Trött söndag efter promenadig lördag

Idag har det verkligen varit en trött söndag. Jag måste lära mig att säga nej. Nej till mig själv och nej till min son. Imorse när jag ätit frukost kände jag mig fortfarande helt död och M sa till mig att gå upp och lägga mig och läsa istället för att göra något annat. Så jag värmde en vetekudde och gick upp och la mig. Jag läste mig varm och efter en stund kom G som tittat på Melodifestivalbidragen en andra gång och la sig bredvid mig. Ganska snart började han prata om utflykt. Kanske till Dyrön? Jag kände mig dödstrött men ute sken solen. Kanske göra pastasallad och gå till hemliga viken? Det orkar vi inte, sa jag. Kanske åka efter lunch? Okej, men bara om pappa följer med, sa jag. 

Så sprang G upp ur sängen och ropade ner för trappan att Mamma och jag vill åka till Dyrön och du ska följa med, och det blir efter lunch! M accepterade uppdraget. Jag gjorde det egentligen inte, men lyckades ändå samla mig tillräckligt för att pallra mig ner och duscha. Jag orkade också få igång Ms veckodammsugning. Han behöver verkligen verkligen starthjälp min man. Jag tog ut mattorna, jag röjde bort grejer från golven. Ställde till och med ut stolarna och några skor för att han lättare skulle komma åt. Sedan dammsög han medan jag duschade. Så löste jag lunch och vi åt. Sedan åkte vi. 

Men varför var jag så himla trött då? undrar la ni... Jo, igår lördag hade jag nämligen varit ute och promenerat en himla massa! Det hade visserligen G och M med, men jag var trots allt tröttast av alla. Ändå kände jag mig tvungen att följa med. Men ja, igår åkte M och G till Skärhamn och gick på akvarellmuséet. Själva utställningsdelen var stängd men de var där för att måla, och den delen var öppen. Sedan gick de och åt på thairestaurangen. Under tiden var jag hemma och donade på, dvs åt lunch och skrev om min fredag. Sedan gick jag ut på telefonpromenad med min kompis Leli från Barcelona. Hon promenerade visserligen inte utan vek tvätt och fixade lunch, men det gick bra ändå. Jag babblade på som en riktigt pratkvarn och stackars Leli fick nästan inte en syl i vädret... Men vi bestämde ändå att vi skulle ses och promenera på halva vägen någon gång i vår. Kanske i Kode? Kanske med te i termos, sittunderlag och några mosiga semlor? 

Jag fick så mycket energi av samtalet med Leli att jag bara gick längre och längre, till slut var jag nere vid en kanal och uppe på ett berg... Vackert var det. Lagom mycket kläder hade jag. Livet kändes härligt!

När Leli skulle äta la vi på och jag gick i tystnad till Gs skola där jag satte mig på en bänk och vilade. Jag ringde min kompis M i Umeå för att prata specialläreri och då var jag ju tvungen att hinna prata klart med henne och kunde inte gå raka vägen hem utan gick via vår närmsta havsvik. Mycket fint. Häftig is! Och bra insikter från min kloka vän M. Till slut gick jag hem. Vi pratade fortfarande när M och G kom hem från Skärhamn, men då fick vi lägga på eftersom G behövde mig. 

Efter en stund la jag mig och vilade och sedan lagade jag fyra liter köttfärssås, så att vi har. M hade blivit stressad av den omskrivna nötköttsbristen och köpt 1,4 kg lokalproducerad köttfärs. Det är djur som betat på vår ö, alltså. Jag vet inte var de slaktas i och för sig, men kanske här i närheten? 

Sedan var det bara någon timma kvar till den av vår son hett efterlängtade Melodifestivalen deltävling 1 och jag blev hemskt sugen på Loka Crush. Denna något mindre sötade läsk. Ville någon annan också ha, kanske? Jodå! G kände också ett stort behov så vi bestämde oss för att dra och köpa det. Bilen skulle vi inte ta tyckte M. Vi skulle gå, hela familjen. Okejdå. Vi gick. Det var kallt. Jag hade min tunna dunjacka igen, samma som jag haft under promenaden på dagen, men nu var det för kallt för den. När vi kom ut ur affären igen såg vi en häftig ring runt månen.

Ser ni ringen runt månen?

Vi kom hem igen 3 minuter innan TV-programmet började och G sprang in sitt fortaste för att sätta på TV:n och koppla den till hans ganska stora högtalare. Jag var så slut att jag också slog mig ner i soffan, och det gjorde faktiskt M med, även om ingen av oss egentligen ville se spektaklet. G dansade och hoppade runt och sjöng med... Vi halvlåg i soffan. Loka crush dracks. Några chips åt vi också. Men när de drog omröstningen en andra gång tröttnade jag och gick upp och visade M Gina Dirawis första youtubeklipp som syster Khadidje, någon som minns? M tyckte det var hemskt att hon drivit så med sin egen minoritet. Jag höll inte med. 

Sedan gick jag ut med en lapp till en brevlåda och så hade jag plötsligt gått några fler steg än M den dagen (femtontusen!) och kände mig så enormt nöjd att jag vann denna lilla "tävling". Sedan la jag G och däckade totalt själv, men pallrade mig ändå ner för lite obligatorisk kvällsgröt innan jag somnade på riktigt klockan elva.

Således var jag väldigt trött i benen och i både kropp och själ imorse när G föreslog utflykt till Dyrön. Men samtidigt: solen sken! och Dyrön. Dit älskar vi ju att åka. Så okejdå. 

Vi hann med färjan gott och väl, tack vare att vi för ovanlighetens skull hittade parkering nära färjeläget. Det gungade ovanligt mycket när färjan åkte på öppet hav men jag tänkte på att just dessa färjekarlarna varit med i ett TV-inslag när det var storm och att detta inte var storm på långa vägar. Väl på Dyrön var det kallt. Jag hade min varma långa vinterjacka, termobyxor, två mössor och rejäla tumvantar men alldeles för svala skor. Sommarskor. Lite dumt faktiskt, men jag valde dem för de har bäst sula och är lättast och ja, jag var ju redan supertrött i benen. Tårna blev iskalla, för det blåste liksom in i skorna. 

M och G var upplagda för överlevnadsäventyr så vi började med att ta oss till lekplatsen mitt på ön. G lekte och jag virkade men blev iskall om fingrarna. Jag drack te. M och jag satt på sittunderlag. Det var ändå rätt okej. Lite frid infann sig. Sedan ville G handla mentos i affären, men den var söndagsstängd. Så ville han spela minigolf och vi gick ner till minigolfbanan. Jag tänkte på att där finns det ju ett självserveringsvåffelcafé vilket betyder att jag får gå in och vara inomhus! Men minigolfbanorna var övertäckta med nåt tyg, som skydd mot vintern. Våffelcafét var dock öppet! Men ingen våffelsmet fanns det, pga minusgraderna. Tur då att jag packat ner lite okladdig kladdkaka. Tur också att det fanns en liten värmefläkt. Denna satte vi oss vid och M använde också sin nödfilt att lösa en liten koja med, så till slut blev vi varma!

Värmefläkten blåste in i Gs överlevnadshydda. Ja, jag hade vantar på fötterna.

Klockan halv tre hade vi dock blivit sugna på att åka hem så med någorlunda raska steg gick vi över ön till färjan. M satt i väntrummet medan G och jag stod och spanade. Det gungade när vi åkte över. Och väl i hemmahamnen igen sa jag till M att visst har du med dig stavarna? (Han hade haft med sig vandringsstavar för ovanlighetens skull, jag tror de utgjorde en del av överlevnads-attiraljerna). Stavarna? Va? Nej! Så kom han på att de låg kvar i vänthallen på Dyrön. Snabbt kom jag på att han kunde ta färjan tillbaka ett varv och säga till att han bara behövde springa och hämta sina stavar i vänthallen (så han inte behövde vänta ytterligare en timma på nästa färja) och så bytte vi mobil (eftersom jag köpt allas biljetter med min mobil) och så åkte han över igen, medan G och jag åkte hem, satt i köket en stund och planerade läxor innan vi återigen åkte ner till bryggan för att hämta M.

Efter allt detta var jag ännu mera slut och la mig ännu en gång med vetekudden i min säng, men denna gång med maximalt fluff (dvs mellan våra täcken) och läste vidare i boken Morgon och kväll av Jon Fosse. En bok nästan helt utan punkter. Ganska bra men också ganska förvirrande.

Sedan somnade jag, och sedan var det dags för middag. Och efter det: städa köket medan M plockade i ordning i hallen och sedan ut med soporna, gå en pyttesväng och så förbereda G för sängen. Nu lägger pappan sin son och jag sitter här och skriver. Men nu blev detta för långt (igen) så det är dags att runda av. Det har varit en fin helg! Imorgon ska jag vila på jobbet. Framförallt mina ben ska jag vila! De är inte akuttrötta nu men jag kommer nog känna av någon slags trötthet imorgon ändå.

Hoppas ni har haft en fin helg och att ni inte frusit för mycket! 

Små isflak i issörja i vår närmaste havsvik

Stad och skog

Stad och skog. Det sammanfattar den här helgen bra med två ord. Stad och skog och femtioårsdag, om man ska välja tre.

I fredags fick min man veta att han inte alls skulle jobba på sin femtioårsdag. Han fick permission. Det är tydligen vanligt att man får det, alltså en betald ledig dag (om jag förstått det hela rätt) när man fyller just femtio. Planer gjordes upp lite hastigt och lustigt. M pratade om att äta lunch på restaurang i Göteborg. Jag kontaktade våra  vänner från Barcelona, som sedan pandemin bor just i Göteborg, och vi bestämde träff på en liten enkel dumplings-och-nudel-restaurang med kvav inomhusluft och toalett som man egentligen kanske inte fick låna, vilket vi gjorde ändå. Restaurangägarna var lite sura, måste jag säga, men vi hade roligt ändå. Och kanske var vi lite av en spansk-svensk cirkus som de tänkte att Det var kul när de kom men ännu roligare när de gick om. 

Mätta och belåtna gick vi ut i den kalla men soliga dagen med siktet inställt på att bestiga Skansberget där den gamla Skansen Kronan ligger. Men först dök vi in på Seriehörnan och våra vänner köpte kalendrar och M köpte en seriebok i julklapp till mig, som han tyckte skulle passa. Jag råkade se vilken det var när vi kom hem men har redan glömt... Han är la inte superskillad på julklappar, min man, men än så länge har han faktiskt köpt två till G (utifrån mina explicita instruktioner) och en till mig. Mer än något annat år, tror jag. Så nu ska vi la bara lösa någon mer grej till G, något han önskat sig (alla hans önskningar har discotema) och sedan kanske det får vara bra? Jag ska la fixa något till M också, i och för sig... 

Så besteg vi berget. Vi gick en annan liten stig upp som visade sig vara väldigt lerig, men lite äventyrlig. Jag kände tydligt att G var i sitt rätta element! Väl där uppe tog vi roliga bilder med Skansenkronan-kronan på huvudet och så ställde vi oss och pekade ut olika landmärken och jag la märke till hur många höga hus de byggt på senare år i Göteborg. Vad håller de på med? Jag fattar ingenting... 

Sedan skulle vi gå ner för en trappa men den var avstängd, av oklar mystisk anledning så vi hamnade i Linné igen, och inte i Haga där jag tänkt. Men rätt som det var så var vi i Haga i alla fall och min vän A hade gått in i en container i jakt på skatter. Ett silverglänsande solskydd till bilen var vad hon fann! Min lilla sakletare! Jag minns fortfarande när vi satt i hennes extremaduranska by och sydde nya överdrag till några skumgummidynor som vi hittat bredvid en soptunna. Då var hennes nu sjuttonåriga son bebis. 

Så gick vi ner på Haga Nygata och trängdes med alla andra. Vi tänkte fika men gav upp att hitta ett bord för sju i den stadsdelen och tog oss till nästa. I Vasa hittade vi ett stort rymligt kedjekafé där vi dök in och slog till på en hel del goa grejer. Det var ju ändå femtioårskalas! Jag bjuder! ropade M. Jag vill bara ha grädde! ropade P, men han skojade bara. P alltså. Själv tog jag en rund liten bakelse med passionsfruktsgelatin uppepå. M tog en stor chokladmoussetårtebit och G valde en blå makaron (eller vad den där franska kakan nu heter) och en liten chokladmousse i fyrkantig behållare. Jag drack te, G varm choklad och M slog till på kaffe, men ångrade sig hela kvällen sedan då han inte är van och blev ganska stissig i sitt inre. 

När vi fikat färdigt och trillade ut på gatan igen var det nästan mörkt. Vi tog farväl av våra fina spansksvenska vänner och åkte ner mot centralen. G ville gå in på den oändliga godisaffären 4-gott, vilket vi gjorde. De hade inte mitt favoritgodis, men jag hittade lite Japanmix som jag köpte. 

Så gick vi till centralen och valde att inte ta bussen utan istället vänta 40 minuter på tåget, som G så gärna ville ta. Okejdå... vad gör man inte för sin son? Och visst är det så mycket skönare att åka pendeltåg än buss på en mörk motorväg? Jag var helt slut och satte mig på en bänk och virkade medan vi väntade på att kunna gå ombord på tåget. 

Det var ett nytt västtåg, påstod G, och ja, sätena såg sannerligen nya och fina ut. Vi hittade bra platser, eftersom vi kom på tåget nästan först av alla. M dansade runt lite i mittgången innan avgång och utbrast att han haft en himla fin och rolig dag, och det var ju det viktigaste, eftersom det var hans födelsedag. Sedan att jag blev helt supermegaslut, det fick jag bara ta. 

När vi väl kom hem, vid sjusnåret, tog jag raskt fram en påse fryst köttfärssås från frysen och tinade i vattenbad medan jag kokade spaghetti och skrev en liten handlingslista. Jag behövde nämligen handla till dagens utflykt, eftersom G och jag skulle äta lunch i skogen med några andra fina vänner (de jag träffade i varuhissen på Kielfärjan för tre år sedan). 

Medan jag väntade på att G skulle äta upp sin middag funderade jag på hur jag skulle ta mig till affären. Cykla, gå eller ta bilen. Jag kom fram till att jag skulle cykla. Gått hade jag gjort tillräckligt och bilen kändes bara onödig. När jag cyklade iväg kände jag verkligen i hela kroppen hur jag älskar att bo så här. På landet, inte i en stad, men med lyktstolpebelyst cykelväg till affären. Det passar mig faktiskt väldigt bra! 

Väl hemma tog jag mig en varm dusch och sedan unnade jag mig att ringa syrran innan jag la G vid kvart i tio. Så sov jag som en stock sedan, kan jag säga. 

Så blev det söndag!

M skulle jobba idag och G och jag skulle ut i skogen. Ni vet, man har gott om tid - väldigt gott om tid, och så plötsligt har man väldigt bråttom. Så blir det nästan alltid när vi ska iväg. Igår till exempel hade vi så gott om tid att M dammsög i vardagsrummet. Särskilt där vid soffan är det skitigt, sa jag och pekade ut några förväxta dammråttor. M tog uppdraget seriöst och dammsög till och med under soffan (där vi dammsuger ytterst sällan eftersom det är en bäddsoffa med en säng under som man då måste dra ut och för att dra ut den måste man först flytta soffbordet och sedan är det ändå en irriterande flärp som hänger ner och döljer där sängen står och ja, därför orkar man inte dammsuga där särskilt ofta). Jag skulle duscha och klä på mig och G hade fortfarande inte klätt på sig, något han behöver stöttning i ibland. Det blev stressigt. Idag kände jag att vi hade såå mycket tid så jag satte mig och virkade när jag ätit frukost. Plötsligt var det bråttom... Men vi hann båda gångerna. Lärdom: Klä på G och gör klart allt inför avfärd innan den här extratiden tas ut på att till exempel virka eller dammsuga. (Men ja, vi lär la göra samma nästa gång). 

Och på tal om att dammsuga: Eftersom den här helgen fyllts med roliga utflykter, så har nästan inget vettigt och viktigt hemma hunnits med. Eller jo, jag har hunnit hänga en tvätt och M har hunnit dammsuga vardagsrummet. Jag har också lagat en konstig men ganska god baskisk soppa, men det är det. 

Till skogen kom vi idag klockan elva. Vi parkerade och vandrade iväg genom skog och hagmarker. Solen sken, men det var varmare idag än igår. En timma och tio minuter tog det från parkeringen till vindskyddet vid den lilla sjön. Där åt G och jag pastasallad och våra vänner mackor och varma koppen. Varma koppen känns förresten som en bra grej att ta med på utflykt. Varmt, gott och enkelt liksom. Deras bebis ammade. Sedan gick vi till torpet som har kaffeservering vissa söndagar. Det är Friluftsfrämjandet som arrangerar det. Där inne finns en kamin så det var varmt och gott att komma in. Goda kakor hade de också, och vi fikade och skrev i gästboken. Jag höll till och med i bebisen lite. Sex månader och hur go som helst!

Sedan gick vi en annan väg tillbaka. Vi gick faktiskt (nästan) dit i våras, men då chansade vi hej vilt och gick enligt stigar vi hittade i appen Naturkartan. Denna gång följde vi en uppmärkt led. Jag kunde ändå konstatera att vi inte alls gått så fel då i våras, kanske till och med en lite kortare väg dit. 

G var allt bra trött innan vi kom tillbaka till bilen men han bet ihop och skuttade på ändå. Klagade inte en enda gång. Han är en hejare på att gå, måste jag säga! Klockan tre åkte vi därifrån, vilket betyder att vi varit ute i fyra timmar. Väldigt skönt! Så mycket skönare än att promenera i stan. Ja, landet och skogen och naturen är så mycket mer min typ av miljö än det urbana. Tur att jag bor här!

Väl hemma ville G att jag skulle vara i vardagsrummet medan han lekte. Han lekte liggande på golvet, körde någon buss, och jag låg på soffan och slumrade till. Så ville han plötsligt lyssna på musik och jag sa att han skulle ta någon låt som jag gillar så jag kunde vakna. Då tog han Granit och morän av Lars Winnerbäck. Så fint! Vilken känsla! Så fick jag vakna till och gå till köket och fixa middag (den märkliga soppan) medan G lyssnade på sånt där modernt, tecno eller house eller vad det nu heter. 

M kom hem mitt i matlagningen och vi käkade och sedan var klockan bara sex när jag la mig på mitt täcke och med Ms täcke över mig och tittade på Brita Z som köpt ett ruckel i Frankrike. Jag är la sist ut på den med, men så får det vara. Nu har jag sett klart Normala människor och behöver något annat trevligt och inte så krångligt att titta på. Det är  väldigt bloggigt språk i serien, måste jag säga, särskilt när hon berättar, men det jag blir gladast av är att hon verkar ha så fina vänner och att de verkar har roligt när de tar tag i lösa tapeter och fukt- och termitskadade bröstpaneler. 

Ja, och sedan var det dags att ordna kvällsfika och be M lägga barnet så jag kunde skriva det här. Så här har ni, ännu ett sönderdetaljerat inlägg om min helg. Tack för att ni läste, ni som orkade. Och ut i skogen med er! Det gör en väl! 

Den långa vandringen

Morgonen efter den långa vandringen känner jag mig tacksam. Jag är tacksam över att jag vaknar i en varm, mjuk säng, att jag har en varm mjuk yllekofta att ta på mig, att mitt barn sover sött i sin varma säng och att min man har cyklat iväg till sitt arbete. Jag är tacksam över att jag kan duscha varje morgon, att jag har rent vatten i kranen i köket. Att jag kan koka te och har gott bröd att äta, att jag har ett arbete att gå till. Tacksam över att mitt barn går i skolan och inte ligger sjuk i tuberkulos och tacksam över att jag inte måste elda ljung och enekvistar  för att få upp någon som velst värme hemma eftersom alla andra träd redan är nedhuggna. Att det inte är jag som står med huvudet på stupstocken. Allt detta är självklarheter, men fråga Matilda Hermansdotter, Alma Karolina Augustdotter eller varför inte Johannes Johansson från Hälsö? Inte hade de allt det här. Inte alls.

Dessa för längesedan döda människors boplatser och i Johannes fall dödsplats besökte vi i helgen, min syrra, min vän A på grannön och jag. Vi hade företagit oss att vandra halva Orust Tvärs, som är en del av kuststigen. Halva räckte gott och väl, hela hade jag aldrig orkat. Det kände jag framförallt på måndagen, dagen efter.

Strax före klockan tio svängde vi av i Hårleby (vid busshållplats Gustorp) och runt det gula hyreshuset upp  i skogen på en grusväg. Ingen skylt indikerade vandringsled vid vägen, lite synd. Vi parkerade vid skylten som pekade mot Hälsö-Johannes grav. Därifrån var det fint ledat hela vägen till Svanesund. Vi började således med att vandra i daggvått gräs till just Hälsö-Johannes grav. Han var den sista som halshöggs till döds på Orust och det kom tusentals för att titta. Så var det väl innan det fanns kriminalserier på TV, och inte heller TV eller radio uppfunnits än. Eller varför kom man annars för att se på detta hemska? Kanske berättas det mer i Sveriges Radios inslag om avrättningen, som jag tyvärr inte hunnit lyssna på än. "Hur kan det ha varit att arbeta som avrättningsman" sa vännen A när vi traskade vidare därifrån. "Tänk att det fortfarande finns de som gör det" svarade min syrra. Gravplatsen var tydligt uppmärkt och ett vackert smide var på senare år skapat runtom. Det föreställde fängelsegaller. Döden blev Johannes fängelse. Och nu är även han som dödade honom död. Och de som kom för att se på, den där majdagen 1857. Exakt på dagen 166 år innan jag gifte mig med M. 

Vi gick vidare genom skogen, förbi kohage och på gammal landsväg. 

A och syrran som har dubbelt så långa ben som mig, ungefär, gick ibland lite före, men de väntade in mig så snällt trots att jag var lite långsam ibland. 

Strax innan lunch fick jag ont i höften, antagligen på grund av kyla. På morgonen hade jag fått för mig att jag hade på mig för mycket kläder och därför tog jag av mig mina merinoleggings som jag hade under mina tunna bomullsbyxor och lämnade kvar dem i mina föräldrars hus där jag hämtade upp syrran klockan åtta. Det gör jag aldrig om! Ta av mig, ja kanske, men inte lämna kvar. Så dumt! 

Nåja. Vi stannade och åt lunch vid Orusts enda kända runsten. Jag fick briljera med lite run-kunskap från jobbet och försökte sedan tyda runinskriften vilket visade sig vara omöjligt med mitt tålamod. De flesta runorna såg ut som helt raka streck! Svårighet att tyda runorna hade tydligen inte bara jag utan även de som både 1922 och 1992 hade gett sig i kast med det. Det kunde man läsa på en tavla invid stenen. 

A och jag läste förresten på alla tavlor. Syrran med ibland, men hon var nog den som var mest intresserad av att vandra. Jag var den som var mest intresserad av att titta på träd. Syrran bar och lagade mat, jag betalade maten och A guidade. Det var ett fint upplägg och jag är tacksam för deras insatser!

Träden visade sig från sin bästa sida i vackra höstfärger. Luften var klar och något kall. Solen sken då och då men täcktes av tunna moln precis när vi åt lunch. 

Det helt vindstilla vädret var inte helt vindstilla, men på det hela taget var det ett perfekt vandringsväder, om jag bara haft på mig mina merinoleggings. Höftvärken gav förresten med sig efter lunchen. Kanske för att jag offrade en tortellini till asagudarna, eller för att jag värmde höften med min sjal under lunchpausen. Eller kanske för att jag helt enkelt vilade när vi satt och åt. Tortellini, pesto, mozarella, torkad korv och oliver bestod lunchen av. Syrran kokade tortellinisarna på mitt stormkök. Varm mat när man är ute är minsann lyxigt! 

Efter runstenen gick vi under, respektive över, den stora vägen 160 och sedan upp i skogen. Vi blev omsprungna av två manliga löpare under tiden vi kämpade oss upp för vandringens jobbigaste backe. Jag undrar vart de sprang sedan. Antagligen ner igen, säger vi... 

Vi mötte faktiskt inte en enda annan vandrare under hela vår tur. Bara dessa två joggare och en kvinna på promenad. Kanske är den inte så känd trots allt , trots att de ordnar ett årligt evenemang där man kan gå eller springa hela eller halva? Det var förresten så A kom på att vi skulle gå den. Hon hade gått halva förra året med sin familj och ville visa mig. Sedan kom jag på att det skulle bli en perfekt födelsedagspresent till min vandringsälskande syster. Hon i sin tur kom på att hon inte alls ville vandra med massa andra och idén om att bara vi tre skulle gå den föddes. 

Efter ytterligare en bits vandring stannade vi och fikade mitt i skogen i en liten skogsbacke där det faktiskt var både sol och lä. Jag hade med mig av de där himmelskt goda bullarna som vi bakade förra helgen och syrran hade med sig kaffe och mjölk. Två tepåsar hade jag också packat ner till mig och teälskande A. Och så kom det sig att vi satt där i solen och funderade på vad alla tonårskillar gjorde när vi som tonårstjejer satt och drack te och pratade (om dem). Vi hade lite olika teorier, men det är sannerligen något som behöver undersökas. Och sannerligen skulle tonårskillar, och alla andra killar och män också för den delen, behöva lära sig att sitta och kanske dricka te och framförallt prata med varandra. Gärna om samma saker som vi pratar om mest, nämligen Relationer. Eller vad tycker ni?

Vi vandrade vidare, och när vi gått upp för ännu en backe och slagit oss ner vid ett picknickbord chockade jag alla (det vill säga de andra två) genom att göra plankan i tjugo sekunder. Det var roligt, trots att syrran förvägrade mig mitt högt eftertraktade beröm. Syrran i sin tur skapade ett konstverk som föreställde oss tre på vandring. Det var en fin stund.

Sju timmar efter vår start i Hårleby kom vi äntligen fram till den lilla orten Svanesund. Biltrafiken genom byn störde oss något och vi kände alla tre hur skönt det varit att vara utan biltrafik och oljud under så många timmar. 

Biltrafik var något som Matilda och Alma Karolina och de andra i skogen och överhuvudtaget förr i tiden också slapp på sin tid. Något som de antagligen inte saknade... Den första bilen som framfördes på Orust kom faktiskt upptäcktsresande Sven Hedin i, när de skulle gräva ut fornborgen Borrefjäll 1913. Även detta lärde jag mig av en skylt längs leden. Och den där fornborgen hade det varit roligt att besöka med barn, tror jag. Även om det bara kan vara ruiner kvar. Det var trots allt runt 2500 år sedan de byggde den.

Halva Orust tvärs var en fin vandring och jag rekommenderar den varmt för den som tycker om att vandra och som inte räds varierad terräng, med uppför och nerför och något ologiska men mycket väl utmärkta svängar. Extra intressant blir det för den historieintresserade som kan läsa på olika tavlor om människorna som bodde där djupt inne i Orusts inre förr i tiden. Vissa husgrunder finns kvar och det slog mig hur små husen måste ha varit, och hur många barn som fötts och tyvärr också i ung ålder dött där. 

Nä, nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma mjuka säng med mitt gosiga duntäcke, men först ska jag laga havregrynsgröt av skalade, ångade och valsade havregryn som jag varken behövt så eller skörda själv. Till denna ska jag ha mjölk från en ko som jag aldrig sett, men som åtminstone lever i samma land som jag. Världen förändras och tur är väl det. Inte vill vi tillbaka till tiden med hög barnadödlighet och elda med enris och ljung. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur mycket snällare mot planeten Jorden människornas liv var på den tiden. Hur mycket lugnare, på ett sätt, livet kanske var. Men också hur mycket mer utsatt man var, för sjukdomar, köld, hunger och för tidig död...

Prata och promenera

Prata och promenera är min medicin som hjälper mot allt, särskilt om jag gör det samtidigt. Det hjälper mot oro, stress, ångest, sorg och mot svagt illamående efter att kanske ha ätit lite för mycket guacamole. Promenaden ska ske i eller nära naturen och samtalet med en god vän. Fysiskt bredvid eller i telefon går lika bra, förutom att mina hörlurar krånglar lite. Är det mörkt håller jag mig till gator med gatubelysning. Är det ljust kan jag ta ut svängarna lite mer. 

Nu kommer väl hösten och sedan vintern och då ökar mitt promenadbehov. Jag är inne mycket, sitter still på jobbet och då behöver jag komma ut på kvällarna. Reflexer på benen och kanske reflexväst. Har jag tur har M börjat natta G när jag kommer in, annars får jag göra det. 

Livet. Så mycket det ska innehålla. Tur att jag har promenaderna. Och pratet.

Bröllop och begravning, men mest begravning

Så har jag inom loppet av en vecka besökt kyrkan två gånger. Det är nog rekord i mitt liv. Första gången var det bröllop i Käringöns kyrka och andra gången begravning i kyrkan i min by. Båda två vita träkyrkor från 1700-talet. Under båda ceremonierna förekom solosång av mörklockig solist, uppläsning ur Första Korinthierbrevet 13:4-7, om kärleken. Det förekom orgelmusik och pianomusik och ord om Gud. Det förekom bestämmelser om vem som skulle sitta till höger och vem som skulle sitta till vänster. Jag satt på vänster sida under båda ceremonierna. Men i övrigt var det vitt skilda upplevelser. Två helt olika delar av livet. Inom loppet av en vecka. 

Jag har aldrig varit på ett kyrkbröllop i Sverige förut, kunde jag konstatera. Därför visste jag ingenting om det där med att sitta på olika sidor, men så är det tydligen alltid. M hade, i sin tur, aldrig varit på en begravning i Sverige förut, och han tyckte att det var så mycket mer personligt och så mycket mer berörande, som en liten konsert för den döde. Som ett vackert teaterstycke. Allt för verkligt. Alla grät. Men mest föräldrarna. Det måste vara oerhört smärtsamt att begrava sitt barn. Det måste vara minst lika smärtsamt att begrava sin förälder när man själv är barn. Sonen bar ett svart örhänge, dottern ett svart band i flätan. Sorgeband. Fina barn. Fina barn, ni skulle inte ha behövt begrava er far i denna unga ålder. Fina föräldrar och systrar, ni skulle inte behövt begrava er son och bror så här. Det skulle inte ha behövt sluta så här, om inte... om inte två saker: Om inte medicinen han fått varit restnoterad sedan i våras och om inte den höga bron saknat suicidpreventiva räcken. Men så var det, medicinen var restnoterad och ingen har tagit tag i att sätta upp räcken än. Det är bara att skutta över, om man är tillräckligt lång, stark, vig och mentalt illa däran. 

Kyrkan var ljus. Nästan för ljus. Kistan var av ljust trä. Blommorna på kistan var ljusa, vita. Bredvid fotändan stod en av dina gitarrer med en av dina snygga hattar vilande på gitarrhuvudet. På andra sidan stod ett litet bord med ditt porträtt och ett värmeljus. Det var inte okej att det var du i kistan, men det var så det var. Din musik spelades, solisten sjöng dina ord, prästen talade om dig nästan som om hon kände dig. Dina föräldrar bröt ihop totalt när de skulle ta avsked. Dina barn och deras mamma sa också adjö, sedan var det dina systrars tur. Jag vet att du inte ville att det skulle bli såhär. Det var inte du som bestämde, eller hur? Det var din sjukdom. En olycka orsakad av din sjukdom. Fina vän! Om medicinen bara producerats. Om räcket bara hade satts upp!

Hur kan det ens vara lagligt att livsviktig medicin kan ta slut? Hur kan det ens få gå till så? Hur kan det ta hur många år som helst att sätta upp ett tillräckligt högt räcke på en bro? Hur? 

Vi grät, vi sjöng två psalmer, vi bad Vår fader, vi tog avsked. Vi la våra handbuketter, särskilt utvalda till dig. Jag gav varsitt kort till dina barn sedan, på minnesstunden. Det står att de får komma och hälsa på och höra av sig när som helst under livet. Jag har en tanke om att de kanske behöver prata med oss någon gång. De växer upp de med, blir stora. Livet går vidare men samtidigt kanske inte. Inte på det sätt som det var tänkt, på ett annat sätt. Utan dig. Utan dig. Vad fasen! Och då kanske de behöver prata med någon som var med under dina sista år? Kanske någon som inte är deras mamma eller farmor, någon som kan hjälpa dem att minnas. Vem vet. Kanske behöver de det, och då ska de veta att jag finns här. Så jag bad mamman spara korten, och det skulle hon göra. 

Jag klickade särskilt bra med din storasyster. Hon kändes så go. Hon sa att ni haft mycket kontakt och att ni passat på varandra. Hon sa att det känts tryggt för henne att du haft oss. Och att du pratat mycket om oss, nämnt att du umgåtts med oss. Jag skrev ihop ett litet tal som jag höll på minnesstunden. "Vi hade hellre kommit på din 40-årsfest. Men du fyllde en hel kyrka..." För ja, hela kyrkan var full. Det trodde jag inte. Det var fint att se att så många kommit! För det betyder att du betytt något för dem. Du har berört dem. De bryr sig om dig. Men nu är du död. 

---

Bröllopet var också fint, men det har nästan försvunnit lite i skuggan av begravningen. Jag hade till exempel inte valt vilken klänning jag skulle ha förrän kvällen innan. Begravningsklänningen var klar flera veckor i förväg. Båda plaggen var sådana jag hade hemma sedan förut. Till bröllopet for jag med min ursprungsfamilj. Det var jag som körde bilen ända ut till färjeläget, sedan åkte vi färja med min kusin som bara ett par tre dagar innan blivit tvåbarnsfar. Väl på ön åt mamma, pappa, syrran och jag lunch på en restaurang och sedan gick syrran och jag på en liten pauspromenad ut på klipporna. Där råkade vi se brudparet, fast det inte var meningen. Sedan var vigseln i kyrkan, som sagt, och fest på prästgården alldeles bredvid. Det var trevligt men stimmigt och många tjoanden. Hög stämning. Man märkte att de två toastmadammerna var vana vid studentikosa bjudningar. Det var mycket vifta med servetter och skåla i vågen. Det var också mycket, mycket trångt. Så trångt att vi var tvungna att gå ut på terrassen varje gång det skulle dukas av inför en ny rätt. Bra lösning för alla utom för de rörelsehindrade. Strax innan brudvalsen var vi dock tvungna att bryta upp och bege oss hemåt. Vi gick på mörka gångvägar ner mot hamnen. På vägen fick syrran hjälpa en äldre man upp som ramlat pga dålig balans och mörker. Tur att hon är stark och kan lyftteknik! Nere vid hamnen mötte vi en kirurg som också skulle hem från bröllopet. Tillslut kom båttaxin och på något magiskt vänster fick vi på elscooter, rullator, min mamma och diverse andra pinaler. Min mamma som inte går så värst bra och som inte har varken så värst bra balans eller kontroll över sin vänsterfot. Min mamma som bestigit Kebnekaise. Hon kom ombord, och vi andra med. Syrran och jag satt i mörkret i ruffen och hade ett fint samtal om livet. Höll varandra i handen en stund, för det gick fort över det mörka havet. Och sedan var det dags för mig att köra hem över Orust och Tjörn. I mörkret, bland de vilda djuren. Genom dimstråken. Det gick bra. Jag körde väl i 40 ibland, men så får det vara. 

Och sedan gick det inte ens en vecka innan vi begravde dig. Sov gott Johan. Vi saknar dig.

En stund på jorden.

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!

Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero

Påskhelg med städ, mat och reseplanering

För alla som tilltalar mig berättar jag att jag städat Gs rum väldigt ordentligt den här påsken. Med alla jag känner pratar jag om vår reseplanering. Tillsammans med min vän A reste jag tillbaka 22 år och satte mig på en scen och fikade medhavd fika i Uddevalla.

Inte vet jag om det är särskilt intressant alls att lyssna till andras semesterplaner, antagligen är väl intresset på noll, om inte lägre, ändå berättar jag. I fredags började jag köpa biljetter. M och jag var överens om att vi skulle ta oss till Irún via Kiel, Karlsruhe, Strasbourg och Bordeaux och jag satte igång att köpa. Det kanske inte var bästa läget för vi skulle snart iväg till Uddevalla och gå på bio med våra kompisar (läs: G skulle se Minecraftfilmen tillsammans med sin kompis, kompisens lillasyster och pappa medan mamman och jag skulle umgås i lugn och ro). Så jag köpte färjebiljetten (dyr) och sedan direkttåg (ICE 77) Kiel-Karlsruhe. Om det är framme i tid så är vi i Karlsruhe strax efter kl 17, vilket aldrig hänt de två gånger jag åkt denna sträcka. Sedan, för att komma till fransk-spanska gränsen utan att behöva passera Paris (mål med resan: absolut inte passera Paris), behövde jag först köpa Karlsruhe-Strasbourg och sedan Strasbourg-Bordeaux. Jag kunde inte köpa båda sträckorna som en biljett, mystiskt nog. Och jag borde köpt en bussbiljett Karlsruhe-Strasbourg för det hade blivit billigare, nåja. När jag väl köpt denna biljett höll jag på att köpa en svindyr biljett via Paris till Bordeaux, men avbröt köpet innan jag betalat. Pjuh! Sedan var det dags att åka till Uddevalla. Nåväl, dagen efter hittade jag en direkttågsbiljett Strasbourg-Bordeaux (TGV 5454) - också den svindyr, och vi kommer ha 5 timmars bytestid i Strasbourg vilket innebär att vi kommer hinna se lite av stan och äta lunch. (Besvikelse att TGV 5454 inte går ända från Karlsruhe som det gjorde förra sommaren.) Igår köpte jag också Bordeaux-Hendaye kl 09.22 efter att ha rådfrågat G om vi skulle åka på morgonen eller eftermiddagen och han valde morgonen för att komma fram tidigare till Spanien (och hinna bada). 

Det är som om vi värker fram den här resan. Både M och G involveras och M och jag ägnar en ansenlig tid åt att diskutera olika möjliga resrutter, för och emot osv. Nu har vi (nog) landat i att vi tyvärr skippar Galicien denna gång och istället gör två andra stopp: 1. By vid havet i Baskien, 2. Sintra i Portugal, dit vi reser via Madrid. Byn i Baskien hittade jag eftersom googlemaps visade mig att det går ett tåg från San Sebastian till byn (Zumaia heter den) som bara tar 40 min. Då kan vi kanske ta det samma dag som vi kommer från Bordeaux och sedan sova 2-3 nätter där och vila upp oss efter resan. Efter detta åker vi vidare till Madrid (antagligen med buss från San Sebastian eftersom det går snabbare än tåget, sjukt nog) och sover där en natt hos våra kompisar som har en lägenhet i centrum. Sedan på något vis tar vi oss från Madrid till Sintra, antagligen via Lissabon - men denna delen av resan har jag inte börjat kolla upp än. 

Anledningen till att vi tyvärr antagligen hoppar över Galicien är för att det är lite halvkrångligt att ta sig dit och för att det högst troligt blir för mycket på en och samma resa. Man blir mätt efter ett tag, och förra året blev jag mätt samma dag vi anlände till Bilbao. Då hade vi varit på resande fot i sju dagar. Denna resa kommer absolut inte bli färre dagar, men det känns ändå bra att inte klämma in både Pontevedra och Sintra på en och samma resa. Jag tror helt enkelt inte vi kommer orka det. Däremot känns det väldigt bra att få in en by-relax mitt i, i form av Zumaia. 

...

Så i fredags när jag lyckats avbryta köpet av biljetten via Paris, satte vi oss i bilen G och jag och körde norrut till Varekil där våra vänner mötte upp. Min kompis A hade kommit på att hon kunde köra min bil, så att jag skulle slippa (jag är en bilkörarfegis) och så gasade vi ännu längre norrut ända till Uddevalla. Så snart vi pluttat in kidsen och As man i biosalongen gick vi tillbaka till bilen och hämtade min medsmugglade fika, och en filt. Sedan gick vi i regnet till Margaretegärdeparken där jag mindes att det fanns en scen med tak och satte oss på scengolvet och åt den medhavda fikan. För att kunna göra detta transformerade vi tillbaka oss till 17 respektive 15 års ålder. Sedan delade vi med oss av fina och mindre fina tonårsminnen medan regnet droppade runtom scenen, människor strosade förbi med sina hundar och familjer och tulpanknopparna svällde. Det var fint att vara i tonårsminnena en stund med min vän. Det var mysigt att sitta där på golvet, på varsitt sittunderlag, med en filt över benen och hinna prata. 

När biofilmen var klar hade vi handlat till middagen och hämtade upp G och körde mot min väns ö. Det blev en något krånglig hemfärd då bilen As man körde (med deras båda barn i) kajkade ihop totalt och vi fick hämta storpojken, mannen fick ringa bärgning och skjuts osv. Men tillslut var vi hemma och lagade hamburgare och pommes. Innan vi kringelikrokade oss hem i vårnatten hann A och jag ligga i soffan och se två avsnitt av Mia Skäringers nya tragikomiska serie. Jag vet inte vad jag tycker om den. Det gör ont på något sätt att se den.

På vägen hem såg G och jag livets solnedgång. Både himlen och havet brann när vi körde över bron mellan våra vänners ö och vår. Vi stannade precis efter bron och sprang tillbaka för att ta kort. Då hade ljuset ändrats, men det var ändå vackert. Sedan körde vi vidare, hemåt. 

...

Igår påskafton städade vi alla tre tillsammans nedervåningen. Det var särskilt ett hörn i vardagsrummet som förvandlats till en enorm trasslig hög av leksaker som fick sig en omgång. Sedan fick jag moppat golven till och med. Det gör jag alldeles för sällan! Efteråt åkte vi ner till mina föräldrar och åt påsklunch och snickrade en nål till Gs vävram. Jag blev plötsligt uttråkad och började virka en boll.

 På kvällen lagade jag köttfärssås och spaghetti och sedan såg G och jag två avsnitt av Cleo löser fallet - som faktiskt var mycket bättre än jag först trodde. 

Kvällen avslutades med att M och jag låg i soffan och såg filmen Green book. Jag har sett den förr - men den är bra! Både klass och rasism tas upp väldigt tydligt. 

...

Så idag har min städiver hittat sina offer i våra fönster (och fågelburen). Jag har tvättat alla fönster förutom dem i köket, så dem får jag la ta imorgon. G har lekt hos en kompis och så har vi lagat och ätit middag hos mina föräldrar. Rostas med vitlöksstekta champinjoner och hemlagade pommes/potatis i ugn i pommefrites-form. Mycket gott! 

Så ja, det var väl den påsken det. Imorgon är sista lediga dagen innan en troligtvis väldigt intensiv fyradagarsvecka drar igång. Så imorgon ska jag försöka fokusera på att vila. Kanske kolla lite mer på resan, antagligen... och kanske putsa två fönster, men sedan vila. Kanske gå en promenad med min vän E i grannbyn, men också vila. 

Glad påsk! God natt!