...för att nå sociala framsteg och en ljusare framtid måste några människor vara beredda att betala priset för rätten till sina åsikter. Ju fler de är till antalet, desto mindre behöver var och en offra..." så står det på pärmens insida av Aleksej Navalnyjs bok Patriot, och ska du bara läsa en bok i sommar så ska du läsa denna!
För min del kom boken till mig genom min bokcirkel och jag läste den med stor behållning och rekommenderande den genast till min bokslukande mamma. Den ger en tydlig bild av hur ett samhälle utan fungerande demokrati men genomsyrat av korruption fungerar, eller inte fungerar. Den berättar om Rysslands historia sammanvävt med Navalnyjs eget liv, och slutar med anteckningar och instagraminlägg från fängelsetiden.
Min vana trogen, när det gäller bokcirkelböcker, tog jag lite anteckningar under läsningen. Det blev trettioen stycken. Det har aldrig blivit så många förut. Det tog över en timma för mig att läsa upp och kommentera dem. Tanterna lyssnade tålmodigt.
Eftersom jag känner att boken är så viktig vill jag skriva ner dessa citat här också. Ni kan se det lite som en trailer, eller spoiler, fastän alla nog vet hur det gick för den oppositionspolitiker som på allvar vågade utmana Putin. Kanske borde ni läsa boken innan ni läser vidare... Det bestämmer ni själva!
Det första citat jag antecknat är från sidan 59, och jag har läst den inbundna boken. Där beskriver Navalnyj hur han behövde köa för att köpa mjölk till sin lillebror, varje dag efter skolan. Ibland hade mjölken inte levererats. Ibland var mjölken slut. Oavsett behövde han köa. "Ett statsskick som inte kan förse alla sina medborgare med mjölk förtjänar ingen nostalgi." skriver Navalnyj. Han skriver vidare att man behöver skilja på landet och staten och att man kan vara patriotisk mot sitt land, vilket han verkligen var, men inte för den sakens skull behöver hysa "ett uns av tillgivenhet för staten, som betraktades som ett dumt misstag." Han menar att Ryssland befolkas av bra människor men styrs av en dålig statsapparat, både nu och under Sovjettiden.
På sidan 65, och även några sidor innan och efter, beskriver Navalnyj samhället under Gorbatjovs tid. Detta namn som jag lärde mig som fyraåring och gick runt och rabblade eftersom jag hört det på TV. Han skriver: "I världen efter Gorbatjov blev det omöjligt att tala om kärnvapen på ett sätt som inte var kopplat till en 'reduktion', och att ens tala om en begränsad användning var tabu." Detta skriver han apropå att Gorbatjov (enligt Navalnyj) drev en global PR-kampanj för nedrustning. Dessvärre är det inte så längre, när många länder runtom oss rustar upp... Och även här i Sverige är det nu lagligt att bryta uran.
På sidan 73 skriver Navalnyj om att även om Ryssland nu inte är någon fungerande demokrati så är det mycket mer fritt nu än under Sovjettiden. Han skriver "Nu kan man välja yrke, välja var man vill bo och sin livsstil. Man måste inte längre slå knut på sig själv i konkurrensen om att se vem som kan spela mest falskt för att få resa utomlands. Det går helt enkelt att köpa en biljett och åka." Även detta kan ha förändrats sedan Navalnyj skrev detta kapitel, i och med omvärldens sanktioner, men det är ändå en intressant reflektion.
På sidan 84 skriver han om sina slutsatser när Svansjön visades på TV den 19 augusti 1991. "Det visades en uppsättning av Svansjön. Det var något alla i Sovjetunionen ofelbart såg som ett tecken på att något allvarligt hade hänt." Censur. Det som hade hänt denna gång var att det hade utlysts undantagstillstånd då en grupp som kallade sig Statliga kommittén för undantagstillståndet hade meddelat att de tagit makten. Navalnyj skriver att han snabbt drog "slutsatsen att ett gäng gamla gubbar hade förlorat vettet och försökt genomföra en statskupp".
Navalnyj kommenterar på ett väldigt personligt sätt vad som hände i hans land under hans uppväxt. På sidan 91 klargör han att det är hans egna uppfattning som återges, vilket är en styrka för boken. Inom en parentes står det "jag vill inte hävda att jag sitter inne med den objektiva sanningen, utan återger bara vad jag kände".
När Navalnyj skulle välja universitetsutbildning i början av 90-talet fanns det bara två inriktningar som alla, inklusive han, tyckte var de enda vettiga att välja bland. Han skriver att "Det var uppenbart att i marknadsekonomins sköna nya värld skulle det vara återstå två yrken. Det skulle finnas ekonomer och det skulle finnas jurister, och alla andra yrken skulle dö ut. Det handlade om det naturliga urvalet." Längre ner i samma stycke skriver han att det därför öppnades en mängd "universitet" med dessa program och att "Detta fick den effekten att antalet jurister, ekonomer, managers och marknadsförare femton år senare hade förökat sig som kaniner medan det inte fanns några ingenjörer att uppbringa." (s. 109)
På sidorna 130-131 skriver han om korruptionen på högskolan och hur han (och många andra studenter) smugglade in sedlar i betygsboken för att höja sina betyg. Detta avsnitt hade jag velat kopiera och visa mina elever. Han konstaterar att "Det verkliga brottet låg i hur dumt jag slösade bort min tid och min ungdom. Jag hade lätt för att lära mig och även om jag inte var något föredöme vad gäller närvaron på föreläsningarna, klarade jag nästan alla ämnen av egen kraft, inte genom mutor och oärliga metoder." Som jag tolkar det tyckte han det var roligt att lära sig men slösade bort tillfället genom att hellre muta några av sina lärare. Det jag upplever idag är att några av mina elever beter sig korrupt när de hellre försöker fuska sig till godkänt betyg (ofta med hjälp av AI) än att ta sig tiden och lägga energi på att studera för att lära sig.
En del av biografin skriver han från sin rehab i Tyskland efter det att han blivit förgiftad med nervgift 2020, en del är skriven i fängelset. På sidan 152-153 kommenterar han detta faktum så här: "Jag sitter i en cell utan tillgång till något annat än papper och penna, något som för en författare måste betraktas som idealiska omständigheter." Denna något ironiska och lättsamma ton håller han genom hela boken. Det gör den inte så tungläst som man kanske kan tro. På s. 402 skriver han om när hans cellkamrat bestämt sig för att storstäda cellen. "Han hotade att ta hela cellen, men det skulle ha känts konstigt om han gjort rent ovanför min säng. Så idag har jag ägnat hela förmiddagen åt att skrubba hörnet där min säng står. Väggen har torkat nu och ser fantastisk ut. Det är härligt att se och röra vid den. Jag ligger på min brits, stirrar på väggen och överväldigas av beundran."
På sidan 146 berättar Navalnyj om processen att köpa en bil utomlands 1996. Det var mycket krångel vid importen, minst sagt. Dagar av köande... osv. Det är ett intressant avsnitt men för långt för att återge här.
Navalnyj skriver på s. 225 om hur viktigt internet är och har varit för hans framgång. Han skriver att internet i Ryssland inte utvecklades över tid som i många andra länder utan plötsligt bara fanns där och att antalet användare ökade fort. Han skriver att det mest fantastiska var att "landets styre inte uppfattade hur stort det var" de uppfattade istället internet "som en lekstuga, avkrok för nördar, och såg ingen anledning att lägga sig i Ingen i Kreml insåg att internet speglade verkligheten. Man kunde till exempel lägga ut en önskan om att folk skulle dela ut flygblad och på det viset faktiskt få människor att gå ut på gatan och göra det. Det var ingen lekstuga, snarare en infrastruktur." Tack vare denna senfärdiga syn på internet blev det inte heller lika snabbt och lika hårt kontrollerat som i exempelvis Kina, om jag förstått Navalnyj rätt.
På s. 236 beskriver han hur han får arbete i Kirov och sugs ner i ett system av korruption. "Jag lärde mig hur allt var uppbyggt. Och jag insåg att det inte går att införa moderniseringar i ett land med auktoritärt styre (...). Unga, aktiva och ambitiösa människor kommer och vill fixa allt, få saker att fungera, men sugs ner i systemets träsk. Det blev snart uppenbart att man var tvungen att spela med i korruptionsspelet, även om det enda man ville var att hjälpa folk." och "Varje gång man ville göra något bra måste man som kompensation göra något dåligt. Kanske inte för egen vinning, utan för någon annans. Men innan man vet ordet av är man insnärjd i ett nät av korruption från morgon till kväll. Och om man gör det för någon annan borde det väl vara okej att göra något som man själv tjänar pyttelite på? Man blir snabbt slukad av systemet."
Till skillnad mot detta förklarar han på s. 247 en av ambitionerna med hans ideella organisation FBK Antikorruptionsstiftelsen så här: "Den grundläggande principen för oss var att man skulle ha full insyn i vår verksamhet." Anledningen var att de tänkte att folk skulle vara mer villiga att donera då och att de samtidigt ville markera sitt avstånd från den korrupta staten.
På s. 252 skriver han om demonstrationer han kallat till och att fler än förväntat anslöt. Den slutade med att han blev häktad i 15 dagar för "ohörsamhet mot polis". Nu minns jag inte riktigt vilket år detta var men han skriver "Numera är det knappast någon som höjer på ögonbrynen åt att man suttit inne, men då var det ganska ovanligt." På s. 308 skriver han att förtrycket blivit allt hårdare. "2017 kunde man blir frihetsberövad i två veckor för att ha deltagit i en demonstration. 2018 hade straffet ökat till en månad. Från och med 2019 riskerade man att sitta flera år i fängelse."
Från 272 finns ett slutord med som Aleksej Navalnyj läste upp vid Yves Rocher-rättegången. En del av slutordet lyder "Ändå är det i det här stadiet i processen mycket viktigt för mig att rikta mig till alla som kommer att se eller läsa mina slutord senare." Detta tyder på en medvetenhet dels kring att slutordet senare skulle publiceras, dels kring att han förstod att han skulle dö i kampen.
Senare (s.291) skriver han om oppositionella som han organiserat och som blev populära politiker i sina regioner. Han skriver att de är "goda föredömen för hur riktiga politiker ska vara: otroligt hårt arbetande, genuint engagerade, skickliga organisatörer och viktigast av allt, ärliga som människor." Svårare än så är det väl inte? Han skriver längre ner på samma sida "Jag anser inte att man kan göra anspråk på att vara ledare för ett land som man inte känner ingående." Ja, det ligger sannerligen något i även detta.
För att organisera oppositionen i landet reste Navalnyj mycket, tyvärr inte enbart i sällskap av anhängare. "Överallt på mina resor följde en grupp giftmördare från FSB efter mig. Men även när de lyckades gömma sig för mig hade jag andra efter mig som var mycket mer uppenbara." (s. 293-294).
På sidan 310 beskriver Navalnyj med kuslig skärpa hur man kan tro att man är omöjlig att mörda eftersom man är känd. "Det har aldrig funnits något ögonblick i mitt liv då jag insett att mitt liv varit i fara. Tvärtom, fram tills att jag blev förgiftad kände jag mig för varje år alltmer övertygad om att jag var trygg. Ju mer känd jag blir, desto svårare blir det för dem att döda mig - eller det var i alla fall vad jag trodde." Och längre ner på sidan nämner han att Nemtsov resonerat på samma sätt bara tio dagar innan sin egen död, att en okänd aktivist löper större risk att bli dödad än en känd. Men som vi vet mördades också Navalnyj. På nästa sida i boken fortsätter han att resonera kring att vara rädd för att bli dödad och kommer fram till att det inte är någon idé att oroa sig för det. Han skriver: "om jag hela tiden måste oroa mig för att de ska döda mig, så skulle det inte vara värt för mig att bo kvar i Ryssland. Då borde jag antingen emigrera eller byta jobb. Men jag älskar det jag gör och tycker att jag borde fortsätta med det. Jag är inte galen, och inte heller oansvarig eller orädd. Det är bara så att jag innerst inne vet att det här är något jag måste göra, att det är mitt livsverk." Och det är väl också en anledning till att han åkte tillbaka till Tyskland efter sin rehabtid. Han älskade sitt land och han ville verkligen göra det till ett fritt land och en bättre plats att leva på. Snacka om patriotism!
På sidan 395 beskriver Navalnyj hur det går till att byta fängelse, att man måste ta med sig sina saker och att dessa granskas vid inträdet i det nya fängelset. "Det de granskar mest ingående är böckerna. Det är något jag märkt sedan långt tidigare och det är ett uppenbart arv från Sovjettiden. Böcker är destabiliserande och orsakar meningsskiljaktigheter. I ett fängelse är det fullt möjligt at en jacka genomsöks ganska slarvigt och en mobiltelefon lämnas utan avseende. Men man kan vara säker på att varenda en av ens böcker förs bort, skrivs upp, stämplas med "Kontrollerad för extremistiskt innehåll" och först därefter återlämnas. Så starkt är det skrivna ordet."
Vidare beskriver Navalnyj hur fängelsepersonalen hela tiden har kroppskamera och att de därför är noga kontrollerade vid varje interaktion med fångarna. Navalnyj hade också, på ett av fängelserna, en personlig fängelsevakt som alltid var med när han skulle äta eller kontrolleras (s. 404). Han beskriver att det är kameror överallt och att alla bokstavligt uppfyller oändliga regler, att svordomar inte används. "Kan ni tänka er ett fängelse utan svordomar? Skrämmande. Det är kameror överallt. Alla övervakas och det skrivs rapporter för minsta förseelse. Jag tror att någon måste ha läst Orwells 1984 och tänkt: "Oj, vad häftigt . Så kan vi väl också göra. Fostran genom avhumanisering." (s.412).
På nästa sida beskriver han hur han blir väckt varje timme under natten och att en man i överrock står vid hans säng, filmar honom och säger "02.30, intern Navalnj. Videofilmad som förebyggande åtgärd mot rymning. Närvarande." Navalnyj skriver att han somnar om "lugnad av tanken på att de finns de som tänker på mig och aldrig kommer att låta mig komma på avvägar. Är inte det fantastiskt?" Denna typ av ironi återkommer som sagt många gånger i boken och gör den lite mer lättsam att läsa. Även om det såklart är helt förfärligt att han blev väckt varje timme under natten i sin cell. Han måste ha blivit så trött av detta! Och det känns också som ett ganska effektivt sätt att försöka bryta ner en människa.
På sidan 415 beskriver han hur han tvingas titta på film tillsammans med de andra fångarna. "Den här gången är det en film om staden Vladimir. Bland sevärdheterna nämner de det kända fängelset med sina berömda interner Så typiskt Ryssland. Att vara stolt över vilka man har satt i fängelse."
På sidan 460 beskriver han att han fått en ny beteckning. Istället för att betecknas som "rymmare" blev han nu betecknad som "extremist" och "terrorist". Han beskriver att detta innebar att han inte behövde kontrolleras varannan timme längre (att han var närvarande/inte hade rymt). "Men extremism är en dans på rosor. Ingen kollar en. Jag var rädd att jag skulle vara tvingas att kyssa Putins porträtt och lära mig citera Medvedev utantill, men det behöver jag inte heller göra. Skillnaden är att ny har jag en skylt ovanför sängen där det står att jag är terrorist."
På sidan 505 beskriver han hur han inte fått träffa sin familj på väldigt länge och att han väntat i flera månader på att de skulle få komma på ett längre besök. Då satte fängelseledningen honom i en isoleringscell. "Så jag kommer inte få några fler besök, men fängelseledningen är säkert belåtna med hur duktiga de är på att uppfylla sina överordnades önskningar. Nåja, jag får se det stoiskt. De gör det de kan för att täppa till truten på mig. Och vad är då min främsta plikt? Just det, att inte låta mig skrämmas och att inte hålla truten. Det är även min uppmaning till alla andra. Protestera mot kriget, Putin och Enade Ryssland, så ofta ni kan." Och så är det väl, att ju mer någon vill tysta en från att berätta sanningen, desto mer måste man ropa?
På sidan 519 beskriver han sin dittills senaste dom. "Nitton år i en straffkoloni med högsta säkerhetsklass. Antalet år spelar ingen roll. Jag förstår mycket väl att jag, i likhet med många andra politiska fångar, kommer att få sitta här resten av livet. Om "resten av livet" handlar om mitt liv eller regeringens får tiden utvisa." Och det utvisade tyvärr tiden. "Domen är till för att skrämma er, inte mig. Det är ni, inte jag, som ska tappa motivationen till att göra motstånd. Ni tvingas överlämna ert land utan strid (...) Putin får inte lyckas med det. Fortsätt att göra motstånd."
Som helhet tycker jag att boken var oerhört läsvärd och intressant. Den är skriven med ett ganska lättläst språk och inte alls så tung att ta sig igenom som man kanske kan tänka. Den första delen som skrevs under hans rehabtid i Tyskland är mer välskriven än den senaste delen som är fängelsedagbok och slutligen enbart instagraminlägg. Det blir som mer av en antecknande ton mot slutet.
Det som gjorde starkast intryck på mig var att Navalnyj intill döden kämpade för sitt lands frihet och att han stod fast vid sin övertygelse trots allt han blev utsatt för. Jag kan inte riktigt förstå hur han pallade! Kanske klarade han det för att han kände att han var tvungen att klara det, men mest tror jag att han klarade det för att han visste att han hade rätt och att systemet han var fast i var både falskt och korrupt.
Det viktigaste jag tar med mig är att vi aldrig får sluta kämpa för ett demokratiskt och korruptionsfritt samhälle! Alla tecken på auktoritärt ledarskap och korruption måste tas på största allvar och utredas noggrant. Förlorar vi demokratin, förlorar vi livet som vi känner det.
Och i Andalusien pratar kanske ingen om det fortfarande, men någon har satt upp en skylt...
