lördag 31 december 2022

Året 2022


Så lider även året 2022 mot sitt slut och jag tänkte försöka mig på en liten sammanfattning. Förra året skrev jag ingen, ser jag nu, för vi var väl för upptagna med att vi inte kunde åka hit där vi är nu på grund av omikron. Men i somras tog vi revansch, och kanske var detta lite av ett revanschernas år? 

I början av 2022 bodde vi i mina föräldrars sommarhus och jag kände mig ganska uppgiven angående bostadsmarknaden och våra möjligheter att slå oss in på den. Vi gick på husvisningar men inget var bra eller billigt nog. Allt kändes orättvist och hemskt! Varför skulle inte vi skötsamma arbetssamma medborgare (ok, M är inte svensk medborgare, men ändå) kunna skaffa oss ett vettigt boende?  Men så plötsligt kom vår möjlighet och vi tog den, och blev med radhus! 

Våren ägnades åt att odla och flytta och sedan bar det av ner hit till Spanien med tåg, hela familjen. Väl här hann vi precis besöka Casa Annikas bergstrakter och hus (själv var hon i Sverige) innan M fick märkliga symtom och visade sig ha corona. Snabbt packade vi ihop oss och isolerade oss i huset på stranden i två veckor. När vi precis blivit friska kom Åsa från Bortugal och hälsade på oss med sina döttrar! Mycket trevligt! Vi fick en bra semester, trots allt.

I slutet av sommaren var jag dock fortfarande dålig i några olika infektioner, det ena avlöste det andra kan man säga och jag var megatrött varje dag fram till åtminstone början av oktober. Sedan köpte vi biljetter för att åka hit till Spanien igen (jag med tåg och M och G med flyg denna gång) och nu är vi här. 

Vi har hunnit bo in oss ganska bra i radhuset men under nästa år hoppas jag att vi kan komma i ordning lite mer och "få det lite mer som vi vill ha det" som man brukar säga, men när jag säger det menar jag inte några renoveringar utan bara lite "småfix", men som jag ändå kommer behöva få hjälp av pappa med...

Ja, det var väl det. Tack 2022 för ett bra år! Tack för radhuset och Spanienresorna och att jag fick bli frisk till slut från allt jag drog på mig! Välkommen  2023, med vad du än har i ditt så kallade sköte!

Gott nytt år!

fredag 30 december 2022

Spanien, några dagar i december

Jodå, jag kom fram ordentligt till min slutdestination till slut, tackar som frågar, även om bussfärden mellan Bordeaux och San Sebastian var lång, obekväm och gick i 120 knyck, minst. Så kändes det i alla fall. Bredvid mig satt en kille i 25årsåldern och tittade på Prison break med hebreisk undertext. Ingen hade munskydd. 

Hotellet i San Sebastian var så fantastiskt att jag idag bemödade mig med att skriva en recension på google maps och ge dem fem stjärnor på allt. Jag nådde resans höjdpunkt när jag satt och åt en synnerligen god middag på restaurang La Espiga efter en liten promenad i mörkret ner mot San Sebastians strand/bukt - la concha tror jag den heter, men sedan gick det utför, även om jag tillbaka på hotellet kände en sådan eufori att jag övervägde att bli vagabond på heltid. 

Det första som hände var att jag inte lyckades betala 44euro-notan på La Espiga med mitt kort. Jag försökte och försökte och jag försökte med det andra kortet också några gånger. Jag gick till en bankomat på samma gata och försökte ta ut pengar, men även där gick jag bet. Så gick jag tillbaka till restaurangen och satte mig på en barstol och loggade in på bankappen och kunde se att jo, jag hade pengar på båda korten och jo, båda korten är öppna för utlandsköp. Så gjorde jag och den trevliga och lugnande servitören ett försök till och hips vips så gick det att betala! Allt löser sig...  Och jo jag hade hunnit överväga att ta anställning som diskare eller ringa någon av mina svågrar och låta denne swisha till restaurangen (men har fått veta nu att företag i Spanien inte tar "swish" (det heter något annat på spanska), men det kanske hade gått att swisha typ servitören? 

Men som tur var behövde ingen av dessa metoder tas till utan jag kunde istället lugnt gå tillbaka till mitt hotellrum och sova gott hela natten till kl 06 då jag tittade på mobilen för att se vad klockan var och då såg ett sms från M om att G hade hög feber. Euforin övergick på mindre än en sekund till ångest och rivande längtan efter att få hålla om och ta hand om mitt barn. Jag kollade tidigare tåg från Madrid, men insåg att det varken skulle göra till eller från för mina möjligheter att hinna med sista bussen mellan Sevilla och Almonte, utan det skulle bara medföra en extra kostad på 120 euro och det kändes inte värt. Så vi satt stilla i båten och resan fullföljdes enligt plan. 

Bussen med Alsa från San Sebastian till Madrid var en dröm, och jag hamnade i samspråk med min stolsgranne, en ung sjuksköterska med arbete på akuten på ett av sjukhusen i Vitoria Gasteiz. Hon höll med om att spanjorer/basker söker vård alldeles för fort, t ex en halvtimme efter att de fått ett litet sår på fingret (hennes exempel) men angående antibiotikaanvändningen hade hon inga fler åsikter än att rekommendationerna skiljer sig åt i olika länder och så är det bara. Och ja, vad skulle hennes åsikt i detta spela för roll? Hon är inte den som skriver ut något ändå...

När vi väl kom in i Madrid förfärades vi över höghusen och hur folk kan leva så, och sedan guidade hon mig till rätt tunnelbana och rätt tunnelbanebiljett och en stund senare var jag (via fullsatta tunnelbanevagnar) framme på Puerta de Atocha, en av Madrids tågstationer. Och där hände detta fantastiska: Min vän A och jag möttes upp och hade en halvtimma tillsammans i Atochas eget palmhus. Så fint att få träffa henne lite snabbt! Hon bor i Madrid nu men kommer från en by nära Sevilla. 

Så skönt att sedan äntligen få komma hem till mina svärföräldrars hem i Almonte och få krama G och fråga hur han mådde (inte bra) och vara med honom och M och svärisarna. Fram emot julafton mådde han bättre, även om han dan före dan varit inne med oss på barnakuten i Huelva pga mycket ont i benen, och även om han däckade under siestan på julafton och knappt gick att väcka förrän han fått makaroner och ibuprofen så repade han sig bra tills kusinerna anlände vid 21.30.

Julaftonen här är så märklig. Den är liksom en vanlig lördag, man får göra vad som helst och ingen gör något särskilt förutom farmor då, eller någon annan stackars mamma, som står i köket och svettas av stresspåslag och bestämt avsäger sig all typ av kökshjälp. Vi gick runt på byn och gjorde lite ärenden och var hem till en av Gs kusiner en stund, men mest var det en väntan. För att råda bot på väntan fick G, M och svärmor varsin julklapp av "tomten"/mig redan på morgonen. G fick nån slags racerbana med Paw patrol-tema som visade sig inte vara värd ett öre mer än de ca 40 euro jag betalat för den, men glad blev han i alla fall. 

När man väl ska äta middag där  vid tiosnåret är man så trött av att ha väntat/stressat ihjäl sig i köket (svärmor lagade (under flera dagar) 7 förrätter, 3 huvudrätter och 3 efterrätter, jag lagade 2 efterrätter och en svägerska lagade en förrätt), att inget är roligt längre. Så upplevde jag det i alla fall och lovade mig själv att aldrig mer fira jul här, men vi får la se... Vi gick och la oss vid midnatt, vilket alla tyckte var hur tidigt som helst, och festen pågick till 01.30 berättade M som hade svårt att sova pga hosta.

På juldagen flydde vi fältet och begav oss ner till strandbyn, tre mil bort. Där har vi haft några helt fantastiska dagar skulle jag vilja säga. Solen har skinit på vår bleka vinterhy och G har sprungit runt barfota och barbent på stranden och lekt. Vi har verkligen fått rå oss själva och jag har känt hur mycket jag uppskattar det! 


Visst är det trevligt att få träffa familjen och svärisarna men någon måtta får det vara, till slut krockar man och tröttnar man och då blir det bara jobbigt. Tur då att de har flera hus att välja bland! Men nu har vi återvänt ändå till Almonte för igår skulle svärmor sjunga med sin kör i ett kapell och idag ska vi gå på konsert i byns kulturhus. Imorgon är det nyårsafton och den ska firas med svärföräldrarna. "Ingen speciell mat, bara en kalkon i ugnen" sa svärmor, och det lät ju himla gott tyckte vi!

Hoppas ni som läser har haft en fin jul och mysiga mellandagar! Ett gott slut på 2022 får jag passa på att önska er!

måndag 19 december 2022

Pratar mig genom Europa

Så är jag iväg på vinterns första äventyrsresa genom Europa. Det är så det känns och det känns så roligt! Jag är visserligen 36 men känner mig som 23, vilket till största delen beror på att jag reser själv och på att jag lyssnar på musik från min ungdom när tåget svischar fram genom snötäckta vinterlandskap i norra Tyskland och inre Frankrike. 

Färjan till Kiel var bekväm men full av fulla medelålders människor som skrålade och brötade runt, även mitt i natten. Jag sov ändå som en prinsessa i min hytt. På morgonen frukostbuffé och så fick vi gå ut genom en varuhiss eftersom landgången i Kiel var trasig och eftersom den hiss det var tänkt att vi skulle åka med inte riktigt fungerade. I varuhissens trängsel träffade jag, otippat nog, ett par från samma ö som jag bor på. Ett par jag aldrig träffat förut men som det visade sig att jag hade mer gemensamt med än man kunnat ana, eller så hade man kunnat ana det med tanke på att de gjorde en liknande resa som jag. Det roliga var att vi gör resan samtidigt och att vi också kommer åka tillbaka med samma färja, samma dag. 

Kiel var kallt, dimmigt och snöigt. Jag tog mig till köpcentret nära tågstationen och köpte en lunchmacka att ta med, och en liten julklapp var till G och M. Sedan ville jag gärna stå på stationen och frysa ett tag... Köpte en te som jag hällde över i min medhavda termos. Måsar och kråkor spankulerade runt och tåget kom inte. Återigen träffade jag på paret från Tjörn och vi höll varandra sällskap i iskylan. Tåget var någon timme försenat men till slut kunde vi hoppa på och jag hittade min plats. Paret satte sig på andra sidan gången och jag pratade med tjejen nästan hela tiden, hela vägen till Karlsruhe. Det var ett sagolikt vinterlandskap utanför fönstret, nästan hela vägen. Och även i Karlsruhe låg snön.

Mitt hotell låg 100 meter från stationen och det kändes väldigt skönt att komma fram kl 19.30, en och en halv timma för sent. Jag käkade middag på hotellets restaurang och kände lugnet. Sov gott om än lite oroligt i det allt för varma och kvava hotellrummet.

Redan klockan 07 var jag nere för att äta frukost och sedan det ljusnat begav jag mig ut på en liten promenad bara för att få se något av stan. Vad kan Karlsruhe vara? Folk i Sverige säger att det hände något där under andra världskriget men varken hotellfrukostvärden eller Wikipedia visste något om den saken. Jag såg litegrann men bestämde mig för att istället värma mig och vila på hotellrummet innan tåget skulle gå 09.53.

Tåget tog mig till Strasbourg och precis innan jag skulle kliva av kom jag i samspråk med en 25årig tjej från Tyskland som tydligen kunde prata spanska. Vi började prata om klimat och tågresor och vi var båda helt med på noterna. Nu får folk sluta flyga! sa vi till varandra och tog sedan sällskap in till Strasbourgs gamla stadskärna (gissar jag att det var) och hamnade tillslut på ett mycket bohemiskt kafé i ett snett och vint korsvirkeshus. Där mötte hennes vän upp och vi satt och pratade och skrattade och åt en, för mig andra, frukost.

Klockan ett begav jag mig av till stationen igen för att invänta tåget mot Bordeaux som skulle gå klockan 14. Två saker som jag märkt är typiska för franska tågstationer: Tungt beväpnad militär och stora folksamlingar som väntar på att spårnummer ska visas vid deras avgång. 

I Tyskland vet man spårnumret redan när man köper biljetten, alltså veckor före tåget ska avgå! I Frankrike får man veta det tio minuter innan, om man har tur. Detta innebär att folk samlas i någon centralhall där skärmar finns med samtliga avgångar och väntar på att spårnumret till just deras avgång ska visas. Detta kan ju inte vara speciellt smart utifrån en antiterror-synpunkt? Det är väl just stora folkmängder som man vill undvika? Och speciellt stora folkmängder som helt håller fokus åt ett och samma håll, nämligen samma skärm? Jag frös och tröttnade lite så jag satte på Glesbygd'n i mina hörlurar och smygdansade bakom väskan och vips hade spårnumret kommit upp och jag kunde, med alla andra som skulle med samma tåg, bege mig till spår 1. 

Tåget mellan Strasbourg och Bordeaux var helt i tid och jag hamnade i någon slags familjekupé. Där satt jag mitt emot en mamma i min egen ålder ungefär och hennes två söner. Sex och fyra år. De var som franska motsvarigheter av G och hans svenska kusin A. Det roliga var att fyraåringen dessutom hette samma sak som Gs kusin, fast en fransk variant av namnet! Mamman och jag småpratade på franska lite då och då och jag kände det som om jag hade kunnat lära mig språket bara jag bodde här i två, tre månader eller så. Kanske någon gång, vi får se... 

I Bordeaux var det mörkt när jag kom fram och Frankrike hade, som ni vet, precis förlorat VM-finalen mot Argentina. Skönt för mig, förmodligen, eftersom det annars hade varit en galen fest hela natten fick jag veta. Även här i Bordeaux, ligger hotellet precis mittemot stationen och jag sitter nu här på sängen och skriver det här. Så trött var jag att jag efter att jag ätit middag på en mycket hipp restaurang bredvid hotellet somnade som en prinsessa i den något obekväma sängen. 

Men vilken resa! Hittills i alla fall! Jag känner mig fri och glad och kan leva ut min sociala sida helt och hållet. Jag pratar mig helt enkelt genom Europa och får uppleva så mycket som jag inte ens kunde ana, känns det som. Samtidigt känner jag mig trygg och bekväm med detta sätt att resa eftersom jag gjort det några gånger nu. Det känns inte som någon uppoffring alls utan mer som en lyx: Jag får se så mycket och prata med så många människor. Det blir som en semester i semestern. 

M och G kom fram välbehållna till farmor och farfar i Spanien igår. Det känns bra! På tisdag hämtar de mig i Sevilla och då är jag antagligen mätt på resandet. Och tisdag är imorn kom jag på! Den här rutten går både snabbt och långsamt på samma gång. När man precis kommit in i det är man nästan framme. Nåja. Först ska jag se Bordeaux, sedan sätta mig på bussen till Donostia San Sebastian och sedan sova där. Idag blir det en kort resa (4 timmar) men imorgon reser jag hela dagen från kl 08.30 till kl 19 + bilresan hem till Almonte. 

Ja, vilken resa! Jag är så nöjd. Jag njuter!

tisdag 13 december 2022

Reseplanering vinter 2022

Lite ironiskt att mitt förra inlägg fick heta Varje dag och så skriver jag inte igen förrän en dryg månad senare. Så kan det bli. Så blev det. Men här kommer min reseplanering för min julresa till Spanien. En enorm jäkla lyx känns den som så här i vintermörkret, med snö och frost och många minusgrader. Låt oss börja i detta citat från August Strindbergs pjäs Fröken Julie:

"ack! låt oss resa härifrån — tar upp en kommunikationstabell ur fickan — genast, med nästa tåg! — vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt-Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!" 

Så enkelt, med en kommunikationstabell som betjänten Jean händelsevis har i fickan planerade han deras tågresa, som de aldrig åkte på eftersom Julie bestämd gick ut med ett rakkniv i handen i sista scenen, men annat är det nu! Nu valde jag återigen att planera min resa med hjälp av SJs länk till Omio. (Jag jämförde även vad det hade kostat med ett tågluffarkort via Interrail och kom fram till att det inte blivit billigare. Jag vet inte om jag hade helt rätt i jämförelsen, men återigen tog jag detta beslut.)

Om några dagar reser jag så här:

Dag 1: Buss till Göteborg tidigt på morgonen för att sitta och jobba en sista dag hemma hos mina föräldrar. Sedan tar jag färjan Göteborg-Kiel på kvällen, framme kl 09.15.

Dag 2: Tåg till Karlsruhe kl 11.12 - 17.09. Där sover jag på ett hotell nära stationen. 

Dag 3: Tåg till Strasbourg kl 09.53 - 10.37. Lite rundvandring. Vad ska jag hitta på? Tips, någon? Kl 14.10 tar jag tåget till Bordeaux. Framme ca kl 20. Sover på hotell nära stationen.

Dag 4: Buss från Bordeaux kl 14 till Donostia San Sebastian. Framme kl 17.55. Här tar jag Flixbus och det är billigt! Jag sover på hotell invid en kyrka och rätt nära busstationen.

Dag 5: Buss från San Sebastian till Madrid (Alsa) på morgonen och tre timmar senare vidare från Madrid med tåg till Sevilla på eftermiddagen. Framme  i Sevilla ca kl 19. Där får M och G hämta mig med bil eftersom sista bussen kommer att ha gått. 

Hemresan får ni läsa om vid ett senare tillfälle... 

Det är inte så lätt att boka dessa tåg/buss/båtresor och därför lägger jag ut min reseplanering, för att minnas när jag ska boka nästa gång och för att kanske inspirera någon att också våga resa på detta sätt.

Önska mig lycka till! Och hoppas att alla tåg och bussar går i tid och kommer fram i tid och att det helt enkelt flyter på så smidigt som möjligt, och gör det inte det så lär jag väl lösa det på vägen... 

onsdag 2 november 2022

Varje dag

Jag känner för att blogga varje dag precis som ni gör Känslor, Smått och Nudå, men det kommer jag nog inte hinna i längden. Och inte gör ni det heller riktigt, men nästan, och hösten är inte ett tillfälle att hetsa varandra, så jag lägger ner nu. Jag kommer inte blogga varje dag, antagligen. Vi får se...

Jag känner för att promenera varje dag och få stjärna och applåd i min app. Jag älskar beröm så mycket att min syrra stör sig. "Det kanske finns fler appar som ger dig beröm för saker du måste göra?" sa hon igår. Ja, kanske. Vad kan det vara? Lämna på fritids? Logga in på jobbet? Plocka undan i soffan? Så länge får jag berömma mig själv, för från M kommer det inte mycket av den varan.

Jag känner för att vara med mitt barn varje dag och vara närvarande, och det är jag väl, men samtidigt känns det som om vardagen pågår och om jag ska hinna jobba och hinna promenera och hinna plocka undan (utan att få beröm från någon app) så hinner jag knappt se min pojke. Fast samtidigt är jag där. Vi började med en ny rutin förra hösten: kvällsfika. Då samlas hela familjen (eller åtminstone två av tre) och tänder ett ljus och G får sin kvällsmat, en obligatorisk knäckemacka och ett glas vatten, kanske en naranjita/satsuma eller kiwi. Oboy en gång i veckan, enligt tandläkarens stränga råd. Hemmagjord smoothie någon gång ibland, för det glömde tandläkaren nämna och jag tänker inte fråga.

Samtidigt ser jag honom när jag lägger honom. Han har börjat läsa saga för gosedjuren nu. Det gör han först, och sedan får jag läsa för honom. Idag när han skulle sova, efter sagorna men innan de godnattvisor jag alltid sjunger låg han och viskade något till sitt trognaste gosedjur Räven. Wishwishshsiwhs lät det, ungefär. "Vad viskar du om?" frågade jag, en mor som stör. "Till dig säger jag finsaker, men till Räven pratar jag om döden." sa han då. Så djupt. En sexåring. Medvetenheten, på något plan. För att inte börja smyggråta var jag tvungen att intensivt repetera i huvudet att det är en del av att vara människa.

Och nu kommer M gående här, vi ska kolla på Rapport - en serie vi följer så ofta vi kan! Gör det ni med! Det är oftast ganska spännande! 

tisdag 1 november 2022

Lite hopp i eländet

Nu ni, nu är vi mitt i hösten! Löv från björk och ek ligger klistrade mot cykelbanan när jag sladdar fram på min kära elcykel. Tiotusensju kilometer och jag älskar att cykla, särskilt med motor. Himlen är grå och jag kommer att tänka på ordet tandläkarväder och att alla förstår vad det betyder även om det kan vara vilket väder som helst när man ska till tandläkaren, sist sken solen och tänderna såg så fina, så fina ut.

Varje gång jag lyssnar på nyheterna förfäras jag. Ibland baxnar jag. En gång gråter jag. Det är när jag ser den lilla pojken i slutet av reportaget om en familj i Ukraina som bor i sitt mysiga garage med tepåsar och kamin. Alldeles i slutet går en pojke på sin gamla lekplats, nu helt sönderbombad. Helt. Var ska han leka nu, den lilla pojken? 

Här är han, den lille pojken utan namn. Gunyir, kanske han heter. Eller något helt annat. Lille Gunyir, fyra år, med en sönderbombad lekplats. Kära barn!

Jag lyssnar på Utrikeskrönikan om ett klimatsystem på steroider och på Vetenskapspodden om civil olydnad och 6000 steg och jag går 6000 steg varje dag sedan Gs första halloweendisco förutom den dagen vi spenderar på sjukhus.

Jag gick ut på lunchen igår, för det var så himla fint väder. Promenerade runt närmaste lilla hamn och passade på att lyssna på nästan hela Vetenskapsradion Klotet om den nya klimat- och miljöpolitiken och slogs av hur negativa alla i studion var till den nya regeringens politik. Hur de kritiserade att de satsar allt på elektrifieringen, som om frågan inte vore större än så, som om vi inte också måste tänka på biologisk mångfald och avskogning och vindkraft. Alla var så kritiska att det nästan lät som om programledaren försvarade regeringen, fast det gjorde han inte förstås. Han ställde bara frågor som skulle kunna nyansera deras inställning, men det gjorde de inte. Den nya klimat- och miljöministern fick uttala sig från en bandad intervju eftersom ingen av de tillfrågade från regeringen ville ställa upp live i programmet, och allt det hon sa sågades vid fotknölarna av panelen i studion, och då var ändå en av de som medverkade tidigare EU-parlamentariker för KD. Inte ens han kunde hålla med om de nya "ambitiösa" planerna för Sveriges miljö- och klimatpolitik! De planer som ska gå ut på att vanligt folk ska kunna leva som vanligt och att vad? Att miljön ska gå åt skogen totalt... Just det... 

Jag är väl oerhört priviligierad egentligen men jag tycker att det är ett lågt pris att betala att behöva betala lite mer för bensinen (det finns bussar, tåg och spårvagn, samåkningsmöjligheter mm) och ett allt för högt pris att betala att leda världen mot katastrof, som Johan Rockström pratar om. Och jag tror på forskningen. Men det tycker nog inte alla. Folk vill fortsätta shoppa, tanka och flyga. Leva som vanligt, tills det inte går längre... Vi får väl se om vi får se hur det blir. Det har redan hänt en massa, som Marie-Louise Kristola räknar upp i sin krönika: "I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina. I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. (...) I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar." och så vidare... 

Men lite hopp var det, jag vill ge er lite hopp: 

Många pratade om att organisera sig efter valet och nu har jag några konkreta tips:

Har ni några fler tips på hur man kan organisera sig? Lämna dem gärna i kommentarerna! Och för att peppa igång sig riktigt rekommenderar jag alla att lyssna på den här låten av Glesbygd'n ve Storsien: 

https://youtu.be/IS_MZeLU_3k 


söndag 30 oktober 2022

Tre saker en helg

Söndag kväll. Tre saker har hänt denna helg och jag vill berätta om dem för er. Häng med!

Sak ett: I fredags kväll fick jag tummen ur och köpte biljetterna till Spanien. Det blir bara jag som åker tåg. M drog sig ur när han hittade flygbiljett för hela familjen (en väg) för under 3000 kr och knappt 4 timmar kort resa. 

Men är det så enkelt? Nej det är det inte! Först ska man vara två timmar innan på flygplatsen minst, och för att komma dit med lite marginal behöver man åka hemifrån två timmar innan det, sedan kanske flyget lyfter på utsatt tid eller inte, det kanske är flygplatskaos igen eller inte, och sedan kommer man ju inte fram till byn direkt utan planet landar i Málaga och där måste man ta buss eller tåg eller sova en natt och sedan ta buss eller tåg till Sevilla och därifrån bil till hembyn. Alltså åker man t ex lördag mitt på dagen och kommer fram på söndag mitt på dagen. Fyra timmar blev tjugofyra, och en hotellnatt. Bara så ni vet.

Så: Jag hade lite av en inre kris den dagen han hittat dessa biljetter. Tänkte att herregud! Fyra timmar! Det är ju KORT TID och det går ju FORT och varför är jag så jäkla jobbig som bara inte kan flyga en gång. Herregud! Skärp dig Tove! Jag störde mig rent av på mig själv. Sjukt irriterande! Sedan gick jag till mig själv och funderade på vad jag vill och kände att jag måste stå för det, men konsulterade också några vänner, bl a Åsa och Annika och syrran, och kom fram till att jag faktiskt ska stå upp för vad jag vill och vad jag tycker är det enda rätta och ta mig till Spanien på mitt sätt, dvs med färja, buss och tåg. Åsa kom på att jag kan åka själv, Annika sa att jag vågar och syrran sa också att jag vågar. Så jag vågar! (Typiskt mig att konsultera 5 personer innan beslut. Gör ni också så?) 

Således: Jag köpte biljetter i fredags! Vilken process det är! Först kul, snabbt frustrerande och sedan mer frustrerande. Sedan paus i några dagar. Sedan hitta lösningar och sedan köpa. Bara att köpa allt tog två timmar, och då lyckades jag inte ens köpa den sista sträckan för det stod Error! Ya se está realizando esta compra. Vilket jag tror betyder att Renfes bokningssystem tror att jag redan köper en biljett i en annan flik eller nåt. Inte funkade det att hetsa datorn heller, eller att starta om, eller att radera historiken. Nåja. Jag borde köpa den idag. Eller imorgon, från annan dator.

Reseplaneringen då? Jag kanske borde göra ett eget inlägg med den? Men i korthet: 

Göteborg-Kiel-Karlsruhe. Sova en natt på hotell. 

Karlsruhe-Strasbourg-Bordeaux. Sova en natt på hotell. 

Bordeaux-Donostia/San Sebastián. Sova en natt på hotell. 

Donostia/San Sebastián-Madrid-Sevilla. Bli hämtad med bil. 

Buss mellan Bordeaux och San Sebastián och även till Madrid. Den billigaste sträckan är den mellan Bordeaux och San Sebastián. Det tar ca 5h och kostar 149kr. Dessutom fick jag klimatkompensera resan för under 1€. Vet inte vad det ger, men alltid nåt. Jag tycker det var bra att man kunde göra det i köpet, även om det egentligen borde ingå i priset så att alla resenärer tvingas till det. kanske flygpriserna skulle skjuta i höjden! Det ni! Den dyraste sträckan är Göteborg-Kiel-färjan. 1559kr kostar den inkl hytt för en person, exkl mat. Den dyraste tågsträckan är Strasbourg-Bordeaux för drygt 900kr. 

Av dessa städer har jag tidigare inte besökt  Karlsruhe och Bordeaux, så det blir extra spännande! Någon av er som läser som varit i någon av de städerna, eller i några av de andra?


Sak två: Igår lördag vaknade G med ont i ena benet. Samma hade han känt på fredagsmorgonen men då hade han blivit bättre efter en stund och kunnat vara på fritids utan problem. Men eftersom samma symtom återkom passade jag på att ringa 1177. Sköterskan rådde mig att åka med honom till Kungälv jourcentral. Det är som en vårdcentral fast på kvällar och helger, om jag förstått det hela rätt. Jag tog mod till mig och körde dit. Ca 45 min. Där blev vi sedan kvar i tre timmar, till kl 13. De tog prover, kände på benet, frågade saker och skickade oss till Östra. G fick feber medan vi var där och det var därför läkaren tyckte att Östra skulle utreda beninflammation. Samtidigt kände jag att jag som ganska ovan bilförare inte vågade eller pallade köra till Göteborg själv, så jag frågade läkaren om det var okej att jag körde hem och hämtade pappan (som jobbade till kl 17) och han sa att helst skulle vi åka nu en okejdå, åk hem och hämta din man. Som tur var hade M rast just då och bad om ledigt från sitt eftermiddagspass så vi kunde åka till Göteborg lite tidigare. Men först hem, via gamla vägen (för jag körde pyttelite fel) och med G gnyende i baksätet, orolig, sjuk. Hemma gav jag honom en alvedon och sedan en isglass (som belöning/vätska/energi) och han somnade omgående på soffan. Lillen! 

Klockan fyra parkerade vi i garaget invid Barnakutens entré och M bar in G genom sjukhusets dubbeldörrar och luftsluss. G var redan piggare, tack vare febernedsättande, och ville titta på fiskarna i akvariet osv. Triagen utfördes av sköterska med dödskallar i håret och vi fick snabbt träffa en specialistsjuksköterska utan dödskallar. Han satte embla, tog blodtryck och skickade signaler till röntgen. Vi fick vänta i väntrummet med papegojorna. Helt lugnt. Inte en käft. Vi fick träffa läkare som kände noga och frågade och undersökte. Sedan väntan igen.

Sedan röntgen. Vänta igen. Ingen fraktur. Sedan åt vi middag (det finns en automat med god mat en våning ner och micro på akuten!) och drack saft i ett rum vi blivit tilldelade, ett med tigertema. Sedan togs fler blodprovet och efter en lång väntan under vilken jag nästan hann läsa ut min roman kom en läkare och sa att proverna inte visade någon infektion och att röntgenbilderna inte visade någon fraktur. G fick provgå fram och tillbaka i korridoren och läkaren såg inget avvikande, vilket betydde att vi fick åka hem! Så skönt! Klockan var 21.30 när M mötte oss i entrén och bar G till bilen, trots att han kunde gå bra och till och med hoppat några hoppsasteg i en korridor när ingen vårdpersonal såg.

Klockan 22.30 kom vi hem. 13 timmar efter det att vi åkt iväg till Kungälv på morgonen. G käkade macka och vi drack varsitt glas kall oboy och sedan var vi alla totalt redo för sängen! 

Jag är glad att allt gick bra, och glad att vi som familj lärt oss att det tar tid på akuten. Sist vi var där hade han stukat foten och det tog också massa timmar. Det är mycket väntan och lite som händer (som tur är, egentligen). Därför hade jag med mig olika underhållning så som: hörlurar, nintendospel, böcker (både till G och till mig), frukt, godis och vatten. M hade med sig ritblock, penna och tilltugg och han hade det riktigt mysigt i bilen i garaget verkade det som. Han uppfann både det ena och det andra under tiden, vilket höll honom helt lugn hela tiden. Jag är också glad för att vården finns och för att vårdpersonalen är så sympatisk och duktig och arbetsam. Att barnakuten dessutom har tilltalande inredning i form av stora fototapeter på papegojor är ju bara en bonus! För att inte tala om saften!


Sak tre: Den tredje saken jag vill minnas från denna helg är att G och jag har haft det så fantastiskt bra idag, söndag. G vaknade vid kl 07 (vintertid, tror jag) och var megapigg och megapeppad på livet. Han lekte, han lyssnade på tecno och han tog tempen på sig själv. Ingen feber! Inget ont i benet! Så härligt! Sedan har vi tagit det lugnt hemma, förutom M som jobbat. G har byggt nån bana i vardagsrummet, han har lyssnat på mer tecno (eller vad heter musiken som David Guetta gör?) och han har lekt ute med kompisar från granngården. Dessutom bakade vi pizza tillsammans till lunch och åt den på baksidan för solen sken, det var vindstilla och det kändes varmt! Jag har till och med fått gått mina 6000 steg och hunnit prata i telefon både med min vän Leli och med min syrra. Och nu sover G, och antagligen också M och klockan är fortfarande mycket mindre än man kan tro!


Jag hoppas ni haft en bra helg! Berätta gärna tre minnesvärda saker ni med, i varsin kommentar! Samtalet lever i dialogen! God natt snart och så hoppas jag att ni alla som läser här får ett fint läslov, höstlov eller bara en vanlig men fin höstvecka!


PS: Jo, jag har också cyklat 10 000 km med min elcykel nu under de fyra år och två månader jag har ägt den. Tjiho!

lördag 22 oktober 2022

Passa på hellre än FIRE, och som man bäddar...

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på ordspråket "som man bäddar får man ligga", men inte i den skambeläggande betydelsen utan mer med tanke på att jag är nöjd med hur vi ordnat vårt liv. Det är saker som att vi till slut lyckades ta oss in på bostadsmarknaden, och att även om vi gjorde det precis när priserna peakade så köpte vi inte någon stor dyr villa med renoveringsbehov (akuta eller framtida) utan istället ett nyrenoverat radhus i två plan. Inte allt för stort men tillräckligt för oss. Det hade kunnat vara fint med gavellägenhet men samtidigt tänker jag att uppvärmningskostnaden sänks av att bara ha två ytterväggar. Det blir antagligen dyrt med el ändå i vinter, denna månaden landar elräkningen på 1000 kr och då hade vi inte värmen på för den månad som debiteras, men det har vi nu. Jag pallar inte frysa.

Jag tänker vidare på att vårt radhus ligger nära skola och affär, på gångavstånd till båda faktiskt, och på cykelavstånd till våra jobb (man kan gå dit med, men det tar en liten stund). Detta medför att vi kan klara oss utan att köra bil. G sitter fortfarande i cykelvagnen och jag älskar verkligen att cykla! Det är inte lika långt nu som när vi bodde på holmen, men jag märker så tydligt hur mycket bättre jag mår de dagar jag cyklat till jobbet än när jag kört bil. Tyvärr har jag inte fått till så mycket övrig motion de senaste veckorna och då blir mina 4km på elcykel per dag desto viktigare. Att låta bilen stå är ju bra för både plånboken och miljön, men jag förstår att alla inte kan cykla till jobbet - särskilt inte här där många pendlar till någon mer eller mindre närbelägen stad. Samtidigt skulle jag vilja peppa alla som kan att cykla dit de kan: till affären, till kompisarna, på utflykt osv. 

Ja, jag har tänkt mycket på att som man bäddar får man ligga... men inte för att skuldbelägga någon som "bäddat dåligt" utan mer som en pepp och en strategi i livet, att tänka på att de val man gör har konsekvenser och att det därför är viktigt att försöka göra så smarta val som möjligt. Äh, jag vet inte! Jag är bara så himla glad att vi bor på en liten ort, nära naturen och havet och nära jobb och skola och mataffär. Det är så mycket värt!


De senaste dagarna har tankarna mer kretsat kring en annan sak, dock. Jag tänkte först nej, när M föreslog det. Inte ska väl vi lägga massa pengar på det igen, när vi nu nyss varit iväg. Men jo, sedan tänkte jag att vafasen! Vi har ju pengar på banken (för att vi inte lånade upp oss till max och heller inte behövde  gå in med precis allt och lite till som handpenning) kanske inte en förmögenhet men ändå pengar, och vi lever ju nu och just nu finns det inga hinder (men det kan komma, man vet fasen aldrig (omikron, jag tittar på dig!)) så därför har vi bestämt oss för att åka till Spanien över jul. Jag hoppas allt går i lås och att vi denna vinter kan komma iväg. M är peppad och han vill träffa familjen och få ljus på sig. Jag tänker att jag lätt står ut här en vinter, utan Spanien, men ju mer jag tänker på det desto mer vet jag ju att jag i december också kommer vilja åka härifrån till solen och kanske 15-20 grader. Hellre att vi gör av med lite pengar nu, som vi har, och får träffa Ms föräldrar och syskon och våra vänner, känna lite solvärme, än att vi sparar som dårar bara för sparandets skull. Jag tänker att så länge man har koll på och kontroll över sin ekonomi så är det lugnt. Då måste man ju kunna unna sig lite också! Vad tänker ni om detta?

Så är det ju så att jag fortfarande är helt envis vad gäller färdmedel och ickefärdmedel och vägrar flyga. Efter några dagar av funderande och lite ångest fram och tillbaka (ska vi flyga ändå? osv) har vi nu landat i att vi ska ta färja, tåg och buss och att vi ska passera lite nya städer den här gången. Planen ser i grova drag ut så här: Färja Göteborg-Kiel, tåg dagen efter till Strasbourg med byte i Karlsruhe. En hotellnatt. Tåg dagen efter till Bordeaux. En hotellnatt. Buss dagen efter till Bilbao. Två hotellnätter. Sedan buss till Madrid och tåg samma dag till Sevilla. 

Anledningar till denna rutt: tåglinjen Lyon-Barcelona verkar inte finnas längre (eller så gör den det men jag hittade inga sådana avgångar), vi vill hellre se Frankrike än Tyskland, vi har aldrig varit i Bordeaux och det låter coolt och franskt och som ett vin, Guggenheimmuseet i Bilbao vill jag visa för M, vi vill passa på att se något när vi ändå åker genom Europa. 

Så ja, jag känner mig peppad nu! M verkar inte tycka det är något problem att vistelsen i Almonte blir kortare än den skulle blivit om vi åkt mer direkt eller flugit, så det känns bra. Vi tänker oss att vi ska åka veckan innan jullovet börjar så G får ta ledigt tre dagar extra från skolan, men jag tror inte det ska vara något problem. Planen är att hinna hem igen tills skolan börjar i alla fall. 

Så håll nu alla tummar och tår för att inget dumt händer i världen med smittor och arga gubbar och annat, så vi kan få åka denna vinter! Vi ska sova på saken och sedan hoppas jag att vi kan köpa biljetterna så snart som möjligt nu medan de fortfarande är ganska billiga. En reflektion är att bussresorna är superbilliga jämfört med tåget. Buss Bordeaux-Bilbao kostar 200kr, likaså buss Bilbao-Madrid! 

Hoppas ni alla har en fin helg och en mysig lördagskväll! Jag har haft en fantastisk lördag med kompishäng med en granne och mycket vila och romanläsning. Ta hand om er!

tisdag 11 oktober 2022

BF i övermorgon

I övermorgon är det BF, dagen efter Spaniens nationaldag, och du är redan sex år. Sex år stor och du har redan börjat skolan och det går riktigt bra säger fröken. Det är mycket i skolan förstås. Nya och gamla kompisar, sitta stilla och räcka upp handen, lära sig det ena och det andra. Det är inte alltid lätt, men du verkar glad och peppad och säger varje dag att du har haft kul i skolan. 

Nytt för i år är att du har börjat gå i en dansgrupp. Förra året satsade vi på skridskor men i år blir det dans. Fotbollen, som du testade i våras, tröttnade du på rätt fort. Jag förstår dig. Jag har aldrig gillat fotboll... 

Cykla är också något som jag vill att du ska lära dig. Vi har nyss höjt stödhjulen och satt på en pinne. Egentligen borde nog något cykeltroll komma och trolla bort stödhjulen snart, så att du verkligen lär dig att hitta din balans. Du är inte helt trygg med detta än så mer övning krävs. Synd bara att vi varken har tid eller ork varje dag, men så är det. Poco a poco. Förhoppningsvis kan du cykla till nästa sommar i alla fall.

Det har visat sig mer och mer det senaste året att din konstform är musik. Om din pappa älskar att måla och rita, jag att skriva och prata så älskar du att dansa och sjunga. Den högtalare med discolampa vi köpte till dig förra året använder du flitigt, nästan varje dag. Du står i soffan och sjunger och hoppar eller röjer loss på golvet. Ibland är någon kompis med, ibland vi, men ganska ofta kör du själv. Snart är det Halloweendisco på skolan. Dit ska vi gå, eller hur?

Annars rullar väl allt på som det ska, skulle jag säga. Du äter bra, sover bra och är en himla go kille! Jag älskar att du kom till oss och att du lyfter vår vardag till en helt annan nivå: din nivå! Så, ja. Grattis i förskott på BF-dagen min fina vän! Tack för att jag får vara din mamma!

söndag 2 oktober 2022

Never ending hushållsarbete och en helg på vift

Åsa hörde av sig och skrev att hon hade skrivit långt, och det kan jag slå mig i backen på att hon har. Jag svarade att jag skulle läsa och sedan hämnas genom att skriva lika långt. Och sedan gick söndagen, som var idag. Inte har jag läst, och om jag läser nu så kommer jag varken hinna eller orka skriva sedan, känns det som. Os tengo abandonadas, är min känsla. Jag har övergett er, men precis som i staden Sevillas logga No m'adejado så är det så att jag inte alls har övergett någon - varken bloggen eller dess läsare. Vilka ni nu är. Kan ni inte skriva några rader och berätta? Gärna alla, men särskilt de som aldrig lämnar någon kommentar. Ni kan la berätta typ vad ni heter eller vilken bokstav ert namn börjar på, hur gamla ni är och vad ni helst gör en ledig dag. Tillexempel... (Tänk om ingen skriver nåt nu... då får la ni som brukar kommentera fylla på. Ni får skriva ändå, såklart. Alla får skriva!) Men nu var det ju inte det det skulle handla om. Vad skulle det handla om då?

Jag minns faktiskt inte vad jag har tänkt på den sista tiden. Kanske har jag tänkt lite mer på valresultatet, samtidigt har jag lugnat mig kring det, samtidigt inte. Jag har funderat på att gå med i ett politiskt parti, det jag röstade på i riksdagsvalet men inte kunde rösta på i kommunvalet pga deras inställning i skolfrågan (stor fråga i min kommun). Min granne som är med i ett annat parti, som jag aldrig kommer rösta på än mindre gå med i, tyckte jag borde gå med och försöka påverka inifrån. Och det är väl det enda rätta egentligen, men har jag tiden och energin? Eller borde jag gå med ändå och se hur det är. Gå på ett möte eller två och sedan göra ett av  tre val: 1. Fortsätta vara med som aktiv medlem, gå på fler möten osv, eller 2. Fortsätta vara med som passiv medlem eller 3. Gå ur partiet och tänka på att vi faktiskt har organisationsfrihet (tack vare demokratin). Tankar kring det, någon?

På tal om organisationsfrihet så var jag på ett så surrealistiskt och skräckfilmsaktigt (utan skräck, visserligen) föräldramöte i förra veckan. Det märkliga var att det var strömavbrott, just på skolan. Strömmen hade kommit och gått även i övriga delar av samhället men skolan var helt utslagen i flera timmar. När vi gick in i matsalen, en sådär 60 föräldrar, var det ljust ute men började skymma och ju längre mötet fortskred desto mörkare blev det. Ingen belysning alls på rektorn som pratade. Inga levande ljus, ingen nöd-ficklampa. Ingenting. Så märkligt. Det var nästan obehagligt att sitta där mitt bland andra skuggestalter och gissa deras reaktioner. Lika märkligt måste det ha varit för de som talade att inte kunna se hur väl åhörarna var med dem. Ironiskt nog var det också beredskapsveckan förra veckan, vilket jag påpekade för rektorn efteråt. Jag är dock högst osäker på hur förberedda de är på skolan för ett långvarigt strömavbrott. Inte beredda alls, antagligen. Har de vattenreserver, tro? Värmeljus? Nödbelysning? Har de bara smartboards som går på el eller även whiteboards? Man kan undra... Hur väl förberett är ditt jobb för långvarigt strömavbrott? Mitt är det inte alls, eftersom allt går via dator och internet.

Men organisationsfrihet var det ju! Jo! Det var en mamma som ville ragga andra föräldrar (gärna pappor, sa hon) till föräldraföreningen. Ingen sa JA!, ingen sa någonting förrän en annan mamma sa att hon kunde vara med lite grann. Check! Tänkte vi andra, då behöver inte jag vara med! (Hade detta varit mitt första år på orten hade jag gladeligen gått med, men nu känner jag att jag behöver energi till annat. Kanske  till det där partiet. Eller bara till barn, man, hem och återhämtning. (Intressant ordning där!) Det mamman sa, innan den mamman sagt ja, var att om ingen vill vara med så får vi rotera så att minst två föräldrar från varje klass är med ändå. Då tänkte jag på vår grundlag. Visst ingår organisationsfrihet i den? Då lär man väl verkligen inte kunna rotera något sådant? Föräldraföreningen är nämligen en förening och då måste det väl vara frivilligt att vara med? Detta vågade jag dock inte säga på det mörklagda föräldramötet, men ja, jag tänkte i alla fall på det. Vad tror ni? Är det som jag tänker, eller kan man tvinga folk?

Mer saker som hänt? Jo! Jag har varit en sväng i min gamla hemstad Umeå. Staden som fortfarande har en självklar plats i mitt hjärta. Fina, fina, hemtama Umeå med alla sina färgglada björkar och alla mina roliga kollegor. Några nära vänner utanför jobbet hann jag träffa också. Himla fint! I Umeå känner jag mig helt bekväm och helt hemma. I Umeå är det inte kontroversiellt att inte ha röstat på SD (eller ett parti som vill sitta i regering med SD). Det kanske det inte är här heller, men det känns nästan så. Det var himla härligt att komma bort, även om resan smolkades lite av min pågående förkylning, nr 2 för hösten. Jag var således ganska trött och täppt i hela huvet. Ändå hade jag roligt! 

På tal om åkommor: Jag fattar inte när jag ska bli friskt. Just idag känner jag mig visserligen rätt frisk, men jag har varit krasslig ända sedan jag fick covid i slutet av juni. Efter covid hade jag vaxpropp som misstogs för öroninflammation, sedan hörselgångsinflammation, sedan urinvägsinfektion, sedan förkylning 1, kvarvarande hosta, förkylning 2 och nu lite kvarvarande hosta. Pjuh. Nonstop infektioner! Inte konstigt att jag var helt slut i fredags. Jag sov både middag på lunchen och la mig och tittade på ett veckogammalt Svenska Nyheter innan jag cyklade hem.

Igår hade jag däremot energi, åtminstone en del av dagen, för igår döptes min kusins förstfödde son. En sådan söt liten parvel! Det var gudstjänst och tårtkalas och mingel. Jag träffade folk som jag inte träffat på länge (kusiner och deras kusiner och partners) och hade riktigt trevligt. Vi kom hem sent och ambitionen för idag var att inte göra någonting, så när jag ätit min frukost skrev jag en sketalång lista på vad som behövde göras: gå ut med soporna, dammsuga, skaka mattor, städa badrum, ta undan tvätt osv. Och när allt detta var gjort så började liksom omgång två: hänga ny tvätt, laga middag, städa undan i köket... never ending. Totalt never ending. 

Efter middagen, som lagades och serverades tidigt, och efter äppelpajen som bara jag ville äta, cyklade jag dock bort till min väninna i Bleket. Vi gick en promenad och det blev mörkt, men vi hann prata av oss om både jobb och familj och nu är det dags för en ny vecka. Det var skönt att få promenera och tjöta och titta ut över havet. Små grodor såg vi också, flera stycken. De går i ide på vintern. Visste ni det? (Det visste inte jag!) Här kan ni lära er det, annars: Djur som förändrar världen. Groda.

Och när vi ändå är igång, lite fler tips:

Dagens middag: Mustig köttfärssoppa

Dramalyssning: Före efter Estonia

Tänkvärt sommarprat med Norrlandsperspektiv: Sverker Sörlin

Ja, det var väl det jag hade att delge er denna mörka höstkväll. Imorgon börjar som sagt en ny vecka. Jag hoppas på att inte vara lika trött och jag hoppas på att fortsätta helga återhämtningen.

Skriv gärna några rader som sagt! Berätta något om dig själv eller vad du vill läsa om, så kanske jag skriver om det någon dag! Nu ska jag hoppa in och läsa vad Åsa skrivit om när hon var vilse i Tanger! Gör det ni med!

måndag 12 september 2022

Dagen efter en valdag

Igår cyklade jag glad i hågen iklädd röd klänning och guldgula strumpbyxor till vallokalen och la min röst på det parti jag var helt säker på att jag ville rösta på, i Riksdagsvalet. Och ett annat parti i regionvalet, ett tredje i kommunalvalet. Min son var med mig. Det uppstod ingen kö, men så bor vi också på landet. Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö som det står i en gammal ABC-bok.

Dagen innan hade jag känt en oro. Vad kommer nu? Hur kommer det gå? Vad kommer det att betyda. Men på själva valdagen kände jag mig ändå lugn. Vi tillbringade dagen med min ursprungsfamilj och G lekte med kusinen A, så bra hela dagen. Vi tog upp båten och jag lagade soppa på kräftskal från lördagens kräftskiva. 

Så kom valvakan. Först lite hoppfull, sedan dyster. Och idag har jag mest känt depp och oro. Hur blir det nu? Det vet vi såklart inte än. Kanske hjälper snabba och enkla lösningar så att elräkningarna och bensinen blir billigare, gängen snälla och invandrarna vadå? Hemskickade? Till vilken nytta? Vi behöver ju dem här! Vi behöver dem i äldrevården, i kollektivtrafiken och som läkare, lärare, lantmätare.

Som en vän till mig skrev: "Det är något förföriskt med enkla lösningar. Hårda straff och sänkta priser. Men om nån ger snabba lösningar på komplicerade saker som gängvåld, skola eller miljön så tror jag inte på dem. För om det vore enkelt skulle det redan varit löst. Inte så att folk vid makten sitter och håller inne på lösningar för sakens skull... Det som växer vissnar, växer igen eller ger näring till något nytt. Vad det blir och hur vägen ser ut vet jag inte."

Jag har lyssnat på Oskar Hanskas spoken word-dikt Först hämtade dom inte för att den ger hopp, för det gör den inte, utan för att det känns som om den sätter fingret på nåt. 

Jag har funderat över varför jag inte pratar politik med folk här. Svaret är enkelt: Vi bor i ett litet samhälle och vi behöver ha vänner och kontakter. Vi behöver inte hitta konflikter utan snarare samhörighet. Ändå är det med en tår på kinden som jag tänker: Kunde jag ha gjort mer? Kunde jag ha övertygat någon? Samtidigt har jag känt att jag vet inte vad jag ska säga. De har såklart sina övertygelser och sina anledningar, sina perspektiv. De har kanske sina villor och sina elräkningar att vara rädda inför. Sina bilar att tanka. Sina mil att pendla. Sina invandrare att... nej just det: nästan inte en enda invandrare har de. Kanske bor det några ensamkommande flyktingpojkar utströdda lite här och var i vår landsbygdskommun, jo det gör det, för min invandrade man som kör buss har sett dem och han har pratat med dem. Kanske bor det någon chilensk kvinna där, en syrisk familj här, någon finsk tant, en engelsman, ett barn från landet Norrland bor det ju i mitt hem med pappa från Sydeuropa. 

Det är med en klump i magen jag lämnar detta barn på skolan i en by där jag vet att en tredjedel av de som röstat lagt sin röst på just det parti jag är mest rädd för. Kanske inte av övertygelse för deras främlingsfientliga idéer, kanske mer med tanke på elpriset och dieselpriset. Kanske med ett missnöje för hur det är nu när staten tar alla ens pengar hur man än gör. Kanske med en sorg över att de inte vill bo i Göteborg med tanke på gängskjutningarna. Jag vet inte. Men ändå. Att lämna ett barn till en skola där kanske en tredjedel av barnen (eller fler, eller färre) har föräldrar som kanske inte riktigt tycker att alla människor är lika mycket värda eller lika välkomna i detta land, känns faktiskt lite obehagligt. Detta barn som är barn till en spansk pappa och en svensk mamma. En svensk mamma som skulle vilja säga allt hon tycker men inte vågar för hon orkar inte ta diskussionen, för hon vet inte vad hon ska säga. 

Först tog de alla gitarrister... och sist tog de mig.

Så har mitt valdistrikt röstat i Riksdagsvalet i år, 2022.


söndag 21 augusti 2022

En trött helg

Så kom en lördag ganska mycket i slutet av augusti och jag kände mig bara så trött. Så evinnerligt trött. Kanske är det vardagen som dragit igång med nya rutiner och namn, tider, ansikten att lära sig. Kanske är det att jag promenerat 10 000 steg om dagen några dagar denna vecka ivrigt påhejande min sons cykling till och från skolan. Kanske är det något helt annat. Vem vet? Den som lever får se... 

 Det fanns flera tankar från mitt håll kring vad helgen skulle innehålla: tur till närmaste köpcentrum för att köpa gympaskor, tofflor osv till G. Röjning med Naturskyddsföreningen i närmaste naturreservat. Kanske besök av våra spanska göteborgsvänner. Ingenting av det blev av för min del. Istället bestämde jag mig, efter en stunds velande, att lyssna på kroppen och bara ta det väldigt lugnt.

G och M skickades iväg på shoppingtur och jag satte en timer på 20 minuter för att plocka iordning lite. Jag koncentrerade mig på att inte hinna så mycket som möjligt på denna tid utan snarare se det som en gräns för hur länge jag fick plocka för att inte min återhämtningstid skulle bli för kort. Redan efter 15 minuter ansåg jag mig som klar och satte mig i solen på baksidan och läste i den aktuella bokcirkelboken Svärmodern av Moa Herngren. En bok som mest ger mig ångest på ett irriterande sätt, faktiskt. När jag blev för varm gick jag in och la mig för att se en serie. Började på Allt som blir kvar men pallade inte pga ej stilla kamera och folk som dricker alkohol, hånglar och spyr i någon buske. Min hjärna behövde avkoppling, inte andras påhittade ångest och snurr. 

Så jag åt lunch med minimala förberedelser (rester). Blev uppringd av en vän och kramade samma vän en stund senare när hon kom smygande över gräsmattan. Några ord om TV-serier utbyttes innan hon traskade iväg för att ta itu med resten av sin lördag. Jag gick upp och la mig. Läste lite mer om den bittra svärmodern och somnade så gott. Sov till kvart över två. 

Det var precis det jag behövde! En riktigt långsam dag utan måsten. När G och M kom hem igen var jag i full färd med att fixa klart middagen och kände mig faktiskt lite återhämtad. Efter vi käkat cyklade jag iväg till en vän i en grannby och gick en lång kvällspromenad i solen till en tredje by, om man nu kan kalla det för det. Öppet landskap med några små gårdar här och var, utsikt mot en grund havsvik och bergen bakom. Ortnamn finnes. Vackert dessutom.

När jag kom hem igen var jag full av endorfiner och fick en mysig läggningsstund med G. Vi läste den nya favoritboken Magnus, Lindberg och hästen Mari av den nyligen avlidne Hans Peterson. Lite märkligt förresten att första gången på ca 30 år som jag läser den boken är exakt samma dag som Hans Peterson gått bort. Jag hade läst nyheten men kunde inte minnas att jag kände igen hans namn. Jag tog upp boken utan att veta vem som var författaren. Det hade lika gärna kunnat vara Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Maria Gripe eller Astrid Lindgren som skrivit den (nej, det hade det inte men som boken var i mitt minne hade det kunnat vara det). Och så var det han: Hans Peterson. 250 böcker har han knåpat ihop. Inte illa! 

Och idag var det söndag. Även den lugn. Även den med promenader i naturen men idag med min lilla familj. På morgonen mot havet och skolan för att M ska repetera exakt var han ska hämta G från skolan. Sedan på kvällen en hemlig promenad till ett mystiskt ställe i skogen. (Allt för att locka med familjen!) Och däremellan lite matlagning, påhälsning av mina föräldrar, lite lek med grannbarnen, en hel del barnprogram och en middagslur för mamman. Det behövde jag, även idag. 

Hoppas ni också haft en bra helg med det ni behöver. Jag är så glad att jag lyssnade på kroppen. Det ska man banne mig göra. Eller hur?

onsdag 27 juli 2022

Semesterminnen

Än är inte semestern slut, men nästan. Vi är hemma igen. Tågresan hem gick bra trots att vi reste tillsammans med värmeböljan som steg upp genom Europa. Den kom till Sverige någon dag innan vi så när vi gick av färjan i Göteborg var det mulet och blåste kallt. 

Vad minns jag av den här semestern? Och vad vill jag fortsätta minnas? Här kommer någon slags sammanfattning:

Vi kom som sagt ner till Spanien den 21 juni. Redan två dagar senare blev M sjuk i covid19och fem dagar efter det var det min tur. I ungefär två veckor var vi isolerade i huset på stranden men plötsligt tyckte folk att de vågade träffa oss igen. De vänner jag träffade var två lärarkollegor (J och A), samt våra vänner Z och C från Almonte, samt deras lille son. M hängde även med sin vän MA två gånger. Men de första som vågade träffa oss var Åsa och hennes döttrar. 

Vilken dag vi hade! Åsa och barnen sov i El Rocío två nätter men umgicks med oss hela lördagen. Så häftigt att träffa en av de kollegor som jag har mest kontakt med under arbetstid, men som jag aldrig mött fysiskt. Båda blev vi överraskade av hur liten den andra var. Det visade sig att vi var ungefär lika små (fast jag tror Åsa är några cm längre än mig) och van som man är vid att alla andra är längre än en själv (åtminstone i Sverige) så blev jag förvånad att vi var i samma storlekskategori. Vi är alltså ca 160cm långa, om någon ville veta... 

Det första vi gjorde med Åsa och hennes döttrar var att gå ner till närmsta strandbar (chiringuito) och käka frukost. Juice till barnen, kaffe till Åsa och så mackor på det: media tostada con tomate y jamón. Så gott! Sedan gick M hem och vilade och vi andra gick ner till stranden för att bada, men först vada igenom rabarberkrämen som bildats längst in. Det var alger, som dumma fiskebåtar dragit upp några dagar tidigare och som låg och skvalpade längst in mot stranden. 

G kastade sig i vågorna och Åsas döttrar gjorde bakåtvolter och hade sig. Åsa och jag badade också, såklart. Doppade oss och lekte med våra kids. Men som alla vet blir man hungrig av att bada och för att hålla alla, särskilt mammorna, på gott humör gick vi vidare längs strandpromenaden till nästa chiringuito. Där käkade vi lunch. Sardiner, pannkakor med småräkor i (tortillitas de camaron) och paella. Dyrt som skam. (Tydligen hade vi valt en chiringuito som är känd för att vara dyr, men det visste la inte jag.) 

Vi gick vidare västerut, längs strandpromenaden, och nådde tillslut torget där det fanns glass i stora lass. Alla fick glass och barnen peppade att de skulle ut i havet till en flytande hoppborg. G och Frida var mest taggade och de fick med sig både mig och Jonna på äventyret. Fy sjutton vilket äventyr! Jag fick alltså simma ut med G (som inte är simkunnig), ca 50-100 meter, till en flytande rektangel byggd av något som liknade hoppborgar, eller liknande. Där ute var det djupt. Tur att vi hade flytväst! Väl uppe på hoppborgskonstruktionen skulle man ta sig runt en bana. Jag insåg direkt att detta skulle jag inte palla, fysiskt. Det var tillräckligt jobbigt, psykiskt, att sitta på ändan och hålla i sig. Frida och Jonna fick ta G och hjälpa honom runt banan, och det gjorde de med bravur! G som egentligen var för liten för denna aktivitet klarade hela banan med systrarnas hjälp medan mamma Tove satt och höll i sig och pratade med en annan mamma som också satt och höll i sig. Äventyret kostade förresten 12€ per person. Hutlöst tyckte jag, men jaja. Vad gör man inte för barnen?

Efter detta gick vi hemåt, men Åsa stannade med sina döttrar på stranden. Lite vila stod på schemat, innan middagen, som intogs på El rey de la gamba på centrumtorget i Matalascañas, en skaldjursrestaurang. Middagen där för vårt gäng med en vuxen extra, eftersom M var med, blev 20€ billigare än lunchen. Intressant, tyckte jag! 

Efter detta tittade vi lite i en souverniraffär, käkade glass och sedan skjutsade Åsa hem oss innan hon sladdade vidare till hotellet i vildavästernbyn El Rocío. Och det var dagen med Åsa det. Varmt och härligt, soligt och trevligt!

Fler semesterminnen? 

Jag minns att vi promenerade på sanddynerna, M, G och jag, min sista dag i självpåtagen karantän. 

Jag minns att G och jag åkte till ytterligare en strandbar (Heidi Bananas) tillsammans med min lärarkollega J och hennes man och såg ett band som spelade covers på gamla spanska 80-talshits. Jag kände inte igen en enda men stämningen var fantastisk, likaså den något till åren komna sångerskan med tajt kort läderlinne, läderkjol och nätstrumpbyxor. Hon ägde showen! Sedan åkte  vi tillsammans med Js svenske vän och hans fru till en restaurang i centrum och åt middag till kl 02 på natten. Inte så barnanpassat tyckte jag, men det var bara att hänga med och vänta ut de andra, eftersom vi inte hade egen bil. 

Jag minns att G och M åkte själva till Ferian i Almonte och jag var kvar ensam i huset eftersom jag hade corona. Detta var dagen då M testade negativt och jag positivt, och vi liksom byttes av. Jag funderade på om jag var den enda som någonsin sovit ensam i huset på stranden. Det kan faktiskt vara så. 

Jag minns när A kom på besök med sin systerdotter som var på pricken lik Annika i Pippi Långstrump. Samma frisyr, samma uppsyn. Lite spanskare möjligtvis, men väldigt lika. A höll med! En annan intressant sak var att A och jag jämförde våra löner. Först lät det som om jag tjänade rejält mycket mer än henne, vilket kändes orättvist eftersom hon jobbat mycket längre än mig och dessutom sitter med i ledningsgruppen på hennes skola, men sedan kom vi fram till att vi tjänar väldigt lika när vi insett att hon pratat om lönen efter skatt och jag pratat om lönen innan skatt. Då kändes det bra igen.

Jag minns att jag några dagar efter coronasjukan gått över kände att jag fick en vaxpropp i örat, gick till apoteket och köpte vaxproppslösande olja som hjälpte direkt. Den kom och gick i några dagar tills den satte sig till rätta ordentligt och blev "permanent". Läkarna på vårdcentralen såg dock ingen vaxpropp utan istället öroninflammation. Jag fick 30 antibiotikatabletter att ta under 10 dagar (dubbelt så mycket som man får i Sverige fick jag veta sedan). Väl på plats hemma sökte jag vård på min vårdcentral och vad ser min läkare här om inte en stor vaxpropp? Jajamen! Jag fattar inte hur de kunnat missa den i Spanien och jag är lur på om de hittade på att jag hade öroninflammation, för enligt läkaren i Sverige ser man inte ens trumhinnan pga smal hörselgång. Mycket märkligt i så fall. Varför skulle de vilja skriva ut antibiotika i onödan? (Det var totalt tre läkare och två sköterskor som tittade i mina öron i Spanien.)

Jag minns hur G och M och jag besökte stranden nedanför Parador de Mazagón där det finns så fina snäckor, och att jag tyvärr var stressad för att vi snart skulle till vårdcentralen pga örat.

Jag minns mer saker men det får nog räcka för idag. 

Tack Spanien för den här gången! Nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen, förhoppningsvis inte på sommaren då det är alldeles för varmt för att göra roluga saker. Sista veckan längtade jag hem men när jag väl kom hem kände jag post-semester-depp, trots att mina två sista semesterveckor ska spenderas här hemma. Nu har jag dock kommit in i det lite och det känns bättre. Vädret gör ju också sitt till, som första dagarna var dåligt men nu är bättre. En sista bild från stranden får ni, den spanska alltså.

Godnatt!

onsdag 29 juni 2022

Sommarlovet som kom av sig

Prick fem dagar efter det att M testade positivt börjar jag känna mig krasslig. Det var idag, och jag hade precis, dumt nog, promenerat hela vägen till närmaste apotek för att köpa några nya covidtest och några få saker från mataffären. När jag kom hem hade jag ont i hela kroppen och la mig i hammocken för att vila medan M fixade lunchen. 

Så var det min tur då... Suck. Alla leder gjorde ont. Huden gjorde ont. Det enda som var någorlunda uthärdligt var att ligga på rygg i sängen och vila. Efter några timmar förstod jag att jag borde ta en tablett paracetamol. Under tiden den skulle verka låg jag och lyssnade på P3 Dokumentär om en av Sveriges  värsta tågkatastrofer: Tågkatastrofen i Dalarna 1980. Under frukosten hade jag läst vidare i Per J Anderssons bok Ta tåget. Det känns som om ett nytt intresse börjar växa fram, eller kanske inte. Jag vet inte än. Mest intresserad är jag av att inte flyga, faktiskt. 

Och så är jag intresserad av att fler ska börja bry sig om miljön. Här känns miljön som ett sådant icke-ämne, men jag kan ha fel. På soptunnorna står det: Calles limpias - responsabilidad de todos. Vilket betyder att vi alla har ansvar för att hålla gatorna rena. Det låter så aggressivt bara... men det kanske det inte är? Under min promenad till apoteket hade jag också slängt återvinning som vi samlat under våra dagar här, plastförpackningar. De ska slängas i ett gult sopkärl, men alla gula sopkärl här i närheten har varit överfulla ända sedan vi kom hit, och jag har inte hittat information någonstans om med vilken frekvens de töms. Inte ens några renhållningsarbetare/sophämtare på strandpromenaden som jag frågade igår kväll visste, trots att de sa att det är samma företag som hämtar soporna på strandpromenaden och på gatorna här i strandbyn. Jag föreslog att de skulle ha återvinningskärl även på strandpromenaden, men pyttsan, sa de (på spanska), folk lägger ändå allt i samma. Lite senare under min kvällspromenad (igår) såg jag ett återvinningskärl för glas. Åh! Grymt! Någon har tänkt som jag, hann jag tänka, innan jag såg att det enda någon slängt där var en plastförpackning. Kanske har sopgubbarna rätt i alla fall? 

Hur får man ett folk att ändra inställning och framförallt beteendemönster? Hur får man ett folk som redan lever i ett varmt land, som är vana vid varma somrar och regniga vintrar, som måste ha bil, att börja bry sig, ställa krav och välja bussen framför bilen, tåget framför flyget, grönsakerna framför biffen? Varför väljer jag biffen? Kan jag bara koncentrera mig på en sak i taget att vara anti, eller? Det verkar så.

Jag lyssnade på en intervju med chefredaktören för Supermiljöbloggen när jag promenerade hem från apoteket i förmiddags och kroppen gjorde mer och mer ont. Hon sa att den viktigaste kampanjen för miljön var att vara någons förebild, att prata med sina grannar. Så kanske gör vi helt rätt som åker tåg hit och säger till de som undrar att vi gör det för miljöns skull och det står vi för, även om svärisarna självklart skyller covidsmittan på tågresan. 

Vet ni vad som hade varit underbart? Jo! Extra semesterdagar för de som tar tåget på semestern. Kan inte någon bara införa det, nu? Gäller mot uppvisande av biljett, t ex. 

Tillbaka till gnället: Ont i kroppen var det. Ja, det hade jag, tills paracetamolen kickade in och då, när kroppen känns nästan som vanligt igen har jag så himla svårt att bara slappna av och inte göra någonting. Inte för att jag gjort så värst mycket heller, men jag borde verkligen bara gå och lägga mig. Bada mitt barn och gå och lägga mig.

På tal om bada så fick jag tillslut M att ta med G till stranden. G, vår snart sexåring, är mer en lovligt uttråkad här, under sommarlovet som kom av sig, med en till två sjuka föräldrar. M mår bättre nu, och smittar kanske inte längre? så jag tyckte att det var hans tur att ta ner G till havet, och de var borta i två timmar tror jag. G tyckte att det hade varit kul. M tyckte att alla gamla tanter tittat på honom, för mycket. Jag sa att de kanske tyckte han var snygg... Han tog inte åt sig.

Så nu, istället för att sitta här i ett allt mörkare kök med en diskmaskin från ett annat årtionde som låter som ett tröskverk (hur nu de låter!) och skriva så ska jag tappa upp ett varmt bad till G så han får leka lite med badgrodorna och sedan gå och lägga sig. Det ska bli skönt att sova. Hoppas det onda inte kommer tillbaka, men det gör det väl. Imorgon får vi besök av svärisarna som ska utreda stoppet i avloppet i köket (svärfar) och ge oss lite mat (svärmor). Ni kan inte ana hur hon lider nu när vi är här men ändå inte med henne och hon inte får mata oss! Och vi sen! Vi som älskar hennes mat! (Fast lite skönt är det att få vara bara vi tre också, kan jag säga, i ett stort hus på stranden med inredning från 1970-talet).

God natt!



lördag 25 juni 2022

Början på semestern

Semestern började som ni redan vet med en lång tågresa ner till Spanien. Vi åkte färjan redan under semesterns första dag, fredagen den 17 juni. Min hosta, som jag fått den 6 juni, hade precis gett med sig och istället hade jag råkat dra på mig ett ryggskott. En helvetesresa trodde jag att det skulle bli, men redan efter natten på färjan hade det gett med sig och ryggen kändes som vanligt igen. Otroligt skönt! 

Vi strosade runt lite i Kiel under förmiddagen och hittade en bra lite undangömd lekplats att fördriva tiden med. Tåget gick inte förrän runt halv ett. G och M köpte sig varsin solhatt och M ser efter det ut som en blandning mellan en tant och en cowboy. Perfekt semesterlook om ni frågar mig!

På det första tåget var det munskyddskrav och vi följde det så gott vi kunde. Vi släpptes sent om sider (klockan halv nio, har jag för mig, en halvtimma sent) av i ett alldeles för sommarhett Mannheim. Här har vi vikten av att välja ett hotell nära tåget. Vårt hotell (Wegener) låg lagom nära stationen, men tyvärr alldeles för nära en vältrafikerad stor gata. Trots att jag hade bokat ett hotellrum för tre personer så hade rummet bara en dubbelsäng, eller egentligen två ihopställda sängar. När vi bad om extrasäng fick vi en spjälsäng som vår femåring inte kan sova i... Så vi sov tillsammans i dubbelsängen istället, som ett H. AC saknades också, men vi hade en fläkt som stod på större delen av natten.

Dagen därpå vandrade vi runt lite i Mannheim och hittade en stor park med en lekplats. Vi svalkade oss vid dricksvattensfontänerna vid det gamla vattentornet. Det var hett men det var härligt att vara utomlands! Strax innan lunch letade vi oss ner till floden Rhen och åt på restaurang. Mest varmt och ganska ovärt. Jobbigt att äta varm mat en varm dag. Jag borde beställt en sallad. Vattnet kostade otroliga summor! 7€ för 0.75 liter. 

Tåget till Lyon var mysigt med lila inredning och nästan ingen bar munskydd. I Frankrike är det inte obligatoriskt nämligen och alla resenärer verkade tycka att Frankrike började vid påstigandet, så nej, inga munskydd, vilket var oerhört skönt.

I Lyon trodde jag att jag hade bokat på lyxhotellet Mercure, precis vid stationen Lyon Part Dieu, men tydligen hade jag bokat på dess systerhotell Ibis Styles. Mitt i min kvällströtta besvikelse ändrade jag därför bokningen för hemresan (en månad senare) och valde att hosta upp 100€ extra för att den natten åtminstone få uppleva ett lyxrum. Varför? Ingen aning! Jag har kommit på att lyxhotell inte är för oss, faktiskt... Men nu får det vara så.

Under dagen i Lyon tog vi bussen till det gyllene huvudets park (Parc de la tête d'Or) där vi promenerade, såg en giraff, en krokodil och några flamingos. G lekte på ytterligare en lekplats, i solen och hettan. Klockan halv tre gick tåget mot Spanien. Innan dess hann vi med en flottig lunch på ett libanesiskt kebabställe nära stationen. 15€ för en kebabtallrik kändes hutlöst, men vad vet jag? Min falafelrulle grillades, mycket märkligt. Salladen blev ju varm! Bättre det dock än falafelrullen jag åt i Bjurholm för några år sedan, där falafeln serverades i en ihoprullad pizza. Helt normalt i Norrland tydligen. Tokerier!

Väl i Barcelona var det sent. Vi checkade in på Hotel Barceló som ligger på själva stationen Barcelona Sants och kände oss som utomjordingar på lyxhotell med rymdtema. Alla andra var klädda i skjorta och där stod vi i värsta barnfamiljsmunderingen med solhattarna käckt på sned. Ett fint rum var det dock, men jag sov inte särskilt bra. Anledningen var att tåget dagen efter gick redan 08.30 och jag var spänd inför att gå upp tidigt, hinna med tåget och sedan äntligen komma fram till Almonte och svärfamiljen. 

Nåja, morgonen kom och vi hann med råge med tåget. Svärmor och svågern som skulle hämta oss kom några timmar efter att vi anlänt till Sevilla så vi hann både äta lunch och leka på lekplats, samt vila på stenbänk i parken, innan de dök upp med tutningar och glada rop. Såpass glada att G var tvungen att gömma sig bakom mig. Nej, han var inte redo att ge farmor en stor kram och stor puss direkt, nej.

Väl i Almonte väntade svågerns fru och son med en stor ljusblå ballong med ett välkomstmeddelande på som pojken skrivit alldeles själv med skrivstil och allt. Ett år äldre än G är han, och G skriver knappt sitt namn själv än. Mest för att han inte vill. Hur kan jag motivera honom till det? Han vill bara inte... 

Planen var att vi samma kväll som vi kommit fram skulle gå ut och äta middag med hela familjen, alltså alla fyra bröder, fyra fruar, fyra söner och anfädren: farmor och farfar. Totalt: Massa folk! G åt rätt bra och sprang sedan runt med sina kusiner, klättrade upp i en staty (över la constitucion) och blev tillsagd av farbror B. Grät i mitt knä en stund. Lärde sig fel att "Estoy mareado" betyder "Jag är ledsen och kränkt" (fast det betyder "Jag mår illa"), när fastrarna satt och pepprade honom med frågor om varför han grät och varför han inte bara sprang tillbaka direkt för att leka vidare med kusinerna. Själv hade jag gett upp att hänga med i konversationen för längesen. Den gick för snabbt och handlade om saker jag inte har koll på. Dessutom var den på sydspansk bydialekt. 

Dag två i Almonte uträttade vi en del ärenden, med andra ord både G och jag klippte oss för en total summa på 24€ och sedan köpte jag en handgjord läderhandväska för dubbelt så mycket. Men det kändes ändå bra eftersom han som gjort den är son till en väninna till Ms framlidna mormor. Med andra ord: Vi känner honom, säger vi.

Den tredje dagen begav vi oss upp mot bergen: La sierra de Huelva, till byn Almonaster la real. M skulle träffa nå läderhantverksfolk som han hittat på internet, men att hitta dem i verkligheten var inte lika lätt. Först åt vi dock lunch på Bar Almonaster i Almonaster och sedan gick vi upp mot den gamla moskén där vi var ensamma turister. Mycket mysig och fin by. Vilket lugn i bergen! Fantastiskt! Mindre fantastiskt att åka på serpentinvägar dit i Ms pappas bil som liknar en traktor från -98. Tur att jag bytte till framsätet efter lunchstoppet! För efter mesquitan och det så drog vi faktiskt hem till Casa Annika. Inte för att Annika var där (hon är ju i Sverige) utan för att det låg så himla nära, bara en kvart bort. Som tur var så var hennes barn och man hemma och de öppnade och släppte in oss våldgästande gäster. Det var väldigt väldigt roligt att se detta hus och denna miljö i verkligheten efter att ha läst om den så mycket på Annikas blogg! De kommer få det riktigt fint när de väl köpt loss huset och kan börja fixa lite med det. Jag kan också meddela alla er nyfikna, att det inte var lika mycket ruckel som jag hade trott. Med spanska mått kändes det riktigt mysigt! Härligt med gamla hus också, även om en del kan behöva fixas på sikt.

Efter vårt stopp hos Annika drog vi så vidare till utflyktens huvudmål: Läderhantverkarna. De bodde i en ännu mindre by, som inte ens kan kallas by, knappt ens aldea, eller med andra ord i ett radhus vid vägen mitt i skogen. Det är inte ett radhus som i ett svenskt radhus utan snarare fyra ihopbyggda hus. Alla gamla. Där hade de bott i trettio år och de visade oss sina saker länge och väl och M köpte två plånböcker och en axelremsväska. Själv visade jag att jag redan hade en plånbok av läder, som jag köpt i Sevilla på en julmarknad för säkert tio år sedan, och då ska läderhantverkerskan att det var hon som hade gjort den. Där ser man! 

Så när M körde oss hem på de kringelikrokiga vägarna sa han att han började känna sig lite konstig. Ont i huvudet, trött. När vi kom hem gick han och la sig, som jag minns det och dagen igår var mest tråkig. M låg och var halvsjuk och G och jag försökte hitta på något. Vi började med att gå till den kommunala simhallen för att se om utomhusbassängen var öppen, men det var den inte. Inomhusbassängen fick vi inte heller besöka eftersom G är ett barn och inte kan simma. "Inget plaskande" sa hon som bestämde, och barnbassängen är endast för simskolan. Jäddra skit. Vi gick till den kommunala parken istället, och den var öppen. Där lekte G en stund och vi gick runt lite. Sedan gick vi hem. Det var så himla varmt att vi bestämde oss för att ta varsin juice på torget. Helt klart värt. Sedan fortsatte dagen i ganska tråkiga tecken. M var fortfarande inte pigg nog att åka till stranden, vilket G och jag hett önskade. Vid sjutiden tog han dock tag i det hela och gick och köpte ett covidtest. Och vet ni vad? Det visade positivt! 

"Tågresans fel!" ropade svärmor, och vi packade hastigt och lustigt ihop oss och tog bilen till stranden. Här lär vi få vara ifred i några dagar då M bär på smittan. Själv gjorde jag ett test imorse men det visade negativt. Jag börjar därför tro att det var covid jag hade innan vi reste. Kanske var det därför jag hostade så intensivt i tio dagar!? Hoppas det! 

Nu hoppas jag mest att vi kan se vildhästfesten som är på söndag, men missar vi det så lär det vara hänt. Det kommer fler år. Vi har i alla fall badat på förmiddagen och strax tänker jag väcka G ur hans siesta och gå ner på strandpromenaden för att köpa glass. Får man bete sig så när en av familjemedlemmarna är smittad? Även det hoppas jag på. Om nu covid räknas som en vanlig förkylning, men ändå är smittspåringsskyldig, hur gör man då? Jag tänker att vi håller oss undan folk så gott det går, med andra ord går inte ut och äter, M går inte in i några affärer osv. Men om vi promenerar lite och håller avstånd så lär det väl vara lugnt? Dessutom blåser det friska västliga vindar... Som tur är så är M inte särskilt sjuk. Lite hostig, lite varm, lite trött. Hoppas det går över på ett par dagar! 

Så ja, det var början på vår semester det, i detalj, precis som ni vill ha det.

Tjolahopp!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...