Semester hos svärisarna

Så är vi inne på sista dagen hos svärisarna i Sydspanien för denna gång. Svärmor har ställt ut en stol på trottoaren utanför dörren och sitter och småpratar med en grannfru. Svärfar grejar runt lite med gud vet vad. Jag sitter i soffan och har mensvärk. Imorgon bitti tar vi tåget norrut och jag har laddat med svenska bindor och spanska värktabletter, så jag klarar mig.

Nå, vad har vi ägnat dessa 18 dagar åt? Jo, men lite av varje. 

Först en kärleksfull fas på ca två dagar innan jag tröttnade på hettan och svärisarnas enorma samlingar och vi drog till strandhuset, själva, med buss. Det var Lugnt och Skönt. 

Sedan följde några dagar här i Almonte eftersom vi ville titta på vildhästarna från nationalparken Doñana, som springer genom byn den 26 juni varje år, och eftersom vi ville gå på den årliga byfesten, La Feria. Där kan man köpa karamell och åka karusell och fröjdas hela natten, om man orkar. 

Efter detta följde en längre period i strandhuset och någon dag in i denna period dök svärisarna upp, sedan även deras tre vaktlar i bur. Och i helgen var även Ms storebror och en av hans småbröder med varsin fru och son där.

Vad vi har gjort i strandbyn? Jomen vi har badat i havet, fyllt och plaskat i barnpoolen, ätit lunch i centrum en gång och sedan promenerat hela vägen hem. Jag har stört mig på att mina svärisar har en miljon halvtrasiga grejer och inte klarar av att höra och ta in ordet "tirar", som betyder slänga. Idag t ex fick jag inte slänga ett slitet parasoll som skruven lossnat från. M har inte målat och G har tyvärr inte lekt så mycket med sina kusiner, men just nu dök den yngsta upp... och en dag badade han med mellankusinen i barnpoolen och hade så, så roligt!

Vi har umgåtts och tagit det rätt lugnt, ätit svärmors mat. Jag har också bakat en supergod chokladkaka till min svägerskas födelsesedagsfika. 

Vi har ätit middag med några kompisar i några omgångar och så har vi badat lite mer. 

På det hela taget har det varit en fin vistelse med mestadels lagom varmt väder! Samtidigt ska det bli lite skönt att åka hem...

Det gäller att ligga på noll

Sista dagen i strandhuset idag och jag tänker försöka formulera mig kring att det gäller att ligga på noll som svärdotter i detta hus.

För flera år sedan insåg jag att här kan man inte få några pluspoäng, inga beröm för något man gjort, så som jag är van vid från mina föräldrar. De har berömt mig, och gör det fortfarande, för allt möjligt. Tömma diskmaskinen eller gå ut med soporna belönas med beröm. Damma kökslampan...

Men här är det en annan skala som gäller, en skala med negativa tal, och på den vill man förstås ligga på noll.

Så jag sopar, moppar, hänger tvätt, tar undan disk, tömmer diskmaskin och återvinning, går med soporna, bakar födelsedagskaka och så vidare, allt för att ligga på noll. Och självklart också för att jag inte vill att precis allt hushållsarbete ska falla på min svärmor, och för att inte vara till för mycket besvär och för att visa tacksamhet för att vi får vara här!

Andra delen av resan

Om första delen var den till Donostia San Sebastian så får andra delen vara därifrån till Lekeitio och sedan Bilbao, för att avslutas på en tågstation i en liten by ca en halvtimma från min mans uppväxtby. 

Efter det att min familj vaknat i det lilla kvava rummet i Donostia begav vi oss ut för att käka frukost. Som tur var hittade vi en bar precis i närheten där vi inmundigade rostat vitt baguettebröd med olivolja och mixad rå tomat. Denna frukost ÄR Spanien för mig och det kändes skönt att liksom vara på plats. 

Hon i baren tyckte Donostia var långt mycket bättre än Bilbao, som vi berättade för henne att vi skulle besöka och samtidigt något helt annat än Lekeitio. Såhär i efterhand kan jag säga att hon hade fullständigt rätt, och jag kan känna att vi kanske borde hoppat över Bilbao och stannat en natt extra i Lekeitio istället. Det blev lite långt och lite mycket det hela.

Vi promenerade raskt från frukostbaren till den gamla delen av stan där M behövde ta en atmosferica-bild av en gata med en kyrka i varje ände. Snabbt var det gjort och vi började  gå tillbaka mot vårt pensionat. 

På vägen dit råkade vi trilla in i en bokhandel och köpa på oss lite böcker. Till mig Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers, till G en National Geographic-bok om vulkaner, och några fler böcker därtill. Inte förrän jag var på plats i vår sydspanska by och skulle börja läsa min bok upptäckte jag att den var feltryckt eller fellimmad och börjar på s.33, utan vita sidor innan. Skumt! Kvittot har jag slängt (innan jag upptäckte detta), bokhandeln i San Sebastian kommer jag inte åka förbi ändå... jag har mailat förlaget. Får se vad de säger...

Nåja. Vi hann precis med bussen till Lekeitio kl 11. Någon som hette Tove var lite stressad, milt uttryckt. Men vi hann. Och bussbiljetten köptes ombord på bussen. 10€ lite drygt för alla tre.

Bussresan var hisnande på serpentinvägar med stup på ena sidan. Och havet. Skummande mot svarta klippor och stenar.

Till slut var vi framme i Lekeitio och det var dags att med våra 6 kollin vandra mot hotellet Metrokua. Det ligger vid "den andra stranden" Karraspio och det var därför jag valt det. Jag mindes den stranden som speciellt härlig sedan jag var där för 20 år sedan. Vi gick och gick och gick, någons pappa svor i värmen, men tillslut var vi framme. 

Väl där checkade vi in och fick vårt fina rymliga rum med utsikt mot skogen på baksidan av det lilla hotellet. Rummet hade en balkong med räcke täckt av vinrankor. Allt kändes helt fantastiskt! "Här vill jag stanna i två veckor!" tänkte jag flera gånger under den första dagen. Vi käkade lunch och sedan var det dags att bada. M hade blivit förkyld men badade en stund med oss ändå. All grönska runtom var så vacker. Vågorna snälla, vattnet höll svensk sommartemperatur, dvs inte supervarmt men ändå skönt. 

På kvällen gick vi in till Lekeitiobyn och åt middag. På hemvägen fick vi låna ett paraply för det hade börjat regna och åska. Ungdomarna på stranden tjöt varje gång det blixtrade till över havet eller över bergen. Samtidigt så mysigt och romantiskt på nåt sätt.

Den andra dagen i Lekeitiobyn bestämde vi oss för att försöka ta oss över till ön San Nicolas som ligger i bukten runt vilken byn är uppbyggd. De har byggt en stengång ut till ön men det går bara att gå över vid lågvatten. Vi pratade med en man från trakten och han sa att vi borde hinna om vi gav oss iväg med en gång och inte stannade så länge på ön. Tidvattnet vänder var sjätte timma, tydligen. Och ja, vi hann över och vi hann gå en sväng på ön och sedan hann vi tillbaka. Jag fotade många olika blommor och G och M gick på upptäcktsfärd till öns topp. Sedan gick vi tillbaka och då hade vågorna redan börjat skölja över stengången på vissa ställen. En timma senare var den helt täckt av vatten.

G badade på stranden under övervakning av M medan jag gick iväg mot piren. Vi möttes sedan där och gick tillsammans i riktning mot fyren. G och M stannade efter halva vägen vid en lekplats och jag gick vidare själv. Otroligt vilsamt. Det var en mulen förmiddag men det gjorde ingenting. Jag hittade en vandringsled att gå med syrran en annan gång...

Sedan gick vi och käkade lunch på pensionärsklubben tillsammans med byns arbetargubbar och efter detta tog vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär. När vi kom tillbaka hade vi varit ute i fem timmar!

På eftermiddagen regnade det och jag satt på balkongen och läste hela El Coronel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev) av Gabriel Garcia Márquez och hörde regnet smattra mot bladverket. M sov bort sin förkylning under en fyra timmar lång siesta. G kollade på video med hörlurar. 

Sedan enkel middag på hotellrestaurangen för G och mig, M åt det vi köpt i mataffären. Innan läggdags gick jag en ensam kvällspromenad längs den lilla floden Lea och hittade fler vandringsleder åt mig och syrran. Vi kanske kan dra dit 2036? Eller vad tror du?

Dagen efter var det tyvärr dags att lämna mina drömmars by och åka till storstaden Bilbao. Vi fick skjuts till bussen av hotellreceptionisten och hade en fin men lite seg bussresa. Väl framme guidade busschauffören oss i vart vi skulle gå och köpa subventionerat busskort (Barik), något vi borde gjort redan i Donostia, och sedan tog vi spårvagnen för några centimos var till vandrarhemmet Poshtel Bilbao. Ett ställe jag tyvärr inte kan rekommendera. Otroligt lyhört, lite halvtrasigt och med en skolklass som närmaste rumsgrannar. Men vi hade i alla fall tre sängar och eget badrum. Men ändå... frostade fönster, trökigt. Bu. 

Vi kunde inte få rummet förrän kl 15 så vi vandrade iväg och käkade lunch och sedan tillbaka till vandrarhemmet för att checka in. Lite senare begav vi oss ut för se stan, besöka en second handbutik där vi köpte varsitt plagg, och försöka hitta någon lekplats utan knarkare vilket var lättare sagt än gjort. Men när vi gett upp och G och jag skulle åka hem i förväg hittade vi en stor och fin lekplats i en park med orkestermusik, nära Bilbaos tågstation (vid spårvagnshlpl Arriaga). G lekte en stund och sedan tog vi vagnen men hoppade av vid Pío Baroja där det fanns ytterligare en lekplats. G klagade över att han var trött i benen men blev pigg igen så fort han såg en rutschkana.

Tillslut var vi tillbaka och vilade medan vi inväntade M som varit i ytterligare en bokhandel. På kvällen åt vi middag på en restaurang jag skulle beskriva som kreativ och nyskapande och som låg på samma gata som vandrarhemmet. Monocromo vermuteria gastrounderground. Jag tänkte på C, på att hit borde hon gå om hon någon gång besöker Bilbao.

Sedan försökte vi sova till skolungdomarnas brötande uppsluppna röster och rop och till grannrummens dånande duschar. Och det gick ändå ganska bra. 

Dagen efter var det dags för Guggenheimmuséet och att leka på lekplatsen bredvid. Vi var där vid öppning kl 10, vilket är att rekommendera. Några av verken var häftiga, några bara kladd. Någon hade satt upp kartonger på en vägg... G stod ut i en timma, sesan gick jag ut med honom till lekplatsen och vi gick en sväng längs gatuförsäljarna men köpte inget. Vi pratade en stund med en argentinska som målade med fingrarna och hon gav G en fin liten sten med en mandala och sött budskap: Ama todo que te surja.

Sedan kom M ut, G klagade över trötthet så de gick tillbaka till vårt rum. Jag gick in igen och grät på riktigt till ett verk kallat Daddy, daddy! som påminde mig om Alan Kurdi, drunknad på Medelhavet, även om verket visade sig vara äldre än Alan. 

Efter lunch gick vi till en lekplats på andra sidan floden och sedan tog vi vagnen till Doña Casilda parken där det fanns en lekplats under tak. Vi såg en påfågel, det började regna och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Efter lite siesta tog sig M ut igen för att leta upp en fotoaffär (utan lycka) och G och jag vilade. Jag läste och han kollade på youtube med hörlurar. Vi spelade hjälpligt ett parti Uno och sedan skulle vi gå ner och äta mat vi köpt i mataffär. Gazpacho, nudlar, picos och chorizo. G ville inte, varken gå ner till vandrarhensköket eller äta. Han åt tre skedar gazpacho och såg apatisk ut och jag kom på att han kanske var sjuk. M kom tillbaka från sin tur på stan och tog upp G till rummet. Mycket riktigt. Drygt 37 grader i kroppstemperatur. Jag käkade fort, gick upp och bytte av M, duschade G, gav honom barnalvedon och la honom. Redan kl 21 sov han. Skolungdomarna somnade kl 03.

Dagen efter allt detta var det en tidig morgon och vi hade 14 timmars resa framför oss. G hade 38.0 fick ytterligare en barnalvedon och piggnade faktiskt på sig, trots ingen frukost. På bussen kollade han på två miniorernafilmer på bussens på varje säte inbyggda skärm och drack en chokladfestis. Vid bensträckaren i Lerma åt vi varsin glass och han verkade rätt pigg och glad. Skönt.

I Madrid var vi trötta och hängde på en restaurang nära tågstationen i två timmar och förfasades över hur bråttom alla hade i pendeltågssystemet som vi nyss nyttjat (1 station). Det var varmt ute men AC på restaurangen.

Alviatåget söderut var i tid och vi hade trevligt resesällskap, men i vagnen bredvid fanns det tyvärr en full och ev. påverkade snubbe som sjöng och brötade så mycket att alla i hans vagn bytte vagn. Tyvärr fick han åka med till vår station, där han (som tur var) möttes av polis.

Och så var vi plötsligt, ca kl 21.40, framme i grannbyn där tåget stannar. Ms mamma och storebror mötte upp och körde hem oss i Ms pappas gamla bil med däck helt utan mönsterdjup, men det visste vi inte då. Då var vi mest lättade av att äntligen vara framme i rätt landsända!

Första delen av resan

Så sitter jag i min säng i ett kvavt rum på ett hostel i Donostia San Sebastian, medan min familj fortfarande sover. 

Resan hittills har gått bra och peppen har mestadels varit hög. Vi tar det från början: 

Att ta sig ut och hemifrån var lite halvtufft. M "skulle bara" en massa grejer och jag försökte softa och påminna om tiden. Tillslut fick jag peka med hela handen, annars hade vi aldrig kommit iväg. 

M körde oss till Göteborg där mina föräldrar mötte upp och pappa skjutsade oss till färjan. Väl där, vid incheckningsdisken, fällde jag en lättnadens tår. Vi hann! 

På färjan var G och jag astaggade på att resa så vi sprang runt en hel del, upp på soldäck och ner till hytten igen. Vi käkade niddag på den billiga inte så väldigt bra restaurangen och gick och la oss. Orkade inte med folk och båtkorridorer mer.

I Kiel gick vi ganska direkt till tågstationen men passerade köpcentret för att köpa med oss lunch.

Tåget till Karlsruhe var i tid och allt förflöt bra tills de helt plötsligt meddelade att tåget inte skulle gå längre än till Hamburg och att alla måste kliva av. Jaha? Vi fick veta att vi skulle byta till ett tåg som skulle avgå 5 min eftet det att vi kom in på perrongen. Vi sprang, till perrongen bredvid (som tur var) och hann precis med tåget. På tåget var en hel drös andra människor som också blivit dirigerade dit, från vårt tåg och andra, och vi fick stå och trängas med en bunt soldater vid dörrarna i säkert 1h. Då stannade tåget och stod still länge, på en station någonstans i Tyskland. Till slut kom en polizeikonstapel och sa att tåget var för fullt för att få åka vidare, några måste gå av. En soldat med sittplats offrade sig och gav platsen till oss. G och jag trängde ihop oss, M stod kvar med väskorna. Efter ytterligare nån timma blev 2 sittplatser till lediga, nära oss, så M satte sig där. Och G hoppade dit och jag fick rast och kunde lyssna på P3 Dokumentär om ett miljonbedrägeri. "Mannen som svarade på ett Nigeriabrev". Hemskt!

Tre timmar senare än beräknat var vi framme i Karlsruge, hungriga och trötta. Tur då att hotell med restaurang låg mittemot stationen.

Vi sov rätt okej trots skrålande tyskar på hotellets uteservering. Tyskland hade vunnit en EM-match nämligen...

Dagen efter regnade det och vi tog tåget tidigt till Bordeaux. Denna resa var helt problemfri och M och jag pratade en stund med livets snyggaste kille (enligt oss båda). Fransos som bott i Uruguay och kunde spanska. Matematikforskare. Snygg, smart och trevlig! Undrar hur hans liv är...

Bordeaux var fint och levde upp till förväntningarna, men lite stressande med all trafik. Vi tog vagnen till vattenspegeln (ett vattenfyllt torg) och G sprang runt där i en timme medan M var i konstbutik och köpte torrpastell för tusen spänn... efter vattentorget råkade vi se en cykelmanifestation som fick mig i eld och lågor! Wohoo!!! Heja!! Sedan, i jakt på glass, fick jag gå in i en garnaffär. Underbart! Jag köpte ett  merinogarn för 17.50€. Och vi alla fick glass. Alla nöjda och glada...

Sedan gick vi tillbaka till hotellet. M fick bära G en del för han var trött i benen och lovrädd för alla hundar.

Igår hängde vi på en lekplats i 2 timmar i Bordeaux, åt lunch och tog tåget till Hendaye och därifrån lokaltåg hit till San Sebastian. Lokaltåget var billigt (8,50€ för 3 pers) och långsamt, stannade i varenda by. Men ja, en del av resan. Väl här hittade vi till vårt pensionat och sedan gick vi en tur på stan, genom gamla stan. G badade i havet medan M målade landskapet, och sedan åt vi en för sen middag på två olika restauranger (pinxtos). Gunnar var så trött att han knappt orkade äta den potatisportion han serverades kl 22. 

Nu har vi alla sovit gott och det är dags att vakna, packa ihop oss och gå ut och hitta frukost för att kl 11 ta bussen till Lekeitio. 

Det är fantastiskt att resa såhär! Vi får se så mycket och det är härligt att veta att man inte bidrar till extrema utsläpp. 

Vi hörs!

Reseplanering sommaren 2024

Så har M stuckit iväg med USB-stickan med alla biljetter för att skriva ut dem på biblioteket. Det börjar pirra i magen. Visst är allting klart? Visst har vi alla biljetter i rätt ordning på rätt dagar och alla hotell bokade? 

Så här ser vår reseplanering ut, inkl priser för 2 vuxna och en sjuåring:

Dag 1: Bil hemifrån till Tysklandsterminalen i Göteborg. Färja Göteborg-Kiel kl 18.45 till dagen efter kl 09.15. (3246 kr inkl frukost och trebäddshytt med havsutsikt)

Dag 2: Tåg Kiel-Karlsruhe kl 11.11-17.09 (2600 kr)

Dag 3: Tåg Karlsruhe-Bordeaux kl  8.06-14.02 (2547 kr)

Dag 4: Tåg Bordeaux-Hendaye kl 14.20-16.47 (963 kr), sedan lokaltåg eller buss till Donostia San Sebastian, till vilket vi köper biljetter på plats. 

Dag 5: Buss Donostia San Sebastian-Lekeitio. Även till denna buss köper vi biljetter på plats.

Dag 6: Vara i Lekeitio.

Dag 7: Buss Lekeitio-Bilbao. Biljetter köps på plats.

Dag 8: Vara i Bilbao.

Dag 9: Buss Bilbao-Madrid kl 09.00-14.10. (925 kr) Sedan tåg Madrid-La Palma del Condado kl 18.05-21.35. (2197 kr). Bil i ca 30 min från tågstationen till Ms föräldrar.

Summa förköpta biljetter: 12 478 kr. 

Hemresan:

Dag 1: Tåg La Palma del Condado-Madrid kl 09.02-12.36, sedan tåg Madrid-Barcelona kl 16.00-18.30.

Dag 2: Tåg Barcelona-Lyon kl 10.07-13.20

Dag 3: Tåg Lyon-Frankfurt kl 10.04-15.59

Dag 4: Tåg Frankfurt-Kiel kl 07.58-12.44, sedan färja 18.45-09.15.

Dag 5: Bil Göteborg-hem.

Summa biljetter: 11 683kr

Vi kommer sova på hotell i Karslruhe, Bordeaux, San Sebastian, Lekeitio, Bilbao, Barcelona, Lyon och Frankfurt. Totalt blir det 10 hotellnätter, vilka också kostar en slant.

Det svindlar ärligt talat till lite i magen när jag tänker på hur mycket pengar vi lägger på den här resan. Samtidigt tänker jag att pengar är siffror på internet och att vi måste få leva och uppleva medan vi kan! Jag håller alla tummar och tår för att alla tåg, färjor och bussar går som de ska och att inget krånglar till sig, för hakar resan upp sig för mycket får vi köpa nya biljetter. 

Vi har ändå säkrat upp planeringen genom att ta direkttåg alla sträckor förutom inom Spanien. I Spanien har vi ju byte i Madrid, men där har vi några timmar på oss båda gångerna, så det borde gå. Huvudsaken är att vi tar oss till Barcelona den dag det är tänkt (hemresan), så att resten av resan kan flyta på. 

För att motivera kostnaden tänker jag på tre saker: 1) Detta är vår bröllopsresa. Därför unnar vi oss 5 nätter i Baskien på vägen ner. 2) Vad kostar det inte att åka all inclusive till Kanarieöarna på jullovet? Jo, typ samma som detta! Och då får vi ändå se många fler ställen, testa fler restauranger, fler hotell och dessutom får vi 18 gratisnätter hos mina svärföräldrar. Det är en ynnest som kan komma av att vara tillsammans med en utlänning. 3) Detta är ett äventyr på riktigt för hela familjen. Vi lär oss mer om geografi och om olika länder och platser än vi skulle gjort om vi stannat hemma eller flugit. G är superpeppad och pratar mycket om de olika stoppen vi ska göra. Han har dessutom preppat med både korsordsbok och mattepysselbok. Jag har också planer på att köpa ett litet skrivhäfte till honom i Kiel som han eventuellt kan föra lite dagbok i. Vi ska också ta med superhjälteleksaken vi köpte en annan sommar i Mannheim och någon bil, så han har något att leka med under resan.

På ett sätt är detta på tok för dyrt, å andra sidan har vi som sagt siffror på internet som vi sparat ihop sedan i oktober. Vi har varsin helt okej lön och god koll på vår ekonomi, så jag känner ändå att vi har råd. För oss handlar det om prioriteringar.

Samtidigt är det sjukt att en flygbiljett för hela familjen hade kostat en bråkdel av detta, då det borde vara tvärtom. Men i samma andetag tänker jag på hur mycket jag hatar att flyga dels av flygrädsla/overklighetskänsla men framförallt på grund av de skador flygresor orsakar på miljön. Jag har flugit upp "min kvot" och mer därtill för längesedan, tyvärr. Tyvärr för att jag inte då förstod riktigt hur skadligt det är, hur enormt mycket mer utsläpp det orsakar. Sedan vet jag att jag inte ensam kan rädda miljön på det här sättet men jag tror verkligen att alla bäckar små bildar en stor å, som forsar och far fram och banar väg för ett nytt sätt att leva som är mer snällt mot planeten och orsakar mindre global uppvärmning.

Tanke inför kommande bokning av tågresor genom Europa: Inte sova i Barcelona! Hotellet i Barcelona är det dyraste (3000kr för en natt) och även om det finns många hotell nära stationen Sants dit vårt tåg kommer och varifrån tåget nästa dag går, så är inte alla kompatibla med en trepersonersfamilj som vill stanna en natt. Nästa gång ska jag försöka göra såhär istället: Kolla vilken station nästa dags tåg har som första stopp och köpa biljett ända dit, dag 1 på resan. På så vis kan man sova i en mindre stad (Girona, verkar det vara på sträckan Barcelona-Lyon) för ett billigare pris. Samma sak skulle jag vilja göra i Tyskland för att undvika Frankfurt, som jag tyvärr inte är särskilt peppad på. På så vis får man också längre sovmorgon dagen man ska vidare från Barcelonaregionen och södra Tyskland. Denna tanke slog mig dock först när jag köpt alla biljetter denna gång... 

Rolig bonus: Jag stötte på Gs gamla förskolefröken häromdagen. Hon inspirerades av oss när vi tog med G på tågluff som tvååring. Hon inspirerades till att själv skippa flyget och istället ta buss och tåg ner genom Europa, med sin man. Så häromdagen när jag träffade henne på cykelbanan var jag tvungen att fråga henne om deras semesterplaner i år. Och jo, de ska ta Kielfärjan (som jag tipsat om) och sedan tåg ner till Prag och sedan ner till Krakow och efter det hem till Sverige via Berlin. De ska dessutom ta med sig ett grannpar ner till Prag, men efter några dagar där skiljas åt då grannparet ville vidare till Italien för att sedan flyga hem. Se! Fler och fler testar. Det är ju fantastiskt! Genom att leva som man vill och tycker är rätt, trots andra rådande normer och skeva priser, kan man faktiskt inspirera fler! 

Bonus 2: Jag har också noterat att vi blir fler och fler som cyklar med våra barn i cykelvagn och lådcykel här i min by. När vi bodde på Klädesholmen och jag cyklade med G i cykelvagn 1h om dagen fram och tillbaka till förskola och jobb, såg jag nog bara en annan familj som gjorde så. Nu vet jag minst tre lådcyklar och två som cyklar med barn i barnstol. Det tar sig!

En fantastisk lördag

Idag har det varit en väldigt varm lördag efter en vår som först var kall och inte verkade vilja komma igång för att sedan plötsligt explodera i sommar. Ända sedan första maj har det varit som sommar ute, och idag, första dagen i den officiella sommarmånaden har det varit ännu mer sommar - hur nu det var möjligt!

Med våren och försommaren och ljuset kom energin. Jag, som ofta är driven och har ganska mycket på gång, har inte direkt saktat ner utan snarare bara ökat. Jag har jobbat, odlat, cyklat, träffat folk, ätit megagod pizza, rest till Stockholm (tre gånger sedan i mars) och läst bokcirkelböcker. Och utöver det fortsatt ta huvudansvaret för hemmet och allt det vardagliga. Därför har jag inte skrivit så mycket här.

I torsdags somnade jag till Skolverkets webbinarium. Jag skulle bara lägga mig en stund och blunda på syrrans säng, samtidigt som jag lyssnade på webbinariet. Men så slocknade jag totalt och vaknade lagom till att de sa att "nu har vi pratat färdigt om Gy 25, nu går vi vidare till yrkesprogrammen", när det bara var Gy25 jag var intresserad av! (Gy25 är en stor förändring som kommer i gymnasieskolan och komvux nästa år.) Väl hemma bejakade jag min trötthet och åt nån snabb restmiddag, duschade och tog på mig pjamas. Sedan la jag mig i min säng och såg Dokument inifrån: Vi ska ha barn och förfärades, tills G och M kom hem från sin stadsutflykt.

Igår, fredag, hade jag AW med mina tomatplantor och planterade ut dem i det nybyggda växthuset hos mina föräldrar/på jobbet, och blev varm och trött. Idag lördag var det dags att ta det lugnt och sedan fira vår ettåriga bröllopsdag (en vecka försent nästan). Så nu, nu ska jag berätta vad vi gjort idag denna fantastiska första lördag i juni.

M väckte mig vid åtta och berättade att hans trafikledare ringt och sagt att Tjörnbron var avstängd på grund av en osannolik olycka. En blixt  hade inatt slagit ner i en tunnel som är en del av brosystemet mellan fastlandet och Tjörn och en del av klippan, som bron är borrad igenom, hade lossnat och ramlat ner rakt på en bil. Två personer hade skadats. Detta ledde till att hela brosystemet stängts av och Ms busstur ändrats. Jag kunde dock lugnt ligga kvar i sängen medan G kollade på Minecraftvideo på min telefon, med hörlurar tack och lov! 

Till slut pallrade jag mig upp och ner och fixade frukost i soffan till G och frukost på altanen på baksidan till mig. Det var en ljuvlig morgon. Lugnt och skönt, och när G pillat i sig sina mackor satte han på sin dator och började spela Minecraft. Jag lät honom hållas eftersom min ambition var att ta det riktigt lugnt. Efter en stund fick jag ändå något slags energipåslag och bestämde mig för att dammsuga och torka golven på nedervåningen. Sedan duscha. Sedan klä på såväl mig som G, som hade flytt till sitt rum med datorn pga dammsugaren. Och sedan tillbaka till altanen. Parasollet uppfällt vid det här laget. G spelade vidare och jag ringde min svärmor. Det kändes inte som om jag behövde åka till Spanien, för det kändes som Spanien här och nu: värme, sol och min svärmors röst. 

Vid halv ett var vi hungriga och jag fixade enklast möjliga lunch och packade utflyktsväskan. Efter vi käkat cyklade G och jag ner till färjeläget och tog färjan ut till vår favoritö Dyrön. 

Vi kom iland och gjorde vad som föll oss in. Först vandrade vi upp till öns lilla matbutik och köpte oss varsin glass. Dessa åt vi i skuggan av ett träd på lekplatsen. Sedan gick vi och köpte ett rör med mentos, för det hade vi glömt och det var väldigt viktigt tyckte G. Efter detta vandrade vi neråt mot sydhamnen men stannade till vid minigolfbanan där G roade sig med att putta bollen igenom alla banorna utan att räkna poäng. Det är väldigt skönt att han är lika lite tävlingsinriktad som M och jag, tycker jag. Han vet inte ens att man kan räkna poäng i minigolf och han är inte intresserad av att tävla i någon sport. Han kanske inte ens vet att man kan tävla i sport? ... Vad mer undanhåller jag från min son? hm... Nej, han är mer intresserad av musik och att leka DJ. Det ska bli grymt att gå på hans spelningar framöver! 

Nåja. Efter minigolfrundan frågade jag honom vad han ville hitta på och han föreslog genast att vi skulle gå till Hemliga viken, så det gjorde vi. Hemliga viken är en liten vik på öns östra sida, nära vandringsleden. Den är, trots sin fulla synlighet från leden, helt hemlig eftersom bara vi vet om den. Åtminstone känns det så, och aldrig har vi sett någon annan där. Viken har helt lena, helt svarta klippor som liksom rinner ner mot vattnet och en liten stenig strand. Just idag hade jag inte tänkt bada, på grund av det månatliga, men väl där var det som om Poseidon drog i mig med all sin kraft. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt varm och efter det att jag tagit på G hans gröna badbrallor (han skulle bara doppa fötterna sa han, och det stod han vid konstigt nog), drog jag av mig alla mina kläder och tog fem snabba kliv ut över de halvhala små stenarna och tångruskorna och bara la mig. Så fantastiskt, underbart ljuvligt! I med kroppen, i med huvudet, i med allt. 

Så satt jag där på knä en bit ut och dolde min lekamen under vattenytan medan jag ropade på G att komma efter. Nej, nej, du får komma hit mamma, sa han... Nåja, jag fick badat i åtminstone 20 minuter tills jag började frysa, varpå jag instruerade G i att hämta handduken och lägga den nära stranden så att jag snabbt kunde skyla mitt skinn när jag kom upp igen. Han gjorde som jag sa fastän handduken var svår att hitta där i ryggsäcken bland allt annat. Så klädde jag mig igen och G påminde om att vi planerat att dricka varsin festis så då var det bara att göra det. Vi åt chips och drack vatten och sedan doppade jag mig faktiskt igen. Några få personer vandrade eller sprang (!) förbi på leden, och jag höll mig under ytan. G badade fötterna. Sedan fick jag sitta på den svarta klippan och titta på min son medan han smällde blåstång i vattenbrynet, helt tillfreds en bra stund. Himlen blå, vattnet blå, klippan svart och min sons gröna badbyxor. Åskmuller i fjärran.

Så efter en stund till var det dags att börja vandra tillbaka över ön mot färjeläget och restaurangen där vi gifte oss. Vi hade bokat bord till kvart över sex och M väntades med färjan. Men så, när vi kommit fram till restaurangen och återigen vinkat åt restaurangägaren tillika pappa till en pojke i Gs klass, hade vi en halvtimma kvar till vår bokning och var tvungna att fördriva tiden på något sätt. Vi gick således upp mot den utkiksplats där M och jag hade tänkt att gifta oss (men den dagen blåste det för kallt) och plötsligt såg vi att någon byggt nya bänkar där på berget. Vi gick dit för att titta och hittade till vår förvåning en badtunna. Ingen skylt, inget staket, och badtunnans motor var igång. Vill du bada? frågade jag G och han nappade direkt. Vattnet var trettio grader och barnet badade och badade, ända tills färjan kom och vi var tvungna att gå och möta M.

Restaurangmaten var god och mättande, och alla fick glass till efterrätt. Sedan gick vi tillbaka till badtunnan och G badade igen medan M fotade mig när jag vandrade runt på klipporna, glad och tillfreds med livet. En ljum vind. Mörk klippa, gul lav, vita sandaler och rödmålade tånaglar. Så kom jag att börja fundera på om vattnet i badtunnan verkligen var rent. Jag har hemska minnen från orena bassänger på Azorerna och hur mycket syrran och jag kräktes efter bad i dem. Men G ville bada mer och jag tänkte att skadan är väl redan skedd i så fall, om han nu fått i sig något trots min ganska stränga uppmaning att inte doppa huvudet för att inte få in vatten i munnen. Vattnet cirkulerade hela tiden men den lilla klorbojen verkade tom... Efter en stund kom han upp i alla fall och satte genast igång att leka DJ.

Till sist kom färjan och vi tog den över till fastlandstjörn igen. G ville stå på soldäck och det gjorde vi en stund, men det blev faktiskt lite kyligt i vinden efter ett tag. Skönt att jag hade varsin regnjacka till G och mig i cykelväskan, även om det ännu inte börjat regna trots varningar om skyfall. 

Så cyklade vi hem alla tre och på vägen mötte vi en familj vi är lite kompis med. De sa att vi får la ses någon dag och prata mer... Det låter trevligt tycker jag! Väl hemma fick jag stödvattna uteblommorna lite, hänga upp badkläder och få i G lite kvällsfika. Nu sover han gott i sin säng och jag ska faktiskt göra det samma. 

Detta var en fantastiskt lördag, jag säger bara det! Tack för att ni som läst har läst och hoppas ni också haft en fin dag och får en härlig start på sommaren! Godnatt... 

Res mer!

När folk tänker på att sluta flyga tänker de ibland att det betyder samma sak som att sluta resa. Att vi behöver sluta flyga tycker jag framstår som självklart. Att vi som individer måste ta vårt individuella ansvar likaså. Erika Bjerström säger det så bra, och presenterar siffran 74 000 i analysen "Jag har haft fel".

I vår demokrati väljer vi politiker som presenterat sin politik. Deras mål är att bli valda och få makt för att kunna förbättra samhället i den riktning och på det sätt de tycker är bäst. För att dessa politiker ska våga presentera och föra en viss politik måste de känna att det finns folkligt stöd för den, för annars blir de rädda att inte få några röster. Även därför måste vi som individer göra aktiva val och säga vad vi tycker, visa att det finns alternativ och att vi väljer dem. Det är klart att vi vill att det ska bli billigare och enklare att exempelvis ta tåget istället för att flyga, men för att det ska bli så måste det finnas en efterfrågan (både marknadsmässigt och politiskt) och denna efterfrågan visar vi finns genom att göra aktiva val, genom att ta tåget ändå, trots att det är både dyrare och krångligare än att flyga.

Jag tycker absolut inte vi ska resa mindre. Jag tycker vi ska resa mer. Resa mer som i att ta tåget dit vi ska och på så vis uppleva mer på vägen. Jag vet att alla inte har råd, men jag tror att många av de som flyger lite sådär stup i kvarten skulle haft råd att spara pengarna från de där flygresorna och hotellen och istället för att göra fem kortare resor per år göra en lång en gång per år, eller en gång vartannat år. Den ekonomiska biten handlar om prioriteringar. Köp färre nyproducerade plagg, köp mindre alkohol, tobak, smink och läsk och spara pengarna på ett speciellt resekonto. Efter ett tag (längre tag för vissa, kortare för andra) har du pengarna till en resa!

Resa mer genom att ta tåget betyder att du får se fler ställen, äta på fler olika restauranger i fler länder och uppleva mer. Du får bo på fler hotell eller vandrarhem och bada vid fler stränder, se fler gamla fina stadskärnor, leka på fler olika lekplatser, eller vad du nu vill göra när du reser. Från tågfönstret ser du fler utsikter och kan följa hur arkitektur och landskap förändras mitt framför dina ögon. Du hinner lyssna på fler intressanta radioprogram (ladda ner dem innan ifall det är dåligt med internet) och kanske virka, spela spel eller prata med dina medresenärer.

Att ta tåget istället för flyget innebär att man minskar sina personliga utsläpp väldigt mycket. Det går att räkna ut genom att lägga till och ta bort flygresor i en klimatkalkylator. Själv tänkte jag att jag inte flög särskilt mycket, åtminstone inte mer än andra, när jag flög en eller två gånger per år till Spanien. Sedan matade jag in mina värden i klimatkalkylatorn och förstod. Så beskriver Maria Wolrath Söderberg att det gått till för många som slutat flyga, i sitt sommarprat från 2023.

Vi började med att ta tåget till Spanien 2019, tio år efter min första internationella tågresa. Denna gång flög vi hem och det var då jag kände att "det är fusk att flyga". Det kändes helt enkelt mycket, mycket bättre att ta tåget. Det är ett sätt att resa jag trivs mycket bättre med!

Sedan kom pandemin och det blev en paus i resandet för oss alla, men sommaren 2022 när vi slutat vara rädda för själva viruset (och fick det!) tog vi tåget till Spanien igen, och denna gång även tillbaka. G hade hunnit bli nästan sex år så ingen vagn till honom behövdes. Skönt!

Och så för ett drygt år sedan åkte vi ner igen till de sydligare breddgraderna, över jul denna gång. Jag stod fast vid mina värderingar och mitt beslut och åkte tåg medan M och G flög. Det var fantastiskt att resa själv, måste jag säga. Jag träffade tusen roliga personer, åt god mat och såg flera vackra platser t ex Bordeaux,  San Sebastian och Vitoria Gasteiz. Denna resa väckte Ms slumrande tågreselust igen så nu i sommar ska vi åka tåg, buss och färja hela familjen fram och tillbaka till byn i södra Spanien som M kommer ifrån.

Som ni hör lovsjunger jag tågresandet och ser mer möjligheter än hinder! Och jag blir också nyfiken på vart du som läst detta har rest med tåg? Vart skulle du vilja resa? Om du aldrig rest utan att flyga någon längre sträcka, vart hade du kunnat tänka dig att göra din första testresa? Ja, ös på med era erfarenheter, tankar och reflektioner i kommentarsfältet, så ska ni få fullständig reseplanering för sommarens resa i ett inlägg framöver!

Ut och njut!

Man borde vara ute och njuta mer! I helgen var det varannandagsväder med snålblåst och gråhimmel på långfredagen, sol, utslagna krokusar och glada bin på påskafton, gråmulet lugn på påskdagen och sedan nästan sommar på annandagen. Igår tisdag var det snöoväder och folk fastnade i sina bilar igen, och idag strålande sol och snö och vårvinter. Så jag borde gå ut och njuta nu på lunchen, eller hur?

Imorse fick vi vandra till fritids, eftersom min busschaufförsman börjat arbeta tidigare än ni kan föreställa er och därför tagit bilen. G och jag hittade snö att gå på, vilket var tur, för slasket från igår hade frusit till förrädisk isgata. "Det är nästan som i Norrland" sa G plötsligt och jag höll med. Han håller hårt i sitt ursprung. Fint tycker jag, eftersom Norrland är en landsände jag älskar. 

Igår kändes det som om snön kom som en hämnd för att jag under påskaftonen och annandagen skickat bilder på blommande blommor till mina vänner i just Norrland. Jag undrar hur krokusarna, styvmorsviolerna och penséerna mår nu under snön... Och jag undrar hur bina mår. Småfåglarna däremot har jag full koll på här vid min matning i fönstret. Talgoxe, blåmes och hackspett kommer varenda minut. Oftast är de två eller fler här samtidigt och äter på sin energibar. "De kanske tror att domedagen har kommit" föreslog min syrra igår. Ja, kanske det.

Är det inte lite konstigt med långhelger? De tar liksom aldrig slut, först, men när man väl kommit in i lunken så tar de slut ändå. Jag hade kanske planerat för dåligt, men ville ändå passa på att vila och inte ha så mycket planer. På fredagen hade vi en liten släktträff med 12 personer, varav 3 söta sysslingbarn som lekte och möblerade om soffkuddar så det stod härliga till! Jag hade gjort världens godaste efterrätt, en fryst citruskaka, som jag nu i skrivande stund kommer på att det finns kvar lite av i frysen! Lyckost mig! 

På påskafton blev det en betydligt mindre påsklunch med endast mina föräldrar, min syrra, G och jag. Vi kokade ägg i nylonstrumpa tillsammans med rödlöksskal och persiljeblad. Man gör så att man klipper av ett ben av en nylonstrumpbyxa, lägger i ett ägg och några persiljeblad (eller andra blad) så att de kan bilda mönster på skalet, sedan knyter man och lägger i nästa ägg osv, som en korv. Sedan kokas detta tillsammans med rödlöksskal och så får man färgade ägg med bladmönster på. Det var syrrans idé.

Sedan blev det påskäggsletande och även om jag hade avslöjat för G tidigare under dagen att jag själv hade köpt godis och lagt i ett påskägg (= påskharen finns inte) så gick han ändå in för det till fullo när syrran och jag sa att vi sett något vitt fluffigt springa förbi utanför fönstret. Så glad han blev när han hittade påskägget där bland krokusarna. "Nu behöver du inte köpa något godis och gömma något ägg, mamma!" Nej, just det. Vilken tur!

Påskaftonen avslutades hemmavid med korvstroganoff och ris och sedan kände jag en släng av fomo och vi begav oss ut till Klädesholmen för att se deras enorma påskbrasa (påskevaga) av lastpallar och en julgran. En tårta fyrverkerier smälldes också av till Gs stora glädje och hundarnas stora skräck. Det var trevligt att träffa några av våra gamla grannar och att komma ut till vår gamla ö. G gick och pratade om att han kände igen sig överallt. Fint ändå!

Så kom påskdagen och det var grått men vi gick ut på gården och lekte två gånger med en av Gs vänner och hennes lillebror och pappa. Jag virkade väl en del... och på kvällen åkte vi till simskolan och jag spontanpratade med en mamma som "lärde mig" en hel massa om "ganska vetenskapliga faktiskt" saker om kroppen och hälsan. Så mycket som cirkulerar nu! Jag blir alldeles matt! (Jag svarade enstavigt tills hon självmant bytte ämne.)

Och så annandagen med strålande sol och G och jag blev sugna på utflykt. M var ledig också (första dagen på hela helgen) och G och jag cyklade hela vägen till vår favoritbadplats och på vägen dit såg vi en kungsfågel bland videungen. Så stannade vi på klipporna ett tag, jag solade ansiktet och blev röd, såg styvmorsvioler och sedan tog M och G bilen hem och jag cyklade till min vän E i samma by och pratade och gick promenad (utan överdragsbyxor). Det var varmt och skönt och härligt och vi såg två stora tallar som vält i någon storm. 

Sedan var helgen slut och igår snöade det och idag ligger det kvar. Mina små tomatplantor har bränt sig i solen men de kommer att repa sig, sa min vän. Igår kväll satte jag en laddning alfafagroddar, får väl se om det funkar. Perfekt preppingmat förresten: C-vitaminer året runt!

Hoppas ni haft en fin påskhelg! Nu ska jag äta lunch och sedan ta mig ut och njuta av solskenet och kanske sista snön!

Temperaturfilten

Jag är inne i ett sånt virk-il just nu! Jag har tre projekt på gång samtidigt: temperaturfilten, en gul påsksjal och två glittriga kuddar till min son. 

Temperaturfiltens skala har jag fått revidera efter att jag förstått att dygnsmedeltemperaturen i Sverige inte når mycket mer än 20 grader på sommaren. Det hade jag ingen aning om när jag påbörjade projektet i kalla januari. För att jag själv ska ha koll på min skala, och för att ni ska få se, lägger jag därför ut en bild på den reviderade skalan här:

Hur långt har jag kommit hittills då, undrar väl ni? Och kommer jag hålla ut hela året? Ja, den första frågan går ju i alla fall att besvara. I lördags morse hade jag virkat till 29/2 och då tog jag denna bild:

Den mätte då 26,5 cm och året börjar nerifrån i bilden med lila och februari slutade i blått. Enligt mina beräkningar kommer den bli ca 160 cm lång och 120 cm bred. Jag la upp 220 maskor och virkar den med fasta maskor för att den inte ska bli för lång. Eftersom jag valt att virka den enligt dygnsmedeltemperatur blir den ganska jämn i färgen, har jag märkt (få färgbyten), vilket kan kännas lite tråkigt men samtidigt skönt att slippa fästa så ofta. Och angående fäst-festen så lyder jag min kollegas råd och fäster allteftersom. Jag har också då insett att jag måste ha kontroll över på vilken sida jag fäster, vilket jag inte hade i början... men men, det ska väl synas att den är handgjord? 

Och så lite bonusbilder på mina två andra virkprojekt, påsksjalen och glitterkudden:

Vad handarbetar du med just nu? 

Morgontur i trädgården

Så kom pötsligt solen! Även om jag sett det på prognosen är det ändå svårt att fatta efter så många, många dagar med gråväder.

Imorse cyklade G och jag till skolan, och fler hade cyklat kunde vi se. Jag räknade inte men kanske var det åtminstone fem cyklar parkerade vid skolan när vi kom. Min elcykel är på service så jag fick ta min "gamla" vanliga cykel, vilket gick bättre än jag trodde. Helt otränad är jag tydligen inte!

Det är så härligt att cykla i solen på morgonen! Jag kan rekommendera det varmt till alla, som inte har för långt till jobbet eller som av andra t ex fysiska skäl inte kan cykla. Det är en frihetskänsla och en vårkänsla i det, särskilt när solen skiner och det är plusgrader - som idag! 

Väl framme vid jobbet hade jag sådan feeling att jag var tvungen att gå en liten inspektionstur i trädgården. Det är nämligen jag som sköter trädgården här, för det mesta, så jag ser den som min även om den egentligen är mina föräldrars. Jag började med komposten (som jag kanske mer ser som mina föräldrars) och hällde i sågspån och rörde runt med spade. Igår läste jag nämligen i födelsedagspresenten Lena Israelssons Handbok för köksträdgården  att kökskomposten inte fick vara för blöt, inte fryst och att den dessutom ska efterkomposteras. Det blöta kunde jag ta hand om direkt, just genom att strö sågspån (som tydligen också innehåller kol vilket också är bra, stod det i boken) och röra runt. Dyngmaskarna ropade Hurra där nerifrån sitt bo! 

Efter komposten gick jag en tur och tittade till vallmoplantorna, som överlevt vintern,

snödropparna som blommar för fullt i nämnda morgonsol

och några gula krokusar vid en sydostvägg som laddar inför blomning.

Nu finns det hopp om våren igen! Visst känner vi det?

Vintern känns så lång men en födelsedag lyser upp

En helg som mer känns som i slutet av vintern än i början av våren håller på att passera. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, så jag lånar Ms dator och skriver det här, för att kanske minnas helgen för alltid...

I fredags eftermiddag kände jag mig tröttare än trött och ju mer jag kände efter desto tröttare blev jag. Vid halv tre hade jag helt gett upp hoppet om att något mer vettigt skulle bli gjort så jag packade ihop mig och förberedde mig på avfärd mot fritids. Vid tio över tre hämtade jag G och vi styrde kosan (eller rättare sagt bensinbilen) mot öns närmaste handelsträdgård. Ryktet sa nämligen att de fått in lite penséer, och penséer var något jag kände behov av att köpa. Redan på morgonen hade jag köpt en liten kruka tête-à-tête från matbutiken och dessa ville såklart ha några kompisar. Framförallt ville jag få energi och känna våren, något jag trodde dessa blomster skulle kunna ge mig. Så snart jag parkerat vid handelsträdgården gav jag G stränga order om att se till att stoppa mig om jag skulle vilja köpa för mycket. Han tog sitt uppdrag på allvar. Drygt 500 spänn fattigare men 6kg sättpotatis, 8 små penséplantor och en liten kruka med tre små irisar rikare gav vi oss iväg från handelsträdgården och körde hem. 

Hemma lekte Gs vän och hennes lillebror och pappa på gården och G ville vara med. Pappan såg efter barnen medan jag kunde packa in mat och plantor och plantera två av penséerna med lillpåskliljan i  lugn och ro. Sedan fick även jag vara med och leka, eller rättare sagt prata med pappan medan lillbrorsan försökte spruta vatten, som han pumpade upp ur en vattenpöl, på oss. Det gjorde gott med lite luft och ljus och prat. Precis när vi skulle gå in kom vår granne J och frågade om vi ville spela fotboll sedan, efter maten och vi sa väl lite vagt ja. En fotboll behövde han också låna till nämnda aktivitet, och jag lovade att leta. Så snart vi kommit in kände dock både G och jag att fotboll kändes allt för jobbigt för vår energinivå och jag satte mig och dumscrollade på mobilen innan jag förberedde den delikata middagen Korv med Makaroner. Funkar alltid. Ketchup är också en grönsak, och så vidare.

Fotbollsaktiviteten avstyrdes således, men J och hans barn fick låna en boll G fått när han fyllde sju för ett halvår sedan och som såg helt oanvänd ut. Vi är väl inte så fotbolliga i vår familj kanske...

Och som tack för lånet, eller nåt, fick G en skål marängswiss av J och hans barn. Jag låg uppe på min säng under en av svärmor virkad yllefilt och läste ut romanen Utanmyr av Sofia Nordin. Jag tror jag ska läsa alla hennes böcker och sedan skriva en avhandling, fast utan att skriva en avhandling då. Det orkar jag nog inte, skriva en avhandling alltså, som om jag inte redan gör det här... Utanmyr var bra, i alla fall, även om jag på något sätt tycker att den slutade lite överdrivet. Det var som om hon drog det hela ett varv för mycket. Jag gillar hennes ungdomsböcker mer, men så kan man också beakta att Utanmyr är hennes vuxendebut.

När boken var utläst och strax innan M kom hem från jobbet satte G och jag oss till rätta i soffan och såg ett avsnitt av Agenterna och åt varsin bit kladdkaka, som jag bakat förra helgen. Det är  vårt standardfredagsmysprogram. Förut var det Labyrint och sedan Maxat fredag!, men nu är det sedan några år tillbaka Agenterna. Efter Agenterna skulle vi se Världens natur: Spaniens lodjur, för det ville Gs spanska lodjur se, sa G, men jag tröttnade eftersom jag sett det minst två gånger förut. 

Tröttheten vann över allt i fredags och jag gick medvetet och la mig tillsammans med G och somnade som en liten grisprinsessa. 

Så kom lördagen och min födelsedag. G kom in och tyckte att jag borde få present på sängen så han och M fick gå ut och jag "somna om" och så kom de in och sjöng Cumpleaños feliz och gav mig ett rektangulärt paket inslaget i egenhändigt målat vitt skyddspapper. "Vad kan det vara?" sa jag och öppnade det och fann där i en radio, precis som jag önskat mig! Svart och snygg och med såväl FM som MW, antenn, plats för batteri och även tillhörande elkabel. G pluggade genast in den i elnätet och letade fram bra musik. Han hoppade i soffan och slängde sig i sängen och hade disco, kl 07.24, till vår grannes stora glädje, förmodar jag.

Dagens mål var att bjuda min ursprungsfamilj på middag och redan efter frukost bakade jag en chokladkaka i den fina kakformen vi fick när vi gifte oss. M städade hela lägenheten förutom köket som jag städade och han var helt i harmoni, vilket aldrig har hänt när han städat förut. Det visade sig bero på att städningen egentligen var prokrastinering inför allt han behövde plugga. Men, men, jag var glad att han städade och sedan satte han sig verkligen och pluggade. 

G och jag drog och hämtade min syrra vid tågstationen och hem igen med bilen i regnet. Syrran och jag tjötade i köket en stund innan vi satte igång med middagen. Syrran fixade tsatsiki och jag gjorde bulgursallad, köttfärsbiffar och stekt halloumi. G lockades att äta detta då jag sagt att det var egyptisk mat som den egyptiska musikartist han lyssnar på ibland äter ofta. Vad vet jag, men helt fel tror jag nog inte det var. Mamma och pappa kom med blomsterkvast och litet paket vid klockan fem. Så följde familjemiddag i vårt lilla kök, och när de gått vid halv åtta tog jag på mig pjamasen direkt och la mig och började läsa en ny roman: Lucy av Jamaica Kincaid. 

Sedan blev det Melodifestivalen resten av kvällen. G älskar verkligen detta program, och det är första året han följer det. Förra året såg han bara ett avsnitt tror jag. Jag har inte tittat sedan jag var femton men tycker det är så fint att han lever sig in så och dansar runt, att jag kan tänka mig att sitta där med honom. Men när "kommentatorerna" aviserade att det skulle hålla på i 30 minuter till med något kvaltjafs stängde jag helt sonika av och sa att "Nu är det slut". G höll med och vi käkade kvällsfika, pratade lite med farmor och somnade tämligen omgående när vi lagt oss i Gs säng. Klockan halv tolv stapplade jag in till min säng och fick M att lämna sitt plugg för den kvällen.

Ja, det var den födelsedagen det, och idag har jag inte gjort många knop. Visserligen inleddes morgonen med en fin promenad med syrran vid havet, kalasmat till lunch och sedan läste G och jag läsläxa, lite matteläxa och sedan la vi med gemensamma krafter ett hundrabitarspussel.

Jag tror jag gillar mitt nya lite lugnare jag, en person som lägger sig på kvällen... Men snart är jag nog tillbaka i mina gamla vanor igen. En gång nattuggla, alltid nattuggla, eller hur farmor?

Rikedom

 

Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.

En glashal morgon

Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!

Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock. 

Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is. 

Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal. 

Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!

Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.

Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!

En rik helg

Idag, söndag, har det varit som flera dagar i en dag. Det har jag tänkt flera gånger. Dagen började på annan ort, i ett annat rum, men redan igår åkte jag dit. För den här helgen inföll plötsligt min och syrrans målbild: Spa vid kustbandet. Det var egentligen en tillfällighet att vi skulle åka på spa, en julklapp hon fått och som hon valde att förverkliga tillsammans med mig. Så fint! 

Igår innan lunch skjutsade M och G mig till den kollektivtrafikknutpunkt där jag skulle möta upp syrran. Jag satte mig på en blå plastlåda fylld med grus och väntade i solen. Började lyssna på soundtracket från Amelie från Montmartre. Allt blir romantiskt om man lyssnar på det. Testa! Efter en stund kom en hel drös med människor, troligtvis med buss från närmaste stad, och jag gick och ställde mig tillsammans med dem på perrongen. Och så kom syrran och Yann Tiersen fick pausas. Min fina syrra! Vi gick till bussen och det blåste kallt. 

Väl framme på hotellet åt vi sushi på rummet, medhavd från Göteborg, och pratade om senaste nytt på olika fronter. Jag fick skvaller från en tillställning jag missat förra helgen och solen sken in så fint från fönstret. Efter lunchen gick vi ut en liten sväng i blåsten. Vi tog med kaffe och te och syrran hade med sig en dubbel Snickers som vi delade på. En liten svart hund och en dam i grön kappa som fladdrade i den hårda vinden letade efter varandra, eller egentligen letade bara damen efter hunden. Vi försökte hjälpa till litegrann men hunden hade sina egna planer, och damen verkade van på något vis vid att hunden gick sin egna promenad. 

Vid tre började vår spatid. Det är härligt att vara på spa, men tyvärr var det ungefär dubbelt så mycket människor som hade varit trivsamt för att kunna slappna av. Vi gjorde ändå vårt bästa och provade allt, förutom att doppa oss i havet. Så roligt skulle vi inte ha det! Efteråt i rummet var vi tvungna att reflektera tillsammans över allt vi upplevt och sett. Till exempel förstod jag inte varför några hade med sig sin mobil ner till spat. Jag tyckte också det var lite jobbigt med folk som var i stora gäng och som pratade lite väl högt. Samtidigt insåg jag att Folks liv pågår. Alla har något de kämpar med eller problem de behöver lösa. Det är klart man vet att det är så, men eftersom även jag har fullt upp med mig själv och min familj och vår vardag hinner jag knappt ta in att alla andra också har massa funderingar och krångel att hantera, även om jag rent logiskt vet att det är så. 

Jag längtade till det lilla lugna hammamet i Linares de la Sierra. Och jag tänkte på Yasuragi som jag besökt en gång med jobbet. Jag hoppas få visa min syrra båda de ställena någon gång.

Vi åt god fiskbetonad middag i hotellets restaurang och firade vår farfars 100årsdag, som inföll tidigare i veckan. Farfar själv gick dock bort 2005. Någon dag kanske jag skriver något om honom och hans liv. Måste bara prata lite noggrannare med min pappa först. Pappa och jag är nostalgiska avdelningen i familjen. Jag måste prata mer med honom om allt som hände förr, helst spela in och skriva ner. En annan dag. Snart. Det är fint att veta sin familjehistoria och pappa har koll på så mycket.

 Båda somnade vi gott i våra sängar i ganska vanlig tid, dvs någon halvtimma senare än normalt och syrran en timma tidigare än mig. Det var mysigt att ligga bredvid henne och läsa i min bokcirkelbok och lyssna på hennes snusande och den tilltagande vinden utanför fönstret.

Så imorse vaknade vi och tog oss ner till hotellfrukosten som myllrade av hotellgäster. Det var gott, men jag vet ju att hotellen går fett mycket plus när de bjuder mig på hotellfrukost. Jag äter ungefär som hemma, kanske lite mer men inte mycket. 

Vid 10.20 gick bussen och vi skiljdes åt vid samma knutpunkt vi mötts 22 timmar tidigare kl 11 på förmiddagen idag. Tåget tog oss 20 minuter i vardera riktning och M och G mötte upp mig och skjutsade hem mig från S. G var jätteglad att se mig och sa att han hade saknat mig. Det var fint! Väl hemma däckade jag på soffan medan G lekte på golvet med någon bil och M fixade lunch. 

Efter lunch la jag mig i min säng och läste i min bok och när jag kvicknat till igen vid kl två gick G och jag ut och ner till havet. Det var så fint ljus ute att jag kände att jag behövde komma ut i det, trots att jag var trött. Havet var så högt så högt och vi klättrade över till grannviken där vi lekte och fikade clementin och festis och te. Vi klättrade i berg, högt upp, men inte hela vägen upp (por favor!) och vi satte oss och tittade på utsikten och de stora vågorna. Vi hittade ett gömställe i berget där det var lä (och skugga) och jag berättade för G att jag älskade att leka på sådana ställen som liten. Sedan fick jag sitta en stund till i solen och dricka upp mitt te medan G lekte med två stenar han hittat i en liten bäck. Han var så harmonisk och det var så härligt väder, trots vinden. Hemvägen sedan var lite seg, tyckte G, trots att vi inte gått alls långt hemifrån och väl hemma parkerade han sig framför något meningslöst på youtube medan jag lagade middag. Vi hade varit ute i drygt två timmar så när en grannpojke knackade på och undrade om G ville följa med ut sa han nej, han var för trött. 

Så efter middagen började nästa del av denna dag. Dags för simskola! M ville vara hemma och måla och jag var ändå inställd på att det var jag som skulle skjutsa G dit så det var bara att göra det. G var peppad och inte alls anti så det gick smidigt att ta sig hemifrån. Så himla skönt! Jag hoppas att det fortsätter så. Inte en älg och inte ett rådjur såg vi på hela vägen. 

Det är så fint på simskolan, för det finns en mamma där jag kan prata med. Det gör hela grejen så mycket lättare, tycker jag. Och hon sa också rakt ut att hon uppskattar att prata med mig. Dessutom känns hon genuint supersnäll och go. 

Simskolan var rolig tyckte G och sedan körde jag hem igen. Två timmar tar hela äventyret: köra dit, duscha och byta om, simma i 30 minuter, duscha byta om igen och sedan köra hem. Men G tycker det är roligt och det är klart att han ska få lära sig simma! Kanske kan han slippa gå i havet i sommar, vi får se. Det är också smidigt på sitt sätt för det är nära, men samtidigt blockeras två veckor av semestern. Ja, vi får se hur sommaren blir och vad vi hittar på. Jag är glad att han trivs på simskolan han går i nu, i alla fall.

Och nu är det plötsligt sent. Dagen har varit lång och känts som flera i och med alla olika miljöer och  eftermiddagens tupplur tror jag. 

Imorgon är det måndag. Det kommer förhoppningsvis bli en lugn måndag med utbildning på förmiddagen och lite småpill med olika saker på eftermiddagen, på jobbet alltså. 

Hoppas alla ni som läser här har haft en bra helg! Och hörreni: testa att lyssna på soundtracket till Amelie och se om allt känns romantiskt även för er!

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Och så cyklade vi

Vårsolen i torsdags fick mig att vilja cykla! Filmvisningen på kvällen fick mig att vilja cykla ännu mer! Och att M hade lämnat in både sin och Gs cykel på reparation och kunnat hämta ut dem samma dag fick G att vilja cykla igår, fredag morgon i regn och mörker. Så då gjorde vi det!

I torsdags kväll samlades jag och tjugotvå andra personer för att se Fredrik Gerttens film Bikes vs Cars på öns folkhögskola, en filmvisning med mackfika och hembakta semlor arrangerad av öns omställningsgrupp. Livspusslet hindrade mig från att komma helt i tid till förfikat och försnacket men jag hann åtminstone fram till innan filmen började och jag hittade några tanter att sitta med. Efter filmen pratade vi dels om vad vi sett i filmen och dels om vad vi anser behövs för att förbättra cykelmöjligheterna här i vår kommun.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig, trots att jag har sett den förut. Den är så snyggt gjord och visar med all önskad tydlighet hur bilismen på många platser i världen helt tagit över, men också ökat så fruktansvärt mycket att den sätter käppar i hjulet på sig själv, genom enorma köbildningar. Detta kanske också är lösningen? föreslår en brasiliansk professor. Det enda jag saknar i filmen är ett landsbygdsperspektiv, men jag antar att man inte kan ha med allt. Regissören nämner dock landsbygden lite kort i slutet av en intervju (9.50).

Filmen berättar om hur enkel maskin cykeln är. Att cykeln är billig och kan användas av alla (som kan cykla), men att stadsplanering på vissa platser sätter käppar i hjulet för oss som vill ställa bilen och cykla oss genom vardagen. Den redogör för hur mycket oljebolag, biltillverkare och bostadsbolag påverkar politiska beslutsfattare och hur stadsplaneringen så länge utgått från just bilen. Ett exempel är att när man bygger köpcenter utanför stadskärnan tvingar man mer eller mindre folk att ta bilen dit. Den berättar hur stor landyta i Los Angeles (har jag för mig) som går åt till vägar och parkeringsplatser. Den jämför hur mycket befolkningen ökat med hur mycket bilarna har ökat. Bilarna hade ökat mest, fler har alltså bil. Filmen berättar att när medelklassen ökar i världen kommer fler ha råd att köpa en bil och därför kommer bilismen öka ännu mer. Den berättar att nya motorvägar och förbifarter inte kommer lösa trafikstockningssituationer i storstäder utan snarare locka ännu fler att ta bilen och leda till minst lika mycket köbildning som nu. Den berättar att i USA lägger folk 55 arbetsdagar per år på att pendla med bil till och från jobbet, med andra ord på att sitta fast i bilköer. 

Filmen berättar också mycket om cyklisterna och om hur de kämpar för en drägligare cykeltillvaro i São Paulo, Los Angeles och Toronto. Filmen berättar om spökcyklar som monument över alla de cyklister som dödas i trafiken i brasiliens största stad.

Filmen varvar statistik med intervjuer och stadsmiljöbilder på ett mycket effektivt sätt. All statistik är dock från 2015 eller tidigare, eftersom filmen hade premiär 2015. Nu har det gått nästan tio år och det hade varit intressant med någonslags uppföljare. Jag vill veta hur det gått för cykelgruppen i São Paulo och för cyklisterna i Toronto och LA. Jag vill veta hur det gått med cyklismen och bilismen i världen. 

Filmen slutar åtminstone med hopp! I São Paulo beslutar den då nya borgmästaren plötsligt att det ska målas röda cykelbanor på vissa gator. Mitt i natten utan förvarning gör de det bara! Och enligt google maps satellitbild finns de fortfarande kvar på Avenida Paulista (en gata som är med i filmen). Se vad fint:

Men enligt ett litet reportage på Sveriges radio från mars 2015 hade en lokal domare försökt stoppa cykelbanorna, men inte lyckats. 6000 cyklister hade samlats för att demonstrera mot stoppförsöket. I filmen säger en av de brasilianska cykelaktivisterna att mobiliseringen av cyklister är avgörande för att få till förändring. 

Här i Sverige har vi Cykelfrämjandet och vi kan organisera oss på andra sätt, t ex med hjälp av Naturskyddsföreningen eller lokala omställningsgrupper. Men framförallt kan vi cykla! Vi kan cykla där det finns cykelbanor och vi ka cykla där det inte finns cykelbanor. Vi kan lära våra barn att cykla och vi kan cykla med dem! För varje cykel blir det en bil mindre, åtminstone om den cyklas av en vuxen med körkort som annars hade tagit bilen, som jag igår.

Filmens trailer  kan ses här: WG Film Bikes vs Cars

Längre reportage om cykelkampen i Latinamerika här: Lotten Collin om cykelkriget i Latinamerika

Maria Soxbo uppmanar till hundra dagars cykling här: Ska vi cykla ihop? (Cykelutmaningen – 100 dagar på ett år!)

Har du också sett filmen Bikes vs Cars? Vad gjorde den för intryck på dig? Hur ser dina cykelvanor ut? Vad skulle få dig att cykla mer? Vilka hinder och möjligheter finns hos dig?