Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.

Prata och promenera

Prata och promenera är min medicin som hjälper mot allt, särskilt om jag gör det samtidigt. Det hjälper mot oro, stress, ångest, sorg och mot svagt illamående efter att kanske ha ätit lite för mycket guacamole. Promenaden ska ske i eller nära naturen och samtalet med en god vän. Fysiskt bredvid eller i telefon går lika bra, förutom att mina hörlurar krånglar lite. Är det mörkt håller jag mig till gator med gatubelysning. Är det ljust kan jag ta ut svängarna lite mer. 

Nu kommer väl hösten och sedan vintern och då ökar mitt promenadbehov. Jag är inne mycket, sitter still på jobbet och då behöver jag komma ut på kvällarna. Reflexer på benen och kanske reflexväst. Har jag tur har M börjat natta G när jag kommer in, annars får jag göra det. 

Livet. Så mycket det ska innehålla. Tur att jag har promenaderna. Och pratet.

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

En fantastisk lördag

Idag har det varit en väldigt varm lördag efter en vår som först var kall och inte verkade vilja komma igång för att sedan plötsligt explodera i sommar. Ända sedan första maj har det varit som sommar ute, och idag, första dagen i den officiella sommarmånaden har det varit ännu mer sommar - hur nu det var möjligt!

Med våren och försommaren och ljuset kom energin. Jag, som ofta är driven och har ganska mycket på gång, har inte direkt saktat ner utan snarare bara ökat. Jag har jobbat, odlat, cyklat, träffat folk, ätit megagod pizza, rest till Stockholm (tre gånger sedan i mars) och läst bokcirkelböcker. Och utöver det fortsatt ta huvudansvaret för hemmet och allt det vardagliga. Därför har jag inte skrivit så mycket här.

I torsdags somnade jag till Skolverkets webbinarium. Jag skulle bara lägga mig en stund och blunda på syrrans säng, samtidigt som jag lyssnade på webbinariet. Men så slocknade jag totalt och vaknade lagom till att de sa att "nu har vi pratat färdigt om Gy 25, nu går vi vidare till yrkesprogrammen", när det bara var Gy25 jag var intresserad av! (Gy25 är en stor förändring som kommer i gymnasieskolan och komvux nästa år.) Väl hemma bejakade jag min trötthet och åt nån snabb restmiddag, duschade och tog på mig pjamas. Sedan la jag mig i min säng och såg Dokument inifrån: Vi ska ha barn och förfärades, tills G och M kom hem från sin stadsutflykt.

Igår, fredag, hade jag AW med mina tomatplantor och planterade ut dem i det nybyggda växthuset hos mina föräldrar/på jobbet, och blev varm och trött. Idag lördag var det dags att ta det lugnt och sedan fira vår ettåriga bröllopsdag (en vecka försent nästan). Så nu, nu ska jag berätta vad vi gjort idag denna fantastiska första lördag i juni.

M väckte mig vid åtta och berättade att hans trafikledare ringt och sagt att Tjörnbron var avstängd på grund av en osannolik olycka. En blixt  hade inatt slagit ner i en tunnel som är en del av brosystemet mellan fastlandet och Tjörn och en del av klippan, som bron är borrad igenom, hade lossnat och ramlat ner rakt på en bil. Två personer hade skadats. Detta ledde till att hela brosystemet stängts av och Ms busstur ändrats. Jag kunde dock lugnt ligga kvar i sängen medan G kollade på Minecraftvideo på min telefon, med hörlurar tack och lov! 

Till slut pallrade jag mig upp och ner och fixade frukost i soffan till G och frukost på altanen på baksidan till mig. Det var en ljuvlig morgon. Lugnt och skönt, och när G pillat i sig sina mackor satte han på sin dator och började spela Minecraft. Jag lät honom hållas eftersom min ambition var att ta det riktigt lugnt. Efter en stund fick jag ändå något slags energipåslag och bestämde mig för att dammsuga och torka golven på nedervåningen. Sedan duscha. Sedan klä på såväl mig som G, som hade flytt till sitt rum med datorn pga dammsugaren. Och sedan tillbaka till altanen. Parasollet uppfällt vid det här laget. G spelade vidare och jag ringde min svärmor. Det kändes inte som om jag behövde åka till Spanien, för det kändes som Spanien här och nu: värme, sol och min svärmors röst. 

Vid halv ett var vi hungriga och jag fixade enklast möjliga lunch och packade utflyktsväskan. Efter vi käkat cyklade G och jag ner till färjeläget och tog färjan ut till vår favoritö Dyrön. 

Vi kom iland och gjorde vad som föll oss in. Först vandrade vi upp till öns lilla matbutik och köpte oss varsin glass. Dessa åt vi i skuggan av ett träd på lekplatsen. Sedan gick vi och köpte ett rör med mentos, för det hade vi glömt och det var väldigt viktigt tyckte G. Efter detta vandrade vi neråt mot sydhamnen men stannade till vid minigolfbanan där G roade sig med att putta bollen igenom alla banorna utan att räkna poäng. Det är väldigt skönt att han är lika lite tävlingsinriktad som M och jag, tycker jag. Han vet inte ens att man kan räkna poäng i minigolf och han är inte intresserad av att tävla i någon sport. Han kanske inte ens vet att man kan tävla i sport? ... Vad mer undanhåller jag från min son? hm... Nej, han är mer intresserad av musik och att leka DJ. Det ska bli grymt att gå på hans spelningar framöver! 

Nåja. Efter minigolfrundan frågade jag honom vad han ville hitta på och han föreslog genast att vi skulle gå till Hemliga viken, så det gjorde vi. Hemliga viken är en liten vik på öns östra sida, nära vandringsleden. Den är, trots sin fulla synlighet från leden, helt hemlig eftersom bara vi vet om den. Åtminstone känns det så, och aldrig har vi sett någon annan där. Viken har helt lena, helt svarta klippor som liksom rinner ner mot vattnet och en liten stenig strand. Just idag hade jag inte tänkt bada, på grund av det månatliga, men väl där var det som om Poseidon drog i mig med all sin kraft. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt varm och efter det att jag tagit på G hans gröna badbrallor (han skulle bara doppa fötterna sa han, och det stod han vid konstigt nog), drog jag av mig alla mina kläder och tog fem snabba kliv ut över de halvhala små stenarna och tångruskorna och bara la mig. Så fantastiskt, underbart ljuvligt! I med kroppen, i med huvudet, i med allt. 

Så satt jag där på knä en bit ut och dolde min lekamen under vattenytan medan jag ropade på G att komma efter. Nej, nej, du får komma hit mamma, sa han... Nåja, jag fick badat i åtminstone 20 minuter tills jag började frysa, varpå jag instruerade G i att hämta handduken och lägga den nära stranden så att jag snabbt kunde skyla mitt skinn när jag kom upp igen. Han gjorde som jag sa fastän handduken var svår att hitta där i ryggsäcken bland allt annat. Så klädde jag mig igen och G påminde om att vi planerat att dricka varsin festis så då var det bara att göra det. Vi åt chips och drack vatten och sedan doppade jag mig faktiskt igen. Några få personer vandrade eller sprang (!) förbi på leden, och jag höll mig under ytan. G badade fötterna. Sedan fick jag sitta på den svarta klippan och titta på min son medan han smällde blåstång i vattenbrynet, helt tillfreds en bra stund. Himlen blå, vattnet blå, klippan svart och min sons gröna badbyxor. Åskmuller i fjärran.

Så efter en stund till var det dags att börja vandra tillbaka över ön mot färjeläget och restaurangen där vi gifte oss. Vi hade bokat bord till kvart över sex och M väntades med färjan. Men så, när vi kommit fram till restaurangen och återigen vinkat åt restaurangägaren tillika pappa till en pojke i Gs klass, hade vi en halvtimma kvar till vår bokning och var tvungna att fördriva tiden på något sätt. Vi gick således upp mot den utkiksplats där M och jag hade tänkt att gifta oss (men den dagen blåste det för kallt) och plötsligt såg vi att någon byggt nya bänkar där på berget. Vi gick dit för att titta och hittade till vår förvåning en badtunna. Ingen skylt, inget staket, och badtunnans motor var igång. Vill du bada? frågade jag G och han nappade direkt. Vattnet var trettio grader och barnet badade och badade, ända tills färjan kom och vi var tvungna att gå och möta M.

Restaurangmaten var god och mättande, och alla fick glass till efterrätt. Sedan gick vi tillbaka till badtunnan och G badade igen medan M fotade mig när jag vandrade runt på klipporna, glad och tillfreds med livet. En ljum vind. Mörk klippa, gul lav, vita sandaler och rödmålade tånaglar. Så kom jag att börja fundera på om vattnet i badtunnan verkligen var rent. Jag har hemska minnen från orena bassänger på Azorerna och hur mycket syrran och jag kräktes efter bad i dem. Men G ville bada mer och jag tänkte att skadan är väl redan skedd i så fall, om han nu fått i sig något trots min ganska stränga uppmaning att inte doppa huvudet för att inte få in vatten i munnen. Vattnet cirkulerade hela tiden men den lilla klorbojen verkade tom... Efter en stund kom han upp i alla fall och satte genast igång att leka DJ.

Till sist kom färjan och vi tog den över till fastlandstjörn igen. G ville stå på soldäck och det gjorde vi en stund, men det blev faktiskt lite kyligt i vinden efter ett tag. Skönt att jag hade varsin regnjacka till G och mig i cykelväskan, även om det ännu inte börjat regna trots varningar om skyfall. 

Så cyklade vi hem alla tre och på vägen mötte vi en familj vi är lite kompis med. De sa att vi får la ses någon dag och prata mer... Det låter trevligt tycker jag! Väl hemma fick jag stödvattna uteblommorna lite, hänga upp badkläder och få i G lite kvällsfika. Nu sover han gott i sin säng och jag ska faktiskt göra det samma. 

Detta var en fantastiskt lördag, jag säger bara det! Tack för att ni som läst har läst och hoppas ni också haft en fin dag och får en härlig start på sommaren! Godnatt... 

En glashal morgon

Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!

Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock. 

Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is. 

Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal. 

Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!

Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.

Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!

Iskylan

Igår var havet stilla, men ändå iskallt.

Jag hakar väl på Åsa i en klagosång över kylan. Det känns orimligt kallt, men det är klart att det inte är orimligt. Det är mest obehagligt och fruktansvärt när jag går ut eller när jag ska sova och fryser om nästippen och om armarna. Jag har en vetekudde som jag fick av min gymnasiekompis med smeknamnet Muppen som jag lägger rakt över hela överkroppen, mellan halsen och magen. Ändå fryser jag om armarna och nästippen. 

G kom in till mig klockan 4 imorse och var helt iskall. Helt iskall var han såklart inte (han levde ju), men det kändes så när han kröp ner. Både han och M har sovit med sommartäcken de senaste vintrarna, så många vintrar jag minns faktiskt, men ikväll bytte jag till vintertäcken. M får ett duntäcke som väntat på honom i garderoben i flera år och G fick ett rätt tjockt syntettäcke vi köpte att ha till gäster, ännu endast använt av mina svärisar i maj. Hoppas de kan sova gott inatt och inte vaknar helt blöta av svett - för det är också obehagligt. Eller hur?

Nej, det är inte orimligt kallt. Vi är ändå i mitten av november. Men minus två grader, som det är nu, och viss nordlig vind (7 m/s) känns som is mot huden när jag går ut ändå, nu på kvällen, för att gå av mig lite, för jag kände att jag hade energi när jag slutade jobbet. Imorse hann jag inte gå någon morgonpromenad pga ett möte, men på lunchen gick jag ut i 15 minuter. Jag satte ett larm på 7 minuter och när det ringde gick jag en pyttebit till innan jag vände. Havet grått och småskvalpigt. Jag gick ut mest för att känna att det var skönt att komma in igen, och för att få lite dagsljus. Solen syntes svagt bakom de jämngrå molnen. Och efteråt kändes det värt det, men nu på kvällen nej. Det var bara hemskt. Mörkt, kallt och blåsigt och hemskt.

Det är inte orimligt kallt. Det är faktiskt orimligt varmt! Oktober var varmaste oktober hittills globalt, men det är inget man märker här och nu där det mest är isande kallt. På ett sätt förstår jag de som kallas klimatförnekare, de som säkert inte läser här. Hur kan man säga att det blir varmare att det är så kallt att man fryser om nästippen när man ska sova? Jag vill nästan tilläggsisolera huset akut, Nu! och köpa tjockaste täcket på marknaden och polarlakan som de har i södra Spanien (lakan i fleecetyg, helt fantastiskt skönt för kroppen när det är kallt och fuktigt men inte alls så bra för miljön då de är gjorda i plast och släpper mikroplast när man tvättar dem). Jag smsar grannen i lägenheten bredvid och hon svarar att jag kan testa att isolera bakom golvlisten på norrsidan. Självklart ska jag fråga pappa först. Det är sådant jag frågar pappa om. Jag tittar på mattor på Marketplace och hittar en fin i ull och en trasmatta till köket. Båda finns i samma område utanför Göteborg som min syrra bor. Vi får se om vi kan åka dit till helgen och köpa. Det hade varit värt, tycker jag.

Igår rapporterades det om ny rekordnivå för växthusgaser i atmosfären och idag läser jag om att den smältande permafrostens utsläpp av koldioxid och metan kommer fortgå i flera hundra år samt att vi just nu ansvarar för livsförutsättningarna för 5-10 generationer människor framöver (och oändligt många djur!). Nej, men jag blir inte alls stressad. Eller jo! Det blir jag!

Ändå tar jag bilen till skolan och jobbet. Hela denna vecka har jag gjort det, för jag pallar inte att cykla i minus två grader med min son, intalar jag mig. Bilen har fått motorvärmare och kupévärmare installerade och är  varm och skön när vi sätter oss. Motortempen visar på 50 grader. Det minskar dess utsläpp om jag förstått det rätt, men självklart släpper den ut mer än våra cyklar mycket mer, även om jag bara kör 4 km per dag. Och samtidigt är det vid korta resor som bilen släpper ut mest (per kilometer antar jag). Ja, hur jag än vänder mig är det inte bra att ta bilen, men det är skönt, för jag slipper kämpa i uppförsbacke och frysa ihjäl i nerförsbacke med mins sjuåriga son. Jag säger inte att vi inte kommer cykla alls under vintern, för det kommer vi säkert, men just nu, i chockkylan tar jag bilen. Hur gör ni?

Samtidigt håller jag mig till mina vegetariska luncher på arbetsdagar, samt till mitt löfte att inte köpa några nyproducerade kläder innan nyår. Och inte är det så att jorden behöver några få som "lever perfekt" utan det vi behöver är att den stora massan ändrar mycket i sin livsstil för att komma under den gräns som är hållbar. Här kan du räkna på hur du ligger till: Klimatkontot vilket kan vara relevant för att de egna utsläppen är de som är allra enklast att påverka, samtidigt som vi måste påverka på grupp- och samhällsnivå också. 

En sista sak innan jag slutar skriva för idag: Igårkväll var G och jag på biblioteket. Ute mörkt och kallt. Inne ljust och varmt. Det påminde mig om mina och Ms kvällsbesök på UB i Umeå. Jag berättade om dem för G. Inne på bibblan känner jag alltid sådan inspiration, och plockar på mig alldeles för många böcker. En av dem vi tog hem har jag redan hunnit börja läsa och jag vill varmt rekommendera den, även om jag bara hunnit läsa första kapitlet. Låt skogen leva av Nora Dåsnes. En seriebok som "egentligen" riktar sig till åldrarna 9-12. Riktigt bra hittills! Jag känner igen mig i huvudkaraktären Baos iver. Jag fattar inte heller varför inte allt kan ske Nu, med en gång! Tilläggsisolering, trädplantering, och alla flygplan på marken. Nu. Tack.

Ja, vi lär ju höras mer i ämnet framöver. Främst i ämnet miljö och natur, antar jag. För kylan får jag ta och börja acceptera nu. Jag får ta på mig den varmaste vinterjackan och börja använda vinterkängorna snart, känns det som. Vad har ni för strategier för att stå ut med mörkret och kylan och kanske till och med njuta av det hela?

Lite hopp i eländet

Nu ni, nu är vi mitt i hösten! Löv från björk och ek ligger klistrade mot cykelbanan när jag sladdar fram på min kära elcykel. Tiotusensju kilometer och jag älskar att cykla, särskilt med motor. Himlen är grå och jag kommer att tänka på ordet tandläkarväder och att alla förstår vad det betyder även om det kan vara vilket väder som helst när man ska till tandläkaren, sist sken solen och tänderna såg så fina, så fina ut.

Varje gång jag lyssnar på nyheterna förfäras jag. Ibland baxnar jag. En gång gråter jag. Det är när jag ser den lilla pojken i slutet av reportaget om en familj i Ukraina som bor i sitt mysiga garage med tepåsar och kamin. Alldeles i slutet går en pojke på sin gamla lekplats, nu helt sönderbombad. Helt. Var ska han leka nu, den lilla pojken? 

Här är han, den lille pojken utan namn. Gunyir, kanske han heter. Eller något helt annat. Lille Gunyir, fyra år, med en sönderbombad lekplats. Kära barn!

Jag lyssnar på Utrikeskrönikan om ett klimatsystem på steroider och på Vetenskapspodden om civil olydnad och 6000 steg och jag går 6000 steg varje dag sedan Gs första halloweendisco förutom den dagen vi spenderar på sjukhus.

Jag gick ut på lunchen igår, för det var så himla fint väder. Promenerade runt närmaste lilla hamn och passade på att lyssna på nästan hela Vetenskapsradion Klotet om den nya klimat- och miljöpolitiken och slogs av hur negativa alla i studion var till den nya regeringens politik. Hur de kritiserade att de satsar allt på elektrifieringen, som om frågan inte vore större än så, som om vi inte också måste tänka på biologisk mångfald och avskogning och vindkraft. Alla var så kritiska att det nästan lät som om programledaren försvarade regeringen, fast det gjorde han inte förstås. Han ställde bara frågor som skulle kunna nyansera deras inställning, men det gjorde de inte. Den nya klimat- och miljöministern fick uttala sig från en bandad intervju eftersom ingen av de tillfrågade från regeringen ville ställa upp live i programmet, och allt det hon sa sågades vid fotknölarna av panelen i studion, och då var ändå en av de som medverkade tidigare EU-parlamentariker för KD. Inte ens han kunde hålla med om de nya "ambitiösa" planerna för Sveriges miljö- och klimatpolitik! De planer som ska gå ut på att vanligt folk ska kunna leva som vanligt och att vad? Att miljön ska gå åt skogen totalt... Just det... 

Jag är väl oerhört priviligierad egentligen men jag tycker att det är ett lågt pris att betala att behöva betala lite mer för bensinen (det finns bussar, tåg och spårvagn, samåkningsmöjligheter mm) och ett allt för högt pris att betala att leda världen mot katastrof, som Johan Rockström pratar om. Och jag tror på forskningen. Men det tycker nog inte alla. Folk vill fortsätta shoppa, tanka och flyga. Leva som vanligt, tills det inte går längre... Vi får väl se om vi får se hur det blir. Det har redan hänt en massa, som Marie-Louise Kristola räknar upp i sin krönika: "I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina. I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. (...) I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar." och så vidare... 

Men lite hopp var det, jag vill ge er lite hopp: 

Många pratade om att organisera sig efter valet och nu har jag några konkreta tips:

• Cykelfrämjandet
• Naturskyddsföreningen
• Något politiskt parti, alltså det man själv tycker speglar ens värderingar och åsikter bäst. 

Har ni några fler tips på hur man kan organisera sig? Lämna dem gärna i kommentarerna! Och för att peppa igång sig riktigt rekommenderar jag alla att lyssna på den här låten av Glesbygd'n ve Storsien: 

https://youtu.be/IS_MZeLU_3k 

En otroligt social helg

Så plötsligt, tre år in i vårt liv på Västkusten, infaller en otroligt social helg i slutet av november. Helgen börjar med spontaninbjudan till fredagsmiddag hos Mala på holmen. Vi väntar på paj som göttar till sig i ugnen och G får i sista sekunden köttbullar och snabbmakaroner, då paj inte alls var vad han ville ha, visade det sig. 

Pajen äts och vi pratar om det senaste. Eller jag pratar. Jag är så bra så bra på att prata, nämligen... Det är tågresetankar och husförhoppningar. Vi får väl se hur det går med allt... Mala kommer med idéer och stöttar tankearbetet. Bra! Ute blåser det halv storm och är helt mörkt. Vilken tur att vi har bil! Jag hade inte cyklat över bron frivilligt i det vädret! 

Så kommer lördagen och kalas uppe på ett annat berg, mer i skogen. Vi är bjudna till en sexåring och det är bara andra sexåriga pojkar där, tre pappor, födelsedagsbarnsföräldrarna, min femåring och så jag. Vi inleder med att komma tio minuter för tidigt och hålla varandra i handen en stund. Men sedan säger jag att det är okej att du springer och leker med kompisarna, jag kan stå här. Okej stå här mamma, svarar G och kutar iväg. Så glad och upprymd över att vara på kalas. Det dukas fram stekt och kokt korv och barnen sitter vid sina namnade pappmuggar och dricker saft och trycker i sig korvbröd, korv och ketchup. G sitter mellan två pojkar han känner; födelsedagsbarnet och en pojke från holmen som gått i samma förskolegrupp som han. Det känns bra. Jag står på behörigt avstånd och min lille son klarar sig så fint. Stolt kan man bli för mindre! Ute faller ett stilla och fint regn. Grått. November. Det blir dragkamp där ute och blöta luggar. Sedan går vi in, sjunger och äter kakor. Glass blir det också. Vilken fest! Fantastiskt! 

M hämtar oss i bilen efter kalaset och vi åker på en liten tur bort mot norra delarna av ön. Berga, Rörvik, Höviksnäs. Rörvik har sagoskogar och i gamla Höviksnäs fotar jag en flyende skarv. G leker på en lekplats i de nya delarna. Och när vi kommer hem efter någon timma är jag så trött att jag inte förstår hur jag ska orka med resten av dagen. Efter en kopp te och en liten stund vid köksbordet ställer jag mig ändå och lagar tigermat/Nikkalouktasoppa, som G glömt att han gillar. Lite får han i sig ändå, tillsammans med ris, och sedan ger jag M äran att ta hand om köket medan jag lägger mig i sängen och läser de 70 första sidorna i Bränn alla mina brev. Lättläst och intressant! 

När jag kommer ner igen sätter vi oss tillsammans och tittar på TV. Vi har lite svårt att veta vad vi ska kolla på och tar tre avsnitt av Snorkråkan. G verkar inte riktigt förstå att det är på låtsas och på skoj, jag tror han är lite för liten. M och jag känner igen stugorna i bakgrunden från Sjölunda Semesterby, som vi tyvärr besökte i somras, och det stämmer! Den är inspelad delvis där. Efter en stund märker jag att G är varm, tar tempen och han har 38.6... Han somnar gott utan febernedsättande. Kvällen avslutas för min och Ms del redan innan halv tio. Så skönt det kan vara att somna tidigt någon gång ibland!

Så kom dagen idag: Söndagen den 21 november och vi var inbjudna till tvillingpojkarna i Gs förskolegrupp och det ville vi inte missa. Vi hade pga förkylning missat deras födelsedagskalas för någon månad sedan och nu hade vi hittat en dag att sammanstråla på för att ge presenter och umgås. Mamman och jag höll med varandra om att vi kunde ses ändå, trots att G hade feber igår, om han inte hade det idag och det hade han banne mig inte, även om han kändes lite varm... Så svårt! Han var i alla fall pigg och glad och lekte, lekte, lekte med de andra två. Vi åt korv med bröd till lunch och sedan gick vi ut och åkte sparkcykel och lekte på en lekplats i närheten. Bing bong! ropade de för fulla halsar över bygden. Solen sken men den svaga vinden var kall. Mamman och jag hade intressanta samtal om gissa vad... (barnen såklart!). Och sedan gick vi hem till dem igen och fick gofika och te/saft/kaffe. Samtalen fortsatte. Helt underbart! Tänk att få sitta så här, för tredje dagen i rad, och titta ut över havet och prata om livets väsentligheter (inte bara barnen, faktiskt) och känna att man kan få höra till, känna att det finns folk som vill träffa en och prata med en och att det finns barn som vill leka med mitt barn. Det är guld värt! GULD! 

Det var ett stort offer att flytta från alla mina vänner i Umeå. Jag fattade det inte innan, men det var så det var. Så det blev. Att lämna alla vänner för familjen... Jag gjorde det för jag trodde det var rätt, och jag ångrar det inte, samtidigt som jag antagligen hade tänkt på det några varv till om jag vetat att det skulle bli så svårt att hitta nya vänner här. Eller svårt, och svårt, jag vet inte. Mala hittade jag snabbt, som tur är, och lite i taget har jag byggt upp något slags löst kontaktnät med folk som vet vem jag är, folk jag kan prata med och träffa någon gång ibland, folk som svarar när man hör av sig. Kanske är det svårt för att man är i en viss ålder och för att folk redan har allt: syrror, brorsor, kusiner, föräldrar, svärisar, umgänge sedan barnsben, hus, hem, båt, bil, hund vad vet jag... Grejer att göra, fritidsaktiviteter och sist men inte minst: Jobb! Barn! Folk, och även jag, har rätt fullt upp, och när höstmörkret sänker sig och man knappt ser handen framför sig blir det nog ännu svårare att hitta tid och ork att umgås med folk, och dessutom nytt folk. Känner någon av er som läser igen känslan att det är ett större motstånd att få in nya bekantskaper i systemet än att bara höra av sig till samma gamla vanliga vänner? Jag tror det är så för många, inklusive för mig. Håller ni med?

Jag vet inte om det beror på att det är en mindre ort, men framförallt tror jag att det beror på att folk har fullt upp. Att det är en mindre ort har också en fördel, som jag tror att en stad inte har; man hälsar på folk när man möter dem, man byter några ord på affären, parkeringen, till och från förskolan. Men att byta några ord är givetvis inte samma sak som att umgås och ha förtroliga samtal. Så småningom kommer man väl dit... så småningom. Tre år in nu och kanske lossnar det mer och mer? Kanske förstår ni att jag vill klamra mig fast här, hoppas att ett hus för rimlig peng kommer till oss snart, så vi kan bo här och fortsätta nästla oss in bland folket, fortsätta skapa vårt liv... 

Så, denna helg ganska i slutet av november kunde jag verkligen leva ut min sociala sida. Det ger mig energi och det gör mig på gott humör! Imorgon är det måndag och jag håller tummarna för att G är feberfri. Hoppas ni haft en bra helg, för det har jag! Ta hand om er där ute - och glöm inte reflexerna i mörkret! 

Vårvinter på Västkusten

Eftermiddagssolens sista strålar träffar mig i ögonen när jag cyklar från jobbet till förskolan. Jag har inte ens tänt cykelbelysningen - så ljust är det! Iskristaller knastrar under däcken, men jag halkar inte en enda gång. När vi till sist kommer hem och svänger runt på  vår biltomma garageuppfart är det fortfarande ljust. "Nästa vecka kanske det är ljust till och med när vi åker till jobbet" säger jag till en förbipasserande granne. "Ja, det går åt rätt håll!" svarar han. 

En ljus dag som denna kan man unna sig att vara extra munter. Jag ringer Casa Annika på lunchrasten för jag tror att bara hon kan förstå, och vi pratar. Det är fint. Ingen har bråttom. Sedan jobbar jag en stund, försöker lösa ett problem genom att prata med en kollega, och efter samtalet måste jag bara ut. Det är så ljust! Solen skiner! Jag blir sugen på påskliljor. Men det är bara januari, påminner jag mig själv. Imorgon ska i alla fall G få välja en ny blomma till sitt rum från den lokala blomsterbutiken. Och en ny kruka, för nu är alla befintliga upptagna. Han ska få välja en blomma bara för att det är fredag, och bara för att vårljuset börjar komma tillbaka nu. Och eftersom vi inte kan fira det genom att äta på restaurang, eller något annat lyxigt, så får det bli en krukväxt istället. Jag hoppas han väljer en som blommar. Jag tror det! 

Frökatalogen ligger på köksbordet och pockar på min uppmärksamhet. G väljer några blommor, jag några andra. Djungelgurka vill jag testa i år. Och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf måste absolut komma tillbaka. Så är det bara! Blåklint... Ringblommor (till dessa har jag redan massor av frön från förra året). Ja, det är gratis att drömma. Men innan jag börjar så (tänkte börja med egna penséfrön, vad tror ni om det?) måste M röja upp bland sin "andra ateljé" på övervåningen och friställa ett bord, till mina frösådder. Och så måste ljuset leta sig in. Och sedan, sedan kan det bara gro!

För snart kommer väl våren? Vi säger väl det? Just nu är det mer av vårvinter - ett begrepp sydlänningarna och västkustborna inte känner till. Men åh så vackert det är: lite is längst in i hamnen, öppet vatten utanför, ett tunt lager snö lite här och var, isknaster under däcken. Så länge jag inte halkar är jag nöjd. 

Blommor i isen

En ganska långsam dag i början av januari. Långsam men inte tråkig. När min man kommer hem från sitt morgonpass är inte alla påklädda än. Brasan har dock brunnit sedan vi steg upp. Femton grader är ingen behaglig inomhustemperatur. Ute minus noll komma tre, enligt granne med utomhustermometer. 

Ett tunt lager is täcker vattenpölarna på berget bakom kyrkan. Tur att det inte bor så många barn här, hinner jag tänka, för nu får vi krossa isen. En blomma har frusit fast. Vissnat och frusit fast, och jag bara måste försöka fota den men vinden tar tag i det lilla isflaket och skärpan är svår att få till. G krossar is och plaskar i fågradigt pölvatten. De spanska fastrarna förfasas sedan, när de får se bild på vilt barn i vild natur. De där fötterna måste frysa! Då förstår de inte vilka varma stövlar han har... Vi går en liten promenad och det börjar snöa. Det snöar jättemycket, utropar G med otvivelaktig glädje i rösten. Jag längtar till Umeå. Nästa vinter måste vi nog åka dit. Ta nattåget, kliva av i snölandskap, skaffa en pulka och bara njuta. Jag hoppas så att det kan bli verklighet! 

På vägen hem från promenaden plockar vi med oss två nedfallna pinnar för att grilla pinnbröd på. Bussföraren väcks ur sin siesta och hetsas lite till att tälja till pinnarna. Bort med barken! På med degen! Jag grillar bröden. G smakar en kvadratcentimeter men vill inte ha. M vågar inte ens smaka. Min svärmor däremot ber om receptet. Inte svårt alls. Lite havregryn hade jag i degen, men efter tre bröd känns det lagom att lägga resten av degen i en plastpåse. Det kanske blir scones av dem imorgon. Pinnbrödpinnarna bryts i småbitar och eldas upp. 

Eftermiddagen förflyter på något vänster. Lillkusinen ringer, elden brinner, och sedan tar Shaun the Sheep vid. G älskar det och jag får laga mat i fred. En kokt kycklingfilé, currysås och råris. Råris innehåller tydligen ännu mer arsenik än vanligt ris, men vafasen, vi äter det inte så ofta - tänker jag. Matvete har blivit den nya favoriten här hemma, särskilt för G och mig. Ja, det var faktiskt G som introducerade det, och lärde oss att äta det, via förskolan. Smart!

Efter middagen känns det som om vi behöver röra på oss lite mer, så vi går ut på en ficklampepromenad. Vi utforskar en gata som är en återvändsgränd, och som vi aldrig är på annars, G lyser med ficklampan på en mörk buske. På vägen tillbaka hör vi ett märkligt bullrande ljud och så får vi se att det är en brandbil. Vi går efter brandbilen, som mest verkar vara ute och nöjesköra. Kanske övar de sig på att köra där det är smalt, backa runt gathörn och sådant? Det är med stor glädje vi vinkar till den när den passerar oss vid lilla bron. Vi tar oss en titt på den stora julgranen och sedan vandrar vi hem igen. Hoppar jämfota på några på gatan målade trianglar. 

Precis när vi kommit hem igen och inte riktigt fått av oss alla ytterkläderna än kliver pappan in genom dörren. Välkommen hem! Vi har nyss varit ute! och så får också han äta kyckling i currysås. Sedan får han måla, en fyra, och sedan är det dags att lägga sig för mitt lilla barn och min arbetande man. Själv virkar jag en blomma, läser runt lite på olika bloggar, blir inspirerad och skriver det här. 

Hoppas ni alla fått en fin start på det nya året! Visst känns det lite ljusare nu, på flera sätt? 

En blåsig novemberdag

Så kom den andra riktiga höststormen. Det går oftast bra att cykla till jobb och förskola men när det blåser över 14 meter per sekund och kanske 18-22 i byarna är det inte möjligt att ta sig med cykel över bron. Alternativen är: promenera, åka buss eller få skjuts med någon i bil. Idag hade jag tur, för G och M skulle vara lediga. Det var således bara jag som behövde komma mig över bron, fram och tillbaka. Redan igår kväll lyckades jag ordna så jag fick skjuts av en vänlig själ här på holmen. Så tidigt som kvart över sju var det dags för avfärd och det kändes som att kliva in i ett slott att sätta sig i hennes volvo. Hela min kropp ville ha en bil, nu! Vad snabbt det gick att ta sig till jobbet, och vad bekvämt. Vad lite energi jag gjorde av med! Men ändå... en bil? Kanske sedan. Inte nu.

På lunchen gick jag ut. Då var det vindstilla. Åtminstone nära inpå vindstilla. Jag tog mig en rejäl tur, ända till kanalbryggan med utsikt mot Åstol. Det var bara jag där. Ingen som badade. Enorma tångruskor vajade i vågorna. Så vackert, och stillsamt och plötsligt, när jag precis vänt mig om för att gå tillbaka började det snöa. Inte med samma kaliber som uppe i min gamla hemstad Umeå, men ändå. Snöflingor och lite hagel föll ner över mig när jag gick tillbaka mot jobbet. När jag kom tillbaka var jag varm och fylld av kall, frisk luft. Det kändes skönt.

Eftermiddagens uppgift, som jag tilldelat mig själv, var att ta del av en modul ur Skolverkets Läslyftet om lässtrategier för skönlitteratur. Det började med att jag skulle läsa en femton sidor lång text, vilket jag gjorde. Den var skriven på ett akademiskt språk, skulle jag säga, och det var lite nostalgi att läsa en sådan text igen. Samtidigt saknade jag att ha den utskriven på papper. Det är en annan känsla att läsa på papper än digitalt: att kunna stryka under, anteckna i kanten, ta i texten mer fysiskt på något sätt. Efter textläsningen skulle man lyssna på en podd, men det hade jag inte ro till. Dessutom ringde min nära vän Leli mitt i allt och vi pratade om det vi behövde prata om. Mycket fint! Mammalivet alltså, inte helt lätt är det. 

För att sedan komma hem valde jag mellan två alternativ: gå eller bussen. Jag tänkte att jag går ut och ser hur det känns och mycket riktigt. Väl ute fick jag en sådan energi att det gick av bara farten att ta sig hem, eller nåväl: att ta sig till bron. Under tiden jag gick lyssnade jag på skolverketpodden som jag inte orkat ta till mig tidigare, och kände på så vis att jag promenerade hem samtidigt som jag jobbade vilket gav en härlig känsla av effektivitet. Det är märkligt hur man kan komma in i olika stämningar och energier, men bra att det växlar. 

På bron fick jag hålla handen på kinden för att kunna andas i den hårda vinden. Blir det så här stormigt nästa vecka också får vi antingen sova på mitt jobb eller åka buss. Ja, det är sådant jag tänker på här. Hur mycket blåser det? Från vilket håll? Hur blir det då? Innan jag flyttade hit hade jag ingen aning om vad olika vindstyrkor betyder rent fysiskt. Nu sitter det i kroppen. Varsågoda, här får ni min totalt hemmasnickrade vindupplevelsetabell:

1-5 meter per sekund =  vindstilla,

6-10 meter per sekund = normalvind, helt hanterbart,

11-15 meter per sekund = det blåser mycket men det går,

16-22 meter per sekund = det blåser väldigt mycket, 

23-24 meter per sekund = det blåser fruktansvärt mycket,

mer än 24 meter per sekund = jag stannar inne till vilket pris som helst.

SMHI har en lite mer officiell tabell med olika måttenheter för vindstyrka så som Beaufort, m/s och knop. Intressant tycker jag att vinden kallas olika saker till land och till sjöss! Det har jag inte fattat förrän nu. Varje dag lär man sig något nytt, minsann!

Vad mer än vindhastigheter, coronaisolering och förskolelämningar bjuder den här hösten på då? Ja, ett nyfunnet eldningsintresse hos mig (det går sådär men övning ger färdighet), dinosaurieintresse hos G och ett gammalt vanligt men ständigt nyskapande målarintresse hos M. M var förresten med i en fin och välskriven artikel i sin facktidning häromveckan. Ni som såg ni såg, och det var väldigt roligt att han fick vara med i ett helt reportage tyckte vi. G blev alldeles till sig när han såg att pappa var i tidningen! Det var fint att han fick lite uppmärksamhet för både sin konst och sitt arbete, tycker jag. 

Och ni då? Vad har ni för er denna mörka, blåsiga och ganska ensamma höst? Vilka ljuspunkter finner ni där ute? Berätta gärna, så blir jag glad!

Två år på en holme - min utvärdering

Det är kvällar som den här som man undrar över hur någon överhuvudtaget kan vilja bo på en annan plats. En alldeles stilla kväll med ett ständigt föränderligt ljus. Havet blått och gult, så som det reflekterar himlen på sitt egenartade sätt. Ja, sådana kvällar är det lätt att säga att här bor vi och här trivs vi. Bättre kan man inte ha det! 

Men så kommer stormarna och regnet. Höstrusket och vintermörkret. Kanske lite halka. Kanske lite snö. Men ändå. Vi har bott kvar i två år nu. Något måste det ju bero på.

Inför vår flytt hit fick vi några välmenta råd från familjen.  Dessa råd har vi följt i varierande grad. Råden lydde: Skriv handlingslappar innan ni handlar, bada varje dag, skaffa en kontorsplats som inte är hemma, se till att skaffa ett socialt liv, skaffa en elcykel, köp en bil. Vi kan väl ta dem i tur och ordning?

Handlingslappar. Ja jag skriver ofta handlingslappar, åtminstone precis innan vi ska åka och handla. Sedan följer jag väl dem inte slaviskt, men jag brukar alltid handla det som står där och ofta lite mer som jag kommer på väl inne i affären. M handlar mycket på impuls, har jag märkt. Resultatet är att vi har mat hemma och vi går inte hungriga. Matkontot har ökat något. Senaste 30 dagarna har vi gjort av med  drygt 6000 kronor i mataffärer. Det känns lite väl mycket och det är en utgift jag gärna skulle dra ner på lite. Samtidigt är det lite svårt när jag inte har full kontroll över detta och M älskar ost, köpebröd och dyra frukter... typ. (Ja, nu skyllde jag på min man.)

Bada. Visst badar vi! Men inte varje dag. Nej, någon måtta får det vara. Dock känner jag några som badar varje dag. Räknas det? Vilka ursäkter har vi till det här? Jo, för egen del känner jag att jag inte riktigt hinner bada varje dag. Samtidigt vet jag att jag hade kunnat klämma in det mellan lämning och arbete på morgonen. Men är det verkligen tiden det hänger på? Nej, i ärlighetens namn är det inte bara tidsbrist som är min verkliga anledning till att jag inte badar varje dag - snarare frusenhet. De dagar, ungefär hela vintern, när det blåser på och kanske regnar mig i ansiktet hela vägen till och från  förskolan känner jag faktiskt inte för att ta en sväng ner till en badstrand, klä av mig alla kläderna och doppa mig. Nej du, det vill jag inte. Badandet tar jag väl lite mer som det ska - när det är varmt och skönt och jag har tid. Som ikväll. Kanske var det inte särskilt varmt i vattnet men ändå skönt. Ett snabbt dopp på en liten badplats utanför hamnen fick det bli.

Kontorsplats. Innan vi flyttade hit visste jag nog inte riktigt hur jag skulle göra med kontorsplats. Att jag skulle jobba kvar åt samma arbetsgivare var helt självklart men var skulle jag sitta och göra detta arbete? I början satt jag ibland hemma, på övervåningen, och ibland i mina föräldrars hus. Efter några veckor insåg jag dock att det mest effektiva och bekväma var att sitta i mina föräldrars hus, som ligger mitt emellan förskolan och hemmet. Där har jag mitt egna rum och där har vi installerat ordentligt skrivbord och ordentliga dataskärmar. Jag har helt enkelt en välordnad kontorsplats där. Fördelar med detta är att jag slipper vara hemma, slipper se smulor, strumpor på golvet och leksaker överallt. Jag kan även jobba ostört de dagar G och M är hemma på grund av VAB eller på grund av att M slutat tidigt. Det fungerar helt enkelt väldigt bra så som jag har lagt upp det nu. Det enda jag saknar lite är fysiskt närvarande kollegor. 

Socialt liv. Detta leder oss helt logiskt in på vårt sociala liv här på holmen. Min förmåga att prata med vem som helst, om vad som helst, var som helst, har säkert hjälpt till här, men jag kan säga att det inte alls har varit lika lätt att hitta sociala kontakter här som när jag en gång flyttade till Salamanca (vid 19 år), Umeå (vid 21 år) eller Almonte (vid 23 år). Och jag tror faktiskt att åldern spelar in. Min ålder och alla andras. Både Umeå och Salamanca är studentstäder och i båda dessa städer vimlar det av andra nitton- och tjugotreåringar, som också är nya i stan och som också söker vänner. I Almonte fanns det ett litet utländskt gäng i min ålder som jag hakade på lite grann och sedan träffade jag ju M ganska omgående och nästlade mig in i hans familj och kompiskrets. Dessutom hade jag mina kollegor på skolan där jag gjorde praktik. 

Här på holmen däremot har vi följande läge: För det första bor det inte så många här året runt. För de andra är de som bor här året runt till övervägande del äldre än mig, alltså 65 år och uppåt, för det tredje så är de få unga som bor här redan väletablerade socialt med familj och vänner. De unga är inte heller nitton eller tjugotre utan mer trettiofem (ja, ungefär lika unga som jag) och de har barn, familj, släkt och vänner. Detta är vad jag tror. Jag känner ju inte alla och kan omöjligt veta, men det är känslan jag har fått. Folk är alltså inte ute och letar vänner på samma sätt som i en studentstad. Trots detta hittade jag ändå inom loppet av bara några månader en vän som faktiskt verkade ha en liten lucka för mig; Mala. Vi tog några promenader och pratade om ditt och datt och en kväll bjöd hon hem mig och in mig i alla möjliga inre rum. Vi har helt enkelt släppt in varandra i varandras liv, och det känns så himla bra! Samtidigt har jag fått lära mig en annan viktig sak, nämligen tålamod. Nu har vi bott här två år och förutom Mala har jag minst tre vänner till på gång, vilka alla är kvinnor i min ålder och i ungefär min livssituation (småbarn). Det känns bra! Det är på gång! Jag umgås inte alls lika mycket med folk som jag gjorde i Umeå, men där var det också ett annat läge eftersom jag de första åtta åren inte hade barn och de sista två åren var föräldraledig, eller så var M föräldraledig. Inget hämta, lämna. Eller kanske umgås jag inte så mycket mindre? Jag vet inte så noga. Kanske är det bara det att jag umgås med färre, och det är väl inget fel med det? 

Skaffa en elcykel. Detta råd följde jag ganska omgående sedan vi flyttat hit. Jag köpte en elcykel och en cykelvagn. M och jag har varsitt fäste på våra cyklar så vi kan turas om att ha vagnen på släp. Detta är mycket praktiskt när den ena lämnar och den andra hämtar, eller när G bestämt proklamerar att han vill åka bakom pappa när vi ska på utflykt. Ja, elcykel och cykelvagn är faktiskt helt nödvändigt här med tanke på vinden, regnet och backarna. Sedan att resten av holmeborna fortsätter färdas med bil är ju en annan sak. Än har vi ingen bil men kanske köper vi en i framtiden när G är för stor för cykelvagnen men för liten för att cykla hela vägen till förskolan. Eller så tar vi skolbussen. Vi får se. Det löser sig. Vår nitiska åretruntcykling får jag nog återkomma till i ett annat inlägg, som om ni inte fått nog av sådana berättelser från mitt håll än!

Vad mer kan jag tillägga i denna utvärdering? Jo,  vi bytte en söt liten lägenhet i Umeås skogsbryn på 50 kvadratmeter till en villa på en blåsig klippö på 150 kvadratmeter. Boendekostnaden steg till det dubbla men ytan vi disponerar är ju tre gånger så stor. Just nu känns det som om jag aldrig kommer vilja flytta till lägenhet igen, men vem vet. Inget är skrivet i sten. 

Vi bytte två små pallkragar i skogen till en hel trädgård, även om den inte är särskilt stor - bara som en remsa runt huset egentligen. Vi bytte bil- och bussåkning mot cykling. Vi bytte vänner mot familj. Kontorslandskap mot ensamarbete. Framförallt bytte vi stad mot land. Skogsdoft mot havsluft. Snö mot regn. Halka mot vind. Mörker mot mörker. Midnattssol mot havsljus. G har dessutom bytt dialekt!

På det stora hela måste jag säga att flytten varit helt klart värt det. Självklart saknar jag mina gamla vänner i Umeå ibland, men jag har fortfarande kontakt med några av dem. Samtidigt kommer nya vänner skuttande över klipporna i sin egen oregelbundna takt. Ett socialt liv håller på att formas. Det började faktiskt i något uppstyrt, precis som syrran var inne på, nämligen i en bokcirkel med några holmedamer i en lite äldre generation. Och denna bokcirkel är högst levande än, ett tryggt återkommande inslag i mitt vardagsliv som jag är tacksam för. 

Hur länge vi bor kvar här står skrivet i stjärnorna, men hittills trivs vi bra (även om M ibland vill slå vinden på käften) och det är väl det viktigaste? Att trivas i stunden och att ha ett fint vardagsliv. För så är det ju: livet består mest av vardag och var man bor är en stor del av det. 

Tack holmen för att du tog emot oss och tar hand om oss! Vi bor här nu.

Semesterns första dagar

Så äntligen, genomvarm och med en halvkokt hjärna, stapplade jag ut från mitt kontor på fredagseftermiddagen. Jag tog en liten knäckemackesnackpaus med mina föräldrar innan jag cyklade upp till förskolan och hämtade G på just denna avdelning för allra sista gången. Det kändes vemodigt och jag grät nästan en liten skvätt. Tänk att min lille pojke redan ska sluta på småbarnsavdelningen och efter sommarlovet få börja på "stora förskolan". Det är häftigt! Ofattbart! Från Barn 4 till fyra år på nolltid! (En väldigt lång och samtidigt väldigt kort nolltid, men ändå.)

Semestern började så med en cykeltur hem. I värmen. Och väl hemma åt vi middag (pastasallad) och sedan fick G bada i badbaljan i trädgården, då jag inte orkade ta mig till en badplats som vi gjort kvällen innan. Vattnet i badbaljan blev snabbt bösigt (små grässtrån överallt) och G vägrade bada i det. Såklart. Då vet vi att det är garanterat onödigt att köpa någon trädgårdsbassäng till honom... Efter en stund kom M hem och sedan blev jag så varm så varm så varm att jag  var tvungen att doppa mig i havet från närmaste badstege. Sagt och gjort. Jag, några maneter och fullt med små blåmusslor gjorde sällskap i de mjuka vågorna. G ville också bada, sa han, så han hade flytväst på sig, men han vågade sig aldrig i. Lika bra! Det är tydligen 15 meter djupt där. Hur fångar man upp en unge som flyter iväg med sin flytväst? Nä, det får bara inte hända.

Lördagen. Den enda planen för lördagen var att ta oss till Gs favoritbadstrand på andra sidan bron för att bada. Familjens motor var på sparlåga och det hela gick väldigt långsamt. Till slut, vid ungefär halv tre gav vi oss iväg. Det var folk, mycket folk. Bilar hade parkerat där det egentligen inte är någon parkering. Men folk höll faktiskt avstånd, vad jag kunde se. G "simmade" i vattnet medan jag höll honom under magen. M simmade till flotten och sedan var det min tur. De har gjort en bana mellan flotten och det grunda, med en tamp med flöten på. Mycket bra, tycker jag, som har stor respekt för havet och tänker på alla som drunknar.

Efter en bra stund i vattnet klädde vi på oss och åt chips i skuggan. Det var Ms idé. Jag tyckte den kändes invandrad, men hängde på. Chips är gott...

Vi cyklade hem igen och efter middagen fick jag mig en lugn stund med den bok jag läser nu. "Maken" av Gull-Britt Sundström. Den är utgiven 1976 och min mamma har köpt den för 34 kr på Konsum, 1981. Hittills bra. Vi får la se. Det känns lyxigt att läsa. Att bara läsa. Bokcirkelboken har jag nyss läst ut. "Flykten" av Jesús Carrasco. En till en början ganska långsam bok, men spänningen tilltar. Den utspelar sig på en obarmhärtigt varm slätt i Spanien och jag riktigt känner värmen stråla genom boken. Den kvava, stickande värmen från solen. Den som bränner och dödar. Den värmen.

Innan läggdags gick vi på en liten kvällspromenad till lilla bron när plötsligt oerhört mörka moln rörde sig ut mot oss från fastlandet. Det såg ut som om det skulle bli ösregn så vi gick hem ganska omgående.

Kvällen avslutades med ett avsnitt av Falsk identitet och jag som konstaterar att vi har för långt uppehåll mellan avsnitten. Ja, faktiskt så långt uppehåll att jag hinner glömma och har svårt att hänga med. Serien är svår som den är... Kanske blir det bättre under semestern. Det är så mycket jag vill se: Ett fall för Vera, Uppdrag granskning: Knutby, och säkert mer om jag bara börjar leta. Men ja, vi får väl se. Vi får hoppas att G vänjer sig av helt vid att sova middag och istället somnar tidigare, så att  vi har tid att träffas bara vi två och faktiskt se någon serie ihop, eller bara prata. Det hade varit mysigt.

Söndag. Det är idag det. Idag har M varit ovanligt aktiv i hemmet och det är verkligen något jag gillar. Han har dammsugit, lagat lunch och tagit bort ogräs mellan plattorna. G har lekt med en grannpojke som är här ibland i sin farmor och farfars sommarhus. De lekte så fint, så fint. Det var första gången ett barn var här själv och lekte. Visserligen var hans föräldrar inte ens hundra meter bort, men ändå. Modigt av honom! Och med vilken harmoni de lekte! De turades om och visade varandra sakerna, pratade, spelade keyboard samtidigt. Ja, väldigt väldigt fint var det att se!

Ett tag efter lunchen promenerade jag till mina föräldrars hus för att hämta deras bil som vi får låna nu ett tag under semestern. Det tog 45 minuter och jag passade på att lyssna på de första 45 minuterna av Greta Thunbergs sommarprogram. Väldigt bra och intressant och mörkt. Är det hopplöst? frågade jag mig. Mamma tipsade mig om att läsa Hans Roslings böcker som kontrast, för att få hopp. Ja, jag får väl göra det. Någon gång... Men oavsett om det skulle vara kört med klimatet eller ej, så tänker jag ändå att jag måste göra mitt: cykla, äta vegetariskt om inte jämt så åtminstone en hel del, inte flyga, inte köpa massa saker och kläder... inte äga bil. Det jag också måste göra, och som jag gör, är att vara ute i naturen och visa mitt barn naturen och lära honom om att vi inte får störa eller förstöra. Bara njuta och ha respekt. (Mördarsniglar ej inräknade, sorry.) Med ett intresse för naturen tror jag att man rätt naturligt (!) också får ett intresse för miljön och en känsla av att vi måste bevara miljön och göra vad vi kan för att leva hållbart. Jag hoppas det.

Nu, efter middagen som jag fixade (köttfärssås från frysen som jag tinade och spaghetti som G hjälpte mig att koka - min hycklare!) gick vi på familjepromenad till återvinningen. "Vi är familjen" sa G och M konstaterade att han aldrig sagt så till sin familj. Han konstaterade även att han aldrig fått hoppa i vattenpölar när han var liten, något G gör så fort han får chansen. Det började regna och min regnjacka läckte in... Den är knappt två år gammal. Ska de bli så ovattentåliga så snart? Bör jag impregnera den? Hur gör man det bäst? Det känns ju inte bra att köpa en ny redan (se ovanstående resonemang).

Ja, och det var väl ungefär det. Så har semestern varit hittills. Ganska lugn och skön och som jag vill att den ska vara. Nu återstår bara resten... Hoppas ni har en fin sommar!

Never ending saturday

Denna lördag har en känsla av never ending över sig, som att allt är långt och inte tar slut. På ett bra sätt. Dagen började med att jag fick sova hur länge som helst, då jag rymt till min sons säng efter att ha samsovit en stund i den arla morgontimmen. Där, i hans säng, fick jag mirakulöst nog vara i fred tills jag vaknade av mig själv vid halv nio. Barnet och pappan hade underhållit sig så fint under tiden att han inte ens frågat efter mig. Barnet alltså.

Sedan, som om denna lyx inte vore nog, tog M tag i dammsugningen medan jag duschade varmt och sedan lite kallt men framförallt i fred. Efter att tvagningen och påklädningen, med min son som smakråd, var klar var det dags för oss att sätta upp på cyklarna och trampa iväg mot Skärhamn. Lillsonen i vagnen bakom pappa. Alltid pappa, om han får välja vem som ska dra vagnen. Jag undrar varför. Kanske är det mer spännande så?

Upp över bron. Havet var spegelblankt - ja helt spegelblankt. Som en spegel. Så ovanligt och så vackert. Iväg förbi Morik. Detta märkliga namn på den lilla nästan-orten med den lugna och fina marisman mellan sig och havet. För visst låter spanskans marisma tusen resor vackrare än svenskans ord våtmark? Och där - i hagen - gäss. "De påminner mig om mina hemtrakter" sa M. Men jag kunde inte hålla med. Gässen är ju svenska, ser du väl? sa jag inte. Och så är det så - att gässen som är svenska och som är här om sommaren faktiskt övervintrar alldeles nära där M är uppvuxen. I nationalparken Doñana. Besök den om ni har vägarna förbi! Vi cyklade vidare. Målet var en vernissage på en utställning i Skärhamn, där M ställer ut två verk.

Väl i Skärhamn avverkade G och M ett obligatoriskt besök på Styckens bageri för inköp av bulle och kakor. G fick bulle direkt som energipåfyllning inför vernissagen. Och väl där - en hel del folk. Ett grannpar som kommit just för att se Ms verk och även två kollegor till M som pallrat sig dit denna lördag. Så fint! Vi minglade och G åt salta pinnar och sprang runt.

Klockan slog tolv och kanske till och med halv ett och vi drog oss iväg för att få i oss lite lunch. M bjöd på finmat nere i södra hamnen och vi åt alla med god aptit. Efter detta: Akvarellmuséet. Men här satte min energinivå totalstopp. Jag var mätt i magen, ja mättare än på länge, men också helt slut i hela huvudet efter alla intryck; spegelhavet, gässen, konstmänniskorna, hålla koll på G, mat osv... Så jag satte mig helt sonika i muséets café och drack en kopp grönt te. Känslan av never ending dök upp i mig. Vi kommer aldrig åka hem, utan bara vara kvar här i Skärhamn tills det blir alldeles för sent...

Men: dåligt batteri på mobilen fick mig att bara koppla av och titta på berget utanför och på folk som gick förbi. Det fick mig att betrakta krukväxterna och inredningen. Det fick mig att tänka på hur mycket vi missar när vi sitter med näsan i våra telefoner, nästan hela tiden, när tillfälle ges.

Och jag är inte bättre än någon, trots att jag inte skaffade min första (och hittills enda) smartphone förrän 2016. Verkligen inte bättre än någon. Verkligen inte nu. Nu när M har skaffat instagram för att kunna visa upp sin konst för fler än sina kollegor, de som beställer porträtt av honom på sina barnbarn. Jag har haft tanken länge: M målar och lägger ut valda verk medan jag sköter det sociala, alltså vandrar runt och gillar och kommenterar andras bilder. För det är väl så man själv blir sedd? Genom att vara aktiv och visa att man finns, samtidigt som man ger något till de andra som har lagt upp liknande innehåll som en själv. Alla gilla-tryckningar och kommentarer är såklart ärliga och konstruktiva, sådana som M skulle kunna stå för (eftersom jag gör det i hans namn). Men vad gör detta med mig? Jo, på ett dygn har jag blivit beroende. Sjukt! Inte så mycket av likesen som av att titta runt och kommentera och se vad som händer. Socialisera med folk som inte ens är här. Galet. Galet roligt!

Och på tal om trött, som jag var när jag drack mitt gröna te i akvarellmuséets café, och på tal om att socialisera. Det är ju just det som ger mig energi: att prata med folk! Vi cyklade hem, efter en liten stund på muséet. Jag hann dricka te, G hann åka hiss och M hann köpa några nya färger. Vi cyklade hem för jag vägrade "gå till affären" som både G och M ville. Alternativet att de skulle göra det utan mig, lockade inte M tillräckligt mycket. Men på vägen hem, helt plötsligt, mötte vi en tjej som jag hejat på så många gånger på sista tiden, att jag bara var tvungen att stanna och fråga om hon bor på samma ö som mig. Och det gjorde hon - nästan. Så där blev vi stående. Jag med min cykel och hon med sin barnvagn och pratade och pratade tills M fick ringa och fråga vart jag hade tagit vägen. Och sedan pratade vi och pratade en bra stund till. Så fint och trevligt och energigivande att få prata med en människa (i min egen ålder) om ditt och datt. Och sedan cyklade jag vidare i alla fall, och hon gick vidare på sin promenad.

Väl på holmen hände samma sak igen. Jag stannade och pratade med två grannar. Även detta samtal gav mig energi och glädje, och M två till följare på instagram! Så kom det sig att jag kom hem säkert en hel halvtimma (om inte mer) senare än resten av min familj, fastän det var jag som varit trött och velat hem... Och ja, även denna cykeltur hade en känsla av never ending över sig.

Och sedan hemma. Morotssoppa fastän mättnaden från lunchen inte gått över än. Sedan bubbelbad och nu dags att titta på film när G nu äntligen sover och jag hunnit gå en runda till på den där bildappen... Filmen vi ska se heter Wild Tales och är spanskspråkig, så det blir nog bra. Rekommenderad av en vän. Så ja, nu får jag sluta skriva på detta inlägg, som i sig också har den där never ending känslan över sig, eftersom det blivit så långt. Tack för att ni läste, ni som läste!