söndag 9 februari 2025

Ännu en helg

Så har ännu en helg passerat. Det är i början av februari och det är kallt och mestadels mulet. I fredags var det soligt och jag åt en del av min lunch ute på trappen, var tvungen att passa på. Jag tyckte nästan lite synd om vår vän som är bofast på Gran Canaria som inte får uppleva kontrasten solskenet skapar till vinterns mörker och gråa molntäcke. Han har bara sol, sol, sol och ljumma vindar. Dag ut och dag in. Stackarn! Så uttråkad han måste bli... eller? 

På fredagen kände jag mig klar ganska tidigt på jobbet och frågade mig själv om någon enda människa med så fritt jobb som jag har hade suttit kvar på sin arbetsplats till klockan fyra bara för att klockan ska gå. Nej, kom jag fram till, och så packade jag ihop redan tjugo över tre och tog bilen upp till mataffären, gick och hämtade min son på fritids och sedan in i affären med halva byn för att handla något gott. Det blev kallrökt lax, philadelphia, pepparrot och mjukt tunnbröd. Totalt fabriksbakat. Dyrt men gott. I helgen har jag ätit nästan 200g kallrökt lax och nästan 200g philadelphia ost original. Det behövde jag, säger vi. 

Väl hemma kände jag mig energisk och glad så jag fick för mig att vi skulle byta gardiner i köket innan middagen. Det var julgardinerna som behövde komma ner, men som jag inte tagit mig för att byta eftersom det varit mörkt när jag haft tid (kväll) och då kändes de mysiga. Jag behöver väl tillägga att de inte är särskilt juliga, men ändå lite fina. Blommor och fåglar. Inhandlades när G var bebis och skymtas i ett inlägg jag skrev en gång om "kvinnans sjätte sinne". Så i all min energi fick jag för mig att jag skulle ta ett par andra gardiner än de vi brukar ha resten av året. Ett par fina vi haft i sovrum tidigare. Jag började stryka den ena. Det tog säkert en halvtimme, ganska tjock bomull som inte fogade sig så lätt. Sedan var det den andra längdens tur och då slog det mig att kanalen vi sytt för att trä in gardinstången i kanske var för smal för den ganska tjocka  gardinstång vi har i köket. Så jag tog ner den och testade, och ja, den gick väl i men det såg ut som en stoppad korv, med andra ord skulle det inte funka. Fasen också! Dags att äta middag... Vi fixade varsin snabbnudelsoppa, G och jag, och sedan åt jag en sådan där god tunnbrödmacka med färskost, pepparrot och lax. Sedan hämtade jag de vanliga gardinerna, strök dem och satte upp dem i köket, alldeles själv. Köksbordet var stökigt till tusen så det plockade jag rent, såpade med min nya väldoftande såpa från Västerbotten och sedan var det dags för fredagsmys. 

G och jag såg Fiskarnas rike, del 2 Sjön. Väldigt fint och intressant även om jag inte blev lika tagen som av del 1 om älven. M kom hem lite innan det var slut och han fick en tunnbrödrulle med lax och en med påläggschorizo till middag. Han kunde dock inte för sitt liv se vad jag hade gjort i köket. Städat bordet? Ja, något mer? Nej, han hade ingen aning. "Bytt gardiner har du ju inte gjort, för det var jag med och gjorde" påstod han ganska bestämt. Och ja, han brukar vara med och byta gardiner men inte den här gången. 

Så blev det lördag och jag promenerade i den gråa morgonen till jobbet. Jag brukar aldrig jobba på helgen men den här lördagen gjorde jag ett undantag så att jag nästa vecka när G har sportlov kan ta det lite lugnare på jobbet och inte sitta så många timmar. Jag rättade bort en hel del, faktiskt. Imorgon skickar jag tillbaka min rättning till eleverna, så de inte ser att jag jobbat i helgen (och börjar tro att vi jobbar på helgen och förvänta sig en massa). Vid halv tre gav jag mig och promenerade hem medan jag pratade en stund med en vän på telefon, som jag ska träffa nästa vecka. Det var väldigt, väldigt längesedan. 

När jag kom hem hade M använt upp all mjölk på chokladpudding så jag cyklade och köpte mer... och sedan var det nästan dags att laga middag, men eftersom G och M inte varit ute på hela dagen så hjälpte jag dem att komma ut. Tricket: Stänga av datorn som G satt vid och sedan efter en stund presentera att de skulle på ett Hemligt uppdrag! Det hemliga uppdraget var att gå till utegymmet här nära. M och jag  hade kommit fram till att det skulle vara ett bra mål. G tycker det är kul att gå dit. Själv stannade jag hemma. Behövde vila lite och virka... och laga middag.

Efter middagen hade vi den bästa av lördagskvällar. G hade lekstund eller om han lyssnade på musik innan Melodifestivalen skulle börja, jag virkade och M ritade av mig. Jag blev färdig med en bebisfilt och påbörjade en till. Det är många runt mig som är gravida för första gången nu. 

Sedan var det Mello och jag slapp titta. Istället pratade jag i telefon med syrran. Det gick rätt bra även om jag var lite distraherad över att G hade så hög volym... Vi pratade bland annat om inredning och vårt sovrum som är ett rum dit jag bara slängt in lite saker. Det jag stör mig på mest är nog gardinerna och mattorna som inte passar ihop med nånting, typ. Samtidigt vill jag inte köpa massa saker... Men kanske nya gardiner och matta? Inte polyester. Kanske ull? jag tror jag vill skapa känslan av skog i vårt sovrum. (Nu är det mest känslan av allt möjligt.) Ska prata vidare med syrran om detta vid tillfälle. Hon har det fint och harmoniskt hemma hos sig och borde kunna hjälpa mig att tänka, och välja. Jag blir så rådvill för jag vill inte välja fel. Jaja, det löser sig väl. 

Och idag söndag då? Jo, det var väl inget särskilt med den här dagen egentligen. Jag var seg på morgonen men tillslut satte jag igång mig själv och min man så det blev städat. Både fågelbur och människoboning. Efter lunch gick vi (hela lilla familjen) ner till vår närmaste havsvik. Där hittade vi massor av skräp som vi plockade upp en del av. Plast, plast, plast och två glasflaskor som en gång innehållit alkoholhaltiga drycker. M hittade en påse från Kina eller Japan som det kanske varit nudlar i, men med en bild av Kalle Anka på. Mycket mystiskt. Hur har den kommit hit? Vem vet? Någon dag borde jag arrangera ett skräpplockningsevent just där. Det är en ganska bortglömd vik (se översta fotot), så jag tror inte det är någon som brukar plocka där. Men med respekt för naturen borde det göras.

Nu på kvällen jag G och jag varit på simskola och det var trevligt... mörkt när  vi körde hem, men det gick bra. Nästa gång är efter lovet och då kanske det är ljust när vi kör hem? (Nej, det kommer det inte vara. Kollade nu.)

Ja, det var väl den helgen det. En ganska bra helg. Särskilt den kreativa stunden igår och promenaden till havet idag. Den nya bebisfilten jag virkar är nog det finaste jag virkat i mitt liv. G blev väldigt avundsjuk och jag lovade göra en till honom med sedan. Jag följer ett mönster från en kvinna i Peru som min svärmor skickat, den virkas med Rauma Tumi och jag har redan kommit ganska långt.


torsdag 6 februari 2025

Solen skiner ändå

Det är torsdag och solen skiner ändå, trots allt fruktansvärt hemskt som hänt och händer. Solen är påväg upp när jag promenerar med min oinformerade åttaåring till skolan. Jag har inte känt att jag kunnat berätta. Första dagen var jag helt absorberad av nyhetsflödet från kl 13.30 tills dess att jag cyklade hem från jobbet, och väldigt ledsen. Just att det skedde på vuxenutbildningen, som jag också arbetar inom om än i annan verksamhet, tog extra hårt och gjorde att det kändes extra nära. Andra dagen, igår, kunde jag ändå arbeta, men tittade till det hela då och då och det kändes minst sagt tungt. Jag frågade lite när vi kommit hem hur han haft det i skolan och vad de gjort. Jag fick som vanligt inte så värst uttömmande svar, mest Bra och Vet inte/Tänker inte säga. Jag är inte ens säker på att han berättade vad de ätit, vilket annars är standard. 

Sedan la vi oss en stund i soffan och jag frågade om de pratat om något särskilt i skolan. Och ja, det kanske de hade. Jag frågade vad det var, men det tänkte han inte säga... Och så frågade jag om det var något hemskt de pratat om men han sa Nej så tydligt att jag förstod att de inte tagit upp detta oerhörda fruktansvärda i att elva personer gått till skolan på tisdagen men inte kommit hem igen. Inte här, men i Örebro. 

Jag tror det är rätt att de gör som de gör i min sons skola. De tar inte upp det i klassen med åttaåringar om inte eleverna själva börjar prata om det, och det hade ingen gjort igår. Om det väl kommer upp har de en plan för hur de ska prata med barnen om det. Det känns bra. Lärarna har förberett sig och har en plan. Det ger mig trygghet. Sedan att det så kallade skalskyddet är näst intill obefintligt med absolut inget staket eller låst grind, och olåsta dörrar, känns väl inte helt toppen men det är ju så det är och det är något jag varit stolt över när jag visat upp för mina spanska kollegor och vänner: Här litar vi minsann på varandra, vi har inga höga staket eller låsta grindar. Så här ser entrén till högstadie- och gymnasieskolan i min mans hemby i södra Spanien ut, enligt googlemaps gatuvy:

Här är det en bom som oftast står olåst. Bra för blåljusverksamhet och snöplogen såklart, att de enkelt kan komma in. Bra för samhällets öppenhet kanske. Jag får bara hoppas att vi kan fortsätta ha det så, men frågan är hur det blir nu.

Jan Huss skriver på Vi Lärare om glasväggar och stora öppna ytor och hur svårt det är med inrymning och att vid behov gömma sig i sådana lokaler. På så vis kan jag vara glad att min son går i en ganska gammal skola med vanliga väggar. För några år sedan satte de upp dimmad plast längst ner på fönstren för att inte vem som helst ska kunna titta in i klassrummen. Det var för att skydda mot skolattacker dessa sattes upp, inte för att eleverna skulle koncentrera sig bättre som jag trodde. 

Så tänker jag också på vad jag kan göra, och vad vi kan göra för att förebygga att folk mår dåligt och kanske då gör dumma saker. Jagborhär inspirerar såklart när hon skriver om de isolerade i slutet av sitt senaste inlägg. Det är inte så att jag tänker eller tror att alla som är ensamma eller har få sociala kontakter faktiskt löper risk att göra något hemskt mot andra eller sig själva, utan jag tänker mer på hur fruktansvärt det är att vara ofrivilligt ensam, vilka flockdjur vi egentligen är, och så gör jag det jag brukar göra när jag vill läka och vill hjälpa andra att läka: Jag bakar bröd. Jag bakar bröd och skriver till min granne, som visserligen inte alls är isolerad, och frågar henne om hon vet vad mitt recept för ett godare samhälle är. Hon svarar: Kärlek till sin nästa. Jag svarar att hon snart kommer få sin dos. Sedan går jag dit, när brödet fortfarande är varmt och ger henne två små baguetter. Det är havregryn, chiafrön, riven morot och några pumpakärnor i, förutom vatten, salt, jäst och vetemjöl. Hon tar tacksamt emot och jag får en kram och ett litet samtal om hur vi mår och om det hemska som hänt och vad barn egentligen behöver veta. Vi kommer fram till att små barn inte behöver få veta allt, och att det är tryggt där vi bor.

Sedan går jag hem och mumsar i mig av mitt nybakta bröd, somnar bredvid min oskyldiga fina son vid läggning, han som bara häromveckan förstod att det faktiskt är förbjudet att skjuta och spränga i Sverige men att folk gör det ändå. Mindblown, minst sagt. 

Så, vad tänker du att vi kan göra för att skapa ett tryggare och bättre samhälle? Vad kan du och jag göra, här och nu? Ge mig alla dina förslag och sedan kör vi!

söndag 2 februari 2025

Systerhelg i februari

Så blev det februari och dags för årets första systerhelg. Systerhelg är ett koncept som min syster och jag utvecklat och som handlar om att ses själva i lagom dos. Vi kallar det helg men det är snarare ett drygt dygn det brukar röra sig om. Tjugosju timmar blev det denna gång. 

Jag tog första bussen hemifrån på lördagsmorgonen och det var en naturupplevelse att färdas över min ö. Först dimma, sedan morgonsol och flygande svanar, sedan dimma igen, och precis innan bussen körde upp på sista bron till fastlandet glittrade det av iskristaller i luften, och en hel regnbåge skymtade som en portal till helgen. Vid tågstationen var det vitt av frost. Varenda kvist var vit. Solen sken och folk nästan trängdes på den lilla del av perrongen dit solens strålar nådde. Så törstiga var vi efter alla mulna dar.

I Göteborg var det mulet och vi möttes upp på vårt vanliga ställe och gick en sväng i Nordstan. Vi konstaterade två saker: Ett: Det finns väldigt mycket att köpa. Två: Det är väldigt varmt att ha termobyxor i Nordstan. Vi köpte bara det vi tyckte att vi behövde (t ex hårklämma till mig och hårsnoddar som är sköna att ha på handleden till syrran), samt ansiktsmask och fotmask till vår hemmasparitual.. 

Sedan åkte vi hem till henne med överfullt sinne och något kurrande magar. Vid busshållplatsen köpte vi, helt enligt plan, sushi av den trevliga sushitanten att ta med hem. Efter att vi ätit detta och druckit hemmabubblat vatten vid syrrans köksbord la vi oss i soffan och småpratade tills vi båda somnade. Att sova middag ostört i en välstädad barn- och mansfri lägenhet är inte dumt det! Väldigt skönt var det, med andra ord. 

När vi väl vaknat igen hade ljuset fått en eftermiddagston och vi bestämde oss för att gå till återvinningen med våra sushi-lådor och sedan gå en extrasväng innan vi handlade till middagen. Löjromspizza skulle det bli, och en med svamp. Creme fraiche istället för tomatsås. Under vår extrasväng mötte vi syrrans vän och hennes dotter. Samma dotter som jag stickat och virkat till en gång. Nu tre år. Så fort tiden går! Den går så fort att även andras barn växer upp och blir stora helt plötsligt.

Pizzadeg sattes och sedan semmeldeg. Det var viktigt med ordningen, annars skulle pizzan smaka kardemumma sa syrran och ja, det tror jag på och nej, så ville vi ju inte ha det. Pizzan blev hur god som helst men vi orkade inte äta allt. Det kan hända att vi ätit en väldigt god kanelbullesockerkaka som fika där någon gång under dagen också...

Efter middagen var det dags att ta itu med läxan vi fått av vår mamma, nämligen att se filmen Den sista resan. Den har blivit rejält hyllad har jag förstått men jag har hört lite olika åsikter från olika personer i min närhet. Syrran och jag var dock rörande överens om att det var lite väl regisserat och dramaturgiskt upplagt samt framförallt lite väl hårt att de pressade denne gamle man till detta. Den handlade mer om sonens oförmåga att släppa taget om sin pappa och det förflutna, än om att pappan skulle få uppleva något fantastiskt, även om han såklart fick en fin resa på kuppen (inkl lite väl jobbiga upplevelser). Jag förstod inte riktigt hur de kunde låta en man som hemma såg ut att ha hemtjänstlarm sova själv i ett främmande hotellrum. Jag tyckte inte heller det såg ut som om de hade tagit med sig rullatorn i början, den dök ju dock upp senare. Framförallt jobbigt att de inte frågade honom och förankrade resan i honom, motiverade honom, utan det var mer hux flux nu har jag köpt en liten bil i gräll färg, så nu drar vi! Packa nu då! Vi ska åka nu! 

Dock tyckte jag scenen när de rullade över gränsen både var fin och lite väl uttänkt, men scenen när han i slutet fick se en film där hans lärargärning hyllades gick verkligen rakt in i mitt hjärta. Rakt in i mitt lärarhjärta, alltså. Tänk vad vi lärare kan göra ändå! Tänk vad vi gör! Det känns kanske som om vi mest rättar, jagar fuskare och sätter betyg men det vi gör betyder faktiskt något! Inte bara förmedlandet av ämneskunskaper utan också allt det där andra, allt det sociala. Det är kanske extra mycket sånt i klassrumsskola, men även vi på distans kan faktiskt nå fram ibland och betyda något för eleverna, mer än ett "hinder på vägen". Jag vet några exempel där det varit så, i mer eller mindre grad bara under mina drygt tio år i yrket... Ja, det berörde mig. Har ni sett filmen? Vad reflekterade ni över?

Efter att vi sett klart filmen ringde vi upp vår mor och hade utvärdering. Hon höll med oss i våra reflektioner, men det verkade som om både hon och pappa tyckte filmen var bättre än vad vi tyckte, för de har sett den två gånger.

Sedan hade vi spa med fotbad för mig och sedan satt vi i syrrans säng och la på ansikts- och fotmask från Korea. Fötterna var som bebisfötter sedan! Eller åtminstone så nära jag kunde komma med mina snart 39 år. 

Så somnade vi och sussade sött och drömde, sida vid sida. Sedan var det morgon och vi vaknade, så som man gör. Ute var det grådassigt och vi bestämde oss för att börja pussla, efter det att lyxfrukosten med såväl brieost, hembakt bröd som päronmarmelad och grape var uppäten. 

Vi hann inte så långt, men ändå en bit. Sortera bitarna, börja lägga lite kant och ett hus och en bit av en båt och sedan var det dags för lunch.

Syrran gjorde god saffranssås med lök och grädde och spaghetti och stekt laxbit. Det gick ner, kan man säga. (Väldigt gott igen alltså!) Sedan var det dags för årets första, och för mig säkert enda, semlor!

Klockan ett tog vi bussen mot stan. Syrran skulle uträtta lite ärenden och jag skulle åka hem. Redan 15.20 var jag hemma. Påvägen hem hann jag både virka och lyssna på en podd som jag faktiskt både står ut med och gillar. Plan B-podden heter den. Sista avsnittet har visst sänts men jag har inte lyssnat på så många, så jag har dem kvar. Det avsnittet jag lyssnade på idag hette Bonus: Stad vs landsbygd och var från 29 juni 2023. Det handlade om omställning till ett mer hållbart liv i staden jämfört med på landet.

Väl hemma var det stökigt, men M lyckades få det någorlunda fint i hallen medan jag gick ut med återvinningen. Det är alltid stökigt när jag kommer hem från syrran. Dels för att jag inte varit hemma och hållt efter och dels för att syrran har det så himla undanplockat och fint jämfört med oss (även när jag är hemma och håller efter). 

G klagade på ont i huvudet och jag stängde av TV:n. Han låg kvar i soffan. Konstigt. Efter en liten stund visade det sig att han hade feber, och febern tickade uppåt. Han somnade medan M och jag åt middag men vaknade till efter någon timme. Jag läste bok och sedan såg han på lugnt barnprogram en stund. Vid åtta kunde jag lägga honom och nu sover han gott. Han har fått alvedon och saft och festis och glass och lite vindruvor, så vi hoppas på en lugn natt. Imorgon får han vara hemma från skolan, såklart. 

Ja, det var min helg det. En fin helg! Mysigt att hänga med syrran, men tråkigt att G är sjuk igen. Men vi får hoppas att det går över på några dagar...

måndag 27 januari 2025

I slutet av januari

I slutet av januari är det full rulle och fullt upp och så är det måndag. Annika hörde av sig igår och bad om ett helginlägg. Kanske är det det hon får. Vi får la se. 

"Vi får la se" hade jag som ämne i ett mail till en av mina tre chefer i fredags. I mailet frågade jag om hon läst mailet jag skickade i onsdags. I mailet skrev jag att jag kanske var påväg att få ryggskott men att jag gjort mina övningar och att det kändes nog bättre. Sist jag hade ryggskott var det massivt och där vill jag aldrig hamna igen, och verkligen inte nu. G måste ha starka minnen från den gången för han satte genast på lugn musik och hämtade pallen som jag kunde lägga upp mina ben på. Han var så söt. Det var i fredags förmiddags och jag lyssnade på min ryggskottslåt (Earl av Sonores) och sedan avslappningsmusiken. Kanariefåglarna svarade på fågelkvittret i låtarna. Så sött. Plural ja, de är två igen nu. Lenas nya kompis heter Rödis, efter att vi ganska omgående övergav namnförslaget Stina 2. Det låter som om det är ett barn (G) som hittat på namnet Rödis men det är det inte. Det är jag som hittat på det, för att inte behöva kalla henne för Stina 2. Lena blev glad att få en kompis i alla fall. Hon kom redan helgen efter den tragiska olyckan.

Chefen svarade i alla fall på mitt Vi får la se-mail med en konkret plan för de närmaste två veckorna. Det var precis det jag behövde, även om planen kunnat vara mer luftig. Samtidigt vet jag att hon inte hade några förutsättningar alls att lösa en luftig plan på studs, så att hon ändå gjorde en plan var guld värt. Vi är i ett läge nu där arbetsuppgifterna tämligen väller in. Vi har många elever, till viss del tack vare avtalen jag hjälpte oss att vinna förra året, och nu mitt i allt detta ska jag skriva ett anbud igen. Ett litet anbud, men ändå. Det är lätt att tro att det inte kommer ta så mycket tid, men ja, vi får väl se. Det brukar alltid ta längre tid än man tror. Men nu har vi en plan och jag har lagt in skrivpass i min kalender, så det får la gå. Jag får se det som ett experiment om inte annat. 

Mitt i detta började alltså helgen. Jag jobbade till halv sex i fredags tror jag och sedan åkte jag hem. Väl hemma mådde jag rentav illa av trötthet och stress. Nej, jag mådde inte illa - jag var yr. Och det var nog inte när jag kom hem utan efter det att vi ätit middag... nåväl. Jag har för mig att jag gick och la mig och läste för att vila medan G och M promenerade till affären i regn och blåst och mörker för att köpa lite goda grejer. Sedan hade vi sent om sider lite fredagsmys. G och jag åt glass och vi såg två avsnitt av Miniagenterna, eftersom vi redan sett alla avsnitt av Agenterna som ligger uppe. M tyckte att Miniagenterna var roligare och bättre än vanliga Agenterna, vet inte vad det säger om honom... 

På lördagen jobbade M, men ganska sent, så han hann städa innan och jag hann gå ut på en promenad i förmiddagsljuset. Det var gråmulet och blåsigt men ändå ganska ljust. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om mordet på Adriana. G satt klistrad vid sin dator hela förmiddagen... men men.. vi åt lunch och när pappa M åkt till jobbet ville G ha testund, så då hade vi det. Testund är att vi dricker te och äter något (i detta fall lördagsgodis) och att vi sitter på golvet, eller annat udda ställe. Denna dag satt vi på golvet i vardagsrummet och konverserade varandra. 

Lite senare tyckte jag att vi behövde gå och handla lite. Jag hade kommit på att jag skulle marinera två kycklingbröstfiléer som jag köpt påvägen hem på fredagen, i soja och vitlök, och sedan ha på grädde och creme fraiche och in i ugnen. Det är en rätt våra vänner på grannön bjöd oss på en gång och som jag gjort några gånger sedan dess. Jag öppnade kycklingförpackningen och det stank ruttet ägg. Här begick jag ett enormt misstag, ett tankefel skedde. Jag tänkte: "Äh, det gör ingenting. Det ska säkert lukta så." Det kommer jag aldrig tänka igen om kyckling som stinker! Tydligen kan det lukta lite när man precis öppnar paketet men lukten ska försvinna snabbt. Det gjorde den inte. Men jag marinerade och jag sa till G att nu går vi och handlar. Vi behövde komma ut. Han behövde komma ifrån sina skärmar... suck. Så vi promenerade och himlen var så vacker. 

Efter middagen såg vi Fåret Shaun Filmen på Cineasterna, efter att jag bläddrat igenom hela deras barnutbud och hittat några förslag. Cineasterna är en sida varifrån man kan streama film. Det är alltså därifrån man lånar film från biblioteket nu för tiden. Helt fantastiskt. Det finns massor! Filmen var bra, och lagom till den var slut kom M hem från jobbet. Under tiden jag la G åt M också av maten... G hade dock vägrat (tur för honom). När jag la G började jag få ont i magen. Till slut stod jag inte ut längre så M fick ta över läggningen och jag fick gå på toa. Fy fan. Det var inte kul. 

Igår, söndag, hade jag ont i magen hela dagen. Jag kände inte för att göra någonting mer än att typ bli vegan. Till slut började jag lägga ett pussel i alla fall. Och till slut fick jag med mig G ut en liten sväng. Nästan hela dagen nojade jag över om jag skulle orka köra G till simskolan eller ej, en utflykt som totalt tar två timmar. Jag skrev till M att jag kanske inte skulle palla och då erbjöd han sig att köra, även om de behövde åka redan ca 20 minuter efter det att han skulle komma hem från jobbet. Det är i sådana stunder - när han ställer upp och skjutsar eller hjälper till att lösa saker som kört ihop sig som jag älskar honom som mest. Inte bara i sådana stunder, men ja, jag uppskattar det väldigt mycket.

Så blev jag ensam hemma på kvällskvisten och kunde göra vad jag ville, framförallt slappna av. Så jag dammsög av det värsta (som blivit på en enda dag) och sedan la jag mig i soffan och tittade på Där ingen skulle tro att någon kunde bo och hade det mysigt under min yllefilt med mitt rooiboste. 

Och imorse mådde magen bra igen. Och G mådde bra och M med. Så idag har det varit en helt vanlig vardag och vi har alla varit på våra respektive jobb och skola. Tyvärr blev jag kvar till ganska sent på jobbet men som tur i oturen hade G inte ätit upp sina vindruvor som han haft med sig till skolan, så vi åt dem i bilen på parkeringen innan jag körde hem. Väl hemma åt jag en banan och sedan ställde jag mig och lagade raggmunkar samtidigt som jag satte en bröddeg. Båda blev lyckade, som tur var, och G tyckte om raggmunkar! Men smeten ville ju aldrig ta slut - nästa gång gör jag nog bara halv sats! 

När brödet var i ugnen om M kommit hem gick jag ut en sväng för att prata med syrran i telefon. Det behövdes. Både komma ut och babbla av oss i telefon. Och nu sitter jag här, i ett återigen halvstökigt vardagsrum. G och M har lagt sig och är tysta. Förhoppningsvis sover den lille. Och imorgon är en ny dag, mitt i vardagen i slutet av januari 2025.

torsdag 9 januari 2025

Möte med döden

Vår röda kanariefågel Stina dog igår. Det var M som klantade sig rejält och råkade dammsuga upp henne. Han försökte visserligen rädda henne sedan genom att ta ut henne ur dammsugarpåsen där hon virvlat runt bland allt damm och hon andades fortfarande. Han satte henne på burgolvet och blåste lite på henne för att ge henne extra luft men hon dog ändå kort därpå. Lilla Stina. Du blev inte gammal. Och Lena sedan, helt ensam och ledsen. 

G märkte ingenting av detta då han satt i köket uppslukad i sin Minecraftyoutubevärld. M var ångerfull och skickade ett sms till mig. Jag var på jobbet. 

När jag kom hem stängdes youtubevideon av och vi berättade för G vad som hänt och att Stina var död. Han tog det som en youtuber: "That stupid bird, she eat too much." sa han. Min första tanke: Han ser för mycket på youtube, detta är inte bra. Min andra tanke: Herregud så mycket engelska han kan!

M ältade händelseförloppet hela kvällen och vi pratade om det flera gånger, han och jag. G bestämde att ingen begravning behövdes så vi slängde henne i soporna, vilket kändes som en ganska morbid handling. Jag tvingade i alla fall alla i familjen att ta farväl av henne i hallen innan M och jag tillsammans gick ut och slängde henne. Stackars lilla djur. 

Senare märkte jag hur G började bearbeta det och komma ut sitt youtube-mode. Innan han skulle lägga sig spelade han improviserad orgelmusik på sitt keyboard en stund. När jag kom upp sa han att det var till Stina och att man spelar orgel när någon dött. Sedan sa han att nu är Stina i himlen med Gunborg. Gunborg är min mormor som dog när jag var 17. Hon är liksom Gs referens till döden. Han har givetvis aldrig träffat henne, kanske sett henne på bild ändå, men han är "hon som är död" för honom. Lite fint ändå att han tänker just på henne för jag vet att hon hade blivit så glad om hon faktiskt fått träffa honom, hon sa ofta det till mig att hon gärna ville träffa mina barn men inte trodde att det skulle bli så. Hon hade rätt. 

Men ja, nu är hon alltså med Stina i himlen och det är lite fint för hon hade också två kanariefåglar en gång i tiden. De var givetvis hennes barns djur men det var säkert hon som mest tog hand om dem. Och den ena drillade så fint, brukar min mamma säga. Rudolf. Han är också med Stina och mormor i himlen nu. 

M är redan på gång att skaffa en ny fågel. Och det kan behövas, allra helst för Lenas skull. Hon var så ensam och ledsen igår. Idag, efter en god natts sömn, verkade hon dock som vanligt igen. Hon flaxade runt och pep. Kanske lät pipen lite längtansfulla, kanske undrar hon vad som hände, kanske har hon redan glömt Stina?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...