onsdag 2 november 2022

Varje dag

Jag känner för att blogga varje dag precis som ni gör Känslor, Smått och Nudå, men det kommer jag nog inte hinna i längden. Och inte gör ni det heller riktigt, men nästan, och hösten är inte ett tillfälle att hetsa varandra, så jag lägger ner nu. Jag kommer inte blogga varje dag, antagligen. Vi får se...

Jag känner för att promenera varje dag och få stjärna och applåd i min app. Jag älskar beröm så mycket att min syrra stör sig. "Det kanske finns fler appar som ger dig beröm för saker du måste göra?" sa hon igår. Ja, kanske. Vad kan det vara? Lämna på fritids? Logga in på jobbet? Plocka undan i soffan? Så länge får jag berömma mig själv, för från M kommer det inte mycket av den varan.

Jag känner för att vara med mitt barn varje dag och vara närvarande, och det är jag väl, men samtidigt känns det som om vardagen pågår och om jag ska hinna jobba och hinna promenera och hinna plocka undan (utan att få beröm från någon app) så hinner jag knappt se min pojke. Fast samtidigt är jag där. Vi började med en ny rutin förra hösten: kvällsfika. Då samlas hela familjen (eller åtminstone två av tre) och tänder ett ljus och G får sin kvällsmat, en obligatorisk knäckemacka och ett glas vatten, kanske en naranjita/satsuma eller kiwi. Oboy en gång i veckan, enligt tandläkarens stränga råd. Hemmagjord smoothie någon gång ibland, för det glömde tandläkaren nämna och jag tänker inte fråga.

Samtidigt ser jag honom när jag lägger honom. Han har börjat läsa saga för gosedjuren nu. Det gör han först, och sedan får jag läsa för honom. Idag när han skulle sova, efter sagorna men innan de godnattvisor jag alltid sjunger låg han och viskade något till sitt trognaste gosedjur Räven. Wishwishshsiwhs lät det, ungefär. "Vad viskar du om?" frågade jag, en mor som stör. "Till dig säger jag finsaker, men till Räven pratar jag om döden." sa han då. Så djupt. En sexåring. Medvetenheten, på något plan. För att inte börja smyggråta var jag tvungen att intensivt repetera i huvudet att det är en del av att vara människa.

Och nu kommer M gående här, vi ska kolla på Rapport - en serie vi följer så ofta vi kan! Gör det ni med! Det är oftast ganska spännande! 

tisdag 1 november 2022

Lite hopp i eländet

Nu ni, nu är vi mitt i hösten! Löv från björk och ek ligger klistrade mot cykelbanan när jag sladdar fram på min kära elcykel. Tiotusensju kilometer och jag älskar att cykla, särskilt med motor. Himlen är grå och jag kommer att tänka på ordet tandläkarväder och att alla förstår vad det betyder även om det kan vara vilket väder som helst när man ska till tandläkaren, sist sken solen och tänderna såg så fina, så fina ut.

Varje gång jag lyssnar på nyheterna förfäras jag. Ibland baxnar jag. En gång gråter jag. Det är när jag ser den lilla pojken i slutet av reportaget om en familj i Ukraina som bor i sitt mysiga garage med tepåsar och kamin. Alldeles i slutet går en pojke på sin gamla lekplats, nu helt sönderbombad. Helt. Var ska han leka nu, den lilla pojken? 

Här är han, den lille pojken utan namn. Gunyir, kanske han heter. Eller något helt annat. Lille Gunyir, fyra år, med en sönderbombad lekplats. Kära barn!

Jag lyssnar på Utrikeskrönikan om ett klimatsystem på steroider och på Vetenskapspodden om civil olydnad och 6000 steg och jag går 6000 steg varje dag sedan Gs första halloweendisco förutom den dagen vi spenderar på sjukhus.

Jag gick ut på lunchen igår, för det var så himla fint väder. Promenerade runt närmaste lilla hamn och passade på att lyssna på nästan hela Vetenskapsradion Klotet om den nya klimat- och miljöpolitiken och slogs av hur negativa alla i studion var till den nya regeringens politik. Hur de kritiserade att de satsar allt på elektrifieringen, som om frågan inte vore större än så, som om vi inte också måste tänka på biologisk mångfald och avskogning och vindkraft. Alla var så kritiska att det nästan lät som om programledaren försvarade regeringen, fast det gjorde han inte förstås. Han ställde bara frågor som skulle kunna nyansera deras inställning, men det gjorde de inte. Den nya klimat- och miljöministern fick uttala sig från en bandad intervju eftersom ingen av de tillfrågade från regeringen ville ställa upp live i programmet, och allt det hon sa sågades vid fotknölarna av panelen i studion, och då var ändå en av de som medverkade tidigare EU-parlamentariker för KD. Inte ens han kunde hålla med om de nya "ambitiösa" planerna för Sveriges miljö- och klimatpolitik! De planer som ska gå ut på att vanligt folk ska kunna leva som vanligt och att vad? Att miljön ska gå åt skogen totalt... Just det... 

Jag är väl oerhört priviligierad egentligen men jag tycker att det är ett lågt pris att betala att behöva betala lite mer för bensinen (det finns bussar, tåg och spårvagn, samåkningsmöjligheter mm) och ett allt för högt pris att betala att leda världen mot katastrof, som Johan Rockström pratar om. Och jag tror på forskningen. Men det tycker nog inte alla. Folk vill fortsätta shoppa, tanka och flyga. Leva som vanligt, tills det inte går längre... Vi får väl se om vi får se hur det blir. Det har redan hänt en massa, som Marie-Louise Kristola räknar upp i sin krönika: "I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina. I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. (...) I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar." och så vidare... 

Men lite hopp var det, jag vill ge er lite hopp: 

Många pratade om att organisera sig efter valet och nu har jag några konkreta tips:

Har ni några fler tips på hur man kan organisera sig? Lämna dem gärna i kommentarerna! Och för att peppa igång sig riktigt rekommenderar jag alla att lyssna på den här låten av Glesbygd'n ve Storsien: 

https://youtu.be/IS_MZeLU_3k 


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...