Hur jag lärde mig flytande spanska

Strandäng i Zumaia, Baskien

En sak som jag aldrig skrivit om här, insåg jag plötsligt en morgon, är min egen flerspråkighet. Min sons relation till sitt fadersmål skrev jag om för något år sedan eller två och den texten blev en av mina mest lästa. Kanske delades den i någon flerspråkighetsgrupp någonstans på nätet, kanske inte. Jag vet inte. 

En av frågorna på vårt bröllops tipspromenad handlade om vilka språk jag studerat. Det korrekta svaret är: svenska, engelska, franska, spanska, finska och isländska. Hur många av dessa jag behärskar? Ja, jag skulle väl säga svenska, engelska och spanska då. Franska kan jag gissa mig till litegrann och jag försöker alltid prata franska när vi är i Frankrike. Finska minns jag inte mycket av, jag hoppade av kursen efter några veckor. Isländska var en rolig kurs men jag gav mig aldrig in på att lära mig ordentligt. De hade så många verbformer att jag blev alldeles snurrig. Kasus och grejer! Men vi såg Korpen flyger och det var hestur och gestur och blodiga knivar. Finska pluggade jag för att jag ville veta hur det var att känna att språkundervisningen var svår, något jag kan tänka mig att många elever som läser spanska känner. Kursen i isländska tog jag för att jag just då bodde kvar i min studentlägenhet eftersom jag inte hittade något bättre boende. Hyresrättssituationen i Umeå var inte att leka med! Även om jag inte klarade kurserna i varken finska eller isländska (jag gjorde inte ens tentorna) så har jag kvar läromedlen. Man vet ju aldrig, kanske får jag feeling någon dag och tar upp det på något plan... 

Men nu var det ju spanskan jag skulle skriva om!

Bueno, a ver... Efter att ha läst franska i högstadiet (eftersom min pappa kunde det och eftersom vi bara kunde välja på tyska och franska) och känt mig lite medelmåttig valde jag att hellre satsa på spanskan i gymnasiet. Jag hade en dröm om att åka till en fattig by i Sydamerika och lära små söta analfabeta barn att läsa. På så sätt skulle jag kunna göra världen bättre! Tänkte jag då.

Jag bestämde mig för att lära mig spanska hur bra som helst. Mitt mål var att kunna prata med småbarn, en gammal farmor och kungen. I början var det ganska lätt, eftersom det påminde om franskan. Att man böjer verben enligt person, något jag tyckt var helt galet när jag lärde mig det i högstadiet, kändes med ens helt naturligt. Jag hade visserligen läst en termin spanska som elevens val kanske i sjuan, och hade från det pyttelite förkunskaper. Jag kände igen vissa ord liksom.

Redan från början gick jag in i mina studier av det spanska språket på ett mycket medvetet sätt. Jag tror faktiskt att det är en viktig nyckel för att bli en effektiv språkinlärare. Jag var medveten om vad jag kunde, jag befäste mina kunskaper genom att repetera och jag var medveten om att det fanns massor som jag inte kunde. Jag visste till exempel när jag läst Spanska steg 1 att jag bara kunde skriva och tala i nutid (presens), haltande dåtid (perfekt) och futurum (ir+a). Jag visste inte då alla andra modus och tempus som finns i spanskan men jag visste att det åtminstone fanns ytterligare en dåtid (preteritum) och kanske eventuellt hade jag koll på dåtidens dåtid (pluskvamperfekt) men det tror jag knappast. Så medveten var jag nog inte. Men! Trots att jag visste att jag inte kunde prata korrekt så visste jag samtidigt att jag kunde uttrycka det jag ville, om än med något felaktig grammatik. Jag kunde säga: Igår har jag ätit (Ayer he comido) istället för Igår åt jag... som varit mer korrekt. Jag visste att om jag lägger till ordet för igår (ayer) så kommer folk förstå att det var igår och inte tidigare idag. Grymt ju! Min haltande dåtid med hjälp av tempuset perfekt fick fungera så länge, tills jag lärt mig mer. 

I min gymnasieskola, på min tid (Lpf 94), fick man läsa moderna språk i två år: steg 1 och steg 2. Men jag och två andra språkintresserade tjejer tjatade oss till att få läsa steg 3 i år 3 med ettorna som läst spanska på högstadiet, men som elevens val. Som tur var krockade inte deras lektion med någon av våra, men vi förlorade en sovmorgon (har jag för mig), men det var det helt klart värt!

Jag gick i gymnasiet i Göteborg, på en friskola som hade som en av sina säljande koncept att ta med eleverna på en resa per läsår. I tvåan fick vi åka på språkresa till det land där man talar språket vi studerade. Vi åkte till Baskien. Baskien ligger visserligen i Spanien men kanske inte bäst representerar "ett land där man talar spanska", särskilt inte den lilla by Lekeitio där vi hamnade, eller Markina-Xemein där skolan låg som våra värd-elever gick på. Vi damp ner där bara några dagar efter det hemska terrordådet på Atocha 11M 2004. I skolans entré stod det en skylt: "ETA är inte terrorister, det är den spanska staten som är det" skrivet på baskiska, något jag snabbt lät någon översätta för mig. Tyvärr hade vi inte fått någon undervisning innan vi åkte om relationen mellan Baskien och den spanska staten, men jag anade med en gång att det låg något där och pyrde. Detta förhörde jag mig om genom att prata med diverse personer under resan, och något snappade jag nog ändå upp trots att jag inte kunde så bra spanska än. Nåja... Lekeitio var fint och jag återvände som bekant dit med min familj 2024.

En av mina strategier för att lära mig språket var som sagt att vara medveten om mina språkkunskaper, såväl som om vad jag ännu inte kunde. Mina andra strategier har varit att prata med så många som möjligt (för övrigt en strategi jag tillämpar hela tiden även på svenska) och att nyfiket försöka ta till mig så mycket språklig input som möjligt, det vill säga konsumera så mycket spanska som jag bara kunde. Observera att detta var innan youtube! Youtube kom jag nog i kontakt med först när jag redan var flytande på språket, 2006. 

Så hur gjorde jag för att konsumera så mycket spanska jag kunde? Jo! Jag försökte leta upp folk i Göteborg som kunde spanska och prata med dem, men tyvärr lärde jag aldrig riktigt känna någon som jag kunde prata med regelbundet. Jag försökte titta på filmer på spanska, har jag för mig, och framförallt lyssnade jag på musik. Det var Manu Chao för hela slanten! Jag tyckte till exempel att ordet mentira var ett så vackert ord, som han sjöng. Det lät så fint, inte visste jag att det betydde lögn första gången jag hörde det, och även om jag slog upp dess betydelse så tyckte jag att det klingade vackert. Ordets konnotation hade inte fått fäste i mitt medvetande än, kan man kanske säga. I en annan låt sjunger han om tårar av guld, lagrimas de oro, men jag minns att både jag och min kompis tyckte att det lät som tårar av oro vilket nästan passade bättre (tyckte vi) eftersom man ofta gråter av oro. Jag minns att jag försökte översätta hela låttexter, med hjälp av ordbok i bokform, och att jag nästan kunde sjunga hans låtar utantill även om jag bara förstod en bråkdel av vad han sjöng. 

Jag satt också och chattade med en tjej i México som en gymnasiekompis lärt känna under sitt utlandsår där. Att chatta funkade bra eftersom jag då kunde slå upp ord under tiden i min från skolan hemlånade ordlista.

Jag lånade också barnböcker på biblioteket någon gång, men det var svårt att läsa dessa eftersom de ofta var skrivna i de dåtidsformer jag ännu inte behärskade (pretérito indefinido y pretérito imperfecto). På spanska har de alltså två dåtidsformer som i svenskan motsvaras av en! De har också tre modus (imperativ, indikativ, konjunktiv) när  vi i svenskan nöjer oss med imperativ och indikativ. Kasuset genitiv däremot, har de inte! 

Att lära sig former (konjunktiv/subjuntivo samt de två olika preteritumformerna indefinido och imperfecto) som inte ens finns i ens egna språk är svårt. Väldigt svårt! När ska man ens använda det? Varför då? Varför kan ingen förklara på ett tydligt sätt? Så kände jag ganska mycket när jag mötte subjuntivo för första gången i klassrummet i Salamanca. För det jag gjorde efter mina gymnasiestudier var att ta mig ner till Spaniens akademiska hjärta Salamanca med min vän S för att studera spanska. Jag hade önskat åka till Cádiz för vädrets skull (jag hade span på Europas väderkarta varje dag året om i GP) men S ville åka till Salamanca där de talade "den renaste spanskan" i Spanien. Åtminstone var det så det salufördes. Väl där fortsatte jag med mina strategier: prata med alla, vara nyfiken och slå upp ord. Jag insåg snabbt att om jag ska lära mig allt det de försöker få oss att förstå på lektionerna (jag hade lektion 5 timmar per dag i 40 veckor) måste jag verkligen ut och praktisera. Jag måste få in språket på fler sätt än bara genom att läsa verblistor och fylla i stenciler där man skulle välja på t ex olika verbformer. 

Så jag gick ut och tjötade. Vilka tjötade jag med då? Jo: alla som redan sagt hej. Det var ungdomarna som sålde armband på gatan, det var en galen clown från Chile, en kille som delade ut flygblad och det var han som jobbade i baren Kindin Kandan och som alltid bjöd mig på Fanta limón.  Jag pratade också spanska med de andra utlänningar vi lärde känna, och störde mig något enormt på att de andra så fort vi kom utanför klassrummet pratade med varandra på engelska. Var vi inte här för att lära oss spanska, eller? Jag tyckte också det var dumt att de föredrog att umgås med varandra istället för att lära känna spanjorer! (Sedan använde jag mig också av supertricket att skaffa en spansk pojkvän, men det är en annan historia.) 

Ett läsår senare, när jag satt på en buss från Cantabría där jag sommarjobbat på en camping i någon vecka tills jag tröttnade på att bli utnyttjad för slavlön, och lyssnade på Manu Chao på min minidiscspelare upplevde jag något så, så häftigt! Jag förstod allt Manu Chao sjöng. Allt! Låttexterna var inte lösryckta ord som lät fina fast de betydde något annat, låtarna hade mening och jag förstod den!

Så kom jag hem, hade ångest, och började läsa spanska på Göteborgs universitet. Jag läste A och B-kursen och under B-kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän Leli. Lagom tills att jag skulle börja C-kursen förverkligade jag en annan dröm jag haft på gymnasiet och det var att flytta till Umeå. På den kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän EH!. 

I två år bodde jag i Umeå i ett studentrum på Mariehem. Sedan åkte jag via EU:s program för det livslånga lärandet som Comeniusassistent till Almonte. Även om jag verkligen försökt hålla uppe spanskan under det ett och ett halvt året jag inte studerat spanska, var det en ganska stor omställning att dimpa ner i Andalusiens inre regioner och vrida in huvudet på frekvensen andalusisk spanska. Självklart lärde jag känna den killen som pratade slarvigast av dem alla, åtminstone enligt hans vänner, min numera make M. Men! Som hans vänner sa: Förstår du vad M säger så förstår du vad vem som helst säger!

I mitt uppdrag som Comeniusassistent ingick det att prata engelska med barnen i Almontes största högstadieskola. Detta var dock inte mitt personliga mål. Mitt mål var ju att praktisera min spanska. Så jag vet inte om jag var en så bra engelska-assistent ändå, men samtidigt var jag nog det för jag fick applåder av eleverna varje gång jag gick in i ett klassrum. De ropade efter mig på gatan och de skvallrade till sina fröknar var de sett mig och M under helgen (på glassbaren, i parken, på stranden osv). Jag levde ett år som kändis i en sydspansk by, skulle man kunna säga. 

Sedan åkte jag upp till Umeå igen. M och jag hade distansförhållande i två år. Vi skrev brev och ringde varandra på Skype. Jag fortsatte konsumera spansk kultur, men inte särskilt mycket böcker. Under kurserna på universitetet hade jag läst några stycken, men det blev inte riktigt av sedan på fritiden. Dock tog jag upp detta sommaren 2024 och läste 3 böcker på spanska vill jag minnas. El coronel no tiene quien le escriba av Gabriel García Marquéz, Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers och 300 minutos en peligro av Jack Heat. De två senaste var ungdomsböcker men alla tre var läsvärda. I somras (2025) köpte jag på mig ytterligare ungdomsböcker på spanska men dessa har jag tyvärr inte börjat läsa än.

För någon som vill lära sig spanska nu, 2026, skulle jag rekommendera följande strategier:

- Skaffa dig så mycket språklig medvetenhet som möjligt, både om ditt eget modersmål och om spanska språkets uppbyggnad samt vad som liknar och skiljer sig åt grammatiskt. Läs t ex Språket - så fungerar det: lärobok i allmän grammatik och lingvistik av Hugo Olsson.

- Gå en kurs i spanska. Det finns via grundskolan och gymnasiet (om man är så ung!), komvux (även på distans), studieförbund och universitet. Det kan vara smart att läsa grunderna i Sverige och få den språkliga jämförelsen direkt svenska-spanska, men att efter det förflytta sig till ett spansktalande land och läsa språket på en skola där. I Spanien finns t ex privata "akademier" som kallas academias. När jag läste vid en sådan i Salamanca 2005-2006 kostade det en tusenlapp i månaden, nu lär det kosta mer. Vi anmälde oss direkt till skolan, utan någon svensk mellanhand. Jag tror det blev billigare så. Kolla upp att skolan är CSN-berättigad bara!

- Skaffa dig så gott ordförråd som möjligt genom massor av språklig input: läs, lyssna, se filmer! Det finns massor på youtube men också UR Play har massor på spanska, t ex Pinos dagbok, Kortfilmsklubben, Pregunta ya, osv. Filtrera på Språk: Spanska så ser du.

- Slå upp ord i en vanlig ordlista. Orkar du inte bläddra i en bok så rekommenderar jag Lexin.

- Skriv och prata så mycket som möjligt! Var medveten om att du kommer både skriva och säga fel, men strunta i det. Ju mer du använder språket desto duktigare blir du! Det räcker alltså inte att gå en kurs och enbart göra läxorna, och det räcker verkligen inte att bara träna med någon app.

- Flytta, som sagt, till ett spansktalande land under en period, gärna när du redan lärt dig lite grunder i Sverige. Minst tre månader är nödvändigt, men stanna gärna ett år eller mer. Och när du är där: passa på att prata med alla du ser. Tanten i fruktaffären, pensionären på bänken, småbarnsmamman osv. I Spanien är det normalt att prata med främlingar, så bara kör! I Sydamerika vet jag inte, för jag har ännu inte tagit mig dit.

Ja, vad hände med mina drömmar om att lära små söta fattiga analfabeta barn i Sydamerika att läsa? Jo, jag bestämde mig för att åka till Spanien först (Salamanca) eftersom det ligger närmare Sverige och tillhör Europa och kändes som ett mer lagom steg. Sedan valde jag att åka till Spanien igen. Sedan lärde jag känna M och vi åkte mest mellan Umeå, Göteborg och hans by Almonte i Spanien. Sedan slutade jag flyga. Och nä, Sydamerika har inte blivit av. Inte än i alla fall, men vem vet... En dag kanske... Nu lär jag dessutom mitt eget barn att läsa och har ganska fullt upp med det. Vi får se. Men ja, någon gång hade det varit häftigt att se. Jag är säker på att det är mycket vackert där!

Vilka språk kan du, som orkat läsa allt detta? Hur lärde du dig dem? Vill du lära dig fler språk? Dela gärna med dig av dina tankar! 

Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!

Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeón - alltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

Lille G numera tre

Tre år har du hunnit fylla, min älskade son. För tre år sedan var jag fortfarande inlagd och mycket, mycket medtagen efter slutet av graviditeten och förlossningen. Mitt blodtryck höll på att gå ner till normala nivåer men jag tappades fortfarande på onormala mängder urin varje dygn. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång, även om vi levde till stor del separerade från varandra. Du var mitt lilla barn på neonatalavdelningen och jag var din mamma som fortfarande var under vårdens beskydd.

En vecka efter förlossningen blev jag utskriven, om jag inte minns fel. Du fick vara inskriven och inneliggande patient i tre veckor till. I slutet av september kom vi äntligen hem. Du var pyttig och kunde ha mina rosa pyttiga sparkbyxor i velour. Jag har en bild av dig i dem. Du gäspar men jag ser så lättad ut. Äntligen hemma!

Och nu, plötsligt har du fyllt tre och vi har haft kalas och sjungit på båda språken och du har blåst ut ljus på en äppelkaka, gjord på gratisäpplen från holmen.

Det bästa du fick i present, enligt dig, var en gitarr. Egentligen en ukulele, men gitarr är ett enklare begrepp. Den är fortfarande ostämd men du plinkar ändå fint på den. Den har ett fint ljud i sig själv, tycker jag. Den näst bästa presenten var en äventyrsbil med en äventyrsgubbe i och med en kanot på taket. Den fick du av mormor och morfar och de hade tagit en treårig expert till hjälp för att välja ut den. Smart! Du fick också två lite mindre arbetsfordon och några böcker, lite pengar av farmor och farfar. Ballonger, kakor och släktkalas. Vi åt lunch, dansade till en bra låt, satte knorr på grisen och åt kaka. Sedan var både kalaset och vi helt slut. (På kvällen sedan satte vi dig och farmor framför Pippi Långstrump och gick ut på en promenad på tu man hand, din pappa och jag. Det var mycket fint och välbehövligt. Vi firade tre år som föräldrar med en high-five och en puss ute på den blomstrande udden Ed).

Du är tre år nu. Du pratar mycket och säger ganska långa meningar, åtminstone på svenska. Ditt ordförråd är stort. Större på svenska än på spanska, men även där kan du många ord. Din pappa pratar mest spanska med dig, men du hade lite svårt att prata spanska med farmor och farfar märkte jag. Ändå tror jag du förstod vad de sa till dig.

Du tycker om att gå balansgång och att hoppa ner från det du gått balansgång på. Du älskar att klättra i berg och att bada i badviken. Till nästa sommar får vi nog sätta dig i simskolans plask-och-lek-grupp, och köpa dig ett par armpuffar, eller vad man nu har.

Du gillar att gå på promenad och upptäcka saker. Du älskar när kyrkklockan slår och dörrarna på kyrktornet öppnas så att klockorna ska höras bättre ut över ön. Ibland springer vi till kyrkan när vi hör att dess klockor börjar klämta. Så mycket finns det att göra på vår lilla ö...

Du älskar också att hoppa i vattenpölar. Bäst är den vid kyrkan som är stor och oftast har vatten i sig fastän de mindre har torkat bort. Extra roligt är det om jag också hoppar och plaskar och skvätter.

Du tycker om att äta mat, men mer på förskolan än hemma. Jag antar att det mer beror på sammanhanget än att min mat är äcklig, men vad vet jag. Vad ska jag laga till dig egentligen? Korv och makaroner, ris och fiskbullar, potatis och ägg är sådant som oftast går ner. Allt annat är en chansning. Men ibland måste man chansa, för att inte fastna i korvochmakaronerträsket. Eller hur?

Välling äter du fortfarande, och fortfarande ur din kära bibi, nappflaskan. Hur länge ska du göra det? undrar mormor. Ja, jag vet inte. Vad ska jag annars ge vällingen i? Det funderar jag på. Vällingen funkar bra tycker jag för att liksom säkra upp ifall du ätit lite för lite till middag, då vet jag att du åtminstone får välling innan du somnar. Jag vet att det finns kritik mot välling, men jag tänker att det inte kan vara så mycket värre än att äta gröt. Det är ju vätska, fett, mjölk, sädesslag och berikat med det ena och det andra, järn typ. Så, så himla skadligt kan det väl inte vara?

När du äter din välling, men även när du ska sova behöver du din snutte. Du har flera stycken som vi byter mellan, alla av samma sorts tyg: bomullsmuslin. Det blir lite strävt när man tvättar det. Bilder från neonataltiden visar att vi använde dessa snuttar som filt över dig. Du var så varm.

Sedan du var två år har du slutat med både napp och blöja. Du verkar mycket äldre nu, delvis med tanke på det. Det vi har "kvar" nu är väl att sluta med nappflaska och att du ska få börja sova i din första riktiga säng (ej spjälsäng). Det tar vi om ett tag, tror jag. En sak i taget.

Ja, du G. Du är ju för sjutton bäst! Jag är så glad att jag har dig och att jag får vara med dig i din barndom och i ditt liv. Vet du? Vad som än händer kommer jag alltid vara din mamma. Det kommer alltid vara jag som har fött dig och som har burit dig i min mage. Jag kommer alltid att älska dig, i evigheters evigheter. Bara så du vet!

Orden

Orden, las palabras, som G kan säga just nu. Jag ska försöka lista dem och jag vet att det kommer bli svårt. Jag vet att jag kommer att glömma något, för de är så många. Denna lista är mest för mitt eget minnes skull, så jag förstår om den kanske inte är så intressant för andra. Här kommer den i alla fall:

här
där
nej
ja (fast det säger han inte så ofta)
sí
no
noho (nähä på spansk-svenska)
nähä
näe
var är...+ objekt t ex bilen eller sitt eget namn
borta
hoppa
hoppa hare (en lek han leker med M)
ramla
gå ner - bajate
ont
aj
blod
kommer blod

huvet
handen
fingret
armen
benet
foten
magen
naveln
munnen
snoppen
snippan
näsa
håret

mano
pierna
pito
boca
nariz
ojo
oreja
pelo

leka
bilen
vinka
morfar
mormor
nana
abuelo [uelo]
tito
primo
bäbis
(min systers namn)
fröken (fröknars namn)
barnen
mamma
pappa
mamma Tove
pappa + pappans namn
få den

maten - comida
äta - comer
gott
mm vad gott!
plats
sätt dig
bollen
räven
nallen
dockan
hunden
katten
massa fåglar
fisken (även i betydelse fiskmås)
pez
bajs
äckligt - asco
blöja
lägga sig
sova
mysigt
krama
mörkt
släcka (även i betydelsen tända (lampa))
stängd
stänga
öppen
hämta
overall
botas - stövlar
mössan
halsduken
vanten
strumporna
skorna
tröjan
byxorna [byskena]
kofta
klänning
trosa
prickar
blomman [nomma]
varmt
jättevarmt
kallt
regnar
blåser
solen
havet
vatten
min vatt = mitt vatten (nördkommentar: här tror jag att han använder regeln att substantivet ska stå i obestämd form när  det kommer efter possesivt pronomen. en ratt - min ratt, men han vet inte att det inte heter "en vatt" utan att det heter "vatten" (oräknebart))
bibo - för nappflaska (biberón)
pipo - för napp
rita
måla
röd
blå
rojo
azul
verde
blanco
spårvagn - tranvía
bussen - autobus
akta
farligt
boken
läsa
läsa bok
cykel - bicicleta
penna - lapiz
skrivbok - cuaderno
väska - bolso
allí está
orm - serpiente
pappa jobbar
gråter
skrattar
dansar
skriker
bada
ankan badar
blöt
snöar (var är snöet? - så sa han häromdagen när det snöade men snön inte la sig)
ojdå
oj oj oj
cykelvagnen
framme
förskolan
inne
ute
gå ut - a la calle
skogen - bosque
hela staden
bråttom
kotte
telefonen - mobilen - movil
pino
mamma mu
llama la puerta
kråkan
grisen
hästen
kossan
fint
borsta tänderna
hej
hejdå - adiós [aios]
te
macka - pan
uva
banan
apelsin - naranja
queso - ost
tomat - tomate
potatis - patata
ris
kanona för makaroner, men han börjar säga något som mer liknar makaroner nu.
spaghetti försöker han också säga
carne
korv
köttbullar
kaka
smaka
glassis för glass
filten
tienda - tält [tänt]
tvättmaskinen
snurrar
vända den
lejon
foca
ekorre
björnen - oso
elefanten [fanten]
moto
lastbilen - camión
båten
bordet
stolen
lampa
taket
fönstret - ventana
gunga (både som verb och substantiv)
columpio
rutschkanan
mer - más
pinne
campana
ding - dong
kyrkan
klocka
trappan
snigeln
lilla
huset
inte
våran
posten
kolla posten
måste
kan
åka
springa
försiktigt

Ofta säger han mamman och pappan, när det egentligen ska vara obestämd form. Han säger pappas om något är pappas och mammas om något är mammas. Han säger också sitt eget namn både i vanlig form (indikativ) och i genitiv.

Och varje dag blir det fler ord... marikanda, till exempel...

Dessa dagar

Dessa dagar innehåller mycket solsken och värme. Jag försöker ta det lugnt och leva i harmoni med allt, och ibland går det riktigt bra. G och jag har rutiner som jag tycker om. Han vaknar vid sju eller halv åtta (eventuellt halv sju) och jag ger bibi (bibi = nappflaska med 250 ml välling) i sängen eller soffan. Byter blöja. Om han vaknat tidigt somnar han kanske om, men oftast går vi upp och ut till vardagsrummet. Där lägger jag mig i soffan och ligger där till klockan åtta. Under tiden arbetar mitt lilla fina barn intensivt med att sprida ut den större delen av leksakerna överallt. Han underhåller sig själv rätt bra och kommer till mig ibland och liksom säger hej och gosar lite med huvudet mot soffan. Räven eller snutten och oftast nappen i högsta hugg (eller i munnen om det är nappen man syftar på här).

Sedan äter vi frukost. Vi äter först lite frukt (uva - vindruva eller esta - apelsin). Sedan äter vi macka/pan, som jag har bakat av grovt rågmjöl, linfrö, morot och pumpakärnor samt vetemjöl osv, och ibland får han havrekuddar i lite mjölk. Sedan är det dags att leka igen. Oftast vill han gå ut och säger calle eller eskoga (gata och skogen). Oftast orkar jag, men om jag inte orkar bygger vi en koja på balkongen och hänger där tills solen tar över för mycket av ytan och det blir för varmt (!).

Vi brukar ändå gå ut en sväng på förmiddagen. G hittar till lekplatsen och tillbaka, mer eller mindre. Han gillar att gunga och igår såg vi en ekorre. Han gillar även att åka linbana med mig och att gå över några slags stockar. Imorse var det för varmt vid gungan på lekplatsen så vi gick in i skogen och utforskade, och vi såg till och med en båt i sjön. Han kan nu ordet för båt på båda språken!

Vid ungefär kl 11.30 är det dags för lunch. Han äter för det mesta samma mat som mig och han får äta själv för jag orkar inte mata. Ibland stödmatar jag lite, men oftast äter han det mesta med händerna. Det hamnar mat överallt, men jag tror ändå han får i sig tillräckligt.

Efter detta är det dags för att sova. Ofta går vi en promenad i skogen, men ibland är vi inne om jag inte pallar gå ut. Då sover vi tillsammans i min och Ms säng. Det är mysigt!

Sedan är det eftermiddag och G äter en bibi innan vi går ut igen. Eller om vi redan varit ute (när han sov) så är vi inne ett tag. Kanske hinner vi ut innan middagen, annars efter.

Ja, det är väl ungefär så här som våra dagar ser ut just nu. Jag försöker träffa vänner i lite lagom dos (jo, jag är översocial men har hört att det finns de som är värre), men även ha lugna hemmadagar. I fredags fick jag till och med en utflykt själv till Gammlia och jag hann läsa i solen i en hel halvtimma innan min vän kom dit, som jag bjudit in lite spontant via sms. Sedan gick vi till en annan vän och åt vattenmelon. Fint! Idag fick M, på sin lediga dag, en ledig dag. Han var på cykelutflykt med en kollega och vän uppströms Umeälven och de hade tydligen legat på varsin klippa och mediterat. Fint, det med!

Vi försöker alltså ge varandra lite tid för oss själva också, mitt i allt. Jag tror att det är en bra idé.

Nu ska jag sova för nu är klockan snart elva, igen! Den blir det varje dag. Märkligt! Godnatt ljusa natt!

Tre månader i Spanien

"När kommer ni hem?" är den vanligaste frågan jag har fått från mina svenska vänner under de här tre månaderna i Almonte. "Jag vet inte" har varit mitt svar. Och än vet vi faktiskt inte när vi kommer att komma hem till Umeå igen, mer än att det blir innan den första maj. Vi måste bara ta tag i att köpa biljetter. Här kommer mina tankar om hur det har varit att vara här i tre månader. Vi börjar väl med det viktigaste: maten.

Att efter några lite kämpiga höstmånader få landa här hos svärmor och äta hennes mat varje dag, har varit himmelskt. Jag har lagat mat ungefär fyra  gånger på tre månader. Det har varit köttfärssås (två gånger), potatis och purjolökssoppa samt broccolisoppa. I övrigt har vi ätit antingen svärmors mat eller på restaurang. Lyxigt och enkelt! Svärmor lagar mycket god sydspansk husmanskost, samtidigt ska det bli lite skönt att komma hem till Sverige och få äta min vanliga svenska mat. Det bästa ska dock bli att byta mattider från klockan 14 och 21, till klockan 12 och 18. Jag kommer anpassa mig med en gång! Jag har också tänkt göra en lista på mat som jag ska laga när jag väl kommer hem, men inte påbörjat den ens. Jag är rädd att stå där utan inspiration alls. Har någon något tips, skriv gärna det i en kommentar!

Samtidigt som det har varit enkelt att bara äta svärmors mat och att vara mycket hos dem, har det varit helt ovärderligt att ha tillgång till en egen lägenhet för vår lilla familj. Hade vi inte haft den hade jag nog inte orkat vara här så här länge! Den ligger på lagom promenadavstånd från mina svärföräldrar (ca åtta minuter) och är ganska liten, men har fungerat utmärkt för oss. Det har varit skönt att kunna gå dit efter jobbet och några gånger har vi ätit middag där. Det har varit härligt att vakna där och ha lite lugn och ro innan arbetsdagen. Att få rå om sig själva och ha sin egna ordning, känns väldigt viktigt för att orka vara hemifrån så länge! Förra året var vi här under hela april, och då bodde vi bara hos svärföräldrarna. Det fungerade men jag tyckte det var jobbigt att inte ha vårt eget hem där vi kan stänga dörren om oss, och där vi bestämmer vem som hälsar på och inte och så vidare. Jag är mycket tacksam att vi kunnat hyra den här lägenheten av mina svärföräldrar!

Spanien är dock ett land där folket inte sitter hemma och trycker särskilt mycket. Detta har inneburit att vi har varit ute en hel del och promenerat runt i byn, men även åkt till andra byar på utflykt. Flera gånger har jag känt att jag måste ut ur Almonte och andas lite frisk luft. Då har vi åkt till byar som Bonares, Niebla, Villarrasa, Rociana, Matalascañas, La Palma, Aznalcázar, Paterna och Manzanilla. Vi var en eftermiddag i El Rocío på dop, men missade att gå in i kyrkan. Jag har inte sett jungfrun i El Rocío på flera år! Byar som vi har kvar på listan att besöka, inför nästa gång, är Mazagón, Villalba del Alcor, Lucena (vandringsleden mellan Lucena och Bonares vill jag utforska) och Almonaster la Real (där vi har vänner som bor). Vi har även varit i väg en sväng till Aracena, vilket jag tror kommer bli tradition. En dag var vi i Sevilla, men den här gången har vi inte varit något alls till Huelva. Man kan inte hinna med allt, och byarna finns ju högst troligt kvar. Höjdpunkter har dock varit att promenera i Linares de la Sierra efter besöket på deras Hammam och att äta på El mesón de Alegría i Villarrasa. Riktigt gott!

Men för att man ska kunna åka på utflykt, måste det ju vara fint väder! Eller hur? Många i Sverige har avundats vårt väder här, men från den första mars har det regnat ganska mycket. Det är nu senaste två veckorna ungefär, som vädret har varit bra igen. Nu känner man att värmen är påväg. I början när vi var här var det  ganska kallt, särskilt i mitt lilla kontor på taket, men det har inte varit så kallt som jag trodde. Jag har haft en bra tröja med mig, som är så varm att den kommer att lämnas här, som jag har haft på mig inne, nästan hela tiden, och även ute i början. Dock har jag inte använt raggsockorna alls. Bra kläder att ha med sig för spansk vinter är: fleeceleggnings, ylleunderkläder, vanliga leggnings, några klänningar, ylletröja, annan asvarm tröja, jacka, regnjacka, mössa, skor som tål regn, tofflor eller sandaler att ha inne. Yllesjal.

Det har varit fint att se vår son utvecklas här i Spanien. Han har börjat gå och vill bara gå och gå och gå, samt krypa upp för marmortrappan. Han äter hur bra som helst, även vanlig mat, och när vi kommer hem ordentligt tänker jag försöka sluta med burkmaten helt. Det kanske är sent att sluta vid 20 månaders ålder, men det får bli så. Det är så extremt bekvämt med burkmat! Nu har han dock flera tänder (åtta, totalt), och kan tugga ordentligt bara man mosar lite eller serverar "mjuk" mat.

Han har även börjat säga flera ord, som jag har skrivit om innan. De spanska orden han säger är agua, pan, caca, anda, luna, uva, una, este, esta, och nästan guapa. Han härmar mycket. Igår lyckades han säga sin kusins namn och vid ett tillfälle lät det som om han sa chica och häromdagen sa han något som liknade coches, men jag vet inte om det var av misstag eller för att han tittade ut på bilarna. Det är så roligt att lyssna på honom och det är så skoj att han förstår mer och mer spanska nu. Det ska bli intressant att se vad som händer i Sverige. Kommer han att byta ut agua mot vatten och pan mot macka eller kommer han hålla kvar vid de spanska orden? Troligtvis kommer han att blanda och till slut gå över mer och mer på de svenska, mer gångbara orden. (Mer gångbara i Sverige, menar jag.) Efter ett tag (några år?) kommer han troligtvis medvetet välja vilket språk han talar med vem. Det blir intressant att se vilket språk han talar med sina föräldrar. Om jag får gissa blir det svenska med båda, åtminstone så länge vi är i Sverige, eftersom vi båda förstår och talar svenska. Förhoppningsvis fortsätter M att tala mest spanska med G och även med mig, så att G får så mycket inflöde av det språket som möjligt. Jag hoppas på att börja läsa godnattsaga framöver och att vi kan natta varannan natt, eller liknande, och att M kan läsa böcker på spanska och jag på svenska. Vi läser i och för sig mycket nu också för honom, på båda språken. Det gäller bara att inte tappa det!

Ja. Nu är det sista vanliga dagen här, för den här gången. Imorgon åker vi bil till Sevilla och sedan tåg till Málaga. Vi ska sova på vårt "vanliga hotell" och på morgonen tar vi en flygbuss till flygplatsen och ett plan till Köpenhamn och sedan tåg till Göteborg. Där blir vi hämtade av min pappa och åker hem till mina föräldrar. Det blir säkert bra! De har längtat efter G och jag har längtat efter dem! Det blir roligt att se om de fattar vad G menar med sina spanska ord!

Hejdå, Spanien! Tack för den här gången!

Lillgurkan just nu, 17 månader

Min käre, lille buskorv! Hur mycket älskar jag dig, tror du? Mer än vad du kan föreställa dig! Bara så att du vet! Får du själv barn så kanske du kan börja föreställa dig min kärlek till dig, men inte heller då är det säkert att du förstår. Och nu är vi här - i Spanien. Ditt andra hemland, eller åtminstone din pappas första hemland. En månad in och jag är ganska trött. Jag arbetar mycket och träffar dig ganska lite känns det som. Trots det försöker jag ta tillvara på de stunder vi har. Nu är du ingen bebis längre, utan nu är du en riktig liten pojke som mormor brukar säga. Det går så fort, så fort. Och det är så underbart!

Du har nu fyra tänder (två uppe och två nere) och en till på gång där uppe och du tycker till och med om att borsta tänderna, bara vi inte använder tandkräm. Du lär dig så otroligt mycket hela tiden! Bara sedan vi kommit hit har du lärt dig att gå långa sträckor om man bara håller dig i en hand. Med långa sträckor menar jag fram och tillbaka på trottoaren framför farmor och farfars hus. Särskilt tycker du det är roligt med ojämnheter, grus och brunnslock som låter lite när man trampar på dem. Du älskar att vara där, en la calle. Du vill gå ut mest hela tiden, vilket du visar genom att gå fram till dörren och gny. "Kom igen! Öppna! Vi ska gå ut!" tycks du säga på ditt egna internationella språk. Oftast går någon ut med dig. Din metod är effektiv. Och när vi går in igen blir du alldeles vild och arg, för du vill vara ute mer.

Du älskar även att äta. Du äter fortfarande barnmat, mest köpt för jag hinner inte riktigt laga och har inte riktigt tillgång till köket här på samma sätt som hemma. Du äter bröd som en tok och du har lärt dig att både förstå och säga det spanska ordet för bröd: pan, men det svenska har du ingen aning om än. Du försöker även säga lampa, vilket går väldigt bra, förutom att du missar det första l-ljudet, så det blir ampa istället. Vilket lämpligt ord! Det heter ju lámpara på spanska, så farmor och farfar förstår. Du säger även det svenska ordet titta, men inte det spanska tita/tito för faster och farbror. Du förstår det spanska ordet för farfar: abuelo och du tittar efter honom när man säger det och följer honom med blicken vad han än gör. Du verkar älska din farmor och sträcker dig efter henne när hon kommer hem, till hennes enorma glädje! Och din pappa sedan. Ni umgås mycket nu eftersom han är ledig med dig. Du säger pappa oftare än mamma, men blir alltid överlycklig när jag kommer. Du ropar på pappa ibland, och letar efter honom om han inte är hemma. Det är så fint att se! Jag blir så glad!

Du tycker fortfarande om att läsa böcker och du gillar att härma djurens läte. Om du ser en bild på en häst eller en häst på riktigt, vilket det finns ganska gott om här, så gnäggar du på ditt sätt. Kossorna säger mmmm enligt dig. Hundarna har också sitt läte, som du härmar uff, uff. Du har även ett särskilt ljud och tecken för saker med motor, t ex bil och traktor och takfläkt: um, um och en liten vispande rörelse med fingret i luften. Supergulligt!

Du pratar mycket på ditt egna språk, med ord som ingen förstår. Och du älskar att sjunga. Jag tror du sjunger Imse vimse spindel, särskilt regnet faller ner, med rörelser men sången låter mer som Lille katt. Du klappar i händerna och hittar på egna rörelser och sånger och kan underhålla dig så ett bra tag, särskilt i bilen.

Angående rörelser och tecken så har du också ett eget tecken för att tvätta händerna och igår när vi ätit klart gjorde du det tecknet och då gick vi och tvättade händerna. Du kopplar verkligen ihop saker: efter maten tvättar man händerna. Det är roligt att se!

En sak som verkligen imponerar och förvånar här i Spanien är att du äter själv med sked, även om vi också matar dig samtidigt. Det är inte många barn i din ålder som gör det här, verkar det som. Dina kusiner blir fortfarande matade i ganska hög utsträckning, vad jag förstått, trots att de är både ett och två år äldre än dig! Vi vill dock att du ska lära dig själv och att du ska bli så självständig som möjligt. Det gör ingenting om du blir kladdig, tycker vi!

Just nu känns det nästan som om spanskan är starkare än svenskan, men det kommer såklart att ändras. Du förstår lengua men inte tunga, pan men inte bröd, abuelo men inte farfar. Du förstår både lampa och la luz, du förstår remolino för takfläkt och mamma och pappa så klart. Ditt namn har du förstått sedan vi var här sist.

Jag hoppas att Spanien och spanskan blir en levande del av dig och inte bara en del av din pappa. Vi får försöka åka hit ofta, åtminstone en gång per år, gärna mer. Jag hoppas att du, när du blir lite äldre, får några kompisar här så att du har roligt när du är här. Jag hoppas att Spanien och Almonte blir ett ställe du tycker om och känner dig hemma på!

Det är så roligt att se dig växa och utvecklas! Du blir mer och mer av en egen liten person och du är supercharmig och ganska bestämd! Puss på dig lillgurkan! Kärlek!

Här är du, ju!

Tulpanbukett i februari

Det gick drygt fyrtio dagar utan att jag hörde någonting alls av min vän från Barn 4. Men så plötsligt kom ett meddelande. Det lilla halmstrået var verkligt - hennes mobil hade varit trasig och nu hade hon skaffat en ny! Hon var kvar i Sverige! Fortfarande utan besked om framtiden, men ändå: kvar!

Vi fortsatte höras med små meddelanden då och då, blandat med foton på våra jämngamla barn. Häromdagen frågade jag henne om hon skulle komma till Umeå snart och det visade sig att så var det, så idag träffades vi.

Det blev en fin dag. Först väntade vi i en evighet på Migrationsverket för att hon skulle få en biljett tillbaka till Vännäs, där hon nu bor. Sedan gick vi och fikade. Vi pratade om vad vi ger våra barn att äta. Båda gillar morot. Mitt barn får inga kakor och ingen läsk. Ingen choklad, även om han gärna hade velat. Vi pratade om barnet som är påväg, hennes. Att hon har en dotter i Irak, en här som är åtta månader och en i magen som kommer i juli eller augusti. Vi pratade om hennes man, som verkar ha lämnat henne. Vi pratade om allt detta allvarliga och känslosamma utan att på riktigt och ordentligt kunna prata om det. Vi har ingen gemensamt språk som är tillräckligt starkt. Jag önskar så att vi hade det!

Jag hoppas allt det bästa för henne! Att hon får stanna i Sverige! Att hon kan ha någon att dela föräldraskapet med. Att hon kan flytta närmre resten av hennes familj som också bor i Sverige. Framförallt hoppas jag att hennes lilla dotter i Irak ska få komma hit och vara med sin mamma!

Livet är så olika. Det är så enorm skillnad på möjligheter och sätt att leva beroende på var man är född. Det är stor skillnad på traditioner och val. Jag tänker på att hon är så ung. 20 år. När jag var 20 år var jag i Salamanca och läste spanska och förälskade mig i spanjorer. Inte var jag gift, inte hade jag barn. Jag var fri att testa livet på olika sätt. Det är svårt för mig att förstå hennes situation och hur hon har det. Det är lätt att känna sig privilegierad och lyckligt lottad. Akademiskt utbildad, 31 år gammal, stabil ekonomi och i en i jämförelse oerhört stabil relation med en omhändertagande man.

Jag hoppas att vi kan vara vänner. Att vi kan lära känna varandra bättre och hjälpa varandra i livet på något sätt. Det känns bra att hon bor i Vännäs nu, det är närmre än Lycksele där hon bodde förut. Vi får se, jag hoppas att vi kan åka och hälsa på henne om ett tag. Att vi kan utforska Vännäs promenadvägar och äta god irakisk mat. Det är jag sugen på!

Våren! Kom med möjligheter och glädje är du snäll, nu när jag återfunnit min vän!

Translanguaging

- Vem ska fixa köket? Varför är det alltid jag som fixar köket?

- El köket está fixeado ya.

- Nä, det är ju massa kastruller och grejer där som behöver diskas.

- Esto no lo he visto.

- Nä, men kolla i diskhon så ser du.