En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Den långa vandringen

Morgonen efter den långa vandringen känner jag mig tacksam. Jag är tacksam över att jag vaknar i en varm, mjuk säng, att jag har en varm mjuk yllekofta att ta på mig, att mitt barn sover sött i sin varma säng och att min man har cyklat iväg till sitt arbete. Jag är tacksam över att jag kan duscha varje morgon, att jag har rent vatten i kranen i köket. Att jag kan koka te och har gott bröd att äta, att jag har ett arbete att gå till. Tacksam över att mitt barn går i skolan och inte ligger sjuk i tuberkulos och tacksam över att jag inte måste elda ljung och enekvistar  för att få upp någon som velst värme hemma eftersom alla andra träd redan är nedhuggna. Att det inte är jag som står med huvudet på stupstocken. Allt detta är självklarheter, men fråga Matilda Hermansdotter, Alma Karolina Augustdotter eller varför inte Johannes Johansson från Hälsö? Inte hade de allt det här. Inte alls.

Dessa för längesedan döda människors boplatser och i Johannes fall dödsplats besökte vi i helgen, min syrra, min vän A på grannön och jag. Vi hade företagit oss att vandra halva Orust Tvärs, som är en del av kuststigen. Halva räckte gott och väl, hela hade jag aldrig orkat. Det kände jag framförallt på måndagen, dagen efter.

Strax före klockan tio svängde vi av i Hårleby (vid busshållplats Gustorp) och runt det gula hyreshuset upp  i skogen på en grusväg. Ingen skylt indikerade vandringsled vid vägen, lite synd. Vi parkerade vid skylten som pekade mot Hälsö-Johannes grav. Därifrån var det fint ledat hela vägen till Svanesund. Vi började således med att vandra i daggvått gräs till just Hälsö-Johannes grav. Han var den sista som halshöggs till döds på Orust och det kom tusentals för att titta. Så var det väl innan det fanns kriminalserier på TV, och inte heller TV eller radio uppfunnits än. Eller varför kom man annars för att se på detta hemska? Kanske berättas det mer i Sveriges Radios inslag om avrättningen, som jag tyvärr inte hunnit lyssna på än. "Hur kan det ha varit att arbeta som avrättningsman" sa vännen A när vi traskade vidare därifrån. "Tänk att det fortfarande finns de som gör det" svarade min syrra. Gravplatsen var tydligt uppmärkt och ett vackert smide var på senare år skapat runtom. Det föreställde fängelsegaller. Döden blev Johannes fängelse. Och nu är även han som dödade honom död. Och de som kom för att se på, den där majdagen 1857. Exakt på dagen 166 år innan jag gifte mig med M. 

Vi gick vidare genom skogen, förbi kohage och på gammal landsväg. 

A och syrran som har dubbelt så långa ben som mig, ungefär, gick ibland lite före, men de väntade in mig så snällt trots att jag var lite långsam ibland. 

Strax innan lunch fick jag ont i höften, antagligen på grund av kyla. På morgonen hade jag fått för mig att jag hade på mig för mycket kläder och därför tog jag av mig mina merinoleggings som jag hade under mina tunna bomullsbyxor och lämnade kvar dem i mina föräldrars hus där jag hämtade upp syrran klockan åtta. Det gör jag aldrig om! Ta av mig, ja kanske, men inte lämna kvar. Så dumt! 

Nåja. Vi stannade och åt lunch vid Orusts enda kända runsten. Jag fick briljera med lite run-kunskap från jobbet och försökte sedan tyda runinskriften vilket visade sig vara omöjligt med mitt tålamod. De flesta runorna såg ut som helt raka streck! Svårighet att tyda runorna hade tydligen inte bara jag utan även de som både 1922 och 1992 hade gett sig i kast med det. Det kunde man läsa på en tavla invid stenen. 

A och jag läste förresten på alla tavlor. Syrran med ibland, men hon var nog den som var mest intresserad av att vandra. Jag var den som var mest intresserad av att titta på träd. Syrran bar och lagade mat, jag betalade maten och A guidade. Det var ett fint upplägg och jag är tacksam för deras insatser!

Träden visade sig från sin bästa sida i vackra höstfärger. Luften var klar och något kall. Solen sken då och då men täcktes av tunna moln precis när vi åt lunch. 

Det helt vindstilla vädret var inte helt vindstilla, men på det hela taget var det ett perfekt vandringsväder, om jag bara haft på mig mina merinoleggings. Höftvärken gav förresten med sig efter lunchen. Kanske för att jag offrade en tortellini till asagudarna, eller för att jag värmde höften med min sjal under lunchpausen. Eller kanske för att jag helt enkelt vilade när vi satt och åt. Tortellini, pesto, mozarella, torkad korv och oliver bestod lunchen av. Syrran kokade tortellinisarna på mitt stormkök. Varm mat när man är ute är minsann lyxigt! 

Efter runstenen gick vi under, respektive över, den stora vägen 160 och sedan upp i skogen. Vi blev omsprungna av två manliga löpare under tiden vi kämpade oss upp för vandringens jobbigaste backe. Jag undrar vart de sprang sedan. Antagligen ner igen, säger vi... 

Vi mötte faktiskt inte en enda annan vandrare under hela vår tur. Bara dessa två joggare och en kvinna på promenad. Kanske är den inte så känd trots allt , trots att de ordnar ett årligt evenemang där man kan gå eller springa hela eller halva? Det var förresten så A kom på att vi skulle gå den. Hon hade gått halva förra året med sin familj och ville visa mig. Sedan kom jag på att det skulle bli en perfekt födelsedagspresent till min vandringsälskande syster. Hon i sin tur kom på att hon inte alls ville vandra med massa andra och idén om att bara vi tre skulle gå den föddes. 

Efter ytterligare en bits vandring stannade vi och fikade mitt i skogen i en liten skogsbacke där det faktiskt var både sol och lä. Jag hade med mig av de där himmelskt goda bullarna som vi bakade förra helgen och syrran hade med sig kaffe och mjölk. Två tepåsar hade jag också packat ner till mig och teälskande A. Och så kom det sig att vi satt där i solen och funderade på vad alla tonårskillar gjorde när vi som tonårstjejer satt och drack te och pratade (om dem). Vi hade lite olika teorier, men det är sannerligen något som behöver undersökas. Och sannerligen skulle tonårskillar, och alla andra killar och män också för den delen, behöva lära sig att sitta och kanske dricka te och framförallt prata med varandra. Gärna om samma saker som vi pratar om mest, nämligen Relationer. Eller vad tycker ni?

Vi vandrade vidare, och när vi gått upp för ännu en backe och slagit oss ner vid ett picknickbord chockade jag alla (det vill säga de andra två) genom att göra plankan i tjugo sekunder. Det var roligt, trots att syrran förvägrade mig mitt högt eftertraktade beröm. Syrran i sin tur skapade ett konstverk som föreställde oss tre på vandring. Det var en fin stund.

Sju timmar efter vår start i Hårleby kom vi äntligen fram till den lilla orten Svanesund. Biltrafiken genom byn störde oss något och vi kände alla tre hur skönt det varit att vara utan biltrafik och oljud under så många timmar. 

Biltrafik var något som Matilda och Alma Karolina och de andra i skogen och överhuvudtaget förr i tiden också slapp på sin tid. Något som de antagligen inte saknade... Den första bilen som framfördes på Orust kom faktiskt upptäcktsresande Sven Hedin i, när de skulle gräva ut fornborgen Borrefjäll 1913. Även detta lärde jag mig av en skylt längs leden. Och den där fornborgen hade det varit roligt att besöka med barn, tror jag. Även om det bara kan vara ruiner kvar. Det var trots allt runt 2500 år sedan de byggde den.

Halva Orust tvärs var en fin vandring och jag rekommenderar den varmt för den som tycker om att vandra och som inte räds varierad terräng, med uppför och nerför och något ologiska men mycket väl utmärkta svängar. Extra intressant blir det för den historieintresserade som kan läsa på olika tavlor om människorna som bodde där djupt inne i Orusts inre förr i tiden. Vissa husgrunder finns kvar och det slog mig hur små husen måste ha varit, och hur många barn som fötts och tyvärr också i ung ålder dött där. 

Nä, nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma mjuka säng med mitt gosiga duntäcke, men först ska jag laga havregrynsgröt av skalade, ångade och valsade havregryn som jag varken behövt så eller skörda själv. Till denna ska jag ha mjölk från en ko som jag aldrig sett, men som åtminstone lever i samma land som jag. Världen förändras och tur är väl det. Inte vill vi tillbaka till tiden med hög barnadödlighet och elda med enris och ljung. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur mycket snällare mot planeten Jorden människornas liv var på den tiden. Hur mycket lugnare, på ett sätt, livet kanske var. Men också hur mycket mer utsatt man var, för sjukdomar, köld, hunger och för tidig död...

En helg i oktober

Jag har fått en kväll för att skriva. M har varit iväg på en skulpturkurs nästan hela dagen så jag tyckte att nu är det la dags för mig att få skapa lite... Inte för att jag vet exakt vad det ska bli men det ger sig väl. Jag kan börja skriva om helgen. 

Fredag och jag började dagen med lite lantdjursterapi. De senaste två veckorna har nämligen varit, eller åtminstone känts, som lite väl hektiska. Vi var på konferens i närheten av Stockholm i mitten av september och sedan stannade jag en natt extra i Stockholm eftersom M och G kommit dit. Vi skulle se stan och träffa min kusin som blivit pappa i somras, och bebisen och hans fru såklart. Konferensen var helt fantastisk, särskilt de lediga stunderna när vi spaade, åt middag, tjötade, skojade och skrattade. Jag hade en paljettklänning jag köpt second hand. Och jag var så rolig som jag nog aldrig varit förr, och sedan kunde jag inte sova på hela natten - så rolig hade jag varit och så roligt hade jag haft. 

I Stockholm var det höga hus, kungligt slott, Gamla stan, kusin, gullebebis och världens utsikt. Vi åt lunch i en skyskrapa som vi var på vippen att inte hitta till. Vi hade åkt till rätt tunnelbanehållplats (Gullmarsplan) men jag kunde för mitt liv inte förstå hur vi skulle ta oss från tunnelbanan till skyskrapan eftersom det var en stor fet led i vägen. Vi gick ut och upp och sedan ner igen och då träffade jag en tjej som jag ställde följande fråga till "Hur gör vi för att komma ut till den verkliga världen?" och det visste hon. Man skulle gå längst bort på perrongen vid tvärbanan och sedan under en tunnel, visade det sig. Och det stämde! Helt otippat för oss lantisar. 

G i Skybar

Sankt Matteus med padda, i Slottskyrkan. Snacka om att vara före sin tid!

Tåget hem tog fyra och en halv timma och sedan var det pendeltåg till där bilen stod parkerad på en pendelparkering och M körde i 50 hela vägen hem eftersom det var mörkt och regnigt och säkert älgar bakom varenda träd, men åtminstone grodor (utan reflexväst!) som stod på och nära vägen och tittade upp på oss när vi körde förbi med våra strålkastare. 

Inte undra på att jag var slut sedan dagen efter. Jag var så tacksam över att vi åkt hem på lördagen och inte söndagen som jag tänkt först. Jag behövde verkligen söndagen för att pusta ut. Och på detta följde självklart två arbetsintensiva veckor (och när man går hem från det betalda jobbet börjar som bekant det obetalda, alltid finns det något att göra). 

Så kom fredagen denna veckan och jag behövde verkligen lite lantdjursterapi. Så jag åkte till närmaste bonde och köpte ägg. Där fick jag prata en stund med hönorna och matade dem med gräs från fårhagen. Då kom fåren (tre baggar) och brôtade och bräkte och undrade vad jag höll på med. Till sist kom självaste bonden gående med en hel trave flak med ägg i famnen. Jag öppnade skåpet så han kunde ställa in dem och köpte ett flak. Vi stannade och pratade en stund där i morgonsolen. Det var så trevligt. Han har 900 höns uppdelade på två besättningar (om jag förstod det rätt) och han säljer ägg i ett skåp vid vägen. Kunderna swishar själva 4,50 kr ägget. Helt klart  värt det, tycker jag! Han berättade dock att han själv inte hade trott på idén från början och själv hellre köpt ägg på mataffärn om han inte haft egna höns. Han hade tydligen köpt 60 höns från början (för tre år sedan) och då tänkt sälja 2 flak per dag, men dessa visade sig ta slut fort. Då utökade han till 600 höns förra året och nu då 900 höns. Det känns ju som väldigt många och kanske hade djurvälfärden kunnat vara ännu bättre om de gått i grupper om ca 20 hönor, men dessa har åtminstone en väldigt väldigt stor hage att röra sig på. Så stor att de inte ens utnyttjar hela. Kanske är de rädda för rovfåglar, vad vet jag.

Nåja, fredagen hade inte kunnat börja bättre! Sedan fortsatte den bra med att jag pratade med några trevliga kollegor på jobbet och så kom M och G förbi och hjälpte till att klippa gräs och ta ner presenning från växthuset. Vi har haft armerad genomskinlig presenning som täckning på vårt egenbyggda växthus. Det höll i nästan två år. Nästa år får vi hitta på något annat, är min bestämda uppfattning. Kanske hårdplast? Eller växthusplast? Tips någon? (Det som händer när armerad presenning blåser sönder är att alla dessa smårutor med plast hamnar överallt!) 

De sista tomaterna skördades och det blev ändå ganska många, även om jag i år hade betydligt  färre plantor (ca 40) än förra året då jag hade över 100... i år hade jag dock satsat på större sorter, som jag inte kommer ihåg namnet på nu. 

Så blev det lördag och full storm. M skulle jobba och jag skulle på extrastämma med bostadsrättsföreningen (där jag föga överraskande är sekreterare) på förmiddagen, innan Ms arbetspass. Perfekt. Allt gick bra men sedan var jag trött, och hungrig. G och jag käkade, sedan vi skjutsat M till jobbet eftersom han inte hann cykla och eftersom det var lite väl mycket blåst och regn, och sedan åkte vi till mina föräldrars hus och tände en brasa. De var inte där men vi hade det himla mysigt ändå. Vi spelade en speedad variant av Memory där man fick vända på kort tills man hittade ett par, sedan var det den andras tur. G fuskade och vann. Sedan ringde jag min granne S som också varit med på mötet och reflekterade lite kring det vi behövde reflektera kring. G tittade på video under tiden och käkade godis. Ja, men vad ska man göra en blåsig lördag då? 

Sedan åkte vi hem, via byns mataffär, med ambitionen att laga köttfärssås och baka bullar. Köttfärssås kändes dock viktigast att få till så jag satte igång med det först. När den puttrade kände jag mig alldeles för trött för att baka bullar, det fick la vara hur mycket kanelbullens dag det ville, så jag la mig på soffan istället och tittade på ett avsnitt av Rekviem för Selina. En ganska sorglig ungdomsserie som utspelar sig i Nordnorge, under den tid jag själv var tonåring. Har ni sett den?

När jag var så hungrig att jag nästan skakade åt vi köttfärssås och spaghetti och det var hur gott som helst! Jag vet inte om det var ingredienserna eller hungern, men antagligen båda. Detta hade jag i: 1 lök, 4 morötter, en fjärdedels rotselleri, 2 vitlöksklyftor, 1000g nötfärs, 2 paket passerade tomater (à 390 g), 1 paket krossade tomater, 2 dl sojafärs, lagom mängd vatten, 2 köttbuljongtärningar, honung, vinäger, peppar, cayennepeppar. Ja, det var nog det. Sjukt gott blev det i alla fall! Det blev 3 liter totalt och jag försökte, med mina knappa mattekunskaper, räkna ut hur mycket vi kunde äta per portion om vi skulle hålla oss till 15g kött per dag men ändå äta denna sås en gång per dag. Det blev 0,45 dl. Lite väl lite, kan jag tycka. Men det känns åtminstone bra att jag alltid drygar ut köttfärssåsen med morötter och rotselleri, och på sistone också ofta med sojafärs. Då blir ju köttkoncentrationen i såsen lägre. Alltid nåt! 

Kanske inte så aptitlig bild på köttfärs, soja färs och till höger förstekt blandning av lök, morot och rotselleri. Att ta fina matbilder är en konst jag inte behärskar helt och fullt än.

Efter detta orkade jag absolut inte baka några bullar och det vari istället dags för lördagsmys. G och jag såg en halvtimma om en naturfilm om våren samtidigt som vi åt varsin ananassplit. Helt klart min favoritglass! Sedan ville G ha privat lördagsmys vilket innebar att jag var tvungen att sätta mig i köket och han hade disco med TV:n. Han är just nu ganska inne på Tomorrowland som han har fått för sig ligger i Danmark. Nu när jag kollar verkar det dock ligga lite överallt men det närmaste är Belgien och Nederländerna. Jag hoppas att han en dag kan åka på något sånt, och att han har roligt och tar hand om sig när han väl är där... Jag tror han hade älskat det!

Idag söndag, och jag hade en ambition. Idag skulle det inte bli lika mycket skärm som igår, och det kanske det inte heller blev. Men dagarna är ju så långa och det är inte så lätt när man är hemma och inte känner för eller riktigt kan ta sig iväg. Vi kom åtminstone ut två gånger idag och jag fick mig även en promenad sedan M kommit hem från sin skulptera i lera-kurs. 

Ambitionen

Redan på morgonen satte jag en bulldeg och innan vi skulle baka ut dem innan lunch googlade jag på "godaste remonsen" och höftade sedan ihop en blandning bestående av smör, mandelmassa, vaniljpulver, kanel och farinsocker. Och ja, bullarna blev himmelskt goda, minst! Här kommer proportionerna, som de egentligen ska vara:

G var med och blandade ihop remonsen med hjälp av elvisp och även när vi bakade ut bullarna. Jag fick då för mig att vi skulle filma själva utbakandet, och G ville lägga upp videon på youtube. Och så kom det sig att vi blev youtubers idag. Nu väntar han på sina 100 000 subscribers så att han kan få en sån där fin youtube-play-knapp att ha i bokhyllan. Nåja, hittills har vi åtminstone fått 3 likes. Hehe... 

När fikastunden var över gick jag upp till Gs rum och plockade iordning medan jag pratade med syrran i telefon. G fick titta vidare på sin minecraftvideo... Jag var för trött för att engagera honom kände jag, lika bra att få en pratstund och pula på lite själv. När barnet inte är med kan man ju också passa på att slänga lite bôs som han inte ens kommer sakna (sådant som ligger bakom annat bös, t ex gamla glasbitar han hittat i havet). 

Innan middagen hann jag vila på sängen en timma och se två avsnitt till av Rekviem för Selina. Till middag snodde jag ihop en mustig linssoppa med röda linser, ur kokboken Annas mat. Till det ägg (från ovan nämnda höns) och bröd. G åt korv stroganoff och ris, för att det fanns. Annars gillar han egentligen linssoppa. Och efter detta fick jag min promenad. 

Ja, och det var väl den helgen det berättad i extremt detaljerade ordalag. Det var en fin helg med lagom med aktiviteter och vila. Jag fick återhämtning och det behövde jag. Det är inte bara dåligt med dåligt väder, med andra ord. Det kan vara bra att tänka på ibland, särskilt nu som hösten är påväg mot oss med full fart, eller så är vi redan mitt i den? 

Så inte 120 tomatfrön!

 Så här skrev jag till en kollega den 1 mars: "Hej! Jag har nu imorse sått 3 olika tomatsorter: Cheerios, Chilega och Black Sweet cherry. Jag bredsådde dem i vindruveaskar, en ask per sort, ca 40 frön per sort. Varför blev det så knökat? kan man undra. Jo, för det blev så. Jag hade bara med mig tre vindruveaskar hit så ja, då blev det så."

Och detta beslut fick jag ju ångra, om man säger så... 120 tomatfrön i 3 vindruveaskar visade sig bli änna knôkat.

20 mars

Änna knôkat visade det sig också bli när jag planterat om dem i krukor och hade dem i syrrans söderfönster, här på jobbet. 

30 april, en dryg månad efter omplantering

Innan utplantering tog jag mitt förnuft till fånga och slängde tomatplantor på kreti och pleti som passerade, typ. Eller åtminstone på två av mina vänner, kanske fler - jag minns inte.

Vid utplantering i vårt nybyggda växthus fick jag sätta dem i dubbla och nästan trippla rader längs båda långsidorna och hålla tummarna för att de skulle få tillräckligt med ljus, ta sig och tjocka på sig medan jag åkte på tågsemester till Spanien i exakt en månad. 

31 maj planterades de första ut, och den 12 juni resten

Och ja, det gjorde de. De växte på sig och frodades och pappa vattnade. 

Jag kom hem, gödslade dem med hönsgödsel och de växte vidare.

24 juli

Och nu då, tionde oktober, hög tid att slutskörda. Det luktar te när jag kommer in i växthuset, jag tror det är torra tomatplanteblad. Vissa tomater har börjat spricka, antingen av övermognad eller av kyla eller av båda.

30 september

Men snälla, sätt aldrig mer 120 tomatfrön! Det är bara mer jobb och visst, det blir många tomater, men man ska orka skörda dem med och se till att äta upp dem innan de blir dåliga.

Jag har gett bort en del till en granne, hade kunnat skänka till fler. Lurade hit min vän E att panikplocka häromdan, åt sig själv, och inser verkligen vilken bra affärsidé självplock är! 

Åsa tipsade om att göra tomatsås av dem genom att rosta dem i ugnen med lite lök och vitlök kanske. Det lät gott, kvarstår att googla recept och testa sig fram.

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.

Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 

Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!

TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.

Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 

Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi

Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!