi hann precis! Så tacksam för att G är bra på att gå och bra på att dra upp tempot när det behövs.

Igår söndag umgicks vi också, faktiskt. Visst, han hann med 2 timmar youtube på morgonen och lite minecraftspel på kvällen, men vi hann också vara med på en cykelparad, värma oss hos mormor och morfar (G lekte med tågbana medan jag pratade med mina föräldrar), cykla hem och sedan ha sällskap tillsammans till och från simskolan. Jag har också lagt G dessa två kvällar och då läst böcker för honom, också en mysig stund. 

Om nio år är han nästan vuxen! Då vill han säkert inte umgås med mig och definitivt inte att jag läser godnattsaga! Tiden går fort och långsamt samtidigt när man har barn, men mest fort kan jag tycka nu.

Hur umgås ni med era barn? Tips på aktiviteter någon?

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

Vardag i slutet av mars

Mars har varit ovanligt intensiv på jobbet. Just nu jobbar vi med ett anbud, parallellt som jag har elever. Deadline är nu på fredag så jag håller tummarna för att texterna blir tillräckligt bra för att kamma hem många poäng, och att priset är tillräckligt lågt för att avdragen för texterna ska räcka för en vinst. Men vi får väl se... Det enda jag kan göra är att skriva så bra som möjligt medan min pappa river garderob och river upp golv i den lilla hallen utanför. 

Jag hjälper till lite då och då, förstås. Jag har hakat av garderobsdörrar och idag slängt ut golv genom mitt fönster tillsammans med min lilla familj. M rev det sista av golvet, en gammal plastmatta i någon obestämbar ljusgrå färg. Under det någon slags plattor. Under det masonit och under det råspont. Men masoniten och råsponten får vara kvar, vi ska lägga golv uppepå sedan.

Jag har aldrig renoverat förut och hade aldrig vågat göra något sådant här i mitt eget hus. Så känns det nu. M har heller absolut ingen vana. Hans föräldrar har alltid lejt bort renoveringar, tillbyggnader och målning, även om jag tror att hans pappa varit med och hjälpt till under arbetets gång, på samma sätt som de är med och städar när de hyr in städerskor till det stora huset i världens dammigaste by - El Rocío - då hjälper svärmor och svärfar till samtidigt, så hur de än gör blir de trötta. 

Idag hade jag ett grammatikpass live medan pappa rev golv. Eleverna märkte ingenting, sa de, vilket var tur för det väsnades en del. En elev frågade: "Du som kan detta så bra, tänker du på grammatiken när du läser texter? Kan du ta ut allt på en gång?" Jag svarade att nej, jag tänker aldrig på grammatik när jag läser texter, t ex böcker. Men när jag läser elevtexter tänker jag ibland på det om eleven skrivit fel, då kan jag ge en kommentar om att det saknas subjekt eller att meningen är ofullständig. Vissa elevtexter, fick jag lägga till.... och så fick jag lägga till att det är ju mest elevtexter jag läser. Hoppas det inte lät för mycket som om jag dissade deras sätt att skriva, även om jag nästan gjorde det lite på ett generellt plan. Jag kan ju inte heller skriva, som ni märker, bara babbla. Eller så är det så att när jag skriver här är jag ibland ganska trött, som nu, och då blir det babbel, men det får ni välja att stå ut med eller välja att inte läsa. Varsågoda.

På tal om att välja så hade jag ett snabbt litet samtal med M igår, för inte hinner vi med så mycket djuplodande, långt och välutvecklat i vardagen tyvärr. Hur får man tid för det? Vi pratade om sommarens resa som kanske blir till Spanien via Portugal med tåg (via Tyskland och Frankrike med såklart). Vi funderar på vart i Portugal vi borde åka, och om vi ska försöka ta oss direkt från San Sebastian till Pontevedra utan att passera byar längs norra kusten. Jag tror det. Det kändes långt att vara 10 dagar på resande fot förra sommaren. I år kanske vi testar att hyra lägenheter på något sätt, istället för att bara bo på hotell. Då kommer man undan billigare med maten, och kanske billigare med boendekostnaderna också. Det hade varit härligt att stanna 2-3 dagar på något ställe för att varva ner lite. Tyvärr är inte semestern hur lång som helst, och vi ska hinna vara med svärisarna också och bada på vår strand samt hinna åka hem igen utan att flyga. Tips kring ställen i Portugal att besöka mottages tacksamt, gärna med lite info om hur man tar sig dit med tåg eller buss! Och om någon vet hur man smidigast tar sig från San Sebastian till Pontevedra så hade det också varit fint att få veta! Annars får jag väl kolla i den där tågsemestergruppen lite längrefram, men jag vill hålla mig borta från den där blå appen så mycket och länge som möjligt.

Hittills har jag inte hunnit tänka så mycket på sommarresan tyvärr, jobbet har kommit emellan. På kvällarna är jag trött, har däckat vid läggning av vår son flera  kvällar nu, något som inte brukar hända. Ikväll lägger M och därför kan jag skriva här. Sedan kanske vi tittar på ett avsnitt av Alone, men troligtvis inte. Det är en ny dag imorgon... 

Vi har åtminstone börjat cykla till skolan och jobbet nu igen, G och jag. Det känns härligt och bra. Man får komma ut och andas och röra sig lite innan man ska koncentrera sig, lära sig och prestera. Om vi har tur sopar de gatorna snart! 

Vad mer? G har tagit silverfisken i simskolan. Tydligen kan han simma 25 meter på grunt vatten (även om jag inte sett det själv än), hoppa från kanten och till och med dyka på djupt vatten. Nu är det tio simskolegånger till innan sommaren. Det betyder att sommarlovet inte är så långt bort, ändå! 

Jag virkar på något av det finaste jag någonsin virkat. En diagonalrandig bebisfilt. Min kompis i Blekinge har fått barn, och har redan fått två andra bebisfiltar som jag virkat. 

M kämpar på på jobbet och går en keramikkurs och fortsätter fundera på vad han vill bli när han blir stor. Jag pusslar under mina jobbpauser. Tusen bitar, inte snart klart. Vissa kvällar promenerar jag, ibland själv, ibland med min vän E i grannbyn.

Vårblommorna börjar komma upp, men de tete a tete jag satt i gräsmattan är oerhört pyttiga (se bilden högst upp). Vad beror det på, tro? För kallt? För lite näring? Någon passade förresten på att käka upp blommorna på nästan alla mina nyinköpta penséer deras två första nätter i min ägo. Jag tror det var en mus, men är inte helt säker. Borde jag sätta upp en viltkamera? Orka. Jag har däremot köpt 2kg sättpotatis (Amandine och Princess) och rotat fram de jag hade kvar från förra årets skörd. De sistnämnda har börjat gro, men inte de nyinköpta. Jag har också rensat ut mitt växthus på massa tomatbös. Snart är det dags att laga och sätta upp presenningen igen. Fåglarna kvittrar (Lena och Rödis alltså) och jag oroar mig för vem som ska passa dem i sommar när vi inte tänker vara hemma... Någon granne kanske? Eller mina föräldrar lite? Vi får se... 

Nåja, slut med babbel för idag. Hoppas ni har ett fint slut på mars! Snart är det april och ännu mer vår. Heja!

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Årets början

Så börjar året 2024 och visst känner man en liten anda av nystart i sig? Jag gör det! Samtidigt känner jag att allt kommer bara fortsätta som vanligt, och det spelar väl ingen roll vad året heter?

När nytt år eller ny termin börjar så kan jag ibland få ett litet il av att jag vill förändra något eller hitta en ny rutin. Inget unikt alls. Några nyårslöften har jag inte, men det jag har börjat med är något jag har funderat på i ungefär ett år och vi kan kalla det för En kartläggning av vårt (o)hållbara liv.

Kartläggningen sker analogt i en familjealmanacka som M köpte inför detta nya år. De två kolumner längst till höger har jag dedikerat till att anteckna hur ofta vi äter vegetariskt, fisk och kött, samt hur ofta vi använder vår bil. Så här ser det ut:

För att få skriva veg måste alla ha ätit vegetariskt de dagar  vi alla ätit tillsammans. De mål vi ätit var för sig antecknar jag vad jag har ätit eftersom jag inte har koll på de andra två. 

För att få kryssa att bilen inte använts den dagen ska bilen inte ha körts alls den dagen. Nu är det januari och jag kör 4km per dag. Jag vill egentligen inte, fast det är så bekvämt i bilen och så kallt och halt där ute. Jag tänker mig att när det blir lite mer vår, i februari eller mars, ska Gs cykelpunka lagas, min cykel ska på service och sedan ska vi cykla till skolan och jobbet precis som vi gjorde i höstas innan det blev kallt. 

Jag har också funderat på att skriva ut Klimatklubbens cykelutmaning men jag har inte kommit till skott än.

Tanken med kartläggningen är att få syn på hur vi lever och sedan kunna förbättra det månad för månad, om vi känner att det är möjligt. Självklart finns det andra aspekter utöver vardagliga transporter och mat, men dessa är två av de fem B:na (bilen, biffen, bostaden, butiken och börsen), som är viktiga att tänka på och göra något åt på individnivå.

Förutom kartläggningen av vårt liv har jag också planer på att virka en temperaturfilt. Genom SMHI kan man se historisk temperaturdata om man missar att anteckna några dagar. Bra, för hittills har jag missat årets fyra första dagar! Garn är beställt och jag tänker mig denna färgsättning och temperaturskala (klicka på bilden så ser ni tydligare):

Så ja, lite nya idéer och projekt för året som kommer har jag allt. Får se hur det blir.

Har ni några nystartsidéer så här i början av 2024 eller känner ni mest för att bara överleva vardagen precis som förut?

Vardagen vecka 43

Så har hela vecka 43 år 2023 passerat, i ett enda nafs, och här sitter jag på söndagskvällen, en timma tidigare än vad det känns och tänkte summera lite.

För det första kan jag konstatera att det var helt fantastiskt bra att jag skrev det där mastodontinlägget förra söndagen för det gjorde att skrivandet i mig lossnade vilket medförde att jag fann skrivlusten och samtidigt arbetslusten igen. 

Måndagen och tisdagen gick och sedan blev det onsdag och dags för avfärd till huvudstaden. Jag skulle nämligen på konferens på koncernens huvudkontor tillsammans med en kollega från det utbildningsföretag jag jobbar på och några andra kollegor från andra skolor i samma koncern. Konferensen var hela torsdagen och eftersom den skulle börja redan klockan tio bestämde jag mig för att åka upp redan på onsdagen och därmed ha en halvdag i Stockholm för att träffa mina kollegor och se en liten bit av staden.

Jag hade, i ärlighetens namn, gruvat mig lite för att åka. Själva resan kändes rolig men jag undrade hur jag skulle få ihop det med G och M. G skulle lämnas ca en timma tidigare på onsdagen än vanligt för att jag skulle kunna ta en buss strax innan åtta. M skulle ta två halva föräldraledighetsdagar för att kunna hämta G från fritids, men jobba sina morgonpass, vilket innebar att G behövde lämnas redan 06.30 på torsdagen. Jag förberedde honom dock på detta i flera dagar innan och samarbetet mellan honom och mig gick smidigt när det väl var dags, vilket innebar att jag gott och väl hann med min buss. 

Lite roligt på något sätt, för honom, att få äta frukost på fritids. Det brukar han inte göra. På torsdagen fick de till och med rostade mackor till frukost. Lyxigt tyckte G, som annars föredrar Falu rågrut till frukost hemma. 

Jag kom upp till Stockholm redan vid halv två. På tåget hade jag passat på att genomföra koncernens miljöutbildning från mobilen, en sådan där digital internutbildning som jag aldrig tycker mig ha tid att gå även om jag är mer än intresserad av ämnet. I Stockholm var det mycket folk och ett oerhört stort utbud av allt. Det kanske inte är någon nyhet för någon, visserligen, men det var verkligen slående hur stort utbudet är. Plötsligt fann jag mig gående på Drottninggatan och plötsligt såg jag det upp och nerpåvända trädet.  Bladen hade vissnat och det var så mäktigt. Jag vågade inte  gå rakt under det, kan jag säga. Sedan var jag tvungen att gå över gatan och blicka ner på Sergels Torg, bara för att. Det är mycket så i Stockholm: saker och  ting som man har sett på TV och som tydligen också finns i verkligheten, stora företags huvudkontor, stora hus, stora träd upp och ner. 

Hotellet jag bokat låg centralt och efter att jag installerat mig där promenerade jag bort till mitt jobbs Stockholmskontor. Där väntade några fina kollegor och vi fikade och pratade och jag fick en rundvisning. Det var fint men lite mindre än jag trodde. Intressant att ha sett! Efter detta gick två kollegor med mig till en italiensk restaurang där vi käkade pasta alla tre. Det var både trevligt och gott! Därefter följde en av kollegorna mig ända till mitt hotell och väl där hade jag gått 17399 steg och kunde äntligen pusta ut efter alla intryck, sittandes i min säng, scrollandes på min mobil - för det var det jag orkade. 

Jag sov gott, men drömde konstiga stressdrömmar om terrorister som (i min dröm) bombat pilgrimskyrkan nära Ms by. Inga döda men jag bröt ihop totalt ändå och vaknade mitt i natten med fuktiga ögon. Som tur var somnade jag om och sov sedan gott till klockan kvart i åtta, käkade hotellfrukost och promenerade i lätt regn till konferensen.

Tåget hem var ett sånt där rött, MTRX-tåg. Det var första gången jag åkte ett sånt och det var lite mer basic än SJ-tågen tyckte jag. På tåget testade jag att göra ytterligare en internutbildning men uppkopplingen var kass så jag lyssnade på en nerladdad P3 Dokumentär om nån sekt som svettades ihjäl. Kanske var det inte riktigt en sekt, men en grupp med människor som följde en karismatisk ledare som uppmanade dem att göra extrema saker och inte lyssna på sina egna kroppar. Lärdom: Lyssna på kroppen, inte på en karismatisk ledare!

Resan räckte också till ett Före-Efter-drama om skotten i Ådalen. Intressant och bra upplägg med kopplingar till ungdomars politiska kamp i olika tider. Skönt att komma hem sedan, klockan halv elva på kvällen, och lillbarnet hade somnat i min säng. Jag kunde lugnt, efter att ha plockat undan det värsta, lägga mig och sova i hans säng. Sov som en stock. 

En mör fredag följde. Jag jobbade lite men pratade mest med kollegor, kändes det som. Gjorde eventuellt fel med en elev, får försöka hantera det imorgon, ta det med chefen, se vad hon säger. Det löser sig nog på något sätt... och sedan var det plötsligt helg igen! 

Och helgen, den blev också bra, igen. Jag fick vara ensam hemma igår, lördag, och passade på att plocka lite, plantera de sista vårlökarna på gården, laga lunch, baka rabarberkaka, fixa med tackkorten från bröllopet, och när G och M kommit hem åt vi köttfärssås från frysen och när G somnat såg M och jag halva The Square. Han gör det inte lätt för sina karaktärer, den där Ruben Östlund. Det är ofta så att han utsätter dem för ganska obehagliga händelser och känslor. Har ni tänkt på det? Play tar nog priset i obehaglighet, men denna var också ganska jobbig. Jag hoppas vi orkar se klart den innan den försvinner från svtplay nästa söndag.

Redan igår bestämde vi att vi idag skulle satsa på att åka till simhallen tidigt på morgonen. Vilken förvirring, och lycka, imorse när jag plötsligt insåg att det var vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Inte för att jag fick sova en timma extra, men ändå. Vi kom fram till simhallen precis när de öppnade, och det var superbra. I barnbassängen var det en mamma och en liten pojke som simtränade, så det var ganska lätt att göra det med G också. Han gjorde så gott han kunde men behöver definitivt öva mycket mer för att rörelserna ska sitta. Helst med lärare såklart, men nu har vi inte anmält honom till någon simskola så då får jag leka simlärare ibland. Själv simmade jag 500 meter, medan G och M lekte i barnbassängen. Efteråt bastu och  bilen hem. Jag lagade ugnspannkaka till lunch och kalops till middag. 

Och ja, det var vecka 43 i lite drygt tusen ord det. Det var en bra vecka. En ovanlig vardagsvecka. Det känns ofta som om livet går ut på att få vardagen att gå runt, tycker jag. Tvätten ska tvättas och hängas, diskmaskinen fyllas och tömmas, maten lagas och serveras och barnet hämtas och lämnas. In emellan ska det promeneras, pratas och så ska mannen få sig en och annan kram. Barnet ska få kärlek och hallen hållas i någorlunda ordning. Så det var fint att mitt i allt få åka iväg en liten sväng. Spendera några sena kvällstimmar ensam i ett litet men rent hotellrum, utan massa grejer överallt, utan folk och saker att fixa med. Och nu kommer vecka 44. En vecka med lite sovmorgon, eftersom det är höstlov, fast vi båda ska jobba. Det blir bra det med. 

Hoppas ni haft en bra vecka 43 och en fin helg och att ni får en fin höstlovsvecka, vad ni än hittar på! Tjillevippen!

Trappa upp

Det gäller att trappa ner inför semestern, sägs det, men jag tänker att samma sak gäller när man börjar jobba igen: trappa upp! Om man kan, givetvis. Det beror självklart på arbetets karaktär och ens egna karaktär, samt andra faktorer. Men för att inte komplicera det hela mer tänkte jag beskriva hur jag gjort för att trappa ner och trappa upp. 

Mellan vårt bröllop och semestern var det några veckor med lönearbete, men för att behålla den goa känslan från de fem dagar jag var ledig runt bröllopet valde jag att låtsas att jag hade semester fastän jag arbetade. Ja, jag gick upp på morgonen och gjorde vad jag skulle på jobbet men jag passade också på att vara ute i det fina vädret och att hitta på saker på kvällarna. En kvällstur till badstranden ibland, och liknande. När själva skolan var slut skulle G gå två veckor på fritids innan det riktiga sommarlovet (dvs min semester) började. Då gjorde vi så att vi satsade på att vara där en halvtimme senare än vanligt och vi cyklade dit, bredvid varandra. Cykelvagnen har alltså övergetts och snart är det väl dags att slänga den på tippen eller skänka den till någon. Den är rätt sleten efter nästan fem års daglig användning!

Nu när min semester är slut (jag började jobba för en dryg vecka sedan) gör vi lite på samma sätt, fast tvärtom. Vi trappar upp. Förra veckan var M och G lediga så då var det bara mig själv jag skulle väcka och få iväg på morgonen. Jag valde att gå upp vid 07 istället för 06.15, som är min vanliga vardagstid. Det innebar att jag han kolla på serie med M på kvällarna och la mig 23.30. (Ja, jag är en nattuggla!) 

Nu är G på fritids i en vecka innan skolan drar igång (och han börjar ettan!) så då gör vi lite samma som innan semestern. Vi satsar på att vara på skolan i lagom tid och får därför lite sovmorgon. Det hela underlättas av att jag inte har någon arbetstopp på jobbet just nu och hinner därför med det jag ska ändå. Sedan hämtar jag inte först på fritids heller, ska sägas. 

Ja, men jag tror faktiskt på detta: att försöka få in en lagom lunk och vända tillbaka dygnet lite i taget. G somnar liite tidigare än han gjorde under sommarlovet och han vaknar lite tidigare. Nästa vecka ska han somna och vakna ännu tidigare, men det tar vi då. Då har vi ju redan trappat upp ett steg och det är dags för nästa.

Hur gör ni i början av terminen? Har ni några tricks?

Härlig helg och hysterisk bostadsmarknad

Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.

Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället. 

Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna. 

Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)

Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.

Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)

---

Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.

---

Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!