söndag 25 oktober 2020

En helg i oktober

Så kom äntligen denna helg, efter en intensiv vecka där jag kände att jag aldrig riktigt kom igång på jobbet men när jag tittade tillbaka på veckans arbetsinsats ändå kunde se att jag hade gjort tillräckligt. Konstig känsla. Stress kanske den heter? Inför denna helg hade vi som vanligt inga planer, men några tankar. En tanke var att besöka en ny förskolevän till G i hans nybyggda hus, en annan tanke föddes mer i stunden på fredagseftermiddagen och det var att ta ut G på restaurang för att fira in helgen. Sagt och gjort. Med 24% mobilbatteri och oklar batterimängd på cykeldatorn/displayen som inte laddar sig som den ska  gav jag mig av. (Ja, jag har reklamerat. Nej, jag har inte fått någon ny. Ja, jag har min svågers som funkar. Nej, jag använder den inte utan har den bara med mig ifall att, men denna dag låg den hemma.)

Det var så vackert att cykla förbi hela landskapet. Fåren som bräkte, höstfärgerna. Än en gång tog jag inga bilder på dem, men jag får spara bilden i mitt inre. Vi lyckades komma fram till Skärhamn utan att vare sig mobilen eller cykeln hade dött. Underbart! G beställde bara pommes frites och jag beställde Pad Thai. Det var nudlar i ostronsås och tigerräkor. Är det dessa tigerräkor som är så dåliga för miljön att äta? Jag blev osäker och åt ändå. G smakade förvånande nog på mina nudlar och tyckte om dem! Nästa gång ska han beställa Pad Thai, sa han. Det var bara vi som satt och åt där inne på restaurangen (tidig timma) och det var lugnt och skönt. G fick en bamseglass till efterrätt och var glad. Sedan cyklade vi hem i skymningen och vinkade till pappa M när han bytte buss inför arbetsveckans sista tur. Det var en fin början på helgen!

Så kom lördagen och vi fick sova till klockan nio. Det var ju bara hur skönt som helst, som ni alla förstår. När jag äntligen tagit mig upp ur sängen hade jag fått ett sms av förskolekompisens mamma att vi var välkomna till dem. Men innan dess behövde jag ta det lite lugnt, laga pumpasoppa och äta den. 

Mitt höftade recept, på svärmors inrådan:

En purjolök

En gul lök

En stor morot

Tre potatisar

En butternutpumpa

Man kan ha i en paprika också, men jag hade ingen hemma.

Alltsammans grovhackade jag och sedan stektes det lite lätt i rapsolja och sedan hade jag på vatten, grönsaksbuljong och salt. Detta kokades i nästan 20 minuter innan jag tog bort lite vätska och mixade det hela. Ja, men det blev gott (tyckte vi vuxna som vågade smaka).

Efter att vi städat undan lunchen cyklade vi iväg. Först till en ekologisk grönsaksodling med självplock av tomater och djungelgurka och sedan upp för en brant backe till förskolekompisens hus. Vilket hus det var! Nytt, stort, avskalat och fantastiskt med takhöjd ända upp till nocken och tillhörande eko... Underbar utsikt över höstträden och där borta - havet. Så snyggt att det inte var sant! M och jag kunde inte prata om något annat på hela kvällen sedan. Även om jag vet att jag själv inte vill bo så, så blev jag så grymt imponerad. Tänk att folk har råd att bygga sådana hus! Det har inte vi... 

Och idag är det söndag och det har regnat och blåst nästan hela dagen. Jag har känt mig seg och lite nere men det blir nog bra tills imorgon. En promenad mitt på dagen piggade upp lite och till sist fick vi dammsugit och till och med moppat, så nu känns det bra igen. Jag har också hunnit läsa lite i min bokcirkelbok "Folkets skönhet" av Merete Pryds Helle. 

M har fått tid till att måla av vår numera framlidna vän ponnyhunden. G tog initiativ till att baka kärleksmums, ohyra hittades i strösockret, och så vidare. 

Nu är det dags att betala räkningar! Skoj, tycker jag, för då kan man se hur pengarna växer. Så kanske, kanske får även vi en dag möjlighet att köpa något slags hus någonstans, förhoppningsvis ganska nära där vi bor nu. 

En skön söndagskväll och bra start på nästa vecka önskar jag er! Hej hopp!

torsdag 22 oktober 2020

Dramatisk vändning på dagen

Under arbetsdagen har jag alltid mobilen på, ifall förskolan ringer. Den är alltid med mig ner när jag ska äta lunch. Just igår var jag på vippen att ringa min vabbande syrra en stund innan lunch men så kom pappa med bilen från Göteborg och jag hjälpte honom att ta ner en stege från biltaket istället. Jag gick upp till mitt kontor igen och rättade färdigt en elevuppgift. Så ringde telefonen. Precis när jag skulle skicka tillbaka min rättning till eleven ringde telefonen. Ett fast nummer från Tjörn eller Orust. Vem kan det vara? Förskolan såklart! 

- G har ramlat och slagit i huvudet i en sten. Det blöder. Det verkar  vara ett djupt sår. Du måste komma med en gång och ta honom till vårdcentralen, sa fröken på andra sidan ungefär. 

Inte skulle jag hinna äta någon lunch, än mindre göra något annat alls. Det var bara att gå ner, trycka två falu rågrut medan jag klädde på mig och be pappa hjälpa mig att sätta i bilbarnstolen med femtielva fästen. En banan och ett ägg fick jag också med mig, men ingenting till G. Han har nog redan ätit, tänkte jag. 

- Ta det lugnt nu, sa pappa innan jag körde iväg. Det var bra ord att ha med sig. 

Fröken satt på en stor sten vid parkeringen och G satt lugnt i hennes knä. I pannan ett provisoriskt plåster och lite blodspår i ansiktet  och på händerna. Han snyftade till när han såg mig, men bröt inte ihop. 

- Jag har ramlat på en vass sten, sa han. Ja, det var när de hade lekt i drakarnas land. Och så hade en vass sten varit precis där G hade ramlat. Och nu var såret djupt och ögonen ledsna och det var dags att åka i morfars bil till vårdcentralen. Ut och iväg i den glesa landsbygdstrafiken. Mulet, nästan dimmigt väder och gröna, gula, röda träd. 

G satt och pratade hela resan dit, men väl framme ville han inte gå in. Såklart. Den pojken har erfarenhet av vården och han undrade, helt logiskt, om han skulle opereras nu. Men nej, här inne gör de inga operationer alls, försäkrade jag. Till sist lyckades jag locka in honom genom att springa över en gräsmatta med vackra höstlöv, och runt ett hörn och in sedan vi passerat dörrvakt.

- En hiss! utropade G.

- Den åker vi sen, sa jag. (Som belöning, tänkte jag.)

I väntrummet testade G allt: tvätta händerna på toaletten, dricka vatten ur engångsplastmugg, klättra i väntrumsbåten med djur i trä (Noaks ark möter klätterbåten på Drottning Silvias barnsjukhus i miniformat), hämta "biljetter" (gamla nummerlappar) och gå runt och titta. Vinka till tanterna som blev inropade, ja, sådant viktigt. Så snart en sköterska gick förbi i blå kläder lade G märke till det:

- Titta en skötväska, sa han varje gång.

Plötsligt blev det hans tur, sköterskan ropade upp hans spanska efternamn på svenska och det tog en liten stund för mamma Tove att koppla. Så gick vi in i ett rum. Där fick mamma försiktigt ta bort förskolans plåster och sedan fick sköterskan under mammans fasthållande tvätta såret med tvål och vatten. Hon satte små plåsterremsor i kors, ett annat plåster på men kom sedan på att det bästa var nog ändå om doktorn fick komma och titta. 

När G provat den rullande doktorspallen och kikat runt lite i rummet kom så doktor Per. Han var snäll och go och inte helt ung. Han lyste med sin starka lampa och tog försiktigt bort sjuksysterns fina omplåstring. Så satte han nya plåsterremsor, denna gång som en stjärna. Och ett större plåster på som skydd. 

- Another one, sa doktorn på engelska.

- Otra tirita, säger man på spanska, sa vi. 

- Men, hur kan ni spanska? frågade han. 

Så fick vi berätta om pappa M och så skojade doktorn till det med Gs namn. 

- Om din pappa heter M-lino så heter du G-lino, sa doktor Per. G skrattade, och tyckte att detta var det roligaste han hade hört på hela dagen. 

I korridoren sedan kom jag på att om vi heter G-lino och Tovelina så heter du Perelino. Fantastiskt tyckte G. Roligt tyckte Per och gick skrattande in på sitt doktorsrum. Sedan åkte vi hissen, upp och ner, för sakens skull.

Så kom det sig att en sådan dramatisk vändning före lunch fick ett glatt slut på vårdcentralen. Vi tog bilen och åkte hem till morfar där vi serverades lunch båda två, ganska många timmar för sent. 

- Vilken modig kille, hade doktorn sagt berättade G sedan. 

Och ja, vilken modig kille jag har! Han vågade både klättra på stenar i drakarnas land, gå in på vårdcentralen, bli tvättad och omplåstrad, det senaste två gånger av två främmande personer, och sedan gick han därifrån med ett skratt - alltihop innan lunch. Och jag är så tacksam för två saker: G hade humöret uppe hela tiden och jag hade just i rättan stund tillgång till morfars bil. 

En tanke till slår mig kring detta; när något sådant här händer försvinner allt annat. Helt plötsligt är det bara G som finns i hela världen och bara G med den blödande pannan som måste räddas. Ingen mental vikt kan läggas vid tankar som: har jag jobbat tillräckligt effektivt idag? eller något annat som inte har med G och Gs hälsa att göra. Det är lite liknande som det jag upplevde under mitt minimalistiska liv på IVA. Och det är väl så det är att vara mamma, eller människa: när hälsan sviktar är en god hälsa det enda man önskar. Allt annat är oväsentligt. Tack och lov blev G inte värre skadad, och kanske lär han sig någonting på kuppen. Hela kvällen igår var han pigg och glad, och inatt sov han så gott. Därför lämnade jag honom till förskolan imorse, men på väg in frågade jag honom om han skulle låta bli att ramla på vassa stenar idag, och det försäkrade han att han skulle. Min fina, kloka, modiga pojke! Min G-lino!

tisdag 20 oktober 2020

Ett gult paket i brevlådan och gula löv på träden

Det är väl en ganska välkänd paradox att när det händer mycket i livet har man inte så mycket tid att skriva om det. Så är det nog för mig just nu. Vad händer då? undrar ni. Ja, vad händer inte? Näe, men det är väl inte så mycket som händer. Inget som jag kan skriva om just nu, i alla fall... 

Men idag, idag fick vi faktiskt en rejäl överraskning när vi öppnade brevlådan. G och jag hade kämpat oss hem genom gråmulen oktobereftermiddag. Regnet hade upphört medan jag kämpade med att få på G stövlarna på förskolan, så jag blev inte så blöt. Barnet satt snällt i sin vagn och pillade på sin röda buss. Väl hemma tyckte jag att vi borde kolla brevlådan. Det är Gs uppgift och döm om vår glädje och förvåning när där låg ett gult paket från Correos, Spanien. Adresserat till mig (inte till M). G listade genast ut att paketet egentligen var till honom och han förstod också snabbt att det helt säkert innehöll något gott och ätbart. Jag såg med en gång att avsändaren var en viss Annika i Aracena, som tänkte på oss. Så himla fint!

Så fort vi fått av oss ytterkläderna öppnade vi paketet. Så fint! Ett paket Rodeo och en bok av en känd barnboksförfattare med barnverser på spanska. En bra godnattsagobok, tyckte G, men när det var min tur att lägga (vilket det var ikväll) och det absolut skulle läsas just den boken stötte jag på lite patrull. Boken visade sig innehålla en hel del litterära ord som jag inte förstod. Så jag läste väl ordagrant och förstod det mesta, men det blir liksom inte riktigt samma sak när man inte kan förklara och det inte är ens modersmål, så jag får göra som Annika och Jesús och överlåta läsningen av just den boken till pappa M, spanjoren, så får jag ta Muminsagorna på rim istället, så som "Hur gick det sen?" och "Vem kan trösta knyttet". 

När M kom hem från jobbet rusade G och hämtade "den svarta påsen" med Rodeo och sprang ut i hallen: Pappa, pappa! Titta! Godsaker! Och M (asombrado/förvånad): Var har du fått tag i den? 

Så det, det var det ju värt att blogga om tyckte jag. Och nu har ni läst om det. Det är höst. Det är blåsigt. Vi cyklar. Vi jobbar och M vill måla. Det känns mer och mer som om vi etableras här. G och M var på födelsedagskalas i lördags hos några förskolekompisar och om två veckor är vi bjudna på ett annat barnkalas. En tredje mamma och jag pratar om att kanske ses i helgen. Det känns lätt och glatt att cykla med sådana tankar. Löven är så vackra på träden och ja, livet känns faktiskt rätt bra i allt som händer och sker. Gamla vänner hörs av och nya vänskapsband knyts sakta men säkert här ute i kustbandet. 

I söndags hade vi en riktigt solig utflyktsdag. På förmiddagen var G och jag i badviken och han blev inte blöt. På eftermiddagen cyklade vi över bron och parkerade vid en kyrkogård bakom vilken det finns en trollstig, men innan vi gick på trollstigen besteg vi ett berg och fikade medhavda (för osöta, enligt M) kanelbullar och en av de sista farmorkakorna som hon hade med sig hit för ett år sedan. Vår familj mår som bäst på utflykt, har vi kommit på. Och här finns det så många olika småställen att variera mellan. 

Nä, nu har det här inlägget svämmat över alla breddar, så nu får jag strax avrunda det här. Jag hoppas att ni har det fint där ute i hösten, trots corona och annat smärtsamt som händer och sker. Ta hand om er så ska jag försöka skriva snart igen. Vad skulle ni vilja läsa om, förresten? Önskemål mottages tacksamt! 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...