Stad och skog

Stad och skog. Det sammanfattar den här helgen bra med två ord. Stad och skog och femtioårsdag, om man ska välja tre.

I fredags fick min man veta att han inte alls skulle jobba på sin femtioårsdag. Han fick permission. Det är tydligen vanligt att man får det, alltså en betald ledig dag (om jag förstått det hela rätt) när man fyller just femtio. Planer gjordes upp lite hastigt och lustigt. M pratade om att äta lunch på restaurang i Göteborg. Jag kontaktade våra  vänner från Barcelona, som sedan pandemin bor just i Göteborg, och vi bestämde träff på en liten enkel dumplings-och-nudel-restaurang med kvav inomhusluft och toalett som man egentligen kanske inte fick låna, vilket vi gjorde ändå. Restaurangägarna var lite sura, måste jag säga, men vi hade roligt ändå. Och kanske var vi lite av en spansk-svensk cirkus som de tänkte att Det var kul när de kom men ännu roligare när de gick om. 

Mätta och belåtna gick vi ut i den kalla men soliga dagen med siktet inställt på att bestiga Skansberget där den gamla Skansen Kronan ligger. Men först dök vi in på Seriehörnan och våra vänner köpte kalendrar och M köpte en seriebok i julklapp till mig, som han tyckte skulle passa. Jag råkade se vilken det var när vi kom hem men har redan glömt... Han är la inte superskillad på julklappar, min man, men än så länge har han faktiskt köpt två till G (utifrån mina explicita instruktioner) och en till mig. Mer än något annat år, tror jag. Så nu ska vi la bara lösa någon mer grej till G, något han önskat sig (alla hans önskningar har discotema) och sedan kanske det får vara bra? Jag ska la fixa något till M också, i och för sig... 

Så besteg vi berget. Vi gick en annan liten stig upp som visade sig vara väldigt lerig, men lite äventyrlig. Jag kände tydligt att G var i sitt rätta element! Väl där uppe tog vi roliga bilder med Skansenkronan-kronan på huvudet och så ställde vi oss och pekade ut olika landmärken och jag la märke till hur många höga hus de byggt på senare år i Göteborg. Vad håller de på med? Jag fattar ingenting... 

Sedan skulle vi gå ner för en trappa men den var avstängd, av oklar mystisk anledning så vi hamnade i Linné igen, och inte i Haga där jag tänkt. Men rätt som det var så var vi i Haga i alla fall och min vän A hade gått in i en container i jakt på skatter. Ett silverglänsande solskydd till bilen var vad hon fann! Min lilla sakletare! Jag minns fortfarande när vi satt i hennes extremaduranska by och sydde nya överdrag till några skumgummidynor som vi hittat bredvid en soptunna. Då var hennes nu sjuttonåriga son bebis. 

Så gick vi ner på Haga Nygata och trängdes med alla andra. Vi tänkte fika men gav upp att hitta ett bord för sju i den stadsdelen och tog oss till nästa. I Vasa hittade vi ett stort rymligt kedjekafé där vi dök in och slog till på en hel del goa grejer. Det var ju ändå femtioårskalas! Jag bjuder! ropade M. Jag vill bara ha grädde! ropade P, men han skojade bara. P alltså. Själv tog jag en rund liten bakelse med passionsfruktsgelatin uppepå. M tog en stor chokladmoussetårtebit och G valde en blå makaron (eller vad den där franska kakan nu heter) och en liten chokladmousse i fyrkantig behållare. Jag drack te, G varm choklad och M slog till på kaffe, men ångrade sig hela kvällen sedan då han inte är van och blev ganska stissig i sitt inre. 

När vi fikat färdigt och trillade ut på gatan igen var det nästan mörkt. Vi tog farväl av våra fina spansksvenska vänner och åkte ner mot centralen. G ville gå in på den oändliga godisaffären 4-gott, vilket vi gjorde. De hade inte mitt favoritgodis, men jag hittade lite Japanmix som jag köpte. 

Så gick vi till centralen och valde att inte ta bussen utan istället vänta 40 minuter på tåget, som G så gärna ville ta. Okejdå... vad gör man inte för sin son? Och visst är det så mycket skönare att åka pendeltåg än buss på en mörk motorväg? Jag var helt slut och satte mig på en bänk och virkade medan vi väntade på att kunna gå ombord på tåget. 

Det var ett nytt västtåg, påstod G, och ja, sätena såg sannerligen nya och fina ut. Vi hittade bra platser, eftersom vi kom på tåget nästan först av alla. M dansade runt lite i mittgången innan avgång och utbrast att han haft en himla fin och rolig dag, och det var ju det viktigaste, eftersom det var hans födelsedag. Sedan att jag blev helt supermegaslut, det fick jag bara ta. 

När vi väl kom hem, vid sjusnåret, tog jag raskt fram en påse fryst köttfärssås från frysen och tinade i vattenbad medan jag kokade spaghetti och skrev en liten handlingslista. Jag behövde nämligen handla till dagens utflykt, eftersom G och jag skulle äta lunch i skogen med några andra fina vänner (de jag träffade i varuhissen på Kielfärjan för tre år sedan). 

Medan jag väntade på att G skulle äta upp sin middag funderade jag på hur jag skulle ta mig till affären. Cykla, gå eller ta bilen. Jag kom fram till att jag skulle cykla. Gått hade jag gjort tillräckligt och bilen kändes bara onödig. När jag cyklade iväg kände jag verkligen i hela kroppen hur jag älskar att bo så här. På landet, inte i en stad, men med lyktstolpebelyst cykelväg till affären. Det passar mig faktiskt väldigt bra! 

Väl hemma tog jag mig en varm dusch och sedan unnade jag mig att ringa syrran innan jag la G vid kvart i tio. Så sov jag som en stock sedan, kan jag säga. 

Så blev det söndag!

M skulle jobba idag och G och jag skulle ut i skogen. Ni vet, man har gott om tid - väldigt gott om tid, och så plötsligt har man väldigt bråttom. Så blir det nästan alltid när vi ska iväg. Igår till exempel hade vi så gott om tid att M dammsög i vardagsrummet. Särskilt där vid soffan är det skitigt, sa jag och pekade ut några förväxta dammråttor. M tog uppdraget seriöst och dammsög till och med under soffan (där vi dammsuger ytterst sällan eftersom det är en bäddsoffa med en säng under som man då måste dra ut och för att dra ut den måste man först flytta soffbordet och sedan är det ändå en irriterande flärp som hänger ner och döljer där sängen står och ja, därför orkar man inte dammsuga där särskilt ofta). Jag skulle duscha och klä på mig och G hade fortfarande inte klätt på sig, något han behöver stöttning i ibland. Det blev stressigt. Idag kände jag att vi hade såå mycket tid så jag satte mig och virkade när jag ätit frukost. Plötsligt var det bråttom... Men vi hann båda gångerna. Lärdom: Klä på G och gör klart allt inför avfärd innan den här extratiden tas ut på att till exempel virka eller dammsuga. (Men ja, vi lär la göra samma nästa gång). 

Och på tal om att dammsuga: Eftersom den här helgen fyllts med roliga utflykter, så har nästan inget vettigt och viktigt hemma hunnits med. Eller jo, jag har hunnit hänga en tvätt och M har hunnit dammsuga vardagsrummet. Jag har också lagat en konstig men ganska god baskisk soppa, men det är det. 

Till skogen kom vi idag klockan elva. Vi parkerade och vandrade iväg genom skog och hagmarker. Solen sken, men det var varmare idag än igår. En timma och tio minuter tog det från parkeringen till vindskyddet vid den lilla sjön. Där åt G och jag pastasallad och våra vänner mackor och varma koppen. Varma koppen känns förresten som en bra grej att ta med på utflykt. Varmt, gott och enkelt liksom. Deras bebis ammade. Sedan gick vi till torpet som har kaffeservering vissa söndagar. Det är Friluftsfrämjandet som arrangerar det. Där inne finns en kamin så det var varmt och gott att komma in. Goda kakor hade de också, och vi fikade och skrev i gästboken. Jag höll till och med i bebisen lite. Sex månader och hur go som helst!

Sedan gick vi en annan väg tillbaka. Vi gick faktiskt (nästan) dit i våras, men då chansade vi hej vilt och gick enligt stigar vi hittade i appen Naturkartan. Denna gång följde vi en uppmärkt led. Jag kunde ändå konstatera att vi inte alls gått så fel då i våras, kanske till och med en lite kortare väg dit. 

G var allt bra trött innan vi kom tillbaka till bilen men han bet ihop och skuttade på ändå. Klagade inte en enda gång. Han är en hejare på att gå, måste jag säga! Klockan tre åkte vi därifrån, vilket betyder att vi varit ute i fyra timmar. Väldigt skönt! Så mycket skönare än att promenera i stan. Ja, landet och skogen och naturen är så mycket mer min typ av miljö än det urbana. Tur att jag bor här!

Väl hemma ville G att jag skulle vara i vardagsrummet medan han lekte. Han lekte liggande på golvet, körde någon buss, och jag låg på soffan och slumrade till. Så ville han plötsligt lyssna på musik och jag sa att han skulle ta någon låt som jag gillar så jag kunde vakna. Då tog han Granit och morän av Lars Winnerbäck. Så fint! Vilken känsla! Så fick jag vakna till och gå till köket och fixa middag (den märkliga soppan) medan G lyssnade på sånt där modernt, tecno eller house eller vad det nu heter. 

M kom hem mitt i matlagningen och vi käkade och sedan var klockan bara sex när jag la mig på mitt täcke och med Ms täcke över mig och tittade på Brita Z som köpt ett ruckel i Frankrike. Jag är la sist ut på den med, men så får det vara. Nu har jag sett klart Normala människor och behöver något annat trevligt och inte så krångligt att titta på. Det är  väldigt bloggigt språk i serien, måste jag säga, särskilt när hon berättar, men det jag blir gladast av är att hon verkar ha så fina vänner och att de verkar har roligt när de tar tag i lösa tapeter och fukt- och termitskadade bröstpaneler. 

Ja, och sedan var det dags att ordna kvällsfika och be M lägga barnet så jag kunde skriva det här. Så här har ni, ännu ett sönderdetaljerat inlägg om min helg. Tack för att ni läste, ni som orkade. Och ut i skogen med er! Det gör en väl! 

En helg i livets tecken

Så sitter jag här i soffan, promenerad och klar. Pjamas, yllekofta, filt, min mans dator. Jag har precis klickat hem en födelsedagspresent till min man och en ljusslinga till baksidan. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igeeen... 

Denna helg har, som planerat, gått i livets tecken. Det har varit grått väder, bara i fredags sken solen lite svagt. Igår skulle sonens hår äntligen klippas och jag skulle påbörja mitt julklappssyprojekt. G och M tog bilen till frisören och jag cyklade till mina föräldrars hus där symaskinen är. Jag hann klippa ut och nåla innan M skrev att de var klara hos frissan. Men ja, jag unnade mig att sy den första sömmen och sedan cyklade jag till kommunens centralort och gick in på bibblan och lånade en reserverad bok och pratade en stund med bibliotekarien. Jag tipsade henne om de två böcker vi läst nu senast: Tistou och pojken med de gröna fingrarna och P-O Enquists De tre grottornas berg (som vi läser nu). Boken jag lånade igår var Nils Holgersson tur och retur av Maria Ulfgard, och nej jag har inte öppnat den än. Den ligger fortfarande på vår lilla blåa hallbyrå och väntar på att få uppmärksamhet. Jag lånade den eftersom jag lyssnade på ett så sött radioprogram häromdagen där författaren intervjuades. Boken är, vad jag förstår, en litteraturvetenskaplig studie av barns brev till Selma Lagerlöf. Jag får se när jag får tid och ro att läsa i den. 

Så kom G och M dit och jag fick slita mig från bibliotekarien. Vi åkte iväg för att käka tapas, men tapasrestaurangen var fullsatt. Så vi åkte till thaien istället. Det är där vi brukar äta och G ville verkligen äta där, mycket hellre än tapas.

Efter detta cyklade jag hemåt och de tog bilen. Jag stannade på halva vägen och fikade på det lokala gårdsfiket. Det var bara jag och en liten familj där så jag fick mig en pratstund med ägaren. Jag berättade om hur det hade gått att ha armerad presenning på växthuset (dåligt) och erbjöd henne att säga Vad var det jag sa, men hon avstod. Sedan berättade jag om mina tankar på lindy hop på ön. Jag visade henne en liten video också, så hon skulle förstå vad det är för dans. Hon lät positiv... Jag tänker att jag sår lite frön här och var så kanske det till slut blir något. Förresten pratade jag i fredags eftermiddags med kvinnan från teaterföreningen. Hon var taggad och hade en del idéer. Hon skulle leta reda på kontaktuppgifter till några personer och sedan höra av sig igen! Hon sa också att om vi ska arrangera en kurs så kan det gå via ett studieförbund. Det låter bra. Då sköter de det administrativa, avtal med lärarna, försäkringar osv. Vi pratade också om möjliga lokaler och utomhusdansgolv/bryggor. Inspirerande!

Efter min fikapaus på fårgården cyklade jag hem genom allt det gråa. Alla löv har ramlat av nu och ja, det har varit mest grått denna helg, men samtidigt inte så dåligt  väder. Det har knappt blåst alls. Knappt regnat. Egentligen inget att klaga på. 

Väl hemma la jag mig på mitt täcke, med vetekudde på knäna och med Ms täcke ovanpå mig och tittade på två avsnitt av Normala Människor. Sedan var jag lagom mosig, men pallrade mig ändå upp och ner till köket för att laga köttfärssås. Efter middagen hade vi lördagsmys vilket bestod av att se ett avsnitt av Nya Saltkråkan. Det hade vi gjort som fredagsmys också förresten. Jag klarar visst inte av att berätta helt kronologiskt idag, men det står ni nog ut med... 

Sedan gick vi, hela lilla familjen, en liten promenad i mörkret. G hade med sig en sparkcykel, och ja han hade reflexväst på sig och lampa på cykeln. Det var skönt att komma ut lite, och inte en käft ute. Alla var inne och tittade på TV, vilket vi också fortsatte med när vi kom tillbaka om jag minns rätt.

Idag hade G och jag som mission att sy färdigt våra projekt. Han började i veckan sy en vetekudde, och jag hade det där topphemliga julklappsprojektet på gång. Så redan efter frukost cyklade vi ner till mina föräldrars hus med symaskin och sydde. G hade bara kvar att hälla i lite mer vetekorn och sy igen öppningen (med maskin). Jag hade lite mer kvar på mitt projekt. Stryka och sy band, samt sy på dem och en ficka... Vi passade också på att elda i kaminen, bara för att det är mysigt och för att det var kallt ute, samt flagga för Fars dag. Efter en liten stund var vi hungriga men det kändes jobbigt att cykla hem eftersom jag fortfarande hade en del kvar på mitt projekt. Således ringde jag M som fick komma ner med köttfärssås och spaghetti från igår. Vi åt alla tre. Sedan cyklade G och M hem och jag sydde vidare. När jag var klar med projektet och hade börjat på nästa (vilket bara var att sy igen en ficka på en tröja) så ringde G och berättade att pappa M ramlat med cykeln. Det visade sig att han var vaken och talbar och till och med duschade, men ändå hade många tankar kring att åka till urgencias/akuten. Jag fick prata med honom efter en stund och uppmanade honom att lägga sig i soffan med det skadade benet i högläge och ringa 1177 om han var orolig. Jag skulle komma hem om en stund. Han gjorde som jag sa. Jag hann sy klart och även städa undan lite (dvs dammsuga upp vetekorn från golvet, tömma och sätta in i diskmaskinen och så). 

När jag väl kom hem höll M som bäst på att prata med sköterskan på 1177. Hon sa att han skulle ligga så med foten i högläge, ta på något kallt (han hade frysta ärter) och söka vård imorgon om det blir sämre. Det var väldigt skönt, tyckte jag, att vi inte behövde rycka ut och köra till någon vårdinrättning! Vad skulle de göra liksom? Han har ett litet sår under knät och en ganska stor svullnad på skenbenet. Han kan gå, men det gör ont. Så satte jag på Lokes hemlighet på UR-play vilket vi båda satt och tittade på, medan G glodde på minecraftvideos i köket. Efter en stund ringde M och sjukanmälde sig från sitt arbetspass imorgon. Lika bra att han vilar. Han måste faktiskt klara av både att köra bussen, hantera besvärliga passagerare samt utrymma bussen ifall det sker en olycka. Då kan han inte vara hur halt och lytt som helst.

Efter att jag pysslat om M en stund var det återigen dags att fixa mat. Rejält hungrig var jag. Kryddig tomatsoppa med kikärter svängde jag ihop och en ugnspannkaka. Det blev gott! 

Efter middagen kände jag en sådan där innepanik och behövde komma ut och lufta mig, varpå jag hörde av mig till min vän E i grannbyn. Hon hade äntligen lagt sig på soffan för att vila efter en socialt intensiv helg, men jag sa att vi behöver ju inte gå så långt. Så okejdå. Jag tvättade av handfatet som jag medan jag pratade med E upptäckt var oerhört o-rent, och cyklade sedan hem till henne genom mörkret. Jag älskar ju att bo så här, lite på landet, men samtidigt är det lyxigt att ha gatubelysning. Ja, faktiskt en förutsättning för att jag ska vilja ge mig ut på kvällarna alls. Så tänker jag åtminstone nu. 

Vi gick en sväng och när jag cyklat hem igen hade jag faktiskt uppnått veckans mål med 50 000 steg. Tjiho! Nästa vecka ska jag nog inte ha något stegmål. Möjligtvis 30 000 men inte mer. 

Och nu har jag också ringt pappa och sagt Grattis på Fars dag. Bättre sent än inte alls. Så blev klockan mycket och det är dags att sova. Så ja, det var en helg i livets tecken. Mycket cykla, grått lugnt väder, god mat, fika, två promenader och en hel del sy med symaskin.

Döden döden döden

High five! sa jag och smällde handen i en pappas när vi möttes vid skolgårdsgrinden. Jag vet att han har det ganska svårt just nu, han ska separera. Sedan tänkte jag att han kan i alla fall lämna sina barn och så tänkte jag på vår döda vän J. Himlen var så ljus, luften så stilla. Och vi som inte har hunnit besöka hans grav än, inte ens under alla helgona.

Jag bestämde mig direkt. Jag skulle kanske inte hinna promenera dit innan mitt möte halv tio så jag tog bilen. Ställde mig lite avsides och gick upp mot kyrkan och letade mig fram till kyrkogården mellan klipporna. Bara några steg in kom tårarna. Hur ska jag klara att ens leta upp hans grav? Var kan han ligga? Den måste vara ganska nygrävd så jag borde kunna hitta den ganska lätt, men det här känns ju inte lätt alls - bara tungt. Jag tänkte att jag kanske ska gå lite längre ner, så det gjorde jag. En ganska vid lov blev det. Jag såg någon som arbetade på en kant, närmade mig honom för att fråga men så såg jag att det var ju Js grav han grävde. 

Hulkande började jag prata med honom, och han slutade gräva. Jag grät och grät och han frågade om vi var nära och jag berättade. Samtalet vindlade iväg och jag slutade gråta. Det var fint. Det krävs nog en stor dos personlig lämplighet för ett sådant yrke som dödgrävare. 

Jag fick tända mitt ljus och ställde det bredvid det provisoriska metallkorset. Dottern hade valt gravplatsen, berättade han. Jordfästningen sker idag. Det är en fin plats och han får sällskap av såväl en av mina föräldrars grannar som av andra från denna lilla ort, som valt urna. 

Något lättad i sinnet gick jag därifrån. Tog bilen och lyssnade på den enda rätta låten på lite för hög volym.

Jag måste få säga begrav mig med öppen mun

Så jag kan fortsätta skrika till sista sekunden

Blunda sluta gråt och lämna kistlocket på glänt

Så jag kan fortsätta skrika om allting som har hänt

En av sakerna jag pratade med dödgrävaren om var den gravsten jag står som gravrättsinnehavare för. Den börjar bli lite sliten. Jag hade ett samtal med Fröken Figenschou i hennes kommentarsfält i somras om hur den skulle kunna målas i, men dödgrävaren tyckte att jag skulle anlita ett riktigt stenhuggeri. Så jag ringde Tibro pastorat och frågade, och jo, en av deras kyrkogårdsvaktmästare sa att han kan ta sig en titt på om den behöver tvättas, målas och sättas fast lite bättre kanske. Vissa gravstenar riskerar ju att välta. Det känns fint att man ser vad det står på stenen nu när graven ändå är kvar och dessutom har betald skötsel i några år till. Lite synd att bara mannens namn står med, dock. Undrar vad det kostar att hugga in kvinnans. Får man göra så? Ändra texten på en gravsten? Nej, jag kanske ska hålla i mina hästar och inte sväva iväg. 

En tredje dödsrelaterad sak jag fick gjort rätt nyss var att jag fyllde i Vita arkivet. Det kändes lika bra att göra det eftersom jag har en del tankar om min egen begravning. 

Efter besöket på kyrkogården imorse skickade jag ett sms till Js föräldrar och önskade dem en fin stund, samtidigt som jag berättade att jag tänt ett ljus så de inte ska behöva undra vem det är ifrån. Det är en mycket vacker plats de har valt. Där kommer han få lugn och ro. Det känner jag på mig.

Solen skiner och jag hoppas på en helg i livets tecken! Döden är där den är, men jag tänker fortsätta leva!

Upp och ner

Riksdagen säger ja till uranbrytning i Sverige samtidigt som kommunernas inflytande minskar, om jag förstått det rätt. 

Jag säger: Lyssna på Glesbygd'ns låt Låt det ligga. Högt och med fönstret öppet!

Läs om vad som görs för våra pensionspengar: Pensionsjätte lägger miljarder i kol och olja

Läs sedan Maria Soxbos inlägg AP7: Så ser du till att din premiepension inte investeras i fossilindustrin och gör vad du vill med informationen.

Läs också Klimatgranskaren lyssna på Vetenskapsradion Klotet

Ta en promenad (gärna på förmiddagen), cykla, virka, dansa och prata med din nästa. Andas och tänk att det kanske ordnar sig. Titta på havet. Se Fiskarnas rike. Drick en kopp ekologiskt te. Krama någon som vill bli kramad. Säg något snällt. Gör en garnboll. Det är meditativt.

Tänk antikonsumtion vid årets julklappsfix. Själv ska jag sy en sak, resten får vi se. Önska dig en upplevelse, något inköpt second hand, eller från din väns egna förråd. Anta utmaningen Max 5, även nästa år.

Trots allt tok och hemskt som händer i världen känner jag en så stark människokärlek och någonstans har jag ändå en tro på att saker och ting kan lösa sig. Jag tror och hoppas att den breda massan lite i taget börjar förstå och ändra sina vanor. Den enklaste att börja med är ju sig själv.

Gårdagens olycka - Dagens lycka

Igår efter det att G övat på att stava till ord som ragnarök och yggdrasil och efter det att vi haft lite TV-tid var och en på sitt håll (han i vardagsrummet med youtube och jag i sängen med första avsnittet av nya Saltkråkan anordnade vi skärmfri aktivitet bestående av gympa. G hade haft gympa i skolan på förmiddagen så det låg la nära till hands. En hinderbana byggdes upp av diverse kuddar och några leksaksbilar och vi sprang och hoppade genom den flera gånger till glad musik. Fram och tillbaka, utan att krocka med varandra. M kom hem från jobbet mitt i hinderbanespringet.

Sedan var det disco till någon sådan där ny häftig musik som G gillar, typ David Guetta, Morten och sånt. Sedan fick vi duscha och så var det dags för kvällsfika. Då, men först då, berättar M att han sett på kommunens stora reklamskärm vid kommungränsen att det skulle vara någonting med Lindy Hop i vår by. Det var sju år sedan sist och den gången hade det gått åtta år sedan jag verkligen var igång och dansade. I två år dansade jag när jag var mellan 21 och 23 ungefär. De två sista åren innan jag flyttade till Almonte och träffade M. Sommaren efter Spanien var jag i Herräng en tredje gång och dansade, men det var inte samma sak. Jag hittade ingen att hänga med förrän de sista två dagarna och jag längtade intensivt efter min nyfunna spanska pojkvän, som nu är min man sedan 15 år. Sedan slutade jag att dansa. M var inte intresserad vare sig av att lära sig själv eller att jag skulle dansa pardans med massa främmande män och kanske bli kär i dem istället. Lite samma känner han nu, men nu har han ändå tryggheten av 15 spännande år med mig i bagaget. Det vill säga - jag hoppas att han känner den tryggheten. 

Så sa han plötsligt igår när klockan var en sådär halv nio att han sett lite snabbt när han skulle svänga i korsningen vid rödljusen där den där skärmen står att något med Lindy hop var på gång I Vår By! Va? Vad säger du? Jag måste kolla med en gång. Och ja, jag kollade, och ja jag hittade. Riksteatern anordnade Prova på Lindy hop, men tyvärr Tyvärr hade det redan varit, två och en halv timma tidigare. Besvikelsen var monumental. Livet kändes med ens oerhört fattigt. Varför är mitt liv såhär? Här går jag och väntar på att du ska sluta jobba och sedan är alla trötta och vi måste sova och sedan jobba och läxor och vänta på att du jobbar och så vidare, bu, blä, stackars mig! Så kändes det igår klockan halv nio (efter jobb, läxläsning, hinderbana och disco). 

Jag la G men kunde inte komma till ro. Jag bara tänkte på att jag ville dansa Lindy hop igen. Gärna nu med en gång. Gärna för två tre timmar sedan! Så jag låg där och funderade på hur det skulle lösa sig. M hade sagt att han tyckte jag kunde anmäla mig till en kurs i Göteborg, men jag känner att det blir en alldeles för stor apparat. Jag vågar för sjutton inte köra till Guldheden! Och att åka kollektivt tar ju typ en halv dag - en väg! Sedan går det aldrig ihop med Ms jobbtider och G är för liten för att vara ensam hemma än så länge, och sedan skulle jag aldrig orka. Jag gör ju så mycket redan. Det är barnet, disken, tvätten, organisationen av hushållet och av bostadsrättsföreningen och så vidare, igen och igen... 

Men så tänkte jag, att jag skulle köpa biljetter till föreställningen som skulle vara nästa dag (dvs idag) och prata med de som anordnat det där prova-på-tillfället, fråga om det kommit någon, om det kanske fanns någon i trakterna som också kunde dansa lite sedan förut och som kanske skulle kunna dansa med mig... Egentligen behöver jag ju bara hitta en person som kan föra så är ju saken löst. Då får jag ju dansa! Och tänk om man kunde dra ihop en hel grupp, anordna något. Det hade ju varit fantastiskt! 

Så jag ringde pappa och resonerade lite och han sa samma sak. Prata med de som ordnat det och kolla om det finns fler på ön. Jag köpte biljetter till föreställningen.

Dagen idag kom. Tisdag. Jag körde G till skolan och mig själv till jobbet. Spanade mot bygdegården som jag passerade. Ingen aktivitet. Jag jobbade. Jag åkte hem på lunchen för M bjöd mig lite oväntat på entrecote och kokt potatis, och sallad. Det var gott. Jag åkte tillbaka. Spanade mot bygdegården igen. Inget. 

Sedan vid fyra tänkte jag att nu promenerar jag banne mig och hämtar G på fritids. Vi behöver röra oss lite och dessutom har jag ett stegmål om 50000 steg denna veckan, som jag hittat på helt själv. Så jag passerade bygdegården igen och denna gång var det folk där som gjorde i ordning entrén. En kvinna i blå tröja satte upp en flagga i en flagghållare. Hon nådde nästan. Så vi började prata. Hon kom från öns teaterförening och jag frågade om gårdagen och jovisst det hade varit en tio tolv personer där, några av dem bodde till och med här i byn. Och jo alla var intresserade av att få dansa mer Lindy hop här på vår ö. Va? Va? Va? Vad säger du? Är det sant? Jo, så var det. Jag började nästan gråta. Så bubblade det ur mig om mitt dansande för nästan tjugo år sedan, om min busschaufförsman, om vardagen, men att det hade varit så så fantastiskt att få dansa igen och att slippa åka utanför kommungränsen för att göra det! Tänk om vi kunnat ordna det här i byn, bygdegården har ju parkettgolv. Perfekt ju! Kvinnan i den blå tröjan sa att jag skulle höra av mig till henne och så skulle vi spåna vidare. Det enda vi behöver är ett lärarpar, en lokal och att folk får veta att det händer. Teaterföreningen kan stå som arrangör. De har kontakter. Saker går att lösa. Och framförallt! Det finns fler här ute som vill dansa!

Jag nästan flög upp till fritids, dansade nästan fram, där på den grusiga gråa gångvägen. G var peppad på föreställningen och vi gick tillbaka till huset där jag jobbar och kokade spaghetti och värmde köttfärssås och åt. Sedan fick han skriva ragnarök, asgård och yggdrasil igen och så hade vi lite filmtid, innan det var dags att promenera till bygdegården och föreställningen. G var taggad på att få lyssna på musik. Jag var taggad på att få se dansen. 

Föreställningen var häftig. Den började i tystnad. Dans i tystnad är speciellt. Men sedan kom det igång ordentligt med musik och sång och dans. Häftigt! Och när dansen var lindylik riktigt kände jag energin som flödade genom de två dansande kropparna. Ja, det är en sådan dans. En glad energisk dans! En dans som är bra för både själen och samhället. Det är jag säker på. Gå på den vettja, om du bor i eller nära Gislaved, Åsenhöga, Jönköping, Luleå, Östersund, Runemo, Nyhammar, Avesta, Färentuna eller Norrköping. Förstå vilken vacker turnéplan! Vissa av orterna har jag aldrig hört talas om.

Bland den lilla publiken hittade jag ett par som varit med och dansat igår. De var också peppade på att dra igång något. Jag tog kvinnans nummer innan vi gick hem. Så ja. Nu har jag snart ännu fler strängar på min lyra. Bara jag orkar. Det gäller nog att jag lägger det på rätt nivå, rätt frekvens. Kanske en liten kurs från tidigast januari var tredje vecka kanske? Om vi hittar någon lärare, men det ska nog ge sig. 

När vi kom hem anordnade G och jag en egen dansföreställning till musik vi hittade genom att söka på experimental jazz på Spotify. Discolampan ställdes in på ett fast grönt sken. Det var skönt att få dansa ur sig alla intryck. Jag är så glad att jag kan ge mitt barn sånt här, även om det inte är så ofta. Tack Riksteatern för det!

Nä, nu ska jag gå och lägga mig och prata med M. Säga igen att han inte behöver vara orolig. Att det bara är bra om jag är glad. Och om det är något jag blir glad av är det Lindy hop. Så är det.

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.