Dagen efter en valdag

Igår cyklade jag glad i hågen iklädd röd klänning och guldgula strumpbyxor till vallokalen och la min röst på det parti jag var helt säker på att jag ville rösta på, i Riksdagsvalet. Och ett annat parti i regionvalet, ett tredje i kommunalvalet. Min son var med mig. Det uppstod ingen kö, men så bor vi också på landet. Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö som det står i en gammal ABC-bok.

Dagen innan hade jag känt en oro. Vad kommer nu? Hur kommer det gå? Vad kommer det att betyda. Men på själva valdagen kände jag mig ändå lugn. Vi tillbringade dagen med min ursprungsfamilj och G lekte med kusinen A, så bra hela dagen. Vi tog upp båten och jag lagade soppa på kräftskal från lördagens kräftskiva. 

Så kom valvakan. Först lite hoppfull, sedan dyster. Och idag har jag mest känt depp och oro. Hur blir det nu? Det vet vi såklart inte än. Kanske hjälper snabba och enkla lösningar så att elräkningarna och bensinen blir billigare, gängen snälla och invandrarna vadå? Hemskickade? Till vilken nytta? Vi behöver ju dem här! Vi behöver dem i äldrevården, i kollektivtrafiken och som läkare, lärare, lantmätare.

Som en vän till mig skrev: "Det är något förföriskt med enkla lösningar. Hårda straff och sänkta priser. Men om nån ger snabba lösningar på komplicerade saker som gängvåld, skola eller miljön så tror jag inte på dem. För om det vore enkelt skulle det redan varit löst. Inte så att folk vid makten sitter och håller inne på lösningar för sakens skull... Det som växer vissnar, växer igen eller ger näring till något nytt. Vad det blir och hur vägen ser ut vet jag inte."

Jag har lyssnat på Oskar Hanskas spoken word-dikt Först hämtade dom inte för att den ger hopp, för det gör den inte, utan för att det känns som om den sätter fingret på nåt. 

Jag har funderat över varför jag inte pratar politik med folk här. Svaret är enkelt: Vi bor i ett litet samhälle och vi behöver ha vänner och kontakter. Vi behöver inte hitta konflikter utan snarare samhörighet. Ändå är det med en tår på kinden som jag tänker: Kunde jag ha gjort mer? Kunde jag ha övertygat någon? Samtidigt har jag känt att jag vet inte vad jag ska säga. De har såklart sina övertygelser och sina anledningar, sina perspektiv. De har kanske sina villor och sina elräkningar att vara rädda inför. Sina bilar att tanka. Sina mil att pendla. Sina invandrare att... nej just det: nästan inte en enda invandrare har de. Kanske bor det några ensamkommande flyktingpojkar utströdda lite här och var i vår landsbygdskommun, jo det gör det, för min invandrade man som kör buss har sett dem och han har pratat med dem. Kanske bor det någon chilensk kvinna där, en syrisk familj här, någon finsk tant, en engelsman, ett barn från landet Norrland bor det ju i mitt hem med pappa från Sydeuropa. 

Det är med en klump i magen jag lämnar detta barn på skolan i en by där jag vet att en tredjedel av de som röstat lagt sin röst på just det parti jag är mest rädd för. Kanske inte av övertygelse för deras främlingsfientliga idéer, kanske mer med tanke på elpriset och dieselpriset. Kanske med ett missnöje för hur det är nu när staten tar alla ens pengar hur man än gör. Kanske med en sorg över att de inte vill bo i Göteborg med tanke på gängskjutningarna. Jag vet inte. Men ändå. Att lämna ett barn till en skola där kanske en tredjedel av barnen (eller fler, eller färre) har föräldrar som kanske inte riktigt tycker att alla människor är lika mycket värda eller lika välkomna i detta land, känns faktiskt lite obehagligt. Detta barn som är barn till en spansk pappa och en svensk mamma. En svensk mamma som skulle vilja säga allt hon tycker men inte vågar för hon orkar inte ta diskussionen, för hon vet inte vad hon ska säga. 

Först tog de alla gitarrister... och sist tog de mig.

Så har mitt valdistrikt röstat i Riksdagsvalet i år, 2022.

En trött helg

Så kom en lördag ganska mycket i slutet av augusti och jag kände mig bara så trött. Så evinnerligt trött. Kanske är det vardagen som dragit igång med nya rutiner och namn, tider, ansikten att lära sig. Kanske är det att jag promenerat 10 000 steg om dagen några dagar denna vecka ivrigt påhejande min sons cykling till och från skolan. Kanske är det något helt annat. Vem vet? Den som lever får se... 

 Det fanns flera tankar från mitt håll kring vad helgen skulle innehålla: tur till närmaste köpcentrum för att köpa gympaskor, tofflor osv till G. Röjning med Naturskyddsföreningen i närmaste naturreservat. Kanske besök av våra spanska göteborgsvänner. Ingenting av det blev av för min del. Istället bestämde jag mig, efter en stunds velande, att lyssna på kroppen och bara ta det väldigt lugnt.

G och M skickades iväg på shoppingtur och jag satte en timer på 20 minuter för att plocka iordning lite. Jag koncentrerade mig på att inte hinna så mycket som möjligt på denna tid utan snarare se det som en gräns för hur länge jag fick plocka för att inte min återhämtningstid skulle bli för kort. Redan efter 15 minuter ansåg jag mig som klar och satte mig i solen på baksidan och läste i den aktuella bokcirkelboken Svärmodern av Moa Herngren. En bok som mest ger mig ångest på ett irriterande sätt, faktiskt. När jag blev för varm gick jag in och la mig för att se en serie. Började på Allt som blir kvar men pallade inte pga ej stilla kamera och folk som dricker alkohol, hånglar och spyr i någon buske. Min hjärna behövde avkoppling, inte andras påhittade ångest och snurr. 

Så jag åt lunch med minimala förberedelser (rester). Blev uppringd av en vän och kramade samma vän en stund senare när hon kom smygande över gräsmattan. Några ord om TV-serier utbyttes innan hon traskade iväg för att ta itu med resten av sin lördag. Jag gick upp och la mig. Läste lite mer om den bittra svärmodern och somnade så gott. Sov till kvart över två. 

Det var precis det jag behövde! En riktigt långsam dag utan måsten. När G och M kom hem igen var jag i full färd med att fixa klart middagen och kände mig faktiskt lite återhämtad. Efter vi käkat cyklade jag iväg till en vän i en grannby och gick en lång kvällspromenad i solen till en tredje by, om man nu kan kalla det för det. Öppet landskap med några små gårdar här och var, utsikt mot en grund havsvik och bergen bakom. Ortnamn finnes. Vackert dessutom.

När jag kom hem igen var jag full av endorfiner och fick en mysig läggningsstund med G. Vi läste den nya favoritboken Magnus, Lindberg och hästen Mari av den nyligen avlidne Hans Peterson. Lite märkligt förresten att första gången på ca 30 år som jag läser den boken är exakt samma dag som Hans Peterson gått bort. Jag hade läst nyheten men kunde inte minnas att jag kände igen hans namn. Jag tog upp boken utan att veta vem som var författaren. Det hade lika gärna kunnat vara Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Maria Gripe eller Astrid Lindgren som skrivit den (nej, det hade det inte men som boken var i mitt minne hade det kunnat vara det). Och så var det han: Hans Peterson. 250 böcker har han knåpat ihop. Inte illa! 

Och idag var det söndag. Även den lugn. Även den med promenader i naturen men idag med min lilla familj. På morgonen mot havet och skolan för att M ska repetera exakt var han ska hämta G från skolan. Sedan på kvällen en hemlig promenad till ett mystiskt ställe i skogen. (Allt för att locka med familjen!) Och däremellan lite matlagning, påhälsning av mina föräldrar, lite lek med grannbarnen, en hel del barnprogram och en middagslur för mamman. Det behövde jag, även idag. 

Hoppas ni också haft en bra helg med det ni behöver. Jag är så glad att jag lyssnade på kroppen. Det ska man banne mig göra. Eller hur?

Semesterminnen

Än är inte semestern slut, men nästan. Vi är hemma igen. Tågresan hem gick bra trots att vi reste tillsammans med värmeböljan som steg upp genom Europa. Den kom till Sverige någon dag innan vi så när vi gick av färjan i Göteborg var det mulet och blåste kallt. 

Vad minns jag av den här semestern? Och vad vill jag fortsätta minnas? Här kommer någon slags sammanfattning:

Vi kom som sagt ner till Spanien den 21 juni. Redan två dagar senare blev M sjuk i covid19och fem dagar efter det var det min tur. I ungefär två veckor var vi isolerade i huset på stranden men plötsligt tyckte folk att de vågade träffa oss igen. De vänner jag träffade var två lärarkollegor (J och A), samt våra vänner Z och C från Almonte, samt deras lille son. M hängde även med sin vän MA två gånger. Men de första som vågade träffa oss var Åsa och hennes döttrar. 

Vilken dag vi hade! Åsa och barnen sov i El Rocío två nätter men umgicks med oss hela lördagen. Så häftigt att träffa en av de kollegor som jag har mest kontakt med under arbetstid, men som jag aldrig mött fysiskt. Båda blev vi överraskade av hur liten den andra var. Det visade sig att vi var ungefär lika små (fast jag tror Åsa är några cm längre än mig) och van som man är vid att alla andra är längre än en själv (åtminstone i Sverige) så blev jag förvånad att vi var i samma storlekskategori. Vi är alltså ca 160cm långa, om någon ville veta... 

Det första vi gjorde med Åsa och hennes döttrar var att gå ner till närmsta strandbar (chiringuito) och käka frukost. Juice till barnen, kaffe till Åsa och så mackor på det: media tostada con tomate y jamón. Så gott! Sedan gick M hem och vilade och vi andra gick ner till stranden för att bada, men först vada igenom rabarberkrämen som bildats längst in. Det var alger, som dumma fiskebåtar dragit upp några dagar tidigare och som låg och skvalpade längst in mot stranden. 

G kastade sig i vågorna och Åsas döttrar gjorde bakåtvolter och hade sig. Åsa och jag badade också, såklart. Doppade oss och lekte med våra kids. Men som alla vet blir man hungrig av att bada och för att hålla alla, särskilt mammorna, på gott humör gick vi vidare längs strandpromenaden till nästa chiringuito. Där käkade vi lunch. Sardiner, pannkakor med småräkor i (tortillitas de camaron) och paella. Dyrt som skam. (Tydligen hade vi valt en chiringuito som är känd för att vara dyr, men det visste la inte jag.) 

Vi gick vidare västerut, längs strandpromenaden, och nådde tillslut torget där det fanns glass i stora lass. Alla fick glass och barnen peppade att de skulle ut i havet till en flytande hoppborg. G och Frida var mest taggade och de fick med sig både mig och Jonna på äventyret. Fy sjutton vilket äventyr! Jag fick alltså simma ut med G (som inte är simkunnig), ca 50-100 meter, till en flytande rektangel byggd av något som liknade hoppborgar, eller liknande. Där ute var det djupt. Tur att vi hade flytväst! Väl uppe på hoppborgskonstruktionen skulle man ta sig runt en bana. Jag insåg direkt att detta skulle jag inte palla, fysiskt. Det var tillräckligt jobbigt, psykiskt, att sitta på ändan och hålla i sig. Frida och Jonna fick ta G och hjälpa honom runt banan, och det gjorde de med bravur! G som egentligen var för liten för denna aktivitet klarade hela banan med systrarnas hjälp medan mamma Tove satt och höll i sig och pratade med en annan mamma som också satt och höll i sig. Äventyret kostade förresten 12€ per person. Hutlöst tyckte jag, men jaja. Vad gör man inte för barnen?

Efter detta gick vi hemåt, men Åsa stannade med sina döttrar på stranden. Lite vila stod på schemat, innan middagen, som intogs på El rey de la gamba på centrumtorget i Matalascañas, en skaldjursrestaurang. Middagen där för vårt gäng med en vuxen extra, eftersom M var med, blev 20€ billigare än lunchen. Intressant, tyckte jag! 

Efter detta tittade vi lite i en souverniraffär, käkade glass och sedan skjutsade Åsa hem oss innan hon sladdade vidare till hotellet i vildavästernbyn El Rocío. Och det var dagen med Åsa det. Varmt och härligt, soligt och trevligt!

Fler semesterminnen? 

Jag minns att vi promenerade på sanddynerna, M, G och jag, min sista dag i självpåtagen karantän. 

Jag minns att G och jag åkte till ytterligare en strandbar (Heidi Bananas) tillsammans med min lärarkollega J och hennes man och såg ett band som spelade covers på gamla spanska 80-talshits. Jag kände inte igen en enda men stämningen var fantastisk, likaså den något till åren komna sångerskan med tajt kort läderlinne, läderkjol och nätstrumpbyxor. Hon ägde showen! Sedan åkte  vi tillsammans med Js svenske vän och hans fru till en restaurang i centrum och åt middag till kl 02 på natten. Inte så barnanpassat tyckte jag, men det var bara att hänga med och vänta ut de andra, eftersom vi inte hade egen bil. 

Jag minns att G och M åkte själva till Ferian i Almonte och jag var kvar ensam i huset eftersom jag hade corona. Detta var dagen då M testade negativt och jag positivt, och vi liksom byttes av. Jag funderade på om jag var den enda som någonsin sovit ensam i huset på stranden. Det kan faktiskt vara så. 

Jag minns när A kom på besök med sin systerdotter som var på pricken lik Annika i Pippi Långstrump. Samma frisyr, samma uppsyn. Lite spanskare möjligtvis, men väldigt lika. A höll med! En annan intressant sak var att A och jag jämförde våra löner. Först lät det som om jag tjänade rejält mycket mer än henne, vilket kändes orättvist eftersom hon jobbat mycket längre än mig och dessutom sitter med i ledningsgruppen på hennes skola, men sedan kom vi fram till att vi tjänar väldigt lika när vi insett att hon pratat om lönen efter skatt och jag pratat om lönen innan skatt. Då kändes det bra igen.

Jag minns att jag några dagar efter coronasjukan gått över kände att jag fick en vaxpropp i örat, gick till apoteket och köpte vaxproppslösande olja som hjälpte direkt. Den kom och gick i några dagar tills den satte sig till rätta ordentligt och blev "permanent". Läkarna på vårdcentralen såg dock ingen vaxpropp utan istället öroninflammation. Jag fick 30 antibiotikatabletter att ta under 10 dagar (dubbelt så mycket som man får i Sverige fick jag veta sedan). Väl på plats hemma sökte jag vård på min vårdcentral och vad ser min läkare här om inte en stor vaxpropp? Jajamen! Jag fattar inte hur de kunnat missa den i Spanien och jag är lur på om de hittade på att jag hade öroninflammation, för enligt läkaren i Sverige ser man inte ens trumhinnan pga smal hörselgång. Mycket märkligt i så fall. Varför skulle de vilja skriva ut antibiotika i onödan? (Det var totalt tre läkare och två sköterskor som tittade i mina öron i Spanien.)

Jag minns hur G och M och jag besökte stranden nedanför Parador de Mazagón där det finns så fina snäckor, och att jag tyvärr var stressad för att vi snart skulle till vårdcentralen pga örat.

Jag minns mer saker men det får nog räcka för idag. 

Tack Spanien för den här gången! Nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen, förhoppningsvis inte på sommaren då det är alldeles för varmt för att göra roluga saker. Sista veckan längtade jag hem men när jag väl kom hem kände jag post-semester-depp, trots att mina två sista semesterveckor ska spenderas här hemma. Nu har jag dock kommit in i det lite och det känns bättre. Vädret gör ju också sitt till, som första dagarna var dåligt men nu är bättre. En sista bild från stranden får ni, den spanska alltså.

Godnatt!

Sommarlovet som kom av sig

Prick fem dagar efter det att M testade positivt börjar jag känna mig krasslig. Det var idag, och jag hade precis, dumt nog, promenerat hela vägen till närmaste apotek för att köpa några nya covidtest och några få saker från mataffären. När jag kom hem hade jag ont i hela kroppen och la mig i hammocken för att vila medan M fixade lunchen. 

Så var det min tur då... Suck. Alla leder gjorde ont. Huden gjorde ont. Det enda som var någorlunda uthärdligt var att ligga på rygg i sängen och vila. Efter några timmar förstod jag att jag borde ta en tablett paracetamol. Under tiden den skulle verka låg jag och lyssnade på P3 Dokumentär om en av Sveriges  värsta tågkatastrofer: Tågkatastrofen i Dalarna 1980. Under frukosten hade jag läst vidare i Per J Anderssons bok Ta tåget. Det känns som om ett nytt intresse börjar växa fram, eller kanske inte. Jag vet inte än. Mest intresserad är jag av att inte flyga, faktiskt. 

Och så är jag intresserad av att fler ska börja bry sig om miljön. Här känns miljön som ett sådant icke-ämne, men jag kan ha fel. På soptunnorna står det: Calles limpias - responsabilidad de todos. Vilket betyder att vi alla har ansvar för att hålla gatorna rena. Det låter så aggressivt bara... men det kanske det inte är? Under min promenad till apoteket hade jag också slängt återvinning som vi samlat under våra dagar här, plastförpackningar. De ska slängas i ett gult sopkärl, men alla gula sopkärl här i närheten har varit överfulla ända sedan vi kom hit, och jag har inte hittat information någonstans om med vilken frekvens de töms. Inte ens några renhållningsarbetare/sophämtare på strandpromenaden som jag frågade igår kväll visste, trots att de sa att det är samma företag som hämtar soporna på strandpromenaden och på gatorna här i strandbyn. Jag föreslog att de skulle ha återvinningskärl även på strandpromenaden, men pyttsan, sa de (på spanska), folk lägger ändå allt i samma. Lite senare under min kvällspromenad (igår) såg jag ett återvinningskärl för glas. Åh! Grymt! Någon har tänkt som jag, hann jag tänka, innan jag såg att det enda någon slängt där var en plastförpackning. Kanske har sopgubbarna rätt i alla fall? 

Hur får man ett folk att ändra inställning och framförallt beteendemönster? Hur får man ett folk som redan lever i ett varmt land, som är vana vid varma somrar och regniga vintrar, som måste ha bil, att börja bry sig, ställa krav och välja bussen framför bilen, tåget framför flyget, grönsakerna framför biffen? Varför väljer jag biffen? Kan jag bara koncentrera mig på en sak i taget att vara anti, eller? Det verkar så.

Jag lyssnade på en intervju med chefredaktören för Supermiljöbloggen när jag promenerade hem från apoteket i förmiddags och kroppen gjorde mer och mer ont. Hon sa att den viktigaste kampanjen för miljön var att vara någons förebild, att prata med sina grannar. Så kanske gör vi helt rätt som åker tåg hit och säger till de som undrar att vi gör det för miljöns skull och det står vi för, även om svärisarna självklart skyller covidsmittan på tågresan. 

Vet ni vad som hade varit underbart? Jo! Extra semesterdagar för de som tar tåget på semestern. Kan inte någon bara införa det, nu? Gäller mot uppvisande av biljett, t ex. 

Tillbaka till gnället: Ont i kroppen var det. Ja, det hade jag, tills paracetamolen kickade in och då, när kroppen känns nästan som vanligt igen har jag så himla svårt att bara slappna av och inte göra någonting. Inte för att jag gjort så värst mycket heller, men jag borde verkligen bara gå och lägga mig. Bada mitt barn och gå och lägga mig.

På tal om bada så fick jag tillslut M att ta med G till stranden. G, vår snart sexåring, är mer en lovligt uttråkad här, under sommarlovet som kom av sig, med en till två sjuka föräldrar. M mår bättre nu, och smittar kanske inte längre? så jag tyckte att det var hans tur att ta ner G till havet, och de var borta i två timmar tror jag. G tyckte att det hade varit kul. M tyckte att alla gamla tanter tittat på honom, för mycket. Jag sa att de kanske tyckte han var snygg... Han tog inte åt sig.

Så nu, istället för att sitta här i ett allt mörkare kök med en diskmaskin från ett annat årtionde som låter som ett tröskverk (hur nu de låter!) och skriva så ska jag tappa upp ett varmt bad till G så han får leka lite med badgrodorna och sedan gå och lägga sig. Det ska bli skönt att sova. Hoppas det onda inte kommer tillbaka, men det gör det väl. Imorgon får vi besök av svärisarna som ska utreda stoppet i avloppet i köket (svärfar) och ge oss lite mat (svärmor). Ni kan inte ana hur hon lider nu när vi är här men ändå inte med henne och hon inte får mata oss! Och vi sen! Vi som älskar hennes mat! (Fast lite skönt är det att få vara bara vi tre också, kan jag säga, i ett stort hus på stranden med inredning från 1970-talet).

God natt!

Början på semestern

Semestern började som ni redan vet med en lång tågresa ner till Spanien. Vi åkte färjan redan under semesterns första dag, fredagen den 17 juni. Min hosta, som jag fått den 6 juni, hade precis gett med sig och istället hade jag råkat dra på mig ett ryggskott. En helvetesresa trodde jag att det skulle bli, men redan efter natten på färjan hade det gett med sig och ryggen kändes som vanligt igen. Otroligt skönt! 

Vi strosade runt lite i Kiel under förmiddagen och hittade en bra lite undangömd lekplats att fördriva tiden med. Tåget gick inte förrän runt halv ett. G och M köpte sig varsin solhatt och M ser efter det ut som en blandning mellan en tant och en cowboy. Perfekt semesterlook om ni frågar mig!

På det första tåget var det munskyddskrav och vi följde det så gott vi kunde. Vi släpptes sent om sider (klockan halv nio, har jag för mig, en halvtimma sent) av i ett alldeles för sommarhett Mannheim. Här har vi vikten av att välja ett hotell nära tåget. Vårt hotell (Wegener) låg lagom nära stationen, men tyvärr alldeles för nära en vältrafikerad stor gata. Trots att jag hade bokat ett hotellrum för tre personer så hade rummet bara en dubbelsäng, eller egentligen två ihopställda sängar. När vi bad om extrasäng fick vi en spjälsäng som vår femåring inte kan sova i... Så vi sov tillsammans i dubbelsängen istället, som ett H. AC saknades också, men vi hade en fläkt som stod på större delen av natten.

Dagen därpå vandrade vi runt lite i Mannheim och hittade en stor park med en lekplats. Vi svalkade oss vid dricksvattensfontänerna vid det gamla vattentornet. Det var hett men det var härligt att vara utomlands! Strax innan lunch letade vi oss ner till floden Rhen och åt på restaurang. Mest varmt och ganska ovärt. Jobbigt att äta varm mat en varm dag. Jag borde beställt en sallad. Vattnet kostade otroliga summor! 7€ för 0.75 liter. 

Tåget till Lyon var mysigt med lila inredning och nästan ingen bar munskydd. I Frankrike är det inte obligatoriskt nämligen och alla resenärer verkade tycka att Frankrike började vid påstigandet, så nej, inga munskydd, vilket var oerhört skönt.

I Lyon trodde jag att jag hade bokat på lyxhotellet Mercure, precis vid stationen Lyon Part Dieu, men tydligen hade jag bokat på dess systerhotell Ibis Styles. Mitt i min kvällströtta besvikelse ändrade jag därför bokningen för hemresan (en månad senare) och valde att hosta upp 100€ extra för att den natten åtminstone få uppleva ett lyxrum. Varför? Ingen aning! Jag har kommit på att lyxhotell inte är för oss, faktiskt... Men nu får det vara så.

Under dagen i Lyon tog vi bussen till det gyllene huvudets park (Parc de la tête d'Or) där vi promenerade, såg en giraff, en krokodil och några flamingos. G lekte på ytterligare en lekplats, i solen och hettan. Klockan halv tre gick tåget mot Spanien. Innan dess hann vi med en flottig lunch på ett libanesiskt kebabställe nära stationen. 15€ för en kebabtallrik kändes hutlöst, men vad vet jag? Min falafelrulle grillades, mycket märkligt. Salladen blev ju varm! Bättre det dock än falafelrullen jag åt i Bjurholm för några år sedan, där falafeln serverades i en ihoprullad pizza. Helt normalt i Norrland tydligen. Tokerier!

Väl i Barcelona var det sent. Vi checkade in på Hotel Barceló som ligger på själva stationen Barcelona Sants och kände oss som utomjordingar på lyxhotell med rymdtema. Alla andra var klädda i skjorta och där stod vi i värsta barnfamiljsmunderingen med solhattarna käckt på sned. Ett fint rum var det dock, men jag sov inte särskilt bra. Anledningen var att tåget dagen efter gick redan 08.30 och jag var spänd inför att gå upp tidigt, hinna med tåget och sedan äntligen komma fram till Almonte och svärfamiljen. 

Nåja, morgonen kom och vi hann med råge med tåget. Svärmor och svågern som skulle hämta oss kom några timmar efter att vi anlänt till Sevilla så vi hann både äta lunch och leka på lekplats, samt vila på stenbänk i parken, innan de dök upp med tutningar och glada rop. Såpass glada att G var tvungen att gömma sig bakom mig. Nej, han var inte redo att ge farmor en stor kram och stor puss direkt, nej.

Väl i Almonte väntade svågerns fru och son med en stor ljusblå ballong med ett välkomstmeddelande på som pojken skrivit alldeles själv med skrivstil och allt. Ett år äldre än G är han, och G skriver knappt sitt namn själv än. Mest för att han inte vill. Hur kan jag motivera honom till det? Han vill bara inte... 

Planen var att vi samma kväll som vi kommit fram skulle gå ut och äta middag med hela familjen, alltså alla fyra bröder, fyra fruar, fyra söner och anfädren: farmor och farfar. Totalt: Massa folk! G åt rätt bra och sprang sedan runt med sina kusiner, klättrade upp i en staty (över la constitucion) och blev tillsagd av farbror B. Grät i mitt knä en stund. Lärde sig fel att "Estoy mareado" betyder "Jag är ledsen och kränkt" (fast det betyder "Jag mår illa"), när fastrarna satt och pepprade honom med frågor om varför han grät och varför han inte bara sprang tillbaka direkt för att leka vidare med kusinerna. Själv hade jag gett upp att hänga med i konversationen för längesen. Den gick för snabbt och handlade om saker jag inte har koll på. Dessutom var den på sydspansk bydialekt. 

Dag två i Almonte uträttade vi en del ärenden, med andra ord både G och jag klippte oss för en total summa på 24€ och sedan köpte jag en handgjord läderhandväska för dubbelt så mycket. Men det kändes ändå bra eftersom han som gjort den är son till en väninna till Ms framlidna mormor. Med andra ord: Vi känner honom, säger vi.

Den tredje dagen begav vi oss upp mot bergen: La sierra de Huelva, till byn Almonaster la real. M skulle träffa nå läderhantverksfolk som han hittat på internet, men att hitta dem i verkligheten var inte lika lätt. Först åt vi dock lunch på Bar Almonaster i Almonaster och sedan gick vi upp mot den gamla moskén där vi var ensamma turister. Mycket mysig och fin by. Vilket lugn i bergen! Fantastiskt! Mindre fantastiskt att åka på serpentinvägar dit i Ms pappas bil som liknar en traktor från -98. Tur att jag bytte till framsätet efter lunchstoppet! För efter mesquitan och det så drog vi faktiskt hem till Casa Annika. Inte för att Annika var där (hon är ju i Sverige) utan för att det låg så himla nära, bara en kvart bort. Som tur var så var hennes barn och man hemma och de öppnade och släppte in oss våldgästande gäster. Det var väldigt väldigt roligt att se detta hus och denna miljö i verkligheten efter att ha läst om den så mycket på Annikas blogg! De kommer få det riktigt fint när de väl köpt loss huset och kan börja fixa lite med det. Jag kan också meddela alla er nyfikna, att det inte var lika mycket ruckel som jag hade trott. Med spanska mått kändes det riktigt mysigt! Härligt med gamla hus också, även om en del kan behöva fixas på sikt.

Efter vårt stopp hos Annika drog vi så vidare till utflyktens huvudmål: Läderhantverkarna. De bodde i en ännu mindre by, som inte ens kan kallas by, knappt ens aldea, eller med andra ord i ett radhus vid vägen mitt i skogen. Det är inte ett radhus som i ett svenskt radhus utan snarare fyra ihopbyggda hus. Alla gamla. Där hade de bott i trettio år och de visade oss sina saker länge och väl och M köpte två plånböcker och en axelremsväska. Själv visade jag att jag redan hade en plånbok av läder, som jag köpt i Sevilla på en julmarknad för säkert tio år sedan, och då ska läderhantverkerskan att det var hon som hade gjort den. Där ser man! 

Så när M körde oss hem på de kringelikrokiga vägarna sa han att han började känna sig lite konstig. Ont i huvudet, trött. När vi kom hem gick han och la sig, som jag minns det och dagen igår var mest tråkig. M låg och var halvsjuk och G och jag försökte hitta på något. Vi började med att gå till den kommunala simhallen för att se om utomhusbassängen var öppen, men det var den inte. Inomhusbassängen fick vi inte heller besöka eftersom G är ett barn och inte kan simma. "Inget plaskande" sa hon som bestämde, och barnbassängen är endast för simskolan. Jäddra skit. Vi gick till den kommunala parken istället, och den var öppen. Där lekte G en stund och vi gick runt lite. Sedan gick vi hem. Det var så himla varmt att vi bestämde oss för att ta varsin juice på torget. Helt klart värt. Sedan fortsatte dagen i ganska tråkiga tecken. M var fortfarande inte pigg nog att åka till stranden, vilket G och jag hett önskade. Vid sjutiden tog han dock tag i det hela och gick och köpte ett covidtest. Och vet ni vad? Det visade positivt! 

"Tågresans fel!" ropade svärmor, och vi packade hastigt och lustigt ihop oss och tog bilen till stranden. Här lär vi få vara ifred i några dagar då M bär på smittan. Själv gjorde jag ett test imorse men det visade negativt. Jag börjar därför tro att det var covid jag hade innan vi reste. Kanske var det därför jag hostade så intensivt i tio dagar!? Hoppas det! 

Nu hoppas jag mest att vi kan se vildhästfesten som är på söndag, men missar vi det så lär det vara hänt. Det kommer fler år. Vi har i alla fall badat på förmiddagen och strax tänker jag väcka G ur hans siesta och gå ner på strandpromenaden för att köpa glass. Får man bete sig så när en av familjemedlemmarna är smittad? Även det hoppas jag på. Om nu covid räknas som en vanlig förkylning, men ändå är smittspåringsskyldig, hur gör man då? Jag tänker att vi håller oss undan folk så gott det går, med andra ord går inte ut och äter, M går inte in i några affärer osv. Men om vi promenerar lite och håller avstånd så lär det väl vara lugnt? Dessutom blåser det friska västliga vindar... Som tur är så är M inte särskilt sjuk. Lite hostig, lite varm, lite trött. Hoppas det går över på ett par dagar! 

Så ja, det var början på vår semester det, i detalj, precis som ni vill ha det.

Tjolahopp!

Reseplanering tågresa till och från Spanien

Så är det nu äntligen dags för oss, efter drygt tre år i Sverige, att åka tåg ner till Spanien igen. Denna gång bara måste det gå vägen, då vi sist fick ställa in pga omikronläget. G var 2,5 år sist vi var där, nu är han snart 6 år. Att alla kusiner också har vuxit kan jag knappt föreställa mig. Det är bara vi vuxna som inte åldrats en dag, eller hur var det?

Nedan följer vår reseplanering, som vi håller alla tummar och tår för att den ska gå i lås! Priserna gäller för två vuxna och en femåring.

FÄRJA: Göteborg-Kiel (18.45-09.15) 4144 kr (inkl. hytt med havsutsikt, middag och frukost).

TÅG: Kiel - Hamburg (12.37-13.42). 504 kr.

TÅG: Hamburg - Mannheim (15.01-1955). 1667 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Mannheim - Lyon Part Dieu (14.39-19.56). 1275 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Lyon Part Dieu - Barcelona Sants (14.35-19.32). 3452 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Barcelona Sants - Sevilla Santa Justa (08.30-14.04) 2483 kr.

Det blir, som ni ser, en resa som sträcker sig över knappt fem dygn. Tre hotellnätter och en natt på färjan. Biljetterna inklusive mat och hytt på färjan kostar 13 525 kr (vi har inte interrailpass). Att jämföra med sist vi åkte när tågiljetterna kostade ca 9000 har jag för mig (och då använde vi interrailpass) och färjebiljetten minns jag inte. Man kan också jämföra med när vi skulle åkt i vintras men inte kom iväg. Då skulle hela resan (en väg) kostat 9086 kr (inkl färja med hytt och mat). Allt har blivit dyrare, så även resorna! Dessa biljetter köpte jag i början av maj, alltså en dryg månad innan avfärd. Ju tidigare man köper desto bättre sägs det, men det krävde en hel del uppbådande av energi för att ta tag i det, kan jag säga. Och det är just därför jag lägger ut denna planering, för att andra som också kan vara intresserade av att resa genom Europa med tåg kan få inspiration på möjlig resväg. 

Och hemvägen då? Jo, den har jag också nyss köpt. Vi kommer stanna i Spanien i nästan en månad och åker hem enligt följande:

TÅG: Sevilla Santa Justa - Barcelona Sants(14.48-20.22) 2826 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Barcelona Sants - Lyon Part Dieu (08.15-13.22) 2234 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Lyon Part Dieu - Mannheim (10.04-15.18) 1247 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Mannheim - Kiel (07.16-13.10) 1195 kr.

FÄRJA: Kiel - Göteborg (18.45-09.15) 4642 kr (inkl. hytt med havsutsikt, middag och frukost).

Även hemresan innebär tre nätter på hotell och en natt på färjan. 

Total kostnad för biljetterna för hemresan: 12 144kr (två vuxna och en femåring). Även denna resa kör vi utan interrailpass. Man åker inte tåg för att det är billigt (tyvärr) utan för att det är en upplevelse!

Vi planerar så att vi försöker ta direkttåg så mycket som möjligt och inte åka allt för många timmar per dag, eftersom vi reser med barn. Det enda "dagbytet" på nervägen blir i Hamburg och där har vi en timme och tjugo minuter. Hoppas tåget dit är i tid! Annars fanns det fler avgångar, har jag för mig. Enda dagbytet på hemvägen är i Kiel och där har  vi ca 6 timmar på oss, så det lär funka. Lite tråkigt att vi knappt kommer hinna se Barcelona, men samtidigt gör det inte så mycket nu när våra Barcelonavänner flyttat till Göteborg.

Blir det inte billigare med interrailpass? tänker ni. Jo, det kanske det hade blivit. Anledningen till att jag hoppade över det denna gång är faktiskt att det inte går att boka platsbiljetter i Spanien härifrån utan vad jag förstått måste det göras på plats. Jag minns också att de gånger jag åkt med interrailpass till Spanien (2009 och 2019) var platsbiljetterna i just Spanien särskilt dyra. Jag vet inte om det är dumt, men nu gör vi så här. Jag har också jämfört vad CasaAnnika betalat för sina platsbiljetter (med interrailpass) och kommit fram till att det går på ett ut. 

Det enda som behöver göras nu är att boka hotell för hemresan och att packa! Passen fixade vi i vintras, som tur är och med tanke på allt flygplatsstrul man läser om i media just nu känns det helt rätt att ta tåget! Det känns helt rätt av andra anledningar också förresten: miljön (framförallt) men även för att vi får se så mycket mer än om vi flugit. En annan familj hade kanske tagit flyget till Mallorca och sovit på hotell där i en vecka, medan vi tar hotellgrejen under själva resan istället och har gratis boende när vi väl är i Spanien. 

Nästa gång jag köper tågresor ska jag vara ute i god tid, och så ska jag undersöka om det verkligen inte går att boka platsbiljetter i Spanien i alla fall, kanske om man ringer? Jag vet inte. Någon som testat (nyligen)? 2019 kunde man boka platsbiljetter härifrån men från 2020 kan man inte det, inte ens resebyrån som säljer tågbiljetter.

Jo! Hur har jag köpt biljetterna, kanske ni undrar? Dels har jag köpt dem på Renfes hemsida (Spaniens SJ) och dels via Omio, mest för att jag inte förstår hur man köper via bahn.de. 

De  dagar vi har kvar innan resan ska jag göra följande: peppa genom att läsa "Ta tåget" av Per J Andersson och "Un Air de Paris" (lärobok i franska), samt försöka packa upp mitt hem lite bättre, tvätta det som behöver tvättas, skriva ut biljetter och covidpass, skaffa munskydd och packa resväskan!

En annan dag får ni bilder från vårt nya hem, jag förstår att ni är nyfikna... 

Trevlig helg!

Första veckan i radhuset

Första veckan i radhuset har gått och jag skulle vilja anteckna mina tankar, så här kommer de:

Det känns som att bo på en festival, ibland. En väldigt soft och skön festival, nästan helt utan musik. När vi kommer hem är kompisarna redo att leka på gårdens lekplats, när jag går ut för att ta in mitt cykelbatteri står grannen redo för samtal, när jag kommer hem från en förmiddag i en väns trädgård sitter mamman till Gs kompis där och jag slår mig ner och vi bara pratar. Solen skiner nästan jämt. Det blåser nästan inte alls. Jag är i turiststadiet, i förälskelsestadiet. Det känns bra.

När G somnat och M och jag äntligen sätter oss för att se nåt springer någon över golvet där uppe. Där uppe ligger sovrummen, här nere är det vardagsrum, badrum och kök. Jag tror det är G. M säger att det är grannen, och han har rätt. När jag kommer upp och ska titta till G så ligger han och snusar så gott i sin säng. Det var grannen. Jag har inte vant mig än vid att förstå varifrån olika ljud kommer. 

Första veckan och jag har säkert tvättat tio maskiner tvätt, eller åtminstone fem. Det känns som om jag tvättar hela tiden. Först ville jag tvätta igenom sådant som legat i huset vi aldrig hyrde och sedan blev det mer och mer. Imorse vaknade G med ögoninflammation och vårdcentralens sköterska sa, på telefon, att jag skulle tvätta hans örngott och allt som varit i kontakt med ögonen varje dag. Så nu blir det ännu mera tvätta. Tvättmaskinen är ny och underbar. Självdoserande, tydligen. Det visste inte jag ens att det fanns. Tvättställningen står på sämsta stället i vardagsrummet, vid fönstret, men så får det vara tills kartongerna under trappan tömts, vikts ihop och sparats i förrådet. 

Redan nu i första veckan har jag hunnit köpa gardiner till sovrummen och vardagsrummet. Mörkläggande. För få visserligen men en ny kompletterande beställning är redan gjord. Så ni vet. Nya kuddfodral till soffan är beställda, då de jag har nu köptes en gång på Indiska kanske ungefär år 2011. Fina men trasiga. 

Ja ni. Pengar går. De går och går. De har små ben och små vingar och de flyger iväg. Vi kan säga att det är inflationen, men det är också konsumtionen. Främst konsumtionen faktiskt. Köper man gardiner för flera tusen, för att kunna sova, så gör man. Då blir det så att pengarna simmar iväg med sina små fenor, ut i havet, runt Dyrön och iväg. Långt, långt bort.

Långt, långt bort ska vi åka snart och jag sitter och kikar på hemresan som inte är köpt än. Det ser ut som om det kommer ta en vecka för oss att åka hem. Det känns inte riktigt okej, men så kanske det blir. M pratade om att han ville gå någon läderhantverkskurs på vägen hem. Jag tror jag ska försöka hitta någon kurs han kan gå medan vi är där istället, eftersom en kurs i t ex Barcelona innebär en hotellnatt extra och pengar både till kursen och maten och allt... Och vad ska jag och G göra en extra dag i Barcelona nu när våra Barcelonavänner flyttat till Göteborg?

CasaAnnika har köpt tågbiljetter till Sverige med Interrailpass, men jag orkar inte krångla. Det är lätt säger hon, och det är det säkert, men fasen. Varför går jag inte bara med i den där Facebookgruppen för tågsemestrare? För att jag inte vill vara på Facebook. Varför inte det? För jag är cabezona. Jag använder ju både Instagram och Whatsapp som ägs av samma företag. Så vafan! Ja, sånt sitter jag och tänker på. Cabezona betyder förresten envis. Så nu vet ni det också. 

Nu kommer M ner från nattningen. Kanske ska vi se nåt? Det känns som om även mina ögon har kleggat idag men det är nog bara min vanliga hypokondri. Hoppas Gs ögon mår bättre imorn. Två regniga promenader till vår nya närmaste vik blev det idag i alla fall. En själv och en med G som fått nog av barnprogram, tyckte jag. Annars har jag tuffat på i väldigt sävlig takt denna måndag. Det behövde jag nog efter första veckan här i vårt nya radhus, i vårt nya hem.

Saker som har hänt

 Även om jag inte skrivit här på ett tag så har det såklart hänt saker. Kanske inte av så stort intresse för alla andra men ni som är med i intresseklubben antecknar såklart! 

Vi har varit i Falköping. G och jag åkte tillsammans med kompisen G och hans mamma till Falköping en helg nu i början av maj. Falköping - där det inte händer! eller: Falköping - där det hände! Kompisens mamma spottade ur sig slogans på löpande band. Falköping har följande att se och uppleva: raggarbilar, bra lekplats, bowlinghall, Falbygdens museum och Jan Lööf-estetik. Kolla bara här:

Det fanns även små söta hus och bostadspriserna skiljer sig markant mot där vi bor på Västkusten. Alla vi pratade med blev genuint förvånade över att vi var där som turister. Staden kändes sovande och lugn, och det tog ett litet tag men sedan kom vi in i lunken. Varför måste det hända så mycket när det kan hända ingenting? 27 timmar senare tog vi tåget hem igen med två lite trötta men lyckliga och beresta barn.

Vi har tagit emot nycklarna och några hundra tusen kronor har fladdrat iväg från våra konton. Ett lån på över en miljon har upprättats i våra namn. Vi är bostadsrättsinnehavare och snart radhusfamilj! Första titten i lägenheten efter nyckelmottagningen var fin. M och jag var glada. Vi har fixat detta! Vi har ett stabilt boende nu. Men samtidigt: Var det så här litet? Hur kommer det vara att bo så nära inpå andra? Jag gissar att det blir en blandning av hur vi bodde i Umeå (i lägenhet i litet lägenhetshus på liten gård) och hur vi bodde på Klädesholmen (villor supertätt inpå varandra). Vi får se. Många barn finns det i alla fall, och en himla fin lekplats. G trivs redan! Och så har vi badkar också. 

Jag har skaffat instagram och märkt hur mycket lättare det är att publicera sig där, jämfört med att skriva blogginlägg. Samtidigt säger ju orden mer än tusen bilder, så jag har absolut inga planer på att överge bloggen som format. Varför skulle jag det?  Vill ni följa mig? Klart ni vill! Tanttove heter jag där.

Det mesta jag sått har tittat upp. Inte allt. Inte krassen, inte jätteverbenan. Men nästan allt! Och nu står jag här med en hel drös växter som måste hitta sin plats på jorden, i jorden. Några krukor kan jag nog ha på mina nya altaner men vi åker ju bort om en månad, så det känns inte som så mycket idé. Vi åker bort ja, för:

Vi har köpt tågbiljetter till Spanien! Hurra vad bra det känns! Så här åker vi: Göteborg - Kiel - Hamburg - Mannheim - Lyon - Barcelona - Sevilla, med övernattning på färjan mot Kiel, i Mannheim, i Lyon och i Barcelona. Så nu gäller det bara att boka hotell överallt. Och att köpa hemresa innan det blir ännu dyrare...

Vad har ni haft för er sedan sist, då? Lämna gärna en kommentar och berätta!

Fina små saker som ångesthantering

Det var längesedan nu som det kom ofta men ibland, rara vez, trycker ångesten i mitt bröst. Anledningen kan vara till synes löjlig, men ångesten är där likaväl. På något sätt måste den hanteras och först tar jag till metod nummer 1: samtal. Jag ringer de jag tror kan trösta, och de tröstar - efter bästa förmåga. Sedan är det dags att sova, och jag somnar tillslut. Vaknar och känner att lite överdriven kanske min reaktion var igår men efter bara en liten stund kommer den tillbaka: känslan. 

Små fina saker är nog det som hjälper bäst. Och på väg till och från förskolan fick jag flera tillfällen. 

En lågstadiepojke står på cykelbanan gränsle över sin cykel. 

- Jag har tappat min gympapåse, säger han när jag närmar mig. Och jag ser det. Gympapåsen ligger på marken strax bakom honom. 

- Ja, men då får du ju ta upp den, säger jag samtidigt som jag tar upp den och ger den till honom. Han verkar oförmögen att sätta den på sig. Driver han med mig? hinner jag tänka. Nej, det ser verkligt ut. Han kan nog inte. Så jag hjälper honom, och på kommer den. Han frågar vart vi ska och om vi ska fika sedan. Ja, kanske det. Eller nej, antagligen inte, säger jag. Fika sedan, vadå? Vi cyklar vidare. Jag cyklar efter honom en liten stund men till slut får jag tillfälle och kör om. 

- Jag cyklar om dig nu, säger jag.

- Jaja, säger han, som om det inte spelade någon roll. Ingen prestige. Cykla om du!

♡

På förskolegården har föräldrarna som var med och fixade igår ritat färgglada streck att gå balansgång på. Vi gör det. Jag gör det på vägen tillbaka till cykeln med. Lämningen har gått bra, som alltid. Barnet skuttade in. Fröken och kompisarna tog emot. 

♡

När jag precis ska cykla iväg kommer en annan mamma cyklande. Hon bor där vi ska bo, i samma område. Så jag cyklar fram till henne och berättar detta för henne och frågar var de bor. Inte exakt på samma gata, men ändå i samma område, visar det sig, och hon förklarar. Längst in på någon väg. Fint! Välkomna! säger hon på sin sydliga dialekt och med ett leende. Jag ler också, genom ångesten. Funderar sedan på hur det kan ha sett ut. 

♡

När jag närmar mig jobbet/hemmet cyklar jag ikapp en kvinna och en man som är ute och går med varsin liten hund, den ena är en valp. Jag har mött henne förut, flera gånger, men vi känner inte varandra. 

- Vet du vad? säger jag. Sist när vi möttes i skogen så hade jag med mig min lille pojke. Han är hundrädd men det gick ju bra, och när vi gick vidare sa han: När jag blir pappa ska jag ha två hundar och en ska vara valp! 

Kvinnan skrattar och vi pratar om att han säkert kommer över sin hundrädsla en dag, och jag berättar att i helgen klappade han en hund i en halv sekund. 

♡

Väl i trädgården gräver jag fem hål på olika ställen och knör ner lökar från en kruka med småpåskliljor. Det blir bra. Lite utspritt överallt, för pollinatörerna som vårfrukost.

♡

Jag tänker på Envild och ett stycke hon skrev. Det känns fint. Vi är flera.

Natur och kultur

Ytterligare en helg är förbi, även denna en fin sådan. Jag menar inte att det varit total harmoni dygnet runt, utan mer att det fina och trevliga övervägde. En general un buen fin de semana. Solen skiner och skiner och skiner och fåglarna kvittrar. Talgoxen låter som en cykelpump, lärde min son mig precis innan vi gick in på förskolan imorse. Men helgen var det! 

Lördag: natur. Söndag: kultur. Fast vi inledde helgen med thaimat i fredags, på uteservering faktiskt! Innan dess hade vi varit förbi handelsträdgården och köpt jord och så råkade några grönkålsplantor och en rosenbräcka få följa med hem. Varför köpte jag bara en rosenbräcka? Jag borde ha köpt två!

På lördagen gav vi oss ut till närmaste naturreservat för att röja tillsammans med Naturskyddsföreningen. Vi klippte rent en stengärdesgård från slånbär och björnbärssly. Tyvärr har jag inga för- och efterbilder, men det blev fint vill jag lova! Där kan små rara blommor få växa under sommaren i skydd från muren, och korna kan beta ända in nu när inga taggar är där och sticks. 

På söndagen fick vi en liten dos kultur då en liten teatergrupp besökte byn. De spelade en pjäs i en drakgrotta om en drakunge som fick ett draksyskon och rivaliteten som uppstod. Hela dramat löste sig fint till slut, såklart. Lite läskigt tyckte några yngre barn men min fem och ett halvtåriga G och hans kompis som också börjar på G satt fint och tittade intresserat hela föreställningen. Själv fångades jag ordentligt i känslorna när drakungarna trodde att mamman aldrig skulle komma hem igen sedan de råkat släcka elden i ett bråk. Snyggt gestaltat alltihop, må jag säga! Längesedan jag var på teater, kunde jag konstatera. Det var sånt här jag fantiserade om att göra med mitt barn, långt innan jag fick barn, men så har det hittills bara blivit en enda gång.

Både lördag- och söndagkväll gick jag ut på promenader till samma naturreservat som där vi röjde. På lördagen själv, med Tordyveln flyger i skymningen-dramatiseringen i lurarna. På söndagen tillsammans med en ganska ny bekantskap från grannsamhället. Det är skönt att gå av sig på kvällskvisten, tycker jag. Särskilt nu när det är så ljust! 

Nä, men nu ska jag börja jobba. Skärp dig! Hoppas ni haft en fin helg i solen och får en bra vecka! Tjoflöjt!

PS: Vi har fått låna en balanscykel, men G gav upp efter 10 sekunder. Sa att den var för liten, och det såg den faktiskt ut att vara, trots att vi höjde sadeln. 

Påsken 2022

Så har påsken 2022 passerat och vilken påsk det blev! Fullt ös och mycket socialt, till skillnad från de två pandemipåskarna 2020 och 2021, som jag inte ens minns. Jo, okej. En sak från påsken 2020 minns jag, och det var att vi vandrade i tranvíaskogen och upp på Vetteberget tillsammans med min syrra och hennes familj, att blåsipporna och vitsipporna blommade, att jag ville kramas för jag hade inte fått in i kroppen än att det var pandemi. Och påsken 2021 har jag visst skrivit ett inlägg om, så det kan jag ju läsa sedan för att minnas. Men nu var det påsken 2022 jag skulle berätta om, så då får jag la ta och sätta igång!

Påsken började på skärtorsdagen för vår del, med att syrran, hennes son samt våra föräldrar kom hit hem till oss (vi bor fortfarande i mina föräldrars sommarhus) någon timma efter att jag jobbat klart och hämtat G från förskolan. Jag lagade tabbouleh med kryddiga högrevsfärsbiffar och tzatziki. Syrran gjorde en paprikaröra som var godare än allt annat, och till efterrätt blev det pannacotta med påskgul topping och tre gånger så mycket socker, eftersom jag varit lite stressad när jag preppade den på lunchen. Inget foto på maten, ni får föreställa er. Matfoton är ändå så hemskt tråkiga!

Barnen lekte, lekte och lekte. Som musik för morfars öron, sa morfar när han lyssnade på deras småprat. Och det var faktiskt himla härligt att se storkusin G och lillkusin A leka så bra, trots att de inte ses så ofta (tyvärr). Sedan var det dags att sova för kidsen och det gick sådär. Båda var spralliga till max av att vara i samma hus, men till sist sov de sött. 

Långfredag och jag firade i svart ganska lång klänning och gula strumpbyxor, så ni vet. Fira, och fira. Vad är långfredagen att fira? Det är väl då man ska vara ledsen? Inte så värst ledsna var vi, vad jag minns, förutom kanske lite, men det gick över. Och vem som gick, och gick och nästan aldrig kom till dörren det var lillkusin A, det! Han slog personligt rekord under sin 2,5 km långa vandring i skogen med G och M. Att M gav sig ut själv med två rätt små barn var vi alla imponerade av, och att A vandrade så långt utan att klaga, gråta eller vilja bli buren var något som både syrran och jag flera gånger återkom till under helgen och förundrades över. Tänk att han fixade det! En kvast hade han med sig också. Som en riktig påskgubbe såg han ut i sin gula jacka, söta små stövlar och så kvasten då, i högsta hugg!

Efter lunchen, som bestod av lite hopplock, firade vi i alla fall lillkusinens födelsedag med supergod jordgubbstårta. Tre år fyllde han minsann! Härligt! Fina, fina systerson. Så mycket jag tycker om dig. Du anar inte!

Frampå eftermiddagen svirade jag om och gav mig ut för att gräva ett lökland, vilket M hjälpte mig med, samtidigt som han skjutsade ungarna i skottkärran fram och tillbaka över gräsmattan. De tjöt av skratt och blev rätt skitiga, vill jag mena. 

Till middag lagade syrran en himmelskt god pastarätt i rätt ordning, inte i fel ordning som det står i receptet. Så mycket roligare det är att äta när någon lagar god mat åt en! Jag måste bli bättre på att laga God Mat. Det tycker hela min familj, framförallt jag och M. Kanske, en annan dag... nu är det ju så sent.

Efter detta begav syrran och jag oss ut på kvällspromenad ner till en fin kanal och över ett berg med skog. Syrran tyckte dock att jag överdrev när jag kallade det skog, men jaja.. Det var ju flera träd som stod tillsammans! Vad mer kan man begära av kala västkusten? Koltrasten drillade och blåsipporna blommade. Färjan tuffade genom kanalen. 

Påskafton så. Vad gjorde vi då? Jo! Efter diverse nyttiga aktiviteter på förmiddagen och några ord som inte var visor, gav vi ungdomar oss iväg (lillkusinen hade åkt till sina andra kusiner vid det här laget) och besteg Vetteberget. En tradition, minsann! Även denna påsk blommade blåsippor och vitsippor för fullt! Solen sken mer än vad jag minns att den gjorde 2020 och G småsprang och skuttade hela vägen fram till röset. Mest peppad av oss alla! Vetteberget är Tjörns högsta berg och det är utsikt åt alla håll och kanter. Man ser havet i tre väderstreck. I norr är Orust i vägen. Typiskt Orust! Flö daj, skulle man nästan vilja säga, men det vill man inte. Vill man se hav åt alla väderstreck får man åka till någon mindre ö istället. Dyrön tillexempel. Eller Klädesholmen. Bergsvandringen gick bra. Syrran somnade inte och G slog inte i huvudet när han ramlade lite, längst bort på vandringsleden. Pjuh!

Till middag blev det grillade lammkotletter och klyftpotatis i ugn. Några grönsaker fick också åka på grillen i sista sekund. Paprika och vitlök. Mums vad gott det blev!

På kvällskvisten gav syrran och jag oss ut på en långpromenad, igen. Upp och runt ett naturreservat. Skog, betesmarker, skalgrusbankar, grusvägar och konstutställning från kulturskolan helt plötsligt. Megabra samtal och på hemvägen blåste det lite kallt från havet, men vi fick i varje fall nästan se en påskbrasa, som höll på att brinna ut. 

Påskdagen kom och alla var trötta. Syrran åkte iväg först, sedan vi och till sist mina föräldrar. Vi? Ja, vi begav oss till en påskmys-samling på en äng här i närheten. Det var säkert hundra personer där, om inte mer. Bor alla dessa människor här? kom jag på mig själv med att tänka. Jag var egentligen för trött för att vara där, men tyckte ändå det var trevligt. Träffade en av mina kommande grannar gjorde jag också, och hon beskrev vårt nya grannskap på ett levande sätt. Hoppas det blir bra för oss att bo där! Vi får tro det, för nu är det där vi ska bo. Den nya grannen verkar trevlig i alla fall, så nu vet jag vilka två grannar är. Både tanten från förra helgen och denna kvinna som är mamma till ett barn i Gs förskolegrupp. Jag pratade med några av de jag redan är bekant med också, och det var trevligt. Men egentligen ska man väl använda sådana träffar till att försöka lära känna några nya? Ja, egentligen tycker jag ju det, men jag var för trött för att orka och en ny lärde jag ju faktiskt känna lite grann. Jag får vara nöjd med det helt enkelt. Intressant att se att G höll sig lite i utkanten också. Han lekte lite med sina kompisar från förskolan som var där, men inte hela tiden. Jag tror också han var trött, och samtidigt lite överraskad över att det var så mycket folk. Överraskad och överväldigad, kanske. Så kan det bli. Ingen fara.

När vi kom hem var jag om möjligt ännu mer trött än när vi åkte dit. Jag lagade en enkelt improviserad tomatsoppa till middag, som jag åt själv. De andra åt något annat... jaja. (Jätteintressant att läsa vad vi åt, jag förstår det!)

Efter middagen gick jag ut en tur själv, men med M i Umeå i lurarna. Hon berättade om påskhelgens äventyr och alla känslor kring det. Så fint, pirrigt och häftigt! 

Och som om inte detta var nog så kom även annandagen plötsligt farande genom tiden! Idag kände jag verkligen att jag behövde ta det lugnt. Inte göra massa saker, inte träffa massa folk. Och mer eller mindre har vi följt denna plan. På förmiddagen gav jag mig ut med G en kort cykelsväng. Han har ännu stödhjul, medan kompis efter kompis lär sig cykla utan. Måtte det släppa åtminstone under sommaren! Hur gör man? Är det bara att ta loss stödhjulen eller? Borde vi montera på den där pinnen som man kan hålla i? 

Sedan gjorde jag snabbt en lunch som ingen tyckte om förutom G och jag. Matsituationen blev inte helt harmonisk, men men. Efter detta tog vi cyklarna och cyklade det fortaste vi kunde till färjeläget (G i cykelvagnen såklart) och tog färjan till vår favorit-ö, Dyrön. Där gick vi till lekplatsen, G lekte lite, vi köpte och åt varsin glass och sedan gick vi en liten bit av vandringsleden på öns östra sida, från sydhamnen och norrut. 

Vi stannade på samma ställe som G och jag haft picknick i februari, men den här gången hade vi inte mössa på oss utan den här gången tog vi faktiskt alla av oss om fötterna och doppade dem i det iskalla havet. De svarta klipporna och stenarna var så mjuka och lena. De var inte svarta på grund av de hala förrädiska algerna, utan de var svarta på grund av bergarten. Lena tack vare havet, antar jag. Så där stannade vi en ganska lång stund och doppade fötterna, solade och M skapade en liten balanserad stenskulptur. 

Tre timmar spenderade vi på Dyrön idag, och det räckte faktiskt. G ville hemskt gärna äta på Trålverket igen, men det hoppade vi över. Det kommer fler dagar, hoppas vi. Istället blev det fruktstund på bryggan när vi kommit av färjan igen. Det var också fint. 

Ja, så där fick ni: hela min påskhelg. I detalj. Precis som ni vill ha det! Eller hur? 

Hoppas alla ni som läser här också haft en fin och härlig påskhelg! Att ni inte behövt bevittna vilda kravaller eller koranbrännare! Att ni tagit det lugnt, njutit av solen och fått er lite påskgodis! Snart börjar nästa kortvecka, men innan dess: en god natts sömn. 

Buenas noches!

En lugnare helg, tror jag

Den här helgen som gick var fin. Vilken följetong va, mina helger... som om någon skulle bry sig? Men jag bryr mig. Jag vill titta tillbaka och se vad vi gjort och inte. Allt skrivs inte här men det som skrivs det finns ju här sedan, tills bloggosfären en dag imploderar, eller vad som nu kommer hända. Vad nu ens implodera betyder.

Den här helgen jobbade M så G och jag fick rå oss själva. Lördagen ägnades åt två aktiviteter: Vårshow med skridskoskolan/konståkningsklubben och barnkalas i nybyggd villa på landet. Söndagen var vigd åt vila men vi hann ändå med att cykelträna lite (runt kvarteret), leka på lekplats en liten stund, laga broccoligratäng och få spontanbesök av en äldre dam som vi inte kände, och som fick se allt mitt stök, vilket motiverade mig att i efterhand städa i en timme för att få åtminstone lite ordning på det hela. Båda kvällarna gick jag ut på promenad, vill jag minnas. 

Damen som kom förbi var nästan det mest intressanta, tycker jag. Hon stannade till vid vår grind precis när jag hade tröttnat på att G dammsög i luften (istället för på golvet) och gått ut på trappan för att andas. Hon stannade till och sa Hej! Bor du här? Ja, så det förklarade jag att jag gjorde, just nu. Hon berättade sedan att hon läst min debattartikel som jag skrivit till lokaltidningen angående att jag inte vill att de bygger två enorma skolor i kommunen och lägger ner resten, utan istället behåller de lite mindre skolorna. Hon hade tyckt den var bra skriven, sa hon. Och så hade hon kollat upp var jag bodde! Vilken förslagen dam, eller hur? Och när hon hade sett att jag bodde just här i detta hus hade hon tyckt det var så fantastiskt för just detta hus hade hon själv varit med och byggt! (Eller byggt och byggt, hon hade beställt bygget av en snickare, tillsammans med sin man.) När hon var 18 år flyttade hon in och de fick sitt första barn. Det var ungefär 60 år sedan, sa hon. I tjugo år bodde de här, allihop, fram tills skilsmässan. 

Hon fick komma in och titta, såklart! Jag visade henne den nya verandan med uterummet, köket där en vägg tagits bort (innan mina föräldrar flyttade hit) och övervåningen där hennes barn sovit och där jag sitter just nu och skriver det här med utsikt över berget. Hon var så glad och tacksam att hon fått se huset igen. Huset där hennes barn vuxit upp, och som hon själv bott i så länge. Och dessutom kom det fram att hon, liksom jag är lärare, och att hon faktiskt nu bor i exakt samma radhuslänga som vi kommer flytta till i slutet av maj. Vilket sammanträffande! Pratglad var hon också, liksom jag. Det känns bra att veta vilken någon av alla nya grannar är, för nu är det mest G som känner folk där borta, där vi ska bo sedan. 

Ja, och det var väl den helgen det. En fin och trevlig och lite lugnare helg, när jag hann leka med G, gråta av stolthet i ishallen, gå på kalas, träffa en tant och till och med städa undan det värsta. Det smartaste draget på hela helgen var dock att jag gjorde så mycket middag på lördagen att det räckte till middag till söndagen (och lunch till M idag), vilket motade bort helgtröttheten. Det bästa var nog att G älskade broccoligratäng lika mycket som jag, och att jag fick sova middag på lördagen. 

Hoppas ni haft en fin helg och fått en bra start på veckan!

Vilken helg!

Vilken helg vi har haft! Synd bara att jag blir så trött av allt skoj... Arbetsveckan hade varit hektiskt men ändå inledde vi helgen med att innan kl nio på lördagsmorgonen åka iväg till huset vi skulle hyra för att hämta några flyttkartonger med grejer att gå igenom. Bebiskläderna skulle rensas ut! Vi packade bilden så full det gick och åkte hem igen sedan grisarna fått sig lite gräs. Jag kommer att sakna dem... 

Väl hemma skulle M förbereda sig inför en Velázquezinspirerad målarkurs han gått både igår och idag kl 10-14. G och jag satte oss i bilen igen och gasade iväg till närmsta handelsträdgård där vi möttes av detta penséhav:

Av någon mystisk snål anledning lyckades jag "hålla mig" och köpte bara två åttapack med billigare penséer, men även tre lavendel och några andra blommor, plus två påsar med sättlök. Jag har aldrig satt mat-lök förut. Det ska bli spännande att se om det lyckas. Tur att jag delar trädgård med mina päron nu, för om vi kommer oss iväg till Spanien i sommar så får de passa härligheten, vattna och så. Det blir bra, säger vi.

Penséerna åkte ner i balkonglådor och krukor och sedan käkade vi lunch, G och jag. M var upptagen med målarkursen. Klockan halv tre skulle vi dock ta färjan till Dyrön hade vi bestämt, och det gjorde vi. Det var G som hade föreslagit detta och jag kunde inte tacka honom nog! 

Vi gick först rakt över hela ön (inkl. obligatorisk paus på lekplatsen) och sedan höger och längs Dyröleden runt på öns sydvästra sida, mot Åstol. Det var en härlig och ganska klättrig vandring, även om de har underlättat och gjort iordning mycket med trappor och räcken. Vi gick upp på utkiksplatsen och sedan ner igenom en björkdunge. Upp förbi sötvattendammar där barnen i alla tider fiskat mört, enligt informationsskylten, och plötsligt var vi i en ravin! Det var det häftigaste vi alla tre varit med om på länge! Så djup och smal den var! Där igenom gick alltså leden. Fräckt!

Till slut var vi framme vid norra hamnen igen och där gick vi in på en restaurang och åt god middag. Hamburgare till herrarna och en glasnudelsallad med räkor till mig. Mums!

Inte förrän strax efter kl 19 la färjan till i vår hemmahamn och vi kunde cykla hem igen. Glada och trötta efter finfin utflykt! Tack G! Och tjena vad imponerad jag är av dig när du är ute och vandrar. Du bara går och går och skuttar och är glad. Toppen, ju!

Och så kom söndagen. Och mamma Tove var så trött, så trött... G kom in till mig vid 05.30, vintertid, och la sig under mitt varma täcke. Han somnade omgående och jag bytte säng, till hans. Sedan fick jag faktiskt sova där till kl halv nio vintertid, vilket blev halv tio helt plötsligt. Så trött jag kände mig, ändå. Visst kan man bli extra trött av att sova länge? Jag tror det.

Vid elva pallrade vi oss dock ut och ner till hamnen. Där träffade vi tre av Gs förskolekompisar och gick tipspromenad i skogen anordnad av samhällsföreningen. Det var trevligt, men jag var trött. G var dock pigg och glad och sprang ikapp med sina vänner. Efteråt var det korv på bryggan och sedan gick vi hem och käkade överkokta makaroner. Ut igen; Jag planterade de tre lavendelplantorna vid trappan, på ett ställe jag sett ut, och G grävde upp en väldigt smal liten rabatt mitt i gräsmattan som fick vitklöver- och blåklockefrön i sig. Får se om det gror... Sedan var mamma Tove om möjligt ännu tröttare. Det var dags att sova middag! G och M försvann ut på äventyr med grannpojken och jag hade det riktigt lugnt och skönt. Tur bara att jag vaknade i tid innan grannpojkens pappa knackade på dörren för att fråga var hans son var. Välkommen till kaoset! sa jag med ett jordgubbssaftglas i högsta hugg. Så stod vi där på verandan en stund och tjötade och jag drack saft och det blåste kallt. Sedan ringde jag M och efterlyste  dem och tydligen var de i hamnen och plockade skräp. Grymt! 

Så kom då jag äntligen igång med bebisklädsorterandet. Bara en kasse verkar det som om vi ska spara. Däri ligger det endast plagg som inte kan skänkas vidare av nostalgiska skäl. Lite tänker jag nog försöka sälja via en seconhandbutik i Stenungsund. En kasse ska jag ge bort till syrrans kompis som fick barn i höstas och några kassar ska ges till Ukrainska flyktingar, ifall det behövs. Kommunen samordnar allting via en hemsida där man kan anmäla på vilket sätt man kan hjälpa till. Hoppas det funkar! 

Ett helt gäng tygblöjor har jag också. Hur säljer man sånt? Jag tror de har ett bra andrahandsvärde, men jag behöver nog lite råd kring det... Någon om vet?

Och vad sjutton är det med söndagar? Det känns som om de aldrig vill ta slut! Det är bara mer och mer saker som ska göras. Nu är klockan snart tio i alla fall, och jag orkar inte göra något mer. Räkningarna är betalda, hemmet är i okej ordning. Det får duga. Nu ska jag ta helg från helgen och se ett avsnitt av Pörni medan M sitter och skjuter med stridsvagnar på datorn. Imorgon är det måndag och jag hoppas det blir en bra sådan med lagom mycket som händer. 

Hoppas ni också haft en bra helg och att ni, till skillnad från mig, haft vett att vila lite och hushålla med energin. Jag ska bli bättre på det, någon gång... God natt!

Ni lever

Ni lever! Alla ni som läser det här lever. Ni är levande och ni har inte dött, varken i en skolattack eller i utomkvedshavandeskap. Det har inte S eller E heller, dött alltså. De lever, de med. Och in anar inte hur tacksam jag är för det.

Tio minuter innan den där eleven högg de där lärarna till döds på en skola i Malmö traskade S hem från sin praktikplats. Lyckligt ovetandes om vad som snart skulle vända upp och ner på allt, om vad som skulle få de leende estettjejerna och knätrummande estetkillarna att fylla sina ögon med tårar och magar med kalla, tunga klumpar av otrygghet. Ovetandes om att hon under just denna praktikperiod skulle få vara med om något som var långt värre än hennes värsta farhågor. Det är jobbigt att vara på praktik, det vet alla som varit det, men så här jobbigt ska det inte behöva vara. Ingen ska behöva dö på jobbet! Ingen!

Och E, då. En av mina närmaste vänner, som jag faktiskt nämnde i helgen när jag pratade med en kompis här. Jag nämnde henne som tjejen som blir gravid utan att ens behöva försöka, medan vi andra kanske inte har det lika lätt. Alldeles för lätt att bli gravid, visade det sig. E, som plötsligt fick ont i magen och svimmade hur många gånger som helst. På morgonen ringdes ambulans och väl på sjukhuset blev det operation. Utomkvedshavandeskap utan att veta om graviditeten. Vem hade kunnat tro det? Inte jag, inte hon, inte hennes man. E, en av mina äldsta och närmsta vänner. E, en av de få jag haft närmast hjärtat under längst tid. Femton år sedan våra kringliga stigar korsades i ett litet hus på campus där vi skulle lära oss ganska avancerad spanska medan snödrivorna växte sig höga utanför. Så tacksam jag är för att du lever! Vilken sorg det hade varit annars. Outsägligt svart. Men nu: ljust. 

Ja, vi lever. Jag som skriver och ni som läser, och S och E. SE de lever! Trots att det kunde ha varit nära. Fira livet! Idag lever vi. Dö kan vi göra någon annan dag. Kram!

Vi är inne!

Utsikt från restaurangen där vi firade

Plötsligt var det ett bostadsrättsradhus till salu precis i det hörn där vi vill bo på vår ö. Alla var peppade, utom jag. Alla tyckte att det var en toppenidé, Där måste ni bo! och så vidare... Och alla logiska argument talade för ett köp, även i mitt huvud. Min känsla i själen var dock tvärtemot. Nej, jag vill inte! Jag har inte tänkt att vi ska bo i radhus. Inte bostadsrätt. Nej, nej, nej, det känns fel. Jag vill ha trädgård. Vårt eget... Många tårar och rivande ångest. 

Visningsdagen kom, likaså min födelsedag, och jag fortsatte att gråta. M i Umeå lyssnade och förstod. Hon var den enda som inte var överpeppad. Och det var så skönt. Syrran sa också till mig att jag skulle tänka att vi inte skulle bo där. Gå bara och titta, ni ska ändå inte köpa det. Och så gjorde vi det. G lekte på lekplatsen utanför under övervakning av morfar, medan mormor passade födelsedagsmiddagen hemma. M och jag tittade och pratade med mäklaren, men undersökte inte särskilt noga någonting. Kontrollerade inte trycket i kranarna, tittade inte under vasken... Vi bara gick igenom tittade lite här och lite där och M konstaterade att vi kunde gå ut, för vi skulle aldrig kunna köpa det, så fint var det. Och fint tyckte jag också det var, helt nyrenoverat det mesta. Och råd skulle vi ha, det visste jag. Men samtidigt vet man ju aldrig vad som händer vid budgivning. 

Det var en förhandsvisning vi var på, tillsammans med två andra sällskap. Redan samma kväll kom första buden. Jag hade meddelat mäklaren att vi var intresserade men att vi skulle sova på saken. På morgonen trillade två, tre bud in igen och jag avvaktade lite. Vid klockan tio la jag vårt första bud, en bit över de andra. Sedan följde en dag med nerverna på utsidan, men ingen ångest. Den hade bara runnit av mig när vi var inne i lägenheten. Det kändes rätt. Inte fel någonstans, faktiskt. Detta var den första budgivning vi varit med på någonsin, så vi hade ingen vana alls. Min taktik var att lägga seriösa bud och inte allt för snabbt inpå de andra. Jag ville framstå som eftertänksam och, ja, seriös. Taktiken fungerade! Jag la vårt sista bud fram på eftermiddagen, men den andra budgivaren la några få tusenlappar över några minuter senare. Jag ringde mäklaren och sa att nu får de andra köpa, för vi har lagt vårt sista bud. Men så la jag till att om ifall säljarna ändå vill sälja till oss, för vårt sista bud, så är vi intresserade av att köpa. Mäklaren sa att hon skulle ringa säljarna, vilket hon gjorde och strax ringde hon upp. Jodå, sa hon. Säljarna är absolut intresserade av att sälja till er. De har bestämt sig. Så om inget oförutsett händer så kan ni skriva på imorgon, men tänk på att inget är färdigt förrän det är påskrivet.

Natten gick. Morgonen. Jag ringde mäklaren fram på förmiddagen. Har något hänt? Ska vi skriva på? Mäklaren berättade att den andra budgivaren ringt i tron om att han vunnit budgivningen men fått veta att säljaren bestämt sig för oss. Då hade han lagt ett högre bud, vilket hon förmedlat till säljaren, som tursamt nog tackat nej och sagt att de skulle sälja till oss i alla fall. 

Klockan tre satt vi hos mäklaren och skrev våra signaturer på allehanda papper. Affären var i hamn och plötsligt, utan att någon fattade hur det gått till hade vi kommit in i värmen, in på Sveriges bostadsmarknad, och det utan att behöva låna absolut max och utan att behöva sälja lägenheten i Spanien. 

Så nu kvarstår bara att omvandla lånelöftet till ett faktiskt lån, förhandla räntor och vänta på att inflyttningsdagen ska komma!

Vi är så glada nu. Det känns så skönt! G är glad att han ska få ett badkar. Jag är glad att vi inte behöver ha två bilar och att G kommer att kunna gå eller cykla till skolan. Även M och jag kommer ha tillräckligt nära till våra jobb för att cykla. M är glad att han kommer ha ett rum för sina penslar och sitt skapande. Vi kommer alltså kunna fortsätta leva här, på vårt sätt, i vår nya hembygd, utan att behöva bero på någon annans välvilja, och det känns så himla himla skönt. 

Grattis till oss! Äntligen!